T I d I gare u T g I v NIN g på a NN a T förlag
Allt vi har gemensamt (2020)
Vad varje svensk bör veta om USA med Frida Stranne (2020)
www.romanusochselling.se
ISBN 978-91-89501-86-7
Copyright © Sanna Torén Björling, 2023
Omslag: Lotta Kühlhorn
Sättning: Hanna Säll Everö
Tryck: Livonia Print, Lettland 2023
I Washington drar March for life hundratusentals deltagare. Varje år reser folk från hela landet för att samlas nedanför Kapitolium, i huvudstadens hjärta. Musik, slagord och plakat.
Denna massmanifestation mot aborter har arrangerats sedan 1974, samma år som rätten till abort slogs fast av USA:s Högsta domstol. På talarlistan står välkända aktivister, religiösa ledare, framstående politiker.
En ung kvinna i folkhavet bär en starkt rosa skylt med vita bokstäver: ”Befruktad genom våldtäkt”, Conceived from rape. Vid sidan av texten fotavtryck av små, små fötter. Hon är uppsluppen. Så glad över att vara här, förklarar hon för mig, för att värna rätten till liv: alla liv. I orden på plakatet finns en underliggande anklagelse riktad mot aborträttsförespråkarna: borde hon inte få finnas?
Utifrån hennes synsätt är våldtäkt inget skäl att göra abort. Frågan är djupt personlig, den handlar ju om hennes egen existens. Vem är jag eller någon annan att ha åsikter om det embryo som blev hon? Men frågan är större än hon själv. Hennes ståndpunkt omfattar alla, utan utrymme för
alternativ. Inställningen syns som ett slags trots i hennes blick.
Precis som den generositet man möter i USA ofta är påfallande har jag också slagits av den där hårdheten. Den dyker upp allt oftare och märks i attityder: till vapen, till polisen, till aborter och till politiska motståndare. Ibland känns det som om kompromisslösheten förgiftar hela samhället.
Och så, i juni 2022, upphävs den nationella aborträtten i USA. De stegvisa inskränkningarna i delstat efter delstat hade då pågått i många år. När Roe mot Wade, det domstolsavgörande som i nästan femtio år garanterat amerikanerna rätten till abort, återkallas är det fritt fram för delstaterna att införa restriktioner och totala förbud. Andra länder har gått i samma riktning, som Polen, där aborträtten nästan helt ströps 2020. Också på andra håll kringskärs eller hotas rätten till abort.
På samma gång syns en motsatt trend. Runt om i världen stärks aborträtten, för det mesta efter åratal av debatt och protester. Det kändes som om abortfrågan dök upp överallt och jag började fundera på vad det berodde på.
Som journalist har jag intresserat mig för demokratioch rättsstatsfrågor: vad som stärker och försvagar en demokrati och vilket ansvar den enskilda medborgaren har för att upprätthålla den, till exempel genom att förse sig med information som är sann och relevant. Sedan jag som Dagens Nyheters korrespondent närmare började följa USA för tio år sedan har angreppen på de demokratiska institutionerna blivit allt djärvare. Det handlar inte enbart om de förskjutningar av vad som betraktas som ett
normalt och acceptabelt politiskt beteende som kom med Donald Trump, utan också om sofistikerade strategier för att underminera det demokratiska systemet. Det handlar om makt, och nästan alltid Republikanernas makt. Partiet där abortmotståndet odlats är i dag på många sätt extremt.
Men USA är ingen ö. Att demokratin är skör har blivit tydligt under senare år. Över hela världen har statsskicket försvagats: de senaste trettio årens framsteg har raderats och bara 13 procent av jordens befolkning lever i dag i välfungerande, liberala demokratier, enligt det oberoende demokratiforskningsinstitutet V-Dem. Nedmonteringen av demokratiska samhällen sker numera oftare inifrån, av folkvalda regeringar och parlament, än genom plötsliga revolutioner eller militärkupper. För det mesta handlar det om regeringspartier som kan beskrivas med något av prefixen ”nationalistisk” och ”populistisk”, i kombination med ”extremhöger” eller ”konservativ”, och metoden är att ge sig på de institutioner som bär upp demokratins fundament. Domstolars självständighet, mediers oberoende. Vissa samhällen är mer sårbara än andra, men immun kan ingen vara.
