9789198238402

I

EGEN MEDICIN

EGEN MEDICIN Anna B. Green

TORAKOVA FÖRLAG

Torakova Förlag www.torakova.se Copyright © 2015 författaren Redaktör och formgivning: Göran Fagerström, Bokverket Tryck: Riga, Lettland 2015 ISBN 978-91-982384-0-2

1 Solen gjorde kalkstenen på kyrkan mitt i byn så bländande att bröllopsgästerna nästan inte kunde fästa ögonen rakt på den. Istället vandrade deras blickar över skyn med dess ton av förgätmigej. Träd och buskar stod som nymålade i mörkgrönt efter gårdagens regn.

Kyrkan blev så småningom fullsatt. Medan församlingen väntade på brudparet beundrade de girlangerna av rosor i alla rosa och röda nyanser som fanns att uppbringa.

I vapenhuset stod två unga män omslutna av en behaglig tystnad mitt i stormens öga. Den ene repeterade ceremonin tyst i huvudet för sig själv. Brudgummen å sin sida var försjunken i studiet av en humla, som tung och yr hade landat i en av blommorna bland de ymniga buketterna som var placerade vid den tunga kyrkoporten. En utomstående kunde få för sig att han inte verkade besväras av några bröllopsnerver.

Medan David såg på insektens försök att komma upp i luften, försökte han låta bli att tänka på att det var hans hitills bästa dag i livet, men all glädje kunde inte få utlopp riktigt än. Nacken under de mörkbruna lockarna kändes fuktigare än vanligt.

Han vände sig om. Brudens uppenbarelse fick en extra strålglans av solljuset bakom henne. Små lätta slag av fjärilsvingar rörde sig i bröstet på honom. Hans varma bruna ögon omfamnade hennes lätt extatiska ljusblå. Hennes spända axlar sänkte sig. Efter några sekunders tyst möte log hon ett leende som sade att den förestående ceremonin var en match som kunde vinnas med lite ansträngning. Peter avvek diskret för att hinna före uppför kyrkgången.

5

Brud och brudgum ställde sig till rätta och gav den unge vaktmästaren, som verkade lika entusiastisk som de väntande bröllopsgästerna, en gemensam nick till att de var redo. Humlan, som under tiden hade suttit och samlat krafter i en väldoftande ros, tog ytterligare en gång sats med sin ludna kropp. I samma ögonblick som dess nästan osynliga vingarbete fick den att lyfta, fick organistens oväntat tunga nedslag deltagarna att hastigt lämna sina tankar och lätt överrumplade resa sig upp. Brudgummen mötte sin väns blick långt där framme vid altaret och fick en lugnande nick till svar. Tiden var inne. ”Ja.” Rösten lät fyllig och klar. Han såg på sin brud och lät hennes lysande ögon strömma igenom sig. Prästens ord hörde han nätt och jämt. ”Ja.” Claras hand darrade lätt när han utan motstånd fick ringen på hennes finger. Det vita guldet glänste i samma ton som hennes hår. Den blänkte på den smala gyllene handen, som en försäkran om en strålande framtid.

De vände sig om mot församlingen. Han försökte blinka bort en tår som skymde sikten. Clara höjde huvudet lätt och nästan helt i takt gick de nedför altargången och noterade släktingarna i bänkarna. Farbror Åke med ett melankoliskt uttryck. Grabben var i hamn och verkade lycklig, tänkte han nog. Det fick ju vara det som räknades. Hans fru Tuja såg glad ut över händelsen men verkade mindre nöjd med sällskapet. På andra sidan gången svärmor. Hennes klänning i starkt himmelsblått fick David att vakna ur sin drömlika tillvaro. Hennes ansikte andades lättnad.

Svärfar såg ut som en katt som höll på att slicka grädden ur morrhåren.

Först nu noterade han blomsterdekorationerna i rött och rosa. Rosor, bara rosor. Dess milda parfym mötte den salt- och tångmättade från havet några hundra meter ner, när de närmade sig de bastanta kyrkoportarna som öppnades inåt. Där ute väntade högsommardagen på sitt allra 6

bästa humör med svalorna som kvillrande saluterade.

