9789197942812

– Fafner förlag –

© Oskar Källner, Fafner förlag Printed in Sweden Tryck: Publit.se, 2011 Inlaga: Ravnbö design Omslag: Ravnbö design [www.ravnbo.com] Illustration: Sergey Shikin ISBN: 978-91-979428-1-2 Fafner Förlag www.fafnerforlag.se

E

tt tag stod de bara där och tittade på honom. Några var allvarliga och bistra, medan andra var öppet hånfulla. Han slet i sina bojor, men det var förgäves. Den karga klippan skar in i ryggen och kylan domnade händer och fötter.

En efter en började de lämna platsen, några spottade på honom innan de gick. ”Vilka tror ni att ni är?” ropade han efter dem.

Men han fick inget svar. ”Släpp mig! Utan mig vore ni ingenting! Hör ni det! Ingenting!”

Ingen svarade. Sist av alla gick hans blodsbroder, en mörk skugga mot ljuset, muttrandes på en besvärjelse.

Han kisade mot öppningen för att fånga några sista ljusstrålar.

De fick hans ögon att tåras. ”Ni kan inte lämna mig här ensam!”

Så knuffades en liten hopkrupen figur in och ingången förseglades med ett brak. Allt ljus försvann. Han hörde snyftningar genom mörkret. Så tändes en låga och figuren närmade sig sakta. Hon ställde sig bredvid honom. En liten oljelampa flämtade svagt. Hon sköt undan huvan och han såg upp i sin älskades ansikte. ”Nej! Inte du också!” sa han. ”Varför? De har ingen rätt!” ”Hör ni det?” skrek han. ”Ni har ingen rätt! Hon har inte gjort 9

något! Låt mig ruttna, men släpp ut henne! Hör ni!”

Med tårar rinnande över kinderna tecknade hon åt honom att vara tyst. ”Det är inte lönt min älskade. De har gått. Domen är fastställd.

Vi kan ingenting göra, mer än att spendera evigheten tillsammans i mörkret.”

Då kände han hur den första droppen gift föll. Den landade på pannan, rann ned i ögat och nedför kinden. Det brände som vit eld och han vred sig i sina bojor.

Hans hustru tittade förskräckt på honom, böjde sig ner, rotade i sina fickor och plockade upp en skål. Hon ställde sig vid huvudet och höll upp skålen för att fånga nästa droppe. Nya tårar rann längs hennes kinder. ”Gråt inte!” sa han. ”Gråt inte för mig. Jag förbjuder det.” ”Du må förbjuda mig att gråta för din skull. Men du kan inte hindra mig att gråta för våra söner. Jag var deras mor och nu ropar deras blod från marken.”

Han suckade. Hon hade alltid varit en envis kvinna. Det var en av orsakerna till varför han älskade henne. ”En dag ska rättvisa skipas”, sa han. ”De ska straffas för vad de gjort mot oss. De ska få känna av min vrede. Jag lovar dig! Jag ska hämnas dig och våra söner!”

Men hon svarade inte, endast tårarna talade.

Så kände han hur hans blodsbroders besvärjelse började verka, tiden stannade omkring honom. Giftet brände i ögat.

Så det är din dom, tänkte han. Att låta en droppe gift få verka i tusen år. Och tusen droppar i tiotusen år!

Så insåg han med fasa att besvärjelsen enbart var lagd på honom, inte på hans hustru. Han skulle sakta få se henne vittra bort inför sina ögon. Och när hon var borta skulle det inte längre finnas någon 10

som kunde hindra giftet från att falla.

Han slet åter förgäves i sina bojor.

Jag hatar er! tänkte han. Jag hatar er alla! En dag ska ni ångra er.

En dag skall ni komma krypande och be om förlåtelse … och jag ska inte ge er någon.

Sedan fick besvärjelsen full kraft och han slutade tänka. Allt som återstod var smärtan.

11

Över gränsen

E

rik grep hårdare om tömmarna. Hästen flög över sommarängen, dundrade över en liten träbro och stormade åter in i skogens mörker. Grenar ven förbi ansiktet, men Belsebub visade inte minsta tillstymmelse till att sänka farten.

Stigen följde kanten av en mörk skogssjö. Middagssolen glittrade i vattnet och en bris lekte i vassen. Det svarta odjuret sprängde fram så att lera stänkte och jordkokor flög. Erik drog häftigt efter andan.

En tjock gren passerade så nära att barken rispade hårbotten. Erik drog försiktigt i tömmarna för att sakta ner, men Belsebub lyssnade inte. Erik kunde känna de enorma musklerna arbeta, de snabba andetagen, den ohejdbara kraften. Han ändrade tyngden i sätet, klämde försiktigt åt med benen för att dämpa bogrörelsen, och drog kraftigt i tömmarna. Motvilligt sänkte Beblsebub farten. Han ryckte upproriskt med huvudet och skriade, men Erik drog lugnt och bestämt tills han slutade galoppera. I ett makligt trav rundade de en halvö och kom fram till en gammal lägerplats.

