Lakanen var k L ibbiga. Monika Västlund vred sig i sängen, stack ut en hand och vinklade om fläkten som svepte fram och tillbaka i monotona rörelser. Det hjälpte inte. Den bara skyfflade runt den kvalmiga luften, gjorde ingen större skillnad. Hon drog handen genom det rufsiga, mörka håret. Gjorde en grimas när hon kände hur svettig hon var i nacken. Det var dunkelt i rummet. Hennes make Patrik sov djupt bredvid henne, irriterande obrydd av värmen, av fukten som bildades när deras kroppar vidrörde varandra under täcket. Han makade sig närmare, hon makade sig undan. Hon lade sig på rygg, försökte komma till ro.
Men varje gång hennes puls gick ner, varje gång ögonlocken började kännas tunga, så var det något som ryckte henne ur vilan. Hjärtslag som ökade takten. En oro i kroppen. Ett beslut hon tagit, som skulle få konsekvenser för hela hennes familj. Hon behövde distrahera sig, plockade upp mobiltelefonen och skärmens kalla ljus lyste upp dunklet. Men nyhetsflödet var inte direkt lugnande. En rubrik om ännu en skjutning, den här gången i Stockholms innerstad. Hon suckade. Detta meningslösa våld. Skulle det aldrig ta slut?
Den rastlösa känslan i kroppen bara växte. Värmen irriterade
allt mer. Hon sköt täcket åt sidan, satte sig upp. Kanske om hon tog ett glas mjölk? Eller om hon bäddade åt sig i soffan på nedervåningen och sov där i stället? Trots allt var det svalare där. Värme steg uppåt, hade hon läst. Skapade en kvalmig bubbla på övervåningen. Hon tog sin kudde och en tunn filt som låg vid fotändan av sängen, mest som prydnad. Det fick räcka.
Hon passerade dotterns rum på väg mot trappan, hejdade sig och vände om. Försiktigt gläntade hon på dörren. En liten rosa fläkt prydd med enhörningsklistermärken surrade intill sängen, ljudet var rogivande även om den lilla tingesten knappast erbjöd någon svalka, tänkte Monika. Det var ännu kvavare i det här rummet, men på grund av myggen ville hon inte öppna fönstret. Maja sov ändå djupt, med tummen i munnen, en vana sexåringen svurit på att hon slutat med för länge sedan, och det långa mörka håret som en utslagen solfjäder på kudden.
Monika sköt igen dörren, tassade nerför trappstegen för att inte väcka sin familj. Den ljusa urtavlan i hallen, där siffrorna markerades som silverglansiga streck, visade att klockan var strax efter ett. Än fanns det gott om tid att somna om. Den senaste tiden hade Maja sovit ända till sju på morgonen, utan att komma insmygande till dem på natten. Och visst var det aningen svalare här nere, det kände Monika tydligt. Kanske kunde tankarna komma till ro. I ett ögonblick var hon frestad att ta en snabb cigarett under fläkten, men stod emot impulsen. Hon hade ju lovat sig själv att sluta. Åtminstone dra ner.
I det nedsläckta vardagsrummet stannade hon till framför den runda spegeln. Det axellånga håret hade fått tydliga stänk av grått och hon hade mörka skuggor under ögonen, noterade Monika. Hennes hjärtformade ansikte hade smalnat av, kinderna var mer insjunkna. Det var tydligt att hon hade
magrat. Den senaste tiden hade hon inte haft någon aptit. Det var värmen. Och det där beslutet. Trots att det var fattat gav det henne ingen ro. Hon kände lika delar förväntan och rädsla. Hon skulle ge upp tryggheten och kasta om hela sin tillvaro, med allt vad det kunde innebära. Och en ångesttanke födde nästa. Väckte gammalt dåligt samvete. Sådant som hon lyckats bearbeta och jaga undan med hjälp av samtalsterapi. Allt kastades emot henne i en evig tankeloop. Kanske var det en medelålderskris, tänkte hon.
Hon kröp ner i den ljusgrå skinnsoffan i vardagsrummet, makade kudden till rätta och drog den tunna filten över sig. Hittade en bekväm ställning. Äntligen kom sömnen till henne som en vän. Monika sjönk ner i en behaglig slummer. Drömmar om en djup skogstjärn, om mörka skogar, svepte förbi, skänkte den svalka hennes kropp längtade efter.
När hon vaknade till var hon osäker på hur lång tid som hade passerat, och vad som hade väckt henne. Visst hade hon uppfattat ett ljud? Hon satte sig upp i soffan, omtöcknad av sömn, fortfarande med bilder på näthinnan av högresta träd, dunkla figurer mellan stammarna. Hon satte ner fötterna på den mjuka mattan, reste sig upp.
