Bottniska trästäder by samfundet

bottniska studier 2 Peter Ehrström och Madeleine Eriksson (Red.)

Bottniska trästäder

bottniska studier 2

riksson (Red.)

ska ästäder

Svensk-Österbottniska Samfundet r.f., vars hemort är Vasa, grundades 1920 för att främja svensk kultur och särskilt vetenskap, litteratur och konst i svenska Österbotten. Samfundet för verkligar sitt syfte genom att understöda studier och forskning samt litterär och konstnärlig verksamhet. SvenskÖsterbottniska Samfundets grundare, konsul Harry Schauman, bildade år 1928 en stiftelse i syfte att stödja samfundet. Förutom det bidrag Harry Schaumans Stiftelse årligen ställer till samfundets förfogande delar samfun det ut medel ur egna eller förvaltade fonder.

Det är mycket mera som förenar än åtskiljer bottnis Denna antologi samlar artiklar från flera städer krin Norrbotten, Västerbotten och Österbotten. Gemens på 1960- och 1970-talen revs värdefulla trähusmiljö Kungl. Skytteanska Samfundet byggnader. De städer och stadsdelar som ingår i Bot likartade erfarenheter av att utgöra geografisk perife Målsättning likartade utmaningar vadsom gäller detnamn byggda kulturar Samfundet, grundat 1956, fått sitt till minne av den om Norrlands andliga odling

Fyra av artiklarna behandlar vad som hänt sedan 19 högt förtjänte Johan Skytte, riksråd, guvernör trähusbebyggelsen Piteå, och president, har tilli Skellefteå, uppgift att stödja ochÖjebyn och Lu uppvisar en större tidsmässig, geografisk och temati främja såväl den vetenskapliga forskningen exemplifierar en trästad i praktiken som den andliga odlingen isom allmänhet i Norr har bevarat land genom Karleby utgör en bevarad trähusmiljö i staden. Brän delvis bevarad trähusstadsdel, där byggnadsskyddet

• att utgöra ett stödorgan för i Norrland befint liga och tillkommande institutioner och organ Bottniska trästäder hoppas väcka intresse för, och disk på den andliga odlingens område

och vikten av att värna det byggda kulturarvet. • att i Norrland anordna föredrag och föreläs ningar i vetenskapliga ämnen • att i sina handlingar befordra framstående vetenskapliga verk till trycket, samt att även annorledes stödja vetenskaplig forskning, sär skilt sådan av norrländskt intresse

Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar Acta Regiæ Societatis Skytteanæ nr 69

Skrifter utgivna

ISSN 0560-2416

ISSN 0473-8063

ISBN 978-91-86438-51-7

ISBN 978-951-9

D E MO

789186 438517

DE M

789519 8

B ottnisk a trĂ¤stĂ¤der

Peter Ehrström och Madeleine Eriksson (Red.)

Bottniska trästäder

Bottniska studier 2

Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar

Skrifter utgivna av Svensk-Österbottniska Samfundet nr 73

Acta Regiæ Societatis Skytteanæ nr 71

ISSN 0473-8063

ISSN 0560-2416

ISBN 978-952-69130-3-2

978-91-89244-01-6 © Utgivarna Grafisk form och omslag: Crealio Design, Ove Lillas

Förord Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två, skaldade i tiderna Rudyard Kipling. Han avsåg definitivt inte Kvarken-regionen. Här har nämligen havet förenat. Men mera än så. En gemensam historia, liknande samhällsstrukturer och kulturer och, inte minst, vårt svenska språk har förenat Österbotten och Västerbotten. Men perspektiven är och har varit olika. Att Västerbotten ligger på Sveriges östkust och Öster botten på Finlands västkust visar ju på detta. Det kunde ju ha varit tvärtom. Men i Sverige-Finland fanns Bottniska viken i mitten. Österbotten och i synnerhet svensktalande Österbotten har länge varit beroende av Sverige, ekonomiskt och kulturellt, medan Västerbotten inte haft samma behov av kontaktytor österut. Ändå finns det så uppenbara likheter områdena emellan. Systerakademierna Svensk-Österbottniska Samfundet i Vasa (1920–) och Kungl. Skytteanska Samfundet (1956–) i Umeå har nästan identiska syften, att stödja vetenskap och forskning med regional förankring, inte minst som motpoler till starka centra söderut i huvudstadsregionerna. Den vetenskapliga forskning som i dag bedrivs i Umeå och i Vasa är omfattande och mångfasetterad. Det finns en del beröringspunkter och även en del gemensamma projekt, men de är trots allt relativt få. Det finns dock en samlad kunskap om våra regioner inom humaniora, samhällsvetenskap och naturvetenskap. De båda akademierna beslöt våren 2010 att mera målmedvetet som institutioner samarbeta genom att i tematiska häften, i mer populärvetenskaplig form, presentera och jämföra våra regioner. När processen väl kom igång tenderade emellertid häftena att bli hela böcker. Skriftserien Bottniska studier utmynnar inte endast i ett antal publikationer utan skapar även nätverk av forskare inom olika discipliner vid de olika universitetsmiljöerna vid Kvarken. Detta finner vi vara av stor strategisk betydelse för våra akademier och lärosäten, och vara något som dessutom pekar framåt. För att travestera Kipling kan vi nu säga: Öst är öst, och väst är väst, och nu möts de två!

Umeå och Vasa, i december 2014 Lars-Erik Edlund Preses Kungl. Skytteanska Samfundet

Kjell Herberts Preses Svensk-Österbottniska Samfundet

Innehåll Peter Ehrström och Madeleine Eriksson Introduktion till Bottniska trästäder

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sanna Lillbroända-Annala ”Bevara hellre än riv”

.... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Peter Ehrström Stadsdelen Brändö – från arbetarnas trästad till kunskapsstad

. . . .

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Kenneth Nordberg Kaskö – staden som övergavs

Martin Hedlund Skellefteå – inventering av ett krympande trähusbestånd

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Johannes Räftegård Trähusbeståndet i centrala Piteå – en fallstudie av kvarteret Stadsvapnet

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

107

Ebbe Borg Öjeby Kyrkstad – Piteå kommun vill bevara unikt kulturarv

.. . . . . .

125

Inger Engström Gammelstads kyrkstad i Luleå – bevarat världsarv och turistinriktad service

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

135

b o t t n i s k a t r ä s t ä d e r

Introduktion till Bottniska trästäder Peter Ehrström & Madeleine Eriksson

Projektet ”Bottniska trästäder” har resulterat i föreliggande skrift som ingår i Svensk-Österbottniska Samfundets (Finland) och Kungliga Skytteanska Samfundets (Sverige) nya skriftserie med fallstudier från den gränsöverskridande Kvarkenregionen inom olika ämnesområden. Bottniska trästäder är den gemensamma nämnaren och skriften är till sin karaktär tvärvetenskaplig, varför staden granskas ur olika synvinklar; geografisk, etnologisk, sociologisk, historisk. Vi bedömer att det kan bidra till en rikare och mera nyansrik bild av städerna och trästadsrelaterade frågor på bägge sidor om Kvarken.

Syfte Syftet har varit att sammankoppla artiklar från Sverige (Västerbotten och Norrbotten) och Finland (Österbotten) och genom fallstudier i Kvarkenregionen väcka insikter om, samt öppna upp för fortsatta diskussioner kring stadsutveckling i bottniska trästadsmiljöer. I denna skrift publiceras sju fristående artiklar med närliggande teman, fyra svenska fallstudier och tre

finländska. Peter Ehrström fungerar som skriftens huvudkoordinator och redaktör för det finländska materialet medan Madeleine Eriksson är redaktör för det svenska materialet.

Studierna Det finländska materialet täcker hela Svenska Österbotten, med varsin fallstudie från norra, mellersta och södra Österbotten. Sanna Lillbroända-Annala granskar i sin artikel pressrapportering och -debatt kring utvecklingen i historiska trähusmiljöer 1950-2000 med stadsdelen Neristan i Karleby som specifik fallstudie. Neristan är ett välbevarat, historiskt trähusområde som utgör en del av Karlebys centrum. Utvecklingen i och debatten kring Neristan anknyts till den nationella diskursen och fungerar också som en ingång till en mera generell debatt kring bevarande av ett byggt kulturarv. Lillbroända-Annala ställer frågan hur stadsutvecklingen har synliggjorts i pressen och om dagstidningarna nöjde sig med att endast sprida information eller hellre tog

introduktion

ställning. Hon noterar också en tydlig uppgradering av de historiska trähusmiljöerna, som på 1980- och 1990-talen fördes fram i pressen som romantiska och idylliska stadsmiljöer, en total omsvängning från situationen på 1960-talet, då de ännu uppfattades och delvis framställdes i pressen som förfallna och ohygieniska miljöer. Lillbroända-Annala tar i sin artikel klar ställning med rubriken ”Bevara hellre än riv”, en utgångspunkt som genomsyrar verkets artiklar. Peter Ehrström granskar övergången från arbetarnas trästad till kunskapsstad i en urban miljö, stadsdelen Brändö i Vasa, med tyngdpunkt på hur den socio-ekonomiska sammansättningen av befolkningen förändrats samt den byggda miljön omvandlats över tid. I artikeln ges också utrymme åt invånarnas egna röster (intervjuer) om samhällsomvandlingen. Artikeln spänner över perioden från preindustriell trästad till postindustriell kunskapsstad med blandad fastighetsmassa. Samtidigt diskuteras lokalitetens socio-ekonomiska omvandling, från ”de små stugornas folk” till dagens kunskapsstadsdel. Artikeln skildrar stadsdelens omvandling i huvudsak utgående från förändringar av befolkningens socio-ekonomiska sammansättning samt i den byggda miljön. Färsk inkomststatistik indikerar att gentrifieringen, ”medelklassifieringen”, av den forna arbetarstadsdelen, är tilltagande och accelererande sedan mitten av 2000-talet. Punktvisa exempel och citat under övergången från industri- till kunskapssamhälle exemplifierar den ambivalens som en uppgradering också medför, samtidigt som omvandlingen i stort kan betecknas som en ”framgångsstory”.

Kenneth Nordberg granskar i sin artikel Kaskös långsiktiga utvecklingsväg och noterar vändpunkterna i stadens utveckling, byggandet av järnvägen, industrienheten MetsäBotnias grundande samt senare nedläggning. Artikeln skildrar stadens långsiktiga utveckling och blickar även framåt mot en postindustriell framtid, en utmaning för många mindre städer, inte bara i Finland och Sverige, när industrisamhället efterträtts av ett kunskapssamhälle. Nordberg noterar att stadens litenhet och långsamma tillväxt skiljer Kaskö från de andra städerna i antologin, och att de begränsande omständigheterna har starkt påverkat Kaskö under hela stadens historia. Men som Nordberg konkluderar har den unika historien samtidigt medfört att stadsplanen utvecklats utan ett moderniseringstryck eller ett tvunget val mellan att bevara eller förnya, vilket medfört en kontinuitet som genuin trästad. Tänkvärt noteras att en satsning på dessa kvaliteter kunde eventuellt vara en mera framkomlig och framgångsrik framtidsstrategi än att ställa sin tillförsikt till periodvisa industriella etableringar. De tre publicerade finländska artiklarna tangerar tematiskt varandra, men ger också en bred bild av utmaningar och omvandlingstryck i bottniska trästäder. Erfarenheter som i stort delas av städerna på den svenska sidan. Tydligt framträder här en bild av att bottniska trästäder befinner sig inför likartade utmaningar och delar liknande erfarenheter, om än med tydliga lokala särdrag. Genom att belysa olika utmaningar, möjligheter och hot hoppas vi att skriften också ska stimulera till strategiskt sam-

arbete och utbyte av erfarenheter mellan bottniska städer. I det svenska materialet undersöks vad som hänt med den gamla träbebyggelsen i Skellefteå, Piteå, Öjebyn och Luleå Gammelstad sedan 1970-talet. Förutom kartläggningar och inventeringar fokuserar artiklarna på frågor kring bevarande- brukande- och förnyelseproblematiken. Artiklarna består av omarbetade masteroch kandidatuppsatser av Johannes Räftegård, Martin Hedlund, Inger Engström och Ebbe Borg. Studierna bygger på observationer, muntliga källor och källmaterial i form av plandokument, material från länsmuseum och lokaltidningar. Artikeln om Piteå av Johannes Räftegård och studien om Skellefteå av Martin Hedlund analyserar de argument och värderingar som styr bevarandet av kulturmiljöer. Undersökningarna försöker förstå varför kulturmiljövårdens aktörer har så svårt att göra sina röster hörda i den konkreta planprocessen. Räftegård och Hedlund beskriver hur bakomliggande ideologier, både under den fordistiska perioden och den post-fordistiska, underlättat rivning av äldre ”omodern” eller ”olönsam” bebyggelse. Uppsatsförfattarna konstaterar att även idag, när intresset att bevara står i konflikt med intresset att förnya och exploatera, så vinner ofta exploateringsintresset. Studierna framhåller att aktörer med olika uppdrag inte möts i sina olika argument, bland annat blir det svårt att föra en bra argumentation och kommunicera om skyddandet av byggnader och miljöer enbart motiveras genom deras historiska värden. Hedlund och Räftegård menar att argument om historiska

introduktion

värden kan utvidgas till att handla om betydelsen av historiska värden; en unik fysisk miljö kan påverka en plats attraktionskraft i den globala ekonomin. De två studierna tar utgångspunkt i två specifika planprocesser där kulturmiljövården och politiker kommer fram till olika slutsatser. Det finns många likheter mellan de två städerna; trots nya kulturminnesprogram under 70-talet fortsatte man riva bevarandevärd äldre bebyggelse. Skillnaderna städerna emellan kommer av Skellefteås väldiga expandering under 1960- och 1970-talen, behoven av nya bostäder var stora och dåtidens politiker ville se ett modern och funktionellt centrum, därför har stora byggnader i tegel fått ersätta hela trähuskvarter. Piteå har man i högre grad anpassat ny bebyggelse till den äldre och man har strävat efter en stadskärna med mindre butiker. Båda städerna har på senare tid uppvärderat den äldre bebyggelsen och gjort den till en del av marknadsföringen av staden. Kulturmiljön Nordanåområdet i Skellefteå har blivit ett riksintresse, kyrkstaden i Piteå (Öjeby Kyrkstad) likaså. I den senaste svenska kulturpropositionen ”Tid för kultur” från 2009 heter det att kulturarvet ska ”bevaras, brukas och tolkas”1. Vi ser alltså en förskjutning från en passiv hållning där kulturarvet ska bevaras och förmedlas till en aktivare kulturpolitik, där det inte bara ska bevaras och användas utan också ständigt ”omtolkas, utvecklas och användas på nya sätt”.2 De två studierna som rör kyrkstäderna behandlar just detta; hur två kulturmiljöer, ett världsarv och ett rikintresse, ska utvecklas och användas. De två studierna har studerat betydelsen av dessa kul-

introduktion

turminnen, för staden och regionen, för turism och regionalutveckling. Studien över Gammelstad av Inger Engström ger en bild över svårigheterna med ett ”levande kulturarv”. Gammelstad är en av få kvarvarande levande kyrkstäder, kombinationen av detta och världsarvsstatusen som gör området till en turistdestination skapar en spänning mellan nyttjandet och bevarandet av byggnader och miljön. Trots tydliga riktlinjer och restriktioner över hur byggnaderna ska förvaltas, visar Engström att många av stugorna har genomgått små modifikationer och ibland stora förändringar ej i enlighet med det regelverk som ska skydda världsarvet. Inventeringen av Öjeby kyrkstad bjuder inte på så stora överraskningar, majoriteten av kyrkstugorna står kvar. Artikeln av Ebbe Borg om Öjebyn anknyter också till de två uppsatserna om Skellefteå och Piteå. Borg visar hur kommunala dokument (som översiktsplaner, generalplaner, marknadsföringsbroschyrer och kulturmiljöprogram), över tid, mellan 1970-2011 förhåller sig till Öjebyns kyrkstad. Borg visar att i och med att kulturen och kulturmiljön blivit en alltmer tydlig ekonomisk faktor i dagens postindustriella samhälle så har Öjebyns kyrkstad fått mer uppmärksamhet i de olika kommunala dokumenten. Kulturmiljön Öjebyn beskrivs i högre grad som en del av en marknad och en upplevelseindustri värd att värna, inte bara ur ett lokalhistoriskt perspektiv och inte bara för lokalbefolkningen. Kulturarvet kan inte längre försvaras av sitt existentiella värde utan det måste kompletteras med ett kommersiellt. Detta är en slutsats som de olika studierna delar, sedan ser utmaningarna olika ut för varje stad.

Antalet fallstudier bedömdes vara tämligen optimalt för en skrift av denna omfattning. Likaså anses de valda fallstudierna motiverade. Förvisso kan man även argumentera för andra städer som föremål för fallstudier och som kan kan bli föremål för artiklar i en framtida skrift. På den finska sidan har Jakobstad, till exempel, nyligen behandlats i två artiklar i en finlandssvensk/nordisk antologi och var därför inte aktuellt som fall i denna skrift. Kristinestad är i sin tur som Citta Slow-stad utan tvivel ett intressant ämne för en framtida studie, men det kan argumenteras vara något tidigt att ännu kunna dra slutsatser av och reflektioner kring erfarenheterna som Citta Slow-stad. Umeå kunde antas självskriven som fallstudie, men bedöms ändå vara föremål för flera studier i samband med sitt kommande kulturhuvudstadsår, varför vi valde att lyfta fram mindre uppmärksammade fall i denna antologi. Likaså kan man argumentera för en studie av Kiruna, men också där förväntas ett flertal studier kring det byggda kulturarvet i samband med stadens kommande, påtvingade flyttning. Det finns tydliga likheter i det svenska och finländska materialet, inte minst i fråga om hur man på 1960- och 1970-talen rev värdefulla trähusmiljöer och ersatte dem med moderna byggnader. I Skellefteå ersattes hela trähuskvarter av stora byggnader i tegel medan Piteå i högre grad anpassade ny bebyggelse till den äldre. I Karleby gick viktiga trähusobjekt förlorade så sent som under första halvan av 1980-talet, efter omfattande debatt, medan Kaskö exemplifierar en trästad som i praktiken har bevarats intakt. I stadsdelen Brändö har centrala områden förbli-

vit långvarig urban trädesmark i väntan på planering och där har avgörande planeringsbeslut flyttats fram i decennier. Betydande delar av trähusbyggnationen har fläckvis bevarats medan det på andra platser har rivits, efter eller utan offentlig debatt. Kaskö befinner sig i en intressant situation, inte bara i negativ mening efter industrinedläggningen, utan också som ett kulturarv att förvalta inför framtiden. Frågan är om staden förmår ta steget ut i en postindustriell värld, inse att en ny stor produktionsanläggning sannolikt inte blir lösningen, och förmår utnyttja sina oantastliga fördelar, som många andra forna industriorter saknar. Kaskö är en intakt trähusstad, en levande ”Astrid Lindgren”-miljö, som stadens strategier kunde vända till en fördel i en tid då ekologisk och social hållbarhet tillhör de centrala framtidsbegreppen. Att staden ligger långt från betydande tillväxtcentra försvårar möjligheterna att marknadsföra och utnyttja kulturmiljön, men omöjliggör det inte. Stadsforskningen i detta verk berör uttryckligen utveckling lägre ner på den urbana skalan, utanför de bägge ländernas metropolzoner. Bell & Jayne (2006), som studerat små storstäder, betonar att urbanteorin i högre grad bör beakta hur olika typer och storlekar av städer opererar, samarbetar och konkurrerar. Processerna förekommer på lokal, regional, nationell och global nivå. Enligt Bell & Jayne måste man förstå både litenheten i en liten stad och det urbana i en liten stad, även om det inte alltid är lätt att koppla samman termerna liten och urban.3 Fallstudierna i detta verk granskar mindre städer och på stadsdelsnivå. Frågor kring gentrifie-

introduktion

ring, bevarande och byggnation, genomsyrar artiklarna, vilka främst belyser den byggda miljön och dess omvandling i bottniska trästäder. Samtidigt lyfts i enskilda artiklar även fram frågeställningar kring invånarnas socio-ekonomiska sammansättningochlångsiktigsamhällsutveckling. När vi diskuterar de bottniska trästäderna ingår förutom levnadsmiljöer också frågan hur man förvaltar arvet från industrisamhällets produktionsanläggningar i kulturarvet. ”Det industriella kulturarvet är i dag en del av det etablerade kulturarvet, men så har det alltså inte alltid varit. Det var inte förrän vid mitten av 1900-talet som det industriella samhällets kvarlevor började betraktas som värda att uppmärksamma och kanske bevara in i framtiden”.4 Också i de bottniska städerna har industriarvet och dess förvaltning en viktig betydelse för lokaliteternas framtida utveckling. I Brändö har Vasa universitet grundats i den forna bomullsfabriksmiljön, vilket fått avgörande betydelse för hela lokalitetens utveckling och frågan om hur andra så kallade urbana trädesmarker ska utnyttjas eller omvandlas står högt på dagsordningen i planeringsdiskussionen kring framtidens Brändö. I Kaskö har staden långt snurrat kring hamnen och industrianläggningen. Vad eller vilken typ av verksamhet som kommer att utkristaliseras för att ersätta industrin som ekonomiskt lok för staden är en avgörande fråga för hur framtidens Kaskö ser ut och mår. Alzén (1996), som granskade Norrköpings industrilandskap noterade: ”hur textilindustrierna i

introduktion

centrala Norrköping under perioden 1970- och 1980-talen omvandlades från ett nedslitet fabriksområde till ett attraktivt industrilandskap. Det skedde dels genom en konkret renovering av de gamla fastigheterna men kanske främst genom en attitydförskjutning”.5 Man kunde bredda något av den diskussionen till att gälla kulturarv och bevarande av kulturhistoriskt värdefulla byggnader överlag, där flera av den här bokens artiklar argumenterar för bevarande av det byggda kulturarvet, någonting som ofta förutsätter renovering av gamla fastigheter men framför allt en attitydförskjutning, en generell insikt om värdet av ett kulturarv. Också för den kulturellt helt ointresserade bör man kunna argumentera i termer av värde för miljön, ren attraktionskraft, som ett byggt kulturarv har för den plats där det ingår. Eller för att (fritt översatt) citera Mälkki & SchmidtThomé (2010): Forskningen kring historiska städer, till exempel, betonar i allt högre grad den sociala til�lämpningen av bevarande och kulturell turism. Medan det inom regionvetenskapen är allmänt erkänt att det kulturella arvet verkligen spelar en särskild roll för den regionala konkurrenskraften.6 Perspektiv har också betydelse. Och stadsforskningen utgår ofta från den högsta nivån i den urbana skalan, med en något karikerad men tämligen gällande grundregel att ju större stad desto större uppmärksamhet, i media och inom vetenskapen. Som Anna-Maria Åström (2012) noterar i förordet till en färsk nordisk antologi, ”Stadens hjärta – Täta ytor och symboliska element i nutida nordiska städer”, har

stadsforskningen vuxit lavinartat de två senaste decennierna. Och; ”mycket forskning har ägnats åt segregationsanalyser och hur de olika sociala och ekonomiska variablerna tagit sig uttryck speciellt i storstäderna... Vårt rumsperspektiv är också fokuserat, vi uppehåller oss enbart vid städernas centrala ytor. Det är centrum, stadens hjärta som vi analyserar och i någon mån ytor i dess omedelbara närhet”.7 Detta centrum-perspektiv är det primära inom största delen av stadsforskningen. Därför ser vi gärna att detta verk, Bottniska trästäder, något breddar perspektivet och även går utanför den typiska centrum-fokuseringen. Dels granskar vi i huvudsak mindre städer, belägna i en nationell periferi, och dels är vi inte heller i dessa städer bundna till stadens hjärta utan vidgar studien. I vissa fall, som Neristan i Karleby, rör vi oss i stadens gamla hjärta, i Vasas Brändö är vi utanför Vasas traditionella centrum, i en äldre stadsdel, som dock allt mera knyts samman med centrum. I Kaskö är hela staden i centrum för artikeln. I Norrbotten ingår dels centrala delar av städer, men också till exempel Öjebyn. De svenska artiklarna är resultatet av gemensam planering och studentarbeten med gemensam målsättning, och har sedermera bearbetats av Madeleine Eriksson. Det finländska materialet är mera brokigt och speglas en större bredd, såväl geografiskt som tematiskt. Lillbroända-Annala artikel om bevarande av det byggda kulturarvet i Neristan ligger tematiskt närmast det svenska materialet, medan Ehrström anknyter delvis till samma tematik i sin studie av boende och byggnation i Brändö över tid. Nordbergs

artikel betonar i sin tur uttryckligen långa utvecklingslinjer, i en specifik trästad, den minsta staden i Finland. ”Kaskös stora berättelse” kompletterar därmed värdefullt det övriga materialet i skriften samtidigt som artikeln också diskuterar trästadens tillkomst och framtid. Bottniska trästäder är därmed inte en komparativ studie av specifika forskningsfrågor i ett urval fall utan snarare en antologi bestående av fristående, men relaterade, artiklar. Sammantagna granskar artiklarna, ur sina delvis olika synvinklar och perspektiv, centrala frågeställningar i olika bottniska trästäder. Dessa städer har en gemensam utgångspunkt i ett perifert läge i förhållande till respektive lands huvudstad och en begränsad massa (små och medelstora städer/ stadsdelar). Förutom lokala särdrag pekar fallstudierna framför allt på gemensamma och likartade utmaningar för trästadsmiljöerna i Norrbotten/Västerbotten och Österbotten. Dessa fristående artiklar indikerar att det är mycket mera som förenar än åtskiljer de bottniska trästäderna från varandra, på varsin sida om Kvarken. Här kan samtidigt noteras att Bottniska trästäder är ett brett, gemensamt tema för antologins fallstudier. Kaskö är till exempel uttryckligen en trästad medan Neristan (i Karleby) utgör en bevarad trähusmiljö och Brändö (i Vasa) en tidigare trähusstadsdel som endast fläckvis och till viss grad bevarats som sådan. Därmed exemplifieras olika typer av stadsmiljöer där historisk trähusbebyggelse återfinns och skillnader i omvandlingstryck synliggörs i relation till bevarande av byggda kulturarv. Detta, upplever vi, ger en rikligare bild av befintliga variationer i de bottniska trästadsmiljöerna.

introduktion

Lilius (1985) konstaterar att: ”den finländska trästadens utveckling avstannade definitivt vid slutet av 1800-talet”. Han noterar vidare att den finländska trästaden har genomgått en mångskiftande förändring och fastslår att det framför allt är två faktorer, utöver städernas ekonomiska utveckling, som bidrog till det; ”Först och främst anlades fortlöpande nya städer i landet från och med 1500-talet ända till slutet av 1800-talet, och för det andra förstördes våra städer gång på gång av omfattande bränder; man har t.o.m. kunnat räkna ut att en stad förintades av vådeld vart 30-40 år”.8 Raento (2007) betonar att det är fallstudiens krävande uppgift att lyckas kombinera det unika med det generella.9 Blokland (2009) noterar i sin tur att historiesynen kan variera mellan sociala grupper av invånare, särskilt i stadsdelar som upplevt förfall och/eller restrukturering. Invånarnas historiska processer är också processer av plats-skapande.10 Eller för att citera Martins Holmberg (2006): ”Platser är fångade och ohjälpligt insnärjda i subjektiva föreställningar om dem, föreställningar som skiljer sig åt mellan individer och grupper, som skär tvärs genom tid och rum, och som sammanbinder rumslighet och tidslighet… Detta medför att olika meningskonstruktioner beträffande samma rumsliga utsnitt, exempelvis ”Haga”, ger olika platser, och man kan på så vis tala om flera olika ”Hagor”.11 De städer och stadsdelar som ingår i denna antologi delar erfarenheter av geografisk perifie-

introduktion

ri, urban litenhet och står på 2010-talet inför liknande utmaningar, förvisso med viss lokal variation, vad gäller det byggda kulturarvets framtid. Bevarande och förnyelse är de centrala begrepp som genomsyrar artiklarna. En gemensam fråga är också knuten till maktrelationerna

i varje stadsmiljö, vems stad är det som kommer att förverkligas? Och, slutligen, Mustonen (2010) har rätt i sin slutsats, att drömmarnas stad aldrig kommer att stå färdig. Alla städer förblir för evigt halvfärdiga konstverk12. Så också dessa bottniska trästäder.

Källförteckning: Alzén Annika, 1996, Fabriken som industrimiljö – Frågan om industrilandskapets bevarande I Norrköping 19501985, Symposion, Stockholm/Stehag. Bell David & Mark Jayne (Eds), 2006, Small Cities – Urban experience beyond the Metropolis, Questioning Cities Series, Routledge, Oxon/New York. Lilius Henrik, 1985, Suomalainen puukaupunki – Trästaden i Finland – The Finnish Wooden Town, Anders Nyborg A/S, Rungsted Kyst. Martins Holmberg Ingrid, 2006, På stadens yta – Om historiseringen av Haga, Makadam, Göteborg. Mustonen Pertti, 2010, Kaupungin sielua etsimässä – Kertomus Helsingin kaupunginsuunnittelusta Brtel Jungista

nykyaikaan, Helsingin kaupunkisuunnitteluvirasto, Helsinki. Mälkki Mikko & Kaisa Schmidt-Thomé (eds.), 2010, Integrating aims – Built Heritage in social and economic development, Centre for Urban and Regional Studies Publications B98, Aalto University, School of Science and Technology, , Esbo 2010. Regeringen, Tid för kultur. Prop. 2009:10/3. 2009 Åström, Anna-Maria och Jonas Lillqvist (red), 2012, Stadens hjärta – Täta ytor och symboliska element i nutida nordiska städer, Svenska Litteratursällskapet i Finland, Helsingfors.

Noter 1 2 3 4

Regeringen 2009/10:3:26 Regeringen 2009/10:3:25 Bell & Jayne,2006, s. 11 Alzén, 1996, s. 13

5 Mälkki & Schmidt-Thomé, 2010, s. 5 6 Mälkki & Schmidt-Thomé, 2010, s. 5 7 Åström, 2012, s. 10

8 Lilius, 1985, s. 84 9 Raento, 2007, s. 254 10 Blokland, 2009, s. 1593– 1594

11 Martins Holmberg, 2006, s. 41 12 Mustonen, 2010, s. 514

”Bevara hellre än riv” – Pressen rapporterar om och tar ställning till utvecklingen i historiska trähusmiljöer 1950–2000 Sanna Lillbroända-Annala

Inledning I städer pågår fortlöpande många parallella processer som ändrar och utvecklar stadsmiljöernas funktion, utseende och betydelse.1 Under 1900-talets senare hälft kom gamla trähusområden i centrum av många städer att ställas under ett rivningshot i strävan efter att modernisera befintlig stadsbebyggelse och ersätta den med tidsenliga, bekväma bostäder för den växande stadsbefolkningen. När man studerar den efterkrigstida utvecklingen i städerna kan man urskilja en strävan efter såväl förändring som modernisering av stadsmiljöer, men även en strävan efter att bevara gamla stadsmiljöer och byggnader. Inställningen till hur man upplever olika tidsskikt i stadsmiljön har därmed fluktuerat. Etnologen Lennart Zintchenko menar att orsaken till inställningen beror på att det slitna och gamla ofta ses som slum som uppfattas som hot och har i allmänhet en förfulande effekt i en stadsmiljö. Idyll som står för det välvårdade och estetiska förskönar däremot stadsmiljön och står för

identitet och kontinuitet. Därför kan man se att förnyelse och bevarande har en stark koppling till såväl idyll som slum.2 I dessa olika synsätt är fenomenengentrifiering3ochkulturarvsprocess4 betydelsefulla.

Artikelns syfte I denna artikel beskriver och analyserar jag hur man i den nationella och lokala pressen rapporterade om och tog ställning till omvandlingen av historiska trästadsmiljöer efter andra världskriget.5 Det bevarade trähusområdet Neristan i Karleby utgör den specifika fallstudien och den svenskspråkiga lokala och nationella pressrapporteringen själva studieobjekten. Jag förankrar diskussionen i pressen i en genomgång av stadsutvecklingen i Finland och Norden som artikeln inleds med. De fysiska omvandlingarna i Karleby gav upphov till en livlig pressrapportering som återspeglar den allmänna andan i vilken städerna utvecklades under decennierna efter kriget. I och med att en modern stad byggdes upp för-

karleby

ändrades även livet i staden och därför hade förändringarna en stor kollektiv betydelse för människornas vardagsliv. Tidningsurklippen ger också färska inblickar i aktuella händelser samt en uppfattning om samhällets kollektiva föreställningsvärld.6 Pressmaterialet omfattar ett urval artiklar ur de svenskspråkiga tidningarna Hufvudstadsbladet, Jakobstads Tidning, Vasabladet och Österbottningen från tidsperioden 1950–2000.7 I artiklarna har jag sett på vilka förändringar stadsutvecklingen konkret förorsakade i Karleby efter krigen och hur man i rapporteringen ser en värdeförskjutning i diskussionen om trähusmiljöerna och de enstaka husen. Jag har ställt frågan hur stadsutvecklingen synliggjordes i pressen, dvs. hur dagstidningarna rapporterade om de förändringar som ägde rum och hur de förhöll sig till förändringarna. Nöjde sig pressen med att endast sprida information eller tog journalisterna ställning till det som skedde? Kan man upptäcka en förändring i pressbevakningens karaktär under tiden som studerats? Hur växte uppfattningen om trästaden som kulturarv fram och hur har pressen tagit ställning till processen där trähusmiljön blir ett kulturarv?

Tidningsartiklar som studieobjekt Tidningsurklippen som forskningsmaterial ger intressanta inblickar i hur man i pressrapporteringen tolkade och berättade om aktuella situationer och händelser i urban kontext. Iwona Irwin-Zarecka anser att en publicerad och saxad tidningsartikel kan liknas vid ett familjefotografi och har funktionen av ett direkt-

minne som tillkommit i nära samband med en viss situation eller händelse. Den här typen av material är materiella minnesbärare. Artiklar från dagspressen passar väl in i kategorin av minnesmaterial, tillsammans med dagböcker och fotografier, då de publiceras och läses i ett löpande dag–för–dag–förlopp. Moderna massmedier är i sin offentlighet viktiga källor och kanaler för det kollektiva minnet.8 De visar också på åsikter och värderingar som skribenterna valt att ge uttryck för i samtiden. Även om tidningsskriverier främst återspeglar olika situationer och händelser kan man ändå anse att pressdiskursen i högsta grad påverkar vårt sätt att uppfatta det pågående och det som sker.9 Dagstidningar är viktiga kanaler för framträdanden, upprepningar och försvinnanden och visar på den angelägenhetsgrad och betydelse som teman och enskilda exempel tillmäts i tidningar. Eftersom pressen ofta upprepar händelseförlopp kan man analysera artiklarna som delar av ett kollektivt sammanhang som har en viktig roll i spridningen och förmedlingen av information.10 Återkommande teman förknippade med konkreta exempel skapar över längre tidsperioder kollektiva referenspunkter som påverkar människornas föreställningar, minnen och berättelser. I artiklarna tolkas den föränderliga staden genom ständiga jämförelser mellan nuet och framtiden, nuet och det förgångna samt uppfattningar om staden som en funktionell och estetisk enhet.11 Pressmaterial visar därför i hurdan anda olika moderniserings- och bevarandemål genomfördes och vad de konkret betydde för den gamla

karleby

bebyggelsen.Tidningsartiklarna visar hur pres�sen som ett forum för en kollektiv diskurs skapar ett kollektivt tänkande, värderande och handlande med förankring i gammal bebyggelse. Via pressmaterial får man en insyn i pressens sätt att delta i den samhälleliga diskussionen om stadsutvecklingen som fördes om de förändringar som höll på att ske.12 Pressmaterialet avspeglar därför rådande samhällsförändringar som har spelat en stor roll för hur man under olika tider har förhållit sig till gammal bebyggelse. Av pressmaterialet kan utläsas framför allt att behovet att förnya byggnadskulturen starkt präglade inställningen till gammalt byggnadsbestånd. Pressmaterialet från andra hälften av 1900-talet utgör ett tacksamt material för en undersökning om den allmänna diskursen om stadsmoderniseringen. Ulf Stahre ser den efterkrigstida perioden i Europa som en brytningstid för den samhälleliga värdedebatten. I pressen gav den snabba ekonomiska tillväxten och den starka urbaniseringen upphov till livliga debatter. Stahre anser att följderna av stadsmoderniseringen gav så småningom upphov till kritik bland såväl allmänheten, beslutsfattarna och politikerna. Kritiken som fördes fram i tidningar framkallade enpostmodernistiskstadsbyggnadsideologioch en kulturarvsdiskussion som utgick från andra värderingsgrunder än modernismen.13

Från slutna kvarter till öppna ytor Moderniseringsplanerna efter krigen utgick från att den gamla bebyggelsen skulle ersättas med moderna byggnader som bättre svarade på tidens boendekrav. I många finska städer betyd-

Fig. 1. Trähusområdet Neristan (på gul botten) ligger alldeles i Karleby centrum och innefattar 12 kvarter. Karta S.L-A.

karleby

de detta att gamla stadslager revs undan för nybyggen och att stadsmiljön både till strukturen och till utseendet genomgick en grundlig förändring. Det är därmed inte alls en självklarhet att historiska trästadsområden i dag fortfarande finns bevarade. I artikeln framöver beskrivs hur man trots många uppenbara hot lyckades bevara endel trähusmiljöer nästan intakta. Genom att närmare studera trästadsområdenas roll och betydelse i den föränderliga, urbana miljön kan man bättre förstå de konkreta hot som uppstod med moderniseringen. Samtidigt ger exemplen svar på frågor om varför och hur centrala stadsområden omvandlades, ändrade karaktär och status under den efterkrigstida perioden. Vad innebar modernismen som en ny stadsuppbyggnadsideologi för utvecklingen i finländska städer och för den gamla stadskulturen? Vilka konkreta hot ställdes de historiska trästadsområdena inför och vilken roll och betydelse tilldelades den historiska trähusmiljön i den efterkrigstida stadsutvecklingen? Idealen för stadsmoderniseringen utvecklades under mellankrigstiden. I modernismens anda ville man ta avstånd från den slutna kvartersstrukturen som hade styrt uppbyggnaden av stadsmiljöer fr.o.m. 1800-talet. Istället ville man nu skapa öppna, enhetliga stadsmiljöer som skulle råda bot på ohälsosamma och trångt byggda stadskvarter. Ofta kunde planerna inte förverkligas på så stora stadsytor som ursprungligen hade varit tanken. I stället var resultatet av stadsmoderniseringen en kombination av gammal och ny bebyggelse som gjorde stadsbilden splittrad och osammanhängande.14

Gamla trähusmiljöer är lämpliga undersökningsobjekt om man vill undersöka hur den nationella och lokala stadsmoderniseringen och bevarandepolitiken har utvecklats. Enligt arkitekt Margaretha Ehrström kan man i sättet för hur man har behandlat de historiska trähusmiljöerna i vårt land kan avläsa den finländska bevarandepolitikens riktlinjer och utveckling. Dessa gamla urbana miljöer har fungerat som prövoytor för olika slags moderniseringsbehov samtidigt som de också har framkallat olika bevarandestrategier och -metoder och banat väg för bevarandepolitiken i vårt land.15 Den omfattande skada och förstörelse som andra världskriget förorsakade bebyggelsen i framför allt kontinentala Europa banade väg för en stadsförnyelseaktivitet som tog fart under årtiondena efter krigets slut. I de nordiska länderna påverkade de europeiska städernas återuppbyggnad synen på gamla städer och deras byggnadskultur. Konsthistoriker Timo Tuomi hävdar att man i Norden likställde gamla stadsmiljöer med krigsskadade europeiska städer och deras förstörda byggnadsskick som skulle ersättas med ny stadsbebyggelse. Hos oss fick man således lov att utplåna eller sanera den gamla byggnadskulturen även i sådana städer där krigets skador var marginella eller där de inte alls förekom.16 Två stora idélinjer eller idéströmningar har enligt etnologen Ulf Stahre styrt uppbyggnaden av svenska städer från och med 1930-talet. Dessa idélinjer kallar han för de rationalistiska och humanistiska idélinjerna. Den rationalistiska idélinjen präglades av ett framåtblickande, rationalistiskt perspektiv och var knuten

till traditionen från upplysningstiden med tron på teknisk utveckling och universella lösningar. Enligt Stahre hörde klara principer och regler samt en strävan efter helhet, förenkling och systematisering till den rationalistiska idélinjen. Ett primärt syfte med rationalismen var att genom tekniska lösningar tillgodose människans materiella behov och anpassa naturen till det människoskapade, till t.ex. staden. Rationalismen dominerade enligt Stahre stadsuppbyggnaden fram till 1970-talet innan den småningom ersattes av humanismen.17 Inom den humanistiska idélinjen kom alltmer känslor, stämningar, personligheten och det mänskliga att beaktas. Kulturell och social gemenskap blev viktigare mål än tillgodoseendet av materiella behov. Humanismens idélinje accepterar således mångfald, olikhet och disharmoni och ser världen som komplex och motsägelsefull. I motsats till den rationalistiska idélinjen anpassas staden till naturen och inte tvärtom.18 Den humanistiska ideologin kan också ses ha präglats av den nationalromantiska ideologin som uppkom redan under tidigare decennier och som tog sig uttryck i att olika slag av minnen och konkreta bevis av historien bevarades.19 Humanismen har framför allt under den postmoderna fasen förstärkts och poängterats.