Erik stannade och satte av. Belsebub blängde på honom med mörka ögon. Han gav hästen en klapp på nosen och sa några uppmuntrande ord. Djurets väldiga bringa hävde sig av ansträngning, men ändå verkade Belsebub vara redo för mer. ”En dag kommer du att ta livet av mig”, skrattade Erik och kliade 12

honom bakom örat. ”Du är fantastisk, vet du det? Aldrig har jag sett maken till dig.”

Han tog fram en handduk ur sadelväskan och torkade snabbt av hårremmen. Belsebub fnös och dansade, men verkade ändå uppskatta behandlingen. Försiktigt buffade han Erik i sidan, som för att säga att han ville ha mer. Erik skrattade igen och skrubbade extra hårt. En riktig ryktning fick dock vänta tills de kom hem.

Någon hade släpat fram två tjocka trädstammar och byggt en liten eldstad. Erik såg dock inte till någon ved, men det fanns ingen orsak att tända en brasa en varm sommardag som denna. Han tog fram ett paket med smörgåsar och hämtade en skopa vatten i sjön.

Kyrkoherde Kloo hade låtit honom rida Belsebub allt oftare den senaste tiden. Nu blev det en ridtur nästan varje dag. Det var egentligen tänkt att vara kortare pass, enbart så att hästen fick sin motion.

Men Belsebub ville aldrig återvända till hagen. Som en stormvind for han fram genom Kilsbergens skogar. Erik kunde känna djurets glädje över att få sträcka ut sig. All träning gav resultat. Djuret fick, om möjligt, ännu massivare muskler och Erik kände sig allt säkrare i sadeln, även på en stor best som Belsebub. När hästen ville så var han ett mycket lyhört riddjur, som reagerade på minsta tyngdförflyttning, minsta press med skänklarna. Ibland, när de for fram genom skogarna, kunde Erik uppleva hur de slutade vara häst och ryttare, hur de blev en varelse. Det var precis så underbart som Hrolf hade sagt, för så länge sedan.

Om du såg mig nu Hrolf, tänkte han, skulle du vara stolt över mig?

Eriks leende försvann och han drog en djup suck.

Från den dag han lämnat det stora köket, och sin mors varma famn, hade Hrolf varit den som sett till honom. Som ansvarig för det kungliga stallet hade Hrolf haft ett stort antal män och pojkar under sitt befäl. Ändå hade han alltid haft ett leende till övers, en 13

uppmuntrande blick, en stark hand. Sedan kunde han vara mycket hård när det behövdes, men han hade blivit något mer än enbart en ryttmästare för Erik. Han var det närmsta en far Erik någonsin haft, och Hrolf måste också ha känt det. För det var Hrolf som hade hämtat honom den där vinternatten. Det var Hrolf som hade tagit med honom till en väntande kärra som omedelbart lämnat Stockholm.

När soldaterna kom, med uppdrag att gripa Erik, så var det Hrolfs blod som hade spillts i vägdammet.

Erik bet samman käkarna och knöt nävarna. Det sved i ögonen.

Han hade haft chansen att hämnas Hrolf. Han hade haft mördaren i gevärets sikte. Kapten Manfred Andersson hade varit ett andetag från döden. Men jag missade! tänkte Erik och vred händerna i vanmakt. Jag vet att jag inte borde ha skjutit. Jag vet att det är fel att ta någons liv. Men jag önskar så förtvivlat att jag hade träffat, att han hade bitit i gruset, för att aldrig mer röra sig. Då hade de kanske låtit mig vara i fred! Då kanske det inte hade gjort så ont.

Han försökte skölja ner klumpen i bröstet. Men den satt envist kvar. Han gick ner till sjön för att åter fylla skopan. Den svaga vinden hade mojnat och tjärnens vatten låg stilla som en mörk spegel. Träd och himmel reflekterades, perfekt återgivna på den blanka ytan. För ett ögonblick greps han av känslan att upp var ner, och ner var upp. I avgrunden väntade en blå himmel vars vita moln lovade ro och vila.

Han lutade sig fram över djupen. Samtidigt böjde sig en skugga under vattnet mot honom. Han kastade en blick på sin spegelbild, och hjärtat slog en dubbelvolt. Det var inte hans ansikte, utan Afons bleka drag. Det långa, vita håret flöt ut likt en gloria och kalla ögon stirrade upp genom vattenytan.

Erik ryckte tillbaka så hårt att han föll baklänges i gräset. Han rullade, kom på fötter och kallade på elden. Den infann sig omedelbart. På ett ögonblick växte den från en liten glödande låga till en 14

brusande eld. Den skakade hans inre och sjöd genom kroppen. Han fokuserade den via armarna, och händerna vibrerade av återhållen kraft.

Med en hand framför sig och varje nerv på helspänn, lutade han sig försiktigt över vattenbrynet och betraktade skuggan. Afon skrattade åt honom. ”Var inte orolig viskare, jag har inte kommit för att dräpa dig.

Inte idag.”

Erik fnös. ”Vad gör du här?” ”Vad menar du? Detta är mina vatten. Jag färdas vart jag vill.” ”Jag trodde vi var klara med varandra.” ”Vi kommer aldrig vara klara med varandra”, sa Afon. ”Inte förrän den dag jag lägger mina fingrar runt din hals och sakta kväver din sista suck.”