En bild skakade henne ur tröttheten, det var som att bli nersänkt i iskallt vatten. Eller drömde hon fortfarande? För det här kunde väl inte vara verkligt? Ytterdörren var vidöppen.
Det gyllene skenet från gatlyktorna utanför bildade en oval i dörröppningen. Ett svagt vinddrag mot kroppen övertygade henne om att det hon såg faktiskt stämde. Skräckens fukt lade sig på överläppen, isade längs ryggen. Maja! Hon måste se till Maja.
Men innan hon hann tänka den tanken till slut hörde hon ljudet av steg. Någon kom nerför trappan. En tung, kraftig
gestalt, det hördes på stegen. Patrik måste ha vaknat. Eller var det han som hade varit ute mitt i natten? Gick han i sömnen? Visst hade han gjort det i tonåren? Kunde det ha börjat igen? Tankarna snurrade, hon vacklade där hon stod.
Det första hennes spända sinnen uppfattade var en svag, märklig doft. Stickande, den påminde om bensin. Det andra intrycket fick henne att tvärstanna, luften pös ur henne i en skräckslagen flämtning. Mannen som kom nerför trappan, och som gradvis blev synlig, var betydligt längre och kraftigare byggd än Patrik. Det var något märkligt med formen på hans huvud. Han bar något stort i famnen. Duns, duns, duns, lät hans steg. Han närmade sig bottenvåningen och hon stod som fastfrusen.
Kanske var det ljudet av hennes andetag. Kanske hade hon skrikit, utan att hon märkt det själv. Nu vred den väldiga mannen på nacken. Men där fanns inget ansikte att se. Han bar en gasmask, en svart, oformlig tingest som förvandlade honom till ett monster. Och nu såg hon vad han bar på. Maja. Han höll hennes dotter i sin famn. Och hon hade något på huvudet. Hela Monikas kropp vrålade, men hon kunde inte röra sig. Chocken var bedövande. Förlamningen höll henne i sitt grepp. Heta tårar vällde ur ögonen, suddade till synfältet. Det var overkligt. Det var verkligt. Mannens ryggtavla var vänd mot henne nu, han var en svart gestalt i ljuset från ytterdörren. Långa kliv. Han var ute nu, passerade förrådet och grindstolparna ute på tomten. Så började han springa, fram till en öppen skåpbil. Han hoppade in och drog igen dörrarna.
”NEEEEIIIIIIJJJJJ!”
Vrålet som klöv sig ur henne var som när en avgrund öppnas och jordens innanmäte väller ut. Äntligen fick hennes kropp liv. Äntligen kunde hon röra sig. Hon störtade fram mot
dörröppningen. Den enda tanken i hennes huvud var att få upp den där bildörren, slita Maja ur hans grepp. Om han skulle döda henne så fick det vara så, hon skulle offra sig själv, hon måste rädda sin dotter.
Explosionen inifrån huset var ett vitt förtärande ljus som slök henne hel. Allt det som utgjorde Monika Västlunds väsen upphörde med ens, mitt i steget. Explosionen var så kraftig att konturerna av hennes kropp brändes in i hallväggen. Billarm gick i gång, fönsterrutorna i det närmaste grannhuset skallrade och sprack, människorna i området satte sig kapprak upp i sängarna och stirrade i skräck. Sedan tog den rasande elden vid, rusade upp genom det sönderslagna huset.
Smällen hade fått fordonet att gunga till. Väl i förarsätet tog mannen av sig den heltäckande gasmasken med hörselskydd, placerade den på sätet bredvid sig. Den var en gammal souvenir från ett jobb, men den kom väl till pass nu. Lika mycket för att skydda honom från narkossprejen och ljudet av smällen som för att dölja hans anletsdrag.
Han vred på nacken. Barnet sov djupt bakom honom, låg orörlig där han hade placerat henne på en grov filt, fortfarande med hörselkåpor på. Så satte han nyckeln i låset och vred om. Motorn startade tjänstvilligt, men ljudet överröstades av det tjutande billarmet från fordonet intill. Han såg sig om. Explosionen hade spräckt framrutan på bilen som stod närmast familjen Västlunds hus. Han såg hur det tändes upp i fönstren i de intilliggande husen. Oroliga, ljusa fyrkanter. Snart skulle grannarna komma utrusande, försöka förstå vad som hänt. Då skulle han vara långt borta och färdas på småvägar på en flyktväg han planerat länge och väl. Han skulle försvinna med Maja, som uppslukad av jorden.
Snart skulle han ge sig till känna. Men inte än. Ett tag till måste skuggspelet pågå.
I lugn takt körde skåpbilen ut från Vårfruvägen och försvann.
