9789189501508

Tack för matchen

www.romanusochselling.se

ISBN 978-91-89501-50-8

Copyright © Paola Pellettieri 2022

Omslag: Lotta Kühlhorn & Söner

Tryck: ScandBook, EU 2022

Från: Patricia Bennet <patricia.bennet.post@gmail.com>

fredag den 17 september 2021 11:24

Till: Aron Pollak <aronpollak84@gmail.com>

Ämne: Inför tisdag

Hej Aron, och tack för matchningen, eller matchen kanske jag skulle säga? För visst är det ett slags spel vi har gett oss in i, eller en lek möjligtvis, beroende på hur man ser det. Hur som helst var det trevligt att du ville anförtro mig din mejladress. Är du med på att vi skriver lite längre till varandra innan vi ses på tisdag?

Att slippa vårt tidigare forum känns som en lättnad, men det tillhör inte vanligheterna att jag mejlar främlingar och egentligen är det helt emot mina principer. Som utgångspunkt är det bättre att inte veta för mycket om varandra innan man träffas. Det är ju så lätt att bygga upp förväntningar, och förväntningar leder ofta till besvikelser. Det ligger nästan i förväntningens natur att

den ska raseras, eftersom den så sällan överensstämmer med verkligheten.

Samtidigt tänker jag att en mer ingående personlighetsbeskrivning kan fungera som en form av sanningsdokument. Ett kontrakt om du vill, där allt det viktigaste står nedpräntat. Svart på vitt. Är jag bara riktigt ärlig i min redogörelse kan jag i bästa fall uppnå något som liknar en bekännelse, och med en sådan i handen kan motparten (i detta fall du) redan på förhand avgöra om vi är kompatibla eller inte. Du har så att säga chansen att avstyra ett redan på förhand dödsdömt projekt. I värsta fall gör du en felbedömning, i bästa fall kommer du att bespara oss båda en hel del tid och energi.

Jag tar mig an vågstycket att börja skriva, och låter därmed dig göra den första utvärderingen. Skriver du något liknande tillbaka har jag samma möjlighet att på ett nyktert sätt ta ställning till (och om nödvändigt avboka) vår dejt. Det är naturligtvis vanskligt att lägga korten på bordet på det här viset. Risken är stor att man antingen blir ratad eller måste rata. Men skulle det motsatta inträffa, att vi efter läsning fortfarande vill ses, höjs oddsen å andra sidan rejält. Är vi samstämmiga på pappret borde vårt fysiska möte ha goda chanser att falla väl ut.

Man kan naturligtvis aldrig vara säker, men i regel är man mer tolerant mot skavanker om man känner till dem på förhand. Det skapar trygghet att veta förutsättningarna och risken för att man ska känna sig lurad minskar.

Möter man någon med öppna ögon, kan en skavank till och med bli en fördel som uppfattas som attraktiv, en skönhetsfläck som snarare förhöjer än drar ner.

Kort sagt, allting handlar om perspektiv, och det var därför jag bad om din mejladress. Jag ville erbjuda dig en rättvis utgångspunkt och förhoppningsvis kommer du att erbjuda mig samma sak i gengäld.

Det är märkligt hur psyket fungerar i förhållande till skriftlig kommunikation. Längre löptext möjliggör en annan typ av tankeutbyte än chattande, och har därför större potential för ärlig dialog. Rappa pingpong-konversationer i all ära, de kan roa och stimulera, men de är alltid i någon mån förljugna. För även om man inte direkt ljuger, så visar man bara den snärtiga och snabba sidan av sig själv. Och att undanhålla är också en form av lögn.

Jag antar att detsamma gäller bilder? Man tar kanske femtio foton av sig själv, och av dem blir möjligtvis tre eller fyra någorlunda anständiga. Naturligtvis lägger man upp de mest fördelaktiga, för vem vill framstå som oattraktiv? Problemet är bara att man skjuter upp själva problemet, och sedan blir det platt fall när man väl ses. För även om man liknar sitt avfotograferade jag, så ser man alltid annorlunda ut i den tredimensionella världen.