Erik lät höger hand explodera i flammor. ”Kom och ta mig då!” ”Nej, nej”, flinade Afon. ”Du minns väl min ed. Jag har lovat Idril att inte släcka ditt liv förrän du är gammal och mätt på att leva. Men tro mig, de sista ögonen du kommer att se är mina.”

Plötsligt såg Erik det framför sig. Han låg, gammal och utmärglad i någon gammal stuga. Det var mörkt och tyst. Inte en människa där, endast ett flämtande ljus på nattduksbordet. Dörren öppnades, och Afons bleka gestalt uppenbarade sig … Nej, det var inte så han ville sluta sina dagar. Han ville vara omgiven av vänner och familj, barn och barnbarn. De enda ögonen han ville blicka in i var … Han svalde. Ögonen han såg framför sig var skimrande blå, med spräckligt grönt och brunt i mitten. De var Hannas. ”Jag har inte svurit någon ed”, sa Erik. ”Vad hindrar mig från att döda dig här och nu?”

15

”Bra fråga”, sa Afon. ”Varför gör du det inte?”

Erik riktade handen mot Afons skugga. Flammorna tiggde och bad om att få släppas fria. De var hungriga. De ville förbränna och förinta. Erik höll andan. Sedan stängde han plötsligt handen och lågorna försvann med en ljudlig smäll. Afon började skratta. Det steg ur vattnet som ett djupt kluckande. Till slut, mellan skratten, väste han: ”Du är patetisk viskare.”

Erik vände på klacken och gick mot Belsebub. ”Vänta!” hörde han Afon ropa efter sig. ”Du har inte hört mitt budskap än.” ”Vi har inget att säga varandra”, sa Erik och satte upp på Belsebub. ”Lyssna, eller också kommer dina vänner att dö.”

Erik tryckte försiktigt med skänklarna och Belsebub makade sig över till vattenbrynet. Hästens långa skugga föll över vattnet. ”Jag varnar dig”, sa Erik. ”Jag kanske inte dräper dig idag. Men hotar du mina vänner igen, så kommer jag inte att hålla tillbaka.” ”Det är inte jag som satt dem i fara”, sa Afon. ”Det är du.” ”Jag tänker inte lyssna till det här. Adjö!” ”Vänta din dåre!” väste Afon. ”Det var du som blåste i hornet.

Du som sände en signal genom världar. Du som släppte loss odjuret över oss.”

Erik satte en hand över pannan och klämde åt med fingrarna mot tinningarna. Med stängda ögon såg han åter den svarta demonen glida över himmelen. Dess vingar släckte ut stjärnorna, dess skri skar genom märg och ben. Och det var mitt fel, tänkte han bittert.

För att jag inte lyssnade. För att jag tvunget skulle göra det jag själv ville. ”Jag vet vad jag har gjort”, sa han, ”och jag har fått betala för det.”

16

”Men priset kan bli än högre! Det var inte enbart draken som lystrade till hornet. På sistone har något annat vandrat genom skogarna. Något nytt. Något som inte hör hemma här.” ”Vad talar du om? Ännu ett monster?” ”Jag vet inte. Jag har inte sett det. Bara känt dess närvaro.”

Erik gnuggade tinningarna allt hårdare. ”Varför varnar du mig?” sa han till slut. ”Vad tjänar du på det?” ”Ditt liv”, sa Afon. ”Det tillhör mig, och ingen annan. Jag vill vara den som känner din sista dödsryckning. Jag vill vara den som ser gnistan slockna i dina ögon. Hur ska jag kunna göra det om du redan är död?” ”Tack. Det värmer.”

Erik lutade sig lätt framåt och klatschade med tömmarna. Belsebub satte omedelbart av längs stigen. Han hörde Afon skrika något, men han var inte intresserad av att höra något mer som najaden hade att säga. Belsebub ökade självmant takten, och snart dundrade han åter fram i galopp genom skogen.

Jag kan inte lita på Afon, tänkte han. Han ljuger, det måste han göra.

Men oron bet sig fast och för varje ögonblick gnagde den sig allt djupare in i hans själ.

17

Avsked

F

ör säkert tusende gången plockade Hanna fram ryggsäcken under sängen. Sakta packade hon upp den och lade metodiskt ut innehållet på den lilla bädd hon delade med Marianne och hennes lillasyster. Det var dags att gå, dags att lämna Barkhammar. Det hade varit det ganska länge nu.

Idag ska det ske, svor hon för sig själv. Idag gör jag det. Det finns ingenting som håller mig kvar längre. Men varför var det då så svårt?

Varför var hon oförmögen att ta det där avgörande steget?

Hon studerade varje liten pinal, varje klädesplagg framför henne.

Där var klänningarna som hon hade räddat ur sin moders brudkista.

De passade henne perfekt och skulle komma till stor nytta när hon väl kom fram till sitt resemål.

Där fanns även ett elddon, en penningpung med några kopparslantar, några tygtrasor och slutligen en trämugg som Sven gjort åt henne. Den var lite sned och handtaget var för litet, men hon älskade den mer än något annat. Hon hade inte sett Sven på flera dagar. Egentligen hade hon inte sett speciellt många människor den senaste tiden. Blåmärkena runt halsen hade börjat blekna, men det spelade ingen roll. Så fort hon klev utanför dörren glodde folk på henne. Som om allt var hennes fel. Som om hon fick skylla sig själv.