” v et vi om det fanns någon hotbild mot familjen, eller var det …”
Lilly Hed avbröt sig mitt i en mening, höjde en hand i luften. Kämpade emot känslan en sekund, men förgäves. Så flög hon upp ur stolen, rusade ut ur det avlånga mötesrummet, genom den smala korridoren och in på toaletten där. Det ena båset var olåst. Hon hann inte dra igen dörren bakom sig innan spyan vällde upp ur halsen, plaskade ner i toalettstolen. Den lilla frukost hon lyckats få i sig. Hon var åtminstone pricksäker, tänkte hon utan tillfredsställelse när hon hulkade ur sig det sista. Vågen inuti kroppen stillade sig, för en stund.
En kvinnlig kollega stod utanför och tvättade händerna, gav henne en medlidsam blick genom den halvöppna dörren.
”Är det fortfarande så jävligt? Mitt illamående slutade efter åtta veckor, men jag minns att det var fruktansvärt. Som att vara sjösjuk hela tiden.”
Lilly torkade sig om munnen med toalettpapper, spolade. Anslöt sig till kollegan vid handfaten, sköljde munnen länge och väl innan hon tvättade händerna. Inombords pyrde irritationen.
Hon mindes en annan kollegas ord.
”Det där är bara den första tiden, det går över, sedan får du sådant där vackert blivande-mamma-glow.”
Ha! tänkte Lilly. Hon var i tjugoandra veckan, och illamåendet var lika ihärdigt som någonsin tidigare.
”Gå aldrig med tom mage, det blir bara värre då. Ät mellanmål!” hade barnmorskan sagt. Lättare sagt än gjort, tänkte Lilly bittert. Hon bar ett svart akupressurarmband som skulle dämpa symtomen, hon hade åksjuketabletter att ta till. Men inget verkade hjälpa.
”Det ger sig nog”, sa hon neutralt till kollegan som nickade till svar och lämnade rummet. Lilly var ensam med sina tankar. Mot slutet av hösten hade hon insett att hon var gravid och känslorna hade tumlat över henne. Var hon ens redo att bli mamma? Att få barn hade funnits med i en avlägsen skiss över framtiden, nu blev den plötsligt till verklighet. Och var det inte lite väl tidigt för henne och Jesper som par? Hon och hennes blivande sambo hade varit tillsammans i mindre än ett år. Men lika snabbt hade funderingarna fått ett plötsligt slut, när hon en dag vaknat till en kraftig, långvarig blödning. Jesper hade gråtit av sorg och besvikelse. Själv hade hon först känt en närmast förbjuden känsla av lättnad. Lättnad över att hela livet inte skulle kastas om. Sorg över allt det som kunde ha varit.
Men redan vid årsskiftet hade hon blivit gravid igen. Den här gången hade hon hunnit vänja sig vid tanken. Placera in ett litet liv till i sin tillvaro. Gå från två till tre. Samtidigt vågade hon inte riktigt hoppas, det hela kändes så skört och overkligt. Men nu verkade den lilla där inne klamra sig fast. Känslan av tacksamhet fick sig en törn av det envisa illamåendet som kunde vända rummet upp och ner på en sekund, i sällskap med yrseln.
Lilly synade sin spegelbild. Det var knappt att hon kände
igen sig själv nu för tiden. Det långa, blondlockiga håret var sig likt, ögonen lika avvaktande mörkblå, men det var också allt. De höga kindbenen hon ärvt av sin mor hade rundats till av graviditeten och läpparna var svullna. Hennes kropp, som alltid varit lång och slank, helt utan spännande, buktande kurvor, hade nu förvandlats helt. Hon kände sig tung och klumpig, eftersom hon både gått upp i vikt och framför allt samlat på sig vätska. Det gav intrycket av att hon var längre gången i graviditeten än hon var. Bysten hade direkt blivit märkbart större. Fortfarande kunde hon lyfta på tröjlinningen och misstroget kika ner på de jättelika brösten som tycktes tillhöra någon annan, en livräddare i röd baddräkt i en tv-serie.
Jesper log som katten i Alice i Underlandet när hon förde den förändringen på tal.
Magen putade rätt ut och levde sitt eget liv. Vem som än väntade där inne, så förde hen ingen stilla tillvaro. Snarare var det som en pigg guldfisk i hennes mage, särskilt när hon lade sig för att vila. Det var som om hennes rörelser sövde den lilla, som i stället vaknade till när Lilly stannade upp. Könet var ännu okänt, och varken hon eller Jesper ville ta reda på det i förväg.
”Det spelar ingen roll”, sa de båda och menade det.
Det var inte bara hennes kropp och mående som hade ändrats. Hon såg med storögd förvåning på Jespers förvandling. Redan under den första graviditeten hade han barnanpassat sin lägenhet, sett över allt från riskabla möbler till elkontakter. Nu hade han tagit upp det arbetet, eftersom han ständigt upptäckte nya faror.