Vad har aborträtten med demokratin att göra? Varför angrips rätten till abort i flera länder, trots att den generella riktningen sedan många år är den motsatta – mot ökat självbestämmande för kvinnor och förbättrad tillgång på sexuell och reproduktiv hälsa för alla? Och vad är det som gör aborträtten till ett effektivt politiskt verktyg och en bricka i det som kallas ett kulturkrig, en konflikt om värderingar, människosyn och makt över samhället? Varför ska vi i Sverige, där stödet för aborträtten är större än i princip
alla andra länder och där aborträtten sannolikt snart får ett ännu starkare skydd i lag, bry oss om att kvinnors möjlighet att välja stramas åt på andra håll?
Den här boken är ett försök att undersöka och besvara några av de frågorna, att visa var aborträtten i dag står stark och var den utmanas – och varför det sker, trots att allmänhetens syn på abort inte ändrat sig dramatiskt.
I USA anser en majoritet sedan decennier tillbaka att kvinnor ska kunna göra abort. Också i Polen, där aborträtten är i det närmaste helt avskaffad, saknas folkligt stöd för en så drakonisk linje. Det bekommer emellertid inte nämnvärt de rörelser som driver – eller använder sig av – aborträtten som politisk sakfråga, till exempel för att mobilisera specifika väljargrupper. Begränsningarna de vill införa går dessutom stick i stäv med vad forskningen visar om kvinnors reproduktiva hälsa. Det budskapet är tydligt: ju större tillgång till information och adekvat, säker vård, desto bättre hälsa och lägre mödradödlighet.
Att begränsningar av aborträtten hänger samman med inskränkningar av andra rättigheter som rör sexualitet och reproduktion, som rätten till samkönade äktenskap och rätten till preventivmedel, ser vi redan. Det finns, enligt statsvetenskaplig forskning om värderingsmönster och statsskick, ett samband mellan en försämrad aborträtt och en försvagning av demokratin.
Så vad betyder det för framtiden?
Den häpnadsväckande utvecklingen i USA är omöjlig att bortse ifrån, och förklarar dess utrymme i den här boken. Vad som händer i det stora, inflytelserika landet i väst passerar sällan obemärkt och ger ofta ringar på vattnet.
När USA får en populist som president vädrar populister i andra länder morgonluft. När den amerikanska regeringen bryter mot överenskommelser och rådande normer – om hur krigsfångar kan behandlas, om hur avlyssning kan tillämpas, om hur aborter kan begränsas – skickar det signaler till andra ledare att gränsförskjutningar är acceptabla. USA är också ett land där jag har bott och rest runt under flera år, som journalist, författare och privatperson. I Europa och Sveriges närhet sticker Polen ut i abortfrågan. Regeringspartiet har auktoritära böjelser – samtidigt har landet fått en nyckelposition i EU på grund av kriget i det angränsande Ukraina.
De som drabbas hårdast av abortförbud är alltid de fattiga och socialt utsatta, de som som saknar resurser att resa för vård, som kanske inte alltid vet var informationen finns och som saknar nätverk. Dessa kvinnor finns överallt och till dem hör också de ukrainska flyktingar som lämnat kriget för Polen och säkerheten men som upptäcker att de inte kan göra abort där. De lämnar ett konventionellt krig men hamnar i ett kulturkrig. Få av dessa kvinnor vill låta sig intervjuas, och organisationer som ägnar sig åt kvinnors rättigheter skyddar sina klienter och patienter, ofta med gott fog. Men vi vet att de finns där.
Naturligtvis är berättelser och perspektiv i boken ett urval, det här är inte en bok som gör anspråk på hela sanningen. Förhållanden varierar mellan länder och inom länder.
Under de senaste åren har jag rest i USA, Polen och Ukraina, både för arbetet med den här boken och för Dagens Nyheters räkning. Fler länder hade förtjänat särskilda resor, men varje projekt har sina begränsningar. Jag
har läst, rest och intervjuat, pratat med läkare, patienter, jurister, aktivister, forskare, politiker och så kallat vanligt folk. Jag har försökt göra människor och ståndpunkter rättvisa. Det är en utmaning att skriva en bok om ett rörligt ämne, ett ämne där lagar, utspel och förhållanden ändrar sig dag för dag. Någon gång måste man sätta punkt. Jag har sökt efter de bredare linjerna, försökt tyda mönstret, snarare än bevakat den rena dagspolitiken. Slaget om aborträtten handlar inte i första hand om ett enkelt, kirurgiskt rutiningrepp, eller om några piller och en blödning. Det handlar om makten över reproduktionen och över kvinnors kroppar. För den enskilda kvinnan kan beslutet om abort vara svårt och känslomässigt. Vad hon vill och vad som är rätt kan bara hon själv avgöra. Så vad händer om hon förlorar rätten att bestämma? Med henne, och med samhället runt omkring?