18

Varför ställer de sig på fars sida? tänkte hon, sedan bannade hon sig själv. Nej, inte far. Han är inte min far. Han heter Måns, inget annat. Men om han inte är min far, vem är då jag? Inte Johanna Månsdotter i alla fall. Hon skulle byta namn när hon väl lämnat Barkhammar. Ett nytt namn, ett nytt liv. Kanske skulle hon ta sin mors flicknamn. Johanna Rosenström. Hon smakade på namnet, lät det rulla över tungan och bestämde sig för att hon gillade det. Från och med imorgon heter jag Hanna Rosenström. Men idag måste jag ta mig härifrån.

Hon samlade ihop sina tillhörigheter och packade omsorgsfullt ner dem igen. Hon rättade till klänningen och knöt fast hucklet över håret. Sedan hejdade hon sig, tryckte ner hucklet i ryggsäcken och lät håret falla fritt över axlarna. Sedan drog hon på sig ryggsäcken och lämnade rummet.

På vägen ut passerade hon köket. Mor Maria stod och lagade mat vid spisen. Det var snart dags för middag och någon av Mariannes systrar skulle få springa ner till bruket med mat till Lars och de andra smederna. ”Är du på väg ut?” sa Maria och torkade av händerna på förklädet. ”Det är bra, du har suttit inne alldeles för länge.”

Hanna svarade inte. Hon var så oändligt tacksam för allt Lars och Maria hade gjort för henne. De hade tagit in henne, när hon inte längre kunde bo kvar hos Måns, de hade gett henne mat, värme och kärlek. Men hon kunde inte stanna. De hade det knapert som det var med alla barnen och även om de aldrig hade yppat ett ord visste hon att de egentligen inte hade råd att ha henne där. Den dag jag ger mig av blir allt lättare för dem, tänkte hon, och jag vägrar vara en kvarnsten kring halsen på dem. Hon bet bestämt ihop käkarna. Jag kan ta vara på mig själv.

Maria misstolkade hennes tystnad.

19

”Jag menade inte att det var något fel med det”, sa hon. ”Jag förstår att du har behövt din vila, men solen skiner där ute och livet går vidare. Det är dags för dig att göra detsamma.” ”Jag vet”, sa Hanna och tvingade fram ett leende. ”Jag vet”, sa hon igen. ”Det låter bra min flicka”, sa Maria och skrattade. Hon sträckte fram en hand och lade den på Hannas kind. ”Får jag se?”

Hanna lyfte lydigt på hakan och Marias ögon smalnade. ”Bra! De är snart borta. Om några dagar kommer det inte att synas ett spår av de där otrevligheterna. Då kan vi glömma det och lägga det bakom oss.”

Hannas händer knöt sig. Glödhet vrede blixtrade genom kroppen. Ni verkar alla vilja glömma och gå vidare, tänkte hon, men jag kan inte glömma. Hon ville slå undan Marias hand. Hon ville gripa henne i klänningen och skrika: Han försökte döda mig! Han lade sina grova händer runt min hals och pressade tills dess mörkret tog mig! Jag hade lika gärna kunnat vara död! Men ni vill inte tala om det! Ni vill inte tänka på det! Ni vill bara gå vidare!

Men högt sa hon: ”Jag vet.”

Maria gav henne en liten kram. Med ett nöjt leende återvände hon till spisen.

Det stora torget i Barkhammar var nästan öde. Några skrivare från brukets kontor gick skrattande längs gatan. Den stora träkyrkan låg tung och olycksbådande i andra änden av torget. Hanna visste att den var mycket vackrare inuti än utanpå. Nästan av sig själva styrde fötterna sina steg ditåt.

Den stora kyrkporten var tung, men olåst. Kyrkoherde Kloo gillade inte att låsa kyrkan. Han menade att den alltid borde vara 20

öppen för vem som än sökte Guds närvaro. Hon klev in i vapenrummet och öppnade dörrarna till kyrkosalen. Taket öppnade sig över henne. Valv efter valv reste sig, vitputsade och målade i snirkliga figurer. Stela kyrkbänkar sträckte sig över ett enkelt stengolv, blankpolerat av generationer av besökare. Längst fram hängde en dekorerad predikostol någon meter ovanför marken.

Där fanns inte en människa. I den djupaste tystnad smög hon fram i mittgången. Rummet var svalt mitt i sommarhettan. Hon kände sig som en inkräktare, som en besudlad på helig mark. Ändå drogs hon framåt. Hon stannade vid knäfallet och blickade upp mot den vackra altartavlan och korset. För ett ögonblick kunde hon inte bestämma sig för huruvida hon skulle knäfalla. Men efter en viss tvekan förblev hon stående. Oräkneliga var de gånger hon knäfallit här och tagit emot nattvarden med resten av byn. Hon kunde höra Kyrkoherde Kloos ord i sitt inre. Så som vi alla äter av ett och samma bröd, och vi alla dricker av en och samma bägare, så är också vi en enda kropp.

Hon ville spotta på golvet. Tillhör jag samma kropp som er? Ni som kastar långa blickar efter mig. Som inte vill lyfta en hand för att hjälpa mig? Men hon kunde inte förmå sig att spotta på de blanka stenarna. Hon svalde istället.