Brandmannen Jesper var inte heller lika benägen att ta risker längre, hade han erkänt för henne. Efter en brand i en industrilokal i Stockholm, sex mil därifrån, hade han kommit hem gråvit i ansiktet, mumlat ”Tänk om hela skiten smällt och jag
aldrig hade fått se mitt barn?”. När poliskollegor föreslagit att Lilly skulle sjukskriva sig för illamåendet hade han genast hållit med. Ett tag hade Jesper varit så beskyddande att hon en dag fräst ifrån och sagt att ”Jag är gravid, inte döende! Låt mig vara!”. Då hade han backat och bett om ursäkt.
Det var en ståndpunkt hon stod fast vid, tänkte hon nu. Hon var gravid – inte döende. Hon hade sin tjänst på polisstationen i Nynäshamn, halvtid i radiobil, halvtid som utredare, och där skulle hon förbli. Blotta tanken på att bara gå hemma gjorde henne rastlös och irriterad. Inte minst för att rättegången mot Svante Sandström bara var en dryg vecka bort. Insikten sände en ilning av obehag genom kroppen.
Att anmäla sin ex-sambo för misshandel hade inte varit något enkelt beslut. Det innebar att gå upp mot en chefsåklagare med stort inflytande och allt att förlora. Men det hade varit ett viktigt steg att ta. Fortfarande kunde minnet av våldet och den psykologiska nerbrytningen skaka om henne, få hjärtat att rusa. Obehagliga minnesbilder kunde tränga sig på, leta sig in i hennes drömmar. Att lämna honom hade varit att öppna en dörr till en ny form av terror. Svante hade ständigt sökt upp henne och försökt få henne att ta honom tillbaka. För att komma bort från honom hade hon klivit neråt i karriären, flyttat till Nynäshamn. Försökt förflytta sig ur hans kraftfält.
Nu satt han i häkte, i väntan på huvudförhandlingen i tingsrätten. Tanken på den mannen bakom galler fick henne att räta på ryggen. Aldrig mer skulle hon backa in i tystnad. Det hade hon lovat sig själv.
Hon mötte på nytt sin blick i spegeln. Uttrycket i ögonen var beslutsamt. Snabbt blaskade hon av ansiktet med kallt vatten och återgick till informationsmötet hon lämnat så abrupt.
Tragedin på Vårfruvägen var det enda man pratade om i dag i den lilla kustorten Nynäshamn, och det gällde även under dagens möte. Under natten hade familjen Västlunds tvåplansvilla demolerats fullständigt i en våldsam explosion, där alla tre i familjen Västlund – Monika, 46, Patrik, 49, och Maja, sex år – förmodades ha dött. Explosionen hade skett inifrån, och fullkomligt slagit bort husets övre plan. Därtill hade en brand utbrutit, och efter hård kamp hade brandmännen lyckats hejda spridning till intilliggande fastigheter. Att hitta kvarlevor skulle bli en utmaning i de rykande resterna av huset.
Mycket tydde på en olycka, konstaterade Lillys chef Bertil Strömberg på sin rullande skånska.
”Ordningspolisinsatsen har varit i gång sedan larmet inkom vid 02.10”, informerade Bertil och lade till i ogillande ton: ”En rejäl samling gasoltuber, trodde brandmännen vid en första titt, förmodligen fanns det också bensindunkar i huset, med tanke på hur fort elden drog fram. Det är ett jävela otyg, folk som inte kan förvara brand- och explosionsfarliga varor på ett säkert sätt.”
Han suckade.
”Hela familjen verkar som sagt ha varit hemma när det inträffade. Bilen på plats, grannar som pratat med pappan i trädgården kvällen innan, dottern hade lekt med en kompis på andra sidan gatan. Först fanns ett vagt hopp om att hon sovit över där, men nej.”
Han nickade välkomnande åt Lilly Heds håll.
”Vårt jobb i dag blir fortsatt att befinna oss på plats, förstärka insatsen med trygghetsskapande åtgärder och hålla nyfikna på avstånd, helt enkelt. Det verkar bli Grova brott i Flemingsberg som utreder det här.”
Han kastade en blick på utskriften han hade i handen. Bertil
Strömberg var känd för sin misstro mot digital teknik, och stormen i vintras – som på sina håll gjort stor åverkan på eltillgången – hade gett honom vatten på sin kvarn. Han skrev ut och sparade alla viktiga papper, antecknade för hand på en whiteboardtavla.
”Du frågade om hotbild, Lilly, och ni är säkert många som undrar. Jag tittade på det inför mötet, men det fanns ingen känd sådan mot familjen Västlund. Inget i brottsregistret på någon av dem. Monika var ekonomikonsult, Patrik jobbade på Lantbodens hund & hälsa i Ösmo. Inga vittnesmål på gång i kommande rättegångar, inga gängkopplade inneboende, inga närstående av intresse för gängkriminella och mc-ligor.