Stadsmiljön moderniseras Under 1950-talet var inflyttningen till städerna stark och ledde till bostadsbrist och ökad press på den gamla bebyggelsen. Våra beslutsfattare och planerare övertygade sig om att t.ex. höghusmiljöer och breda farleder skulle utgöra en

karleby

lösning på bostadsbristen och urbaniseringen i städerna. I deras visioner fanns ingen plats och funktion för gamla trähus.20 Därför blev rivning av gamla trähus en vanlig form av stadsförnyelse och röjde väg för nybyggnadsverksamheten. En del av befolkningsströmmen riktades också till nya förorter som uppstod i utkanten av städerna.21 Ulf Stahre förklarar ivern att förnya med att behovet av förändring efter kriget upplevdes starkare än behovet av kontinuitet och traditioner. Blicken riktades framåt på utveckling och de möjligheter som nya byggnadstekniker, såsom t.ex. betongbyggandet erbjöd.22 Men både rivningar och bevarande av hus har alltid varit beroende av resurser som å ena sidan har möjliggjort rivningsverksamhet men som också har möjliggjort bevarande.23 Det är här som val och värderingar har haft en stor betydelse. På 1950-talet revs gamla byggnader på basis av en betoning av den nya arkitekturens överlägsenhet och betydelse för utvecklingen av den moderna staden. Ideologin präglades av ett strukturalistiskt tänkande som såg människan som en universell varelse. Stadsplaneringen hade varit konst ända in på 1950-talet men sedan blivit vetenskap. Paradigmskiftet ledde till att standardiserade och sinsemellan överensstämmandestadsmiljöerbleveftersträvansvärda i stadsplaneringen framöver.24 Arkitektkårens samhälleliga påverkan och den funktionalistiska arkitekturens framsteg med Alvar Aalto som förebild gjorde att arkitekter under 1950-talet snabbt uppnådde en maktposition inom den finska samhällsplaneringen. Det var arkitekterna som enhälligt kunde beslu-

karleby

ta om städernas utseende, och det var långt på grund av deras negativa inställning till gammal bebyggelse som en omfattande rivningsverksamhet av de historiska stadslagren i våra städer kom i gång under 1950-talet.25 Att man i Finland så effektivt har moderniserat stadsbebyggelsen genom att riva gammalt och bygga nytt kan också bero på att landet med relativt unga städer saknar en lång byggnadstradition jämfört med t.ex. städerna i Sverige och Danmark. Efter kriget var Finland länge ett utpräglat agrart land som först under 1970-talet blev stadsdominerat. Därför härtammar största delen av byggnadsbeståndet i städerna från tiden efter 1970-talet.26 På grund av den kraftiga rivningsverksamheten har Finland ett av de yngsta husbestånden i Europa då över 80 % av alla byggnader är uppförda efter år 1945.27

Industriellt byggande och rivningsraseri Under 1960-talet ville man fortsättningsvis förnya förutsättningarna för det moderna livet i staden. Alltmer uppmärksamhet och resurser riktades till förorterna som ledde till ett försummande av den historiska bebyggelsen och dess sakta förfall.28 Förslumningen som detta resulterade i gav upphov till en saneringsverksamhet29 som dock i många städer gick ut på att gamla byggnader revs istället för att de skulle ha sanerats för fortsatt användning.30 Behovetavattförnyastadsbebyggelsenbyggde fortfarande på en orealistisk framtidsbild av befolkningstillväxten, städernas expansion och trafikens utveckling. Ofta kunde dessa storartade planer förverkligas endast i mindre utsträckning som ledde till en splittrad och oharmonisk stads-

bild med en blandning av gamla och moderna byggnader.31Nyabyggnadsteknikerochmassproduktionen av byggelement möjliggjorde att moderna bostadsområden kunde uppföras snabbt ochkostnadseffektivt.32Deomfattandebyggprojekten förde med sig en standardisering av byggnadskulturen.Stadsbornauppfattadesgärnasom en homogen grupp med liknande behov. Gamla trähus hade däremot byggts utgående från enskilda människors behov och ett dylikt individperspektiv uppfattades som en främmande utgångspunkt för standardiseringen.33 Men under andra hälften av sextiotalet började standardiseringstänkandet och sättet att behandla den gamla trähusbebyggelsen väcka motstånd. En ny statlig byggnadslag trädde i kraft 1964 och en förordning som gällde skydd av kulturhistoriskt värdefulla byggnader ägda av staten1965.34Arkeologiskakommissionenutförde i slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet byggnadsinventeringar som kan ses som nationella åtgärder mot den alltmer ifrågasatta standardiseringen av bebyggelsen.35 Från och med slutet av 1960-talet började man i bevarandesträvandena också alltmer poängtera betydelsen av att större helheter skulle bevaras som i sin tur krävde en utveckling av byggnadsskyddsåtgärderna. I den nya bevarandepolitiken fick därför stadsplaner en allt viktigare roll.36 Trots den nya byggnadslagen och en aspirerande bevarandepolitik fortsatte rivningsverksamheten i våra städer. Sextiotalet har i den finska planeringshistorien myntats som det industriella byggandets och rivningsraseriets årtionde som utplånade en stor del av landets kulturhistoriskt värdefulla stadspartier.37

karleby

Trähusmiljöerna uppmärksammas Intresset för den gamla bebyggelsen förstärktes under 1970-talet i samband med att ämbetsmänne försökte återuppliva innerstadens funktioner och centrumboende. Byggnadssaneringarna väckte alltmer motstånd och istället poängterades ett bevarande av gamla byggnader. Inställningen till den gamla stadsbebyggelsen höll därmed på att förändras även om rivningsverksamhet fortsättningsvis förekom.38 Ett humanistiskt tänkande och handlande förstärktes under loppet av 1970-talet även om utvecklingen i praktiken gick långsamt framåt. Enligt Ulf Stahre förstärktes betydelsen av det historiska perspektivet, de sociologiska målsättningarna och inriktningen mot estetik och miljöupplevelse från och med 1970-talet som en motreaktion till saneringsmentaliteten.39 I motsats till det rationalistiska tänkandet ser Stahre inte det humanistiska tänkandet som en enhetlig utvecklingslinje utan som en sammankoppling av flera olika strömningar inom stadsutvecklingen. Stahre anser att den rationalistiska och humanistiska stadsbyggnadsideologin också har förekommit parallellt i ett historiskt perspektiv. Han menar ytterligare att den humanistiska idéströmningen har tre olika faser där postmodernismen är den senaste.40 Det humanistiska stadsidealet ser inte bara framåt såsom det rationalistiska utan blickar också tillbaka och söker inspiration i det förindustriella samhället.41 Under 1970-talet utgick planeringspolitiken ofta från att byggnadsverksamheten måste vara ekonomiskt lönsam.42 Bostadsproduktionen var livlig och nya förorter uppfördes fortfarande i

rask takt. Att byggandet byggde på ett teoretiskt ochtekniskteffektivitetstänkandeföranleddeatt man bortsåg från att se värdet i befintliga stadsmiljöer.43 Oljekrisen 1973–1974 och den därpå följandeekonomiskanedgångsperiodenmotarbetadeställvisdenhäftigabostadsmodernismen och de dyra förortsprojekten. Isoleringsboomen som förorsakades av energikrisen ledde dock till nya hot då man i framför allt gamla trähus bytte ut gamla fönster och traditionella vägg- och golvisoleringsmaterial mot nya energiekonomiska varianter. Senare har många av dessa materialval visat sig vara olämpliga för gamla hus med bl.a. fuktskador som följd.44 I planeringens atmosfär skedde dock under 1970-talets andra hälft en stor förändring. Andliga, immateriella och estetiska värden betraktades alltmer i planeringen. En avsaknad av dessa värden hade under tidigare decennier varit en orsak till att många historiska trästadsområden

Fig. 2. Moderniseringen av stadsbebyggelsen utgjorde ett konkret hot mot det gamla byggnadsbeståndet. Även detta trähus mellan två nyare höghus blev nerrivet och ersatt av en modernare variant. Karleby Hembygdsarkiv.

karleby

hann förstöras. Inom stadspolitiken fick det standardiserande tänkandet också småningom ge plats för det individuella.45 Man fick med andra ord upp ögonen för det mångbottnade värdet i gamla stadslager som hade en avgörande betydelse för den småningom framväxande bevarandeverksamheten. Bevarandet förstärktes av att man under loppet av 1970-talet kunde konstatera att de rationalistiska visionerna till en del hade misslyckats med att skapa fungerande och mänskovänliga miljöer. Även i den nya arkitekturen, som i slutet av 1970-talet utvecklades till postmodernism, ville man knyta traditionella stilelement till de moderna och på det viset också föra olika byggnadsstilar och stadsmiljöer närmare varandra.46

Det nordiska trästadsprojektet och världskulturarv – initiativ till bevarande Under loppet av 1970-talet ökade antalet skyddsplaner i Finland, till stor del tack vare det nordiska trästadsprojektet. En samnordisk konferens om de nordiska trähusmiljöerna anordnades i Sandefjord, Norge 1972.47 Avsikten med konferensen och de nordiska projekten var att inventera enhetliga trästadsområden, att behandla frågor om bevarande och att fästa uppmärksamhet vid trästädernas utvecklingsmöjligheter. Konferensens allmänna mål var att göra trähusarkitekturen känd och att fästa uppmärksamhet vid att man i stadsplaneringen i första hand borde utgå från det existerande byggnadsbeståndet genom att modernisera det i stället för att riva ner och bygga nytt.48 Trästadskonferensen i Norge ses i Norden som det viktigaste initiativet till en medveten beva-

randepolitik av gamla trähusmiljöer. I Finland ledde konferensen till konkreta resultat i en reform av byggnadslagen och byggnadslagstiftningen.49 Året 1972 utgjorde förutom i ett nordiskt perspektivocksåiettglobaltperspektivettviktigt år för det bebyggda och materiella kulturarvet. Samma år som trästadskonferensen ordnades i Norge tecknade Unescos världsarvskonvention ett avtal om världskulturarv. Världskulturarv samlas sedermera på en lista över globalt viktiga kulturarvsobjekt. Avsikten med listan är att kunna bevara och skydda natur- och kulturarvsplatser i hela världen och att försäkra att delar av mänsklighetens gemensamma arv bevaras genom internationellt samarbete. I etablerad form syftar verksamheten till att identifiera, informera om och vårda värdefulla natur- och kulturmiljöer. Nya tillägg på världskulturarvslistan görs varje år. I mars 2014 fanns sammanlagt 981 objekt, platser och miljöer listade.50 I samband med de stadsförnyelsekampanjer som förekom under 1970-talet fästes uppmärksamhet vid städernas arkitektoniska helhetsintryck samt kvaliteten i stadsbyggandet. I många städer genomfördes revideringar av stadsplaner. Stadsplanebestämmelser togs i bruk för att skydda existerande, värdefulla byggnader och för att motarbeta den omfattande ombyggnadsverksamheten. För att uppnå dessa mål beviljades fastighetsägare ökad byggnadsrätt på tomten.51 En sådan medveten kompensationspolitik, där bland annat trästadsboende gavs ny byggnadsrätt i kompensation för en bevarad huvudbyggnad, har emellertid utgjort ett stort hot mot trästadmiljöernas ur-

sprungliga karaktär.52 Förfarandet har också möjliggjort att gamla uthusbyggnader har rivits och ersatts med nybyggen eller ombyggts för andra ändamål.53 Kulturhistoriskt värdefulla miljöer tillmättes ändå under loppet av 1970-talet en allt större betydelse i stadsplaneringen. Detta kan ses som ett tecken på att det humanistiska stadsbyggnadstänkandet, som en mottrend till det rationalistiska tänkandet och som ett avståndstagande från modernismen, fick ökat inflytande. Kari Tarkiainen anser att stadsomvandlingen i slutet av 1960-talet medförde att

karleby

människorna upplevde rotlöshet i ett samhälle som förändrades i snabbt tempo. Upplevelsen av historielöshet och främlingskap fick konsekvenser på samhällelig och individuell nivå så att kunskapen om kontinuitet, traditionsarv och historiska sammanhang i sin tur upplevdes som värdefull.54 Tiden började därmed vara mogen för ett annorlunda tänkande som kom till uttryck i en utveckling av skyddsprinciperna då man från enstaka kulturhistoriskt värdefulla byggnader småningom övergick till att skydda större helheter.55

Fig. 3. Neristans välpolerade charm lockar idag både besökare och nya invånare. S.L-A.

karleby

Trähusmiljön gentrifieras Uppskattningen av städernas historiska förflutna och det bevarade byggnadsbeståndet fick en alltmer framträdande roll inom stadspolitiken under 1980-talet – något som kan ses som ett tecken på ett förstärkt humanistiskt tänkande. Åttiotalets stadspolitik innebär en uppvärdering då gamla stadsmiljöer i innerstaden omvärderades och skyddades genom stadsplaner och lagstiftning. Kännetecknande för åttiotalet var också ökad konsumtion, elitboende och högklassig affärsverksamhet, dvs. fenomen som i ljuset av teorierna betecknar en gentrifiering.56 Enligt Ulf Stahre ökade samtidigt den privata sektorns inflytande i städernas konkurrens om en tilltalande image och profilering och gamla strand-, hamnoch industriområden lyftes fram för nyanvändning såsom boende och konsumtion.57 Kritiken som under 1970-talet hade riktats mot förortsprojekten förstärktes ytterligare under 1980-talet då postmodernismen som en stadsuppbyggnadsideologi fick starkare fotfäste inom stads- och planeringspolitiken. Postmodernismen tog bättre än sina föregångareibeaktandedengamlastadsbebyggelsen.58 Högkonjunkturen under 1980-talet ledde också till ett intensivt egnahemshusoch radhusbyggande då andelen höghus som utgjort70%avbostadsproduktionenåren1961– 1974 sjönk till omkring 30 % åren 1981–1990.59 Siffrorna visar att antalet höghus och därmed även efterfrågan på höghuslägenheter minskade avsevärt i jämförelse med tidigare decennier. Detta kan ha ökat möjligheterna för en gentrifieringsprocess i trähusmiljöer och ett nytt sätt

att förhålla sig till städernas gamla byggnadsbestånd då även de gamla byggnaderna, dock i form av en mer speciell variant, stod för det eftersträvade småhusidealet.60 Genom en ny och förbättrad lagstiftning som från och med 1980-talet fastställdes och togs i bruk har man kunnat förbättra trästädernas möjligheter att bevara sina särdrag.61 Under 1980-talet fastställdes i ett antal finländska städer stadsplaner som skulle försäkra den gamla bebyggelsens fortsatta kvarlevnad. Skyddsplaner gjordes upp för bland annat Gamla Raumo och Kaskö 1981.62 Senare har allt fler områden skyddats så att det numera i flera städer förekommer stadsdelar som i sin helhet försetts med skyddsplan. Dessutom har skyddsbestämmelserna som tillämpats under åren ytterligare skärpts.63

Ny byggnadsskyddslag 1985 Uppskattningen av historiska trästadsområden ledde därmed under 1980-talet till stora framsteg inom deras förvaltning. År 1985 trädde en ny byggnadsskyddslag (60/85) i kraft som för sin del vittnar om en förändrad inställning till den gamla bebyggelsen. Byggnadsskyddslagen til�lämpas för att skydda byggnader, konstruktioner, byggnadsgrupper och bebyggda områden med historisk och kulturell betydelse. Lagen tillämpasocksåpåbyggnadermedettbetydandenationellt värde och på t.ex. värdefulla interiörer som inte kan skyddas tillräckligt på något annat sätt.64 Den år 1985 fastställda byggnadsskyddslagen tillämpas fortsättningsvis även i dag och har förbättrat möjligheterna att skydda och bevara den gamla bebyggelsen. Att många gamla kultur-

historiskt och arkitektoniskt värdefulla byggnadertrotsbyggnadsskyddslagenharrivitsberättar om lagens brister och svagheter, och visar att lagskyddet endast i en begränsad del kan motarbeta rivningar och försummanden av gamla byggnader. En orsak till lagens obetydliga skyddsinverkan är att endast en relativt liten andel av den bevarade bebyggelsen har skyddats med byggnadsskyddslagen.

Postmodernism i stadsbyggande Något som förbättrade det gamla byggnadsbeståndets ställning i Finland var att de nya postmodernistiskastadsuppbyggnadsidéernahamnade i motvind i början av 1990-talet då landet drabbades av en ekonomisk kris. Den ekonomiska depressionen minskade byggnadsaktiviteten och påverkade byggnadsbranschen med en långvarig lågkonjunktur.65 Depressionen och de strama ekonomiska resurserna gjorde 1990-talet mottagligt för 1980-talets stadspolitiska ideologi som alltmer gick ut på att stadsmiljöer utvecklades utgående från den existerande byggnadskulturen.66 Lågkonjunkturen framkallade också ett revideringsbehov av byggnadslagen från 1964. Man ansåg att den ikraftvarande lagen inte längre motsvarade dåtidakravochuppfattningarpåbyggnadsskydd. Lokalförvaltningarnas nya uppgifter och ansvar för planeringen utgjorde också en drivkraft för byggnadslagens förnyande under åren 1992– 1995. En ny byggnadslag fastställdes dock först 1999 som en del av den nya Markanvändningsoch bygglagen (1999/132).67 Under 1990–talet gick stadsutvecklingen mot en allt intensivare uppbyggnad och utvidgning

karleby

av städernas utkanter. Trenden som framför allt i USA i slutet av 1980-talet och i början av 1990-talet förekom skapade så kallade kraftcenter (eng. power centre), dvs. stora konsumtionscentrum i städernas randområden.68 Resurser och intressen som riktades till dessa nya kraftcenter har även i finska städer fått synliga följder och lett till nya konsumtionsvanor för framför allt bilburna konsumenter.69 Samtidigt har stadens centrum blivit en ännu starkare historisk pol. Trycket på att bygga nytt i städernas centrumkvarter har därmed minskat. Centrumaffärerna profilerar sig numera som små- och specialaffärer i jämförelse med de stora affärskoncentrationen. Det nya kommersiella intresset i innerstaden har gett gamla byggnadsmiljöer och byggnader en annan betydelse och roll i stadsmiljön. Om detta vittnar också den informationsspridande och rådgivande verksamheten som finns till för att skydda byggnadskulturen. De statliga, kommunala och privata aktörer och instanser som arbetar för att bevara byggnadsarvet har framför allt etablerat sin verksamhet under 1990-talet.70 I denna bemärkelse har 1990-talet utgjort ett viktigt årtionde för det bebyggda kulturarvet. Mångfalden av den verksamhet som numera nationellt pågår inom den så kallade kulturarvsindustrin visar att det i både nationell och global kontext finns ett behov av bevarande av den gamla byggnadskulturen.

Från det nationella och globala till lokalmiljön – Neristan i Karleby Stadsdelen Neristan71 är ett välbevarat, historiskt trähusområde som utgör en del av cen-

karleby

trumområdet i staden Karleby. 72 Området har ursprungligen, då stadsbebyggelsen ännu mest var av trä, utgjort en stor del av själva staden men har med stadens tillväxt och stenhusbyggandet blivit en mer avgränsad stadsdel bland många av stadens övriga stadsdelar. Neristan omfattar ett område på tolv kvarter. Områdets gatunät och dess dimensioner härstammar från 1665 då en ny regelbunden stadsplan togs i bruk i staden.73 De kvarter som numera räknas till Neristan är kvarter 8–11 och 17–18 i stadsdel II samt kvarter 1–4 och 7–10 i stadsdel III. Området avgränsas söderut av Torggatan, norrut av Anders Chydeniusgatan, västerut av Gustav Adolfsgatan och österut av Strandgatan.74 I Oppistan som området söder om Neristan kallas och där funktionerna för dagens stadscentrum finns med bland annat bibliotek, gågata och ett nyligen öppnat köpcentrum, finns den gamla stadsbebyggelsen bevarad endast i form av enstaka byggnader. I stadsomgivningen märks Neristan tydligt med sin intima karaktär, regelbunda kvarter och låga trähus. Området omringas av några av stadens huvudtrafikleder som förstärker områdets lugna stämning och kontrasten till den modernare stadsbebyggelsen. Hus i brutna pastellfärger är radade längs med gatorna tätt intill varandra. Ingången till så gott som alla gårdar är försedd med en port. Husfasaderna, staketen och portarna markerar tydligt åtskillnaden mellan den offentliga gatumiljön och de privata gårdsmiljöerna. Gatorna är belagda med asfalt, de smala trottoarerna med grus. Gatubelysningen har förnyats sedan 15 år tillbaka, och lyktstolpar och hängande ledningar har ersatts

med stående lyktor i gammaldags stil. Slutna gårdar omringas av staket och uthusbyggnader. Området en grön och lummig oas mitt inne i staden även om det är beläget nära den livliga stadskärnan. Områdets äldsta huvudbyggnader härstammar från perioden 1806–1860 och är uppförda i empirestil.75 Under första hälften av 1800-talet var Gamlakarleby en av de främsta städerna inom tjärhandeln och sjöfarten i Finland och där av också en förmögen stad med livlig byggnadsverksamhet. Men såsom många andra trästäder drabbades också Karleby av ett flertal allvarliga stadsbränder. En av de värre bränderna förstörde stadsbebyggelse år 1805 då elden kom lös på en gård vid den nuvarande Mannerheimplatsen. Över 30 byggnader förstördes, bland dem även det gamla rådhuset och en del av stadens arkiv.76 En annan omfattande stadsbrand inträffade i december 1860 då 24 av stadens främsta gårdar i Oppistan förstördes.77 Ett ganska stort antal av huvudbyggnaderna längs med Packhusgatan och Borgmästaregatan är uppförda 1865–1920.78 Nyare byggnader som från och med 1920-talet uppförts på området bryter ställvis den enhetliga gatubilden. De avviker ofta till utformning, massa, materialval och detaljer från den gamla, enhetliga träbebyggelsen. Huvudbyggnaderna har varierande storlek beroende på var i Neristan de ligger. Husen längs med Storgatan är stora och ståtliga borgarhem med relativt stora tomter. Byggnaderna längs med Västra Kyrkogatan är däremot mindre till sin storlek liksom också tomterna i jämförelse med t.ex. tomterna vid Storgatan. Skill-

naderna i byggnadsbeståndet visar på en social differentiering inom området. Husen i Neristan beboddes ursprungligen av hantverkare, sjömän och borgare. Borgarna bodde i större gårdar framför allt söder om Borgmästaregatan som tidigare utgjorde gränsen mellan Neristan och Oppistan och mellan stadsdelarna II och III. I Oppistan bodde stadens förmögnaste borgare och där fanns också stadens viktigaste byggnader såsom rådhuset och stadskyrkan.79 Hantverkare och sjömän samsades däremot om de delade tomterna på området mellan Gustav Adolfsgatan och Östra Kyrkogatan.80 Neristan har i ett historiskt perspektiv varit ett viktigt område för företags- och affärsverksamhet och ännu under mellankrigstiden fanns där ett antal kläd-, sko- och mataffärer samt annan typs affärsverksamheten.81 Med tiden har affärskulturen förändrats, minskat och också bytt skepnad. Efter en period då det knappt fanns någon affärsverksamhet alls på området har en ny typ av affärskultur tagit över. Antikaffärer, inrednings- och handarbetsaffärer och bl.a. en högklassig restaurang har höjt områdets status som affärsområde. Således har områdets före detta affärs- och servicekultur till en del återupplivats med liknade affärer och service som tidigare fanns tillgänglig, men i dag har de dock en helt annan karaktär och annat utbud.

karleby

decenniet kom in i en stadsmoderniseringsperiod som på många sätt förändrade staden. Den nya staden som byggdes upp genom att riva den gamla sågs som uttryck för utveckling och frammarsch. I pressen såg man nybyggnationsverksamheten som ett tecken på det moderna livets intåg i småstaden Gamlakarleby där man enligt tidningsskriverierna var mogen för förändringar. Citatet som hämtats ur en av artiklarna i lokaltidningen Österbottningen 1953 ger uttryck för en ringaktande inställning till den gamla bebyggelsen och för en rationalistisk stadsutvecklingspolitik som starkt präglades av en hög uppskattning av den nya arkitekturen:

Neristan hotas av rivning Hur påverkade då den allmänna stadsutvecklingen i Finland och Norden den efterkrigstida utvecklingen på lokalnivå i Neristan och staden Karleby? Beskrivningarna i pressen av 1950-talets Gamlakarleby visar att staden under

Den lilla och oansenliga träkåken [i Oppistan] håller nu på att ersättas av ett stenhus i fyra våningar, vilket förändrar stadsbilden högst avsevärt. Sparbankens granne, guldsmed Niemi, har också byggt ett stenhus på

Fig. 4. Ännu på 1960-talet ville man ersätta hela Neristansområdet med höghus. Hade planerna förverkligats skulle stadsbilden ha ändrat dramatiskt. Karleby Hembygdarkiv.

karleby

sin tomt, och längre fram på Storgatan finner vi Elis Åströms fina hus, med en synnerligen modern och tidsenlig beklädnadsaffär i hela nedre våningen. 82 Från och med 1960-talet blev bebyggelsen i Neristan allvarligt hotad då stadens planläggningskommission år 1960 gav arkitekt Lauri Silvennoinen i uppdrag att göra upp en ny stadsplan för stadens centrala delar med tillhörande saneringsplan. Tanken med den nya stadsplanen var att råda bot på bostadsbristen och att effektivera användningen av stadens centrala delar. Planen förväntades därmed svara på de krav som stadsmoderniseringen ställde på våra städer i en allt ökande grad under 1960-talet.83 De ”pittoreska” husen i Neristan och likaså i centrum är varken pittoreska eller antika. De är fallfärdiga skönhetsfläckar i gatubilden. Som ett museum kunde eventuellt ett kvarter sparas, men så som staden breder ut sig och är i behov av utrymme kunde nog denna skönhetsfläck bortopereras till stor del för att bereda utrymme för nya, mer ändamålsenliga byggnader.84 Saneringsplanen, som planen officiellt hette men som egentligen utgjorde en rivningsplan för Neristan, stod färdig 1964 – samma år som den nya byggnadsskyddslagen trädde i kraft. Enligt planen skulle alla trähus rivas och tomterna förenas för att man på dem skulle kunna bygga stora flervåningshus. Planen representerade en för tiden typisk markanvändningsmodell som inte alls beaktade det existerande byggnadsbe-

ståndet.85 Hade planen verkställts skulle kvarteren i Neristan numera bestå av höghus. Men planen kunde aldrig förverkligas bland annat på grund av att planen var helt främmande för den dåvarande tomtindelningen och att planen krävde en sammanslagning av tomterna som de boende inte gick med på. Dessutom skulle planen också ha förutsatt att stora höghusenheter skulle ha uppförts på en gång och att alla tomtägare skulle ha sålt sina tomter samtidigt. På grund av tomternas anspråkslösa storlek och låga råmarkspris var invånarna ovilliga att sälja dem och planerna på att ersätta Neristan med ett höghusområde föll.86 Rivningsplanen för Neristan fungerar som ett exempel på att den gamla bebyggelsen inte värderades högt i utarbetandet av nya stadsplaner under 1960-talet. Planens tillkomst och dess utformning bekräftar att stadsutvecklingen starkt influerades av en rationalistisk ideologi som byggde på expansion, effektivitet och tillväxt – faktorer som Ulf Stahre ser som karakteristiska för 1960-talet

Gamla trähus ger upphov till delade opinioner Eftersom rivningsplanen för Neristan inte kunde verkställas blev de övriga centrumområdena utsatta för ett moderniseringstryck som vittnar om en kompensationsmentalitet där andra gamla byggnader och områden uppoffrades i kompensation för bevarande av något annat.87 I Gamlakarleby riktades ett stort tryck till kvarteren söder om Neristan, till Oppistan och stadens affärscentrum som moderniserades med sten- och höghus.88

Att man under 1960-talet erkände och strävade efter att gamla hus kunde moderniseras för att möta moderna boendekrav och på det viset kunde få bli kvar visar att saneringstrycket starkt präglade bevarandediskussionen och gav uttryck för kompensationshandlandet. Saneringstankesättet kommer tydligt fram i tidningsartiklar där ett behov av en inventering av den gamla bebyggelsen i staden fördes fram för att evaluera hur gamla byggnader möter de nya kraven på boende eller affärsliv. Pressmaterialet visar att det under 1960-talet fanns många olika opinioner både för och emot rivning och bevarande av gamla byggnader. Att det förekom en kompensationspolitik är framträdande och berättar dels om denna kluvenhet, dels om stadsmoderniseringens stora inflytande i utvecklingen av urbana miljöer. Gamla byggnader revs i en allt snabbare takt för att bereda plats för nybyggen, parkeringsplatser och bredare gator, dvs. för de främsta uttrycken för en modern stad. Pressen tog del i stadsomvandlingsprocessen med en aktiv rapportering. I artiklar som berör Gamlakarleby under 1960-talet avspeglas dock tydligt ett växande intresse också för den gamla stadsbebyggelsen. I framför allt Vasabladet skrevs flera artiklar om rivningen av sjömanskvarteren eller de så kallade Nyyjorkhusen. Dessa små trähus då hunnit bli närmare hundra år gamla och hotades av rivning.89 Både för- och motargument till rivning av sjömanshusen förekom i pressen. I en artikel framförde reportern att sjömanshusen bör rivas eftersom de förfallna gårdarna förfular stadsbilden.90 En liknande inställning hade också en

karleby

före detta boende som visar att den negativa inställningen och inriktningen att bli av den gamla bebyggelsen ännuunder 1960-talet starktpropagerades i pressen: Men känns det då inte litet vemodigt nu när ett gammalt barndomshem försvinner? Nej, svarar fröken Fors tveklöst, tvärtom… Hon sörjer inte utan är tvärtom glad över att ”Nyyjork” rivs, trots att det bl.a. är hennes barndomshemsomskattaråtförgängelsen.91 Under loppet av 1960-talet började man dock i allt ökande grad ifrågasatta utplåningen av den gamla byggnadskulturen i Gamlakarleby. Redaktörerna tog med hjälp av experter ställning för att många gamla hus bör anses som kulturhistoriskt värdefulla bevarandeobjekt. Diskussionen aktualiserades framför allt i samband med att ägaren till ett ståtligt stenhus beläget vid Mannerheimplatsen hade ansökt om rivningstillstånd för huset. I Hufvudstadsbladet skrevs i januari 1967 att ”slutet på historien blev denna gång lycklig”efter att Arkeologiska kommissionen hade ingripit med sitt utlåtande och anfört att huset har en oersättlig historisk betydelse och därför bör bevaras.92 Citatet nedan som hämtats ur denna artikel kan kontrasteras mot det föregående citatet. En representant för Arkeologiska kommissionen ansåg att inställningen till gammal bebyggelse ofta är sådan att man utan tvivel anser att den bör ersättas med nytt. Detta trodde tjänstemannen berodde på de orealistiska förväntningarna och visionerna som ofta hämtades ur storstadskontext och på en snedvriden bild av den egna staden:

karleby

Problemet i de små städerna är ofta att de inte alls är inställda på att bevara någon gammal miljö eller byggnadstypisk stil utan så snabbt som möjligt försöker komma så att säga i storstadsklass.93

byggnadernas representativitet, deras höga ålder och historiska betydelse ansågs som viktiga argument för bevarande.

Pressen lyfte under loppet av 1960-talet fram de gamla miljöernas och husens livsduglighet och användningsmöjligheter för en livlig diskussion. Det nya slagkraftiga begreppet sanering användes flitigt i diskursen om både bevarande och förnyelse. Man kan å ena sidan uppfatta sanering som ett sätt att bevara och användningen av begreppet som ett sätt att tona ner den här typens ”bevarande”och de möjliga negativa associationer som begreppet bevarande väckte hos en del modernister. Å andra sidan kunde man med hjälp av sanering göra omfattande moderniseringar och på så vis förstöra gamla interiörer. I pressen uppmuntrades människorna att sanera sina hus så att de bättre motsvarade de moderna boendekraven. Det är något förbryllande att även många experter från olika instanser talade för saneringar och moderniseringar av interiörer i gamla hus, kanske i avsikt att på så sätt kunna bevara gamla exteriörer i stadsbilden. Under 1960-talet förde pressen medvetet fram Neristan som en levande miljö och poängterade att området inte bör musealiseras utan bör hållas levande. Detta kan uppfattas som ett sätt att i diskursen föra fram den stadsmodernistiska synen på utvecklingen i städerna. Å andra sidan vittnar en poängtering av det estetiska och synliga framom de immateriella värden, som en gammal byggnad kan anses besitta, klart att

På 1950- och 1960-talen hade stadsmoderniseringen och rivningsverksamheten långt bejakats i pressen, men under 1970-talet föranledde den fortsatta rivningsverksamheten ett alltmer kritiskt förhållningssätt från pressens sida. Ett flertal tidningsartiklar visar att 1970-talet var en mycket turbulent tid för Neristan och att en livlig debatt fördes om stadsförändringen. Det generella intrycket som artiklarna ger är att många gamla hus också revs undan den allt ökande bilismen som krävde bredare trafikleder och större parkeringsplatser. Ur pressmaterialet framgår att många enskilda hus på olika håll i stadens centrum ungefär samtidigt hotades med rivning och att de flesta också revs under loppet av 1970-talet. I Gamlakarleby var 1970-talet därmed en kritisk tid för den gamla bebyggelsen. Förutom att man av pressmaterialet får en bild av en livlig rivningsverksamhet visar materialt att det på 1970-talet uppstod ett lokalt och nationellt bevarandeintresse.

Uppenbart rivningshot trots bevarandetankar

Enligt alla de planer, som tidigare förts på tal, skulle området [Neristan] kraftigt saneras till ett höghusområde. Museiverket anser emmerltid att den gamla stadsdelen utgör en så liten del av stadens bebyggda område, att den inte har någon betydelse för t.ex. bostadsproduktionen. Som kulturhisto-

karleby

riskt minnesmärke och som ypperlig boendemiljö har den däremot ett oersättligt värde för Gamlakarleby och för hela landet.94 Trästadskonferensen som hölls i Norge 1972 och de nationella trästadsprojekten i samband med den fick däremot överraskande lite uppmärksamhet i pressen. Men i rapporteringen sombehandladebevarandefrågoranvändesofta motiveringar som byggde på husens och Neristans kulturhistoriska betydelse vilket klart tyder på att pressen hämtat intryck och inspiration för bevarandediskursen från konferensen och dess budskap om att man i stadsutvecklingen borde sträva efter att bevara gamla trähus.95 Pressrapporteringen visar att det också både nationellt och lokalt fanns enskilda personer och ämbetsmän som talade för en mer bevarandevänlig stadspolitik. I rapporteringen användes ofta expertutlåtanden som stöd för bevarande och varsam sanering av gamla hus. Man poängterade också att Neristan skulle hållas levande och att den inte fick bli ett museum eller ett reservat. Kritiken mot rivningsverksamheten och bekymret för den gamla bebyggelsens existens gav uttryck för ett framväxande humanistiskt tänkande. Den gamla byggnadskulturen uppfattades som viktig för känslan av rötter och identitet. Bevarandeaspekterna kopplades samman med att man med den gamla byggnadskulturen upprätthöll kontinuitet mellan generationer och deras efterlämnade arv. Det gamla byggnadsbeståndet fördes oftare fram som kulturoch arkitekturhistoriskt värdefullt och uppvärderades därmed till ett kul-

turarv, även om varken begreppet eller beteckningen kulturarv då ännu fanns i allmänt bruk. Samtidigt användes olika undersökningar och beräkningar som belägg för en framtida befolkningsökning och behovet av moderna bostäder. Det gjordes också uträkningar om den ekonomiska lönsamheten för olika boendeformer som hade blivit en viktig utgångspunkt för bostadsproduktionenefteroljekrisen1973–1974.96 Trycket på den gamla bebyggelsen konkretiserades i kampen om det så kallade Lassanderska huset97 vid Gustav Adolfsgatan. Huset som är ett av stadens äldsta, uppfört 1748, hotades av rivning. Det lokala telefonbolaget ansåg att huset stod olämpligt på bolagets tomt i utkanten av Neristan och att husets läge där förhindrade en planerad nybyggnad.98 Fallet med Lassanderska huset påminner om den överlevnadskamp som för många gamla hus pågick under 1960- och 1970-talen. Exemplet med Lassanderska huset visar dock att den positiva inställningen till gammal bebyggelse konkret kunde få fördelaktiga följder trots att man inte lyckades bevara huset på dess ursprungliga plats. Det utplåningshotade huset räddades slutligen av enskilda personer på deras egen bekostnad och bereddes plats på museitomten vid Långbrogatan där huset i dag visas upp som ett borgarhem från 1700- och 1800-talen. Den gemensamma viljan att bevara byggnaden gav Lassanderska huset en ny funktion och betydelse som museilokal. Även den lokala pressens engagemang och vädjande för husets bevarande framgår tydligt av pressmaterialet. I övrigt var saluhallen och det så kallade elverkshuset99 de två mest omdebatterade riv-

karleby

Fig. 5. Saluhallen i Karleby 1911. Den ståtliga jugendbyggnaden revs efter en hård kamp

ningshotade byggnaderna i Karleby under 1970-talet. Byggnaderna som fanns belägna vid Strandgatan utanför Neristan hade uppförts i början av 1900-talet.100

ens följder i staden och Neristan. Arkeologer och arkitekteryttradesigfördenpittoreskaträhusmiljön och dess bevarande. Klart ställningstagande och för bevarande pläderande artiklar publicerades med slagkraftiga rubriker som ”Neristans unika stadsdel bör bevaras” och ”Bevara Neristassmiljön. Renovera hellre än riv”.102 Under hela 1970-talet fördes Neristan fram i pressen som ett trevligt stadsområde som representerar en jordnära och personlig boendemiljö.103 Betydelsen av ett personligt förhållande till den gamla bebyggelsen och byggnadernassocialhistoriska värde lyftes fram som nya argument för bevarande. ”Genom att bevara området för eftervärlden får kommande släktled en inblick i hur man förr bodde i den stad som alltmer håller på att bli en steril asfaltöken”, skrev Österbottningen 1972.104

1971. Karleby Hembygdsarkiv.

Ett en gång i tiden som mycket vackert ansett och med stor ”murarglädje”i sin tegelexteriör försett hus i centrum av Gamlakarleby håller som bäst på att rivas. Därigenom kommer också också stadsbilden inom kort att ändras avsevärt. Istället skall ett affärshus i dels sex och dels två våningar uppföras på platsen.101 Med den förlorade kampen om saluhallen som revs 1971 fick stadsborna uppleva hur rivningen avdenståtligategelbyggnadenpåettmycketdramatiskt sätt kunde ändra stadsbilden. Som en reaktion mot rivningen kan man tolka mängden av artiklar som publicerades både före och efter rivningen av saluhallen. I pressmaterialet märker man en allt växande oro för stadsmodernisering-

Pressen kritiserar rivningar Kritiken i pressen som stadsmoderniseringen hade framkallat under 1970-talet ökade under hela 1980-talet, men trots detta förekom rivningar fortfarande. Ur pressmaterialet framgår att 1980-talet frambringade intensiva bevarandedebatter som väcktes av att flera av städernas förnäma gamla sten- och trähus revs. I Karleby inleddes 1980-talet med hårda debatter om huruvida två av stadens ståtligaste hus skulle få stå kvar. Det ena fallet gällde Rahmska gården105 i Neristan som hör till de äldsta bevarade borgarhusen i Karleby. Trähuset är uppfört under senare delen av 1700-talet.106 Att man lyckades bevara huset trots rivningshotet var ingen självklarhet. Det framgår nämligen ur en artikel i Vasabladet att ett byggnads-

karleby

Fig. 6. Rahmska gården är ett av Neristans äldsta och ståtligaste hus. S.L-A.

företag ville köpa upp tomten vilket föranledde att Museiverket föreslog att huset skulle förses med åtgärdsförbud. Förbudet betydde att ingenting fick ske under tiden åtgärdsförbudet var i kraft och hade därmed en avgörande betydelse för att huset bevarades: Att huset fått stå kvar så här pass länge beror mycket på att det finns i Neristan… Visserligen råder det inte byggnadsförbud i stadsdelen men däremot en byggnadsordning som är relativt sträng och hittills bidragit till att området i det närmaste gått fritt från tomtspekulationer. Men under de senaste veckorna har en byggnadsfirma varit intresserad av att köpa huset vilket föranledde onsdagens åtgärdsförbud.107

Enligt de artiklar som behandlade Rahmska gården hotades också andra gamla byggnader i staden av rivning ännu i början av 1980-talet. Rivningshotet hade ofta att göra med i vilket skick ett gammalt hus var och om man ansåg det uppfylla de moderna kraven på t.ex. boendestandard. Frågan om boendestandarden blev en tvistefråga även i fallet med Rahmska gården. Husets skick kan enligt tidningsartiklarna ha varit en av de största orsakerna till att man ville riva huset. I början av 1980-talet saknade vattenledning och huset var då också obebott.108 Ett annat fall som genast i början av 1980-talet engagerade pressen var det så kallade Boehmska huset.109 Den ståtliga stenbyggnaden som låg alldeles i centrum av Oppistan i hörnet av Fabriksgatan och Storgatan var uppfört 1829.

karleby

Vid årsskiftet 1979–1980 ville Andelsbanken, som ägde huset, riva huset för att kunna bygga ett nytt bankhus på den välplacerade tomten. Den gamla byggnaden var enligt banken inte lämplig för bankverksamhet och ansågs inte heller kunna renoveras för detta ändamål. Ämbetsmännen från Museiverket ansåg däremot att huset borde bevaras på grund av dess kulturhistoriska och stadsbildsmässiga värde.110 Trots Museiverkets krav på bevarande revs huset i december 1980, strax innan ett åtgärdsförbud hann träda i kraft. Lokaltidningen Österbottningen gick till hård attack mot både banken och staden i artikeln ”Karleby är landets sämsta kulturväktare”.111 Några veckor senare skrev Hufvudstadsbladet att rivningen av Boehmska huset var en kulturskandal. Citatet som hämtats ur artikeln antyder att det på 1980-talet fanns brister i både det lokala och nationella bevarandemaskineriet.112 Citatet visar också att inställningen till gammal bebyggelse fortfarande kunde vara negativ och hänsynslöst exploaterande samtidigt som citatet också visar att Boehmska husets öde väckte starka känslor för husets bevarande: Banken kunde inte lita på samhällets, statensellerKarlebystadsavgörandeekonomiska insats för kulturen. Å andra sidan visade det sig att banken själv var undermålig som besittare av kulturegendom.113 Under nästan hela 1980–talet pågick även en kamp mellan Museiverket och Karleby kyrkliga samfällighet om det så kallade Karlebybygget114 invid stadskyrkan alldeles intill Neristan. I detta

fall gick både den lokala pressen tillsammans med Hufvudstadsbladet, Jakobstads Tidning och Vasabladet till attack mot samfällighetens planer på att riva ner ett flertal gamla trähus. Pressen förblev inte opartisk i debatten utan ifrågasatte starkt de nya planerna. Ur Hufvudstadsbladets artikel ”Museiverket önskar bevara ”problemhus” framgår att planeringsarbetet kring Karlebybygget hade utmärkts av undanhållande och en medveten strävan till rivning av de gamla trähusen på tomten: Husen vid Västra Kyrkogatan 15, 17 och 19 bör bevaras. Det anser Museiverket... Men enligtprisnämndensordförandebetyderdet inte alls att husen verkligen kommer att bevaras. Han menar att det råder en ganska stor enighet inom den kyrkliga samfälligheten om att husen borde rivas... Att husen vid Västra Kyrkogatan finns bevarade i alla de tre förslag prisnämnden presenterade är egentligen endast och enbart följden av ett misstag. Ett misstag man gjorde då reglerna för hur tävlingsförslagen skall göras skrevs ned... Detta ”misstag” i tävlingsbestämmelserna berodde huvudsakligen på att man inte ville nämna att husen rivs.115 I den lokala pressen fördes fallet Karlebybygge fram som ett bevis på stadens hjälplösa bevarandepolitik och ovilja att bevara gammalt byggnadsskick. I artikeln ”Det finns inget substitut för det genuint historiska” ifrågasatte stadens museichef Karlebybygget. Enligt hans åsikt fanns det ingen vedertagen orsak till varför byggnaderna skulle rivas och att det i stället

var mer motiverat att prata om fördelarna med bevarandet av husen.116 Under resten av år 1983 rapporterade pressen livligt om de många olika svängningarna i både rivnings- och bevarandediskussionen som gällde Karlebybygget. Ur artiklarna framgår att de omstridda husen försågs med både åtgärds- och rivningsförbud som dock under en bestämd tid enbart kunde fördröja rivningsverksamheten. I slutet av 1980-talet stod det klart att ingenting längre kunde göras för att skydda ett av husen och det revs hastigt ner. Två av husen fick dock stå kvar som kompensation för att ett kunde rivas och för att några andra trähus längre in på tomten, som hade fått mindre uppmärksamhet i pressdebatten, också revs.117 I slutet av 1980-talet blev en eventuell rivning av den gamla samskolan en brinnande fråga i Karleby.118 Skolbyggnaden från 1866 låg alldeles i centrum i hörnet av Storgatan och Fabriksgatan. På grund av att byggnaden länge och på många olika sätt tjänade som en läroanstalt hade samskolan en alldeles speciell betydelse för stadsborna. Ur tidningsartiklarna framgår att skolbyggnadenuppfattadessomettgemensamt arv för alla stadsbor. Skolans känslomässiga värde var en av de främsta orsakerna till att Karlebyborna genom pressen försökte vädja för att den förfallna och övergivna empirebyggnaden skulle bevaras.119 Samskolproblemet löstes på ett oväntat sätt i maj 1990 när träbyggnaden blev antänd och skadades allvarligt av eldsvådan.120 Efter branden fanns bara ruiner kvar och de sista spåren av skolan revs ner. På platsen fanns ett antal år enbart en oasfalterad parkeringsplats, något som var rätt typiskt på stora, centrala tomter där

karleby

ett gammalt hus hade rivits. Först efter många år uppfördes på tomten ett nytt stadsbibliotek som togs i bruk 1999.121

Neristan förses med skyddsplan Samma år som den nationella byggnadsskyddslagen trädde i kraft, dvs. 1985, fastställdes en skyddsplan för Neristan. Redan på 1970-talet hade man insett att en kulturhistoriskt värdefull miljö som Neristan borde kunna skyddas mot liknande hot som Silvennoinens saneringsplan för området under 1960-talet hade stått för. Som utgångspunkt för skyddsplanen togs områdets kulturhistoriskt värdefulla byggnadsbestånd, rutplanen från 1600-talet och områdets enastående helhetsmiljö.122 Arkeologiska kommissionen utförde en inventering av bebyggelsen i Neristan 1971. Den omfattade åtta av Neristans totalt 12 kvarter123 och kan uppfattas som en motreaktion till Silvennoinens plan och den i början av 1970-talet allmänt rådande, negativa inställningen gentemot gammal bebyggelse. Inventeringen utgjorde också ett underlag för den nordiska trästadskonferensen och för den nya skyddsplanen.124 Planen verkställdes tomtvis och fokuserade på byggnadernas användningssätt, byggnadsmaterial och -teknik samt exteriörernas arkitektoniska detaljer. På basis av uppgifterna indelades byggnadsbeståndet i tre olika kategorier. Utgångspunkten var att alla byggnader skulle bevaras så länge som möjligt. En kategorisk skillnad gjordes i en indelning av byggnader i sådana som absolut borde bevaras, de som ansågs värda att bevaras och de som ansågs antikvariskt intressanta. På basis av de resultat som

karleby

inventeringen frambringade framfördes att alla byggnader på området skulle bevaras och att inga gamla byggnader skulle få rivas utan vägande skäl.125 Stadens myndigheter utförde från sin sida i början av 1980-talet en grundutredning som skulle styra byggandet i Neristan. I inledningen till utredningen står att basutredningen ska styra byggandet i Neristan och bistå såväl byggare, planerare som beslutsfattare med råd om hur man bevarar områdets särprägel. Utredningen fungerade också som en del av arbetet kring verkställandet av skyddsplanen för Neristan och fungerade senare som ett komplement till planen främst med tanke på byggnadsdetaljer och miljöns utseende.126 Efter Arkeologiska kommissionens inventering var tiden mogen för att en skyddsplan för Neristan kunde utarbetas. Beslut om ärendet fattades av stadsstyrelsen 28.8.1972 då den godkände att ett saneringsförslag för Neristan skulle uppgöras.127Urstadsstyrelsensbeslutframgåratt målsättningarna för en skyddsplan och dess utveckling skulle uppgöras på basis av det förslag somMuseiverketsbyggnadshistoriskaavdelning avgett den 20.3.1972.128 I skyddsplanen, som utarbetades av Nils-Erik Stenman 1973, begränsades området som numera kallas för Neristan till 12 kvarter. Motiveringen för områdets geografiskaavgränsningvarområdetsregelmässigastruktur och enhetliga byggnadsbestånd som tillsammans gör Neristan till den främsta och mest enhetligt bevarade trähushelheten i staden.129 En av avsikterna bakom Stenmans skyddsplan var att rädda så mycket av den gamla bebyggelsen som möjligt. Ur planen framgår vilka

hussombordebevaras,nybyggnads-ochutvidgningsmöjligheter liksom tomternas användning ochtillåtenbyggnadsrätt.130Begreppetsanering, som sedan 1960-talet livligt hade utnyttjats i diskussionen om trähusmiljöerna som ett krav på deras fortsatta användningsmöjligheter, fick i Stenmans förslag en annan betydelse. Med sanering avsåg han inte en åtgärd där man skulle riva och uppföra nytt, inte heller en kraftig omändring av funktioner i hus utan i stället bevarande av det existerande byggnadsbeståndet och en varsam modernisering av den gamla bebyggelsen. I Stenmans förslag skulle nästan alla hus vid gatorna bevaras, men då skulle de fritt kunna användas för olika ändamål. På det viset, genom att i kompensation för att ett gammalt hus bevaras ge ägaren rätt fria händer att förvalta sitt hus, försökte man med hjälp av planen bevara bebyggelsen. Sammanlagt 200 av områdets 280 byggnader ansågs värda att bevaras. Enligt planen skulle även nybyggen regleras så att de passar in i miljön.131 Stenman hävdade även att de främsta motiveringarna för att bevara Neristan var dess miljövärden, den enhetliga byggnadsstrukturen och områdets långa historiska anor. Stenman framfördeävenattbyggnadernasbyggnadshistoriska värde men också byggnadernas värde granskat ur bostadskulturell synvinkel var viktiga bevarandeargument.132 Skyddsplanen för Neristan fastställdes 1985, tolv år efter att arbetet hade introducerats första gången. Trots de bestämmelser som finns införlivade i planen har ett flertal byggnader rivits efter år 1985. Det beror på att skyddsplanen endast har en riktgivande funktion och tillåter

rivning och nybygge även om den starkt betonar bevarande och underhåll av gamla hus.133 Planen kan ses som en viss eftergift för nya krav och sätt att handskas med gamla byggnader eftersom den utgår från att gamla hus kan användas för olika ändamål. Nybyggnadsverksamheten har också varit livlig efter 1985 och åtminstone lika många byggnader som har rivits har också byggts till. Man har dock från de beslutsfattande myndigheternas sida sett till att nybyggen uppförs så att de till sin karaktär och till sitt utseende passar in i miljön.134

Kulturarvsandan sprids i pressen Pressen rapporterade under 1990-talet allt oftare om olika restaureringsprojekt som pågick i gamla hus. I en ”kulturarvsanda” skulle gamla hus restaureras i stället för att saneras som varit populärt sedan 1960-talet. Generellt minskade dock antalet artiklar från de tidigare årtiondena då dengamla byggnadskulturen ständigt debatterades i pressen. Det tyder på att utvecklingstakten hade blivit långsammare och att det inte fanns likadana hot mot den gamla bebyggelsen som tidigare. Däremot lyfte pressen fram restaureringsprojekten som förebilder för ett nytt slags intresse. Projekt som genomfördes i privata hem och offentliga lokaler framfördes i pres�sen som exempel på stadens och de boendes genuina intresse för gamla hus. I många fall var det fråga om nya eller nyligen inflyttade ägare som upprustade de gamla husen.135 I bland annat artikeln som rubricerades ”Rådhuset blir åter festarena”rapporterade Österbottningen om det omfattande restaureringsprojektet som pågick i stadens gamla rådhus.136

karleby

Texten i artikeln talar för att restaureringen av rådhuset upplevdes som ett identitetsförstärkande projekt och att det nyrenoverade rådhuset också höjde den offentliga bilden av staden Karleby. Som förr skall det bli. Rådhuset skall ha exakt samma färg som det har haft, säger stadsarkitekt Nils-Erik Stenman... En sanering av det storleksmått som man tänkt för rådhuset, stadens representationsutrymme och orkesterhögsäte, blir inte av utan klirr av slantar... Staden har inga representativa utrymmen med liten guldkant... Stadshuset har inte samma känsla och man når inte där den feststämning som rådhuset ger.137 Man kan se pressrapporteringen som ett sätt att lyfta fram renoveringsprojekt i upplysande avsikt. Restaureringsivern berättar också om ett nytt sätt att förhålla sig till gamla hus då husen ses som en resurs i stället för en belastning. Förhållningssättet och praktikerna påverkades av en pågående och alltmer framträdande kulturarvsdiskussion. I tidningsartiklarna beskrivs verksamheten som betydelsefull och att återställa ett gammalt hus i dess forna ”glans” verkar under 1990-talet ha blivit en allt viktigare målsättning. Även om det förekom en allt positivare inställningtillgamlabyggnaderbetyddedettainte att trähus inte skulle ha rivits under 1990-talet. I pressrapporteringenkommerförhållningssättet fram i bevarandeargumentationen som alltmer lyfte fram byggnadernas immateriella värde. Den känslomässiga anknytningen till gamla

karleby

byggnader framkallade också ett nostalgiskt förhållningssätt till redan nedrivna byggnader och till hus som hotades av rivning.138 De artiklar som publicerades under 1990-talet för fram Neristan som en idyllisk och hemtrevlig stadsdel. Stämningen har dels skapats med hjälp av belysningen som genast i början av det nya millenniet förnyades. Belysningen väckte också pressens intresse: De nya lyktorna kommer inte att vara på mer än uppskattningsvis 5–6 meters höjd och både skenet och ljusstyrkan betydligt mer stämningsskapande än dagens. Dessutom grävs alla kablar ner i marken. Förnyelsen av armaturen ingår i en allmän upprustning av den offentliga delen av de tolv kvarteren i Neristan…Utan EU:s bidrag hade vi inte haft råd med den lyx som gatuarmaturen representerar.139 Artikeln i Vasabladet visar att staden gjorde en medveten satsning på att göra miljön i Neristan estetisk och tilltalande. Artikeln förmedlar också en känsla av att Neristan vid ingången till det nya århundradet hade uppnått en etablerad ställning som ett uppskattat område i staden. I Karlebypressen fördes Neristan även fram som en trevlig stadsdel att bo i. För att framhäva Neristans vackra gårdsmiljöer och lantliga prägel skrev Österbottningen att ”här är det som på landet”.140 Pressens sätt att framföra Neristan som ett idylliskt och högt värderat bostadsområdet bland stadsborna antyder på att området har uppnått en betydligt högre status i jämförelse med den som området i 1950- eller 1960-talsrap-

porteringen hade. Neristans förändrade status behandlades också i en artikel i Jakobstads Tidning som bar rubriken ”I dag är det lite status att bo här”. Tidigare hade området ett slumaktigt rykte men i takt med att husen renoverats har hela området blivit trevligare att bo i. I dag är det lite status att bo här och folk vill ju så gärna bo på marken och sköta sina täppor. Det finns många fina trädgårdar i Neristan.141

Pressens roll och betydelse i stadsutvecklingen Stadsmoderniseringen efter krigen ställde stora krav och utmaningar på den gamla bebyggelsen. Ofta genomfördes moderniseringen utgående från ett kompensationshandlande där bevarandet av en eller fler gamla byggnader möjliggjorde rivning av något annat gammalt. Taktiken baserade sig på urval, åtskiljande och värdering. Därför var också de formella kriterierna för bevarande av en byggnad viktigare är de informella. Hade inte en byggnad tillräckligt stort egenvärde eller kulturhistoriskt värde var den lätt dömd till rivning. I 1950- och 1960-talsrapporteringen ser jag att den moderna stadens uppbyggnad byggde på rationella argument. Tillika visar de mera personliga argumenten att det också fanns en motsatt åsikt i samhället. Samtidigt som pressmaterialet klart målar upp en bild av att den gamla bebyggelsen i Neristan var hotad upptäcker man även en medvetenhet om att området innehade en specialposition och roll i själva diskursen.