Olga Zaraskaya noterade förstrött bröllopssällskapet som släntrade in på restaurangen mitt i byn. Bilarna som hade kört dem de få metrarna från kyrkan blockerade hela gatan. Hon såg brudgummen, mörk och högrest, som klippt och skuren ur vilken saga som helst av dem som hon läst som barn. Hans prinsessa såg hon bara som en smal siluett, pärlemorskimrande som sig bör.

En flik av något starkt blått fick henne att vakna till.

Bredvid det blåa kände hon igen mannen som varit hennes chef i några av hennes hittills mest avgörande år i livet.

Plötsligt ville hon inte fortsätta längre. Hon borde vetat bättre än att ge sig ut en sådan här dag. Med långa steg gick hon bort mot träden vid stranden och den slitna husvagn som varit hennes borg de senaste fem åren. Bordercollien följde henne tätt som en skugga när hon tvärt svängde av från trottoaren för att försvinna från myllret.

Tillbaka i tryggheten satt hon i den lilla slitna soffan och såg ut över havet. Sommaren var i högform. Hon hade en liten oas bortom ett björnbärssnår som få vågade sig igenom. Innanför brukade Scilla ligga och morra diskret om någon råkade komma i närheten. Skulle hon leta sig ut igen?

Efter att ha plockat ihop något att äta, dricka och läsa vandrade hon iväg. Bort från det surrande livet på stranden. Kaniner i alla åldrar och storlekar skuttade omkring och synen fick hundens morrhår att skälva. Men att fånga kaniner hade hon inte fått en order om, inte idag. Med tanke på vart de var på väg hade Scilla på känn att det var att vakta matte mot oönskat besök som gällde för stunden.

Trots den milda vinden och den lugnande saltdoften kunde Olga inte sudda bort bilden av Hans Gyllenwred, före detta Andersson, hennes arbetsgivare under sju år.

Den oförsonliga blicken när han meddelade att hon inte var önskvärd längre. Hur hon på klassiskt manér hade fått en pappkartong och en halvtimme på att samla ihop sina 7

prylar. Sedan blev hon eskorterad ut ur byggnaden av en vakt i medelåldern, som med sammanbitet ansikte vägrade avslöja vad han ansåg om saken. Trotset som fick henne att hålla huvudet högt men inte se någon i ögonen.

Allt för att hon hade börjat se saker för vad de var.

Så till slut var allt över och brudparet hade landat i den enorma sängen i bröllopssviten. Klockan var två på natten. Båda låg på rygg och stirrade upp i taket som för att försäkra sig om var de var någonstans. Fullt påklädda, förutom Claras slöja, som hon med en knyck hade dragit av sig innan de slängde sig på sängen och genom detta släppt loss sitt hårsvall, som nästan bländat David till tårar. Känslan var densamma varje gång. Han blev aldrig trött på att se det.

Han vände sig mot henne och tog in vad han såg. Gömde det långt inombords så att ingenting skulle försvinna, ingen detalj var för liten för att inte minnas. Lyfte försiktigt undan en länk av det vitgyllene håret från hennes ansikte, för att sedan lägga handflatan mot hennes kind och stryka med tummen alldeles nedanför hennes vänstra öga.

Hennes annars så energiska blick hade på något sätt mjukats upp och flöt nu emot honom som en porlande glaciärbäck. ”Det gick ju bra.”

Han ville i och för sig säga så oändligt mycket mer till henne men varför slösa ord en natt som denna. ”Ja.” Hon lade handen på hans stärkta skjortbröst och började lösgöra honom, flyttade huvudet lite framåt och sniffade honom lätt i halsgropen. Han luktade fortfarande som hennes David, en blandning av klöveräng och läder, trots alla påfrestningar dagen burit med sig. Han hade smidigt låtit handen glida ned för halsen och utmed baksidan på klänningen för att mycket fingerfärdigt börja knäppa upp de otaliga sidenklädda pärlstora knapparna längs hela hennes rygg.