Familjen hade en husvagn ute på parkeringsplatsen, förmodligen var det där gasoltuberna skulle användas. Lilla Maja var bara sex år, det gör mig så ont att tänka att det skulle sluta så. De närmaste släktingarna är underrättade.”
Han gned en hand över de buskiga ögonbrynen, som för att rensa tankarna.
”Ni kommer nog att få många oroliga frågor på stan, och det är inget att hålla igen om, betona att det är fruktansvärt det som hänt, att familjen förmodas ha omkommit, att mycket tyder på en olycka och att mer information kommer när teknikerna jobbat klart och utredarna har en bild av vad som hänt.”
Allvarliga ansikten i rummet, blanka ögon, ett fåtal nickade till svar. Många av poliserna på stationen var uppvuxna i och omkring Nynäshamn, och flera hade haft kopplingar till familjen Västlund. Spelat i samma fotbollslag, gått i samma gymnasieskola, hämtat barn på samma förskola.
Bredvid Lilly vred hennes kollega på nacken. Ida von Eken sa, så lågt att det inte störde Bertils dragning: ”Fy, det här är den värsta sidan av jobbet. När barn dör.”
Lilly nickade medhåll. Nytillskottet Ida var för dagen ovanligt dämpad, tydligt påverkad av det som hänt. Annars var hon känd som energiknippet på stationen. Kortklippt och svarthårig, med en pixiefrisyr som matchade hennes långa, spensliga kroppsbyggnad och älvlika ansikte. Minst en gång i veckan skämtade hon om sin adhd-diagnos, sin oförmåga att sitta still, men Lilly tänkte att Idas frispråkighet och impulsiva sida var en stor tillgång på stationen, en dos glädje. Ida ersatte trots allt en kollega som lämnat dem under tragiska omständigheter. Det var ett sår i stationens minne som förmodligen aldrig skulle kunna läka helt.
Ida von Eken var Lillys nya parhäst i radiobilen, uppvuxen på Lidingö, ”den fiiina sidan” som hon skämtsamt sa. Hon hade en djup och lite hes röst, som tycktes felmatchad till hennes späda kroppskonstitution. Det var en röst som tycktes tillhöra en betydligt fylligare kvinna, en kvinna med stor whiskykonsumtion, brukade Lilly tänka för sig själv. Ida var en udda fågel i sin adliga släkt, och som svar på en fråga om sitt yrkesval svarade hon kort och gott ”Revolt!”.
Hon brukade blixtsnabbt sticka fram en spypåse när Lilly tystnade eller verkade tankspridd. Ibland skrattade Lilly gott.
Ibland tog hon emot påsen med stressade rörelser.
När de inte delade radiobil jobbade de i helt olika roller, eftersom Ida inte arbetade som utredare. Under de skiften såg Lilly till att få fikapauser med sin energiska vän.
Nu höjde Bertil rösten några snäpp, vägde på hälarna. Han lät trött.
”Just fan, det höll jag på att glömma. Det är ju den 2 juni, som ni vet är det böndernas demonstration i eftermiddag, den kommer också att kräva vår uppmärksamhet.”
Han pekade ut körriktningen på en karta.
”Det är den andra på kort tid, och det blir ju ett rejält avbrott i trafiken så det gäller att vi är på tårna och ser till att det flyter på så smidigt som möjligt. Det snackas om att de vill provocera mer nu, skapa rubriker.”
Torkan lamslog södra och mellersta Sverige, och den här sommaren var hittills en mardröm för bönderna. Dag efter dag av kvalmig värme efter en lika torr vår, utan en droppe regn. Som vanligt var det stort fokus på skogsbränder under varma somrar. Upprustningen av brandförsvaret hade skett med stormsteg. Skogarna patrullerades som aldrig förr av helikoptrar och drönare på spaning efter rökpelare, och MSB hade köpt in flera vattenbombande flygplan. Samtidigt rådde det fortfarande brist på brandmän på många stationer, särskilt på deltidsbrandmän. Jesper brukade ironiskt säga att ”Det är toppen med tekniksatsningarna, men budgetnissarna hade gärna fått satsa på människorna också. Nu är läget helt under kontroll – till dess att det brinner på åttio platser samtidigt i Sverige”.
Det rådde ett laddat lugn. Ett med slokande rabatter, krympande insjöar, bevattningsförbud. Och rasande bönder, som inte tyckte att de fick tillräcklig ekonomisk ersättning för ”torrsmällen”, som de kallade den. För andra gången på kort tid skulle en karavan av traktorer starta i Nynäshamn och sedan rulla – i maklig takt, för största möjliga uppmärksamhet och trafikstörning – de sex milen in mot Stockholm. En markering som var omöjlig att undgå. Vissa stressade bilister hade blivit vansinniga över köerna förra gången, och smockan hade hängt i luften. De hade fått avbryta vad som hade kunnat bli rena handgemäng. Förhoppningsvis kunde de undvika slagsmål ute på vägarna även den här gången, tänkte Lilly.
