LIVET? LIVET! LIVET

Där floden rinner ut skall det vimla av liv i vattnet, fisk skall finnas i överflöd. Där detta vatten rinner ut blir allt vatten friskt. Där floden rinner ut kan allt leva. (Hes 47:9)

TEXT: JOHAN HANSSON

Orden kommer från profeten Hesekiels bok i Bibelns gamla testamente.

Där det finns liv är det också rörelse. Fisk och fruktträd är viktiga livsmedel för många och utan vatten kan inget överleva i längden.

Profeten Hesekiel skriver det här från Babylonien, en plats långt hemifrån. Han är tillsammans med stora delar av sitt folk, deporterad från Judéen, tvingad in i exil.

Friskt vatten och fisk i överflöd som vimlar i vattnet står det. Båda är starka bilder för liv.

Lite längre fram i samma text beskrivs även fruktträd som växer vid flodens stränder, för träd – och i synnerhet fruktträd – är en annan biblisk bild av liv.

Hesekiel och hans folk minns och längtar tillbaka till Jerusalem och till templet som fanns där. Templet som ödelades när kung Nebukadnessar och hans arméer erövrade staden.

Templet var för jerusalemborna och hela det judiska folket, en symbol för liv och samhörighet. Det var en samlingspunkt, som man också kände stolthet över. Det gav identitet, sammanhang och trygghet.

Lite likt Hesekiel och hans folk har nu pandemin lett till att många sitter isolerade utan möjlighet att träffa personer som står en nära. Men även bortsett från pandemin har vi nog alla sammanhang, tillstånd och relationer bakom oss som vi kan längta tillbaka till. Då livet liksom var mer påtagligt, åtminstone så som vi minns det. Hesekiel får i sin vision se hur templet en dag ska komma tillbaka och flöda av liv, hur floder av vatten ska välla fram från dess trösklar och låta omgivningen flöda av liv. Aningar av himmelriket.

I Nya Testamentet och evangelierna får vi se gudsrikets kraft slå igenom när Jesus vandrade som människa på jorden. I fisk och brödundret, och även när fiskar väller fram i överflöd i lärjungarnas nät, ser vi hur visionerna från Hesekiel om liv i överflöd glimta fram.

Som kyrka får vi därför leva i åminnelse av det här och föra den traditionen vidare. Men vi tror också på att det sker redan nu och möter oss med en slags lågintensiv kraft. Vi väntar dessutom på att det ska ske igen och bryta fram med full kraft.

I det spänningsfältet – mellan det som var, och det som en gång ska komma – får vi befinna oss.

Varje påsk är därför en påminnelse om att livet ska segra, precis som vi ser hur vårens spröda växter bryter fram ur den till synes livlösa marken. Spröda skott, men samtidigt så starka att de har förmågan att spränga genom asfalt. Varje Kristi himmelsfärd påminns vi om hur Jesus går utanför tidens och rummets begränsningar, och varje pingst påminner om att Gud sänder oss sin livgivande Ande.

Det sker också nu med en lågintensiv

kraft – och en dag är pandemins

begränsningar över.