Näsan som på bilden såg rak ut, ser kanske krokig ut i en annan vinkel. Och sätter man sig ner sväller magen (som i stående position såg så platt ut) plötsligt över. Händerna man hade gömt i fickorna på fotografiet blir

nu synliga, och kanske är de antingen för små eller för stora. Det ofördelaktiga har så att säga en tendens att avslöjas i rörligt tillstånd, där ingenting går att dölja eller kontrollera. Ja, du förstår vad jag menar. Det är ett riktigt aber att ställa ett fotografi mot verkligheten. Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att det är två vitt skilda saker, och i vissa fall är fotografier rent vilseledande.

Men skulle nu, mot förmodan, det tredimensionella ändå leva upp till det tvådimensionella, så tillkommer ytterligare aspekter. Faktum är att det tillkommer så många aspekter att det nästan kan upplevas som chockartat. Innan jag började nätdejta hade jag till exempel ingen aning om hur viktig rösten är, för att inte tala om rörelsemönstret och klädstilen.

Jag vet att jag riskerar att låta ytlig nu, men klädstilen är viktigare än vad man kan tro. Jag är inte snobbig, dyra märken har aldrig imponerat på mig. Men valet av snitt, färg och material samt plaggens kombination är desto viktigare. Jag går inte djupare in i ämnet, eftersom jag saknar kunskap på området. Jag vet helt enkelt för lite om mode och hyser heller inget större intresse för det.

Ändå är det löjligt nog oerhört viktigt för mig. Vad jag

baserar mina smakdomar på kan jag inte redogöra för, det är mer en magkänsla som styr mig. Fel färg på tröjan eller för säckiga byxor kan verka rent avtändande. Det räcker med ett skärp som sitter för högt i midjan, så vill jag gå hem.

Jag vet att det är barnsligt och irrationellt att reagera så

starkt på något så banalt som kläder. Men det är lika bra att vara ärlig, och jag kan inte göra något för att ändra på saken. Visar det sig att jag hatar din klädstil så är det så. Förhoppningsvis kan jag ha överseende med den, bara jag värdesätter dina inre kvaliteteter tillräckligt högt.

Tyvärr brukar en bristande känsla för mode även ackompanjeras av en dålig inredningssmak. Om du har skyltar med citat som ”Carpe diem” eller ”Live your best life” på väggen där hemma ligger du i riskzonen. Bara strödda ord som ”Hope” och ”Faith” får mig att må illa. Likaså om du har en alldeles för stor hörnsoffa, eller om du har prytt sängen med gosedjur och filtar mönstrade med den amerikanska flaggan. Det finns en uppsjö av inredningsdetaljer som inte fungerar, men en riktlinje kan vara ovanstående exempel. Om du gillar några av dessa är vi förmodligen inte kompatibla.

Men låt oss inte måla fan på väggen, det är ju inte säkert att kläderna eller inredningen blir något problem. Av bilderna att döma såg jag inga plagg eller föremål som jag störde mig på. Om sanningen ska fram, och det ska den ju, så störde jag mig inte på någonting alls, vilket onekligen är rätt ovanligt och måste betecknas som lovande.

Av de tre bilder du har lagt ut på dig själv gillar jag den med katten bäst. I och för sig är jag inte speciellt förtjust i katter, och jag hoppas innerligt att du inte definierar dig själv som ”kattmänniska”. Det finns nämligen få saker

jag retar mig så mycket på som just kattmänniskor. Att klassa sig själv som kattmänniska är detsamma som att påstå att man är lite bättre än genomsnittet. Man är en person som känner sig besläktad med kattens egenskaper, och alla vet att katter skiter fullständigt i vad andra tycker. De är oberoende, egensinniga och helt omöjliga att uppfostra. Man vill med andra ord få sagt att man som kattmänniska är autonom till skillnad från resten av samhällets viljelösa slavar. ”Mig kan ingen styra eller kontrollera”, det är vad man vill förmedla mellan raderna när man kallar sig själv kattmänniska. Detta är naturligtvis inget annat än skenheligt skitsnack.