Sanna Torén Björling, augusti 2023
Flammorna sköt ut genom taket när brandkåren nådde fram. När vattnet sattes på hade elden spritt sig till vinden, delar av taket var redan på väg att kollapsa. Brandmännen började mota lågorna på den sida som vette mot de närmaste villorna, men förloppet var snabbt och abortkliniken hade snart brunnit ner.
Byggnaden låg i ett gathörn i ett bostadsområde i Knoxville, Tennessee. Den var precis nyrenoverad, hade ännu inte öppnat. Sex brandbilar, tre större fordon och 22 brandmän deltog i släckningsarbetet, därefter tog personal från den lokala brandmyndigheten och federala utredare vid. Brottsrubriceringen var mordbrand. Det var nyårsaftons morgon 2021.
När jag nio månader senare stod i korsningen där abortkliniken legat var tomten bar. Ett rektangulärt betongfundament markerade platsen där huset stått. I hörnet mot den trafikerade korsningen fanns en blå skylt med vit text: ”Vi är inte en skylt. Vi är inte en byggnad. We are care. We
are acceptance. We are Knoxville. And we will be back soon .” Runt om, gulnat ogräs.
Gärningsmannen, en sextiofyraåring som tidigare avfyrat skott med skjutvapen mot kliniken, och mot en federal byggnad i centrala staden, tillhörde en militant kristen organisation. Vid attentatet använde han ett hagelgevär av en modell som laddas med ammunition vars gnistor och flammor kan nå tiotals meter. I mannens skåpbil hittade FBI dunkar med bensin, tändstickor, sprängmedel och böcker om hur man tillverkar bomber. Sextiofyraåringen hade bedrivit sitt krig mot myndigheter och abortkliniker i flera år, och han var med vid stormningen av Kapitolium den 6 januari 2021. Han dog på ett sjukhus i Kentucky i augusti 2023.
Elva mord, 42 bombattentat, 200 mordbränder, 531 misshandelsfall och 375 inbrott har utförts mot abortkliniker, deras personal, patienter och volontärer sedan 1977, enligt statistik från branschorganisationen National Abortion Federation. Till det ska läggas tusentals fall av vandalisering och andra olovliga eller brottsliga incidenter. Aborter har under decennier både väckt organiserade protester i USA och orsakat våldsamma attacker som ibland kan jämföras med ren terrorism. Branden i Knoxville på 2021 års sista dag blev en försmak. Året därpå ökade angreppen på abortkliniker och deras personal kraftigt. Och det gäller i princip alla former av attacker. Antalet stalkningar av personal och volontärer steg till exempel från åtta till 81 under året, en ökning med 913 procent, antalet inbrott
fördubblades och antalet hot och dödshot steg med 20 procent till 218. En nybyggd abortklinik i Casper, Wyoming, förstördes i maj 2022 och försenade öppningen med ett år. En tjugotvåårig kvinna har erkänt att hon krossat en fönsterruta, hällt ut bensin därinne och tuttat på. Hon riskerar upp till 20 års fängelse.
För klinikens chef var det inte första gången hon kom i kontakt med våld. Hon var tidigare kollega med läkaren George Tiller, en abortklinikschef som mördades i Kansas 2009. Han sköts i huvudet mitt under en gudstjänst. Det hjälpte inte att hoten fått honom att bära skottsäker väst i över tio år. Mordet väckte avsky och sorg i hela USA.
Ökningen av antalet attentat är ingen slump utan beror enligt National Abortion Federation på att antiabortrörelsen fått luft under vingarna. I juni avskaffades den garanterade rätten till abort i och med ett avgörande av Högsta domstolen som kastade Roe mot Wade överbord.
lRoe mot Wade , ett av USA:s mest välkända rättsfall. I och med ett avgörande i Högsta domstolen i januari 1973 blev abort en konstitutionell rättighet fram till att ett foster är livsdugligt utanför kvinnans kropp. Före domen hade abort varit olagligt i de allra flesta delstater. Aborträtten i USA blev alltså knuten till ett domstolsbeslut, inte till nationell lag. Formellt finns inget som hindrar kongressen från att anta en lag som reglerar abort men det har hittills inte hänt – antingen för att inget parti haft den majoritet som krävs för att ett förslag ska gå igenom, eller
för att abort inte har varit en tillräckligt prioriterad fråga.
När Högsta domstolen prövade Roe mot Wade var sju av de nio domarna ense. Två var skiljaktiga.