8

Efter att ha sysselsatt sig med detta en stund började han få kramp av att så omärkligt som det bara gick få av henne klänningen, som visserligen var väldigt vacker men den hade ju så att säga gjort sin plikt, och hans hustru var ändå som mest tilltalande när hon inte hade något på sig alls.

Nu kände han att byxorna höll på att knäppas upp och en liten stark hand letade sig under vad som nu var i vägen.

Där kom skjortan upp och nu var hennes hand alldeles nedanför naveln och låg kvar där en stund, som om den rådslog med sig själv om nästa steg.

Han kände att han inte kunde vänta med att den där handen skulle bestämma sig vad den skulle göra, eller ännu värre, inte göra. Han beslöt sig för att ta, om inte saken i egna händer, så i alla fall ett beslut om att forcera tingen och gav upp kampen med klänningen - han hade ändå kommit så långt som till Claras korsrygg.

Hans hand flyttade som av sig själv nedåt det blanka mjuka tyget tills det tog slut. Sedan fortsatte den som i en förutbestämd bana uppför hennes högra ben och längst där uppe föll den emellan hennes lår, som av en kraft lika uråldrig som universums övriga lagar, in under de skiraste sidentrosor han någonsin haft i sin hand.

Som på en given signal hade hon, med förmodligen mer våld än han hade märkt av, hasat ned allt som var i vägen vad byxor hette till halvvägs på hans lår och var nu i full färd med att placera sig och den nedfallande klänningen ovanpå honom. Och det snabbare än han hade kunnat drömma om.

I sitt lätt omtöcknade tillstånd blev han varse om att hela han var inne i henne och att hon slöt sig om honom på ett sätt som fick honom att kippa efter andan. Nu rörde hon sig med en farlig långsamhet, helt olikt mot vad hon brukade. Han kände att han föll och för att inte helt tappa fotfästet tog han tag i hennes små och mycket impertinenta bröst och höll dem hårt, medan hon allt saktare fick honom att tränga djupare in i henne.

Till slut rörde hon sig nästan inte alls, bara andades 9

mycket djupt och mycket långsamt. Samtidigt sög han med uppspärrade ögon in bilden av hennes slutna ögon och lätt tillbakalutade huvud med håret som en platinasky runt det koncentrerade ansiktet.

Varenda muskelmolekyl var på bristningsgränsen, och intensiteten av hans eld som strömmade upp i henne fick henne nästan att lyfta sig. Den satte igång en högvoltsreaktion från slutet på hennes rygg just där hennes nakna överkropp började skylas av klänningen och upp längs ryggraden, brände henne i nacken och exploderade i hennes hjärna, där tusen och åter tusen stjärnor spred sig över ett svart universum.

Han kunde inte hålla sig längre. Han höjde höfterna och bar henne som Atlas bär jorden på sina axlar, tog hennes smala länder för att hindra henne från att falla och lät stjärnorna regna ned över honom och täcka honom i guldstoft och silver.

Och vrålade. Länge.

Hos svärföräldrarna lyste lampor i varenda fönster. David skymtade Lydia i köket, samlad och fokuserad som ingen annan. Hans var i matsalen för att ta sig en sista inspektionsrunda. Ljusen i de stora silverkandelabrarna på bordet var redan tända. Han steg ur bilen och drog in ett långt andetag. Kvällen var kall och lite krispig. Himlens djupblå ton höll på att dämpas och det doftade av vedeldning och mogna äpplen.

Han vände sig om till Clara med ett förväntansfullt uttryck och tog hennes hand i sin. Hon tryckte sig intill honom och gav honom en hastig kyss på kinden. I samma stund öppnades dörren och en belåten Hans log mot dem. ”Vilken timing! Sufflén är klar för ugnen. Vi sätter oss till bords, bara ni har fått av er rockarna.”

När de var inne på desserten, en äppelkaka som var himmelsk enligt alla och i synnerhet David, harklade sig Hans med eftertryck. Både David och Lydia undrade lätt förskräckta om han skulle hålla tal, nu när de hade så trevligt.