Intrycket som man får via tidningsartiklarna från 1950-talet är att man då var omedveten om konsekvenserna med rivningsverksamheten och att diskussionen om värdet av gamla byggnader inte på allvar hade kommit igång. Rivningar av gamla byggnader utanför de historiska städernas äldsta trähusområden var ett utslag för en kompensationspolitik som berättigade till en stark stadsmodernisering. Även om Neristan under 1960-talet var allvarligt hotad på grund av en rivningsplan genomsyras inte oron i pressens rapportering. De artiklar där en oro för den gamla bebyggelsens fortlevnad lyftes fram gällde de initiativ och konkretaåtgärdersomenskildastadsborföretog i frågor som gällde rivningshotade byggnader. Under 1960-talet lyfte pressen däremot fram allt fler rivningshotade byggnader för en mer ingående behandling. Rapporteringen gick då från en mer allmän nivå ner på en mer konkret nivå. Tonen i rapporteringen var beklagande, däremot var man försiktig med att göra debatten till en skuldfråga. Stadsmoderniseringen uppfattades fortfarande som en nationell och internationell företeelse och därför också som en naturlig utveckling. Opinioner som präglades av ett rationalistiskt tänkande och som talade för rivningsverksamheten motiverades med argument om att de gamla byggnadernas användningsmöjligheter inte uppfyllde dåtida krav. Därför blev sanering ett slagkraftigt begrepp i pressdiskursen och berättigade till omfattande moderniseringar av framför allt interiörer. Saneringsideologin gjorde därmed en åtskillnad mellan det ”synliga” yttre och det ”osynliga” inre. Detta var också ett uttryck för

karleby

en viss slags kompensation genom att ett gammalt hus kunde bevaras om det fick utsättas för sanering inomhus, något de antikvariska myndigheternaocksåförespråkadeunder1960-talet. Under 1970-talet riktades intresset för stadsmoderniseringen utanför stadens centrum. Den humanistiska stadsuppbyggnadsideologin blev allt synligare i pressens rapportering då också de historiska trähusmiljöerna blev objekt för ett allnordiskt intresse i samband med den nordiska trästadskonferensen. Genom de nationella och lokala trästadsprojekten blev den gamla bebyggelsen uppmärksammad på ett alldeles nytt sätt. Ett positivt sätt att förhålla sig till gammal byggnadskulturvarettkonkretresultatavträstadsprojektet men däremot fick projektet praktisk betydelseförstmycketsenare.Stadsmoderniseringen påverkadedärförännuunder1970-taletstarktutformningen av våra städer. Saneringsideologin som under 1960-talet hade fått stort genomslag blev länge en kutym för sättet man behandlade den gamla byggnadskulturen. Man skulle sanera hela staden, inte bara en enskild byggnad. Nytänkandet, som konferensen och den pågåenderivningsverksamhetenframkallade,ökade tydligt under 1970-talet. Gamla byggnader och byggnadsmiljöer skulle bevaras för att ta vara på lokal identitet och känsla av tillhörighet. Experter och museitjänstemän i Karleby tog klart ställning mot den pågående utvecklingstrenden.Ipressrapporteringenframhävdes en sådan bevarandevänlig syn framom den modernistiska och rapporteringen fick en mer ställningstagande karaktär. Under 1980- och 1990-talen fördes de historiska trähusmiljöerna fram i pressen som roman-

karleby

tiska och idylliska stadsmiljöer. Man ville locka människor tillbaka till innerstaden med hjälp av de historiska stadsområdena. Neristan blev objekt för gentrifiering som förändrade områdets socioekonomiska karaktär och fysiska utseende. Miljön rustades upp och återställdes på sätt och vis till sin forna glans med hjälp av nya entusiastiska invånare. Revitaliseringen av området satte även igång en kulturarvifiering av området som har betytt att Neristan har uppvärderats och tilldelats status som en kulturarvsmiljö. Bilden av trähusmiljöerna har därmed totalt

förändrats från att de ännu på 1960-talet uppfattades och delvis också presenterades i tidningar som förfallna och ohygieniska miljöer. Den nya förbättrade imagen som trähusmiljöerna så småningom tilldelades i pressen gav ett nytt ansikte utåt för områdena och även för städerna som helhet. Från att ha varit en arkitektonisk börda i stadsmiljön har trähusmiljöerna blivit eftertraktade boende- och besöksmiljöer. Det återstår att se hur de i framtiden utvecklas och värdesätts, och hur pressen rapporterar om och tar ställning till deras utveckling.

Källförteckning Ahmas, Kristina 1992: Byggnadskultur och kulturlandskap i Karleby. Inventering åren 1983–1991. Karleby. Alzén, Annika 1996: Fabriken som kulturarv: frågan om industrilandskapets bevarande i Norrköping 1950–1985. Stockholm/Stehag. Anshelm, Jonas 1993: Inledning. I: Modernisering och kulturarv. Anshelm, Jonas (red.). Stockholm/Stehag. 9–22. Arvastson, Gösta & Butler, Tim 2006: Metamorphoses, Transformation and European Cities. I: Multicultures and Cities. Arvastson, Gösta & Butler, Tim (red.) Copenhagen. 5–17. Byggnadsskyddslagen 18.1.1985/60 – HE 45/83. Choay, Francoise 1969: The Modern City. Planning in the 19th Century. London. Ehrström, Margaretha 2000: Hur man har lyckats bevara Gamla Brahestad – helhetssyn eller trästadsfasadism? I: Muistomerkki: puusta perinnöksi. Helsinki. 132–145. Fentress, J. & Wickham, C. 1992: Social Memory. Oxford, UK, Cambridge USA. Hagner, Marita 1975: Den nordiska trästaden 12. Stadsplanering i finska trästäder. Helsingfors. Hedman, Lars 1992: Arkitekten som stadsplanerare på 1950- och 1960-talet – Vad fick vi i arv? I: Arkkitehdin työ. Suomen arkkitehtiliitto 1892–1992. Korvenmaa, Pekka (red.) Helsinki. Helander, Vilhelm & Sundman, Mikael & Knapas, Rainer 1982: Landet som det ser ut. Förändring och tradition i den byggda miljön. Utställningskatalog. Helsingfors.

Irwin-Zarecka, Iwona 1994: Frames of Remembrance. The Dynamics of Collective Memory. New Brunswick USA, London England. Jauhiainen, Jussi S. 1995: Kaupunkisuunnittelu, kaupunkiuudistus ja kaupunkipolitiikka. Kolme eurooppalaista esimerkkiä. Turun yliopiston maantieteen laitoksen julkaisuja N:o 146. Jutikkala, Eino 1984: Suomen kaupunkilaitoksen hitoria 3. 15–20. Jutikkala, Eino & Hietala, Marjatta 1990: Scandinavian Atlas of Historic Towns. New Series No. 1: Finland. Kokkola – Gamlakarleby. Vammala. Kirjakka, Marjut 1996: The Orthogonal Finnish Town 1620–1860. Its structrure, components and dimensions. Doktorsavhandling. Tekniska Högskolan. Korpela, Krister 1956: Om stadsplan och byggnadsskick i Gamla Karleby stad 1620–1860. Diplomarbete. Arkitekturavdelningen vid Helsingfors Tekniska Högskola. Korpela, Krister 1994: Asemakaava ja rakennukset.I: Kokkolan kaupungin historia 4. Vaasa. 613–717. Lahtinen, Rauno 2009: Turun puretut talot. Turku. Landgren, Lars-Folke 2000: Brages Pressarkiv 1910–2000. 90 år av finlandssvensk pressdokumentation. Laboratorium för folk och kultur 3/2000. 3–17. Larsson, Bo 1994: Stadens språk. Stadsgestaltning och bostadsbyggande i nordiska huvudstäder under 1970- och 1980-talen. Lund: Sektionen för arkitektur, avd. för stadsbyggnad. Doktorsavhandling. Lillbroända, Sanna 2002a: Neristan i Gamlakarleby – ob-

jekt för omsorg och debatt. Laboratorium för folk och kultur 1/2002. 21–27. Lillbroända, Sanna 2002b: Neristan i Gamlakarleby – stadsdel som objekt för omsorg och intresse. Pro graduavhandling. Åbo. Lillbroända, Sanna 2003: Dolda kulturarv - negativa främlingar? Laboratorium för folk och kultur 1/2003. 24–28. Lillbroända, Sanna 2003: Finnish wooden town as a touristic scene. I: Touristic construction and consumption of culture(s). Cseri, Miklos et al. (eds.). 65–72. Lillbroända-Annala, Sanna 2005: Trästaden som livsstil. Stadsteoretiska perspektiv på svenska miljöer i Finland. Källan 1/2005. 17-22. Lillbroända-Annala, Sanna 2007: Hur förvalta det förflutna? Ideologier inom den finska trästadspolitiken. NordNytt. 41–53. Lillbroända-Annala, Sanna 2010: Från kåk till kulturarv. En etnologisk studie av omvärderingen av historiska trästadsområden i Karleby och Ekenäs. Åbo Akademi. Mattinen, Maire 1985: Puukaupunkien suojelu. Ympäristöministeriö Kaavoitus- ja rakennusosasto.Tutkimuksia 2/1985. Helsinki. Nyman, Kaj 2003: Sinisilmäisyyden aika. Suunnittelun myyttejä 1950–2000. Helsinki. Passinmäki, Pekka 1998: Kaupunkisuunnittelun erilaisia lähestymistapoja. Niin&näin 1/98. 31-32. Riipinen, Olli-Pekka 1995a: Suomalaisia puukaupunkeja. Hoito, kaavoitus ja suojelu. Helsinki. Riipinen, Olli-Pekka 1995b: Finländska trästäder. Ekenäs. Riipinen, Olli-Pekka 1998: Kaavoitus ja rakennussuojelu. I: Suomalaisia puukaupunkeja. Kokkola. Selvitys 5j 1998 (1995). 23–43. Saarikangas, Kirsti 1993: Model Houses for Model Families. Gender, Ideology and the Modern Dwelling. The TypePlanned Houses of the 1940s in Finland. Helsinki. Salokorpi, Asko 1984: Kaupunki-rakentaminen. I: Suomen kaupunkilaitoksen historia 3. Itsenäisyyden aika. Tommila, Päiviö (toim). Vantaa. 269–330. Santaholma, Kaija 1998a: Esipuhe. I: Finländska trästäder. Helsinki. Santaholma, Kaija 1998b: Johdanto. I: Suomalaisia puukaupunkeja. Kokkola. Selvitys 5j 1998 (1995). Schalin, Mona 1998: Arkitektur och byggnadskultur 1930– 1990. I: Konsten i Finland. Von Bonsdorff, Bengt et al. (red.). Esbo. 363–395. Sjöberg-Pietarinen, Solveig 2004: Museer ger mening. Friluftsmuseerna Klosterbacken och Amuri som representationer. Åbo Stahre, Ulf 1999: Den alternativa staden. Stockholms stadsomvandling och byalagsrörelsen. Västervik. Stenman, Nils-Erik 1973: Gamlakarleby gamla trästadsdels

karleby

saneringsförslag. Diplomarbete. Arkitektavdelningen vid Uleåborgs universitet. Stenman, Nils-Erik & Lampinen, P. & Läspä, J 1983: Neristan i Karleby. Grundutredning för styrning av byggandet. Planläggningsavdelningen. Karleby stad. Suonto, Yrjö 1995: Varjele modernia! Modernin arkkitehtuurin ominaispiirteiden säilyttämisen puolesta rakennuksia korjattaessa. Helsinki. Suvanto, Anneli 1987: Kansainväliset suojelusuositukset ja rakennussuojelu Suomessa. I: Rakennussuojelu. Rautsi, Jussi & Santaholma, Kaija (toim.): Ympäristöministeriö Kaavoitus- ja rakennusosasto. Tiedotus 1/1987. Tarkiainen, Kari 1998: Det svenska kulturarvet i arkiven. I: Sveriges kulturarv. Att förvalta det förflutna. Arlöv. 7–40. Tuomi, Timo 1996: Särdrag i trästädernas arkitektur. I: Finländska trästäder. Karleby. Miljöministeriets utredning 5 d 1995. 9–10. Tuomi, Timo 1996: Arkitektoniska drag. I: Finländska trästäder. Ekenäs. Tuomi, Timo 2005: Kaupunkikuvan muutokset: suomalaisten kaupunkikeskustojen suunnittelun tavoitteiden ja todellisuuden kohtaamisesta toisen maailmansodan lopusta 1960–luvun puoliväliin. Helsinki. Tuomi-Nikula, Outi & Karhunen, Eeva 2007: Kotina suojeltu talo. Arkea, elämää ja rakennussuojelua Suomessa ja Saksassa. Kulttuurituotannon ja maisematutkimuksen laitoksen julkaisuja XII. Pori. Turtiainen, Jan 2006: Världsarvets villkor: intressen, förhandlingar och bruk i internationell politik. Stockholm. Zintchenko, Lennart 1999: Dagspressen och skapandet av kollektiva minnen. I: Metod och minne. Etnologiska tolkningar och rekonstruktioner. Bergquist, Magnus & Svensson, Birgitta (red.) Lund. 202–219. Zintchenko, Lennart 2003: Stadens tidsbilder. Om minnen, erfarenheterochförväntningarutifrånstadensomvandlingar i Sverige 1880-1990. Etnologiska föreningen i Västsverige. Götebörg. (red.) Brages årsskrift 1990. Helsingfors. 83–103. Internetresurser http://lib.kokkola.fi/kirjastotalohanke/index_se.htm (12.5.2010) http://whc.unesco.org/en/about/ (12.4.2013) http://whc.unesco.org/en/list/ (12.4.2013) http://bragespressarkiv.fi/start/samlingar/(12.4.2013) http://www.finlex.fi/sv/laki/ajantasa/1999/19990132 (12.4.2013) https://www.kokkola.fi/kuntainfo/sv_SE/etusivu/(12.4.2013)

karleby

https://www.kokkola.fi/kuntainfo/tilastot/sv_SE/tilastot/ (12.4.2013) http://kulttuuriperinne.com/index. php?m1=etusivu&lang=se (20.3.2014) http://www.nba.fi/sv/kulturmiljo/byggnadsarv/skyddssystemet/lagstiftning (12.4.2013) http://www.rakennusperinto.fi/sv_SE/#&panel1-1 (20.3.2014) Tidningsartiklar Hufvudstadsbladet Libeckska huset i Gkby blir nytt i gamla former, 21.1.1967 Boehmska huset raritet – rivningen kulturskandal, 30.12.1980 Museiverket önskar bevara ”problemhus”, 8.4.1982 Jakobstads Tidning Församlingscenter eller gamla trähus, 19.2.1983 Idag är det lite status att bo här, 25.9.1999 Vasabladet Rivningen av ”Nyyjork” i Gkby inför sin fullbordan?, 27.5.1962 Sjömansgårdarna i Gkby rivs – stadens ”Nyyjork” försvinner, 30.3.1963 Ingen ville köpa sjömansgårdarna, 17.5.1963 ”Murarglädje” rivs i Gkby, 21.4.1971 Bevara Neristassmiljön. Renovera hellre än riv, 30.6.1973 1700-talshus får stå kvar?, 13.6.1980 Boehmska huset kan renoveras, 11.10.1980 Namnet för bra för att plånas ut, 8.11.1981 Åtgärdsförbud för tre trähus, 16.2.1983 Museiverket vill bevara Karlebyhus, 9.12.1983 Rivningshus skapar strid med kyrkan, 11.11.1986 Beslut före sommaren, lovar miljöministern, 3.3.1989 Inget kunde hindra rivningen, 11.4.1989 Gammaldagsbelysning i Neristan, Kby, 26.7.2000

Österbottningen Nytt och gammalt möts i Gamla Karleby, 20.11.1953 Vi såg kritiskt på vår stad och fann idyllen försvunnen, 30.7.1967 Lassanderska huset räddas av enskilda, 7.2.1970 Herrgård och kvarn ersätts med höghus, 6.8.1970 Lassanderska huset behöver mera medel, 11.5.1971 Lassanders hus presenteras, 8.9.1971 Neristans unika stadsdel bör bevaras, anser arkeologerna, 29.2.1972 Neristan bör räddas undan saneringsivern, 20.5.1972 Gamlakarleby stad – centrum för stark expanderande bygd, 10.6.1972 Elverkshuset i Gamlakarleby borde bevaras, 16.6.1972 Gamla stan i Gamlakarleby blir TRIVSAM boendemiljö, 30.8.1972 Bebyggelsen i Neristan, 31.8.1972 Lassanderska huset kan snart överlåtas, 6.12.1972 Länets konstkommission vill bevara elverkshuset i Gkby, 7.2.1973 Gamlakarleby är i början av en sekellång tillväxt, 28.2.1973 Nordiska trästäder på unik utställning, 30.8.1973 Nordiskt intresse riktas mot Gkbys trästadsmiljö, 2.9.1973 Museiverket vill skydda Rahmska huset, 25.6.1980 Karleby är landets sämsta kulturväktare, 5.12.1980 Det finns inget substitut för det genuint historiska, 16.1.1983 Rivningsförbud på trähus vid Västra Kyrkogatan, 16.2.1983 Väntat beslut, 17.5.1988 Upprop från Sverige: Bevara samskolan, 4.4.1989 Rådhuset blir åter festarena, 27.2.1994 Skatter från jugend-tiden, 13.11.1994 På vandring bland stadens äldre hus III, 9.9.1995 Här är det som på landet, 20.6.1997

karleby

Noter 1 Benämningar som i engelskspråkiga sammanhang syftar på stadsutveckling är bland annat urban reconstruction, urban redevelopment, urban regeneration, urban revitalization, urban renewal och urban revival. Jauhiainen 1995, 48 2 Zintchenko 1999, 214 3 Termen gentrifiering är den svenska motsvarigheten till den engelska termen gentrification. I svenskspråkiga sammanhang används även ordformen gentrifikation. Med gentrifiering avses en fysisk och socioekonomisk omvandling och uppvärdering av ett område. 4 Kulturarvsprocessen syftar på en uppvärdering av ett område som genom processen tilldelas kulturarvsstatus. 5 Artikeln bygger på min doktorsavhandling Från kåk till kulturarv. En etnologisk studie om omvärderingen av historiska trästadsområden i Karleby och Ekenäs. Åbo Akademi 2010. 6 Zintchenko 1999, 212 7 Pressmaterialet har erhållits från Brages Pressarkiv och jag har gjort en medveten avgränsning till svenskspråkig press. Pressarkivet i Helsingfors är grundat 1910 som en avdelning inom föreningen Brages litterära sektion. Brages Urklippsverk bytte år 1998 namn till Brages Pressarkiv. Arkivet har uppstått utanför de offentliga samhällsinstitutionerna som ett led i folkbildningssträvandena och dess tidningsmaterial täcker samtliga i Finland utkommande svenska tidningar. Landgren 2000, http://bragespressarkiv.fi/ start/samlingar/ (12.4.2013) 8 Irwin-Zarecka 1994, 161– 175 9 Fentress&Wickham 1992, 87–88 10 Zintchenko 1999, 215 11 Zintchenko 1999, 213–216 12 Zintchenko 1999, 208 13 Stahre 1999, 21 14 Tuomi 2005, 9 och 22–28 15 Ehrström 2000, 144–145 16 Tuomi 2005, 46–47

17 Stahre 1999, 16–17. Ulf Stahre har formulerat och vidareutvecklat definitionerna utifrån den franska stadsplaneteoretikern Francoise Choay (1969: 31, 102) och arkitekten Bo Larssons (1994: 58) definitioner. 18 Stahre 1999, 16–17, 23–26 19 Solveig Sjöberg-Pietarinen 2004, 65 20 Sjöberg-Pietarinen 2004, 97–98 21 Helander & Sundman & Knapas 1982, 28, Jutikkala 1984, 15–20 22 Stahre 1999, 16–17 23 Salokorpi 1984, 297–308 24 Taylor 1998, 73 och Nyman 2003, 51–53 25 Nyman 2003, 25–31 26 Nyman 2003, 17 och 45 27 Suonto 1995, 17 28 Jauhiainen 1995, 50. Tuomi 2005, 12 29 Jauhiainen 1995, 50–51. Man ville sanera bort det gamla och ohälsosamma, där av benämningen sanering som sedermera kommit att användas i syfte förnyelse och modernisering. 30 Riipinen 1996, 11 och Sjöberg-Pietarinen 2004, 65 31 Jauhiainen 1995, 273 och Nyman 2003, 49–51 32 Jauhiainen 1995, 273 och Nyman 2003, 49–51 33 Mikkola 1972, 183 och Nyman 2003, 33–55 34 Suvanto 1987, 176–177 35 Riipinen 1996, 27 och Gamlakarleby: Inventeringen av det rutmönstrade området 1971. Byggnadsbeståndet i Neristan utsattes för en inventering 1971. 36 Mattinen 1985, 9 37 Hedman 1992, 173 38 Jauhiainen 1995, 51 och Tuomi 2005, 12. 39 Stahre 1999, 23 40 Stahre 1999, 23–25. I det svenska stadsbyggandets historia kan man enligt Stahre urskilja den första humanistiska vågen under 1900-talets första decennier som upphörde när rationalismen på 1930-talet ersatte det då gällande trädgårdstadstänkandet. Efter krigen förstärktes de nationella tankegång-

41 42 43 44 45 46 47

48 49

51 52 53 54

arna och grannskapsidén blev en ledande ideologi för stadsbyggandet. Men även denna humanistiskt präglade stadsbyggnadsfas, som enligt Stahre benämnts som ”estetisk historicism” eller ”borgaridyll”, övergick till ett rationalistiskt stadsbyggande som fram till 1970-talet starkt förändrade städernas utseende. Stahre 1999, 26 Nyman 2003, 63–67 Passinmäki 1998, 31 Jauhiainen 1995, 274 och Riipinen 1995, 11 Nyman 2003, 69–71. Se även Arvastson & Butler 2006. Stahre 1999, 25–26 Hagner 1975, 1. Med den nordiska trästaden avsågs en liten eller medelstor stad som ursprungligen uppförts i trä, men som på många håll höll på att försvinna som en följd av den starka stadsmoderniseringen Hagner 1975, 1 Keskipohjanmaa 23.4.1988. Genomslagskraften som konferensen hade på nordisk och nationell nivå berodde också på att konferenskonceptet i början av 1970-talet var ett nytt och mera sällan förekommande sätt att sprida information på och påverka saker än liknande konferenser är i dag. I den österbottniska pressen fick trästadskonferensen i Norge och de åtgärder som konferensen föranledde på lokal och nationell nivå större uppmärksamhet än i Ekenäs. Österbottningen 30.8.1973 och 2.9.1973 Turtiainen 2006, 11. http:// whc.unesco.org/en/about/ , http://whc.unesco.org/en/list/ (19.4.2014). Etnologen Jan Turtiainen har i sin doktorsavhandling, Världsarvets villkor, undersökt uppkomsten av världskulturarv och hur valprocessen och bevarandet av kulturarv går till. Santaholma 1998, 6 Riipinen 1995, 12–13 Santaholma 1995, 24 Tarkiainen 1998, 38–39

55 56 57 58

Riipinen 1995, 12 Jauhiainen 1995, 51–52 Stahre 1999, 23–26. Jauhiainen 1995, 275–276 och Schalin 1998, 391–392 59 Nyman 2003, 82–83 60 Nyman 2003, 82–83 61 Santaholma 1995, 8 62 Riipinen 1995a, 39 och 91 63 Riipinen 1996, 11 64 http://www.nba.fi/sv/ kulturmiljo/byggnadsarv/ skyddssystemet/lagstiftning (12.4.2013) 65 Schalin 1998, 392–393 66 Nyman 2003, 89–103 67 Jauhiainen 1995, 277–283 och http:// www.finlex.fi/sv/laki/ajantasa/1999/19990132 (12.4.2013) 68 Jauhiainen 1995, 52–53 Denna utveckling som i Finland har fått sin början i slutet av 1980-talet kan ses ha styrt utvecklingen ända in på 2000-talet även om Jauhiainens studie är publicerad 1995 och därmed varken ger information om utvecklingen under 1990-talets senare del eller i början av 2000-talet. 69 Rewell center i Vasa var det första affärscentrumet i Finland och byggdes på 1980-talet. Sedan dessa har stora affärskomplex uppstått i alla större städer. 70 Se t.ex. http://kulttuuriperinne.com/index. php?m1=etusivu&lang=se (20.3.2014), http://www. rakennusperinto.fi/sv_ SE/#&panel1-1 (20.3.2014) 71 Neristan har omformats av benämningen ”nedre stadsdel” och används allmänt när man hänvisar till området. Övre stadsdelen där affärscentrumet ligger kallas för Oppistan. Stenman 1973 72 https://www.kokkola.fi/ kuntainfo/sv_SE/etusivu/ (12.4.2013) Staden hette Gamlakarleby fram till 1977. Då slogs kommunen Karleby och staden Gamlakarleby stad samman och staden fick namnet Karleby. Karleby har ca 45 000 invånare (efter en kommunsammanslagning i början av 2009). 84% av Karlebyborna är finsksprå-

karleby

kiga och så gått som resten svenskspråkiga. https://www. kokkola.fi/kuntainfo/tilastot/ sv_SE/tilastot/ (12.4.2013). Ahmas 1992, 12–15. Neristan omfattade tidigare också kvarteren norr om Anders Chydeniusgatan men efter att området avgränsades till de nuvarande 12 kvarteren söder om gatan har trähuskvarteren norr om Anders Chydeniusgatan blivit utsatta för modernisering. Många av områdets gamla trähus har man dock lyckats bevara liksom också den gamla kvartersindelningen och det gamla gatunätet. Ahmas 1992, 118–122. För en utförlig beskrivning och förklaring till stadsplaneutvecklingen i Finland, se Kirjakka 1996. Ahmas 1992, 14. Avgränsningen har en direkt anknytning till arkitekt Nils Erik Stenmans diplomarbete från 1973, som senare utgjorde skyddsplanen för de tolv kvarteren. I diplomarbetet användes namnet ”Neristan” för de tolv trähuskvarter eftersom namnet redan då enligt Stenman fanns i ”folkets mun”. Sedan dess har området blivit känt som Neristan för de flesta stadsbor. Stenman 1973. Se kartan i bilaga 1. Stenman 1973, 7 och 24. Under 1800-talet omfattade en vanlig borgargård i Neristan förutom huvudbyggnaden vanligtvis också en bagarstuga och en rad med uthus som kunde inrymma t.ex. stall, ladugård, tvättstuga, avträde och lider. Till och med på de minsta gårdar, där sjömän och hantverkare bodde, fanns plats för små gårdsbyggnader. Under 1800-talet var därmed många stadshushåll självförsörjande och man höll hästar, kor och svin på så gott som varje gård. Djuren försvann småningom då nya sanitära bestämmelser blev gällande. Ahmas 1992, 22 och Korpela 1956, 107f.

77 Korpela 1956, 155 78 Gamlakarleby: inventeringen av det rutmönstrade området 1971. Museiverket, byggnadshistoriska avdelning 1972 enligt Jutikkala & Hietala 1990, karta 13, Ahmas 1992, 21 79 Korpela 1994, 618–620 80 Museovirasto 1972, 3–4 Museovirasto Rakennushistorian toimisto 1972. Kokkolan ruutukaava-alueen inventointi 1971. No. 3/1972 81 Jutikkala & Hietala 1990, karta 10 82 Österbottningen 20.11.1953 83 Stenman 1973, 13ff. 84 Österbottningen 30.7.1967 85 Ahmas 1992, 30 86 Stenman 1973, 19 87 Ahmas 1992, 16 88 Riipinen 1998, 39 89 Vasabladet 27.5.1962, 30.3.1963 och 17.5.1963. Stadsdelen Nyyjork byggdes i samband med utvidgningen av stadsplanen 1886 och de små sjömansstugorna var belägna på den plats där stadens idrottsplan i dag ligger, dvs. nordväst om Neristan. Husen hade benämnts Nyyjork (New York) av sjömännen som bodde i dem. Ahmas 1992, 16–18 90 Vasabladet 30.3.1963 91 Vasabladet 30.3.1963 92 Hufvudstadsbladet 21.1.1967 93 Hufvudstadsbladet 21.1.1967 94 Österbottningen 20.5.1972 95 Österbottningen 30.8.1973, 2.9.1973 96 Österbottningen 10.6.1972, 28.2.1973. Se även Lahtinen 2009. 97 Köpmanshemmet Lassanderska gården flyttades till sin nuvarande plats i museikvarteret i Oppistan från Gustav Adolfsgatan 22. Ahmas 1992, 58 98 Österbottningen 7.2.1970, 6.8.1970, 11.5.1971, 8.9.1971, 6.12.1972 99 Den gamla saluhallen i hörnet av Torggatan och Strandgatan uppfördes 1911 och revs ner exakt 60 år senare

1971. Vasabladet 21.4.1971. Elverkshuset intill saluhallen som däremot undkom rivning är byggt 1905 och planerat av de berömda arkitekterna Gustaf Strengell och Sigurd Frosterus. Byggnaden utvidgades 1952. Ahmas 1992, 68 100 Vasabladet 21.4.1971, Österbottningen 16.6.1972 och 7.2.1973 101 Vasabladet 21.4.1971 102 Vasabladet 21.4.1971 103 Österbottningen 30.8.1972 och 28.2.1973 104 Österbottningen 31.8.1972 105 Den rödmyllade Rahmska gården ligger i hörnet av Storgatan och Packhusgatan på adressen Storgatan 34. Ahmas 1992, 39–40 106 Ahmas 1992, 39, Vasabladet 13.6.1980, Österbottningen 25.6.1980 107 Vasabladet 13.6.1980 108 Vasabladet 13.6.1980, Österbottningen 25.6.1980, Österbottningen 11.10.1980 109 Boehmska huset hade fått namn efter husets andra ägare, köpmannen Boehm, som köpte huset 1839 av handelsmannen Axel Böckelman som ursprungligen hade uppfört huset. Huset är byggt i sten och representerar empirstilen. Ahmas 1992, 22–23 110 Vasabladet 11.10.1980 111 Österbottningen 5.12.1980 112 Hufvudstadsbladet 30.12.1980 113 Hufvudstadsbladet 30.12.1980 114 Hufvudstadsbladet 30.12.1980 115 Hufvudstadsbladet 8.4.1982 116 Österbottningen 16.1.1983 117 Vasabladet 16.2.1983, Österbottningen 16.2.1983, Jakobstads Tidning 19.2.1983, Vasabladet 9.12.1983 och 11.11.1986, Österbottningen 17.5.1988, Vasabladet 11.4.1989 118 Skolbyggnaden som också blev känd som Gamla svenska lyceet uppfördes 1866. Arkitektoniskt anslöt sig byggnaden till empiren och nyrenässansen. Skolbyggnaden utvidgades 1917 och

1926 med ytterligare tilläggsbyggnader. Ahmas 1992, 47–49 119 Vasabladet 3.3.1989, Österbottningen 4.4.1989 120 Ahmas 1992, 47–49 121 Ibland annat Åbo blev många centrala tomter parkeringsplatser efter en rivning av ett gammalt hus. Se t.ex. Lahtinen 2009. http://lib. kokkola.fi/kirjastotalohanke/ index_se.htm (12.5.2010) 122 Stenman 1973, 19 123 Riipinen 1998, 25. Dessa åtta kvarter i inventeringen avgränsades av Anders Chydeniusgatan i norr, Borgmästaregatan i öster, Torggatan i söder och Gustav Adolfsgatan i väster. 124 Stenman 1973 125 Arkeologiska kommissionens inventering 1971, 2 126 Stenman, Lampinen & Läspä 1983, 2 127 Stenman, Lampinen & Läspä 1983, 5 och Stenman 1973, 12 128 Stadsstyrelsens beslut 28.8.1972 129 Stenman 1973, 13 130 Stenman 1973, 12 131 Riipinen 1998, 26ff. 132 Stenman 1973, 46 133 Santaholma 1998, 22 134 Riipinen 1998, 26–34 135 Österbottningen 27.2.1994, 13.11.1994 136 Rådhuset är uppfört 1837 efter Carl Ludvig Engels ritningar och representerar empirearkitektur i dess renaste form. Rådhuset står vid Mannerheimplatsen i hörnet av Torggatan och Storgatan, på gränsen mellan Neristan och Oppistan. Ahmas 1992, 35–36 137 Österbottningen 27.2.1994 138 Österbottningen 20.6.1997, 9.9.1995, Jakobstads Tidning 25.9.1999 139 Vasabladet 26.7.2000 140 Österbottningen 20.7.1997 141 Jakobstads Tidning 25.9.1999

Stadsdelen Brändö – från arbetarnas trästad till kunskapsstad Peter Ehrström

Inledning Den här artikeln granskar långsiktig samhällsutveckling på stadsdelsnivå och hur såväl fastighetsmassasombosättningenssocio-ekonomiska profil förändrats i takt med omvandlingen. Artikeln koncentrerar sig på stadsdelen Brändö som fallstudie, dess utveckling från preindustriell trästad till dagens kunskapsstadsdel med blandad fastighetsmassa. En stadsdel där endel trähusmiljöer bevarats medan andra ersatts av höghus. Artikeln beskriver även den socio-ekonomiska metamorfosen av stadsdelen från illa beryktad och fattig till attraktiv och välmående. Likaså lyfter den fram hur stadsdelens omvandling har uppfattats och bedömts av både invånare och icke-invånare. Artikeln baserar sig i huvudsak på forskning gjord för min doktorsavhandling, men även uppdaterat eller bearbetat statistiskt material och tidigare opublicerat bildmaterial.

”Brändös stora berättelse” Brändös ”stora berättelse” sträcker sig över två sekler (från grundandet av uthamnen 1789).

I enlighet med Marshalls (1987) definition av bärvågstyp med en succession av ledande ersättande/avlösande sektorer – kan tre framträdande ekonomiska vågrörelser identifieras över tid: 1. Hamnsamhället inleddes när Brändö grundades som Vasas nya uthamn år 1789 och dess höjdpunkt inföll under det wolffska varvets storhetstid, på 1850–1860-talet. Storredaren C.G. Wolffs frånfälle år 1868 hade stor betydelse för vågrörelsens nedgång, och följdes av stagnation och snabb nedgång för det wolffska rederiet. Alla wolffska verksamheter upphörde 1889. Stadsdelens utveckling var då inte längre hamnoch sjöfartsorienterad, utan industriorienterad och -dominerad. I dag minner Sjöfartsmuseet i Brändö sund om hamnsamhället. 2. Industrisamhället (cirka 1857–1980) är den längsta och dominerande vågrörelsen i Brändös utveckling. Startpunkten inföll 1857 med grundandet avWasa Bomullsmanufaktur aktiebolag och slutpunkten omkring år 1980, med den dominerande fabrikens nedläggning. Man kunde även indela denna långa våg i det tidi-

b r ä n d ö

Fig.1: Vasa Bomull, numera Vasa universitet och Brändö företagscentrum i mitten. Till höger skymtar gråvita Statens ämbetshus. Till vänster Smulterö och ytterom den Koppargrund. Brändös historiska hamn låg i Brändö sund, mellan Smulterö och fastlandet. © PE.

ga industrisamhället, det mogna industrisamhället och det stagnerande industrisamhället, men perioden behandlas här som en enda lång vågrörelse. Som jämförelse fastställer Isacson (2007) 1870-talet som en ”lämplig” tidpunkt som startpunkt för det svenska industrisamhället och argumenterar för att förlägga den hitre gränsen på industrisamhället till början av 1980-talet, det vill säga ungefär samtidigt som för Brändös del. I fråga om andelen och antalet sysselsatta, liksom sektorns andel av BNP, hade det svenska industrisamhället sin höjdpunkt från mitten av 1930-talet till omkring 1970, vilket nästan sammanfaller med Vasa Bomulls sysselsättningstoppar. Isacsons motivering för att förlänga den högindustriella epoken med ett decennium, till början av 1980-talet, var att begreppet ses som diskurs, ”ett dominerande sätt att tänka och prata om den sociala världen” och han hänvisar även till Richard Florida, för att denne kallat skiftet omkring år 1980 för ”den kreativa ekonomins genombrott”.1 I Brändö minner bland andra Vasa arbetarmuseum, ar-

betarhuset och föreningshuset Jäkkäri om industrisamhällets epok. 3. Kunskapssamhället är den nuvarande vågrörelsen. Förskedet inleddes under första halvan av 1980-talet med att Brändö företagscentrum grundades (1982) och Statens ämbetshus invigdes (1984). Kunskapssamhället befästes lokalt med uppbyggandet av Vasa universitet på 1990-talet. År 2001 öppnades vetenskapsbiblioteket Tritonia på området och den mest expansiva perioden från industrisamhälle till postindustriellt kunskapssamhälle pågick ungefär 1984–2001, varefter Vasa universitet, två yrkeshögskolor, Technobotnia och Tritonia etablerats på området och kunskapssamhället anses ha uppnått en viss kritisk nivå.

Namn och historia Symboliken är stark mellan namn och historia i Brändö. Åldern har gett lokaliteten möjlighet att slå vakt om namn som minner om stadsdelens historia som både sjöfarts- och industristad. Kaptensgatan, Styrmansgatan, Sjömansgatan,

Fabriksgatan, Arbetargatan,Tjärhovsgränden... Nyare namn som Universitetsstranden visar att ävendetframväxandekunskapssamhälletbörjat skymta i namnfloran. Vasas två stora 1800-talsborgare, redaren Carl Gustaf Wolff och industrimannen A.A. Levón har också förärats varsin gata i Brändö. Namngivning är en central del i imageuppbyggnaden och marknadsföringen av ett stadsplaneringsobjekt, likaså i skapandet och förstärkandet av det betydelseinnehåll och de föreställningar som kopplas till platsen. Enligt Vilkuna (1997) är namngivning en del av platsens presentationspolitik. Genom den rättfärdigas och naturaliseras de målsättningar och åtgärder som riktas till platsen.2 Det är ingen slump att traditionella arbetar- och industrinamn kopplats till Brändös namnflora eller att nyare tillskott hänvisar till kunskap. Att Brändö kunnat slå vakt om namn som hänvisar till hamnsamhället och industrisamhället vittnar också om lokalitetens starka och långa historia. Symboliken är likaså stark i institutionerna. Vasa Sjöfartsmuseum och VasaArbetarmuseum,Arbetarnassegelförening vid Brändö sund, föreningshuset Järkkäri och Brändö arbetarhus står alla kvar.

brändö

den. Av dessa var 117 arbetare, 63 sjömän och 34 änkor. 25 klassificeras som lägre befattningsinnehavare (typ vakt) och sju som tjänstefolk (typ jungfru). I huvudsak var det en stadsdel för de mindre bemedlade.3 Bilden är dock inte entydig eftersom även 13 sjöofficerer eller lotsar och 17 personer som kan klassificeras som medelklass (handelsmän, tjänstemän, föreståndare) var skrivna i Brändö. Där bodde även fyra mästare samt 21 hantverkare eller motsvarande.4 Minst 63,5 procent av de mantalsskrivna var arbetarklass eller motsvarande. Andelen kunde möjligen vara ännu högre, men jag har valt att inte klassificera änkor till denna grupp, även om åtminstone en försvarlig del av änkorna sannolikt kunde räknas dit. Hela tio procent av de mantalsskrivna var änkor, sannolikt främst arbetar- eller sjömansänkor. 15 procent av de mantalsskrivna i Brändö 1884 utgjorde lägre och högre medelklass – verksamma inom handel, hantverk eller som tjänstemän och sjöbefäl.5 Det är sparsamt med skildringar av livet i Brändö på 1800-talet, men vi vet något om förhållandena i slutet av århundradet, bland annat tack vare ett antal Brändöbors klagan till Stadsfullmäktige (i Nikolaistad) år 1890:

De små stugornas folk Industri- och arbetarstadsdelen Brändö växte fram under senare delen av 1800-talet efter att Vasa Bomull och andra, mindre industrianläggningar etablerats i lokaliteten. I Drätselkammarens mantalslängder för Nikolaistad år 1884 antecknades 337 personer i mantalslängden för Brändö, vilket inte ska förväxlas med invånarantal eftersom inga barn upptas i läng-

”Då den dagliga samfärdseln i den af oss bebodda stadsdelen redan under en följd af år försvårats genom det långt ifrån fullfärdiga och ändamålet motsvarande skick, hvari vägar, gator och gatubelysning derstädes befinna sig, och hvilka svårigheter särskildt denna höst af flere orsaker ställt sig rent ut outhärdeliga, anhålla undertecknade,

b r ä n d ö

Fig. 2: Brändö arbetarhus minner om historien som arbetarstadsdel. © PE.