Försiktigt gick hon runt knäfallet, in på det område där endast prästen brukade stå. Hon hade aldrig varit så långt framme i kyrkan förut. På tå tassade hon upp för de tre trappstegen till altartavlan.

Den var fylld av motiv från Bibeln. Hon kände dem alla. Där stod Jesus och predikade, omgiven av sina lärjungar. Där var lärjungarna ute och fiskade, deras nät tomma. Där åt de den första nattvarden.

Där hängde Jesus på korset, lärjungarna hade flytt, endast de sörjande kvinnorna var kvar. Där satt Jesus på härlighetens tron, omgiven av änglar.

21

Hon böjde sitt huvud, klarade inte av att se bilderna längre. Inte ens Guds son klarade sig undan lidandet, tänkte hon. Jag förstår inte? Om du nu är en god Gud, och du har skapat allt, varför finns det då så mycket smärta i världen? Hur kan du tillåta det?

Hon knöt händerna. En del av henne ville be en bön. Att Gud skulle beskydda henne på färden. Att hon skulle finna sin väg. Men orden vägrade komma. Hon hade bett så många gånger, för sig själv, för far, för Sven. Men Gud verkade inte lyssna. Istället kändes det som att varje steg bara tog henne närmare avgrunden. Men det är slut med det nu, tänkte hon. Nu går jag, och inte Måns, inte Viktor, inte ens Gud själv kan stoppa mig.

Så vände hon ryggen åt den lidande guden och marscherade ut ur kyrkan.

Med snabba och målmedvetna steg tog hon sig över torget. Ett arbetslag höll på att fälla den gamla, skamfilade flaggstången. Den hade länge varit i behov av att bytas, men brukspatron väntade alltid in i det sista innan han lade pengar på något i byn. Nu var det i alla fall på gång. Några män stod och skruvade på de enorma bultar som höll den på plats. Några av bönderna kastade långa blickar efter henne, och hon slet bort blicken, marscherade fram till bageriet och tryckte upp dörren.

Där inne stod Hugo och samtalade med en liten men energisk herre. Det var Karl, Waldemars far. Han var på lysande humör och gestikulerade vilt medan han talade. ”Patron vill ha knoppen klar redan imorgon”, sa han. ”Du kommer att häpna över storleken när du ser den! Den kommer att lysa som självaste solen över vårt torg!” ”Jag förstår!” sa mäster Hugo. ”Vad bra.” ”Det kommer bli det vackraste jag någonsin gjort, jag lovar dig!

22

Ett riktigt mästarprov. Ingen kommer att kunna vandra genom vår by utan att stanna upp och beundra flaggstången.” ”Nej men vad fint då”, sa mäster Hugo. ”Du ska veta att det var många andra av smederna i byn som ville ha det här uppdraget, men patron frågade mig specifikt! Och jag sa till honom, att han inte skulle behöva ångra sig, att det skulle bli något för byn att vara stolt över.”

Hugo fick syn på Hanna och sken upp. ”Hanna mitt barn! Vad kul att se dig.”

Karl slängde Hanna en irriterad blick. ”Ingenting jag någonsin gjort kommer att kunna mäta sig med den”, envisades han. ”Ja, det låter verkligen fantastiskt,” sa Hugo och vände sig mot Hanna. ”Kan jag göra något för dig?” ”Var är Sven?” ”Din lillebror är nere vid hyttan”, snäste Karl. ”Det vet du väl?”

Hanna blundade. Jag orkar inte, tänkte hon. Jag klarar inte dessa människor en enda dag till. ”Nej, han är faktiskt med mina pojkar och vallar korna”, sa Hugo. ”Jag har pratat med förmannen och vi ska försöka ge honom andra arbetsuppgifter. Det är inte bra för honom att vara nere vid hyttan.” ”Bah”, utbrast Karl. ”Sillmjölke! När jag var i hans ålder var jag redan smedlärling, och en duktig sådan! Se bara på min Waldemar, han kan konstruera vilka verktyg som helst!” ”Men Sven är bara elva”, sa Hugo. ”Inte yngre än vad jag var”, sa Karl. ”Och det gjorde mig bara gott!” Han blängde på Hanna och kliade sig på örat. ”Nej, nu måste jag gå, jag har arbete att utföra.”

Som en virvelvind stormade han ut och slängde igen dörren efter sig. Hugo slängde en blick efter honom och ryckte på axlarna.

23

”Bry dig inte om honom. Han är bara uppspelt över det här med flaggstångsknoppen.” ”Varför det?” ”Hans fru Louise har blivit sämre igen. De fruktar att hon kommer att dö snart. De har spenderat alla sina pengar för att hitta ett botemedel, men ingenting verkar fungera. Det är därför han är så spänd nu. Ju finare knoppen blir, ju bättre betalt av patron. Han hoppas få in tillräckligt mycket pengar så att han kan skicka henne till en specialist inne i stan.” ”Men det finns ingenting som säger att läkarna i Örebro kan hjälpa henne”, sa Hanna. ”Om inte Ariadne lyckats, varför skulle de?” ”Vad annars kan han göra. Om han gav upp skulle det vara det samma som att acceptera hennes död, och det klarar han inte. Vem skulle klara det?”