10

Men Hans förblev sittande och riktade sig till dotter och svärson. ”Vad jag har förstått så var bröllopsresan lyckad. Det kan ju passa bra att vara maximalt utvilad inför hösten.” Han såg nu på David med allvar i de blågrå ögonen. ”Du som ska börja på nytt jobb med nya arbetsuppgifter, jag önskar dig lycka till och hoppas på ett gott samarbete.”

David, som hade suttit och tänkt på hur bra han hade det, kände ett kallt drag runt hjärttrakten. Vad menade han?

Men Hans, sin vana trogen att inte yttra några ord i onödan, hade nu sin fulla uppmärksamhet riktad mot Clara vid sidan av honom. Hon såg storögt på honom, som om han vore självaste jultomten. ”Hrm. Jo, det är väl dags att du kommer med i firman och börjar få se vad vi håller på med.”

Sedan tog han sitt glas och höjde det, först mot Lydia som i alla år varit medveten om att detta skulle ske. Hennes ögon var blå men några nyanser djupare än dotterns.

Till skillnad från Clara så rubbades hon sällan av omständigheterna runt omkring henne.

David höjde sitt glas, beslutad att inte fästa sig vid vad svärfadern sagt till honom. Han såg på Lydia. Var inte hennes utsökt formade käkben en aning sammanpressade?

Den enfödda dottern skulle ta över familjeföretaget, vare sig hon passade för det eller ej. Hon höjde sitt glas mot honom med samma vänliga outgrundliga leende som hon alltid hade mött honom med.

Clara själv satt som en på förhand utsedd kandidat till prispallen och tog emot hyllningen med det lugn som hon alltid hade haft när hon inkasserade ännu en pokal efter en tennisturnering.

Den framtid som stundade verkade inte bekymra henne det minsta.

2 David parkerade cykeln och smet undan den stickande septembersolen in i vårdcentralens skyddande mörker. Han sade hej till damen i receptionen. Hon svarade med ett väl avvägt leende anpassat just för hans person, inte mer, inte mindre och utan att rubbas det minsta i sitt telefonsamtal.

Mikrofonen tätt intill den lätt krökta munnen, täckt med läppstift i en blodfärgad nyans.

Inne på sitt rum följde han de rutiner som han hade tillägnat sig bara några veckor efter han hade börjat här. Han släppte portföljen i den lilla soffan, den som inte ens dög att sova middag i. Lät vattnet rinna i handfatet så att det skulle hinna bli så kallt som det nu gick att få det. Satte sig vid skrivbordet för att logga in i alla program som behövdes för dagens arbete. Lutade sig tillbaka för att datasystemets labyrint skulle uppenbara sig. Och väntade.

Så efter sitt vanliga tvekande öppnades fönstren och han kunde ta fram journalerna. Han sneglade på klockan och konstaterade att den var åtta prick, reste sig och öppnade dörren. Tvekade som vanligt en tiondels sekund innan han krängde på sig den vita rocken medan han gick till väntrummet för att ledsaga in första kunden, som hans chef envisades att kalla dem. Ett par minuter senare satt den aktuella patienten framför honom och lyssnade med stora ögon på vad han hade att säga. ”De flesta provsvaren ser bra ut. Men kolesterolet är fortfarande lite högt.”

Han sade detta vänligt men bestämt. Mannen framför honom smälte denna upplysing ett ögonblick och replikerade försiktigt: 12

”Är det mycket över?” Ungefär som att han ville undvika att förarga med en sådan enkel fråga. ”Inte alls, men för att vara på den säkra sidan ska vi öka på dosen en smula.” ”Kan det vara bra, det?”

Nu tittade han ordentligt på personen framför sig. Lite lätt rundad icke rökare runt femtiofem. Medelmotionär.

En mindre propp i hjärnan för ett halvår sedan, som han som det såg ut hade återhämtat sig från. ”Det är den behandling som rekommenderas. Det vore mycket oklokt att inte höja.”

Han kände själv att han tog i lite i onödan. Mannen hade ju bara frågat. ”Jag menar att äta dem över huvud taget.”