Vid övergången till 1900-talet gjorde förste stadsläkaren Karl Ekholm en undersökning av bostadsförhållandena för de mindre bemedlade i Wasa på uppdrag av hälsovårdsnämnden.

spinneriet, tvålfabriken, mekaniska verkstaden m.fl . äro bebyggda med prydliga och väl underhållna hus i en à två våningar. För öfrigt äro byggnaderna öfvervägande små stugor, som ligga tämligen regellöst, än hopgyttrade än mera spridda, och som kommunicera med hvarandra längs upptrampade vägar, hvilka slingra sig fram mellan markens ojämnheter. En del stugor äro uppförda redan före stadens flyttning af sjömän och arbetare vid hamnen och numera ganska bofälliga. Äfven de nyare byggnaderna fylla inga större anspråk på komfort och trefnad. Illa ombonade både utan och innan äro de icke sällan så placerade, att den ena grannens afträde befinner sig på några meters afstånd från den andras ingångsdörr. För flertalet byggnader är den omgifvande gårdstomten dock så stor, att växande träd och små planteringar fått rum, eller så vetta de åtminstone med en sida mot obebyggd, trädbevuxen plats och när sommarens grönska täcker bristerna, te sig de små stugorna på sina ställen i ett idylliskt skimmer”.7

”Brändö förstad skiljer sig i mångt och mycket från den egentliga staden. Det bebyggda området ligger högt och torrt med bärgknallar här och där i dagen. Endast en mindre, vid hamnen belägen, del är planerad och reglerad med ordentliga tomter och gator. För den öfriga delen finnes sedan år 1901 fastställd stadsplan, men planeringen har ännu icke börjat… Det reglerade området och de delar, som disponeras af här förlagda industriella inrättningar: bomulls-

Ekholms undersökning var särdeles detaljerad i fråga om Brändö, där ”alla lägenheter på några tiotal när samt alla invånare på högst par hundratal när blivit observerade”8 Enligt Ekholm skulle de förmögnare samhällsmedlemmarna sökas i stadens centrum och de små bostäderna och deras innehavare i stadens periferi. Hela 36 procent av samtliga enrumslägenheter i Vasa låg i Brändö medan endast 23 procent av tvåorna i Vasa låg i stadsdelen. Över halva Brändös befolkning (56,5

gårdsegare i Brändö och derstädes bosatta medlemmar af stadskommunen, om afhjelpande af sagda svårigheter…”6

procent) bodde i enrumslägenheter år 1900, i övriga stadsdelar varierade andelen mellan 20,0–42,7 procent. Att ha inneboende i lägenheterna var något vanligare i fjärde och femte stadsdelarna, men i Brändö bodde ändå inneboende i mera än var femte lägenhet (21,3 procent). 63 procent av Brändöborna bodde i rum med 1–3 invånare medan nästan en tredjedel av de mindre bemedlade (31,8 procent) bodde i rum med 4–6 boende och 11,1 procent i rum med 6 eller fler boende.9 Räknad per kubikmeter var hyresnivån i Vasa lägst i fjärde och femte stadsdelarna, men per rum var den lägst i Brändö eftersom rummens medelstorlek var minst där. Ekholm har räknat ut det relativa antalet små rum i stadsdelarna (rum på maximalt 35 kubikmeter) och det överlägset största antalet förekom i Brändö där över två tredjedelar (67,7 procent) av rummen betecknades som små år 1900. Stadens medeltal var 34,8. 230 av 308 ettor och 123 av 196 tvåor hade en takhöjd på 2–2,5 meter. Endast fyra ettor och tre tvåor hade en takhöjd över tre meter. Av Brändös befolkningboddeknappttvåtredjedelarpåförsta våningen och en dryg fjärdedel på vindsvåning. Nästan alla vindslägenheter – 133 stycken – var ettor. Endast 13 tvårumslägenheter låg på vinden. Få hus var tvåvåningshus, varför endast 6,5 procent av Brändöborna bodde på andra våningen.10 Den totala årshyran för undersökta enrumslägenheter i Brändö år 1900 var 25 176 mark för 308 rum, vilket ger en medelhyra på 81,74 mark. Av de 520 lägenheterna i Brändö klassificeras 360 ha god belysning och 153 mindre god. Endast fem klassificeras ha direkt dålig belysning.11

brändö

Besiktningsmännens anmärkningar från Brändö (och andra stadsdelar) var ingen trevlig läsning: ”Brändö. N:ris 52 och 93 – ”bofälliga”. N:o 242 – ”dörren gles och isar om vintern”. N:o 246 – ”snuskigt”. N:o 277 – ”rummen sakna dubbla fönster vintertid”. N:o 278 – ”osnyggt, eldstaden dålig”. N:o 324 – ”snuskigt”. N:o 385 – ”gammalt ruckel”. N:o 396 – ”snuskigt”. N:o 407 – ”väggarne angripna af röta”. N:o 432 kök och kammare – ”kammaren 9 kubikmeter stor, saknar eldstad”. N:o 443 – ”förfallet”. N:o 444 – ”röker in, regnar in”. N:o 469 – ”stugan rutten och förfallen”. N:o 574 – ”en stinkande dypöl framför trappan; fuktigt, mögligt”. N:o 588 – ”fönstren kunna ej öppnas”. N:o 592 – ”en snuskig håla”12 De som bodde i hus i Brändö bodde ofta både smått och primitivt. Ekholm (1904) har förevigat två hus på bakpärmen till sin utredning med bildtexterna: ”Den minsta kojan i Brändö, ett 16 kubikmeter stort rum, bebos af en stenarbetare jämte hustru och ett barn” samt ”Gammal stuga i Brändö, äldre än ”nystaden”, bestående af två rum, det ena 23 kvadratmeter det andra 11 kvadratmeter stort. Bebos af en sjuk och sängliggande gubbe jämte hustru, synlig på bilden, och en fullvuxen son”.13 Ändå hade Brändöborna det bättre än invånarna i fjärde och femte stadsdelen: ”I de öfriga arbetarestadsdelarne, åttonde, nionde och i synnerhet i Brändö förefanns, i följd af att gårdarne i allmänhet voro min-

b r ä n d ö

dre, icke en sådan kasernering af de boende. Härtill kommer ytterligare, att uti dessa stadsdelar antalet gårdsegare bland hushållsföreståndarena var relativt mycket större än uti fjärde och femte… I Brändö, åttonde och nionde stadsdelarne funnos bland arbetarbefolkningen en icke ringa procent husegare. Om också boningshusen, såsom de fotografi ska afbildningarna visa, endast voro mycket små och bofälliga stugor, så voro deras egare dock herrar på egen täppa och kunde mera ostördt lefva sitt eget lif än de, som nödgades bo i hus med tiotals hushåll”.14 De mest odrägliga levnadsförhållandena förekom vid kommungränsen till Mustasaari socken, öster om nuvarande Kråkfjärdsgatan, där stadsplaneringen upphörde. Stugor och primitiva hus hade rests i det oplanerade gränsområdet. Här förekommer en tydlig analogi till andra industri- och arbetarsamhällen, bland annat norr om Långa bron i Helsingfors (Waris, 1934) och i Tammerfors (Haapala, 1986). Dåliga bostads- och levnadsförhållanden vid gränsen för eller utanför det stadsplanerade området förekom i många finländska arbetarstadsdelar. I praktiken utgjorde Brändö på slutet av 1800-taletdåvarandeNikolaistadsförstadsområde, enligt Majaneva-Virkola (2008), även om en stor del av Brändö fortfarande inte var i stadens ägo. Därför fanns ingen fastställd byggnadsordning i Brändö och (fritt översatt) ”byggnationen var vild och okontrollerad, rentav brandfarlig. Staden började därför överväga möjligheterna till tvångsinlösen av områdena”.15

Vi har en bild av Brändöborna år 1900. I de 520 Brändölägenheternavar322hushållsföreståndare män och 196 kvinnor. I två fall var hushållsföreståndaren okänd. Av männen var majoriteten arbetare; 148 hantverks- eller fabriksarbetare, 90 grovarbetare, drängar, gårdskarlar. Övriga större grupper var sjömän och lotsar (18), gårdsägare (14), hantverkare (13) samt vaktmästare, poliser och postiljoner (11). Åtta var eldare/maskinister, fem hyrkuskar/förmän, tre förmän/verkmästare och sex understödstagare eller utfattiga. Däremot endast fyra näringsidkare, en styrman eller sjökapten, en militär och ingen innehavare av pension och kapital. Även bland de kvinnligt ledda hushållen var majoriteten arbetare. Av de 196 hushållsföreståndarna var 107 hantverksoch fabriksarbetare, 13 grovarbeterskor, 17 hushållerskor och sex städerskor, tvätterskor, uppasserskor. Tretton var hustrur vars män vistades på annan ort och 16 var ogifta eller änkor. Men där bodde även 14 gårdsägarinnor och sju handels- eller näringsidkerskor. Tre räknades som understödstagare eller utfattiga. Av de mindre bemedlade i stadsdelen var således en överväldigande majoritet arbetarhushåll. 398 av 520 hushåll, nästan tre fjärdedelar, kan klassificeras som arbetar- eller motsvarande hushåll.16 Jämförs mantalssiffror från år 1884 med uppgifterna om hushållsföreståndare år 1900 märks den ökade industrialiseringen av Brändö i att andelen invånare som betecknas som arbetarklass eller motsvarande ökat klart, från minst 63,5 procent till närmare 80 procent av Brändöborna, med reservation för att mantalsskrivna (1884) och hushållsföreståndare (1900) inte är direkt jämförbara.

– Brändö i dag är helt annorlunda mot det Brändö som fanns när jag var ung. Då var stadsdelen ett samhälle för sig, men tyvärr finns ingenting kvar från den tiden. Hela Brändö var då fullt av småstugor och Brändöborna kallades ”De små stugornas folk”. De få gamla stugorna som finns kvar i Brändö är uppförda ungefär kring 1860-talet.17 Det noterade Fridolf Gädda, som var född i stadsdelen 1898 och bodde där i hela sitt liv. Den något äldre Adiel Hakala, född 1893, berättade om sin barndoms Brändö i en intervju 1973 (fritt översatt): – Mellan Kaptensgatan och Torggatan (numera Båtsmansgatan) fanns en tallskog där kor vallades… Bakom skogen låg ett 100 meter brett skifte som sträckte sig från Metviken till den nuvarande Brändövägen. Där fick fabrikens arbetare antingen arrendera eller köpa tomter åt sig. I huvudsak var bostäderna mycket små: rum och farstu. I något skede hade även familjen Hakala sitt hus i denna gatlösa stugby…18

Snabb befolkningsökning Åren 1870–1910 ökade befolkningen i Brändö med närmare 390 procent, från 434 personer år 1870 till 1680 år 1910. 1870 var andelen Vasabor (Nikolaistadsbor) bosatta i Brändö 11,1 procent, 1898 14,6 samt 1910 10,4 procent.19 År 2007 var storområdet Brändös andel av Vasas befolkning 9,6 procent.20 Förutom de arbetare som hyrde bostad i Vasa Bomulls arbetarhus och de som arrenderade tomter och byggde hus fanns även hyresgäster ”på den fria marknaden”. Herman Dahlins hyresbok från år 1912 listar 21 hyresgäster,

brändö

som flyttat in under perioden 6 maj 1911 – 6 juni 1912.21 Både Ekholm (1904) och Hakala (2005) har fäst uppmärksamhet vid den svåra bostadssituationen i Brändö kring sekelskiftet 1900. År 1903 riktade Nämnden för arbetarangelägenheter en förfrågan till stadsfullmäktige om inte den redan beslutade planeringen av stadsdelen Brändö ”kunde något påskyndas”.22 En färgstark bild av den misär som förekom i Brändö i början av 1900-talet ger Louhikko (1948), som beskriver Brändö kring år 1909: ”Brändö var ju då Vasas verkliga industricentrum; där fanns verkstad, fartygsvarv, bomullsfabrik, vilken dåförtiden sysselsatte över tusen arbetare, samt andra vävfabriker. På ett trångt område hade man proppat in tusentals arbetare att bo. För att använda Frälsningsarméspråk var det en fullständig ”slum”. Familjer inträngda i små ruckel, där man dessutom höll inneboende för att minska hyreskostnaderna, ett vilt liv med fylleri och huliganism på gator och i gränderna. Slagsmål i gathörnen och berusade mäns skrål om sina flickor tillhörde sevärdheterna varje kväll. Det gammalmodiga fabrikssamhällets smuts och orenhet syntes oförtäckt i Brändö förstad sommaren 1909”.23 Över tid förbättrades levnadsförhållandena, även det år som Louhikko beskrev. Kloakledning drogs på Styrmansgatan och drätselkammaren fick i uppdrag av stadsfullmäktige att dra kloakledning från bönehustomten (senare Brändö kyrka), tomten nummer 14 vid Kaptens-

b r ä n d ö

gatan, till huvudkloakledningen vid Wolffska vägen. Stadsfullmäktige godkände åtgärden att på den norr om Brändövägen belägna delen av Kaptensgatan och på Sjömansgatan låta ställa upp nio lampor – av vilka fem nattlampor – och på Brändövägen till Mustasaari sockens rå ställa upp tre lampor – av vilka en nattlampa.24 Våren 1913beslötstadsfullmäktigepåbörjabyggandet av vattenledning i Vasa, vilken förverkligades åren 1913–1915.25 År 1922 följde första stadsläkare Wold. Backman och yrkes- och bostadsinspektör Isak Geber upp Ekholms undersökning. Av de 1920 undersökta lägenheterna i staden låg 18,8 procent i Brändö. I staden som helhet hade framför allt antalet lägenheter på två rum och kök samt ett rum och kök ökat under perioden 1900–1920. I Brändö hade antalet enrumslägenheter minskat från 374 till 362 på tjugo år medan antalet lägenheter med ett rum och kök ökat från 202 till 272 och antalet med två rum och kök från 16 till 35. I Brändö klassificerades hela 94,4 procent av lägenheterna som smålägenheter och nästan hälften av dem (46 procent) låg i gårdsbyggnader, vilket kan jämföras med endast 0,8 procent i nionde stadsdelen.26 Brändö var en trähusstadsdel 1920. Hela 96,9 procent av lägenheterna var belägna i trähus, endast 3,1 procent i stenhus. En fjärdedel låg i vindsvåning, den stora majoriteten, 62 procent, på bottenvåningen. Medelgolvytan per lägenhet i Brändö var 30,6 kvadratmeter, vilket var den lägsta medelgolvytan av stadens stadsdelar. Hela 37 procent av enrumslokalerna, 24,3 procent av tvåorna och 20 procent av treorna i Brändö betecknades som överbefolkade. I sta-

den som helhet var siffrorna 32,4 för ettor, 21,3 för tvåor och 6,3 för treor. Andelen överbefolkade lägenheter var således betydligt högre i Brändö än i staden som helhet. Sammanräknade var andelen trångbodda personer i smålägenheter 41,1 procent i Brändö. Som jämförelse kan nämnas att 67 procent av arbetarklassen i Tammerfors bodde i trångbodda lägenheter år 1909, men ändå uppskattades ha bättre boendeförhållanden än arbetarna i Helsingfors och Åbo.27 I Åbostadsdelen PortArthurbestodområdetsvanligastebostadstyper antingen av ett enda rum försett med en hällkakelugn, ett rum och kök, eller två rum och kök under perioden 1900–1920. Sistnämnda typ var minst företrädd i stadsdelen, men standarden i Port Arthur motsvarade ändå medelnivån i Åbo eller låg något över den. Medan de flesta bostäderna i Brändö låg i egna, låt vara ofta primitiva, hus innehade ett enda hyresaktiebolag något över 50 procent av bostäderna i Port Arthur. Arbetarbostadsaktiebolag innehade cirka 20 procent och mindre hyresbolag omkring 10 procent av bostadspopulationen.28 År 1920 var det mycket sparsamt med bekvämligheter i småhuslägenheterna. Samtliga hade vedlider, men bara 47 av 674 undersökta lägenheter (sju procent) hade tambur, 588 hade skafferi,70matskåp,125vindskontor.125lägenheter (18,5 procent) hade tillgång till tvättstuga, 39 till torkvind och en enda lägenhet hade vattenledning inomhus. 40 hushåll (knappa sex procent) hade avloppsledning inomhus och 18 (2,7 procent) på gården. Drygt nio av tio hushåll, 616 lägenheter, saknade helt avloppsledning år 1920. Av lägenheterna betecknades 529 som tämligen

brändö

varma och 131 som kalla. Endast 18 av 674 ansågs varma. 48 klassificerades som något fuktiga, 20 som mycket fuktiga. 315 ansågs tämligen väl underhållna, 47 väl och endast fem mycket väl underhållna. 61 lägenheter ansågs dåligt underhållna och nio uselt underhållna. Ingen av de undersökta lägenheterna i Brändö ansågs mycket väl skött och ventilerad, 192 av 674 var mindre väl och 48 dåligt skötta och ventilerade. Och detta vid en tid när 14,6 procent av alla smålägenheter i staden var besvärade av väggohyra, 4,8 procent av kackerlackor och 7,3 procent av råttor och möss.29

”Stadsdel för arbetare och mindre borgare” K.A. Lassenius gjorde år 1918 en beräkning av Vasas folkmängd år 1968 och slog fast stadsdelen Brändös särart: ”Man kan säga att Vasa stad i detta nu består av trenne skilda ”städer”, nämligen själfva staden, Vasklot och Brändö. Arealen av dessa stadsplaner äro respektive 230, 100 och 75 hektar… För närvarande synes bosättningen draga sig mot Brändö, och torde man ha goda skäl att antaga att icke blott den till stadsplan indelade delen häraf, utan äfven den senast inköpta, Mustasaari socken underlydande delen, inom 50 år kommer att vara i det närmaste bebyggd, om stadens befolkning då faktiskt utgör 115 000 personer… Å Brändö stadsplan, som hufvudsakligast utgöres af bostadstomter, och hvarest större delen af befolkningen kommer att bestå af arbetare och mindre borgare, torde man äf-

ven kunna beräkna en folktäthet af 200 personer per hektar. Däremot torde å den Mustasaari underlydande delen af Brändö icke böra beräknas större folktäthet än 150 personer per hektar. Å dessa områden, som i areal utgöra 75 och 51 hektar, kunna alltså bosätta sig respektive 15 000 och 7 650 personer… all staden tillhörig mark å Brändölandet är äfven disponerad för bosättning, hvarför det enda tänkbara håll för utvidgning är den egentliga staden”.30 Lassenius beräkningar var alltför överoptimistiska. Den officiella befolkningsstatistiken visar att befolkningen i Brändö var snarast oförändrad, till och med svagt minskande, i december 1910 bodde 2233 personer i Brändö, i december tio år senare 2225. Fler än var fjärde Brändöbo bodde i hushåll med minst sex personer år 1920, men trångboddheten i den egentliga staden var ännu värre. 1930 hade Brändös befolkning ökat till 2788 personer och kvinnorna var i klar övervikt, 1677 mot 1111 män, vilket sannolikt sammanhängde med att huvuddelen av Vasa Bomulls anställda var kvinnor.31 Avde177fastighetersomlistasifastighets-och bostadsräkningen 1920 ägdes en övervägande del av ”Kapitalister, pensionstagare, gårdsägare m.fl .” (44 fastigheter), ”Arbetare, hantverkare, arbetsledare” (43) och ”Änkor utan uppgivet yrke”(22). De 177 fastigheterna rymde 233 uppvärmbara och 201 ouppvärmbara byggnader. Av sammanlagt 1423 uppvärmbara rum i stadsdelen låg den överlägsna majoriteten, över 70 procent, på första bostadsvåningen, 272 på andra våningen och 118 på vindsvåningen. 25 rum i

b r ä n d ö

Brändö klassificerades som ouppvärmbara. Det fanns totalt tusen rum i hyresgästernas lokaler i Brändö. I sjutton lägenheter användes rum som affärsrum, främst som butiks- eller kontorsrum. Endast 17 lokaler hade vattenledning och 12 wc år 1920. I statistiken listades 714 lokaler år 1920. Av dessa utgjordes nästan hälften, 329 (46 procent), av ett köksrum och 260 (36 procent) av ett rum och kök. Det fanns även större lägenheter i stadsdelen. 50 lägenheter (sju procent) hade tre rum, 20 fyra rum och 12 fem rum. Två lägenheter hade nio rum vardera och en öägenhet rymde elva rum. Omräknat i personer bodde nästan halva Brändös befolkning i två rum utan kök, alternativt ett rum och kök. En dryg tredjedel (cirka 35 procent) bodde i ett rum eller i ett köksrum. Trångboddheten tog sig uttryck i att 332 personer (nästan 15 procent) bodde i lägenheter där 3–6 personer delade rum medan 101 personer (cirka 4,5 procent) bodde i lägenheter där minst sex personer delade ett rum. Det var trångt, men inte för alla. Åtta personer delade på stadsdelens största lokal, elvarumslägenheten, medan sammanlagt nio personer bodde i två niorumslägenheter.32 År 1930 listades 930 lägenheter i Brändö. Av dem utgjorde 394 (42 procent) köksrum och 357 (38 procent) ett rum och kök. Det fanns 83 trerummare (nästan nio procent) och 23 fyror, men inte längre några niorumslägenheter. Stadsdelens största lägenhet hade dock ännu elva rum. Brändöbornaboddenågotstörreochbättre1930 än 1920. Framsteg i levnadsstandarden märks tydligt i att 190 lägenheter hade vattenledning och 78 wc år 1930, vilket var en dramatisk förbätt-

ring på tio år. Men trångboddheten var fortfarande ett svårt problem i Brändö och i hela Vasa. År 1930 bodde 901 Brändöbor (32,5 procent) i köksrum eller ett rum medan 1271 (46 procent) bodde i lägenheter på ett rum och kök. I tretton av lägenheterna i Brändö användes rum för affärsverksamhet, butik eller kontor. Av totalt 930 lägenheter utgjorde 103 (11 procent) lägenheter där 3–4 personer bodde per rum, i nio lägenheter bodde minst sex personer per rum. Ser man på indelningen av fastighetsägare märks också markanta förändringar under det gångna 1920-talet. År 1930 utgjorde ”arbetare, hantverkare, arbetsledare”den klart största gruppen fastighetsägare och ägde 61 av totalt 199 fastigheter. De änkeägda fastigheterna var i praktiken oförändrade (23) medan gruppen ”rentierer, pensionstagare, gårdsägare” minskat klart från 44 till 17 fastigheter. Det kan tyda på att en fastighet i Brändö inteuppfattadessomenlikagodinvestering1930 som 1920. Däremot intresserade sig andelsrörelsen allt mera för Brändö och andelslag ägde fem fastigheter 1930 mot endast en 1920.33 År 1940 var Brändö mera tätt bebott än tidigare, men i de områden som överförts till Vasa 1935 förekom en relativt gles egnahemsbebyggelse. De mest tätbefolkade områdena låg i västra Vikinga (101–200 invånare/hektar).34 I folkräkningen1.1.1968hadestadsdelenBrändö3658invånare och Vikinga 3870, storområdet Brändö hade 7528 invånare år 1968.35 Det var långt från Lassenius vision om dryga 20 000 invånare.

Brändö som uppväxtmiljö Det gamla Brändös karaktär hade börjat förändras redan på 1920-talet då Vasa Bomulls stora

brändö

bostadskaserner byggdes och de första stora hyreshusen uppstod. Alf Sund beskrev sitt barndomshem på 1920–30-talen då familjen, sex personer plus hund och katt, delade på 32 kvadratmeter, ett rum och kök: ”Huset var ett för den tiden typiskt flerfamiljshus. I nedre våningen fanns tre parrum och två hällrum, i andra våningen fanns fyra hällrum. Brändö var på den tiden en typisk ”trästad”. Gården på Brunnsvägen 5 var byggd helt i stock. Den står fortfarande kvar. Det enda stenhuset var polisinrättningen där också biblioteket var inrymt. Brändö kyrka, Vasa bomullsspinneri där över tvåtusen människor arbetade och Vasa tvålfabrik hörde till de fåhus som var byggda i tegel. Bekvämligheter av nutida snitt saknades givetvis. Vatten fick vi bära från Kuhnas hörn ca 300 meter bort. Avlopp fanns naturligtvis inte heller. Som värmekällor fanns en vedspis i köket och en kakelugn i kammaren. På gården stod en lång vedliderrad där varje familj hade sitt vedförråd. Två utedass fanns där också, det ena upptagande två sittplatser, det andra en”.36 Ralf Hammarström beskrev sin uppväxtmiljö på 1920–1930-talet.37 – Brändö bestod mest av träkåkar. Inte fanns det några finare hus. Posthuset (nuvarande Brändö bibliotek, red. anm.) var det första som byggdes, vid torget, och efter kriget blev de fler. Men före det fanns bara trästadsbebyggelse, en kåkstad. Det fanns många hyreshus. Vasa Bomull hade ju Kapernaum och Betlehem.

Saknar du några miljöer från din ungdoms Brändö? – Om man är nostalgisk så, visst kommer man ihåg. Men jag tycker nog det är bättre i våra dagar. Jag vill inte ha tillbaka den gamla tiden. Vi har modernare gator nu, husen är modernare, men det finns lite färre butiker, tyvärr. Ulla Carlsen, född 1941, beskrev sin uppväxtmiljö med värme: – Det var vackert att växa upp på Sundsgatan. Vi såg på utsikten och pojkarna sparkade fotboll på planen som är lekpark i dag. Jag bodde där i tolv år och vi var många barn på Sundsgatan. De flesta familjerna bodde i ett rum och kök eller i två rum och kök, så barnen lekte alltid ute. Carlsen hade gärna sett att småhusidyllen på Sundsgatan hade bevarats. – Jag flyttade utomlands 1963 och såg inte när Brändö började förändras, men jag fick en chock när jag senare såg det ena höghuset efter det andra höja sig mot skyn. Jag kände igen mig om jag stod med ryggen mot höghusen. Någonting finns ju kvar. Och minnena förstås. Men man kunde ha byggt ett vackert område med radhus och småhus längs Sundsgatan istället.38 Britta Retti (född Westerlund) bodde tillsammans med mormor, mor och två systrar i ett rött gårdshus nära Fogelbergshörnet. – Det finns massor som jag saknar. Man kan gå på vilken gata som helst så fanns det små, nätta kåkar och man kunde gå överallt. Jag saknar det gamla, nu finns det bara höghus. När jag var liten hjälpte jag till genom att springa till Vikingaskogen för att samla tallkottar så att mormor skulle ha att elda med. Vem gör något

b r ä n d ö

sådant i dag? Ingen. Det var ett annat liv. Ett mera gemytligt liv.39 Den folkkära Brändöförfattaren Venny Kontturi, i folkmun”Männistön muori”, speglade i sina romaner livet i den fattiga arbetarstadsdelen kring 1920-talet. Förutom romanerna skrev hon också den klassiska versen om Brändö i ”Vaasa – Pohjanmaan helmi” med första strofen (fritt översatt) ”Brändö är en stat i staten, en urgammal civilisation”. Det är det närmaste Brändö kommer en hembygdssång, en egen ”nationalsång”. – Jag vet inte varför Brändö har varit en så bra grogrund för konstnärer och författare… Det har funnits många konstnärer i Brändö. Och författare också, säger Tarja-Maija Sparf, långvarigt aktiv i Vasa arbetarmuseum.40

”Betydande bostadsbortfall” Senatenfastställdebyggnadsplanenförområdet år 1901 och år 1908 den mera detaljerade plan som stadsingenjören K.A. Lassenius uppgjort. Lassenius plan utgjorde grunden för byggnationen på Brändö.41 Stadsplanen började dock förverkligas först efter år 1935, det vill säga efter att Brändölandet öster om dåvarande Gerbygatan (Kråkfjärdsgatan) anslutits till Vasa. Majaneva-Virkola (2008) citerar en artikel i Vaasa 19.3.1938, tidstypiskt rubricerad (fritt översatt): ”Brändös stadsbild förändras: där det tidigare legat småstugor och furuskog reser sig affärshus, genvägar öppnar sig som klart lysande paradgator”. I artikeln fastslogs vidare (fritt översatt): ”Den mest intressanta delen av dagens Vasa är säkert Brändö… men alldeles framför ögonen försvinner det gamla Brändö”.42

Enligt Majaneva-Virkola (2008) beskriver artikeln den allmänna atmosfären på 1930-talet och funktionalismens samhällsideal. Följande gång planerarnas intresse riktade sig mot Brändö var i slutet på 1960-talet, då områdets möjligheter att erbjuda havsnära boende blev särskilt lockande för gründer-byggande. Stadsplanen från år 1970 siktade på betydande nybyggnation och en omfattande byggnadsrätt beviljades utan att beakta vare sig den gamla byggnadsmassan eller miljön. Byggnader revs på Sundsgatan och Dahlinsbacken och ersattes av höga flervåningshus i betong. Inom det inventerade området Metviksstrand byggdes lägre flervåningshus och radhus. Ändå förverkligades endast en ringa del av 1970 års stadsplan i Brändö.43 År 1988 års stadsplan försökte bättre beakta den existerande miljön eftersom den också möjliggjorde bevarande av gamla byggnader. Vissa byggnader skyddades. På det inventerade området Metviksstrand har fyra fastigheter bevarats från 1800-talet: en liten stuga på Villagatan 10, Boij(e)s hus på Arbetargatan 11, Storgårds hus på Arbetargatan 9 samt handelsmannen och redaren Mannelins villa på Villagatan 20. Från perioden 1900–1920 finns många hus bevarade i Brändö, bland andra Suomelas hus på Fabriksgatan 20 och Nordmans hus på Fabriksgatan 18. Det första bostadsandelslaget i Brändö, Asunto Oy Koti på Metviksgatan 3 är från samma period. Den mest typiska lokala fastigheten från 1930-talet är en tvåvåningsbyggnad som representerar en modest funktionalism, MajanevaVirkola lyfter fram husen på Båtsmansgatan 28, 30, 32 (Villagatan 3) och 34 som en represen-

brändö

tativ helhet från perioden 1930–1950. Enskilda exemplar på 1950-talets byggande finns främst i kvarter 13 inom det inventerade området. Under perioden 1960–2000 har ett antal flervåningshus, små våningshus och radhus byggts upp och ersatt tidigare, rivna, byggnader. Byggnadernas historiska värde har däremot beaktats bättre under 2000-talet.44 År 1940 stod hus byggda på 1800-talet kvar i den äldsta delen av Brändö, men i huvudsak var husen byggda under perioden 1900–1940 (Wiklund, 1975, s. 25). Femtio år senare fanns inte mycket kvar av den miljön. Eller för att citera Vasa stads bostadsprogram för åren 1986– 1990: ”En del av nyproduktionen har skett där gammalt byggnadsbestånd först har rivits, varför bostadsbortfallet på området har varit betydande”.45

Citatet ovan ger en tydlig indikation om den snabba förändring som skedde i Brändö under speciellt 1960–1980-talen. Mycket misär försvann,menävenkulturhistorisktvärdefullabyggnader fick ge plats åt anonyma flervåningshus. Statistik över nybyggnationen visar att det var särskilt på 1930-talet som storområdet Brändö byggdes upp och antalet nya byggnader exploderade. Den moderna stadsdelen uppkom på 1920- och 1930-talet, vilket är analogt med övergången till industrins guldålder i fråga om antalet anställda vid bomullsfabriken liksom med när det övriga Brändölandet överfördes från Mustasaari socken till Vasa stad. Även en andra och tredje bostadsbyggnadsboom noteras, men i mindre skala. Dels på 1950-talet, det vill säga under efterkrigstiden, och dels på 1980-talet, då ökningen av nya bostäder igen var kraftig. Tids-

Brändö höghus 1–4 v

Vikinga höghus 1–4 v Brändö höghus 5– v

Vikinga höghus 5– v

2000–08

1990–99

1980–89

1970–79

1960–69

1950–59

1940–49

1930–39

1921–29

–1920

Fig. 3: Bostadsbyggnation i Brändö och Vikinga. Förverkligade nya byggnader över tid. Källa: Statistikcentralen.

b r ä n d ö

Äger bostad

Arava/räntestöd

Vasklot Vöråstan

Brändö

Annan hyra

Centrum

Vasa Vöråstans storområde 10

Brändö storområde

Äger hus

Vasa stad 0

ettor

tvåor

Annat/okänd

treor

fyror

femmor

sexor/sjuor

okänd

Fig. 4: Andelen bostäder enligt storlek i olika stadsdelar och Vasa stad 2008. Källa: Statistikcentralen. 0

21,5 29,3 30,8

Äger bostad

47,5 26,6

Arava/räntestöd

Vöråstans storområde

19,2

Brändö storområde

21,1 Annan hyra

26,0

Vasa stad

19,4 0

Fig. 5: Bostadstyper i Vasa stad, Vöråstan och Brändö storområde 31.12.2008. Källa: Statistikcentralen.

brändö

Fig. 6: Husen till vänster i bild är alla numera rivna. Särskilt huset längst till vänster med dess kännspaka ”punschveranda” var föremål för en debatt om bevarande, men också det revs. © PE.

mässigt sammanfaller de med högkonjunkturer, den tredje boomen även med restruktureringsprocessen i samband med att industrierna lade ner och statens ämbetsverk invigdes, vilket föranledde att industriarbetarna blev färre och tjänstemännen fler i storområdet. Värt att notera är den kraftiga minskningen av nybyggda fastigheter under 2000-talet, trots nationell högkonjunktur, vilket indikerar att storområdet betraktas som ”färdigbyggt” och närmast föremål enbart för kompletterande byggnation. I fråga om egnahemshusbyggen noteras en märkbar uppgång i Vikinga, men inte i stadsdelen Brändö, vilket kan indikera socioekonomisk omvandling och gentrifiering av villaförorten. Skillnaderna mellan stadsdelarna Brändö och Vikinga är mest påtaglig i fråga om höghus, vilka är betydligt mera typiska för Brändö

Fig. 7: I dag har huset med punschveranda, och de övriga längs torgkvarteret av Båtsmansgatan, ersatts av nybyggnation. © PE.

än för Vikinga. Höghusproduktionen i Brändö hade en första topp på 1930-talet och en andra, betydligt högre, topp på 1990-talet i fråga om hus på maximalt fyra våningar. I fråga om hus på minst fem våningar byggdes ett fåtal, med en svag topp på 1960-talet och en markant topp på 1990-talet, även om antalet fortfarande var lågt (drygt 20 hus byggdes). Vikinga var ända

b r ä n d ö

Fig. 8: Trähsumiljö sedd från Båtsmansgatan. © PE.

Fig. 9: Trähusmiljö på Kaptensgatan. © PE.

Fig. 10: Nytt trähusboende i gammal trähusmiljö, i korsningen Fabriksgatan-Båtsmansgatan. © PE.

in på 1950-talet ett utpräglat villaområde, de första höghusen byggdes på 1950-talet. Antalet nybyggda höghus på minst fem våningar var som högst på 1970-talet medan byggnationen av lägre höghus (maximalt fyra våningar) hade en topp på 1980-talet. På 2000-talet är Brändö och Vikinga i praktiken färdigt uppbyggda vad gäller höghus, endast ett fåtal objekt av kompletterande byggnation har färdigställts. Det var således från 1960-talet, men framför allt på 1990-talet, som ”Höghusbrändö” byggts upp. År 1990 betonade Åke Fred att sammanhållningen fortfarande var fin mellan Brändöborna, men att kontakten mellan invånarna hade minskat som en följd av byggnationen. Fred, som flyttat till Brändö 1946, var ordförande för Brändö gårdsägarförening på 1950-talet och för Brändö stadsdelsförening i slutet av 1980-talet: – Förr fanns det bara tvåvåningshus i Brändö och inga höghus. Kontakterna mellan människorna har minskat eftersom man har sämre kontakt med grannar i höghus än i egnahemshus. Tidigare gick husen i arv så att samma släkter bodde kvar från generation till generation. De äldre kände varandra och sedan övertog barnen, som lekt tillsammans, de olika gårdarna. I ett höghus bor man ett antal år och flyttar sedan, det skapas ingen djupare kontakt. Dessutom är livet stressigare än förr, man har inte lika mycket tid att prata bort nuförtiden.46 Sylvi Peuranen framhöll att det verkligen kändes i hjärtat när det gamla Brändö började rivas på allvar. Hus efter hus försvann, och med dem många av människorna som bott där. – Brändö har förändrats totalt under de senaste 20 åren... Det är ett annat Brändö nu, det

brändö

är inte alls samma Brändö längre. Det finns så många nya människor här som inte vet någonting om Brändö. I Vikinga finns lite mera av det gamla Brändö eftersom fler hus står kvar.47 Karl och Elvi Pedersen flyttade 1957 in i det första bostadshöghuset i Brändö. – Det fanns mest bara trähus överallt. Några var tvåvåningshus. Söder om fabriken fanns ett väldigt vackert, gammalt hus, som är rivet nu… Vi var glada åt förändringen i Brändö. Vi fick ett bra hus att bo i. Tidigare fanns det bara gamla gårdar med vedeldning och inte fanns det lokaler att hyra och inget byggmaterial efter kriget. Då man började riva och bygga så började man överallt, noterade Elvi Pedersen.48

Riva eller bevara Trähusbrändö? Tidningen Vaasa presenterade flera hus i Vasa som var dömda till rivning 1966, endel av dem i Brändö. Några exempel (fritt översatta): ”DET FÖRGÄNGLIGA VASA. På Brändö sunds strand reses kontinuerligt nya höghus. För ett sådant tvingas även detta hus ge plats, det av länskamrer Georg Buss’ sterbhus ägda huset Sundsgatan 13, som byggmäst. A. Jungerstam har köpt”.49 ”Inom kort skall även denna gamla träbyggnad i hörnet av Sundsgatan och Styrmansgatan väja (undan) för byggnationen. Huset är ett år 1886 byggt soldattorp från Koskö, som senare flyttats till Brändö. Den till höger om trapporna synliga, av plankor byggda, farstudelen har uppenbarligen byggts till i ett senare skede. Huset och tom-

ten har köpts av byggmäst. A. Hakoranta, som uppför ett höghus på denna och granntomten”.50

Fig. 11: De låga och enkla byggnaderna vid Brändö torg uppfördes för att stå en kort tid,

Hus efter hus försvann och därmed mycket av det gamla Brändö. En stump av den gamla trästadsmiljön i Brändö finns bevarad på Levonsgatan. Kauko Syréns farföräldrar flyttade år 1920 in i den röda stuga som fortfarande står på Levonsgatan 37, som granne till Vasa universitet. Själv flyttade han in i huset år 1922, när han var ett och ett halvt år. Det är ett av stadsdelens äldsta hus och den husrad som bevarats på ena sidan av Levonsgatan mellan Tjärhovsgränden och Brändövägen tillhör stadsdelens kulturhistoriskt värdefulla miljöer. Kauko och Inkeri Syrén bodde kvar i huset till våren 2005. Hösten 2007 inleddes omfattande renoveringsarbeten i fastigheten. Huset uppfördes redan 1865. Följer man Levonsgatan från Syréns hus mot Brändövägen är följande trähus, Levonsgatan 35, ”Katthuset” i folkmun. Det uppfördes redan 1870, men planeraren är okänd.51 Det följan-

men hade stått kvar i decennier innan de slutligen revs på 2000-talet som en del av uppgraderingen av torgmiljön. © PE.

b r ä n d ö

te utvecklas… Områdets stadsplan domineras av höghus”, slog Vasa stads bostadsprogram för åren 1974–1978 fast.55 Drygt 10 år senare var marken i Brändö fortfarande i huvudsak i privat ägo, precis som i dag, men staden ägde också en del av det område som ansågs ”lämpligt för produktion”. Och: ”Byggnadsbeståndet i Brändö är mycket brokigt, här finns allt från sjuvåningshus till små egnahemshus. Också produktionen under de senaste åren har omfattat alla hustyper, även statsbelånad produktion… Också planmässigt är området brokigt”.56 Fig. 12: ”Brändö Torghovet”, med bostäder i en högre prisklass. © PE.

de bostadshuset ”Thölix’ hus” uppfördes 1904 enligt A. Manninens ritningar. Ursprungligen hade byggnaden en våning, men år 1932 byggdes en våning till. På gården finns två uthus, det ena var ursprungligen ett bostadshus. Den andra byggnaden uppfördes 1933 enligt Källroos’ ritningar.52 Det äldsta huset på granntomten, ”Kantolas hus”, uppfördes 1893 enligt ritningar av J. Österman. De två andra byggnaderna uppfördes på 1930-talet och ritades av H. Källroos. År 1937 byggdes ett vackert bostads- och affärshus med uthus i funktionell stil med plantak på tomten, ritat av Thor Lagerroos.53 I folkmun kallas det Koskis hus efter handelsmannen som var verksam där.54 Tomtmarken i det bebyggbara området i Brändö (exklusive Smulterö, Vasa Bomulls område, Sundets strand) befann sig i början av 1970-talet huvudsakligen i privat ägo. ”Det avgränsade området är stadsplanemässigt färdigställt, men kommunaltekniken mås-

Gränsen mellan Vikinga och Brändö har bleknat i takt med Brändös statushöjning och nybyggnationen under de senaste decennierna, men det är skäl att notera att Vikinga ligger på Brändö, inte i Brändö. Vikinga är inte en del av stadsdelen Brändö och omfattas inte av någon traditionell Brändöidentitet eller -mentalitet. Även Stadsplaneverket i Vasa gjorde en tydlig avgränsning av Vikinga i sin bostadsområdessanering 1980: ”Vikinga är ett småhusområde som till största delen är bebyggt under 1920–1930-talet. Kärndelen bildas av området mellan Gäddavägen, Tallbacksvägen, Idrottsgatan, Alskatvägen och Storviken… I denna delutredning har dessutom medtagits området mellan Kråkfjärdsgatan och Gäddavägen, vilket både i fråga om struktur som byggnadsbestånd är märkbart mera oenhetligt än det egentliga Vikinga”.57

brändö

Nytt och gammalt blandas Sommaren 1973 tillfrågades 80-årige Adiel Hakala om sina minnen från det svunna Brändö. Han ansåg att Brändö borde ha utvecklats till en liknande villastadsdel som Vikinga. Intervjun avslutade med en retorisk fråga (fritt översatt): ”Brändö kan fortfarande bli en av Vasas vackraste stadsdelar, om dess möjligheter utnyttjas rätt. Men hur många av de nuvarande invånarna i träkvarteren har råd med en bostad i ett modernt bostadsområde?”.58 Stadsdirektör Eilo Eriksson avvisade i samma artikel tidstypiskt nonchalant bevarandet av ”Trähusbrändö”och konstaterade att något bevarande av Trähusbrändö inte har övervägts. Han fastslog samtidigt att man inte har funnit objekt som på grund av ålder eller skick har varit värda att bevara och att trähusbrändö dessutom har blivit förstört genom att nybyggnader rests”.59 Efterkrigstiden var en tid av förändring i Brändö. Men inte bara där: ”Byggnadsskydd och restaurering innehar en betydelsefull position i Finland, eftersom det i vårt land finns relativt få gammalt byggnadsbestånd och byggnadshistoriska monument… Av våra byggnader är endast 5 % uppförda före år 1920 medan byggnader som byggts efter år 1950 utgör 80 procent (av byggnadsbeståndet)”.60 Även Brändökartan förändrades på 1960-talet

när höghus ersatte trähusen längs Sundsgatan och svenska folkskolan, ”Herrarnas hus” och Betlehem revs för att ge plats åt en teknisk läroinrättning. Åren kring 1980 var ännu mera omvälvande. Då nådde den långa vågrörelsen industrisamhället sin slutpunkt i lokaliteten. Den stora industrimiljön Vasa Bomull upphörde och hyreskasernerna i kvarteret Kapernaum revs. Wolffska parken och Hahlska villan revs för att ge plats för statens ämbetshus och parkeringsplatser. Vasa stad köpte Finlaysons fastigheter och lade samtidigt grunden för det framtida Vasa universitet. Brändö skulle genomgå en metamorfos och växa ut till en kunskapsstadsdel. Författaren Jomppa Ojaharju kommenterade det framväxande nya Brändö 1985 (fritt översatt): ”I dag är Brändö (en del av) Vasa centrum. Där finns såväl ämbetshus som Rundradion...Brändös särdrag och natur som arbetarstadsdel försvann när bomullsfabriken upphörde och själva arbetets traditionella karaktär förändrades”.61 Färre butiker och en minskande, åldrande befolkning. Det är ett annat sätt att sammanfatta Brändös senaste decennier. Redan år 1970 var Brändö den mest populära bostadsstadsdelen för åldringar efter Centrum. De mindre bemedlades andel av åldringarna var 64 procent i Brändö, ett högt tal jämfört med Centrums 38 procent, men lägre än i stadsdelarna Dragnäsbäck (65 procent), Roparnäs (75) och Bobäcken (80).62 Efter 58 års bankservice stängdes det sista bankkontoret i Brändö 2001. Det första öppnades avVasa Sparbank år 1943 och det sista stängdes av Sparbanken Aktia 2001.

b r ä n d ö

8000 7000 6000

Vikinga

vecklingen i Brändö stor-

5000

Brändö std

område samt stadsde-

4000

Brändö SO

Fig. 13: Befolkningsut-

larna Brändö och Vikinga (vilka ingår i storområdet) 1968–2008. Källa: Statistikcentralen.

3000 2000

1968 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005 2008

– Vi var den första och den sista banken här. Som mest, i slutet av 1970-talet, fanns fem banker i Brändö: Postbanken, KOP, Suomalainen Säästöpankki, Föreningsbanken och vi, enligt kontorschef Kari Nyström.63

Symboliskt vägskäl: Tjärhovets brand Tisdagen den 25 september 1973 blev en symbolisk brytningspunkt mellan det nya och det gamla Brändö. Kauko Syrén, som bodde alldeles i närheten av tjärhovet, sade senare att Brändö förändrats mycket över tid, men att den största och snabbaste förändringen inträffade när tjärhovet brann. Vid tiden för branden hade tjärhovet för länge sedan spelat ut sin ekonomiska roll. Under sina sista decennier var tjärhovets betydelse symbolisk och kulturhistorisk. Underrubriken till reportaget på Vasabladets förstasida löd också: ”Staden en kulturhistorisk byggnad fattigare”.64 Tjärhovsbranden signalerade slutet på en era, och startskottet för drömmen om en ny.