En skarp knackning avbröt mötet, och Bertil lyfte blicken,
nickade och höjde handen till gruppen, som för att signalera att han skulle vara tillbaka inom kort. Skyndsamt lämnade han rummet. Låga röster utanför, Bertils mörka och så en ljusare. Han återvände, gjorde en grimas.
”Ja, hörni, familjen Västlunds hus är en utmaning för teknikerna, viss eftersläckning pågår fortfarande. Det kommer att behövas specialsökhundar med utbildning på brandsök och sök av avlidna för att hitta kvarlevorna, så mycket står klart. Det var en jävla smäll. Dörrknackningen har i alla fall förstärkt bilden av att hela familjen var hemma när det hände, grannar har sett dem gå in i huset i går kväll.”
Han nickade mot Lilly och Ida.
”Tar ni och åker till familjen Västlunds hus? Det är tydligen många nyfikna vid avspärrningarna.”
Med en klump i magen reste sig Lilly för att göra som han sa. Den här gången berodde inte obehaget på illamående.
Li LL y tog p L ats precis utanför avspärrningarna. Gräset runt familjen Västlunds villa var redan gulnat av torkan men närmast huset var det nu svartsvett. Synen var förfärlig. Det var som att bostadens innanmäte hade kastats rakt upp i luften. Taket hade glidit framåt, som en hatt som tippar ner i pannan på sin ägare. Det rykte våldsamt från resterna av villan, glöd och sot singlade genom luften.
Räddningstjänsten arbetade fortfarande, det skulle dröja ett tag innan den forensiska analysen skulle kunna ta vid. Brandmännen rörde sig försiktigt bland de pyrande husresterna, utrustade med slangar. Uniformerna var bjärta färgkontraster mot sotsvedda bjälkar, svart metall och förkolnade rester av möbler. Lilly behövde inte söka med blicken efter Jesper, hon visste att han var ute på annat. Hon tyckte sig se en brandtekniker i den rykande röran. Hon visste att de försökte försäkra sig om att det inte fanns fler explosionsfarliga ämnen i bråten, och hittills hade de inte hittat något.
En vilsen humla flög sökande över den brända tomten, studsade mot Lillys bara arm och for vidare. Den lätta sommaruniformen, som hon just nu bar i en modell två storlekar större än i normala fall, erbjöd ändå inte tillräcklig svalka. Värmen
var tryckande. Hon var glad att yrseln var någorlunda under kontroll.
Åskådare stod runtomkring villatomten, precis utanför avspärrningarna. Vissa var mer diskreta och låtsades ha en anledning att passera, andra ställde sig så nära banden de kunde komma och stirrade öppet. Flera grät och höll om varandra, andra lämnade små blombuketter och nallar. Men ingen tände ljus. Som om även små eldslågor skulle påminna för mycket om själva olyckan. Något sådant här hade inte hänt på år och dag i Nynäshamn, det var tydligt. Husbränder, ja, även några med dödlig utgång. Men inte en explosion som i ett svep utplånade en hel familj.
En äldre kvinna kom fram till Lilly. Hennes ögon var blanka.
”Mitt barnbarn brukar leka med Maja. Är det helt säkert att Maja också var hemma när det hände?”
Lilly suckade.
”Hela familjen antas ha varit hemma. Jag beklagar. Jag önskar att jag hade bättre besked att ge.”
Hennes blick fastnade på ett blått föremål i det gulnade gräset, och hon böjde sig fram. Halvt dold av gräs och smuts låg en liten smurf-figur i plast. Hon grävde fram den med fingrarna, lade den i sin öppna handflata och strök bort några jordkorn. Den lilla figuren log brett mot henne. Lilly fick plötsligt en klump i halsen. Det var en påminnelse om att ett barn helt nyligen hade lekt i trädgården. Om lättjefulla stunder när en leksak kunde lämnas i trädgården, när det hade funnits all tid i världen att återvända och gräva fram den. Men nu hade den lilla flickans tid plötsligt upphört.
Kanske var allt som rörde barn extra känsligt just nu, erkände Lilly för sig själv. På grund av den lilla som växte inuti henne, som hon oftast benämnde som ”Fröet”. Fostret
kunde enligt barnmorskan vara drygt 27 centimeter vid det här laget, stor som en kokosnöt. Och alldeles omedveten om hur farlig världen där utanför kunde vara. Hon var närmast tacksam när hon plötsligt fick annat att tänka på.