David stelnade till, som om han inte ville ta till sig det han just hade hört. Sedan spände han ögonen i patienten och sade mycket långsamt och mycket tydligt, så att man kunde tro att han riktade sig till någon med både hörseloch intelligensnedsättning: ”Du har haft en stroke. Det är allvarliga saker.”

Precis som om jag inte skulle veta det, tänkte patienten.

När jag låg där med huvudvärk som en motorsåg i skallen och spydde både här och där. Och undrade om jag skulle dö med en gång, eller möjligtvis lite senare. Hallucinationer om sina två labradorer hade han också haft. Han sade: ”Men jag har börjat få så ont i kroppen. Och konditionen blir inte vad den varit, fastän jag är ute flera timmar varje dag med hundarna. Enligt den där lappen i tablettasken så kan man känna sig så här av att äta de här pillrena. Det var frugan som påminde mig.”

Han kände att det var tryggast om hon också var med på ett hörn. Två mot en, liksom.

Det började krypa i David. Det var ju märkligt att folk inte förstod sitt eget bästa. Han drog efter andan och skulle just ge svar på tal, när patienten hann före. ”Jag ska prova utan ett tag och se om eländet försvinner.”

13

Han satt rak i ryggen på stolen, som om han ville ha kroppens stöd för att våga säga det som han hade funderat på i flera veckor. Så nu var det sagt. Han reste sig upp, innan den där doktorspersonen fick talförmågan tillbaka, sade tack för sig och försvann hastigt ut genom dörren, betydligt lättare i stegen än när han kommit.

David, som överrumplad hade sagt hej, fick för sitt inre en kort glimt av sin svärfars djupt indignerade blick av stål.

Det slog honom att det var inte en situation som den här som Hans syftade på när han skålade för gott samarbete.

Att en patient helt sonika slutat äta en av hans egentillverkade tabletter. David kom att tänka på den tropiska ö där Clara och han hade firat sin smekmånad och började önska att de hade blivit kvar där.

Med en kraftansträngning återvände han till att arbeta av återstoden av patienterna på dagens lista.

På eftermiddagen satte han portföljen, som han hade ärvt av sin far, på cykeln. Naturligtvis hade det varit bättre för ryggen att ha ryggsäck som alla andra, eftersom han bar mycket, och Clara brukade naturligtvis häckla honom för den, men han framhärdade. Värmen från solen hade blivit om möjligt mera stickande, samtidigt som vinden hade ökat och drog en isande hand längs ryggraden. Han var ändå glad över att återigen vara ute i friska luften, slängde ena benet över ramen och trampade ned mot centrum, tillfreds över att få den lilla stunden av meditation.

Han bromsade in vid Salvos. Favoritbordet i hörnet var ledigt, men ingen Clara syntes till. Salvo själv hälsade hjärtligt på honom och visade med hela handen åt bordet. De tunna glasögonen balanserade på näsan. Han var en chef som aldrig höjde rösten, men fick allt i sin restarang att fungera oklanderligt. ”Bröd och vin, tack!”

Bara genom att uttala de orden kände David sig som han var på semester någonstans långt bort. Han strök med ena handen över den välbekanta röd- och vitrutiga duken och 14

lutade sig tillbaka på stolen med en förnöjd suck. I samma ögonblick ställde Salvo ned en flaska rött och en korg med sitt hembakta bröd, vars mjuka doft sände en signal till David om hur hungrig han var. Han bredde ett tjockt lager smör på en skiva, tog ett rejält bett, och lät käkarna gå som hos en ko på sommarbete. Efter att ha sköljt ned allt med vinet satt han där, lät tankarna vandra och kom ihåg den sista patienten han hade haft för dagen, han som ville ge honom en bok. Det tillhörde inte vanligheterna att få presenter på jobbet. Mannen hade insisterat. ”Den är ju inte ens ny, jag och några till har läst den. Så som muta räknat kan den inte vara så mycket värd. Men den är populär.”

Sade den skinntorre åttionioåringen och log lite försmädligt.