Drömmen om ett universitet i Brändö föddes nämligen när tjärhovets lågor lyste upp himlen den 25 september 1973. Mannen som drömde var Mauri Palomäki, Vasa handelshögskolas dåvarande rektor. Hustrun Sirkku har bekräftat det: – Vi har talat mycket om det hemma. Idén föddes när han (Mauri Palomäki) såg rökmolnen från tjärhovet. Med branden öppnades en plats för universitetet. Det finns en bild som Hiipakka tog från stadssidan där röken från Brändö syns tydligt. Den bilden fångar ögonblicket då universitetstanken föddes.65 Andra sörjde över att tjärhovet försvann. I Nils Juthas arkiv vid Vasa landsarkiv ingår en handskriven, odaterad lapp: ”Lyss lyhört till stämmor från svunnen tid till gnissel från tackel och tåg hör skot av hänsovnas möda och id de gett Brändö dess ära på våg. Men då – min vän – Tjärhovet brann, en Era av Brändö försvann”

Från industri till kunskapssamhälle Stadens flyttning till Klemetsö och byggandet av Brändö bro hade stor betydelse för lokalitetens fortsatta utveckling. Likaså industripionjären Alexander August Levóns beslut att förverkliga Vasa Bomull, den långt in på 1900-talet dominerande industrienheten och en av de största i Finland år 1890. I slutet av 1880-talet närmade sig Brändö snabbt en högindustriell epok.Vasa mekaniskaVerkstad grundades 1882 och Vasa Tvål 1885. År 1936 sysselsatte bomullsfabriken i Brändö 1445 anställda, ett rekord som uppnåddes även år 1962. Vasa Bomull utgjorde en ”bruksmiljö” och stadsdelen har i Ehrström (2010) definierats som industriellt delcentrum. Även annan industri förekom, men den enda egentliga fabriken vid sidan av Vasa Bomull var Vasa Tvål. Lokaliteten bestod inte, som till exempel Norrköpings Industrilandskap, av arbetsplatser och en påfallande liten andel boende. Brändö var en levande stadsdel. Från mitten av 1930-talet till mitten av 1960-talet inföll Vasa Bomulls andra storhetstid, men efter fusionen med Finlayson 1962 inleddes en långsam stagnationsperiod som accelererade under 1970-talet och kulminerade i fabrikens nedläggning 1980. Även mindre industriföretag, som Vasa tvål, upphörde på 1980-talet. Det var en traumatisk omställning i Brändö. Under endast åtta år, 1973–1980, minskade befolkningen i Brändö med närmare 25 procent, från 7377 till cirka 5500. Minskningen visade sig också vara bestående, prognosen fram till 2015 ligger också på 5500 invånare, det vill säga i paritet med år 1980.

brändö

Positivt var dock att Brändö företagscentrum grundades efter bomullsfabrikens nedläggning med uppgift att förvalta utrymmena på forna (bomulls)fabriksområdet. När det höll ”Open House”-dagar den 7–8 maj 1982 fanns över 70 olika företag eller verksamhetsformer i företagscentrums lokaliteter. Ett paradigmskifte var förestående, mellan ”det gamla” industrisamhället och ”det nya” kunskapssamhället. Redan i början av 1980-talet förekom tecken på att områdets restruktureringsperiod inletts. Journalisten Göran Björk fångade stämningen på området: ”Människorna lever i skarven mellan det gamla och det nya Brändö. Det är som ett oklarhetens vakuum. Inga beslut har fattats om det som skall hända med de hus som nu är deras hem. Ingen vill säga något bestämt om vad som är tänkt”.66 Paula Gäddnäs och Pekka Luhta var två av invånarna i de forna arbetarbostadshusen på bomullsfabriksområdet: – Min dröm är att det här området skulle planeras som en helhet. Här skulle småföretagen finnas på ena sidan, i de gamla fabriksbyggnaderna. På andra sidan skulle den nya högskolan få plats. Och mitt emellan, här i bostadshusen skulle människor, som älskar den här miljön få bo, sade Luhta och fick medhåll av Paula Gäddnäs: – Ja, de här bostäderna borde inte bli några studentbostäder, som det ryktas om. Det skulle vara fel mot de gamla arbetarna, som bott här. Här borde konstnärer och gamla pensionerade arbetare få bo.67

b r ä n d ö

De röda bostadslängorna rymmer numera högattraktivastudiebostäderocharbetsrumoch det forna fabriksområdet har genomgått en inre transformation. Från stängt och inhägnat område under industrisamhällets tid, via en mera odefinierad mellanperiod, till ett klart avgränsat, och för allmänheten mera öppet, kunskapssamhälle. Övergången från industri- till kunskapssamhälle i Brändö kunde komprimeras till två specifika platsstudier i lokaliteten där omvandlingen i huvudsak slutförts samt en plats där omvandlingen står inför ett avgörande skede. För det första, bomullsfabriksområdet, som övertogs av Brändö företagscentrum och småningom kontinuerligt omvandlades universitetscampus. Brändö företagscentrum grundades 1982 och omvandlingen kom att visa tydliga tecken på gentrifiering då Brändö företagscentrum valde att renodla sin företagsprofil och satsa på ICT- och kunskapsrelaterade branscher samt förflytta ”lowtech”-företag till Dragnäsbäck. År 2000 grundades Vaasa Science Park och under 00-talet har utträngning av båtrelaterad verksamhet övervägts från ett område som aviserades som ett nytt kvarter för Vasa vetenskapspark. Dessa planer har dock lagts på is. År 1990 fattades beslutet att grunda Vasa universitet i Brändö. År 1994 murades grundstenen till förvaltningsbyggnaden Luotsi och år 1995 invigdes huvudbyggnaden Tervahovi. Följande år grundades vetenskapslaboratoriet Technobotnia, i Vasa Bomulls forna väveri. År 2001 öppnades vetenskapsbiblioteket Tritonia, en avgörande ”Landmark Building” för kunskapssamhället i Brändö och en fysisk markör för att

den begynnande tredje vågrörelsen hade nått en mognadsnivå, som också är synlig i det fysiska landskapet. År 2008 invigdes det kombinerade studentkårs- och företagshuset Domus Bothnica vid universitetsstranden och från år 2010 har YH Novias och Vasa yrkeshögskolas bibliotek integrerats i vetenskapsbiblioteketTritonia. För det andra, Wolffska parken, där omvandlingen till plats för Statens ämbetshus medförde att den till sin artrikedom betydande och unika privata trädgårdsparken i huvudsak jämnades med marken och Villa Hahl revs, för att bereda plats för Statens ämbetsverk och flervåningshus. Det väckte stor debatt, också nationellt, men varken park eller villa kunde räddas, någon sådan vilja uppvisades inte från stadens sida. Samtidigt var det en första indikation på lokalitetens omvandlingsprocess började då, och, som en Vbl-artikel rubricerades år 1990: ”Nya ”Brändöbusarna” är tjänstemän” (Ehrström, 1990). Statens ämbetshus invigdes i Wolffska parken 1984. Att länsstyrelsen och landshövdingen i dåvarande Vasa län flyttade till Brändö inledde lokalitetens imagemässiga uppgradering. Å andra sätt gick en ovärderlig parkmiljö och trähusmiljön med främst Villa Hahl förlorade. Där villan tidigare stått återfinns i dag en parkeringsplats. Omvandlingen till kunskapssamhälle och dess utmaningar kan förutom utgående från Brändö Campus och Vasa vetenskapspark även diskuteras med fokusering på en annan plats som är av avgörande betydelse, den hittills oplanerade triangeln Smulterö–tvålfabriken–Rahkola, som ingår i Brändösundsområdet. De kan

brändö

definieras som antingen permanentade provisorier (se Olshammar, 2002) eller urban trädesmark (se Ylä-Anttila, 2008). Förre biträdande stadsdirektören Bengt Strandin har till exempel talat för kompromisser i fråga om byggande och bevarande: – Man måste hitta på koncept där man ser någon ekonomisk möjlighet, men under förutsättning att man bevarar det gamla. Det är det som ger det unika i stadsbilden, att man har kvar kopplingen mellan gammalt och nytt. Området (och särskilt Smulterö) tillhör de historiskt mest svårplanerade i Vasa stad. Smulterö–tvålfabriken Rahkola, inkluderar två forna industriområden och ett före detta varvsområFig. 14: Tvålfabriken, det vill säga Vasa tvåls forna fabrik. © PE.

Fig. 15: Stenkajen vid Rahkola. © PE.

b r ä n d ö

de. Hur planeringen av denna kulturhistoriskt och ekonomiskt värdefulla triangel förverkligas får stor betydelse för Brändös framtida utformning. I Ehrström (2005) betonades: ”Triangeln Smulterö–Tvålfabriken–Rahkola är av oskattbart värde för Brändö och Brändöborna, men också värdefull för dess ägare. Det finns starka ekonomiska intressen på området, men det finns också andra intressen som bör beaktas. Ansvaret är stort. Hur denna triangel planeras är avgörande för hur morgondagens Brändö – och i förlängningen Vasa – ser ut”.68 Tio år senare kan det resonemanget upprepas, ordagrant.

Sammanfattande diskussion Flyvbjerg (1993) noterar att makt definierar verklighet och att makten följaktligen i högre grad ägnar sig åt att definiera verkligheten än att ta reda på hur verkligheten ”i verkligheten” hänger samman. I fallstudien av Ålborg noterar han att Ålborg-projektet uppfattas som ett rationellt projekt, det vill säga att projektet primärt skulle vara format av tekniskt-sakliga överväganden, inte håller streck. Rationaliteten i projektet och projektets utformning (design) existerar enligt honom från första stund i en maktkontext och präglas av denna till både form och innehåll, trots försöken att definiera projektet som ett sakligt teknikprojekt.69 Huruvida övergången från industrisamhälle till kunskapssamhälle förutsätter en gentrifieringsprocess kan och bör diskuteras. Lokalite-

ten Brändö har uppgraderats, och socioekonomiska indikatorer pekar i positiv riktning, men Brändö avviker från många andra industristadsdelar, som genomgått en restrukturerings- och/ eller gentrifieringsprocess, genom att statistiskt uppvisa färre barn, fler äldre och fler studerande, faktorer som brukar indikera sämre socioekonomisk utveckling, inte tvärtom. Samtidigt har lokaliteten politiskt (i fråga om valbeteende) tydligt avradikaliserats över tid och ligger nu nära stadens genomsnitt. Sedan tidigt 1990-tal röstar den forna arbetarstadsdelen i högre grad borgerligt än vänster. Under perioden 2001–2010 noteras även en tydlig ökning av andelen höginkomsttagare och en minskning av andelen låginkomsttagare i inkomststatistiken. Samtidigt tillhör lokaliteten fortfarande stadens mest trångbodda områden. Ett brett intervjumaterial har hittills gett vid handen att omvandlingen av Brändö överlag uppskattas, oavsett klass-, språk- eller andra bakgrundsfaktorer. Under det tidiga industrisamhället var lokaliteten en ofta fattig och misärfylld plats. Levnadsstandarden förbättrades väsentligt först i samband med omfattande nybyggnation och uppdaterad stadsplanering samt nödvändiga satsningar på infrastruktur under 1930-talet. Under industrisamhället uppstod och odlades en stark lokal kultur och identitet, med tydliga avtryck i föreningsliv – politiskt, idrottsligt, religiöst – samt i kulturella uttrycksformer, som konst och litteratur. En tvåspråkig ”stad i staden”, med långa traditioner inom skola och barnvård, och egen stark identitet uppstod. Med institutioner och föreningar som

ofta, men inte alltid, var uppbyggda på språklig grund. Arbetarrörelsen har bemött den senaste omvandlingen med viss skepsis och veteraner vid både socialdemokraternas arbetarhus och yttervänsterns föreningshus har kraftigt betonat att arbetarna inte får glömmas bort även om lokaliteten blivit en universitetsstadsdel (se Ehrström, 2010). Industrins nedgångsperiod pågick i Brändö cirka 1968–1987, det vill säga inleddes när spinneriet vid bomullsfabriken lades ner (beslutet fattades 1967) och kulminerade när hela fabriken lades ner våren 1980. År 1987 upphörde den sista fabriken i Brändö, Vasa tvål. Utgående från statistik över nybyggnation var detsärskiltpå1930-taletsomstorområdetBrändö byggdesuppochantaletnyabyggnaderexploderade. Man kan påstå att det var då som den moderna stadsdelen uppkom, vilket i tid är analogt med övergången till industrins guldålder i fråga om antal anställda vid bomullsfabriken liksom med när även det övriga Brändölandet överfördes från Mustasaari socken till Vasa stad. Under efterkrigstiden, framför allt under 1960–1980-talet, upplevde befolkningen en konstant förändringdånybyggnationomvandladecentraladelar av lokaliteten. Byggandet av höga bostadsbyggnader kulminerade på 1990-talet. Brändö bedöms nu i huvudsak vara ”färdigbyggt”, men det kulturhistorisktvärdefullaBrändösundsområdet står för närvarande inför planering och en restrukturering som väntas öka lokalitetens attraktivitet. Samtidigt visar färsk inkomststatistik att Brändö invånarmässigt håller på att gentrifieras i snabbare takt än vad som antogs i Ehrström

brändö

50 40

Hög inkomst

Högre medelinkomst

Lägre medelinkomst Låg inkomst

10 0

2001

2003

2006

2010

Fig. 16: Inkomstgrupper i Brändö 2001–2010 (i procent). Låg inkomst, maximalt 11990 €/år, lägre medelinkomst 12000–26990 €/år, högre medelinkomst 27000– 51999 €/år, hög inkomst 52000+ €/år. Källa: Statistikcentralen och Vasa stad.

(2010). Det är befogat att fråga om detta delvis också beror på en generell inkomstökning i lokaliteten, det vill säga generell högkonjunktur, eller om en kraftigare ekonomisk tudelning, och därmed potentiell utträngning av låginkomsttagargrupper, är statistiskt skönjbar? Det ointresse att bevara Trähusbrändö som framhölls framför allt av stadsdirektör Eilo Eriksson har sedermera ersatts av en mera initierad syn på byggnadsskydd och kulturhistoriskt värdefulla miljöer. Att hotet mot trähusmiljöer, även skyddade sådana, ändå inte bara är latent kan dock illustreras med stadsstyrelsen i Vasas olyckliga beslut hösten 2014 att föreslå hävande av skydd för privatägda fastigheter i Metviksstrandsområdet, Brändö. Initiativet framlades av Markku Rautonen (saml) men förlorade knappt en omröstning i planeringsutskottet. Ett förslag med samma innehåll lades dock fram av Kari Pastuhov (saml) i stadsstyrelsen (6.10), där det segra-

b r ä n d ö

de med en rösts marginal (8–7). Initiativet motiverades med att man inte vill ålägga privata husägare skyldighet att bekosta skyddsåtgärder för sina hus. – Det är märkligt att staden kan bestämma att byggnader ska skyddas med andras pengar (fritt översatt), framhöll initiativtagaren Markku Rautonen (saml) i tidningen Pohjalainen (9.10.2014). Stadsstyrelsens beredningsförslag till stadsfullmäktige löd: ”skyddsbeteckningarna stryks från alla andra byggnader och fastigheter än de som ägs av Vasa stad, någon annan kommun, samkommun, staten eller någon församling eller något bolag som förvaltas av dessa”(Detaljplaneändring…). Resultatet vore attskyddsbeteckningar stryks för 88 tomter i Metviksstrandsområdet. Stadsfullmäktige (13.10) varken godkände eller avslog stadsstyrelsens förslag om att stryka skyddsbe-

teckningarna utan beslöt att återremittera ärendet med rösterna 59–8. Beslutsförslag väcktes att inte beakta stadsstyrelsens förslag om ändringar i skyddsbesluten samt motförslaget att återremittera ärendet, för ny beredning. Attinitiativetattslopaskyddsbestämmelserna samtidigt starkt skulle riskera öppna upp trähusområden för mera lukrativ och exploaterande byggnation och därmed kunna resultera i förlusten av en sammanhängande kulturhistoriskt värdefull miljö är inget som initiativtagarna har reflekterat över i offentligheten. Förhoppningsvis förblir den reella utvecklingen av området snarare i linje med den hållbara utveckling och insikt om det byggda kulturarvets värde som genomsyrat den aktuella internationella diskursen och inte ett illavarslande lokalt tecken på en återgång till 1960- och 1970-talets ensidiga riv- och byggorienterade syn på det byggda kulturarvet. I dag är vi, eller borde vara, medvetna om de många dyrbara misstag som då gjordes i ”stadsutvecklingens” namn. I skrivande stund är Metviksstrands framtida utseende och följderna av initiativet och beslutet inte möjliga att bedöma.

Källförteckning Backman Wold. (sammanställare), 1920a, Några befolkningsstatistiska data för Vasa åren 1863–1919, I, F.W. Unggrens boktryckeri, Vasa. Backman Wold. (sammankallare), 1920b, Några befolkningsstatistiska data för Vasa åren 1863–1919, II, F.W. Unggrens boktryckeri, Vasa. Backman Wold. & Isak Geber, 1922, Småhuslägenheterna i Vasa – en bostadsstatistisk undersökning under åren 1919–1922, F.W Unggrens boktryckeri, Vasa Beckman Svante, 2005, Industriarvet – en utmaning för kulturmiljövården, i Alzén Annika & Birgitta Burell (red.), 2005, Otydligt. Otympligt. Otaligt. – Det industriella kulturarvets utmaningar, Carlssons, Stockholm. Betänkande…, 1971 Björk Göran, 1982, Röda längorna kan bli boplats för konstnärer och gamla arbetare, Vasabladet 22.12.1982. Dahlin M. H., 1912, Hyresbok för M.H. Dahlin, handskriven och opublicerad, Vasa stads arkiv. Detaljplaneändring, Brändö, Metviksstranden, Vasa stad, Fullmäktige, protokoll 13.10.2014 , FG:13.10.2014 17:45 (http://ktweb.vasa.fi/ktweb/) Ehrström Peter, 1990, Nya ”Brändöbusarna” är tjänstemän, Vasabladet 6.7.1990. Ehrström Peter, 2001, Nu stängs bankdörrarna i Brändö för gott, Vasabladet 21.1.2001. Ehrström Peter, 2002a–b, En resa genom det gamla Brändö/Präntöö blev Palosaari när svenskan blev sällsynt, Vasabladet 29.9.2002. Ehrström Peter, 2005, Brändö – en stadsdel med själ, Scriptum, Vasa. Ehrström Peter, 2010, Från bomull till kunskapsindustri – enlokalitets-ochrestruktureringsundersökningavstadsdelen Brändö, Vasa, Finland, Scriptum, Vasa. Ekholm Karl, 1904, Bostadsförhållandena för de mindre bemedlade i Wasa år 1990, Pohjalaisen kirjapaino, 1904, Vasa. Ekola Terhi, 2014, Yksityisiä ei saa pakottaaa suojelemaan Palosaarta, Pohjalainen 9.10.2014, Fannys hem, 2003, Öppningsprogram 28.4.2003, Vasa arbetarmuseum, Vasa. Finlands Officiella Statistik, 1921, VI Befolkningsstatistik 54:5, Fastighets- och bostadsräkningen i Vasa den 8 december 1920, Tabellbilagor, Statsrådet, Helsingfors. Finlands Officiella Statistik, 1922, VI Befolkningsstatistik 55:5, Folkräkningen i Vasa den 8 december 1920, Tabellbilagor, Statsrådet, Helsingfors. Finlands Officiella Statistik, 1932, VI Befolkningsstatistik 72:5, Byggnads- och bostadsräkningen i Vasa den 27 november 1930, Tabellbilagor, Statsrådet, Helsingfors.

brändö

Flyvbjerg Bent, 1993, Rationalitet og magt – Bind III: Et case-baseret studie af planlaegning, politik og modernitet, 3:e upplagan (1991), Akademisk Forlag, Köpenhamn. Isacson Maths, 2007, Industrisamhället Sverige – Arbete, ideal och kulturarv, Studentlitteratur, utan utgivniningsort. Katoavaa Vaasa, 1966a, Vaasa 6.5.1966. Katoavaa Vaasa, 1966b, Vaasa 28.7.1966. Kommonen Ingmar, 1973, Explosionsartad brand ödelade Vasa Tjärhov, Vasabladet 26.9.1973. Lassenius K.A., 1918, Beräkning af Wasa Stads folkmängd år 1968, utredning beträffande den då erforderliga stadsplanen, samt huru staden vid denna tid utvidgat sig, Vasa. Löfgren Jenny, 1972, Silmäys vanhan Palosaaren vaiheisiin, Opaskurssi 1972, opublicerad, Eira Häggqvists arkiv, Vasa stads arkiv. Majaneva-Virkola Anne, 2008, Palosaari, Onkilahden ranta – Rakennushistoriallinen inventoinnin tarkistus 2007–08, Pohjanmaan museo, Vaasa. Mantalslängd för Nikolaistad, 1884, Drätselkammaren, opublicerad, Vasa stads arkiv. Ojaharju Jomppa, 1985, Vaasalaisia – Lapsuuden ja nuoruuden kuvakirja, Erasmus, Helsingfors. Olshammar Gabriella, 2002, Det permanentade provisoriet – Ett återanvänt industriområde i väntan på rivning eller erkännande, Tema Stadsbyggnad, Sektionen för arkitektur, Chalmers Tekniska Högskola, Göteborg. Stadsfullmäktige, Protokoll, 1890–1891, 1891, Ca7, Vasa stads arkiv. Stadsfullmäktige (i Nikolaistad), Protokoll 1903, 1903, Ca16, Vasa stads arkiv. Sund Alf, 1995, En spelman minns, Finlands svenska folkmusikinstituts publikationer 19, Finlands svenska folkmusikinstitut, Vasa. Tommila Mervi, 2005, Porin V kaupunginosa elettynä maisemana – Asukkaiden ja viranomaisten tulkintoja ja kokemuksiaympäristöstä, Pro gradu-tutkielma, Kulttuurituotannon ja maisemantutkimuksen laitos, Humanistinen tiedekunta, Turun yliopisto, Turku. Uppbrott från gamla Finlayson, 1982,Vasabladet 22.12.1982. Vaasa – Väestö- ja työpaikkasijoittelu vv. 1968/1980, 1971, Vaasan kaupungin rakennusvirasto – asemakaavaosasto, Arkkitehtitoimisto Erik Kråkström, Aluetutkimus Osmo Järvenpää Ky 1.12.1971, Vasa. Vaasan väestö alueittain iän ja kielen mukaan 31.12.2007, 2007, Vasa stad, på www.vaasa.fi/WebRoot/380444/ Vaasa2005_default.aspx?id=384909(Taulukko311207% 5alueet%5fik%e4ryhm%4t%5fkielet.pdf ) Vasa Stad, Bostadsprogram 1986–1990, odaterad, Vasa stads arkiv.

b r ä n d ö

Vasa stads bostadsproduktionsprogram 1971–1975, odaterad, Kh:n M-sarja, Vasa stads arkiv. Vikinga – Vasa stads Bostadsområdessanering 1980, 1980, Stadsplaneringsverket/Generalplaneavdelningen,Vasa stad, Vasa. Vilkuna Johanna, 1997, Kaupungin eletyt ja institutionaaliset luonnot, i Haarni Tuukka el at (toim.), 1997, Tila, paikka ja maisema – Tutkimusretkiä uuteen maantieteeseen, Vastapaino, Tammerfors. Vuoljärvi Päivi, 1973, Palosaarella kuolee vanha – Onko tulevaisuus inhimillisempi?, Vaasa 4.6.1973. Vuorimaa Eino, 1976, Venny Kontturi – pohjalainen kirjailija, Tiedotusopin työ 22.02.1976, Kuntokallio-Opisto, opublicerad, Vasa stads arkiv.

Värdefulla byggnader i Vasa 1996, 1999, Del 1B: Vöråstan, Vasklot, Brändö, Objekt 112–431, Österbottens Museum och Stadsplanläggning, Vasa, opublicerad. Wester Holger, 2006, Tillväxtens grunder – Invånare och ekonomi, i Vasa stads historia IV 1852–1917, 2006, Vasa stad, Vasa. Wiklund Helvi, 1975, Vaasan kaupunkirakenteen kehittyminen, Vaasan kauppakorkeakoulun tutkimuslaitos, Vasa. Ylä-Anttila Kimmo, 2008, Kesantokehittämisen toinen sukupolvi, i Eskola Sanna, Ari Hynynen & Kimmo Ylä-Anttila, 2008, Akaa Play – Teollisuuskesannon kehityspolkuja, EDGE, Arkkitehtuuri- ja kaupunkitutkimuslaboratorio, Tampereen teknillinen yliopisto, Tammerfors.

Noter 1 2 3 4 5 6 7 8 9

10 11 12 13 14 15 16 17

Isacson, 2007, s. 21–23. Vilkuna, 1997, s. 171–172. Mantalslängd…, 1884. Mantalslängd…, 1884. Mantalslängd…, 1884. Stadsfullmäktige…, 1891, s. 303–304. Ekholm, 1904, s. 7. Ekholm, 1904, s. 11. Ekholm, 1904, s. 11–12. I Tammerfors år 1900 bodde i medeltal 2,59 invånare per rum i Amuri och 2,62 i Kyttälä och Jussinkylä. (Haapala, 1986, s. 158). Ekholm, 1904, s. 22, 24–26, 61. Ekholm, 1904, s. 61, 34–35. Ekholm, 1904, s.26. Ekholm, 1904, bakpärm. Ekholm, 1904, s. 28, 30. Majaneva- Virkola, 2008, s. 15. Ekholm, 1904, s. 66. Ehrström, 1990.

18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31

Vuoljärvi, 1973. Wester, 2006, s. 146. Vaasan väestö…, 2007. Dahlin, 1912. Stadsfullmäktige…, 1903, s. 314–315. Louhikko, 1948, s. 76–77. Berättelse angående…, 1911, s. 3, 12–13, 68. Juuti & Katko, 2006, s. 169, 171–172. Backman & Geber, 1922, s. 6–9. Haapala, 1986, s. 158. Eenilä, 1974, s. 180. Backman & Geber, 1922, s. 18–20. Lassenius, 1918. Finlands Officiella …, 1922, s. 2, 10–11, 22, samt Finlands Officiella …, 1932, s. 19. Finlands Officiella…, 1921, s. 2, 8–9, 12–13, 24–25, 28–29, 32–33.

33 Finlands Officiella…, 1932, s. 12–13, 24–25, 28–31. 34 Wiklund, 1975, s. 19. 35 Vaasa – Väestö- ja…, 1971, Liite 1. 36 Sund, 1995, s. 8–9. 37 Ehrström, 2005, s. 45–46. 38 Ehrström, 2005, s. 102–103. 39 Ehrström, 2005, s. 103. 40 Ehrström, 2005, s. 159–160. 41 Majaneva-Virkola, 2008, s. 15–17. 42 Majaneva-Virkola, 2008, s. 17. 43 Majaneva-Virkola, 2008, s. 18. 44 Majaneva-Virkola, 2008, s. 18. 45 Vasa Stad…, odaterad, s. 26. 46 Ehrström, 1990. 47 Ehrström, 2002a-b. 48 Ehrström, 2005, s. 49 Katoavaa…, 1966a. 50 Katoavaa…, 1966b.

51 Värdefulla byggnader…, 1999, s. 89. 52 Värdefulla byggnader…, 1999, s. 88. 53 Värdefulla byggnader…, 1999, s. 89, 207. 54 Ehrström, 2005, s. 107. 55 Vasa stads…, odaterad, s. 11. 56 Vasa Stad…, odaterad, s. 26. 57 Vikinga, 1980, s.1. 58 Vuoljärvi, 1973. 59 Vuoljärvi, 1973. 60 Tommila, 2005, s. 43. 61 Ojaharju, 1985, s. 51. 62 Betänkande…, 1971, s. 4–6. 63 Ehrström, 2001. 64 Kommonen, 1973. 65 Ehrström, 2005, s. 231. 66 Björk, 1982. 67 Björk, 1982. 68 Ehrström, 2005, s. 270. 69 Flyvbjerg, 1993, s. 331, 340.

Kaskö – staden som övergavs Kenneth Nordberg

Inledning Kaskö stads tillblivelse omgavs av sådana speciella omständigheter, att det inför stadens grundande år 1785 inte ansågs föreligga något naturligt behov av ytterligare en stad vid Bottniska viken. Kaskö fick ända från starten aldrig utrymme att växa, vilket har präglat staden under hela dess historia. Kaskö är både till yta och invånarantal Finlands minsta stad, med 1 404 (2011) invånare och en yta på 10,23 km². Staden är byggd på en ö och är idag bunden till fastlandet genom två landsvägar och en tåglinje. Läget måste anses perifert, i södra spetsen av landskapet Österbotten, med omkring hundra kilometer till Vasa i norr, Björneborg i söder och Seinäjoki i öster. Stadens litenhet och långsamma tillväxt särskiljer den från övriga städer som behandlas i den här boken på så sätt att tillväxten och moderniseringen haft utrymme i den ursprungliga stadsplanen, som faktiskt inte fylldes förrän på 1970-talet. De begränsande omständigheterna har starkt påverkat Kaskös utveckling under hela stadens

historia. Ett historiskt angreppssätt för framställningen av Kaskö i det här kapitlet är därför väl motiverat. Jag kommer därför att beskriva stadens utveckling i fyra olika skeden: 1700-talet och förhållandena vid stadens grundande, 1800-talet fram till järnvägens ankomst år 1912, 1900-talet med de finska arbetarnas inträde och densvenskautflyttningenunderefterkrigstiden, samt Metsä-Botnia-tiden från år 1977 fram till år 2009. Till sist kommer jag att diskutera hur de här historiska förutsättningarna inverkar på Kaskös situation idag. Det viktigaste bakgrundsmaterialet för den här sammanställningen har varit Folkkultursarkivets utmärkta publikation ”Kaskö – Kontinuitet och förändring i en småstad”1, en skrift som utan vidare rekommenderas för den som är intresserad av att fördjupa sig i Kaskös historia och utveckling. Underlaget till de sista kapitlen, som behandlar Metsä-Botniafabriken och Kaskös situation idag, har främst bestått av ett antal intervjuer med Kasköbor och olika aktörer i regionen.

kaskö

Fig. 1: Handelsområdena för vissa kuststäder i slutet av den svenska tiden. Figur från Svenska litteratursällskapet i Finland, Folkkultursarkivet2, bearbetning av Suomen Taloushistoria3.

Tillblivelsen Kaskös tillblivelse under 1700-talet är starkt förknippad med stadens ypperliga hamnmöjligheter och de österbottniska städernas kamp för att undgå det bottniska handelstvånget. Direkt utrikessjöfart hindrades vid den här tiden och städerna tvingades därför använda sig av så kal�lade stapelstäder som mellanhänder i sin utrikeshandel, i praktiken Åbo eller Stockholm. De österbottniska städerna samlade sig kring Kaskön som gemensam hamn och framförde

i förhandlingar med Stockholm hamnens förträfflighet och förtjänsten med att där grunda en ny stapelstad. Vasaborgarna erbjöd sig till och med att flytta till den nya staden, ett löfte man senare skulle få ångra. Det här skedde i början av 1760-talet, men redan 1765 gjorde ett maktskifte i den svenska riksdagen att handelstvånget avskaffades. Björneborg, Gamlakarleby och Uleåborg tilldelades stapelrättigheter, men Vasa beordrades i enlighet med tidigare överenskommelser att flytta sin hamn till Kaskön. År 1766 kommenderades invånarna i Vasa och även i Kristinestad att flytta till Kaskön, samtidigt som en stadsplan började utarbetas. Ännu år 1774 utfärdades en kunglig befallning som sade att Kaskön skulle vara stapelstad åt Vasa, Kristinestad, Nykarleby, Jakobstad och Brahestad och att fartyg från Gamlakarleby och Uleåborg skulle anlöpa Kaskön för förtullning. Man kan lätt förstå att en förbittring spred sig i de österbottniska städerna över att deras tidigare vapen för stapelrätt nu vänts emot dem. Småningom lyckades dock stad efter stad frigöra sig från anknytningen till Kaskön. År 1779 fick Vasa egen stapelrätt efter att man meddelat att man hellre avstår från stapelrättigheter än flyttar till Kaskön. Kristinestad lyckades som sista stad lösgöra sig några år senare. Då Kaskö stad slutligen grundades år 1785 måste man således stå helt på egna ben. Kaskö betraktades som en överflödig stad på den österbottniska kusten.4 Stadens trängda läge illustreras tydligt i Figur 1, som visar handelsområdena i Finland i slutet av den svenska tiden. Att staden trots de här omständigheterna ändå grundades måste tillskrivas en tröghet i

kaskö

systemet. Det var uppenbarligen inte möjligt att stoppa den process som redan rullat igång. En viktig faktor var också att en del Vasaborgare redan tagit statsmakten på orden och flyttat till Kaskö innan staden ens grundats. Den mest anmärkningsvärda av dessa var Johan Bladh, som genom sina påtryckningar på statsmakten antagligen spelade en avgörande roll för att staden trots allt grundades. Johan Bladh, tillsammans med sin son Petter Johan Bladh, spelade en viktig roll för näringslivet i staden under de första åren. Ännu idag utgör den så kallade Bladhska gården, byggd 1788, en av de ståtligaste byggnaderna i trästaden Kaskö.5 En annan märkesman i det tidiga Kaskö var provinsialschäfer Johan David Cneiff, som hade tilldelats ett kronohemman på Kaskön på 1740-talet.Hemmanetövertogsavstadendåden grundades, och sägnen säger att Cneiff förbittrades av det sätt stadsledningen behandlat honom på, och att han i vredesmod inristat en förban-

nelse över staden i det som kom att kallas Cneiffska stenen. I själva verket hade den lärde Cneiff ristat in sin levnadshistoria på latin6, men sägnen om Cneiffs förbannelse levde vidare under lång tid i Kaskö. När man begrundar stadens levnadshistoria, som vi strax skall göra, kan man förstå att Kasköborna haft anledning att tro på att en förbannelse spelat in i stadens utveckling.

2000

1500

1000

500

1785 1810 1830 1850 1870 1890 1910 1930 1950 1970 1980 2000

Fig. 3: Befolkningsutveckling i Kaskö 1785–2010 (Källa: Folkkulturarkivet;7 Statistikcentralen).

Fig. 2: Bladhska gården och inre hamnen fotograferade år 1909 (Fotots ägare: Rolf Folmer).

kaskö

Figur 3 visar Kaskö stads befolkningsutveckling från grundandet fram till idag. Speciellt två skeden, järnvägens ankomst år 1912 och cellulosafabriken Metsä-Botnias grundande år 1977 är anmärkningsvärda och kommer att utgöra avgränsningar i beskrivningen som följer.

Den agrara sjöfartsstaden 1785–1911 Konkurrensen från övriga städer på den österbottniska kusten gjorde att Kaskö inte fick möjlighet att etablera sig som en betydande hamnstad eller industristad. Att staden grundades på en ö med skral förbindelse till fastlandet gjorde dessutom att Kaskö inte heller kunde bli något regionalt marknadscentrum. Istället kan Kaskö under hela 1800-talet karaktäriseras som en agrar sjöfartsstad, där huvudnäringarna var jordbruk, sjöfart och fiske.8 Den sociala strukturen i Kaskö under 1800-talet hade en speciell karaktär på så sätt att det

Fig. 4: Lillstuga på Alexandersgatan 17. Den stora tomten tillät odling i mindre skala. Foto från Svenska litteratursällskapet i Finland, Folkkultursarkivet. Fotograf: Bertil Bonns 1980.

lägsta skiktet var förhållandevis litet medan mellanskiktet var betydligt större än i andra städer i Finland vid den här tiden. Det här visar på att industrialiseringsprocessen startade relativt sent i Kaskö. År 1860 utgjorde det högsta sociala skiktet 10 procent av befolkningen och bestod av tjänstemän, postmästaren, fartygsklareraren och några handelsmän. Mellanskiktet var så stort som 45 procent och bestod av befäl inom sjöfarten, hantverkare och lägre tjänstemän. Arbetarbefolkningens andel var också 45 procent och omfattade främst sjömän, fiskare, arbetskarlar och tjänstefolk9 (se Figur 9 på sid. 85). Kaskö hade en stark agrar prägel under hela 1800-talet. De allra flesta av invånarna levde helt eller delvis av självhushållning. Utanför stadsplanen på huvudön fanns det utrymme för odlingsjord, som en del borgare även använde som lantgårdar. Odlingen skedde dessutom inne i själva staden, på de generöst till-

kaskö

tagnagårdstomterna.Boskapsskötselnvarockså betydande: det gick ett hundratal kor och lika många får på stadens omkring 700 invånare i medlet av 1800-talet.10 Herrskapet i Kaskö ville förstås visa sin status och skillnader till lägre grupper genom sitt leverne. Ändå hade de allra flesta stadsbor i huvudsak liknande bostäder och byggnader på sina tomter, fastän herrskapets gårdar ändå var aningen större och mer påkostade. Vid den här tiden fanns bebyggelsen i Kaskö längs med den västra stranden (se karta över tomtbesittning på sid 82). Bosättningen var uppdelad så att de mer välbeställda i större utsträckning var bosatta i den södra delen av staden, medan fiskar- och arbetarbebyggelsen fanns i den norra delen.11 Fisket hade förstås en framstående position i den maritima staden. Fiskeredskap fanns i de flesta hushåll och även tjänstemän drygade på det sättet ut sin inkomst vid sidan av sitt ämbete.12 Fisket hade en så speciell status i Kaskö att fiskarna till och med borde benämnas som borgare. Enligt Räsänen13 hade 37 fiskare borgarrättigheter år 1844. Fiskarna hade egna tomter i staden, medelstora hus och en fiskebod vid stranden. De här förhållandena för fiskeriet rådde ännu på 1900-talet, såsom Åström påpekar: ”Betingelserna för att inträda som fiskare i stadssamfundet påminde om de villkor de övriga borgarna hade att uppfylla. För såväl tomtägandet som besittningen av arrendejord var arvssituationen avgörande, när det gällde att komma i besittning av denna egendom... Fiskarnas fasta egendom, redskap och båtar var av liknande art och en-

dast genom arv eller kompanjonskap kunde man etablera sig som fiskare” 14 En annan betydande del av befolkningen var sjöfararna. Till de mest framgångsrika hörde sjökaptener och skeppare. Sjömännen var den talrikaste gruppen av sjöfararna, och hade även de möjligheter att hålla sig med eget hus och egen tomt. Fiskarna och sjöfararna grupperas ovan i det lägsta sociala skiktet (Figur 9), men sett till deras levnad och status borde de i Kaskös fall anses tillhöra mellanskiktet.15 Det här understryker frånvaron av en betydande arbetarklass i Kaskö under 1800-talet. Under senare delen av 1800-talet avtog sjöfarten vartefter, främst i och med handels- och näringsfriheten och övergången till den mer kapitalkrävande ångfartygstrafiken. Enligt Räsänen16 förlorade Kaskö även den aktiva delen av borgarna, och med dem kontakten med omvärlden. Innan århundradet var slut hade Kaskö tappat sin sjöfart och staden var på väg att tyna bort.

Järnvägen och de finskspråkiga arbetarnas ankomst 1912–1976 Den optimism som föranleddes av ståndslantdagens beslut att bygga en järnväg från Seinäjoki till Kaskö gjorde att befolkningen under de fem åren som föregick järnvägens färdigställande växte med hela 32 procent. Den här väldiga förvandlingenavstadengavdåvarandestadsstyrelse anledning att producera skriften Kaskö stad och hamn17 för att rikta uppmärksamhet mot sin stad som nu äntligen skulle erhålla den status som central handelsknytpunkt som den från början var ämnad till. I publikationen utropar man glatt

kaskö

Fig. 5: Sjöbodar på sjöbodbacken norr om staden, dit sjöbodarna flyttade i samband med hamnens utbyggnad på södra sidan av staden på 1910-talet. Foto: Kenneth Nordberg 2012.

att ”av alla tecken att döma har Kaskö stad nu nått vändpunkten i sin tillvara och företer nu stora utvecklingsmöjligheter såsom en naturlig följd av att hamnenfått sinnödvändiga komplettering i och med järnvägsförbindelsen”. Med järnvägen återfanns förutsättningar för att hamnen äntligen skulle få en större betydelse, vilket också skedde. Trävaruhandeln, som under stadens hela historia haft en central ställning, expanderade kraftigt. Ett viktigt nytt företag var Silva såg, som under sin verksamma tid mellan 1918 och 1928 var den största arbetsplatsen i samhället.18 På 1920-talet grundades trävaruexportfirmorna Kaskisten Puutavara Oy och Oy Kaskö Wood, vilka även de var betydande arbetsgivare i staden under många årtionden. Båda firmorna verkade i Kaskö med omnejd ända fram till att de köptes upp av Metsä-Botnia i början av 1980-talet.19

Den stora inflyttningen i början av 1900-talet medförde också att Kaskö förvandlades till en tvåspråkig stad, eftersom de flesta inflyttade arbetarna kom från de finska grannsocknarna. Enligt uppgift var befolkningen ännu år 1900 till 97 procent svenskspråkig, medan den finska andelen hade ökat till 34 procent år 1920.20 Eftersom det fanns gott om utrymme i den ursprungliga stadsplanen bosatte sig de nya inflyttarna i samma områden som stambefolkningen, vilket antagligen bidrog till att någon större motsättning mellan språkgrupperna aldrig uppstod. De finskspråkiga assimilerades efterhand i samhället och lärde sig förstå svenska.21 Ändå kan man prata om att det bildades en finskspråkig arbetarklass i Kaskö. Det var till exempel de finskspråkiga arbetarna som införde den fackliga organiseringen i Kaskö, eftersom de svenskspråkiga arbetarna var mycket få och oftast var

kaskö

Fig. 6: Arbetarbostäder vid Silva såg på 1920-talet. Foto från Svenska litteratursällskapet i Finland, Folkkultursarkivet.

besuttna, dvs. de innehade egen gård. Fastän de finskspråkiga inte var områdesvis samlade i staden bodde de i motsats till den övriga befolkningen övervägande på hyra, till en del i särskilda arbetarbostäder, som hade byggts under Silva sågs storhetstid.22 Snart var dock de goda tiderna över i Kaskö för den här gången. Silva sågs nedläggning och den allmänna depressionen på 1930-talet medförde flyttningsförluster och efter kriget kom en ny befolkningstillväxt aldrig riktigt igång. Det pratas om en nästan fullständig brist på arbete för den generation som nådde arbetsför ålder på 1950-talet.23 Befolkningen minskade från 1600 personer år 1950 till omkring 1300 år 1970. Utflyttningen förändrade Kaskö också språkligt, då nästan samtliga utflyttade var unga och svenskspråkiga. Att de tillgängliga arbetsplatserna huvudsakligen fanns i Sverige gjorde att de finskspråkiga ungdomarnas utvandring hämmades på ett annat sätt än de svenskspråkigas. Skillnaden i utflyttning var så stor att finska kom att bli

majoritetsspråk i staden. År 1970 hade 56 procent av Kasköborna finska som modersmål.24

Metsä-Botnia-eran 1977–2009 För österbottningen har Kaskö under lång tid varit så starkt förknippat med cellulosafabriken Metsä-Botnia (MB) att det varit svårt att föreställa sig staden utan fabriken. I ett historiskt perspektiv kan antagligen järnvägens ankomst vara en jämförbar händelse, men det är ändå ett otvivelaktigt faktum att MB:s ankomst till staden förändrade den från grunden. En tidigare ledande tjänsteman på företaget jämförde förhållandet mellan företaget och staden som det mellan en elefant och en mygga, vilket är en beskrivning som på många sätt måste anses välfunnen. I den ursprungliga planeringen av fabriken utgick MB:s ledning från att det inte fanns några färdiga strukturer eller tjänster som man kunde använda sig av i Kaskö, och därför måste företaget i den meningen bli självförsörjande. MB ökade inte bara skatteintäkterna för staden utan styrde på

kaskö

många sätt stadens utveckling genom sin storlek och sina ekonomiska resurser. Företaget satsade ansenliga summor på utbyggnaden av hamnen, samtidigt som en ny stamväg byggdes för företagets räkning. Speciellt under 1980-talet understödde staden i stort sett alla förslag till utveckling som företaget presenterade. MB hade bland annat planer på att fördubbla fabrikens storlek, en ambition som aldrig kom att förverkligas, men staden erbjöd gladeligen ny mark för det ändamålet. Företaget var också starkt drivande förbyggandetavettfinskspråkigthögstadiumför de nyinflyttade ungdomarna. Ett fjärrvärmeverk grundadesistaden,vatten-ochavloppsnätbyggdes ut och gatorna fick äntligen asfaltsbeläggning. Stadens turismnäring fick också ett uppsving då en färjförbindelse till Sverige öppnades sommaren 1982 (bolaget gick dock i konkurs ett par år senare).25 Kaskö hade ett driv i utvecklingen som man väntat på sedan stadens grundande. Incitamentet till utbyggnaden av servicen var förstås befolkningstillväxten. Det fanns en tro på att MB:s ankomst skulle föra med sig andra etableringar. Under åren 1975–1980 ökade befolkningen med 636 personer, en tillväxt med fantastiska 49 procent. Återigen var inflyttarna i huvudsak finskspråkiga, vilket gjorde att språkförhållandet justerades till omkring 70/30 i finsk favör. Till skillnad från inflyttningen i och med järnvägens ankomst var endast 42 procent av de nya invånarna inflyttade från Vasa län. En del arbetare rekryterades från pappersindustriorter som Uleåborg, Kemi, orter i Kymmenedalen, Mellersta Finland, Tavastland och Satakunda, medan ledningen anställdes från Helsingforsregionen. Fyra femtedelar av inflyttarna härstam-

made ändå från landskommuner.26 En annan skillnad från 1910-talets inflyttning var att de nyinflyttade inte integrerades i den gamla kulturen, dels på grund av att svenskan inte längre var dominerande, dels på grund av att den nyinflyttade skaran var så pass stor och höll sig samman på ett annat sätt, då de allra flesta delade både arbetsplats och bostadsområde.27 För de nyinflyttades behov byggdes i snabb takt ett nytt bostadsområde kallat Cneiffska brinken, Kivikylä i folkmun. Det här området byggdes öster om järnvägen och fyllde slutligen den stadsplan som ritats upp på 1700-talet, vilket kan beskådas i Figur 7. Att det här nya området rymdes inom stadsplanen gör att det inte kan betraktas som en förort i egentlig bemärkelse, även om det på grund av järnvägen är klart avskilt från den gamla staden. Åldersstrukturen i området var till en början mycket homogen och bestod främst av unga barnfamiljer. Nybebyggelsen utgjordes av aderton våningshus och sjutton småhus, vilka inhyste 692 personer år 1980.28 Även om bostäderna på Cneiffska brinken vida översteg den gamla bosättningen i modernitet vantrivdes många av de inflyttade landsortsborna med de trånga lägenheterna och obefintliga gårdarna. De gamla trähusen med stora gårdar i den gamla delen av staden blev därför snart eftertraktade, vilket gjorde att bostadspriserna i det området sköt i höjden. Nybyggnation och sanering inom det gamlastadsplaneområdetförsvåradesdessutom av stadsplanebestämmelserna. Kaskö deltog vid den här tiden i ett riksomfattande experiment som innebar särskilda byggdirektiv. Ett exempel var att nya hus måste byggas fast i gatulinjen.30 31

kaskö

Fig. 7: Tomtbesittningen i Kaskö. Den ursprungliga stadsplanen fylldes först på 1970-talet. Figur från Svenska litteratursällskapet i Finland, Folkkultursarkivet.29

kaskö

Fig. 8: Metsä-Botniaarbetarnas bostäder i Cneiffska brinken. Foto: Kenneth Nordberg 2013.

