Förord
Från mej till dej
Kära Kai!
”Jag har en liten melodi”. Så hette den låt som var något av en signaturmelodi för dig. Det var också den som ljöd från orgeln i Gustaf Adolfskyrkan i Stockholm den 2 april 1982. Det som skulle ha varit din sjuttiosjuårsdag hade blivit din begravningsdag. ”Det kunde inte ha varit finare”, skrev Barbro Alving i en notis i Dagens Nyheter om akten. Kanske svepte mina ögon över hennes text, men någon särskild reaktion från min sida lär den inte ha utlöst.
Uppvuxen i ett hem där populärmusik inte riktigt gilldes hade jag visserligen som tio–elvaåring gjort något slags uppror genom att noga hålla reda på Svensktoppens sändningstider. Jag lyssnade också gärna på radioprogrammen Det ska vi fira och Ring så spelar vi, där det rätt ofta förekom att äldre tiders populärmusik spelades. Då och då avannonserades låtar där med ”musiken var av Kai Gullmar”.
Men nu var jag tjugotre och hade sedan flera år tillbaka fnyst åt allt vad schlager och liknande hette. Jag betraktade den delen av populärmusikvärlden som förljugen och banal, och reflekterade inte alls över att även om schlagerlåtarna ofta hade triviala texter så hade de en sak gemensamt med en hel del av den proggmusik, de spelmanslåtar och den klassiska musik jag brukade lyssna på: bra och sångbara melodier. Många år senare hade jag bosatt mig i Sundsvall. 2005 arrangerade
stadens museum en utställning om dig, med anledning av att det då var hundra år sedan du föddes. ”Jaha, hon kom härifrån?” var min reaktion, inget mer. Det föll mig faktiskt inte in att gå och se utställningen, eller att lyssna på den sångkavalkad som erbjöds i samband med den. Det här generar mig i dag. Som den musikjournalist jag var, med regelbundna uppdrag för Sveriges Radio, borde jag givetvis ha intresserat mig för det hela, åtminstone professionellt. Men icke. Snarare var det nog så, att om någon vid den tiden sagt till mig, att jag halvtannat decennium senare skulle ägna mig åt att skriva en bok om dig, hade jag nog skakat på huvudet: Aldrig i livet!
Numera vet jag att just ”aldrig i livet!” var ett av dina favorituttryck. Jag vet också att du gillade mintkyssar, rökte som en borstbindare, gärna berättade fräckisar och var noga med din klädsel. Framför allt vet jag att du kunde konsten att komponera bra melodier. För till slut föll polletten ner.
Det var när jag såg en pjäs om dig på Teater Västernorrland som jag insåg att du faktiskt var en av Sveriges och världens första kvinnliga populärmusiktonsättare, med massor av örhängen i din långa låtlista. Men inte bara det. Du var också artist, och tycktes ha varit en intressant person även privat.
Sedan dess har du i många år varit en återkommande följeslagare i mitt liv. Jag har gjort radio och teve om dig, skrivit artiklar och hållit föredrag. Successivt har jag lärt mig alltmer både om dig, om nöjesbranschen under din tid och om i vilken stor utsträckning musiken, filmerna, modet speglar sin tid.
Jag har insett att du utöver att vara en föregångare som kvinnlig schlager- och filmmusiktonsättare också var en person med skinn på näsan, en artist med scennärvaro och humor, en älskad moster.
Till slut kände jag att det var läge att försöka teckna ditt porträtt i en bok. Detta visade sig vara lättare sagt än gjort. Du hade ju inte
lämnat efter dig en enda dagboksanteckning, minsta brev eller ens något vykort. ”Vi är en osentimental släkt”, som flera av dina efterlevande har uttryckt det.
Det enda som finns bevarat i skrift från din hand som jag lyckats spåra, är ett antal autografer och dedikationer samt några rader i en gästbok. Prylar då? Jo, några sådana finns kvar, varav ett antal fotoalbum har varit oerhört värdefulla att få titta i. Jag har också haft förmånen att kunna tala med några personer som mött och ännu minns dig. I synnerhet är jag tacksam mot de släktingar som gång efter annan ställt upp och svarat på mina frågor.
Därutöver har jag haft stor nytta av den lilla bok som Bengt Haslum skrev om dig och av den radiointervju som Kent Finell gjorde, bägge tillkomna under ditt sista år i livet, samt förstås arkivmaterial.