Alla människor är påverkningsbara, och precis som hundar går vi att uppfostra. Det vet var enda en som lever i ett modernt samhälle. Vi fogar oss, jobbar, betalar skatt och stannar lydigt vid rödljus. Vi följer regler och förordningar, både de oskrivna och de i lagbokens paragrafer. Vi rättar oss efter kollektivets sociala konventioner, vi hälsar på våra grannar, vi sätter på oss deodorant för att inte äckla omgivningen, och vi ställer oss aldrig, jag menar aldrig, ansikte mot ansikte i en hiss. Inte de som är normala i alla fall, och det är de allra flesta. Även så kallade kattmänniskor.

Att jag inte gillar katter har inget med deras ägare att göra, det bör kanske poängteras. Jag tycker bara att katter är tråkiga och till skillnad från hundar går de inte att lita på. En katt kan ligga där i ens knä och spinna och gosa, och så plötsligt, som från ingenstans, får den

spel och börjar rivas. De lyssnar inte på tilltal, och av någon outgrundlig anledning vill de alltid visa upp sin bakdel. Helt utstuderat vänder de rumpan mot en och lyfter på svansen. Varför, har jag ingen aning om, men jag har blivit utsatt för det många gånger då jag har besökt vänner med katt. Denna avskyvärda demonstration sker dessutom alltid om jag råkar ligga ner, eftersom katten då har möjlighet att komma riktigt nära mitt ansikte med sin ringmuskel. Därtill har vi den omisskänneliga kisslukt som alltid vilar över lägenheter med kattlåda, en odör jag aldrig kommer att vänja mig vid.

Men okej, låt gå för att du har katt, jag får leva med det. Och som sagt, jag gillade ju bilden. Inte på grund av katten då, utan trots katten. Det var uttrycket i dina ögon som fångade mitt intresse. Du såg livsglad ut och din blick innehöll något avväpnande, nästan barnsligt, som gjorde mig nyfiken. Jag tänkte att du nog är bra på att ta dagen som den kommer och njuta av det lilla. Du sitter där på din balkong med katten i knät och vilar i nuet, medan du betraktar trädkronornas vajande rörelser. Och kaffekoppen som står framför dig på balkongbordet innehåller säkert inte vilket kaffe som helst. Gissar jag rätt om jag påstår att du köper bönorna hela? Jag föreställer mig hur du maler dem i en kvarn och använder en stämpelkanna till att pressa kaffet med. Du vill få ut maximal smak, och du förvarar bönorna i frysen för att de ska behålla sin fulla arom. Du är även noggrann med ursprunget och kontrollerar alltid vilken kaffeplantage de odlats på. Det

ska vara miljöcertifierat, ekologiskt, klimatkompenserat och Fairtrade, och du har säkert preferenser vad gäller smaken också. Kanske föredrar du en syrligare sort framför en rundare?

Allt det här är bara gissningar förstås, det kan lika väl vara pulverkaffe i den där koppen, men jag tror inte det. Jag misstänker nämligen att kvalitet är av yttersta vikt för dig. Kanske för att du har ett skägg som indikerar att du bryr dig. Jag skulle vilja säga att du har ett skägg som visar att du tar ställning. Lustigt nog är det faktiskt stor skillnad på skägg och skägg. Ditt är välansat och du har format det på ett sätt som visar att du uppskattar detaljer. Detsamma gäller din frisyr. Man kammar inte håret i en så perfekt bena om man inte värdesätter småsaker.