Till det hade hon ingenting att säga. ”Ska du gå någonstans?” sa Hugo och granskade hennes ryggsäck.

Han noterade att hon inte hade hucklet på sig, ögonen smalnade för ett ögonblick, men sedan ryckte han på axlarna igen. ”Här, ta lite matsäck.”

Han vände sig om och lyfte ner en limpa från butikshyllorna.

Hanna hade för länge sedan lärt sig att om Hugo ville ge henne något så var det ingen mening med att försöka tacka nej. Hon gav honom ett leende och stoppade ner limpan i ryggsäcken.

Hugo började plocka med något bakom disken, men Hanna dröjde sig kvar. Han gav henne en frågande blick. ”Var det något annat du ville?”

Jag har kommit för att säga adjö, tänkte hon. Jag kommer antagligen aldrig att se dig igen och du har alltid varit god mot mig. Jag vet att du och Anna kommer att ta hand om Sven när jag är borta. Ni är 24

goda människor. Hon ville ge honom en stor kram, men vågade inte, för hon var rädd att hon skulle börja gråta i hans stora famn. Istället sa hon: ”Tack Hugo!” ”Vadå?” Han tittade storögt på henne. ”Oh, inget speciellt. Tack bara. För allt.”

Så sköt hon upp dörren och lämnade bageriet bakom sig.

Utanför hade männen fått ner flaggstången på marken. Den såg oväntat kort ut. Som att den höga och resliga gestalten plötsligt avslöjats som en bluff och nu låg blottad på den hårda gatstenen.

Så Karl hoppas kunna rädda sin fru ändå, tänkte hon. Ett människoliv för en flaggstångsknopp. Var ligger rättvisan i det? Men hon orkade inte kasta fler anklagelser på Gud. Med raska steg gick hon vidare mot landsvägen, och sin frihet.

25

Du kan inte hindra mig

H

anna lämnade de sista av Barkhammars grå byggnader bakom sig. Hon styrde benen söderut, mot Garphyttan.

Hon hade övervägt att försöka finna sin väg åt sydväst istället, och ta sig till Karlskoga genom Kilsbergens skogar. Men de små stigarna var opålitliga, så även om vägen via Garphyttan var en rejäl omväg så var landsvägen bred och lätt att beträda. Det gör ingenting om resan tar några dagar extra, tänkte hon. Hellre att det tar lite längre tid, än att jag går vilse och kanske aldrig kommer fram.

Dessutom fanns det varelser i skogen och de gick inte att lita på. Det var inte länge sedan trollen hade gripit henne och Erik och tvingat med dem ner i underjorden. Hade det inte varit för Snuva, så hade de antagligen aldrig kommit därifrån. Hon rös vid tanken.

Jag håller mig till landsvägen, tänkte hon. Där finns det visserligen människor, men deras ondska är något jag förstår.

Tanken var att hitta någon form av transport i Garphyttan och ta sig till Kristinehamn. Hon antog att det borde finnas vagnar att lifta med. Eller kanske kunde man slå sig ihop med något resande sällskap.

26

Hon bet sig försiktigt i kinden. Allt hon visste om världen utanför Barkhammar var från historier Måns berättat när hon var liten. Och honom kunde man inte lita på. Men hon hade hört att det fanns fraktbåtar i Kristinehamn. Kunde hon bara komma med på en båt till Vänersborg så borde det inte vara alltför svårt att resa vidare till Götheborg. Hon blundade för ett ögonblick och försökte föreställa sig det. Den stora staden vid kusten. Den låg så oändligt långt borta.

Som i en annan värld. Men nu skulle hon ta sig dit. I en sådan väldig folkmassa skulle Måns aldrig hitta henne. Där borde det finnas gott om jobb. Hon var beredd att arbeta hårt om det innebar möjligheten att skapa ett nytt liv för sig själv.

Hon stannade på vägen och drog av sig ryggsäcken. Hon öppnade den och tog ut penningpungen. Mycket försiktigt hällde hon ut kopparmynten i handflatan. De var inte många. Men det var allt hon lyckats gömma undan från Måns. De hade varit tänkta för sämre tider, så att hon och Sven inte skulle behöva svälta de månader som Måns söp upp hela lönen. Nu var det hennes enda möjlighet att köpa sig en plats på båten. Jag hoppas det räcker, tänkte hon. Vägen till Götheborg var lång, och hon skulle behöva äta också. De måste räcka, tänkte hon och slöt beslutsamt näven kring mynten. Mycket försiktigt stoppade hon tillbaka dem i penningpungen och lade den åter i ryggsäcken.

Snart passerade hon avfarten till bruket. Hon kunde höra de dova, regelbundna hammarslagen. De hade alltid varit en del av hennes liv. Det var takten med vilken Barkhammar rörde sig, pulsen enligt vilken byn levde sitt liv. Nu skulle hon lämna den bakom sig, finna en annan rytm att dansa till. Hon blundade, som i ett försök att stänga ute ljudet, och skyndade vidare. ”Vart är du på väg?”