En blond man i trettioårsåldern tog några kliv innanför avspärrningarna, framför sig höll han en stor kamera som han riktade mot huset.
Lilly skyndade fram, höjde rösten.
”Backa. Nu direkt. Här får du inte vara.”
Han gjorde misstaget att försöka argumentera, lade sig till med ett myndigt tonfall.
”Jag kommer från Extra Nyheter 24 och jag …”
Lilly spände ögonen i honom.
”Det är inte en debatt. Backa, sa jag.”
Ida slöt upp vid hennes sida, med en hand på hölstret till elpistolen. Mannens självsäkra ansiktsuttryck försvann. Han skyndade sig att lyda hennes uppmaning. Lilly suckade irriterat. Låtsasreportrarna från diverse populistiska småsajter lyckades alltid missköta sig vid olycks- och brottsplatser. Det var som om de trodde att de ägde världen så fort de fick en presslegitimation.
Nu dök fler poliskollegor upp vid avspärrningarna.
Anropet kom till dem samtidigt, och Lilly och Ida skyndade sig att besvara det. Småspringande fick de lämna tomten på Vårfruvägen bakom sig, efter att ha försäkrat sig om att kollegorna på plats klarade situationen. Vägdemonstrationen hade alldeles spårat ur, och det var bråttom.
Nynäsvägen strax före trafikplats Norvik var igenkorkad. Lilly och Ida fick ställa bilen vid vägkanten och springa de sista femhundra meterna. En ljudmatta av högljudda tutanden och
uppretade rop låg över asfalten, där dammiga fordon stod på rad. Karavanen av traktorer verkade helt sonika ha bestämt sig för att blockera trafiken fullständigt, och traktorn längst fram stod helt stilla. Bakom tåget av gröna, röda och smutsgrå traktorer – Lilly räknade till sexton stycken – fanns bilar och lastbilar på rad. Flera dörrar var öppna, förare stod ute i vägen och gormade. Poliskollegorna som anlänt tidigare höll tillbaka en av bilförarna, som försökte ingripa med våld. Lilly sprang, kände svetten rinna längs med ryggen, kroppen med den ovana framvikten skumpade fram över asfalten. Det stramade till i magen av de häftiga rörelserna. Ännu en gravidåkomma som bråkade med henne. Löpning brukade annars vara hennes bästa gren. Många av de kvinnliga poliskollegorna var starkare än hon, men hon hade alltid varit en av de snabbaste. Hon bet ihop, höll takten intill Ida. Två kollegor stod framme vid traktorn som ledde demonstrationen.
Lilly strök svetten ur pannan och lutade sig fram med händerna mot låren, gav sig själv tid att hämta andan i några sekunder. Så rätade hon på sig och satte fart igen, sick-sackade fram mellan fordonen den sista biten och nådde den gröna bjässen längst fram, den som skapade oredan. Det bakre däcket var ungefär lika högt som hon.
Kollegorna kom gående mot henne.
”Du kan ju försöka snacka med tjurskallen Ola Sörensson, jag ger dem två minuter till innan vi tar i med hårdhandskarna, det kommer att bli en ordningshållande befallning och det vet han om”, sa den ena kollegan med en bister min och återgick till att förmedla något över radion.
Invid henne tog Ida sig an föraren som körde traktorn näst längst fram. Hon hade lyckats få i gång en dialog, log mot honom när han öppnade fordonets dörr i en vidare springa.
”Kom och prata här borta i skuggan.” Hon nickade åt polisens piketbuss till. ”Du ser ut som om du behöver få i dig vatten. Det är väldigt varmt nu.”
Något i hennes vänskapliga ton nådde fram. Plötsligt såg han nästan gråtfärdig ut. Han nickade, klättrade ut ur traktorn och följde med Ida bort mot fordonet. Han var lång och gänglig, gick med rullande gång eftersom han var markant hjulbent. Skjortryggen blänkte av svett. Lilly såg honom sjunka ner på huk intill piketbussen med huvudet i händerna. Ida försåg honom med en flaska vatten.
Lilly vände tillbaka blicken mot den stora gröna traktorn, vinkade upp mot förarhytten. Ingen respons. Föraren, mannen som måste vara Ola Sörensson, verkade ointresserad av att öppna dörren och inleda ett samtal. Den mörka silhuetten där inne satt sluten, orörlig. Lilly bestämde sig för att göra ett försök.