Valet av skjorta är också intressant. Jag vet inte varför, men den där skjortan får mig att tro att du sympatiserar med vänstern och att du kallar dig själv feminist. Det är här min magkänsla kring mode kommer in. Jag kan omöjligt förklara varför din skjorta signalerar partitillhörighet, men det gör den. Den signalerar solidaritet. Och eftersom jag själv röstar till vänster samt anser mig vara feminist, står vi så att säga på samma planhalva. Att du dessutom hyser tillgivenhet till ett värnlöst litet djur gör dig extra sympatisk. På det hela taget förmedlar din kattbild en sårbarhet som får dig att framstå som pålitlig.

Jag har svårt för män som är allt för maskulina i sin framtoning. Dejtingapparna innehåller avskräckande

många bilder på män som poserar på gymmet. Stolt visar de upp sina tatuerade och muskulösa överkroppar, som om muskler och tatueringar krävde någon imponerande egenskap, i stil med intelligens.

Många verkar även tro att nakenhet är en gångbar raggningstaktik. Det finns otaliga bilder på karlar i varierande åldrar som poserar på toaletten med mobilkamerorna riktade mot badrumsspegeln. Badrumsbilderna är slående lika varandra. Här brukar mannen i fråga passa på att uppvisa så mycket hud som appen bara tillåter. Oftast en bar överkropp, med tillhörande kalsong, neddragen så långt att man kan se pubeshåret sticka fram. Dessa bilder är enligt mig genomgående frånstötande, både ur estetisk och erotisk synvinkel. Att posera i lysrörsljus med en toalettstol i bakgrunden skapar inte någon het stämning precis. Jag gissar att ansträngningarna bakom badrumsbilderna är totalt bortkastade. Om man ska tro statistiken är kvinnors intresse för nakenbilder nämligen ytterst begränsat. Det finns en anledning till att porrindustrin övervägande hämtar sina ekonomiska vinningar ur den manliga befolkningens plånböcker.

Det finns även ett annat märkligt, och ofta återkommande fotografiskt fenomen, nämligen tungor. Ja, du läste rätt. Tungor. Jag skulle tippa att cirka en tjugondel av männen på dejtingapparna har bilder på sig själva där de sträcker ut tungan, ofta kombinerat med en busig eller flirtig uppsyn. Syftet med tungbilderna är jag inte helt klar över, men jag gissar att de är försök att charma

åskådaren. Hur som helst fungerar det inte. Tungor är sällan speciellt charmiga. Särskilt inte om de har en vit beläggning eller är lätt brunfärgade, som av för mycket kaffedrickande. Jag har även spekulerat i om tunguträckandet vill förmedla något annat, kanske något relaterat till oralsex. Men jag har inte analyserat saken djupare, utan låtit äckelkänslan vägleda mig. Jag har med andra ord valt bort alla utsträckta tungor, och jag tvivlar inte ett ögonblick på att jag har gjort rätt.

Ett stort antal män verkar även tro att kvinnor blir attraherade av motorfordon. I alla fall om man utgår från att bilderna de lägger upp är tänkta att attrahera. Jag vet inte riktigt vad de vill förmedla genom att visa sina sportbilar och motorcyklar, men jag har två teorier här. Den ena handlar om pengar, den andra om identitet. Antingen vill de visa hur mycket de har råd med på fordonsfronten, de vill framstå som välbärgade och därigenom locka till sig ett segment av kvinnor med försörjningsbehov. Eller så identifierar de sig med själva motorfordonet, och vill så att säga förkroppsliga hästkrafterna. Liksom kattmänniskorna identifierar sig med den autonoma katten, identifierar sig ”motormännen” med bilens eller motorcykelns kapacitet. De likställer med andra ord prestandan i garaget med sin egen prestanda, och vill på så sätt mellan

raderna få sagt att de är ena riktiga kraftpaket till karlar. Logiken i det här är naturligtvis helt uppåt väggarna. Men å andra sidan är dejtingarenan på det hela taget hårresande ologisk.