Jag känner mig ganska säker på att du, om du hade kunnat se in i framtiden, hade blivit glad över att din gärning som en av världens första kvinnliga schlagerkompositörer av rang får komma fram i ljuset igen. Men jag breddar också bilden genom att försöka teckna en bild av dig som människa, vilket bland annat innebär att jag lyfter fram din queera läggning. Det är ju ett faktum att du i dag ses som något av en ikon inom den svenska lesbiska världen.
Jag vill tro att du hade gillat även det. Att du, om du hade levt i dag, hade varit helt öppen med din sexualitet och stolt över att betraktas som en föregångare. Att jag tänker så beror dels på att du, i den intervju som Kent Finell gjorde med dig 1981, tydligt visade att din livskamrat Rita var din stora kärlek, dels på att du genom hela ditt liv var en människa som vågade stå upp för dig själv.
Jag föreställer mig också att du hade tyckt att det var okej att bli omnämnd som om vi kände varandra. Det här är något som ibland diskuteras när det rör sig om biografiska texter. Är det rätt att emellanåt benämna en person som levde för längesedan och som författaren
inte känt eller ens mött, med endast förnamn? Är inte det att intimisera henne? Jo, absolut, är mitt svar. Men också: Det känns som det enda rimliga när det rör sig om en hel bok. Inte bara jag som författare, utan även läsaren, blir ju allt eftersom mer bekant med dig och andra personer i din omgivning.
Det där med sanningshalt vill jag också ta upp. Givetvis har jag gjort grundliga efterforskningar och månat om att så mycket som möjligt ska gå att verifiera. Men jag har också tagit mig en hel del friheter när det handlar om sådana miljöer och händelser som det finns olika berättelser om, eller som jag inte lyckats få fram klara fakta om, i min ambition att skapa en levande text. Jag har gjort vad jag kunnat för att det ska framgå var och när jag fantiserat. Jag har också byggt dessa fantasier på verifierbara grundfakta.
Numera kan jag se storheten i att kunna skapa ”enkla” melodier, oavsett genre. Melodier som är lätta att sjunga och i bästa fall ändå har något som sticker ut. Och som fastnar i huvudet. Sådana var du en mästare på – under de år jag ägnat åt dig och ditt skapande har de där låtarna funnits i huvudet när jag somnat, och dykt upp igen nästa morgon. Nästan som om de velat säga: Skriv nu, se till att vi får leva vidare!
Lite svårare känns det med texterna – som du inte skrev själv, men nog alltid gillade. Visst är många av dem fina och kluriga, men vissa av dem känns daterade numera, skrivna som de är utifrån ideal och tankevärldar som i dag är förlegade och/eller utifrån samhällsfenomen som få människor känner till numera. Tänk om någon duktig textförfattare skulle vilja ge sig på att förse de melodierna med nya texter!
Med det sagt har jag ägnat mig åt en liten lek: Att använda sångtitlar ur din rikliga produktion som rubriker till bokens olika avsnitt, inklusive detta förord. Detta trots att du inte skrev texterna. Men de passar så bra och blir dessutom en ingång till din verklista.
Du, förresten! Tänkte du någonsin på att din ”signaturmelodi” har ett namn som helt motsäger hur det egentligen var? ”Jag har en liten melodi.” Du hade ju massor!
Sundsvall, augusti 2023
Ingela Hofsten
Att vår huvudperson skrivit ”Aja -31” på bilden tyder på att hon givit den till någon släkting eftersom Aja var det smeknamn hon använde inom familjen. Ett namn som ju för övrigt också har viss släktskap med den pseudonym som hon tog sig just detta år, 1931: Kai.
Med käckhet och fräckhet
Stockholm januari 1931
”Det ska va’ Kai!”
Oj. Vera Åkerman har väl aldrig hört på maken. Mittemot henne sitter en ung kvinna, Gurli Bergström, som just blivit lovad sitt livs första skivkontrakt. Hon borde inse att Vera, som är inspelningschef här på skivbolaget, kan branschen och har känsla för vilken sorts artistnamn som slår. Ändå vågar den nykontrakterade komma med ett så tokigt förslag.
Det är januari 1931, platsen ett kontor på Kungsgatan i Stockholm.