Hon tog tag om handtaget, hävde sig upp. Knackade på den dammiga rutan, gnuggade bort en del av smutsen för att kunna få ögonkontakt med mannen där innanför. Föraren var en jättelik karl, nästan så att glashytten tycktes för liten för hans breda skuldror. Hans kraftiga ansikte var fuktigt av svett, och T-shirten han bar hade mörka fläckar under armhålorna. Han hade små, intensiva ögon i djupt liggande hålor, och blicken han gav henne var vass. Men så tändes en gnista i hans blick, som en glimt av igenkänning. Han sköt upp dörren i en glipa. Med ens kände hon den skarpa lukten av hans svett och fick kämpa för att hålla kräkreflexerna i schack. Hon avskydde att hon var så känslig för lukter just nu. På något sätt fick hon ordning på anletsdragen. Nu var de bara decimeter ifrån varandra.
”Du är snuten som fångade mordbrännaren i Nynäshamn”, sa han.
Han sa det inte som en fråga. Rösten var mörk, tjock, han sluddrade en smula, som om han hade något i munnen. Hon såg överraskat på honom. Förra sommaren hade Nynäshamn plågats av mordbränder, och upplösningen av fallet hade gett Lilly en hel del oönskad uppmärksamhet.
Men om den nu gav henne en möjlig öppning, så tänkte hon inte missa den.
”Det stämmer”, sa hon vänligt.
”Hade du tur eller är du skicklig?” frågade han.
”Mest tur”, log hon, men fick inget leende tillbaka.
”Då kanske de lyssnar på dig”, sa han, nästan för sig själv.
I hård ton lade han till:
”Du fattar varför vi står här, va?”
Hans ögon fullkomligt glödde nu.
”Du får gärna berätta”, sa hon med allt lugn hon kunde uppbåda.
”Vet du hur det är att törsta ihjäl? För det är så det känns för oss just nu. Allt vi byggt upp dör törstdöden och efter fjolårets torka är våra reserver helt uttömda. Vi får missväxt, det blir för dyrt att utfodra djuren, gårdar vi ärvt och kämpat för i åratal går under. Ingen ekonomisk hjälp får vi. Vet du hur det är att behöva nödslakta djur? Vi står här tills ni hör oss. Tills politikerna gör något.”
Ola Sörensson gjorde en gest åt den väldiga karavanen han hade bakom sig. Hon nickade, som för att understryka att hon hört vad han sagt.
”Jag hoppas att politikerna ger er ett besked, men just nu får du lyssna på mig. Ni kan inte stå här. Det kan orsaka livsfara att blockera trafiken så här. Ambulanser kan behöva komma fram, sjuka som behöver hjälp, kvinnor på väg till förlossningen.”
Kanske hade han noterat att hon var gravid. Han rörde inte en min.
”Jag och mina kollegor kommer att flytta på er, men det är bättre om ni gör det självmant”, sa hon, utan en tillstymmelse till leende den här gången.
Det var som om han inte ens hade hört vad hon sagt. Han stötte ut orden.
”Ni klarar er inte utan oss bönder. Men vi klarar inte det här länge till. Hör du det?”
”Jag hör dig”, sa hon och såg honom rakt i ögonen. ”Och jag förstår att ni har det svårt. Men frågan är om du verkligen behöver ännu mer bekymmer, med rättsväsendet? Just nu har du att välja på att bli utsläpad ur traktorn eller flytta på dig självmant. Flyttar du på dig nu så kan du nog komma undan ganska lindrigt, men ju längre ni drar ut på det här, desto mer närmar ni er ett åtal för ohörsamhet mot ordningsmakten. Rejäla böter, är det verkligen vad bönderna här behöver om ni är i ekonomisk kris?”
Ett ögonblick av tystnad, när han stirrade in i hennes mörkt blå ögon. En droppe svett rann långsamt över hans tinning, ner över kinden. Som en tår. Han vek undan med blicken först.
”Vad väljer du?” frågade hon.
”De kommer att höra oss, förr eller senare. Fattar du det?” sa han.
Hon nickade och tog ett kliv ner, backade undan. Han drog igen dörren med en hård smäll. Så började det väldiga fordonet att vibrera när motorn drog i gång och traktorn körde, i den högsta fart den kunde uppbåda, framåt längs vägen. Det verkade fungera som en signal. Med ens mullrade tåget av traktorer till liv, och därmed var trafiken åter i rörelse. Lilly
fick skynda sig att flytta sig ur vägen, och fick sällskap av Ida och en annan poliskollega.
Hon följde karavanen med blicken och såg hur den längre fram svängde in på en avtagsväg, vilket gav plats åt strömmen av bilar på väg mot Stockholm. Flera poliser följde efter demonstranterna.
”Vad sa du till honom?” frågade kollegan hon inte kände.
”Jag sa bara att han och hans kollegor inte behöver mer problem än de redan har”, sa Lilly i vad hon hoppades var en obesvärad ton.
Ida log från öra till öra.
”List och preggo power.”
Lilly drog på munnen. Men mötet hade gett henne en känsla av obehag, desperationen som mannen uppvisat. Det var förmodligen inte sista gången de möttes, det kände hon på sig.