Kaskö upplevde många goda år med MetsäBotnia. Invånarna tog del av en frikostig service, med bland annat låg kommunalskatt och fri barndagvård. Även om en del nya verksamheter kom igång under den här tiden, så blev ändå inte MB:s etablering starten på någon blomstrande näringslivsutveckling i Kaskö. Stadens befolkning minskade i stadig takt under 1990och 2000-talen, främst som en följd av att ungdomarna flyttade för utbildning och jobb i högskolestäder. År 2009 avslutade Metsä-Botnia sin verksamhet i staden. Kaskö blev ett offer för de storaskogsbolagensrationaliseringsåtgärder,då bedömningen gjordes att det fanns för många cellulosafabriker i Finland. Att valet föll på Kaskö hade inget att göra med de yttre omständigheterna – fabriken var välskött och hamnen var i ypperligt skick. Huvudpannan, den så kallade sodapannan, närmade sig dock sin livslängd på 30 år. Att byta ut den krävde en miljoninvestering, och att det inte gjordes i god tid förseglade mer eller mindre fabrikens öde. Beslutet

togs av skogsbolagens högsta ledning och Kaskö hade inga möjligheter att påverka beslutet. Kaskö blev därmed en typisk ensidig engenerations-industristad, en ort där en industribransch håller samhället vid liv under en generations livscykel. Efter 32 verksamma år på fabriken i Kaskö hade många av de uppsagda arbetarna nära på fullgjort hela sitt yrkesliv på fabriken. Kaskö stod, återigen, inför kolossala omstruktureringsproblem.

Kaskö idag Nedläggningen av fabriken gjorde att Kaskö på många sätt tvingades tillbaka till verkligheten: staden är liten och otillgänglig, belägen i en avlägsen region som präglas av avbefolkning. Den demografiska situationen är också mycket bekymmersam. År 2010 var 25 procent av befolkningen 65 år eller äldre i Kaskö, medan en tredjedel befann sig i åldersgruppen 50–65.32 Nedläggningen av fabriken orsakade förstås en kraftigt ökad arbetslöshet, som sedan dess rört

sig mellan 12 och 18 procent. Värt att notera är att omkring 70 procent av de arbetslösa är 50 år eller äldre,33 ett faktum som visar på ett strukturellt problem som ytterligare försvårar omplaceringen av arbetskraften. Kaskö genomför idag svåra besparingsprogram med indragning av service och uppsägning av personal som följd. Situationen efter nedläggningen försvårades ytterligare på grund av att MB, enligt uppgifter av ett antal regionala aktörer, kraftigt försvårade utnyttjandetavindustriområdet.Stadensatsade på att locka till sig ersättande industri med den utmärkta hamnen som främsta lockbete, vilket inte lyckades, dels på grund av MB:s restriktiva inställning, dels på grund av den globala ekonomiska nedgången. Projektledare för omställningsprojekten lyfte även fram Kaskös litenhet och perifera läge som hämmande faktorer för potentiella nyetableringar. Den omedelbara mobiliseringen kring omstruktureringen visade dock på ännu ett bakomliggande problem, nämligen den traditionellt besvärliga samarbetsförmågan i regionen. Nedsättande omdömen från grannkommunerna har genom historien varit vanliga, motiverade av åsikten att den halvagrara staden inte var märkvärdigare än någon av byarna i nejden. Kaskö var under lång tid ett predikogäll under Närpes, och Närpesborna benämnde bland annat Kaskö som ”den stad som börjar där asfalten tar slut”.34 Förhållandet till Kristinestad, den tredje kommunen i region Sydösterbotten, har inte varit mycket bättre. Kaskö har således tvingats försvara sin status som stad genom att lyfta fram stadens särart. Ett tidigt exempel är den stadsport som byggdes på 1800-talet för att förstärka skillnaden mellan

kaskö

staden och landsbygden. Stadsplanen, gatubelysningen, handeln, restaurangerna och caféerna var andra faktorer som särskilde Kaskö från grannbyarna.35 Kaskös litenhet har dock gjort att bland annat hälsovård och utbildning krävt att samarbeten inletts, men staden har i stor utsträckning försökt klara sig på egen hand. Under MB-tiden var Kaskö dessutom i en position där man kunde kräva gynnsamma villkor i de samarbetsavtal som förhandlades, vilket förargade de andra parterna i regionen. Samarbetssvårigheternaförvärradesytterligaremeddeinflyttade MB-arbetarna, som kände samhörighet med de finskspråkiga grannkommunerna Teuva, Karijoki och Isojoki, snarare än med kommunerna i det mer svenska Sydösterbotten. Det här besvärliga regionala förhållandet har gjort att någon avanceradmobiliseringkringregionensnäringslivsutveckling inte varit möjlig att upprätthålla. Mest utmärkande för de här problemen är att Närpes och Kristinestad grundat egna näringsutvecklingsbolag istället för att bilda ett gemensamt bolag för hela regionen, som trots allt endast har 18 000 invånare. Samtidigt står Kaskö utan ett liknande bolag, vilket säkerligen inte underlättar de demografiska problemen. Näringslivet i Kaskö är förstås kraftigt försvagat idag, men ännu finns en del mindre industrier kvar. Pappersmassa-fabriken Metsä-Board fungerar på MB:s gamla industriområde och sysselsätter 80 personer. En del metallindustri finns också, men främst upprätthålls hoppet om Kaskös framtida industri av det som initialt gav upphov till staden, nämligen den utmärkta hamnen. Skeppningsvolymen har förstås minskat sedan MB:s nedläggning men är fortsatt på

kaskö

en relativt hög nivå. Hamnen täcker 20 hektar och skeppar i huvudsak trävaror och spannmål. Med stolthet påstår man också att Finlands största fiskehamn finns på området, med tillhörande fiskförädling. Hamnens duglighet hänger dock långt på den gamla järnvägen, som är i skriande behov av förbättringar för att trafiken skall kunna fortsätta. Tåglinjen har sedan länge slutat med passagerartrafik, och att övertyga centrala beslutsfattare om dess betydelse för godsfrakt i konkurrens med andra kustlinjer är en mycket svår utmaning för Kasköborna.

Kontinuitet som småstad Ett kännetecken för Kaskö genom hela dess historia, med ett kortare undantag på 1920-talet, har varit att en förhållandevis liten andel av befolkningen tillhört det lägsta sociala skiktet. Det här förhållandet förstärks av det som tidigare belagts i den här texten, att fiskarna och sjöfararna räknats till det lägsta sociala skiktet, fastän de på många sätt uppvisar karaktäristika för medelskiktet. Under en kort tid efter järnvägens ankomst hade Kaskö en betydande arbe-

Fig. 9: Den sociala strukturen i Kaskö på 1800- och 1900-talen i jämförelse med Åbo och städer i hela landet.37 38 39 40

tarklass, men den minskade snabbt igen under efterkrigstiden. I och med etableringen av MB förändrades förstås den socioekonomiska strukturen kraftigt. Även om det existerade en hierarki bland personalen på MB, med högre och tekniska funktionärer placerade ovanför arbetarna, speglades inte det här förhållandet i deras ekonomiska ställning. Arbetarna på MB var välbetalda och kan snarare kategoriseras som medelklass än som arbetare.36 Nu liknade den sociala strukturen i Kaskö egentligen för första gången den i övriga städer i Finland (se Figur 9). Ur det socioekonomiska perspektivet kan man därför påstå att Kaskö på sätt och vis hoppade över industrialiseringen och gick direkt från att vara en förindustriell stad till att bli en postindustriell stad. Den sena, eller obefintliga, industrialiseringen särskilde förstås Kaskö från andra städer på många fler sätt. Före fabrikens etablering var det småskaliga fisket och jordbruket ännu viktigt i Kaskö, detta vid en tid då övriga finska städer var på väg in i det postindustriella skedet. Innan MB:s ankomst saknade Kaskö i stor utsträckning

1860

1920

Kaskö

1870

Åbo

1920

Högsta skiktet

Mellanskikt

1950

Kaskö

1980

Lägsta skiktet

1950

1975

Hela landet

skö

karaktäristika för industrialiseringen, såsom industriområden, förstäder och förorter, höjd servicenivå, modernisering, kraftigt byggande och sociala problem.41 Sett med välvilliga ögon kan man påstå att den här speciella utvecklingen gjort att många negativa följder har kunnat undvikas, samtidigt som den ursprungliga stadsplanen i stor utsträckning kunnat bevaras. Att staden är väl bevarad framgår även av Museiverkets skildring: ”Trästadens struktur och proportioner samt byggnadsbeståndet som till sina äldsta delar härstammar från 1700-talet är exceptionellt välbevarade. Stadsplanens grundläggande element med huvud- och tvärgator samt torgkompositioner har bevarats i stadens struktur. Stadsbilden och stadsstrukturen har

kaskö

bevarats exceptionellt luftig jämfört med övriga trästäder i Finland. … Stadsmiljön i Kaskö kännetecknas av rymliga tomter bebyggda med boningshus i träd från olika tider och av olika storlek. Särskilt framträdande är formspråket från förra sekelskiftet som präglar både bostadshus och offentliga byggnader såsom föreningshuset och brandkårshuset. Bostadsbebyggelsen från 1930-och1950-talenkompletterarstadsstrukturen.” I en tid då tillverkningsindustrin flyttar till låglöneländer vinner en satsning på en avslutad industriell epok inte Kaskö en plats i framtiden. Utan järnvägen faller också hamnen som dragande kraft för nyetableringar. Kaskös situation idag präglas starkt av det perifera lä-

Fig. 10: Rådhusgatan i Kaskö, som inofficiellt kallades köpmansgatan redan på 1860-talet. Här finns många gamla byggnader bevarade med de karaktäristiska förstorade handelsfönstren. Foto: Kenneth Nordberg 2013.

kaskö

get och otillgängligheten. Kaskö ligger över en timmes bilfärd från de tre närmsta regioncentrumen Vasa, Björneborg och Seinäjoki, ett faktum som måste anses utgöra den verkliga utmaningen för staden. En vackert belägen och väl bevarad trähusstad på pendelavstånd från ett tillväxtcentrum skulle vara ett mycket eftertraktat och dyrt bostadsområde. Med stadens framtid i åtanke, trots den perifera positionen, är ändå den säregna trähusstadsmiljön i omedelbar närhet till havet och

skärgården mycket värdefull. Den unika historien, staden som först övergavs och sedan aldrig lyckades utvecklas till ett centrum för utrikeshandel eller industri, har gjort att den gamla stadsplanen i Kaskö utvecklats utan ett moderniseringstryck eller ett tvunget val mellan att bevara eller förnya. En satsning på de här kvaliteterna, en satsning på en kontinuitet som genuin trästad, kan eventuellt bära längre in i framtiden än vad periodvisa industriella etableringar kan göra.

Källförteckning Finell, Helge 1983, ”Kaskö stads näringar” i Kaskö stads historia, Kaskö stad, Närpes. Jungar, Sune 1983, Stadens grundläggning och österbottningarnas kamp för större handelsfrihet i Kaskö stads historia, Kaskö stad. Jutikkala, Eino 1957, Turun kaupungin historia 1856-1917, Turku. Kaskö stadsstyrelse 1912, Kaskö stad och hamn, Kaskö stad. Leppänen, Elina 1985, Den finskspråkiga arbetarbefolkningen under mellankrigstiden i Kaskö - kontinuiet och förändring i en småstad, Folklivsstudier XVI,Folkkultursarkivet, Helsingfors Rauhala, Urho 1966, Suomalaisen yhteiskunnan sosiaalinen kerrostuneisuus. 1960-luvun yhteiskunnan sosiaalinen kerrostuneisuus ammattien arvostuksen valossa. Sosiaalipoliittisen yhdistyksen tutkimuksia 14, Porvoo. Räsänen, Matti 1985a, Utgångspunkter, i Kaskö - kontinuiet och förändring i en småstad, Folklivsstudier XVI,Folkkultursarkivet, Helsingfors Räsänen, Matti 1985b, Livsföringen i Kaskö under 1800-ta-

let, i Kaskö - kontinuiet och förändring i en småstad, Folklivsstudier XVI,Folkkultursarkivet, Helsingfors Räsänen, Matti 1985c, Kontinuitet och förändring – Från förindustriell stad till industristad, i Kaskö - kontinuiet och förändring i en småstad, Folklivsstudier XVI,Folkkultursarkivet, Helsingfors Räsänen, Riitta 1985, De anställda vid Metsä-Botnia, i Kaskö - kontinuiet och förändring i en småstad, Folklivsstudier XVI,Folkkultursarkivet, Helsingfors Röös, Jarl 1983, Herrmans hemman och Johan David Cneiff, i Kaskö stads historia, Kaskö stad, Närpes. Suomen taloushistoria 1, 1980, Agraarinen Suomi, Kustannusosakeyhtiö Tammi, Helsinki. Waris, Heikki 1980, Suomalaisen yhteiskunnan sosiaalipolitiikka. Johdatus sosiaalipolitiikkaan, Sosiaalipoliittisen yhdistyksen julkaisua 5, seitsemäs painos, Porvoo. Åström, Anna-Maria, 1985, Social struktur och livsföring i Kaskö under 1900-talet, i Kaskö – kontinuiet och förändring i en småstad, Folklivsstudier XVI,Folkkultursarkivet, Helsingfors

Noter 1 Åström, 1985. 2 Suomen taloushistoria 1, 1980, s. 280. 3 Jungar, 1983, s. 11–18. 4 Räsänen, Matti, 1985a, s. 22. 5 Jungar, 1983, s. 19–20. 6 Röös, 1983, 29–30. 7 Räsänen, Matti, 1985a, s. 32. 8 Räsänen, Matti, 1985b, s. 52. 9 Räsänen, Matti, 1985a, s. 33. 10 Räsänen, Matti, 1985b, s. 52.

11 Åström, 1985, s. 199. 12 Åström, 1985, 191. 13 Räsänen, Matti, 1985b, s. 81. 14 Åström, 1985, s. 147. 15 Åström, 1985, s. 98. 16 Räsänen, Matti, 1985b, s. 86. 17 Kaskö stadsstyrelse, 1912. 18 Åström, 1985, s. 193. 19 Finell, 1983, s. 193. 20 Åström, 1985, s. 205. 21 Åström, 1985, s. 113.

22 Leppänen, 1985. 23 Åström, 1985, s. 206. 24 Räsänen, Matti, 1985a, s. 36. 25 Räsänen, Riitta, 1985, 296– 297. 26 Räsänen, Riitta, 1985, s. 292. 27 Räsänen, Matti, 1985c, s. 376. 28 Åström, 1985, s. 126. 29 Räsänen, Riitta, 1985, s. 317– 319. 30 Räsänen, Riitta, 1985, s. 324.

31 Räsänen, Matti, 1985c, s. 370. 32 Källa: Statistikcentralen. 33 Källa: TEM Arbetsförmedlingsstatistik. 34 Åström, 1985, s. 112. 35 Räsänen, Matti 1985c, s. 374. 36 Räsänen, Riitta, 1985, s. 299. 37 Jutikkala, 1957, s. 372–378. 38 Rauhala, 1966, s. 212–245. 39 Räsänen, Matti, 1985a, s. 33. 40 Waris, 1980, s. 17. 41 Räsänen, Matti, 1985c, s. 373.

Skellefteå – inventering av ett krympande trähusbestånd Martin Hedlund

Den här studien undersöker en specifik planprocess i Skellefteå där det kulturhistoriska intresset att bevara en äldre byggnad hamnat i konflikt med intresset att riva och bygga nytt. Utgångspunkten för studien är att planprocessen utgör en förhandlingssituation där aktörerna ges utrymme att argumentera för sina respektive intressen (även om aktörernas inflytande är ojämnt fördelade i planprocessen). Syftet är att undersöka hur olika aktörer argumenterar för bevarande respektive förnyelse och kategorisera argumenten utifrån vilka värden i kulturmiljön som de baseras på. Utifrån kategoriseringen ska sedan slutsatser dras om hur kulturmiljövårdens argument tas emot av de andra aktörerna i planprocessen. För att placera planprocessen i dess kontext kommer även en planeringshistorik över Skellefteå Centrum att presenteras samt en inventering av hur Skellefteå Centrums historiska trähusbestånd förändrats sedan 1972.1

Material Materialet som fallstudien bygger på består av detaljplanehandlingar i form av samrådsmöten, fullmäktigebeslut, kostnadsinventeringar etc. Handlingarna kommer från Skellefteås Bygg- och Miljökontor samt Skellefteå Museum. En lika stor del av materialet utgörs av tidningsartiklar från de två lokaltidningarna Västerbottens Folkblad och Norra Västerbotten. Ur argumentationssynpunkt är tidningsartiklarna lika intressanta som planhandlingar eftersom fler aktörer kommer till tals och de ges utrymme att presentera deras argument. I fallstudien avser termen ”lokaltidningen” båda tidningarna, vilken tidning som refereras anges i fotnoten. Tidningsartiklarna är hämtade från Skellefteå Museums arkiv (Kunskapskällan). Artiklarna är sorterade efter vilket kvarter i Skellefteå som de handlar om. Tyvärr är arkivet inte fullständigt och en del artiklar som rör kvarteret kan vara utelämnade från arkivet. Urvalet av tidningsartiklar

skellefteå

är därför begränsat till Kunskapskällans urval av tidningsartiklar. Däremot har inget argument för bevarande respektive förnyelse som förkommer i artiklarna eller planhandlingarna utelämnats vilket innebär att inget egentligt urval ligger till grund för aktörernas argument. Detta är förstås en förutsättning för att undvika ”bias” i materialet och senare i analysen. Materialet som ligger till grund för fallstudien är tillförlitligt eftersom såväl planhandlingar som tidningsartiklar i två olika tidningar stämmer överens med varandra. Att tidningsartiklar ingår i materialet innebär heller inga problem eftersom aktörernas argument står i fokus; det är inte sanningshalten i argumenten som ska analyseras. Inventeringen och kartorna som presenteras ovan bygger på observationer i Google Street view och kompletterande observationer i fält. Dessa har jämförts med inventeringen från projektet ”Den nordiska trästaden” från 1972 för att kunna dra slutsatser om vilka hus som rivits och vilka som fortfarande står kvar. För att kunna dra ytterligare slutsatser ska inventeringen också jämföras med Skellefteå Museums bevarandeförslag för Skellefteå centrum från 1974. Genom att göra detta går det se vilken hänsyn som tagits till kulturmiljövårdens anspråk på bevarandevärd bebyggelse.

Kulturmiljöns värde I boken ”Från bevarande till skapande av värde” utgår Krister Olsson från ett miljöekonomiskt perspektiv och delar in kulturmiljöns totala värde i de två övergripande kategorierna ”bruksvärde” och ”icke-bruksvärde”.2 Bruksvärdet består

av ett direkt bruksvärde och ett indirekt bruksvärde. Det direkta bruksvärdet är den nytta som ägaren får ut av en fastighet, till exempel i form av byggnadens bytesvärde eller dess användning. Det indirekta bruksvärdet avser hur marken nyttjas av andra än ägaren utan att ha med det direkta brukandet att göra. Till exempel kan det handla om rekreationsaktiviteter, men det kan även handla om känslan av skönhet som förbipasserande individer kan uppleva. Under kategorin icke-bruksvärde återfinns kulturmiljöns framtida bruksvärde (det så kallade optionsvärdet) samt dess existensvärde. Optionsvärdet avser det värde som individer idag tillskriver framtida generationers nyttjande. De värden som hittills räknats upp är instrumentella värden då de fungerar som medel för något annat värde. Existensvärdet handlar däremot om själva existensen av miljön och avser fall där individer tillskriver bebyggelsemiljön intrinsikala värden. Kulturmiljöns värden ur ett aktörsperspektiv kan också kategoriseras beroende på om värdena representerar en kollektiv eller en privat nyttighet. Kollektiva och privata nyttigheter definieras utifrån graden av rivalitet och graden av exkluderbarhet. Privata nyttigheter avser nyttigheter för vilka en hög grad av rivalitet och exkluderbarhet föreligger vid konsumtion av värdet, medan kollektiva nyttigheter avser nyttigheter där varken rivalitet eller exkluderbarhet föreligger vid konsumtion av värdet. Applicerat på kulturmiljöns totala värde är det direkta bruksvärdet en privat nyttighet medan de övriga kategorierna är kollektiva nyttigheter. Det direkta bruksvärdet är en privat nyttighet eftersom både

skellefteå

Direkt bruksvärde

Indirekt bruksvärde

· Rivalitet · Exkluderbarhet

· Icke rivalitet · Icke exkluderbarhet

Optionsvärde

Existensvärde

· Icke rivalitet · Icke exkluderbarhet

Fig. 1: Exkluderbar-

Privat nyttighet

rivalitet och exkluderbarhet föreligger för en byggnads eller miljös bytesvärde. Ägaren har dessutom rätt att besluta om byggnadens användning samt exkludera andra från byggnaden eller miljön. För det indirekta bruksvärdet föreligger dock varken rivalitet eller exkluderbarhet vilket innebär att det är en kollektiv nyttighet. Att den indirekta nyttigheten konsumeras av någon exkluderar inte någon annan från att konsumera nyttigheten. Ägaren kan till exempel inte hindra vissa från att uppleva skönheten av en byggnad medan andra tillåts. Optionsvärdet kan på liknande sätt som det indirekta bruksvärdet konsumeras av ett obegränsat antal individer utan att någon rivalitet föreligger eftersom det alltid åsyftar ett värde för framtida individer. Detsamma gäller existensvärdet, utan att varken rivalitet eller exkluderbarhet föreligger kan existensvärdet konsumeras av ett obegränsat antal individer. Båda är alltså kollektiva nyttigheter.4 Resonemangen ovan är sammanfattade i Figur 1. Poängen med att kategorisera kulturmiljöns värden utifrån om de är kollektiva eller privata nyttigheter är att olika grader av engagemang

Kollektiv nyttighet

kan förväntas från aktörer beroende på om värdena är kollektiva eller privata.5 I den fria marknadens idealtillstånd, ett samhälle helt utan offentliga aktörer, förväntas väldigt få försvara kollektiva nyttigheter. Även fast den enskilde medborgaren drar nytta av kulturmiljöns indirekta bruksvärde så är det mindre troligt att han/ hon försvarar denna nytta i en planeringsprocess. Kostnaden av att engagera sig överstiger helt enkelt värdet som den kollektiva nyttigheten ger upphov till för den enskilde. Eftersom nyttigheten är kollektiv kan den enskilde dessutom åka snålskjuts på andra utan att själv behöva offra något. Resultatet av att alla resonerar likadant blir att ingen värnar den kollektiva nyttigheten vilket leder till en förlust för hela populationen, detta problem känt som ”the tragedy of the commons”. I ett samhälle med offentliga aktörer (eller där bindande kontrakt upprättats mellan alla berörda individer) blir utfallet ett annat. Offentliga aktörer med uppgift att värna de kollektiva nyttigheterna är därför en tänkbar lösning på allmänningens tragedi.6 För den fysiska planeringen och för kulturmiljövården innebär detta att ansvaret att värna kollektiva

het och rivalitet utifrån kulturmiljöns värden.3

skellefteå

nyttigheter bör ligga på offentliga aktörer och inte på individer.

Inventering av Skellefteå Skellefteå är en av få norrländska städer med historisk träbebyggelse som aldrig brunnit ner. 1972 när projektet ”Den Nordiska Trästaden” inventerade historiska trähus i bland annat Skellefteå fann man dock att staden hade kvar relativt få historiska trähus.7 Detta trots att staden aldrig brunnit.8 Detta gör inventeringen av det historiskaträhusbeståndetiSkellefteåextraintressant. Inventeringen och kartorna bygger på observationer i Google Street view och kompletterande observationer i fält. Dessa har jämförts med en karta från projektet ”Den nordiska trästaden” från 1972 för att kunna dra slutsatser om vilka hus som rivits och vilka som fortfarande står kvar. För att kunna dra ytterligare slutsatser ska inventeringen också jämföras med Skel-

Fig. 3: Förändring av det historiska trähusbeståndet i Skellefteå sedan 1972

lefteå Museums bevarandeförslag för Skellefteå centrum från 1974. Genom att göra detta går det se vilken hänsyn som tagits till kulturmiljövårdens anspråk på bevarandevärd bebyggelse. Den första stadsplanen för Skellefteå ritades 1844 av kommissionslantmätare C E Sandström. Planen var en klassisk rutnätsplan med en gatubredd på cirka 12 meter och syftade främst till att reglera brandskyddsbestämmelser. Byggnaderna som upprättades under denna period var byggda av timmerstomme med träpanel (Arbetsgruppen för bebyggelse och miljöinventering i Skellefteå centrum, 1976). Som en konsekvens av rikets första byggnadsstadga från 1874 upprättades en ny stadsplan för Skellefteå år 1883. Planen innebar en utökning av brandskyddet bland annat genom esplanader och brandgator. Även från denna period uppfördes många byggnader med timmerstomme och de flesta husen uppfördes med en fasad av lig-

skellefteå

Fig. 2: Trästaden i Skellefteå.9

gande träpanel. Den så kallade Strömsörskolan i kvarteret Svalan som ska diskuteras närmare längre fram byggdes under denna period. Perioden 1900–1930 fortsatte de flesta husen att byggas med träfasad. På 1920-talet byggdes särskilt många villor varav många står kvar än idag. År 1931 fick Sverige en ny byggnadslag som skulle komma att leda till förändringar för nya byggnader i Skellefteå. Stadsplanen kompletterades 1935 med bestämmelser om att inga nya hus i centrum fick byggas med träfasad på grund av brandrisken. Förutom att inga nya hus byggdes med träfasad så reveterades många träbyggnader efter de nya bestämmelserna från 1935.10 Alla hus i Skellefteå centrum som ingår

i inventeringen från 1972 i projektet ”Den nordiska trästaden” är således byggda före 1935. År 1972 genomfördes en inventering av den äldre trähusbebyggelsen i olika städer i Norden under titeln ”Den nordiska trästaden”. Skellefteå var en av städerna som ingick i undersökningen. Inventeringen klassificerade olika städer utifrån hur stor andel äldre hus som var bevarade i stadskärnan. Skellefteå hamnade i kategorin ”Mindre områden bevarade” vilket innebär att en stor del av den äldre bebyggelsen hade rivits. Projektet leddes av nordens riksantikvarier. Detta avsnitt ska handla om hur det historiska trähusbeståndet har förändrats efter inventeringen 1972.

skellefteå

mellan Parkbron och Viktoriabron återstår 4 stycken träbyggnader medan 35 stycken är rivna. I kvarteret Korpen låg bland annat en apoteksbyggnad i trä som ansågs bevarandevärd av museet. Numera återfinns Skellefteå kommunhus i det kvarteret, det så kallade Brinkenhuset. Kommunhuset går som en tegelmur runt hela kvarteret och dominerar miljön i området.

Förnyelse

Fig. 4: Brinkenhuset dominerar älvsfasaden (Bild av Martin Hedlund)

I inventeringskartan från 1972 framgår att bebyggelsen i Skellefteå Centrum till stor del bestod av äldre träbebyggelse (Figur 1; ifyllda byggnader har träfasad och icke-ifyllda är reveterade). I nästan alla kvarter fanns delar av den äldre trähusbebyggelsen kvar. Trähusbebyggelsen var mer koncentrerad väster om torget och till en större grad riven öster om torget. I tre kvarter sydöst om centrum fanns dock ett antal byggnader bevarade. Och kvarteren öster om motorvägen bestod helt av äldre träbyggnader. Sammanlagt fanns 352 äldre träbyggnader i Skellefteå (antalet är färre om gårdshus och reveterade byggnader räknas bort). Av den äldre trähusbebyggelsen i Skellefteå Centrum som den kartlades 1972 ingick 76 byggnader i museets bevarandeförslag från 1974. Sedan inventeringen 1972 Skellefteå Centrums historiska trähusbestånd minskat markant (se Figur 2). Av de 352 träbyggnaderna 1972 återstod 181 byggnader (plus 26 reveterade byggnader) år 2011 medan 144 hade rivits. Som framgår av kartan i Figur 2 är de flesta byggnader rivna kvartersvis. I kvadraten söder om Kanalgatan

Generellt tillhör många av de nya byggnaderna den offentliga sektorn.Träbyggnaderna i kvarteret Balder revs på grund av att gymnasieskolan byggdes ut. I kvarteret Måsen står stadens polishus idag. I kvarteret Svalan (vars planprocess detaljstuderas längre fram i uppsatsen) finns idag en grusparkering som utnyttjas av kommunanställda. Och i kvarteret Lärkan har servicehus för stadens pensionärer ersatt träbyggnaderna i södra delen av kvarteret. I kvarteret Sleipner består dock byggnaderna av kontorshus för privata datorföretag. Majoriteten av de hus som ersatt de rivna trähusen är stenhus med tegelfasad i olika färger. Till formen är många av ersättningsbyggnaderna stora och kolossartade. Sammantaget innebär detta att stadsmiljön i Skellefteå förändrats på ett fundamentalt sätt. Tillskillnad från Piteå som försökt behålla trästadskaraktären i centrum har Skellefteå brutit helt med den traditionen. Från att ha haft en småskalig trähusbebyggelse har Skellefteå fått en kolossartad stenhusbebyggelse varav majoriteten har tegelfasad(någraavdesenastenybyggnationerna har dock träfasad vilket tyder på att trenden att bygga i trä är på väg tillbaka). Särskilt stor

har förändringen varit längs med älvkanten där i princip alla äldre trähus antingen rivits eller ersatts med stenhus med tegelfasad. En jämförelse mellan museets bevarandeförslag från 1974 och den rivna bebyggelsen visar att ett antal bevarandevärda träbyggnader inom större kulturmiljöer har rivits. I kulturmiljön till väster är det 6 byggnader i kvarteret Balder som rivits, och i kulturmiljön till öster är det 3 byggnader i kvarteret Svalan och 1 byggnad i kvarteret Sleipner som rivits. 7 stycken bevarandevärda byggnader utanför kulturmiljöer har också rivits varav alla hade träfasad; bland annat apoteksbyggnaden i kvarter Korpen som nämndes ovan och två byggnader i kvarter Höken (Figur 2).

skellefteå

Museets bevarandeförslag resulterade även i ett bevarandeprogram för Skellefteå Centrum som antogs i januari 1982. Bevarandeprogram-

Fig. 5: Fasaden mot älven som den såg ut 1955, gamla bryggeriet i förgrunden och trähusen i kvarteret Korpen i bakgrunden.11

Fig. 6: Karta över Skellefteå, byggnader rivna mellan 1972–1992

skellefteå

att dubbelt så många rivningar inträffade åren 1972 till 1992 jämfört med åren 1992 till 2011. Värt att notera är även att de flesta kvarterslika rivningarna ägde rum perioden 1972–1992. Majoriteten av ersättningshusen som uppfördes mellan 1972 och 1992 har tegelfasad.

Lagskydd och riksintresse

Fig. 7: Strömsörskolan.13

Fig. 8: Kvarter Svalan (till höger) och kvarter Strömsör (till vänster).14

met som baserades på museets förslag från 1974 utformadesavstadsarkitektkontoretochinnebar att rivningslov skulle kunna beviljas för 15 byggnader som ursprungligen ingick i museets förslag (byggnaderna i kvarter Korpen och kvarter Balder var dock redan rivna). Idag finns 5 byggnader kvar för vilken rivningslov skulle kunna beviljas enligt planen medan de andra 10 är rivna. Av de byggnader som beslutades ingå i bevarandeplanen har dock bara en rivits (Bryggeribyggnaden i kvarter Laxen, dock inte en träbyggnad).12 1992 kom Skellefteå Museum ut med en förnyad bebyggelseinventering av Skellefteå Centrum. I inventeringen konstateras att det skett stora förändringar sedan det första bevarandeförslaget presenterades. Figur 5 visar vilka byggnader som rivits mellan 1972 och 1992. En jämförelse mellan rivningar av historiska träbyggnader 1972 till 1992 och 1972 till 2011 visar

För kulturmiljövården återfinns dock även ett antal positiva nyheter i Skellefteå centrum. Hela det så kallade nordanåområdet har förklarats som riksintresse (området längst till sydväst i Figur 2 och Figur 5). Alla hus som tillhör Bonnstan är också bygnnadsminnesförklarade vilket ger dom ett starkt skydd i lag. Förutom trähusen i Bonnstan så är 7 andra trähus i Skellefteå byggnadsminnesförklarade, av dessa ligger fyra stycken inom riksintresset för nordanåområdet. Slutsatsen som kan dras av förändringen från 1972 är att det historiska trähusbeståndet i Skellefteå har blivit mindre; nästan hälften av byggnaderna som fanns 1972 har rivits idag. Med tankepåattbeståndetavbevaradeträbyggnader var litet redan i inventeringen 1972 är det numera tveksamt om Skellefteå kan klassificeras som en trästad, i vart fall inte om man enbart ser till centrumbebyggelsen. Att en del trähus äldre hus har byggnadsminnesförklarats skyddar ett fåtal hus och miljöer från rivning men majoriteten av äldre bebyggelse saknar skydd.

Planprocessen – Kvarteret Svalan ”Riv rucklet. Att hålla på och gaffla om ett sådant veritabelt ruckel är rent bedrövligt.

skellefteå

Det duger inte ens till fuse. Fulare kåk finns inte i denna stad. Att kalla en sån här kåk för kultur är svammel.” (Västerbottens Folkblad 3 mars, 1981. Insändare Strömsörskolan) I dåvarande kvarter Svalan (nuvarande kvarter Strömsör) (Figur 6 och 7) låg fem stycken träbyggnader varav tre stycken ingick i museets bevarandeförslag från 1974. Kommunens bostadsstiftelse (Skebo) ägde samtliga byggnader i kvarteret. En av byggnaderna, den så kal�lade Strömsörskolan, skulle senare komma att hamna i centrum för en utdragen diskussion om bevarande kontra förnyelse. Strömsörskolan byggdes på 1890-talet av firman Linder och Johansson för att användas som snickerifabrik med arbetarbostäder. Snickerifabriken var Skellefteås andra industri och med sina femtio anställda var den också Skellefteås största. Några år in på 1900-talet upphörde fabriken och byggnaden började istället användas som skola. Mellan 1906 och 1980 användes byggnaden för olika skoländamål (Arbetsgruppen för bebyggelse och miljöinventering i Skellefteå centrum, 1976). Den 22 augusti 1979 publicerarVästerbottens Folkblad (VF) en artikel om att Strömsörskolan kommerattläggasned.Fastighetskontoretmeddelar i samma artikel att Strömsörskolan inte kommer att rivas men att värmen kommer att stängas av och att byggnaden förmodligen kommer att stå tom ett tag framöver.15 I en utredning om Strömsörskolans framtida nyttjande som fritidsgård ett år efter artikeln drar fastighetskontoret slutsatsen att byggnaden uppvisar påtagliga tekniska brister och ej kan användas som

fritidsgård. För det fortsatta utredningsarbetet inväntar man dock ett yttrande från museet angående byggnadens kulturhistoriska värde. I yttrandet från Skellefteå museum anges historiska egenskaper hos byggnaden som argument för det kulturhistoriska värdet: ”Byggnaden är ett gott exempel på den träarkitektur som vid sekelskiftet var vanlig i Skellefteå. Panelen består av beigemålad stående och liggande fasspont som med lister har indelats i rutor. Fönstren är av kryssposttyp och har dekorativt utformade överstycken och foder... Av ovanstående framgår att byggnaden besitter ett betydande kulturhistoriskt värde.”16 I december 1980, två månader efter museets yttrande, fattar en enig kulturnämnd beslut att en rivning av Strömsörskolan är att förorda eftersom en upprustning skulle bli alltför dyr. Beslutet grundade sig på fastighetskontorets utredning och innebar att museets yttrande angående byggnadens kulturhistoriska värde förbisågs. I en artikel i lokaltidningen menar dock en nämndeman att ”grundligare [ekonomiska] kalkyler kan ändra åsikterna i nämnden”. I samma artikel argumenterar en före detta medlem av aktionsgruppen ”Rädda Bryggeriet” att kulturnämnden svikit sitt uppdrag: ”Det är ju hos kulturnämnden våra kulturhistoriskt värdefulla byggnader försvaras. Och försvaret finns alltså inte längre.”17 Efter att kulturnämnden förordat rivning börjar en opinion att ta form emot att riva Strömsörskolan. Medlemmar i den avsomnade gruppen Rädda Bryggeriet öppnar för möten varje vecka för att diskutera hur man ska kunna försvara Strömsörskolan. I en tidningsartikel argumenterar man att ”Strömsörskolan

skellefteå

är kulturhistoriskt intressant. En typisk byggnad för det gamla Skellefteå” och att ”om bara viljan funnits hos makthavarna skulle Strömsörskolan kunna bevaras.” I artikeln ger man även förslag på hur skolan skulle kunna brukas om den bevarades: Till exempel skulle Strömsörskolan ”kunna nyttjas för olika föreningar och för den närliggande fritidsgården som behöver större lokaler.”18 Något gehör för argumenten fick man dock inte och två månader efter kulturnämnden fattade beslut gick frågan vidare till Byggnadsnämnden. Även där beslutar man att förorda rivning av skolan, men till skillnad från Kulturnämnden är Byggnadsnämnden inte enig; de borgerliga ledamöterna har som förslag att istället bevara skolan. Förslaget röstas dock ned med siffrorna 5 för och 6 emot. I ett sista försök att rädda skolan föreslår en byggnadsnämndledamot att skicka rivningsförslaget till museet för ett utlåtande. Även detta förslag röstas ned med samma voteringssiffror. I likhet med kulturnämnden var byggnadsnämndens motiv som låg till grund för rivningen främst ekonomiska; extrakostnaden av en restaurering skulle bli för stor i förhållandet till att bygga nytt. Samma borgerliga ledamot som föreslog att rivningsförslaget skulle skickas till museet uttalar sig dagen efter i lokaltidningen. Där menar han att det råder rivningshysteri i Skellefteå och skuldbelägger Socialdemokraterna: ”Inte i något fall har hus bevarats i Skellefteå med politikernas vilja... Trots att husen i Strömsörkvarteret är gamla och anrika, trots att dessas kondition är relativt hyfsad och

trots att inga ordentliga kalkyler över restaureringskostnader gjorts, beslutar instans efter instans om rivning.”19 Den föreslagna nybyggnationen på tomten var i detta första skede tänkt att bestå av servicehus för stadens pensionärer. Förutom de båda nämnderna ställde sig både stadsarkitekten och det kommunägda bostadsföretaget Skebo positiva till rivning. Bostadsföretaget Skebo var också de som erbjudit sig att uppföra servicehuslägenheter i kvarteret.20 Kulturnämndens och Byggnadsnämndens beslut om att förorda en rivning av Strömsörskolan föranledde att opinionen mot en rivning av skolan organiserades ytterligare. Den så kallade Stadsmiljögruppen bildads ur de veckoträffar som arrangerades av medlemmar från gruppen Rädda Bryggeriet. Stadsmiljögruppens mål är att skapa en folklig opinion kring rivningen av Strömsörskolan och i en längre tidningsartikel får de möjlighet att formulera sina argument. Som främsta argument för bevarande menar Stadsmiljögruppen att Strömsörskolan ”är en verkligt kulturhistorisk byggnad, ett typexempel på den gamla träarkitekturen i Skellefteå, som bl a då är viktig att bevara till kommande generationer.” I artikeln försöker man även bemöta de ekonomiska skälen för att riva den gamla skolbyggnaden med att de vilar på falsk information. Bland annat hävdar Stadsmiljögruppen att en renovering är billigare än nybyggnation med samma yta och att standarden inte är lika dålig som kommunen vill ge sken av. Man menar dessutom att byggnaden kan användas som föreningslokal för några av de

många föreningarna i Skellefteå.21 Några dagar efter Stadsmiljögruppens artikel publiceras en arg insändare i lokaltidningen (den i avsnittets ingress) som menar att ”rucklet” bör rivas på grund av bristfällig estetik, dåligt skick och att huset inte fyller någon funktion. Vidare menar insändaren att ”kulturbevarare” borde ägna sin tid åt viktigare samhällsfrågor, som till exempel våld och drogproblem.22 Efter Kultur- och Byggnadsnämndernas beslut om att förorda rivning går frågan om rivning eller bevarande vidare till Kommunstyrelsens arbetsutskott som fattade beslut i mars 1981. I arbetsutskottet ställer man sig mer skeptisk till förslaget att riva Strömsörskolan. Istället beslutas att ge Byggnadsnämnden i uppdrag att utarbeta en ny detaljplan för området samt utreda möjligheterna för servicebostäder i andra delar av centrum. Frågan om bevarande eller nybyggnation sköts därmed på framtiden.23 Eftersom värmen stängts av och byggnaden numera stod tom försämrades byggnadens skick och eventuella restaureringskostnader ökade med tidens gång. I lokaltidningen illustreras detta med artikelrubriken ”Strömsörsskolan får nådatid”. Samtidigt som planprocessen i kvarteret Svalan hade sin gång behandlades även museets bevarandeförslag från 1974. I maj 1981 lade stadsarkitektkontoret fram sitt förslag på vilka byggnader som skulle ingå i kommunens bevarandeprogram. Av de kvarvarande byggnader som ingick i museets bevarandeförslag från 1974 föreslog stadsarkitektkontoret att rivningslov skulle kunna beviljas för 15 av dem, däribland Strömsörskolan och skolans flygelbygg-

skellefteå

nad.24 Stadsarkitektkontorets förslag ledde till en skrivelse från länsantikvarien som menade att Strömsörskolan borde bevaras. I likhet med museet hänvisade länsantikvarien till byggnadens historiska egenskaper: ”Skolan har kvar sin ursprungliga fasad med indelning i rutor som var så vanligt i Skellefteå vid sekelskiftet”. Men länsantikvarien framförde även funktionella och estetiska argument: ”En upprustad och ommålad Strömsörskola skulle både kunna fylla en funktion och pryda sin plats vid entrén till Skellefteå centrum.”25 Under handläggningen av kommunens bevarandeprogram framlades även en motion att sälja Strömsörskolan och förse byggnaden med rivningsförbud med motivering av byggnadens kulturhistoriska värde och den allmänna opinionen för ett bevarande. Kommunstyrelsen beslutade dock att bordlägga ärendet. Trots motionen och länsantikvariens skrivelse så antogsbevarandeprogrammetutanändringarav kommunfullmäktige i januari 1982.26 I slutet av februari 1982 ställs stadsarkitektkontorets förslag till en ny detaljplan ut. Förutom kvarteret Svalan rör planförslaget även omkringliggande kvarter. I förslaget till ny detaljplan föreslås att kontorsbyggnader och servicebostäder i tre våningar uppförs i kvarteret Svalan vilket innebär att Strömsörskolan måste rivas vid eventuell nybebyggelse. Möjligheten att bevara byggnaden finns dock fortfarande kvar ifall den kan användas som kontorsbyggnad. Planförslaget uppmärksammar Strömsörskolan som kulturhistoriskt värdefull men man är inte villig att vidta åtgärder för att bevara byggnaden. I detaljplanens inledning tar man också upp att särskild hänsyn skall tas till bebyg-