Avgörandet räknas, tillsammans med avskaffandet av skolsegregationen 1954, som ett av de viktigaste domsluten i modern tid. Båda förändrade högst påtagligt livet för många amerikaner, och båda kom att påverka USA:s politiska utveckling.
Betydelsen av Roe mot Wade – som betecknar både själva rättsfallet och domstolens beslut, och som sedan lång tid används som begrepp – skulle komma att sträcka sig långt utanför den konkreta frågan om abort. Den ilska över utfallet som fanns i USA, och besattheten av att kullkasta aborträtten, kom att förändra inte bara det republikanska partiet, utan också den amerikanska demokratin.
Men det tog sin tid.
Diane Derzis blev inte överraskad av Högsta domstolens beslut. Hon har arbetat för rätten till abort i över 45 år och kallar sig aktivist, feminist, affärskvinna. I de rollerna har hon följt den politiska debatten i decennier. I flera delstater där hon verkat har hon utsatts för hot, ibland mer än så. En del beskriver henne som en hjälte och en eldsjäl, för andra är hon en måltavla, en kvinna med svart hjärta.
– Folk såg Roe som definitivt, the law of the land , ingen oroade sig på allvar. Men vi, vi som fanns här ute, som arbetade, vi såg ju vad som hände. Vi tog inget för givet, vi kände till deras mål.
När jag träffar henne har det gått drygt tre månader sedan aborträtten fallit.
Diane Derzis växte upp i Alabama. När hon var 19 år blev hon gravid, hon var gift men gick på college och ville inte bli förälder. Det var 1974.
–
Gynekologen sa: ”Det gick ju bra att sära på benen den gången, då kan du göra det nu också.” Det var väl inte världens bästa upplevelse, men det var en säker abort och det är jag tacksam över, säger hon.
Sedan dess har hon varit gift några gånger, men barn har hon inte och har aldrig velat ha.
–
Kvinnors rätt att välja, den bryr jag mig om.
Diane Derzis har en röst som skvallrar om att hon rökt en del och en dialekt som avslöjar att hon kommer från den amerikanska Södern, hon har universitetsexamen i sociologi, psykologi och juridik – och vigselrätt. Hon har ägt och äger vinstdrivande abortkliniker i flera delstater och vet vad branschen innebär. Hon började som patientrådgivare, men basar nu själv för verksamheten. Hot och trakasserier har alltid förekommit, ibland mer än så.
Den klinik som Diane Derzis drev i Birmingham, Alabama, en stad med drygt 210 000 invånare, blev vida känd när den utsattes för ett bombattentat en januarimorgon 1998. En polis som patrullerade vid mottagningen, New Woman All Women Health Clinic, dog omedelbart. En sjuksköterska skadades svårt.
Gärningsmannen hittades flera år senare. Han dömdes
till livstids fängelse, skyldig också till andra bombattentat, bland annat på OS-anläggningen i Atlanta 1996 och på en lesbisk nattklubb. Sjuksköterskan Emily Lyons bor kvar i Birmingham, hon har genomgått ett trettiotal operationer, är synskadad och har ständig värk. När jag träffade henne under en reportageresa 2016 berättade hon att attentatet bara gjort henne mer övertygad om betydelsen av kvinnors rätt att välja.
Laddningen kring abortfrågan har alltså påverkat abortkliniker över hela USA i många år. Protesterna är ibland så aggressiva att man tvingats förbjuda obehöriga att vistas i mottagningens omedelbara närhet, på trottoarer eller uppfarter. Ofta har det handlat om hängivna personer som turats om att vara på plats under de dagar aborter utförts – schemat kan de ofta ta reda på genom att ringa och låtsas vilja boka tid.
Jag har talat med antiaborträttsaktivister utanför kliniker i Alabama, Texas, Indiana, Tennessee – de finns överallt, ofta med plakat med slagord och fotografier av foster eller vad som påstås vara aborterade foster. De är nästan alltid trevliga mot utländska journalister, som jag, och berättar gärna om sitt engagemang. Men när en patient dyker upp ändras tonläget och de riktar uppmärksamheten mot henne och säger saker som: ”Vi ber för dig! Vi kan hjälpa dig, du kan fortfarande rädda ditt barn!” När en kvinna lämnar kliniken är budskapet ett annat, då kommer anklagelser om synd och barnamord.
I Indianapolis har jag mött abortmotståndare utplacerade runt en av klinikerna. En ung kvinna höll upp ett plakat med handskrivna versaler: ”BEBISAR MÖRDAS HÄR