Rösten var direkt hånfull. Hon öppnade ögonen och såg att Ralf 27

och några av hans vänner satt i gräset vid vägkanten. De hade tagit skydd från solen under en väldig asp, och latade sig nu i skuggan.

Antagligen var de ute på något ärende för smederna, men de verkade inte ha någon brådska med att uträtta det. ”Hör du dåligt eller?” flinade Ralf. Han betraktade henne med smala ögon. ”Är du på väg någonstans eller?”

Hanna knyckte med huvudet och stegade förbi dem utan ett ord.

Hon hörde hur de reste sig bakom henne. Hon kunde känna deras blickar i nacken. Det kittlade obehagligt längs ryggraden. ”Svara då din jävla hynda!”

Hon snurrade runt. Något exploderade inuti. Hon försökte hindra sig själv, men vitglödgande vrede rann genom kroppen. Med tre snabba steg var hon framme vid Ralf. Hon konstaterade nöjt att han fortfarande var ett halvt huvud kortare än henne. ”Vad sa du för något?” väste hon.

Ralf såg plötsligt orolig ut. Men han slängde en blick på sina vänner och öppnade munnen. ”Du hörde vad jag sa din jävla...”

Knytnäven träffade honom rakt i tänderna. Han föll baklänges i gruset, med blod på läpparna och stora chockade ögon. Hanna ångrade sig omedelbart. Men det var för sent. Det fanns dock ingen orsak att stanna och göra det hela ännu värre. Utan ett ord vände hon på klacken och fortsatte längs landsvägen. Bakom sig hörde hon hur de andra pojkarna hjälpte Ralf upp. De talade högt sinsemellan, men ingen ropade något efter henne. Plötsligt försvann de springande mot bruket.

Jag borde inte ha slagit honom, tänkte hon. Det kommer inte att komma något gott ur det. Samtidigt var hon så trött på att tiga och ta emot. Hon hade nått gränsen för vad hon klarade. Nu fick det vara nog.

28

Men det kittlade fortfarande obehagligt längs ryggraden. Hon snabbade på stegen.

Ungefär en timme senare hörde hon ljud bakom sig. Ett ögonblick funderade hon på att springa upp i skogen och gömma sig. Hon hade ingen lust att möta någon från Barkhammar, vem det än var.

Men något, kanske var det envishet, kanske var det något av hennes tidigare ilska, höll henne kvar på vägen. Varför ska jag behöva gömma mig som en tjuv, tänkte hon. Jag är fri nu, och jag tänker inte låta någon släpa mig tillbaka.

Hon vände sig ändå om för att se vem det var, och hjärtat stannade i halsgropen. Hon önskade desperat att hon hade gömt sig istället.

På en av brukets vagnar, dragna av två stora hästar, satt Måns, och på flaket kunde hon skymta Ralf och hans gäng. ”Där är hon!” skrattade Ralf triumferande.

Hanna vände ryggen åt dem och fortsatte att gå. Hjärtslagen bultade ända upp i öronen. Hon kände sig yr. Senaste gången hon sett far hade han försökt krama livet ur henne. Men han skulle inte försöka mörda mig med pojkarna som vittnen? tänkte hon. Eller?

Med Måns kunde man aldrig vara säker. ”Stanna!”

Benen stannade automatiskt. Hon svor för sig själv. Men hon hade lyssnat till den rösten hela sitt liv. Det var svårt att sluta lyda.

Hon övervägde om hon skulle börja gå igen, men nu stod hon redan stilla. Istället lyfte hon blicken och stirrade så trotsigt hon kunde på sin far.

Måns stannade vagnen framför henne och hoppade ner. Hans enorma kropp tornade upp sig över henne. Smala ögon stirrade ut ur ett rödmosigt ansikte. Han sträckte fram en hand, som för att 29

gripa henne, men slängde en blick på pojkarna och drog tillbaka den. ”Så du trodde att du bara kunde gå?” sa han hest. Hanna svarade inte, utan fortsatte att trotsigt besvara hans blick. ”Trodde du inte att jag fattade det? Trodde du inte att jag sagt åt pojkarna att hålla utkik efter en slinka som du?” Han började skratta så att saliven skvätte. ”Du tror att du är så förbannat smart! Inte sant? Men längre än så här kommer du inte. Nu följer du med mig tillbaka. Och ta för Guds skull på dig hucklet! Det är inte anständigt att gå omkring så där!” ”Jag går aldrig tillbaka”, sa hon och lyfte ansiktet mot honom. ”Och du kan inte tvinga mig.” ”Du ska gifta dig”, sa Måns. ”Du har inget val. Sätt dig i vagnen.

Nu!” ”Hellre dör jag än gifter mig med den där gamla dvärgen!” sa Hanna. ”Det är ett gott parti”, sa Måns. ”Jag förstår inte vad du bråkar om.” ”Han är tre gånger så gammal som jag!” skrek Hanna. ”Han kommer aldrig att älska mig. Och jag älskar inte honom. Men det är väl ingenting som du någonsin skulle kunna förstå!” ”Kärlek?” flinade Måns. ”Han är ju rik.” ”Vad gör du om jag inte lyder då?” sa Hanna. ”Ska du strypa mig en gång till?” Hon gestikulerade mot pojkarna. ”Ska du döda mig inför ögonen på dem?” Hon blottade halsen. ”Kom igen då. Du misslyckades förra gången. Gör ett nytt försök! Kanske lyckas du denna gång!”