Där, i en räcka nyuppförda byggnader i klassicistisk stil – släta fasader, strama takkupor – i närheten av Stureplan, huserar grammofonbolaget med den berömda skivetiketten; den vita terriern Nipper bredvid en trattgrammofon. His Master’s Voice heter det, kallas i Sverige ofta för Husbondens röst.
Efternamnet har de två redan kommit överens om: Gullmar, bildat av flickans två förnamn, Gurli Maria. Men när Vera Åkerman nyss föreslog förnamnet Maj fick hon svaret ”Aldrig i livet, det ska va’ Kai!”.
Nu spänner Vera Åkerman ögonen i fröken Bergström. Ögon, som enligt en annan av bolagets sångare, Harry Brandelius, är violblå men kan ”förvandlas till grönländska isberg”.
”Kai? Det är ju ett pojknamn!”
Men flicksnärtan har svar på tal: ”Ja, vad gör det för nånting?”
Långt senare ska en åldrad Kai Gullmar påstå att hon till och med sa ”vad fan gör det för nånting?”. Det är en bra historia, i synnerhet som den ackompanjeras av hennes hesa skratt. Men att en ung kvinna vid denna tid och i början av sin karriär skulle använda svordomar inför en äldre kvinna som just blivit hennes uppdragsgivare låter osannolikt.
Det räcker nog gott och väl att hon törs säga emot fröken Åkerman.
Och, får man anta, inte vika med blicken trots ”isbergen”.
Inspelningschef Åkerman har tydligen missbedömt den tjugofemåriga Gurli Bergström som, med sina 160 centimeter över marken, sin förnuftiga yllekavaj och prydliga kjol nog är lätt att uppfatta som timid. Kanske har Vera Åkerman också låtit sig luras av den norrländska accenten och vetskapen att flickan faktiskt fick övertalas att komma dit och provsjunga?
Hon ger med sig. Eventuellt ser hon potentialen och laddningen i ett artistnamn som inte tydligt signalerar kvinna, i kombination med flickans mörka stämma och kortklippta hår. Den stavning de väljer, med i på slutet, kan nog också uppfattas som mer elegant och möjligen mindre maskulin, än Kaj.
Detta var en tid då det var mer eller mindre legio med pseudonymer i branschen. Mannen bakom schlagerhittar som ”Säg det i toner” valde oftast att signera dem med Jules Sylvain i stället för med sitt vardagsnamn Stig Hansson, medan Ragnar Johansson och Karl Johnson blev så ett med sina artistnamn Ernst Rolf respektive Karl Gerhard att de ofta blev kallade Ernst eller Rolf samt Gerhard, även av vänner och bekanta.
Många använde sig till och med av flera olika namn. Nämnde Stig Hansson var en av dem, enligt uppgift eftersom han trodde att publiken annars skulle komma att tröttna på honom. Till exempel kallade han
sig Vaclav Zerol när han tonsatte en tango, utifrån den förhärskande idén att utländska artister och kompositörer var överlägsna svenska. Dessutom kunde detta vara ett smart sätt att sälja mer, genom att ge ut musik på flera olika förlag under olika namn. Artisten Harry Brandelius har berättat att hans skivbolag gav honom tillåtelse att göra inspelningar på ett bolag som betalade honom mer, så länge han gjorde det under pseudonym.
Också i andra länder var det vanligt med artistnamn. I Harlem, New York, hade till exempel den unga sångerskan Eleanora Fagan nyligen börjat framträda under namnet Billie Holiday. Om några år skulle hon lägga till ytterligare ett: Lady Day.
Senare kom även Gurli Bergström att använda fler pseudonymer i sin roll som tonsättare. Några av dem var d’Alvarez, Leo Jackson, Leslie Hammond och Billie Gold. Att samtliga lekte med könstillhörigheten hos upphovspersonen skulle förstås kunna antyda att hon såg något lockande i det. Men möjligen också att hon och notförlagen trodde att manligt klingande kompositörsnamn skulle tas mer på allvar, på samma vis som många kvinnliga 1800-talsförfattare hade valt att ge ut böcker under manlig pseudonym.
Men det var under namnet Kai Gullmar hon skulle bli känd, både som artist och kompositör. I den senare rollen kom hon att bli en av världens första kvinnliga populärmusikkompositörer, och höra till Sveriges mest produktiva melodimakare.