Turid, anden och dansande fjärilar
Norskan Turid dansar med sina barn på däck nästan varje morgon. Fjärilsdanser. Det upptäcker jag en gång när jag tidigt, före frukosten, tog mig ut på däck. Hon och barnen är på det hela ett lugnt inslag i båtlivet, alltid upptagna av att läsa, rita, leka men mest ute på däck. De äter middag före oss för att sedan i sina kajutor tvättas, få många nattsagor och krypa till kojs. Turid, själv harmonisk i sina rörelser utan att vara så särskilt smal, talar en kväll med mig om Dans som Flyktighetens konst, som Ögonblickets. – Allt ryms i ögonblicket, säger hon, men vi kan inte sätta ord på rörelsen. Hon berättar att hon dansar varje morgon med barnen på den lilla däckyta som vi passagerare har. Nyfiken bestämmer jag mig för att stiga upp tidigare än vanligt en morgon och i det skimriga skira morgonljuset upptäcker jag henne med de tre barnen på fördäcket. De dansar. Mamman har en cittra och leder, de tre följer i mjuka rörelser, deras unga kroppar är olika utvecklade. Var och en har en egen mjukhet, souplesse och koncentration i uttrycket. De är allt annat än lydiga följeslagare och ändå tycks de njuta av hur de kan sammanlänka sina rörelser. Turid förklarar sedan helheten. De vill vara fjärilar. Det äldsta barnet, en elvaårig pojke, säger att han tycker om morgonstunden för ”kroppen och det inre går ihop”. Jag tittar på dem så ofta jag kan 91