Hon kunde se hur hans ögon började sjuda av vrede. Det var farligt. Ju argare han blev, ju mer oberäknelig var han. Men han sträckte sig inte mot henne. Istället fastnade hans blick på ryggsäcken.

30

Oväntat snabbt för någon i hans storlek grep han tag i ryggsäcken och slet av den från hennes rygg. ”Vad har du här?” sa han med låtsad munterhet.

Han drog upp en av Elisifs gamla klänningar. ”Den här känner jag igen”, sa han och rynkade ögonbrynen. ”Din mor såg fantastisk ut i den. Men den är inte din.”

Så grep han tyget i sina stora nävar och med ett kraftfullt ryck slet han klänningen mitt i tu. Han slängde resterna i diket. Hannas ögon tårades och hon fick svårt att se. ”Ge tillbaka min ryggsäck!” sa hon. Men rösten var darrig och svag.

Måns fick upp de andra klänningarna och gjorde processen kort med dem. Han slängde trasorna på marken och trampade ner dem i gruset. Sedan sken han upp. Från botten av ryggsäcken fiskade han upp penningpungen. Hannas hjärta sjönk. ”Vad har vi här!” skrattade Måns. Han hällde ut innehållet i sin stora, grova handflata och började räkna mynten. ”Har du stulit från mig?” ”Jag har sparat”, sa hon.

Men rösten hade förlorat sin kraft. Det hela kändes overkligt.

Som att det hände någon annan. Som om hon bara var en åskådare. Måns stoppade ett av kopparmynten i munnen och bet till.

Han granskade nöjt myntet efteråt. Han vände sig till pojkarna på vagnen och sa: ”Kom ner!”

De hasade sig ner från flaket så fort de kunde. Måns höll upp ett mynt i ljuset och med en snärt med tummen lät han det flyga i en båge mot pojkarna. Ralf fångade det i luften. ”Tack ska ni ha”, sa Måns. ”Gå och köp er något gott.”

Några av pojkarna slängde ängsliga blickar på Hanna, som att de 31

inte ville lämna Måns ensam med henne. ”Ni hörde vad jag sa!” röt Måns. ”Försvinn nu!”

Ralf slängde en sista föraktfull blick på Hanna, vände sedan ryggen åt henne och försvann uppför vägen. Resten av pojkarna följde snabbt efter. Måns stod tyst och betraktade Hanna, tills de försvunnit bakom närmsta krök. ”Vart hade du tänkt gå?” sa Måns. ”Låt mig gissa. Till Kristinehamn, för att ta båten till Götheborg?” Hanna ryckte till, och Måns flin blev allt bredare. ”Du har ingen aning om hur mycket jag rest för patrons räkning. Alla dessa veckor jag varit borta och hämtat paket och levererat varor. Trodde du verkligen att jag bara varit inne i Örebro? Jag har varit överallt! Det finns inte en hamn, inte en båt, jag inte känner. Jag har kontakter överallt. Vart du än åker så kommer jag att hitta dig.” Plötsligt försvann leendet, och ögonen blev kalla. ”Och när jag hittar dig, så kommer jag att döda dig. Det har du mitt ord på.”

Hanna var kall inuti. Hon insåg att hon stod hopsjunken, med ögonen nedslagen i marken. Hon tog ett djupt andetag och lyfte blicken. ”Jag går ändå.”

En blixt av vrede for över Måns ansikte, men han behärskade sig.

Istället kastade han nonchalant penningpungen fram och tillbaka mellan sina stora händer och sa med ett leende: ”Gå du! Så får vi se hur du lyckas ta dig fram utan pengar. Men det kanske inte är några problem? Du kanske hade tänkt att hora dig fram? Precis som din mor? Låt mig hjälpa dig.”

Blixtsnabbt grep han tag i hennes klänning och rykte till. Den sprack från halsen till midjan. Hon slängde armarna över brösten och grep desperat efter resterna av tyget. Måns skrattade åt hennes försök att skyla sig, grep tag i henne igen och med ett snabbt ryck 32

var större delen av kjolen bortryckt. De bara benen blänkte i solen. ”Nu ser du mycket bättre ut”, sa Måns och lät blicken glida över hennes kropp. ”Hälsa Peter, det är han som basar över lastningen i Kristinehamn. Han är inte alltför petig när det kommer till kvinnor.

Om du låter honom ta dig bakom några lådor i hamnen, så ordnar han säkert en båt åt dig.” Måns tryckte ner pengapungen i en ficka och satte sig upp på kuskbocken. ”Eller så gör du som jag säger, och kommer hem igen.”

Han kastade en sista blick på henne, innan han snärtade med tömmarna, och vagnen vände åter mot bruket.

En lång stund stod hon och höll om sig själv. Hon visste att hon egentligen borde gråta, att hon behövde gråta. Men känslorna hade låst sig och smärtan kändes avlägsen.

Sakta började hon leta bland resterna av klänningarna på marken. Till slut fick hon ihop tillräckligt mycket trasor för att kunna skyla sig. Sedan började hon gå, som i ett dis, tillbaka mot Barkhammar.

33