Han var ytterligare en i raden som hade bestämt sig för att sluta ta den blodfettssänkande medicin David hade insisterat på att han skulle ha. Det lilla rapsfärgade pillret som var en av svärfaderns stoltheter.

Vad hade flugit i folk?

Eftersom mannen vägrade ta med boken när han gick, hade han tänkt att han skulle lägga den i fikarummet utan att nämna det för någon. Hur det nu var fick han bråttom att träffa Clara och sopade ned den i portföljen utan att tänka mera på det just då. Han letade fram den vältummade pocketboken. Färgglatt omslag. En lysande blå färg i bakgrunden. Två gammaldags medicinburkar i brunt glas.

Omkullvälta. Innehållet i gult och rött utspritt på en glasskiva. Han tog några klunkar till av det allt godare vinet. Såg på klockan och konstaterade att Clara var försenad, som alltid på sista tiden. Men just nu gjorde det ingenting.

Vem var författaren? Pseudonymen Anna någonting.

Baksidestexten var ovanligt fåordig. En bok om läkemedelsindustrin. Jaha. Någon som tror att man kan sälja saker utan reklam minsann.

Han bläddrade igenom det inte alltför tjocka alstret, fick upp första sidan och läste första meningen: ”Det tog mig 15

fem år i branschen innan jag började ana att den inte existerar av en önskan att folk ska bli friska.”

Ett envetet ljud avbröt honom, ett dovt surr, som en humla i en glasburk. Han var så inne i vad han höll på med att han först inte begrep att det var mobilen som lät så uppfordrande. Han såg Claras namn på displayen. Henne hade han liksom glömt bort. ”Hej älskling, hur går det?”

Han försökte låta så engagerad som en nybliven äkta man bör låta när han sitter och väntar på en romantisk middag. ”Jag blir galen av alla klantiga säljare som inte gör annat än frågar om saker och ting. Det tar aldrig slut men pappa hävdar att man inte kan slänga ut dem hur som helst. Så jag sitter här och håller på att svälta ihjäl medan de bläddrar och bläddrar i pappren och vill veta mer och mer precis hela tiden. Ska det vara så svårt att begripa att kolesterolet sjunker och det är det man vill och så får det vara bra med det. De påstår att en del läkare och en hel massa patienter har börjat frågasätta om man behöver ta såna här piller över huvud taget. Har du hört något så korkat?”

Här drog hon äntligen efter andan och David, som efter några års träning visste vad som gällde, klämde snabbt som ögat in en replik. ”Som läkare kan det vara en fördel att känna till eventuella biverkningar.”

Han kom att tänka på raderna han just läst, men skakade genast av sig anklagelsen. ”Våra piller har väl inte några biverkningar heller. I alla fall inte mer än vanligt.”

Hon nästan hyperventilerade och han undrade för sig själv om det var så bra idé att diskutera ämnet för närvarande. Han visste hur instabil hon var när hungern tog överhanden. ”Ni kanske kan bjuda dem på middag?”

Men han visste redan vad svaret skulle bli. ”Tror du inte vi har försökt. Men de hävdar att det inte 16

skulle se bra ut. Pappa morrar om att annat var det förr i världen, då kunde han bjuda dem på både lunch och middag och en och annan liten wekeendresa med frugan, och det var ingen som klagade.” ”Ska jag smuggla in lite pasta till dig? Du kan ju alltid låtsas försvinna iväg och pudra näsan.”

Han hoppades innerligt att hon skulle nappa på erbjudandet. Den där hyperaktiviteten bådade inte gott. ”Åh, älskling, skulle du vilja det. Ta carbonara, det borde väl vara det snabbaste.” ”Jag köper en till mig också. Vill Hans äta, tror du?” ”Absolut inte. Du vet väl hur han är. Han äter inte på jobbet om han inte är absolut tvungen. Jag förmodar att mamma väntar med specialmiddag därhemma som vanligt.” ”Det tar väl en halvtimme innan jag är där.” ”Kan du inte ta en taxi, dom kan väl slänga in cykeln där bak.”