100

skellefteå

gelsens egenart inom värdefulla miljöer (något som uppenbarligen inte fick genomslag i kvarter Svalan). Förslaget innebär även att vägen mellan kvarter Svalan och kvarter Strömsör tas bort och att kvarteren slås ihop. Åtta stycken erinringar inkom mot det nya planförslaget men ingen som rörde bevarandet av Strömsörskolan. Alla erinringar var från fastighetsägare och handlade främst om upplevda försämringar för den egna fastigheten, bland annat skuggbildning från de föreslagna trevåningshusen och detaljer rörande utfarter. Erinringarna ledde inte till någon förändring av planförslaget för kvarter Svalan. Förslaget antogs av Kommunfullmäktige i maj 1982 och fastställdes av Länsstyrelsen i juni 1983. I ett ärende rörande ett annat kvarter överklagades dock planen till Regeringen och vann inte laga kraft förrän ett år senare.27 I samband med att det nya planförslaget antas av Kommunfullmäktige (år 1982) får bostadsföretaget Skebo i uppdrag av Kommunstyrelsen att utreda Strömsörskolans framtida nyttjande som kontorsbyggnad, vilket i så fall skulle rädda byggnaden från rivning. Enligt Skebos chef är ambitionen ”att finna en lösning som gör att byggnaden blir kvar” men ”kostnaderna blir avgörande.” Från Kommunens håll är man däremot inte villig att finansiera de extrakostnader som en restaurering skulle innebära. För Skebo innebär det antingen att man måste söka bidrag från annat håll eller att de antikvariska extrakostnaderna kan betalas tillbaka när byggnaden hyrs ut.28 Av den anledningen ansöker Skebo om statsbidrag för restaurering av kulturhistoriskt värdefull byggnad hos Länsstyrelsen. Länsstyrelsen

vidarebefordrar ärendet till Riksantikvarieämbetet med ett yttrande från länsantikvarien. I länsantikvariens yttrande anges byggnadens byggnads- och kulturhistoriska egenskaper som argument för ett statligt bidrag: ”Byggnaden har en stomme av liggande bräder... en ovanlig konstruktion. Fasaden är klädd i en rutindelad panel med växelvis stående och liggande fasspontbräder... Eftersom bebyggelsen i Skellefteå centrum genomgått stora förändringar under de senaste decennierna är Strömsörskolan en av de få välbevarade byggnader från sekelskiftet som finns kvar”. Länsantikvarien gör även en förfrågan om byggnaden kan komma i fråga som byggnadsminne. Den antikvariska överkostnaden beräknas till 580 000 kr.29 I sitt svar medger riksantikvarieämbetet att Strömsörskolan kan vara värdefull ur kulturhistorisk synvinkel men att någon byggnadsminnesförklaring inte är aktuell: ”Strömsörskolans kulturhistoriska värde i förhållande till övriga skolhus [är] svår att fastställa... mycket av dess värde är knutet till byggnadens betydelse för stadsbilden. Ämbetet anser därför att en byggnadsminnesförklaring f n inte kan anses som aktuell.” Riksantikvarieämbetet anser dock att byggnaden är värd att bevara men avslår bidragsansökan på grund av osäkerheten kring Strömsörskolans framtida nyttjande: ”Strömsörskolan representerar emellertid en viktig del av bebyggelseutvecklingen i Skellefteå och ämbetet ser det som angeläget att byggnaden bevaras. Under förutsättning att byggnadens fortsattaexistenssäkerställesgenomettkommunalt ansvar, vilket även bör omfatta särbestämmelser i detaljplan, kan ämbetet överväga ett be-

sluta om bidrag.” Man uppmanade därför om till en ny ansökan när frågan om byggnadens framtida nyttjande var fastställd.30 I november 1983 genomfördes på uppdrag av Länsantikvarien en byggnadsteknisk utredning rörande restaurering av Strömsörskolan för nyttjande som kontorsbyggnad. Utredningen kom fram till att byggnaden är möjlig att restaurera och att både fasad och tak kan behållas med rätt ytbehandling.31 Två veckor efter den tekniska utredningen har dock Skebo ändrat uppfattning. Nu ville man istället riva skolan och uppföra en kopia av huset fast i tre våningsplan (som var tillåtet enligt den nya detaljplanen). Enligt Skebo innebar det nya förslaget med tre våningar att vinsten blev större och att de antikvariska extrakostnaderna kunde undvikas. Enligt Skebos beräkningar skulle ett bevarande kosta ungefär 6 010 000 kr medan en kopia i tre våningsplan ungefär skulle bli 600 000 dyrare, en extrasumma som lätt skulle betalas tillbaka av det extra våningsplanet. Från Skebos håll menade man dessutom att förslaget inte innebar någon förändring av stadsbilden eftersom den nya byggnaden skulle likna den gamla: ”Självklart blir det en avvikelse med tre våningar. Jag tror ändå inte att den kommer att upplevas särskilt markant. Stadsbildsmiljön behålls ju liksom husets fasadutformning.”33 Det nya förslaget väckte debatt i lokaltidningen. I en artikel menade ordföranden i ”Föreningen för byggnadskultur” att förslaget inte innebär ett bevarande eftersom en extra våning och en ny fasad innebär att upplevelsen av byggnaden förändras: ”Proportionerna för-

skellefteå

101

ändras och byggnaden får en annan karaktär”. Dock är förslaget att föredra framför en ”betongkoloss” enligt ordföranden som anser att ”man blir skrämd om man ser sig om i stan”34 En månad senare, i december 1983, beviljar Kommunfullmäktige rivningslov för Strömsörskolan på villkor att en ny byggnad uppföres ”enligt Skebos förslag vilket innebär att stadsbilden i möjligaste mån bevaras.”35 Strömsörskolan rivs den 28 april 1984, fem månader efter beslutet i Kommunfullmäktige. Två dagar efter rivningen publiceras en artikel i lokaltidningen med titeln ”Strömsör blev en brädhög” i vilken byggnadsantikvarien på museet menar att kommunen ”rivit ut ytterligare en sida ur stadens historia”.36 I och med rivningen av Strömsörskolan och ett skriftligt avtal av Skebo på att en ny byggnad skulle uppföras trodde många att turerna kring kvarteret var över. Så blev dock inte fallet. I början av oktober 1984, sex månader efter rivningen, får Skebo avslag av brandchefen på en liknande trevåningsbyggnad i trä på grund av brandrisken. Anledningen till avslaget var att Skebos styrelse av ekonomiska skäl röstat igenom att förutom kontor även inrymma bostads-

Fig. 9: Strömsörskolan blir en brädhög.32

102

skellefteå

Fig. 10: Den tillfälliga grusparkeringen i nuvarande kvarter Strömsör (Bild tagen av Martin Hedlund, 2011)

lägenheter i den nya byggnaden. Skebo meddelar därför att de istället ska uppföra en byggnad med stenfasad men som till formen kommer att likna den gamla byggnaden. Med det nya förslaget menar Skebo att man inte frångår Kommunfullmäktiges beslut: ”något brott mot det beslutet kan jag inte se att det blir. I fullmäktigebeslutet sas att det skulle byggas ett hus som anpassas till miljön i området.”37 I Kommunfullmäktige var man av en annan uppfattning. Enligt ordföranden frångår Skebo beslutet med det nya förslaget: ”Man bevarar inte stadsbilden i Skellefteå genom att bygga ett hus i sten istället för trä.” Dessutom menar ordföranden att ledamöterna i Kommunfullmäktige haft uppfattningen att det nya huset skulle ha träfasad när rivningen beviljades. Eftersom villkoret om anpassning till miljön är en tolkningsfråga begicks dock inga formella fel med det nya förslaget och Skebo var inte bundna till att uppföra den nya byggnaden i trä.38 Museiföreträdare och oppositionspolitiker reagerade kraftigt mot förslaget att istället uppfö-

ra en byggnad med stenfasad. Kommunen gav därför Skebo i uppdrag att utarbeta två förslag, ett hus med stenfasad och ett med träfasad, som skulle ställas ut för allmänheten. Skebo meddelar även att man ska överväga möjligheten att plocka bort bostadslägenheterna för att få igenom en byggnad med träfasad. Några utställningsförslag tar man dock inte fram och den 9 oktober 1984 beslutar Kommunens arbetsutskott att tomten tillfälligt (medan det gamla bryggeriet rivs och dess parkeringsplatser är obrukbara) ska utnyttjas som parkering för kommunanställda.39 Beslutet verkställs snabbt, innan Kommunfullmäktige hinner fastställa beslutet. Tomten grävs om till grusparkering och elektricitet dras till parkeringsstolparna. I detta skede ber kommunen Skebo att avvakta med Strömsörprojektet. Den tillfälliga grusparkeringen blir dock kvar längre tid än väntat och i juli 1985 meddelar Kommunalrådet att nybyggnationen på Strömsörtomten tidigast kan komma igång två år senare.40 På grund av det nybyggda kommunhuset (det så kallade Brinkenhuset) och nya kontorshus i kvarteret Sleipner växte parkeringsbehovet ytterligare för kommunanställda i Skellefteå centrum. Det beslutades därför att en ny detaljplan skulle utarbetas för kvarteret. Planen som ställdes ut till förslag 1989 innebar 200 ytterligare parkeringsplatser på området. I likhet med beslutet om parkering som fattades 1984 skulle parkeringen vara tillfällig, denna gång i 5 till 15 år. I det här skedet hade frågan om att uppföra en kopia av Strömsörskolan helt glömts bort. En del fastighetsägare i området kring Strömsörtomten protesterade mot den nya planen. In-

vändningarna handlade om ökade föroreningar och buller i området. Vissa av fastighetsägarna invände också mot att kommunen väljer en oestetisk grusparkering på en så pass attraktiv tomt. Invändningarna från fastighetsägarna ledde till att den tillfälliga parkeringen kortades ner från maximalt 15 år till maximalt 5 år. Den 20 juni 1989 klubbade Kommunfullmäktige igenom den nya detaljplanen och parkeringen utvidgades ytterligare.41 Sedan dess har ingen ny detaljplan upprättats för området. År 2011 utnyttjades tomten fortfarande för parkeringsändamål.

Diskussion Trähusbeståndet i Skellefteå centrum har krympt avsevärt sedan inventeringen 1972. Bland annat har stadens fasad mot älven helt bytts ut och består numera av modernare tegelbyggnader. De flesta rivningarna skedde före 1992 vilket förmodligen är varför så många nya hus har tegelfasad; på senare år har hus återigen börjat byggas medträfasad. Trots att ett par nya hus har träfasad så kan Skellefteå centrum knappast längre beskrivas som en trästad; i likhet med många andra städer i Sverige så dominerar byggnader från 1900-talets senare hälft (se bilaga för kartor). Fallstudien av planprocessen i kvarter Svalan visade att de inblandade aktörerna baserade sina argument på olika värden i kulturmiljön. Riksantikvarieämbetet, Länsstyrelsen och Museet hade alla till uppgift att försvara kulturhistoriska värden i miljön. Analysen ovan visade att detta skedde genom att kulturmiljövårdens aktörer intog ståndpunkten att Strömsörskolan borde bevaras medan kommunen och Skebo

skellefteå

menade att byggnaden borde rivas. Bevarandeståndpunkten grundades i sin tur främst på bebyggelsens kulturhistoriska värden (existensvärden). Att det förhöll sig på det viset är inte förvånande med tanke på att kulturmiljövårdens uppdrag är att värna kulturhistoriska värden i miljön. Få saker ligger då närmare till hands än att basera argumenten för bevarande på miljöns kulturhistoriska egenskaper. Som föregående avsnitt visade kan detta dock innebära att kulturmiljövårdens argument inte bemöts i planprocessen;iställetkonstaterasbaraattbyggnaden/miljön är värdefull ur kulturhistorisk synpunkt utan att några åtgärder vidtas. Det som skymtas här är ett systemfel som uppkommer genom att olika aktörer (särintressen) har till uppdrag, eller är i vart fall utbildade, att försvara olika värden i miljön. Kulturmiljövården har fått i uppdrag att försvara miljöns kulturhistoriska värden (i praktiken dokumentationsvärdet eller existensvärdet) medan kommunen främst har ett utvecklingsekonomiskt och socialt uppdrag. Följaktligen jobbar främst byggnadsantikvarier inom kulturmiljövården med arkitekter och ekonomer jobbar på kommunen. När kommunen senare ska väga de olika värdena mot varandra som den rationella planeringsmodellen förespråkar är det nära till hands att lyssna till de egna tjänstemännen medan utomstående aktörer väger lättare. Kulturmiljövården har därför allt att vinna på att basera argument för bevarande på fler värden än enbart existensvärden. Det finns till exempel möjligheter att argumentera för ett bevarande baserat på estetiska värden (indirekt bruksvärde) och på utvecklingsekonomis-

103

104

skellefteå

ka värden i form av att skapa en attraktiv stad med befolkningstillväxt och turism (indirekt bruksvärde). I de fall där byggnaden kan vara lika eller mer lönsam än ny bebyggelse finns det dessutom möjlighet att trovärdigt argumentera utifrån det direkta bruksvärdet. För kommunens del borde utvecklingsekonomiska och

estetiska värden dessutom vara mer betydelsefulla än kulturhistoriska värden med tanke på att stadens fortsatta utveckling ligger i kommunens uppdrag. Eftersom kommunen dessutom äger planmonopolet kan det ligga i kulturmiljövårdens intresse att lära sig argumentera på kommunens spelplan.

Källförteckning Arbetsgruppen för bebyggelse och miljöinventering i Skellefteå centrum, 1976, Bebyggelsen i Skellefteå centrum, Skellefteå kommuns tryckeri: Skellefteå Hagner, Marita ed., 1973, Trästäder i Norden: En presentation av trästäder i Finland, Norge, Sverige, på Färöarna och på Island, Svensk Byggtjänst: Stockholm Hardin, Garrett, 1968, The tragedy of the commons, Science, N. 162, ss. 1243-1248 Johansson, Bengt, 1996, Den stora stadsomvandlingen: Erfarenheter från ett kulturmord, Norstedts Tryckeri: Stockholm Lag om kulturminnen m.m, av den 1 januari 1989 Lokalhistorisk portal för Skellefteåbygden, Gamla foton, URL: http://lokalhistoria.skelleftea.org/foto.htm, 1/6 2011 Länsstyrelsen Västerbotten, Ansökan om statsbidrag för renovering av Strömsörskolan, kvarteret Svalan 1, Skellefteå Kommun, Västerbottens Län, Yttrande Länsstyrelsen Västerbotten, 11/10 1989, Detaljplan för del av kv Strömsör inom stadsdelen Älvsbacka i Skellefteå kommun, Lagakraftbevis Länsstyrelsen Västerbotten, 16/6 1983, Fastställelse av förslag till ändring av stadsplan, Beslut Miljöbalk, av den 1 januari 1999 Norra Västerbotten, 12/12 1980, Rivning av Strömsör billigare än upprustning. Kunskapskällan (Skellefteå Museums arkiv) Norra Västerbotten, 4/3 1981, Ovisst för Strömsör i väntan på ny stadsplan. Kunskapskällan (Skellefteå Museums arkiv) NorraVästerbotten, 10/2 1981, Byggnadsnämnden förordar rivning av Strömsörskolan,. Kunskapskällan (Skellefteå Museums arkiv) Norra Västerbotten, 27/2 1981, Varför bevara Strömsörskolan?, tidningsartiklar för kvarteret Strömsör, åtkommet från Kunskapskällan (Skellefteå Museums arkiv)

Norra Västerbotten, 30/9 1982, Strömsörskolan räddas från rivning? Kunskapskällan (Skellefteå Museums arkiv) Norra Västerbotten, 1/12 1983, Strömsörskolan , Kunskapskällan (Skellefteå Museums arkiv) Norra Västerbotten, Datum saknas, Eller ska den inte rivas? Kunskapskällan (Skellefteå Museums arkiv) Norra Västerbotten, 30/4 1984, Strömsör blev en brädhög. Kunskapskällan (Skellefteå Museums arkiv) Norra Västerbotten, 2/10 1984, Det blir ingen träfasad. Kunskapskällan (Skellefteå Museums arkiv) NorraVästerbotten, 26/8 1986, Strömsörtomten förblir obebyggd Kunskapskällan (Skellefteå Museums arkiv) Norra Västerbotten, 3/12 1988, Här är turerna kring tomten. Kunskapskällan (Skellefteå Museums arkiv) Norra Västerbotten 28/7 1984, Strömsörskolan riven, URL: http://norran.se/idagihistorien/artal/handelokalt/article184553.ece, 17/5 2011 Norra Västerbotten 29/11 2008, Strömsörskolan i Skellefteå, URL:http://norran.se/idagihistorien/artal/handelokalt/ article213802.ece?from=19320101, 17/5 2011 Norra Västerbotten 24/3 2009, Strömsör firar 25 år som pplats, URL: http://norran.se/nyheter/norrochvasterbotten/article265348.ece, 17/5 2009 Olsson, Christer, 2003, Från bevarande till skapande av värde: Kulturmiljövården i kunskapssamhället, Universitetsservice: Stockholm Riksantikvarieämbetet, statligt bidrag för renovering av Strömsörskolan, kvarteret Svalan 1, Skellefteå, Västerbotten, Yttrande Skellefteå Museum, Apoteket Nordstjernan, Storgatan - Östra Trädgårdsgatan, början av 1900-talet, Foto: Okänd Skellefteå Kommun, 28/1 1982, Bevarandeprogram för Skellefteå centrum, Sammanträdesprotokoll Skellefteå Kommun, 28/1 1982, Bevarandeprogram, konsekvenser, kv Svalan och Strömsör samt motion om

skellefteå

rivningsförbud och försäljning av Strömsörskolan, Sammanträdesprotokoll Skellefteå Museum, Bryggeriet i Skellefteå 1955, Foto: Enar Sundling Skellefteå Museum, 3/12 1983, PM gällande besiktning av tekniskt skick och behov av åtgärder beträffande vissa byggnadsdelar, Inventering Skellefteå Museum, 20/10 1980, Utredning om Strömsörskolans framtida nyttjande, yttrande Skellefteå Kommun, 20/4 1982, Ändring av stadsplan för kv Strömsör, renen m m, stadsdelen Älvsbacka, Detaljplanehandling; Länsstyrelsen Västerbottens Folkblad, 22/8 1979, De går i Strömsör stans

enda och sista B-skola. Kunskapskällan (Skellefteå Museums arkiv) Västerbottens Folkblad, 21/1 1981, En miljon räddar Strömsör. Kunskapskällan (Skellefteå Museums arkiv) Västerbottens Folkblad, 3/3 1981, Insändare: Strömsörskolan. Kunskapskällan (Skellefteå Museums arkiv) Västerbottens Folkblad, 4/3 1981, Strömsörskolan får nådatid. Kunskapskällan (Skellefteå Museums arkiv) Västerbottens Folkblad, 22/9 1981, Länsantikvarien: Skolan borde bevaras. Kunskapskällan (Skellefteå Museums arkiv) Västerbottens Folkblad, 4/10 1984, Besviken på Skebo. Kunskapskällan (Skellefteå Museums arkiv)

Noter 1

3 4 5 6 7 8

Hagner, Marita ed., 1973, Trästäder i Norden: En presentation av trästäder i Finland, Norge, Sverige, på Färöarna och på Island, Svensk Byggtjänst: Stockholm Olsson, Christer, 2003, Från bevarande till skapande av värde: Kulturmiljövården i kunskapssamhället, Universitetsservice: Stockholm, s. 346 Olsson, 2003 s. 79 Olson, 2003 Olsson, 2003 Hardin, Garrett, 1968, The tragedy of the commons, Science, N. 162, s. 1243-1248 Hagner, 1973 Arbetsgruppen för bebyggelse och miljöinventering i Skellefteå centrum, 1976

9 Hagner, 1972 10 Arbetsgruppen för bebyggelse och miljöinventering i Skellefteå centrum, 1976 11 Skellefteå Museum, Foto: Enar Sundling 12 Skellefteå kommun, 1982 13 Norra Västerbotten, 2008 14 Norra Västerbotten, 2009 15 Västerbottens Folkblad, 1979 16 Skellefteå Museum, 1980 17 Norra Västerbotten, 1980 18 Västerbottens Folkblad, 1981 19 Norra Västerbotten, 1981 20 Västerbottens Folkblad, 1981 21 Ibid 22 Ibid 23 Västerbottens Folkblad, 1981 24 Skellefteå kommun, 1982 25 Västerbottens Folkblad, 1981 26 Skellefteå kommun, 1982

27 Skellefteå kommun, 1982 28 Norra Västerbotten, 30/9 1982 29 Länsstyrelsen Västerbotten, Ansökan om statsbidrag för renovering av Strömsörskolan, kvarteret Svalan 1, Skellefteå Kommun, Västerbottens Län, Yttrande 30 Riksantikvarieämbetet, statligt bidrag för renovering av Strömsörskolan, kvarteret Svalan 1, Skellefteå, Västerbotten, Yttrande 31 Skellefteå Museum, 3/12 1983 32 Norra Västerbottem, 28/7, 1984 33 Norra Västerbotten, 1/12 1983 34 Norra Västerbotten, Datum

35 36 37 39 40 41

saknas, Eller ska den inte rivas? Norra Västerbotten, 3/12, 1988 Norra Västerbotten, 30/4, 1984 Norra Västerbotten, 2/10, 1984 38 Västerbottens Folkblad, 4/10, 1984 Norra Västerbotten, 26/8, 1986 Norra Västerbotten, 3/12, 1988 Länsstyrelsen Västerbotten, 1989

105

106

skellefteĂĽ

Trähusbeståndet i centrala Piteå – en fallstudie av kvarteret Stadsvapnet Johannes Räftegård

I detta kapitel kartläggs hur det äldre trähusbeståndet i centrala Piteå har förändrats sedan den ursprungliga inventeringen 1972. Studiens syfte är att illustrera intressekonflikter gällande bevarandet och förnyandet av staden genom att studera en specifik detaljplanprocess, den rörande kvarteret Stadsvapnet i Piteå.

Material Förevarande studie bygger, förutom på observationer, till stor del på informella intervjuer, såsom samtal med boende och verkande i de berörda byggnaderna och områdena. Huvuddelen av det empiriska material som används i den specifika studien kring kvarteret Stadsvapnet utgörs av officiella källor. De dokument som producerats inom detaljplanprocessen genom vilka aktörerna förmedlar sina ställningstaganden, exempelvis detaljplaneförslag, samrådsyttranden, protokoll från samrådsmöten och konsekvensbeskrivningar, utgör kärnan av dessa källor. Samtliga av dessa handlingar kommer från Piteå kommun. Till dokumentationen

av planprocessens händelseförlopp används också tidningsartiklar från Piteå-Tidningen i viss utsträckning. Artiklarna har använts på ett sådant sätt att tillförlitligheten i återgivningen inte ska äventyras. De uppgifter som tagits från tidningsartiklarna utgörs mestadels av intervjuer med representanter för de olika aktörerna. Argumentationen som där återges stämmer väl överens med aktörernas mer officiella handlingar och används i första hand som komplement till dessa. Därmed bör tillförlitligheten vara fortsatt god.

Värdeargument Liksom tidigare kapitel bygger detta kapitel på Olssons (2003:68–81) argument kring kulturmiljöers olika värden för att förstå olika aktörers argument i planeringsprocessen. Olsson menar att det direkta bruksvärdet i första hand sammankopplas med privata nyttigheter medan det indirekta bruksvärdet ofta tar formen som kollektiv nyttighet. Men det finns ingen motsättning mellan en byggnads privata och kollektiva

108

piteå

Fig. 1: Trästaden Piteå.2

nyttigheter. Tvärtom har många byggnader en kombination av båda. Däremot bör den byggda kulturmiljön inte kunna klassas som något annat än en kollektiv nyttighet, då det vare sig existerar rivalitet eller exkluderbarhet i konsumtionen och upplevelsen av den, åtminstone inte vad gäller dess exteriör. Kulturmiljön som sådan har inget direkt bruksvärde, utan får sitt värde utifrån dess externa effekter, att den tillskrivs ett intrinsikalt värde eller att den förväntas bli värdefull på sikt. Marknaden förväntas inte svara för hanteringen av kulturmiljön, eftersom det ligger i de kollektiva nyttigheternas natur att de måste svaras för av andra krafter är marknadskrafterna för att kunna upprätthållas. Slutligen kan de olika typerna av värde förknippas med varierande mo-

tiv: kulturella, ekonomiska och politiska.1 Motiveringen bakom ett värdeargument kan både ge en bredare förklaring till och ett tydliggörande av under vilka värdegrunder argumentet är konstruerat. Att värdera något utifrån ett kulturellt motiv innebär att dess värde härleds direkt från dess kulturella egenskaper. Det kan antingen handla om ett kulturellt intrinsikalt värde eller ett instrumentellt värde för en kollektiv omgivning. Därför vädjar argument med kulturella motiv oftast till existensvärden eller indirekta bruksvärden. Kulturella motiv har också traditionellt varit den svenska kulturmiljövårdens huvudsakliga motiv för bevarande. Ekonomiska motiv kan i olika utsträckning förknippas med optionsvärden samt direkta och indirekta bruksvärden. En byggnad kan ha ett direkt ekonomiskt värde för ägaren samtidigt som den har en ekonomisk extern effekt. Utifrån ekonomiska motiv kan till exempel attraktiva byggnader i ett område ha ett direkt bruksvärde för de som bedriveraffärsverksamhetibyggnaderna,samtidigt som miljön som helhet har en extern effekt genom att ge draghjälp åt den kommersiella turistnäringen i området som helhet. Ett ideologiskt motiv syftar till att främja en viss politisk agenda. Stads- omvandlingarna under 50- och 60-talen var exempelvis starkt ideologiskt motiverade.

Inventering av Piteå År 1972, strax efter den största förnyelsevågen lagt sig, gjordes en inventering av centrala Piteås äldre träbebyggelse inom ramen för projektet Trästäder i Norden. Figur 1 visar en karta över inventeringen. Byggnader markerade med svart

piteå

109

utgör bevarad äldre träbebyggelse. Kartläggningen visar att en stor del av den gamla bebyggelsen var borta (jmf. figur 2). I första hand var det äldre, timrade bostadshus i en och en halv våning på Norrmalm och den småskaliga handels- bebyggelsen kring Rådhustorget som fått stå kvar. Även enstaka byggnader på Häggholmens västra sida återstod, liksom kyrkan norr om centrum och gamla lasarettet längst i öster. Kartans sydostligaste del utgörs idag av det så kallade Centrumområdet (tidigare Zonområdet). Området zonexproprierades av kommunen 1967 och rutnätet i stadsplanen från 1667 ströks. Kring 1970, ett par år innan inventeringen genomfördes, revs eller flyttades nästintill all bebyggelse i området varpå skivhus på mellan 3 och 6 våningar uppfördes.4

Lagskydd I enlighet med den ökade medvetenheten kring kulturmiljöer på riksnivå upprättades i Piteå 1980 en bevarandeplan för storgatans omkringliggande kvarter. Bevarandeplanen antogs som ”riktlinje för detaljplanearbete och vid tillståndsprövningenligtbyggnadslagstiftningen”.5 I planen anges vilka specifika byggnader som är bevarandevärda, vilka som bör åtnjuta än starkare skydd genom att byggnadsminnesförklaras, samt hur nya byggnader ska utformas för att passa in i och bidra till den önskade stadskaraktären. Enligt planen är det angeläget att gatubilden längs storgatan i allmänhet och kring Rådhustorget i synnerhet ”så långt som möjligt bibehålles oförändrad” och ”nya hus bör underordna sig helheten och understryka vad som är karaktäristiskt för staden”.6 Rådhustorget och

dess omkringliggande bebyggelse upptogs av Riksantikvarieämbetet också som riksintresse för kulturmiljön i samband med instiftandet av miljöbalken 1998. Området speglar enligt Riksantikvarieämbetet ”1600-talets stadsplanering och den förindustriella stadens bebyggelse och verksamheter” genom bland annat ”den äldre tomtstrukturen och torgets ålderdomliga markbehandling” samt ”en småskalig träbebyggel-

Fig. 2: Karta över Piteå 1898.3

110

piteå

Fig. 3: Karta över bevarad och rivna trähus Piteå 2011 (Johannes Räftegård).

se”.7 Rådhuset har också i enlighet med 1980 års bevarandeplan förklarats som byggnadsminne. Den äldre bebyggelsen i Piteå fortsatte dock i viss mån att avverkas, även under 1970-talet och framåt. Av de träbyggnader som uppförts innan 1935 på Häggholmen återstår idag mindre än 10 procent. Sedan inventeringen 1972 har samtliga byggnader på Häggholmens västra sida försvunnit – somliga som en följd av bränder, andra rivna i syfte att bereda plats åt ny bebyggelse. De byggnader som stod längs med Uddmansgatan ersattes av ny träbebyggelse efter att ha eldhärjats. Bebyggelsen mellan Lillbrogatan och Västergatan är i huvudsak ersatt av tegelbyggnader med 4 och 5 våningar medan byggnaderna väster omVästergatan har ersatts av parkeringsytor. I samband med förnyelsen har också handelskärnans tyngdpunkt utvidgats och förskjutits något åt väster. På Norrmalm har den äldre stadsplanen bibehållits även om det bebyggda området har utvidgats något. Merparten av de äldre husen här är bevarade.

I Piteå kommuns översiktsplan från 2001 uppges att kommunen saknade en helhetsbild över värdet på stadsbygdens kulturmiljöer, och att man därmed saknade en stadig grund på vilken bevarande och utveckling av kulturmiljöerna kunde tas i beaktande i stadsplaneringen.8 2003 etablerades därför Piteå kommuns kulturmiljöprogram Husera och en bebyggelseinventering av kulturmiljöer som ansågs särskilt värdefulla genomfördes under de efterföljande två åren. Kulturmiljöprogrammets syfte var att uppmärksamma och beskriva värdefulla kulturmiljöer samt att informera just om de förhållningssätt av kulturmiljön som bör ligga till grund vid stadsplanering och bygglovshantering. I den gällande översiktsplanen för Piteå stadsbygd kan man exempelvis läsa att bevarandet av ”miljöer som är karaktäristiska för bygden bidrar till att förstå de historiska sambanden som lett till dagens samhälle och förankra vår historia i vårt medvetande” och att den attraktiva bebyggelsen ”ökar stoltheten och samhörigheten hos kommunens invånare och bidrar till att kommunen får en tydlig identitet”.9

Förnyelse Nytillskott har till majoriteten anpassats efter den befintliga bebyggelsen, och alla hus utom någon enstaka byggnad på områdets nordligaste del är i trä. Figur 3 visar vad som i april 2011 fanns kvar av de byggnader på Häggholmen och Norrmalm som markerades vid inventeringen 1972. I kulturmiljöprogrammet beskrivs området längs med storgatan och kring Rådhustorget som en småskalig och intim stadsbild med trä-

piteå

stadskaraktär som följer den rutnätsplan som anlades när bygden grundades år 1667. Enligt de förhållningssätt som förs fram i programmet ska rutnätsplanen stå fast och trästadskaraktären förstärkas. Hus uppförda före 1935 bör inte rivas eftersom ”de bidrar till att ge den moderna staden en djupare dimension och därmed ge den en stadig förankring”.10 De åtgärder som företas bör alltid bidra till att stärka trästadskaraktären. ”Ny bebyggelse i närheten av Rådhustorget och Storgatan ska utformas på ett sätt som harmonierar med trästadskaraktären. Det innebär att nya byggnader ska ha en utformning som överensstämmer med den traditionella bebyggelsens material och proportioner. Dock bör kopior av äldre trähus s.k. pastischer undvikas. Ny bebyggelse i närheten av Rådhustorget bör underordna sig torgets småskaliga dominans.”11 Fig. 4: PDOL-huset. T.v.: vy från Storgatan. T.h: vy från

Planprocessen – kvarteret Stadsvapnet

insidan av kv. Stadsvapnet.13

Den 17 september 2009 publicerar Piteå-Tidningen en artikel om att en ny galleria ska byggas i innerstaden. Gallerian ska byggas med entré mot Storgatan, intill Rådhuset strax väster om Rådhustorget. Byggnaden ska uppföras i tre våningar på den plats där PDOL-huset står (Stadsvapnet 7; figur 4) och byggas ihop med Rådhuset och det så kallade Prixhuset, som ligger på varsin sida om fastigheten från storgatan sett. Enligt tidningen kan det bli byggstart tidigast till vintern. Processen hänger på att Åhléns, som strax skall upphöra med sin verksamhet på en annan plats i Piteå, ska flytta in i gallerian. Åhléns ställer sig positivt på grund av det bättre läget. Kommunalrådet är positiv till en ny gal-

leria, men betonar vikten av att bevara stadsbilden i området.12 En månad senare har planerna ändrats något och det är inte längre aktuellt att bygga ihop den nya byggnaden med Rådhuset, eftersom Rådhuset är skyddat enligt byggnadsminneslagen. Samtidigt upptäcker Norrbottens Museum vid en inventering av PDOL-huset att delar av ett ännu äldre hus, troligen uppfört på 1700-talet, finns inkapslad inuti PDOL-huset. Museets byggnadsantikvarie menar att huset troligen är så gammalt att det ”absolut [borde] bli byggnadsminnesförklarat”.14 Piteå Näringsfastigheter låter anlita två oberoende byggnadsantikva-

111

112

piteå

rier, som i sin utredning kommer fram till att byggnaden har byggts om alltför mycket under årens lopp för att motivera en byggnadsminnesförklaring: ”Rumsindelning, takkonstruktion, taktäcknings- material, murstock, eldstäder, golv, fönster, dörrar, snickerier har försvunnit vid olika dokumenterade ombyggnader 1929, 1945, 1958 plus vid sentida förändringar ... Vad vi ser i dag är i huvudsak ett 1950-talshus med spår av äldre byggnadsetapper”.15 Den 8 mars 2010 är detaljplaneförslaget klart. I planbeskrivningen konstateras med hänvisning till den tidigare utredningen att byggnaden under 1900-talets gång byggts om alltför mycket för att motivera en byggnadsminnesförklaring. Samtidigt menar man att byggnaden har ett högt lokalhistoriskt värde och att ”byggnadens historia är av stor vikt att bevara”. Däremot anförs i detaljplanen inga argument till varför ett rivningstillstånd anses vara berättigat. PDOL-husets historia föreslås bevaras i form av en utställning i det nya affärshuset. ”I planen möjliggörs rivning av beskriven byggnad för att ge plats åt en ny affärsbyggnad. För att ändå bevara byggnadens utseende och historia skall därför rivning ske varsamt för att det finns möjlighet att utföra en antikvarisk dokumentation. Kommande generationer ska ges en möjlighet att ta del av Piteås historia. För att återknyta till platsens historia skall en utställning rumsligt integreras i det nya affärshuset”.16 I förslaget konstaterar man också att planområdet omfattas av ett riksintresse som rör Råd-

hustorget med omgivning och bland annat utgörs av den stadskaraktär som följer av den äldre småskaliga träbebyggelsen. Därmed ska en miljökonsekvensbeskrivning genomföras i syfte att utreda om en rivning och nybyggnation enligt planförslagetskulleinnebärabetydandenegativ miljöpåverkan på riksintresset. Man anger också riktlinjer för utformningen av den nya byggnaden, vilken till fasad- och takutformning ska följa den omgivande trästadskaraktären. Byggnadens tredje våning ovan jord ska vara inskjuten 5 meter, vilket gör den osynlig från marken och syftar till att bibehålla gatubildens småskalighet.17 I mitten av mars har ett externt konsultföretag färdigställt miljökonsekvensbeskrivningen på uppdrag av Piteå Näringsfastigheter.18 Även här konstateras att PDOL-huset med den äldre, inkapslade byggnaden inte uppfyller de hårt ställda kraven för byggnadsminnesförklaring. Man konstaterar därmed att underlaget möjliggör en rivning, då kommunen bestämt sig för att en rivning är acceptabel förutsatt att byggnaden inte kan byggnadsminnesförklaras. Däremot menar man att Piteåbornas relation till byggnaden ger den ett stort lokalhistoriskt värde, och att en rivning, oavsett ersättningsbyggnadens utformning, orsakar en betydande negativ miljöpåverkan. Vad gäller den planerade byggnaden uttrycker miljökonsekvensbeskrivningen tveksamheter kring dess fasadutformning. Man menar dels att glasfasaden mot Rådhuset och Rådhustorget blir alltför dominant och får för stor kontrastverkan mot Rådhuset, och dels att fasaden mot Storgatan, vilken till stora delar även den utgörs av glasytor, i för

piteå

hög grad bryter mot trästadens grundläggande karaktärs drag: ”Utifrån den redovisningsgrad som i dagsläget finns tillhanda kan dock konstateras att arkitekturen påtagligt bryter mot trästadens grundläggande karaktär gällande övergripande enkelhet och förfinad detaljering ... Utifrån den redovisningsgrad som varit tillhanda kan ingen annan tolkning ges än att detta inte harmoniserar med Rådhuset”.19

Förslaget går på samråd Under mars månad trillar samrådsyttranden på planförslaget från flera myndigheter, företag och andra aktörer in till kommunen. Planens påverkan på kulturmiljön behandlas i yttranden av Norrbottens Museum, Piteå museum och Länsstyrelsen Norrbotten – samtliga tre kan sägas tillhöra den sektoriella kulturmiljövården. Norrbottens Museum menar i sitt yttrande att planförslaget bryter mot kommunens egna riktlinjer rörande bebyggelsen på Häggholmen. Man menar att direktiven i både Norrbottens kulturmiljöprogram och kommunens eget (Husera), såväl som riktlinjerna för det aktuella riksintresset, är direkt oförenliga med det planförslag som presenterats och att förslaget med hänsyn till dessa riktlinjer omedelbart borde förkastas. Kulturmiljöprogrammet, menar man, ska fungera som en motvikt mot exploatörers vilja att förändra och nyetablera, och byggnaden är helt enkelt inte anpassad till den miljö i vilken den ska uppföras, vare sig vad gäller volym, materialanvändning eller fasadutformning. Norrbottens Museum anser också,

113

till skillnad från kommunen, att det faktum att PDOL-huset inte når kraven för en byggnadsminnesförklaring inte per automatik rättfärdigar en rivning då byggnader kan vara bevarandevärda av andra orsaker. PDOL-husets lokal- och kulturhistoriska värden gör huset mycket bevarandevärt, menar man, och påpekar samtidigt att det bara finns fyra byggnadsminnesförklarade hus i hela Piteå.20 Piteå Museum menar i sitt samrådsyttrande att den nya byggnadens fasad mot Storgatan utgör den största risken för en betydande miljöpåverkan. Man påpekar i likhet med miljökonsekvensbeskrivningen att den text som i planförslaget beskriver hur fasaderna ska se ut, det vill säga ”följa befintlig takfotshöjd dito takutsprång samt utföras med fasader i trä och glas”, inte motsvaras av de skisser och ritningar som bifogats planförslaget, vilka visar fasader som helt domineras av glas (figur 5). Man delar också miljökonsekvensbeskrivningens bedömning att en rivning av PDOL-huset är acceptabel samt att den planerade byggnadens volym är godtagbar i området. Man uttrycker dock oro över att omkringliggande bebyggelse och ytor, exempelvis Rådhuset, det så kallade Länskans-

Fig. 5: Skiss för utformning av ny byggnad, vy från Storgatan.22

114

piteå

liet samt Prästgårdsgatans karaktär, kan påverkas negativt om inte byggnadens utformning och exteriör anpassas omsorgsfullt.21 Länsstyrelsen har enligt plan- och bygglagens tolfte kapitel möjlighet att upphäva antagandet av en detaljplan om den inte tillgodoser aktuella riksintressen. I sin samrådsredogörelse menar Länsstyrelsen Norrbotten att uppfyllelsen av riksintresset inte kan garanteras utifrån den text och de skisser som beskriver byggnadens utformning. I likhet med Piteå Museum menar länsstyrelsen att skisserna och texten skiljer sig åt och att planförslaget därigenom inte garanterar att byggnaden kommer motsvara de krav som riksintresset ställer, i synnerhet vad gäller de ”stora uppglasade partier som intar en dominerande ställning”. Planförslaget anger att ”bebyggelse ska utformas med träfasad samt plåttak som ansluter till karaktärsdrag i bebyggelsen i omgivningen”, vilket länsstyrelsen anser inte är tillräckligt för att garantera att riksintresset säkerställs, varför ”bestämmelsen måste utvecklas betydligt genom bl.a. ett förtydligande om vilka karaktärsdrag som avses”. Dessutom menar länsstyrelsen att de skisser som bifogats planförslaget är bristfälliga och behöver kompletteras med mer detaljerade vyer från flera olika perspektiv för att ge en tillräcklig bild av utformningen av den planerade byggnaden.23 Sammanfattningsvis är länsstyrelsens bedömning: ”både rivningen av Stadsvapnet 7 [PDOLhuset] och utformningen av den nya byggnaden kommer att innebära en betydande miljöpåverkan. PDOL-huset försvinner tillsammans med stora lokalhistoriska värden

och även miljömässiga värden som har karaktärsskapande betydelse för stadsmiljön och riksintresset. Den planerade byggnadens utformning bryter påtagligt mot miljön omkring rådhuset och torget och en av de bärande delarna i riksintresset som beskrivits som ’småskalig trästad’.24 Till det samrådsmöte där privatpersoner är inbjudna att framföra sina frågor och kommentarer kommer 13 personer varav majoriteten tillhör representanter för de olika aktörer som sedan tidigare är inblandade i processen. Åtta frågor framförs av vilka de flesta berör tekniska detaljer som trafik och snöskottning. Någon påpekar att det finns en risk att det blir för mycket glas, och får svaret att glas å ena sidan kan påverka den känsliga miljön negativt men att det samtidigt behövs för att inte fasaderna ska bli enahanda och tråkiga.25 Miljö- och byggkontoret svarar på samrådsyttrandena i sin samrådsredogörelse.26 Kommunen håller med om att den planerade byggnadens utbredning och närhet till Rådhuset och Länskansliet står i konflikt med riktlinjerna i kommunens kulturmiljöprogram. Man anser dock att exploatering av det eftertraktade, centrala läget är viktig för Piteås utveckling som handelsstad och att man därför vill undersöka om det går att förena exploatering med bevarande i kvarteret. Därmed kommer man i den fortsatta planprocessen vidhålla kraven på anpassning och integration i miljön. Kommunen ska på tre specifika punkter undersöka om den planerade affärsfastigheten kan förenas med tillfredsställande hänsyn till kulturmiljön:

1. Hanteringen av PDOL-huset: huruvida det går att helt eller delvis bevara och integrera PDOL-huset med den nya byggnaden. 2. Utformningen av den nya byggnaden: hur dess materialval, proportioner och fasad kan anpassas till den önskvärda stadsmiljön. 3. Rådhuset och Kanslibyggnaden: att tillräckligt hänsynsavstånd upprätthålls i syfte att undvika att de båda byggnadernas dominans äventyras. Om en nybyggnation inte kan förenas med tillfredsställande hänsyn till dessa tre punkter, menar kommunen, är den planerade förändringen av kvarteret inte aktuell. Vidare ska kommunen under planarbetets fortsättning bättre redovisa byggnadensutformningochplanförslagetseffekter på området i syfte att tydliggöra hur riksintresset, kulturmiljön och stadsbilden påverkas.

Planhandling för utställning I mitten av april är ett omarbetat planförslag klart för utställning.27 Planförslagets riktlinjer för den nya byggnaden har utökats och preciserats som en följd av de inkomna synpunkterna. Kommunen har i samråd med byggherren valt att ta bort den planerade inskjutna tredje vå-

piteå

115

ningen, vilket sänker byggnadens maxhöjd, och fasaderna ska nu ”till övervägande del utgöras av trä och brytas upp med fönsterytor” (figur 6). Kommunen har också ändrat uppfattning angående PDOL-husets bevarandevärde och har gjort bedömningen att ”det lokalhistoriska värdet är högt och byggnaden bevarandevärd”. Istället för rivning möjliggör planen nu ”såväl bevarande som förändring” av PDOL-huset. Riktlinjerna för den nya byggnaden och de skisser som bifogas planförslaget förefaller dock anta en rivning eller fundamental förändring av PDOL-huset. Den 10 maj godkänner miljöoch byggnämnden detaljplanen. Kommunfullmäktige antar densamma 21 juni. Trots förändringarna i detaljplanen inkommer ytterligare kritik. Norrbottens Museum menarfortfarandeattbyggnadskroppensstorlek bryter mot den eftersträvade stadsmiljön och att PDOL-huset som ett av få kvarvarande äldre träbyggnader i stadskärnan är bevarandevärt i sin helhet. En ledamot i miljö- och byggnämnden (fp) är också emot förslaget, och menar att centrala Piteå är väl tillgodosett med handel och att planen bryter mot de riktlinjer för kulturmiljön som kommunen själv satt upp. Enligt leda-

Fig. 6: Montaget från samrådshandlingen ersätts i utställningshandlingen av skissen till höger, glasfasaderna har tonats ned.28

116

piteå

moten saknas en övergripande strategi för hur kulturmiljön ska beaktas i stadsbyggandet och i förhållande till exploateringsintressen. Han sätter heller ingen större tilltro till de skisser som presenterats i planförslaget, och menar att ett tidigare affärshusbygge resulterat i en byggnad som till stora delar skilde sig från vad som presenterats i detaljplanen.29 Under hösten 2010 inkommer överklaganden av planen från såväl privatpersoner som länsmuseet. Länsmuseet menar liksom tidigare både att byggnadens storlek inte hör hemma i miljön, och att det inte är antikvariskt försvarbart att medge rivningstillstånd på PDOL-huset. Dessutom anser länsstyrelsens plan- och bostadsenhet att planen inte tillgodoser riksintresset i tillräcklig utsträckning och kräver i likhet med Länsmuseetattdenplaneradebyggnadensskalaanpassas ytterligare till den omkringliggande småskaliga stadsmiljön. Länsstyrelsen har dock inget att invända mot rivningen av PDOL-huset.30 Den 8 december publicerar Piteå-Tidningen en artikel där ordförande i miljö- och byggnämnden förklarar att kommunen som ett resultat av länsstyrelsens krav skrotar detaljplanen som antogs i juni. Istället planerar man att ta om hela planprocessen från början och ta fram en ny plan för samråd och utställning.31 Kommunen föregriper därmed länsstyrelsens beslut att upphäva detaljplanen med hänvisning till bristfällig hänsyn till riksintresset, vilket kommer i april 2011.

Analys av planprocessen Bevarandedebatten kring ärendet dominerades av två separata frågor. Den första frågan rörde

huruvida PDOL-huset hade ett sådant värde att en rivning var motiverad eller ej. Här står bevarandet av det enskilda objektet i fokus. Den andra frågan rörde vilka förändringar detaljplanens genomförande skulle medföra för kulturmiljön i centrala Piteå. Här står utformningen av den nya byggnaden i fokus. Utsikterna för ett bevarande av PDOL-huset var under planprocessens gång något oklara, även om kommunen i sina kommentarer till samrådsyttranden påstod sig vara villig att undersöka huruvida ett bevarande kunde kombineras med den nya affärsbyggnaden. Frågan är om en sådan kombination var möjlig. Av den sektoriella kulturmiljövårdens aktörer accepterade både Piteå Museum och länsstyrelsen en rivning utan vidare argumentation medan Norrbottens Museum motsatte sig rivningstillståndet. Norrbottens Museum menade att byggnadens lokal- och kulturhistoriska värden är starka nog att motivera bevarande. Man menade dels att byggnaden har ett existensvärde genom de lokalhistoriska associationer den bär med sig, dels att den äldre byggnadskroppen som finns inkapslad enbart genom sin ålder bidrar till existensvärdet. Existensvärdet motiverades således kulturellt utifrån två perspektiv: ett instrumentellt identitetsskapande och ett intrinsikalt kulturellt. Samma resonemang återkommer i kommunens miljökonsekvensbeskrivning, vilken både länsstyrelsen och Piteå Museum kan antas ställa sig bakom, eftersom de delade kommunens bedömning att en rivning var acceptabel. Skillnaden var dock att de fördelar en rivning och nybyggnation antogs kunna medföra

här ansågs väga tyngre än byggnadens bevarandevärde. Miljökonsekvensbeskrivningen tar inte direkt ställning i bevarandefrågan men avfärdar en byggnadsminnesförklaring. Enligt lagen om kulturminnen m.m. får en byggnad som är ”synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde eller som ingår i ett kulturhistoriskt synnerligen märkligt bebyggelseområde”byggnadsminnesförklaras.32 Ståndpunkten i miljökonsekvensbeskrivningen motiverades med att alltför lite av originalmaterialet i byggnaden var intakt. Samtidigt menade man att huset har ett mycket högt lokalt kulturhistoriskt värde. Här skiljer man alltså det rent intrinsikalt kulturella värdet och det instrumentella, identitetsskapande värdet från varandra och tar endast det förstnämnda i beaktande i byggnadsminnesfrågan, även om lagtexten ger utrymme att inkludera båda. Kommunen argumenterade i det ursprungliga planförslaget inte närmare för varför man ansåg att en rivning av PDOL-huset var motiverad, men menade att det faktum att en byggnadsminnesförklaring inte var aktuell var motivering nog. Därmed öppnade man för rivning enbart utifrån byggnadens rent fysiska sammansättning, eftersom beslutet byggde på miljökonsekvensbeskrivningens bedömning. I det reviderade förslaget som sedan antogs av kommunfullmäktige menade man att byggnadens lokalhistoriska värde motiverar ett bevarande, men skisser och riktlinjer för ny byggnad föreföll kräva en rivning eller åtminstone en grundlig förändring av byggnaden. Detta speglar en ambivalens kring stadskärnans bevarande och

piteå

utveckling som också återkommer i kommunens mer övergripande strategier. I kommunens översiktsplan motiveras stadskärnans bevarande framför allt genom ekonomiska motiv. Samtidigt beskriver kulturmiljöprogrammet Husera bevarandevärdet utifrån strikt kulturella motiv. Båda dessa perspektiv, stadsbygdens utveckling som handelsstad såväl som dess bevarande som kulturhistorisk förankring, utgör för stadens invånare värden i egenskap av kollektiva nyttigheter. Kommunens tvetydighet kan ses som ett uttryck för svårigheten att inom ramen för planeringsarbetet väga dessa två kollektiva nyttigheter mot varandra.

