FLYKTEN FRÅN SYRIEN LEDDE TILL SALEM

Diana Baghdo levde ett lyckligt liv i Syrien tillsammans med sin man och deras 3-åriga dotter. Hon hade utbildat sig, hade sitt drömjobb som civilingenjör och trivdes med tillvaron. Men kriget kom allt närmare och tillslut tvingades hon och hennes familj att fly.

TEXT: CARIN TRAUMER FOTO: ANNA BJÖRKDAHL

Diana är utbildad civilingenjör och när kriget bröt ut i Syrien jobbade hon för FN. Hon jobbade med att bygga om flyktingläger för migranter som kom från andra drabbade städer i landet. – Kriget startade i de större städerna medan det fortfarande var väldigt lugnt i vår del av landet. Jag trodde knappt att kriget skulle komma till oss, säger Diana.

Men kriget kom allt närmare och Diana fick börja ta omvägar för att ta sig till jobbet. I samma veva blev hennes tjänstebil attackerad och dessutom stals en stor summa pengar från kontoret på jobbet. – Då kändes det som kriget kom allt för nära. Jag hörde mer och mer om stölder, våld och kidnappningar och jag började tänka på vad som skulle kunna hända om någon kidnappade min dotter för att kunna begära pengar.

Hennes dotter Maritta föddes med en funktionsnedsättning och innan flykten opererades hon två gånger. Men kriget försämrade tillgången till vård i landet och Maritta kunde inte längre få den vård hon behövde. Dotterns behov av vård och vetskapen om att kriget började komma allt närmare samt oron för sina liv gjorde att Diana och hennes man bestämde sig för att fly landet. Diana och hennes man valde att ta flyget som är ett dyrare men tryggare alternativ än att fly med båt över Medelhavet. – Flygbiljetterna kostade oss alla våra besparingar, men vår flykt var inte farlig. Jag skulle inte våga ta någon av båtarna och Maritta kan dessutom inte röra sig så det hade inte gått. Men jag vet flera som flytt med båt och som det gått illa för, en vän till mig och hans dotter försvann i havet, berättar Diana. Det var dock aldrig en självklarhet att familjen skulle komma till Sverige. Diana är civilingenjör och hennes man är miljöinspektör och därför hade de tänkt ta sig till Kanada, USA eller Australien – länder som de hade hört kunde ta emot migranter och där de också hade hört att man kan få jobb.

Om Sverige hade de hört att personer med akademisk bakgrund inte kan få det jobb som de har utbildning till, utan att de måste börja om från början. Men eftersom dottern Maritta har en funktionsnedsättning var det många som rekommenderade dem att flytta till Sverige så att dottern skulle få bra vård. Därför valde de ändå att flytta till Sverige. – Jag var beredd att börja om och tänkte att om jag inte kan få jobb som ingenjör så kanske jag kan utbilda mig till att bli mattelärare. Jag tycker verkligen om matte!

Men Diana hade tur, hon fick jobb som ingenjör. Efter att hon hade läst Svenska för invandrare fick hon börja Skanskas internationella ledarskapsprogram. Det är en utbildning som riktar sig till utlandsfödda ingenjörer som har jobbat minst tre år. Utbildningen avslutas med praktik och då avgörs det om ingenjören ska få anställning. Diana hade då jobbat som civilingenjör i 15 år och blev erbjuden jobb direkt efter utbildningen. – Eftersom jag har lång erfarenhet som civilingenjör så var inte utbildningen svår. Däremot var det svårare med språket eftersom utbildningen var på Svenska. Men jag är duktig på engelska så med hjälp av engelska och Google Translate klarade jag mig bra. Det var svårare under min praktik, många av yrkesmännen ville inte prata engelska, de ville prata svenska.

Och jag förstår dem, de ville ha tydlighet, berättar Diana.

Därför kände Diana att hon måste lära sig språket ordentligt. Så samtidigt som hon jobbade läste hon också Svenska på distans. Det tog lite över två år innan hon klarade Svenska som andraspråk. Men idag pratar hon svenska flytande och har varit projektledare och produktionschef för flera byggprojekt. – När jag först kom till Sverige blev jag lite besviken på byggnaderna här. Jag har varit i USA och rest från Chicago till Cleveland och där är det höga byggnader och stora flygplatser. Sen kom jag till Arlanda och åkte från flygplatsen till Migrationsverket och jag trodde det skulle vara både fler och större byggnader här. Jag tänkte, Sverige som delar ut Nobelpriset, men här är allt i trä, berättar Diana och minns tillbaka till sin första tid i Sverige.

– Men nu när jag har bott i Sverige ett tag så har jag ändrat mig. Husen här byggs efter funktion och nu uppskattar jag hus som är funktionella. Idag drömmer jag om att köpa ett fint litet rött svenskt hus med en liten tomt, inte för stor utan bara så att jag kan odla tomater, gurka, persilja och mynta. Det får gärna ligga nära vatten också, säger Diana.

Men mest av allt uppskattar Diana att alla står i kö och väntar på sin tur.

"Om man ska köpa bröd i mellanöstern kan det bli bråk för alla vill komma först. Men här står alla i kö. Även om det inte finns skrivna lagar eller regler om att stå i kö så gör alla det ändå. Det tycker jag om. Då märker man att folk respekterar varandra, folk tänker på varandra och vill leva i frid."

– Jag tycker också om lugnet och tystnaden. När du vaknar tidigt på morgonen och tar bussen till jobbet så är det lugnt och tyst. I Syrien kunde man vakna av bilar som tutade. Det var mycket buller som jag inte tänkte på när jag bodde där. Men jag uppskattar lugnet och tystnaden här i Sverige. Jag och mina systrar har fått vänja oss vid att sänka ljudet när vi pratar. Vi pratar väldigt högt och snabbt, men i Sverige måste man vara lugnare, säger hon och sänker rösten lite extra.

Diana är syrisk-ortodox kristen men när hon flyttade till Salem började hon gå i kyrkan i Salem. Gudstjänstlivet skiljer sig mellan Svenska kyrkan och Syrisk-ortodoxa kyrkan. I ortodoxa kyrkan är det mycket musik men de har ingen orgel och församlingen sjunger inte psalmer tillsammans. Istället sjunger en kör eller gudstjänstledarna ofta acapella. – Jag tycker verkligen om psalmerna i Svenska kyrkan, de är lugna och fina. Sen tycker jag om när prästen predikar utifrån sina egna erfarenheter, säger Diana.

Hon tycker om att gå i båda kyrkorna. Under högtider som jul och påsk går Diana i syriskortodoxa kyrkan i Södertälje för att vara nära sina systrar men på söndagarna går hon i gudstjänst i Säby och Salems kyrka. – Jag har lite tur att vi firar påsk olika tider för då får jag fira påsk här med Svenska kyrkan och veckan efter får jag fira påsk med familjen. I år skiljde det en månad, men vanligtvis skiljer det en vecka, säger Diana.

Diana har varit med på flera av församlingens aktiviteter och en av hennes favoriter är Sankt Botvidsvandringen. Den påminner henne om en pilgrimsvandring i Syrien, Sankt Aho, som hon och hennes systrar vandrade för att hedra helgonet. – Jag har tänkt att Sverige inte är så religiöst, att svenskarna inte tycker om religion. När jag först kom till Sverige trodde jag nästan att kyrkan skulle stänga. Men så märkte jag att folk vill gå i kyrkan varje söndag och att det är folk som vill gå på vandring efter ett helgon som dog för kristendomen. Det gör mig hoppfull.