David tänkte för sig själv att ingen som hade slitit på dessa eviga sommarjobb skulle slänga ur sig något så lättvindigt, men för all del. Numera var han i en helt annan position i livet än han hade varit någon gång tidigare. Pengar var inte ett problem.

Han skulle väl i alla fall spara in en kvart av vackra Claras lidande och sade okej.

Med ett klick var hon borta. Han vinkade till sig Salvo för att göra nya beställningar och betala. På väg i taxin påmindes han återigen om hur bra han hade det. Villan de bodde i var en bröllopspresent från hennes föräldrar, en vacker villa i jugendstil och tillräckligt stor för ett dussin personer. Gott om plats för stora representationsmiddagar och många barnbarn. Gärna bägge, förmodade han att de hade tänkt när de valde den. Huset låg naturligtvis också i den mera ståndsmässiga delen av den lilla staden med de många studenterna. Nöjda med sina liv, där alla som räknades kände alla. De övriga fanns ju inte.

Redan under studietiden kunde han känna sig klaustrofobisk. Men han hade inte brytt sig så mycket om det, efter17

som han hade tänkt flytta när han fått sin legitimation.

Men så träffade han Clara och resten var historia, så att säga.

Att flytta därifrån var otänkbart för henne. Han hade inte förstått det i början. De hade inte diskuterat saken egentligen. Och sedan gifte de sig och erhöll denna överdådiga present, som man inte kunde tacka nej till. Hon hade varit överlycklig. Han misstänkte att storleken trots allt hade en viss betydelse. Själv fick han en klump i halsen när han insåg vad han hade hamnat i.

Clara mötte honom utanför sitt rum på andra våningen.

Den välskräddade kostymen i svart och en blus som skimrade i smaragd, var en nästan overklig kontrast till hennes glasartade blick. Hon drog in honom i pentryt strax intill och gav honom utan ett ord en av de gafflar hon hade i handen i högsta hugg. En hastig puss på hans kind hann hon med, innan hon mer eller mindre ryckte maten ur händerna på honom. Utan vidare ceremonier slet hon av locket på sin matlåda, som Salvo omsorgsfullt hade lagt en del av sin själ i. Hon virade upp spagettin och blandade den med det tärnade fläsket på gaffeln med en schvung som skulle få en siciliansk matrona att få glädjetårar i ögonvrån.

Efter att ha fått i sig halva innehållet i ungefär samma takt som Davids farbrors labrador var det som om hon kom ihåg att hon inte var ensam i skrubben. Hon tittade som hastigast upp över lådkanten för att påminna sig om vem som stod bredvid henne. Han stod tafatt med sin matlåda oöppnad i handen och kände sig som han hade hamnat mitt i en tromb och inte visste hur han skulle ta sig därifrån. Som Dorothy i trollkarlen från Oz när hon mötte häxan, hon med den långa näsan. Han ruskade av sig och öppnade lådan med viss tveksamhet. Efter allt bröd och smör kände han sig inte lika hungrig längre. ”Ska du inte äta?” hörde han mellan tuggorna. Han kände sin svärmors ande i rummet och var på vippen att förmana sin hustru att inte prata med mat i munnen, men lyckades hejda sig innan dess. Det kanske var bäst att äta 18

i alla fall, om inte annat för att undvika fler uppmaningar och för att hindra att han avslöjade sin reaktion inför hennes glufsande.

Clara Carbonara. ”Hur går det med kunderna?” vågade han sig ändå på att fråga, när han såg att hon nästan hade skyfflat i sig allt. Han visste då att värsta faran var över och Clara den lysande återigen skulle vara närvarande. Hon torkade sig med en pappershanduk från en hög på diskbänken. ”Bara fint. De ska skriva på vilket ögonblick som helst när jag kommer tillbaks till dem. Källgren är där och underhåller dem. Och hindrar dem från att rymma, har jag förstått. Instruktioner från pappsen.”

Hon log ett lite stressat leende som nästan liknade en grimas.

Hon hade inte behövt säga det. Att göra affärer med Hans var som att vara gisslan. Enda sättet att slippa ur fångenskapen var att skriva under vad det än var för papper som han hade lagt framför en.