Påverkan på kulturmiljön kring Rådhustorget Motsättningen mellan bevarande och förnyelse blir i fråga om stadsmiljön något annorlunda än motsvarande konflikt i fråga om det enskilda objektet. Även om man konstaterat att en rivning av det enskilda objektet har en betydande påverkan på miljön, handlar det här i huvudsak om i vilken grad den nya byggnaden ska bidra till att bevara eller förnya den traditionella stadsmiljön. Man kan tänka sig att den kontrastverkan som söktes gentemot den omgivande bebyggelsen i det ursprungliga planförslaget representerade exploateringsintresset på så vis att det tänktes gynna handeln specifikt i den planerade byggnaden. I sådant fall var det alltså det direkta bruksvärdet hos den planerade byggnaden i egenskap av privat nyttighet som fick genomslag på bekostnad av den kollektiva nyttan av byggnadens externa effekt på den omgivande kulturmiljön. Detta är också en rimlig

117

118

piteå

tolkning med tanke på att ingen av aktörerna argumenterade för att den initiala utformningen på något sätt genom sin kontrastverkan skulle bidra till den önskade stadskaraktären. Alla tre aktörer i den sektoriella kulturmiljövården argumenterade likartat i frågan. Fokus låg på den planerade byggnadens fysiska utformning och exteriör, och byggnadens användningsområde nämndes över huvud taget inte. Således avgränsade kulturmiljövården sin argumentation till egenskaperna hos fastighetens externa effekt. Argumentationen stöddes i huvudsak på de konkreta riktlinjer för stadsplaneringen som utarbetats och antagits i kulturmiljöprogram och riksintresse av både kommunen och länsstyrelsen. Detta är naturligt med tanke på den framskjutna förhandlingsposition ett sådant förhållningssätt gav. Riktlinjerna i sin tur motiveras med att Piteås trästadskaraktär är näst intill unik i sitt slag i Sverige och därför har ett bevarandevärde i sig, ett intrinsikalt värde. Dessutom fyller stadskaraktären en identitetsskapande funktion genom att den ger befolkningen en kulturoch lokalhistorisk förankring i bygden. Således vädjar bevarandeintresset både till stadsmiljöns existentiella värden och indirekta bruksvärden. Båda är huvudsakligen kulturellt motiverade. Det kan tyckas märkligt varför exploateringsintresset i form av kommunen och investerare i det initiala planförslaget valde att skissera en byggnad som så uppenbart bröt mot dessa riktlinjer. Inte oväntat fick förslaget omfattande kritik inte bara från den sektoriella kulturmiljövården, utan även från kommunens egen miljökonsekvensbeskrivning. Den ambivalens mel-

lan bevarande och förnyelse som kommunen uppvisade i frågan kring PDOL-huset specifikt blir än tydligare i den bredare kulturmiljöfrågan. Å ena sidan menar man att satsningar på handel i stadskärnan är centralt för att skapa underlag för befolkningstillväxt, ökad turism och en generellt god ekonomisk utveckling, och att ett av kulturmiljöns huvudsyften är att möjliggöra en sådan utveckling. I det perspektivet utgör stadskaraktären ett instrumentellt värde för ekonomiska ändamål. Å andra sidan har man åtagit sig att bevara stadens äldre, småskaliga trästadskaraktär utifrån ett existensvärde med rent kulturella motiv. Om det ursprungliga planförslaget dominerades av det förstnämnda synsättet gled man sedan successivt över mot det sistnämnda i takt med att bevarandeintresset gjorde sig gällande i samrådsyttranden och utredningar.

Diskussion Detsenastehalvsekletsstadsplaneringsidealhar gått hårt åt den äldre träbebyggelsen i Piteå stad. Idag återstår mindre än 10 procent av trähusen uppförda innan 1935. Trots att ansträngningar har gjorts både för att bevara enskilda byggnader och den trästadskaraktär som stammar tillbaka till 1600-talets Piteå har också majoriteten av de trähus som inventerades 1972 på Häggholmen försvunnit. Området kring Rådhustorget och Storgatans mellersta delar har bibehållit sin karaktär medan västra Häggholmen till stora delar bebyggts med tegelhus. Att Storgatans funktion som huvudsakligt handelsstråk under de senaste decennierna stått i centrum för utvecklingen av Piteå stadskärna är således en or-

sak både till de omfattande rivningarna och till viljan att bevara den stadskaraktär som berörts i kulturmiljöprojekt, bevarandeplaner och översiktsplaner. Idag utgör bevarandet av kulturmiljön och dess integration i stadsutvecklingen en väsentlig del av stadens utvecklingsstrategi. Vad gäller bostadskvarteren på Norrmalm har bådestadsplanenochbebyggelsenskaraktärbevarats. Ungefär hälften av de hus som inventerades 1972 har försvunnit, men de har nästan uteslutande ersatts av träbyggnader i samma stil som originalen. I början av planprocessen för Stadsvapnet 7 var ett bevarande av det äldre trähuset, det så kallade PDOL-huset, inte aktuellt. Istället presenterades en byggnad vars utformning enligt merparten av de berörda aktörerna bröt mot den omgivande karaktären till en sådan grad att den utgjorde en betydande negativ påverkan på den riksintressanta kulturmiljön. Byggnadens utformning och exteriör anpassades sedan stegvis i syfte att bättre anpassas och bidra till områdets karaktär.Trots dessa förändringar tvingades kommunen i slutändan upphäva sitt eget beslut och därmed skrota detaljplanen ett halvår efter antagandebeslutet. Även om det försiggick en hel del diskussion om bevarandevärdet av PDOL-huset i sig var det kring stadsmiljön som helhet och detaljplanens påverkan på densamma som merparten av diskussionerna fördes. I och med att byggnaden inte ansågs uppfylla de högt ställda kraven för en byggnadsminnesförklaring menade samtliga aktörer förutom Norrbottens Museum att en rivning var godtagbar, trots byggnadens tillerkända höga kulturhistoriska värden. Att större

piteå

vikt lades vid miljön som helhet än vid objektet i sig, och att planen slutligen föll på sina miljöskapande aspekter, var inte oväntat med utgångspunkt i det senaste halvseklets förskjutning av tonvikten från objekt till miljö. Även om initiativet till förnyelse av kvarterets bebyggelse i grunden hade ekonomiska motiv, relaterade till den planerade bebyggelsens direkta bruksvärden, var sådana argument förvånansvärt frånvarande ur diskussionen. Detta kan delvis bero på att de privata initiativtagarna till planarbetet inte deltog i bevarandediskussionen. De ekonomiska fördelarna en utökad exploatering skulle medföra hävdades i stort sett inte inom detaljplaneprocessen och vägdes aldrig explicit mot PDOL-husets eller kulturmiljöns bevarandevärde, varken av kommunen, privata aktörer eller av den sektoriella kulturmiljövården. Utgångspunkten för planarbetet, implicit i detaljplanen men explicit i översiktsplanen, kan sägas ha varit att stadskärnan behövde utvecklas med bättre handelsmöjligheter. I viss mån kom därmed det ekonomiskt motiverade förnyelseintresset till uttryck bara genom det faktum att planprocessen ägde rum. Med den utgångspunkten låg ”bevisbördan”på bevarandeintresset. Huruvida bevarandeintresset för det specifika huset lyckades göra sig gällande är något oklart i detantagnaochsedermeraförkastadeplanförslaget eftersom det aldrig genomfördes och avvisadespåandragrunder.Sammanfattningsvisgrundades argumenten för bevarande i byggnadens existensvärde och med kulturella motiv. Varken byggnadens optionsvärde eller direkta och indirekta bruksvärde åberopades av någondera ak-

119

120

piteå

tör i någon vidare utsträckning. Istället var det bevarandet av den övergripande kulturmiljöns kollektiva nytta som på bekostnad av den specifika (planerade) fastighetens direkta bruksvärde i egenskapavprivatnyttighetsomfickgenomslag, i och med att detaljplanen upphävdes. Kommunens dubbla roll som intressent i och samordnare av planprocessen skapade en situation där olika delar inom kommunen tycks ha dragit åt delvis olika håll. Kommunen lade i likhet med den sektoriella kulturmiljövården större vikt vid den övergripande stadsmiljön än vid bevarandet av det enskilda objektet; beslutet huruvida PDOL-huset skulle rivas, förändras eller bevaras var i detaljplaneförslagen till stor del upp till exploatören själv. Kommunen tog dock intryck av den sektoriella kulturmiljövårdens argumentation som hänvisade till kommunens egna riktlinjer, vilket successivt påverkade detaljplanens utformning till fördel för bevarandeintresset. Även om bevarandeintresset i första hand hänvisade till de kulturella motiv som uttrycks i kulturmiljöprogrammen är det inte omöjligt att kommunens anpassningar också hade sådana ekonomiska motiv som uttrycks i översiktsplanen i anslutning till kulturmiljöfrågan. I slutändan var det dock den statliga inblandningen i planprocessen som genom att åberopa riksintresset åtminstone tillfälligt6 satte stopp för exploateringen. Därmed föll planförslaget i sista hand på att området ansågs utgöra en kulturhistorisk miljö vars bevarandevärde ligger i att den speglar en viktig del av det svenska samhällets framväxt. Det beslut som kommunen, i egenskap av lokal aktör, hade tagit upphävdes

således av länsstyrelsen i egenskap av central aktör. Liksom i många andra svenska städer har stora delar av Piteås äldre bebyggelse rivits under det senaste halvseklet. Detta är ett resultat av att bevarandeintressetstraditionellaargumentsom vädjar till kulturarvets existensvärden haft svårt att hävda sig gentemot ekonomiska intressen i tider av stark tillväxt och ökat exploateringstryck. De senaste decenniernas utveckling inom stadsplaneringen, där äldre kulturmiljöer får en allt större plats i strävan efter att åstadkomma attraktiva stadsmiljöer, bör dock kunna stärka bevarandevärdets position i planeringsarbetet. I det fall som här studerats fick exploateringsintresset successivt ge vika för bevarandeintresset, både vad gäller det enskilda objektet men också, och framför allt, i fråga om kulturmiljön som helhet. Utfallet är till viss del en direkt konsekvens av att området upptagits som riksintresse för kulturmiljön och därmed står under statligt skydd. Kommunen i egenskap av intressent och samordnare för planprocessen hade därmed inte fria händer och slutligen var det staten som satte stopp för planerna. Den statliga kontrollen är emellertid inte förklaring nog till bevarandeintressets framgång. Som en följd av den sektoriella kulturmiljövårdens argumentation anpassades både hanteringen av det enskilda objektet och planens tänkta inverkan på kulturmiljön, delvis oberoende av länsstyrelsens krav rörande riksintresset. Detta trots att kulturmiljövården fortfarande i huvudsak argumenterade utifrån byggnadens och kulturmiljöns existensvärden och alltså inte använde sig av de mer ekonomiskt orienterade

argument som 2000-talets stadsplaneringsideal öppnat upp för. Den mer ekonomiskt motiverade argumentationen hängde däremot samman med de riktlinjer som kulturmiljövården hänvisade till och som arbetats fram av kommunen själv. Därmed hänvisade kulturmiljövården indirekt, och möjligen omedvetet, till sådana värden, vilket kan ha påverkat kommunens inställning. En tolkning är att kommunens kulturmiljöprogram fungerade som en brygga mellan de kulturella och ekonomiska motiven. När kommunen satte upp kulturmiljöprogrammet var ett av syftena att det skulle åstadkomma riktlinjer gällande avvägningen mellan, och karaktären hos, förnyelse och bevarande inom stadsplaneringen. Fallstudien visar att kulturmiljöprogrammet fick en central plats i detaljplanprocessen och att det därmed varit framgångsrikt på den punkten. Den statliga inblandningen i processen, som sedermera ledde till detaljplanens upphävande, väcker också frågor om vem stadsplaneringen är till för. Samtidigt som riksintresset definitionsmässigt hänvisar till att den svenska befolkningen som helhet har ett intresse av kulturmiljöns bevarande, var det lokala, folkliga engagemanget i de formella planförhandlingarna frånvarande. Detta var förvisso väntat med tanke på resonemanget kring allmänningens dilemma. Det går dock inte att komma ifrån att kommunens nämnder är valda lokalt, är ansvariga inför kommuninvånarna och rimligen bör har ett större kunskapsunderlaggällandelokalbefolkningens preferenser än vad statliga aktörer kan förväntas ha. Trots att riksintressen för kulturmiljövården

piteå

i allmänhet består av de kulturarv som värderas högst även lokalt, följer det med logisk nödvändighet att en central aktörs intressen prioriteras över en lokal aktörs, när länsstyrelsen upphäver kommunens beslut. Det är omöjligt att inom ramen för den här studien svara på huruvida den statliga kontrollen av den lokala planprocessen stämde överens med viljan hos lokalbefolkningen. Det är också svårt att föreställa sig hur detaljplanen omsatts i praktik om riksintressets krav varit lägre ställda och kommunen i samråd med museerna fått friare händer. Men hur den befolkning som dagligen påverkas av kulturmiljön upplever densamma är inte desto mindre av avgörande relevans för hur demokratisk planprocessen blir. Ett grundantagande i den här studien har varit att utformningen av den byggda kulturmiljön som infrastruktur anbelangar alla de människor som rör sig i den. Liksom den bredare politiska processen måste ta hänsyn även till de medborgare som inte röstar, bör man i hanteringen av kulturmiljön ta hänsyn även till de som inte engagerar sig i dess bevarande eller förändring. Även om kommunens politiska nämnder är folkvalda och medlemmarna i lokala intresseföreningar talrika, blir allmänhetens frånvaro i samrådsförfarandet högst problematiskt. Hur den bredare allmänhetens åsikter bättre ska kunna tas i beaktande och integreras i planeringsarbetet, vid sidan av statliga, regionala och kommunala aktörer såväl som kulturmiljövården och engagerade individer, är därmed en fråga som framtida forskning med fördel kan undersöka närmare.

121

122

piteå

Källförteckning Alzén, Annika (2003), Kulturarv i rörelse, i P. Aronsson & M. Hillström (red:er), Kulturarvens dynamik – det institutionaliseradekulturarvetsförändringar(s.192–198). Norrköping: Linköpings Universitet. Aronsson, Peter (2003), Ett forskningsfält tar form., i P. Aronsson & M. Hillström (red:er), Kulturarvens dynamik – det institutionaliserade kulturarvets förändringar (s. 9–24). Norrköping: Linköpings Universitet. BA Konsult (2010) Miljökonsekvensbeskrivning – Kulturhistorisk miljö för del av kv. Stadsvapnet, Piteå. Tillgängligonline:http://www.pitea.se/Sidmappar/35731/ Stadsvapnet/MKB%202010-03-17%20reviderad%20version%20I.pdf [2010-05-03] Aronsson & M. Hillström (red:er), Kulturarvens dynamik – det institutionaliserade kulturarvets förändringar (s. 199–205). Norrköping: Linköpings Universitet. Aronsson & M. Hillström (red:er), Kulturarvens dynamik – det institutionaliserade kulturarvets förändringar (s. 268–277). Norrköping: Linköpings Universitet. Hagner, Marita (Red.), 1973, Trästäder i Norden: En presentation av trästäder i Finland, Norge, Sverige, på Färöarna och på Island, Svensk Byggtjänst: Stockholm Jonsson, Kristian (2010), Kommunen går emot egna riktlinjer. Piteå-Tidningen. 2010-06-20. http://www.piteatidningen.se/pitea/artikel.aspx?ArticleId=5441965 [2011-05-13] Lantmäteriet (2010) Historiska kartor, Karta öfver Piteå Stad sammandragen år 1898 av Victor Åberg, Kartograf’, dnr 25-PTS-53, http://historiskakartor.lantmateriet.se [2010-05-15] Länsstyrelsen Norrbotten (2010) Samråd om detaljplan för ny galleria på Stadsvapnet 7 m.fl, Piteå Kommun. Samrådsyttrande. Dnr: 402-2289-10. Tillgänglig online: http://www.pitea.se/Sidmappar/35731/Stadsvapnet/2010-04- 15%20Samtliga%20 utst%C3%A4llningshandlingar.pdf [2011-05-15] Norrbottens Museum (2010) Yttrande ang. detaljplan för del av kv. Stadsvapnet i Piteå. Remissyttrande. Piteå Kommuns miljö- och byggkontor: Dnr Nbm 1332010. Tillgänglig online: http://www.pitea.se/Sidmappar/35731/Stadsvapnet/2010-04- 15%20Samtliga%20 utst%C3%A4llningshandlingar.pdf [2011-05-15] Olsson, Krister (2003) Från bevarande till skapande av värde – kulturmiljövården i kunskapssamhället, Stockholm, Kungliga Tekniska Högskolan. Olsson, Krister (2007), Utmaningar i arbetet med platsmarknadsföring: kulturmiljön i den postindustriella samhällsuytvecklingen. I:Torkel Molin & Martin Paju (red:er) Industrihistoriska kulturarv i regional utveckling – sociala och ekonomiska aspekter (s. 23–26). Stockholm: Riksantikvarieämbetet.

Riksantikvarieämbetet (2009) Riksintressen: Norrbotten. Tillgänglig online: http://www.raa.se/publicerat/varia2009_45.pdf [2011-05-02) Piteå Museum (2010) Angående detaljplan och miljökonsekvensbeskrivning Stadsvapnet 7, Piteå Kommun. Remissyttrande. Tillgänglig online: http://www.pitea. se/Sidmappar/35731/Stadsvapnet/2010-04-15%20Samtliga%20utst%C3%A4llningshandlingar.pdf[2011-05-15] Piteå Kommun (1980a) Bevarandeplan för Piteå Stadskärna (Föredragningspromemoria). Tillgänglig i Piteå Kommuns centralarkiv, ref 80.05.12 bilaga 498 a)22. Piteå Kommun (1980b) Bevarandeplan för Piteå Stadskärna: Remisshandling. Piteå: Piteå Kommun. Piteå Kommun (2001) Översiktsplan: Fördjupning för Piteå Stadsbygd. Tillgänglig online: http://www.pitea.se/ sv/du-och-din-kommun/Kommun-och-Politik/Styrande-dokument/Oversiktsplan-stadsbygden/[2011-05-15] Piteå Kommun (2008a) Kulturmiljöprogrammet Husera: Zonområdet. http://195.196.144.69/piteinter/husera/ [2011-05-15] Piteå Kommun (2008b) Kulturmiljöprogrammet Husera: Häggholmen.http://195.196.144.69/piteinter/husera/staden/haggholmen.asp [2011-05-15] Piteå Kommun (2010a) Planhandling: Detaljplan för del av kv. Stadsvapnet, Samrådshandling. Dnr. P 20100001. Tillgänglig online: http://www.pitea.se/Sidmappar/35731/Stadsvapnet/2010-04- 15%20Samtliga%20 utst%C3%A4llningshandlingar.pdf [2011-05-15] Piteå Kommun (2010b) Planhandling: Detaljplan för del av kv. Stadsvapnet. Utställningshandling. Dnr. P 20100001. Piteå Kommun (2010c) Pressmeddelande: Detaljplan för kvarteret stadsvapnet omarbetas, http://www.pitea. se/Sidmappar/114412/Microsoft%20Word%20-%20 MBN%20dec10.doc.2909.pdf [2011-05-15] Piteå Näringsfastigheter (2011) Om PNF, http://www.pnf. se/om-pnf/ [2011-05-15] Porter, Michael (1998) The Competitive Advantage of Nations, New York: Free Press. Regeringen (1974) Regeringens proposition1974:28 – Kungl. Maj:ts proposition angående den statliga kulturpolitiken. Tillgänglig online: http://data.riksdagen. se/fil/0a2dba0e-37b8-4c95-a0d1-76b66d6a0489[201104-18]. Regeringen (1988) Regeringens proposition 1987/88:104 – om kulturmiljövård. Tillgänglig online: data.riksdagen. se/fil/44ac231c-88c3-46a5-a655-7566360e3996[201104-18]. Regeringen (1999) Regeringens proposition 1998/99:114 – Kulturarv – kulturmiljöer och kulturföremål. Till-

piteå

gänglig online: http://www.sweden.gov.se/content/1/ c4/25/68/e7aef921.pdf [2011-04-18]. Regeringen (2009) Regeringens proposition 2009/10:3 – Tid för kultur. Tillgänglig online: http://www.regeringen.se/content/1/c6/13/21/04/a7e858d4.pdf[2011-04-18]. Regeringskansliet (2010) Lag (1988:950) om kulturminnen m.m.. http://www.riksdagen.se/Webbnav/index. aspx?nid=3911&bet=1988:950 [2011-05-15] Sandberg, Per (2010), Kommunen skrotar plan för Åhlénshuset. Piteå-Tidningen. 2010-12-08. http://www.piteatidningen.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5834858 [2011-05-13] Sundkvist, Karina (2009), Sjuttonhundratalshus hittat på gågatan. Piteå-Tidningen. 2009-10-17. http://www.

pitea-tidningen.se/pitea/artikel.aspx?ArticleId=4941496 [2011-05-13] Westerberg, Jan (2009a), Ny galleria planeras efter gågatan. Piteå-Tidningen. 2009-09-17. http://www. pitea-tidningen.se/nyheter/senaste_nytt/artikel. aspx?ArticleId=4878009 [2011-05-13] Westerberg, Jan (2009b) ’...inget historiskt byggnadsminne’. Piteå-Tidningen. 2009-12-24. http://www.piteatidningen.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=5085394 [2011-05-13] Westerberg, Jan (2010), Osäkerhet kring nya affärshuset. Piteå-Tidningen.2010-09-05.http://www.pitea-tidningen. se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5576200[2011-05-13] Österberg, Dag (1977), Makt och materiell, Göteborg: Bokförlaget Korpen.

Noter 1 2 3 4 5 6 7 8 9

Olsson 2003, s. 35 Hagner, 1973 Lantmäteriet, 2010 Piteå Kommun, 2008 Piteå kommun 1980a, s 1 Piteå Kommun 1980b, s 9 Riksantikvarieämbetet, 2009 Piteå Kommun 2001, s. 80) Piteå Kommun 2001, s 79, 81

10 11 12 13 14 15 16 17 18

Piteå Kommun, 2008b Piteå Kommun, 2008b Westerberg, 2009a BA konsult, 2010 Sundkvist, 2009 Westerberg 2009b Piteå Kommun, 2010a, s. 3 Piteå kommun, 2010a BA Konsult, 2010

19 20 21 22 23

BA Konsult 2010, s 8 Norrbottens Museum, 2010 Piteå Museum, 2010 Piteå kommun, 2010a Länsstyrelsen Norrbotten, 2010 24 Länsstyrelsen Norrbotten, 2010 25 Piteå Kommun, 2010a

26 27 28 29 30 31

Piteå Kommun, 2010a Piteå Kommun, 2010b Piteå kommun, 2010a; 2010b Jonsson, 2010 Westerberg, 2010 Piteå Kommun 2010c; Sandberg 2010 32 Regeringskansliet, 2010

123

124

piteĂĽ

Öjeby Kyrkstad – Piteå kommun vill bevara unikt kulturarv Ebbe Borg

Detta kapitel undersöker Öjeby kyrkstads förändrade status över tid. Genom att jämföra politiska plandokument från olika tidsperioder, mellan 1970-2010, får vi en förståelse för kulturmiljöns förändrade betydelse.

stycken lyftas fram. Eventuellt dolt innehåll eller inställningar som inte uttrycks direkt i text kan uppfattas genom den kvalitativa textanalysen.1 Detta i kontrast till en kvantitativ genomgång där till exempel förekomsten av ord eller fraser är stoffet som söks. I tolkningen av tex-

Material Piteå är en stor turiststad i norra Sverige som inte bara lockar svenskar, men också norrmän och tyskar i stor utsträckning. Mitt i denna turiststad finns en av Sveriges få kvarvarande kyrkstäder, Öjeby Kyrkstad. Turismens ökade betydelse och intresset för kulturarv bör synas i kommunens plandokument; översiktsplanerna och dess tillhörande dokument sträcker sig från 1978 fram till den senaste som antogs 2001. Även kommunala broschyrer om vård och marknadsföring rörande kyrkstaden kommer att analyseras. Detta skriftliga material representerar empirin. I de kommunövergripande dokumenten kommer vissa passager vara viktigare och mer väsentliga än andra, och genom intensiva genomgångar av texterna kan dessa

Fig. 1: Öjeby kyrkostad. Inventering i Hagner (1973) 8

126

ö j e b y k y r k s ta d

ten genom kvalitativ textanalys är det viktigt att ha vissa element i åtanke för ett så gott resultat som möjligt. Bergström och Boréus (2009) definierar fem stycken: Texten i sig, det sociala sammanhanget texten finns i, vem avsändaren är, vem mottagaren är och slutligen uttolkaren. En annan nyttig vetskap i insamling, analys och arbete med offentlig data är inställningen och informationen producerat av officiella myndigheter. Inställningen till detta skiljer sig ibland från hur vi ser på annan information. En anledning till detta är myndigheters inneboende auktoritet. Information kan därför direkt antas vara sann. Ett antagande som i många fall bygger på auktoriteten i samband med resursers i genomförandet av undersökningar och produktion av information. Myndigheternas roll som författare av informationen – den rollen är inte opartiskt eller oberoende, utan har mål precis som andra organisationer. Därför bör även dessa dokument granskas med samma hälsosamma skepticism som ägnas andra dokument.2 Materialet kommer slutligen sorteras i en matris i analysdelen där förhållningssätten kommer jämföras mot plandokumentets inriktning, för en tydligare presentation av resultatet.

kyrkstugor ägdes av bönder och andra långväga gäster som var tvungna att ha övernattningsmöjlighet i närheten av kyrkan. Stugorna fick bara bebos under kyrk- och marknadshelger, och ägnades därför inte särskilt mycket omsorg utan var av spartansk karaktär och tätt byggda.4 1666 eldhärjades Öjebyn man insåg stadsplaneringens brister och flyttade Piteå till Häggholmen.5 Den nuvarande kyrkbyn står i stort sett på samma plats som de tidigare kyrkstäderna men upprättades under 1800-talet. I hela sin omfattning utgörs kyrkstaden idag av 147 kyrkstugor som ofta blivit sammansatta av delar från det nära 200 år äldre stugorna. Även om den traditionella användningen av Öjeby kyrkstad upphörde under 1960-talet har den sin plats i sociala samlingar som till exempel marknader och kyrkhelger.6 Efter 1960-talet, som ett resultat av träindustrins intåg och senare industrialiseringens i slutet av 1800-talet, har Öjebyns samhälle förändrats:

Inventering av Öjebyn

Kyrkstaden har förändrats mycket lite sedan inventeringen på tidigt 1970-talet. Majoriteten av kyrkstugorna står kvar. Två hus har antingen blivit ersatta av nyare hus eller grovt renoverade. Sex stycken stugor har också försvunnit under de senaste 40 åren, medan det har tillkommit sju. Hur förhållandet mellan de försvinnande och tillkommande husen är står oklart då information om detta inte hittats, en möjlig förkla-

Den första kyrkan i Piteåområdet låg cirka sju kilometer uppström dagens Öjeby kyrkstad, men som ett resultat av den fortgående landhöjningen fick den dåvarande centralbyn flyttas för att hamna nära vattnet igen. Piteå stad grundades på denna plats 1621 och snart fanns 22 hemman i Öjebyn, men på grund av kyrkplikten fanns också en hel del kyrkstugor.3 Dessa

”Från 1960-talet och framåt har Öjebyn förtätats kraftigt. Den gamla glesa byn har växt ihop och bostads- och industriområdena har lagts ut på den gamla jordbruksmarken”.7

ö j e b y k y r k s ta d

127

ring är att vissa hus flyttats till, eller inom Öjebyn och att några hus rivits.

”Den kulturella vändningen” ”To contemporary economic geographers, culture plays a multi-dimensional role in economies; it is a resource, an endowment, a factor input, an intervening variable, as well as a product and an outcome” (Aoyama, Murphy & Hanson, 2011, s.149). ”…marknadsföring av platser och regioner är en allt mer förekommande verksamhet idag. Konkurrensen mellan regioner som vill profilera sig som turistområden hårdnar och allt mer kraft läggs ner på att skapa attraktiva varumärken” (Susana Heldt Cassel (2007).9 Detta, menar Cassel, görs genom att antingen hitta en helt ny profil för regionen eller genom att knyta tillbaks till historien och kulturen som finns, och ”från att ha varit en meningsskapande sektor som utgjort kronan på välfärdssamhället”10, kulturen och kulturmiljön ses alltså som en viktig faktor i utvecklingen från industri- till postindustriellt kunskapssamhälle. Kulturmiljön i Sverige skiftade till att bli alltmer upplevelsebaserad och ekonomiskt intressant i slutet av 1980- början av19 90-talet.11 Av ekonom- och urbangeografer tituleras fenomenet the cultural turn (Sv. ”den kulturella vändningen”)12 och ses som en del av tre större kulturella trender: den kulturella dimensionen av ekonomisk globalisering, kulturella institutioners roll i den ekonomiska utvecklingen, samt kulturella industrier och produktionen av

kultur.13 För Stadsplanering och regionalpolitik i Sverige innebar 1980- och 1990-talet ett övergivande av den sedan länge lojala och solidariska regionala omfördelningen av resurser till mer plats åt konkurrens och interurban heterogenitet. Den nya ekonomiska geografin fick fäste i Sverige och transnationella företag som drog fördelar av regionala geografiska omständigheter snarare än att hålla en marknad inom landsgränser blev viktigt och styrande.14

Fig. 2: Inventeringskarta Öjeby kyrkstad, Ebbe Borg, 2011.

128

ö j e b y k y r k s ta d

Den offentliga urbana utvecklingen och planeringen har varit i det närmaste frånvarande från mitten av 1980-talet. Detta på grund av historien som resulterat i att mark hamnat i privat ägo samt att den nationella offentliga makten i planeringssammanhang inte längre sträcker sig till lokal nivå. I och med Plan- och bygglagen 1987 blev markanvändningsplaneringen en exklusivt lokal angelägenhet.15 Tillsammans med den ökande regionala konkurrensen har exploateringen bestått av företräde för skyskrapor, sportarenor, konferenscenter och kulturella monument.16 Endast i fall av nationalekologiska eller kulturella intressen, genom skyddet för riksintresse, kan staten reglera markanvändningen och exploateringen på lokal nivå, och trots exploateringstryck har det konstaterats att kulturarvet har en roll i den lokala och regionala utvecklingen. Från gång till gång står kulturarvet emellan intressenter från den privata och den offentliga sfären och kan till viss del hamna i kläm däremellan. Kulturmiljövården bör således samordnas med dessa båda läger av intresse – för att kunna tillgodose och optimera både bevarandet av kulturarven samt den lokala och regionala utvecklingen.17 Med makten över kulturmiljön på lokal nivå, samt intresset för regional utveckling som beskrivs ovan, är det intressant att följa ett kulturarv som Öjeby kyrkstad genom denna tidsperiod och hur det eventuellt blivit påverkat. Mellan bevarandet av kulturmiljön och den samtida utvecklingen finns en inneboende konflikt. En konflikt som blir mer uttalad desto tätare bebyggelsen är. Således borde alla platsers tillväxtmål utgöra ett ökat hot mot kulturmiljö-

er.18 Den vanligaste konflikten sker, på grund av historiens decentralisering av lokalbestämmande om markanvändning, mellan privata aktörer och bevarandesidan på regional nivå. Även om det idag finns en medvetenhet i kulturmiljöfrågan när det kommer till exploatering rivs ännu delar av den byggda kulturmiljön. Det handlar ofta om privata aktörernas inflytande och möjlighet att påverka, hos dessa har sällan kulturmiljöer stått högt i kurs.19 Men i början av 1990-talet började man prata om den kulturella vändningen20, då kulturarven tillsammans med annan kultur istället började fungera som ekonomiska dragplåster och stärkande av identitet på vissa platser. Den kulturella vändningen tillsammans med kommunens förändrade förhållningssätt under senare årtionden är just vad denna studie ska studera närmare. Från att tala om kultur som fornminnen, talar man idag om kulturens möjlighet att skapa arbetstillfällen inom turism och dess platsmarknadsföringsvärde. Genom granskande av kommunala plandokument undersöks här hur kommunens förhåller sig till Öjebyn under perioden som omger den kulturella vändningen.

Plandokument 1978-2001 Dokumenten som analyserats är Piteå Generalplan Stadsbygden 1978, Översiktsplan för Piteå kommun 1990 och Översiktsplan för Piteå stadsbyggd 2001. I textanalysen av dessa dokument ingår även eventuella handlingar i form av sammanträdesprotokoll tillhörande de ovan nämnda dokumenten. I sammanträdesprotokollen finns allmänhetens, länsstyrelsen, museers och andra myndigheter eller privatpersoners åsikter

om plandokumenten. Även kommunens svar och åtgärder gällande dessa åsikter har ingått i textanalysen. I Piteå kommuns översiktsplaner finns även en uppdelning mellan stadsbygden och landsbygden. Dessa har behandlats i olika dokument. Efter genomläsning står det klart att eventuella landsbygdsöversiktsplaner inte behandlar Öjeby kyrkstad, utan den behandlas i översiktsplanerna för stadsbygden. Därför kommer textanalysen, vad gäller översiktsplaner, begränsas till stadsbygdens sådana.

Generalplan 1978 Generalplanen från 1978 är en vidareutveckling av efter översyn av tidigare generalplan 1970 över centrala Piteå, som på grund av kraftig befolkningsökning och ny inriktning i bostadsbyggandet blivit onyttig.21 I jakten på ett kulturmiljövårdsperspektiv eller omnämnande av Öjeby kyrkstad finns ingenting att läsa. Det fysiskt närmaste område som omnämns är Öjebyns moderna samhälle, och det i samband med idrottsplatser och dess utbredning. Rubrikerna i generalplanen är väldigt tekniska och praktiska i jämförelse med begreppen kulturarv och kulturmiljö. Exempel på rubrikerärbefolkningsutveckling,bostadsbyggnadsbehov, service, trafikförsörjning, teknisk försörjning och det något mer abstrakta avsnittet idrott och friluftsliv. I sammanträdesprotokollet (1978) för samma generalplan finns inte heller något om kulturmiljövård eller kulturarv att finna. Även om protokollet vittnar om en del förändringar från tidigare planförslag så gäller det andra syften/områden. I föredragningspromemorian (1978) presenteras också ändringar

ö j e b y k y r k s ta d

och planförslag, men utan att beröra ämnet Öjeby kyrkstad, eller kulturmiljövård överhuvudtaget.

Översiktsplan 1990 Från tidigare generalplan och fram till 1990 infördes i enlighet med plan- och bygglagen (1987) benämningen Översiktsplan på dokument som behandlar ”bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande med beaktande av människan frihet”. Motsvarande dokument till 1978 års generalplan under senare årtionde är således 1990 års översiktsplan. I översiktsplanen 1990 skrivs det tidigt om områden som berör kulturarvet i samma mening som studien behandlar. Till exempel ägnas den regionala utvecklingen och regionen erbjudande av ”särdrag” och styrker den ”identiteten som kommunen har”.22 Även om Öjeby kyrkstad inte omnämns i samma meningar så är tendenserna och fokus annorlunda ifrån 1978 års generalplan. Långsiktighet och miljövårdsarbete kopplas samman med kulturminnesvård. Öjeby kyrkstad och omgivande miljö behandlas i översiktsplanen som ett riksintresse.23 Vidare diskuteras turismens nytta för den regionala utvecklingen. Under samma rubrik omnämns kulturmiljö, turism och regional utveckling; och även om Öjeby kyrkstad inte beskrivs direkt i kommande stycke så finner man likheter mellan de generella begreppen och kyrkstadens egenskaper och karaktär. ”En viktig förutsättning för turistnäringen i Piteå är att utbudet av aktiviteter och sevärdheter kan förstärkas. Det gäller både

129

130

ö j e b y k y r k s ta d

grundläggande faktorer som bevarande av värdefulla hus, miljöer, kulturlandskap och naturområden … Naturvården, kulturminnesvård och miljövård skall därför också ses som viktiga delar i kommunens långsiktiga turistutveckling. Program av kulturhistoriskt, naturhistoriskt och naturkunskapsgivande karaktär bör kunna erbjudas turister och andra besökare i kommunen”.24 Flera direktomnämnande får Öjeby kyrkstad också i sammanfattningen av översiktsplanen. Där betonar kommunen vikten av kulturminnesvårdens betydelse för invånarna och vikten av att invånarna själva blir medvetna om dess betydelse. ”För att kulturminnesvården skall kunna få en större betydelse både i medborgarnas medvetande och t ex i frågor som rör planering och byggande måste de olika objekt som man idag värnas om på olika sätt sättas in i en helhet där det blir begripligt för alla vad som är värdefullt och varför. Ett sätt att lägga grunden för en sådan helhetssyn är att upprätta ett kommunalt kulturminnesvårdsprogram. Vidare skall kommunen slutföra den kulturhistoriska dokumentationen av värdefull bebyggelse i Öjebyn.”25 Benämningen värdefull bebyggelse i Öjebyn måste i detta avseende anses vara bland annat kyrkstaden. Huruvida utsträckningen av kulturmiljöns omnämnande i denna översiktsplan är ett resultat av kommunens egenintresse eller andra aktörers påverkan i form av åsik-

ter på planförslag står oklart i den tryckta versionen. Sammanträdesprotokollet (1990) och dess bilagor (315a-f ) angående översiktsplanen tar upp åsikter från Centerpartiet, Vänsterpartiet och Länsstyrelsens där vikten av bevarande av gamla miljöer ute i byarna, erbjudandet av kulturhistoriska program till turister och andra besökare samt säkerställande av riksintresseområdena lyfts fram. Detta återspeglas också i den fastställda slutgiltiga översiktsplanen.

Översiktsplan 2001 I samma anda som för årtiondet innan är dokumentet som behandlar markanvändning och utveckling en översiktsplan även efter millennieskiftet – Piteå kommuns översiktsplan 2001. Grundvisionen i denna översiktsplan är att Piteå ska vara en trygg och attraktiv småstad med hög kvalité i utbildning och kompetens i en god miljö. I denna profil och framtidsvisions har också Öjeby kyrkstad sin plats. En rubrik och ett kapitel i översiktsplanen heter särprägel och det är här kulturmiljön, tillsammans med naturmiljön, övrig kultur och fritidsverksamheten, finns att läsa om. Riksintressen är ett annats kapitel där man trycker på ”kontinuerligt underhåll av de kulturhistoriska värdefulla miljöerna”.26 I kapitlet särprägeln under rubriken slå vakt om vår kulturmiljö beläggs vikten av bevarande i ordalagen att kulturmiljön förankrar historia och medvetande och därav också föder förnyelse. I samma stycke lyfts Öjeby kyrkstad fram för att ingå i detta viktiga arv. Specifika kommunala åtgärder är av vikt och ska innefatta ett skapande av en helhetsbild för eventuellt ökat

ö j e b y k y r k s ta d

resursbehov och information för bevarande och utveckling av dess miljöer. Om Öjeby kyrkstad skriver man: ”Idag finns en välbevarad kyrka, kyrkstad, kustlandsvägens ursprungliga sträckning genom den senare och annan äldre, välbevarad bebyggelse i byakärnan kvar som påminner om den centrala roll som Öjebyn en gång spelade i bygden som kyrkligt och merkantilt centrum. Detta samt att endast få kyrkstäder finns bevarade i landet ger området ett högt kulturhistoriskt värde”.27 Den moderna, direkta kulturen (ishallar, bibliotek, museum, småbåtshamnar, utomhuspool med mera) benämns även som en hörnsten i uppbyggnaden och utvecklingen av samhället samt en bidragande faktor det till att skapa en levande stad för besökare. I kontrast till den moderna/direkta kulturens användningsområde och vikt för besökare står kulturmiljön, som kyrkstaden innefattas i, för piteborna att värdera och föra vidare: ”Vår strävan att vi ska kunna överlämna våra kända kulturmiljöer till nästa generation kommuninvånare, i oförändrat eller förhoppningsvis bättre skick än när vi tom emot dessa. Vi ska också så långt det är möjligt ha identifierat och skyddat de miljöer som de senaste generationer skapat och som kan antas bli betydelsefulla för framtiden. Att bevara och utveckla de miljöer som är karaktäristiska för vår stad är ett sätt att föra en del av särarten i Piteå vidare”.28

I dokument tillhörande den senast antagna översiktsplanen finns samrådsredogörelse – inkomna synpunkter och kommentarer (2000) och Bilaga 135b – utlåtande efter utställning (2001). Socialdemokratiska föreningen, Per-Arne Nyman (privatperson), Piteå museum samt Länsstyrelsen yttrat sig angående kulturmiljöerna vid arbetet innan antagning av ny översiktsplan. Dessa yttrandet behandlar ämnet från kulturhistoriska miljöer i generella ordalag till specifika omnämnande av Öjebyn: ”[i] särprägeln bör Öjebyn beskrivas bättre som den kulturhistoriska skatt – Öjebyn den gamla staden – är”. Kommunen svarar: ”Särprägeln: Kulturoch fritidsnämnden har yttrat sig över inlämnad motion … I Översiktsplanen har beskrivningarna över riksintressanta kulturmiljöer följt Länsstyrelsen beskrivningar”.29 I Generalplanen från 1978 finns det inget att läsa om kulturarv, kulturmiljöer, bevarande av kultur eller liknande, vilket det inte heller ”borde” enligt de ideologier och värderingar under denna tid som uttrycktes i rivning och förnyelse av äldre byggnader och ett starkt statligt bestämmande över kulturmiljön. Istället fokuserar man här på tekniska beskrivningar och prognoser över bostads-, trafik- och befolkningsutveckling. Tolv år senare i nästa plan (översiktsplan) 1990 så syns en annan inställning till ämnet kring kulturmiljön. På flera ställen nämns kulturmiljön och bevarande av dessa i samband med den regionala utvecklingen. Till exempel anses turismen kunna dra nytta av kulturmiljön, och turismen i sig anses vara en stor del av utvecklingen. Man tycker även att ”andra

131

132

ö j e b y k y r k s ta d

Kommundokument

Rådande förhållningssätt

Generalplan 1978

Omfattande rivning och exploaterande/stär- Inget kulturmiljöperspektiv. Fokus på teknisk-, kande statligt bestämmande över kulturmiljön infrastruktur- och trafikutveckling

Översiktsplan 1990

Decentralisering av kulturmiljö samt start på upplevelsebaserad kulturmiljö

Översiktsplan 2001

Kulturmiljön som en väsentlig del i den reSärpräglade kulturmiljöer av vikt för identitet gionala utvecklingen och identitetsskapande och bevarande. Hög medvetenhet. Specifika kulturminnen, t ex. Öjeby kyrkstad

Fig. 3: Relation mellan rådande förhållningssätt och plandokument.

besökare” och kommunens egna medborgare borde bli medvetna om värdet av kulturmiljön och om Öjeby kyrkstad. Även om det inte uttrycks att kyrkstaden är ett direkt bevarandeföremål för just denna vision så inser man värdet av kyrkstaden genom att planlägga för en kommande dokumentation. I relation till förhållningssättet (Tabell 1) kan den förändringen som skett från tidigare årtionde också synas i denna text. I form av decentraliseringen skriver kommunen om egna beslut rörande kulturmiljön och visat intresse. Sammanslagningen om kulturmiljön som upplevelsebaserad (läs turism) görs verkligen gällande. Vad som är anmärkningsvärt i 1990 års översiktsplan är dock den generella hållningen till kulturen. Mer än ansatser till att dokumentera Öjeby kyrkstad syns inte till och det beskrivs inte närmare om hur tillvägagångssättet ska vara, bara att det borde finnas. Efter ytterligare elva år tillkom den senaste översiktsplanen (det finns i skrivande stund ingen mer aktuell). I denna översiktsplan har kulturmiljön gjort sig mer synlig i dokumentet genom att erhålla ett eget kapitel – särprägeln. I kapitlet behandlas flertalet kulturmiljöer i Piteå

Dokumentets inriktning

Turism och regional utveckling i samband med kulturminnesvård och kulturarv - generellt

kommun vilka värderas som viktiga, inte minst för piteåborna idag och för piteåborna kommande generationer – i mångt och mycket vill kommunen att kulturmiljön ska fungera som identitetsskapande och stärkande för området. Öjeby kyrkstad omnämns också flera gånger direkt. Dels i egenskap av riksintresse och viktig kulturmiljö, men också mer omfattande i vad det betyder och bevarandeåtgärder. Däremot har det uttalade turist- och det regionala utvecklingsperspektivetfråntidigareöversiktsplan försvunnit.

Diskussion Från 1970-talet syns inga direkta spår av bevarandeförsök från kommunens sida utan istället riktas fokus mot utveckling av infrastruktur, trafik, teknik och bostäder, medan man under kommande år successivt ändrar inställningen till att innefatta kulturmiljön i visioner om regional utveckling samt åtagande av bevarandeplaner – även om det till en början sker i väldigt generella ordalag. Slutligen definieras åtgärdsförslag för de specifika kulturmiljöerna, däribland Öjeby kyrkstad, och ett kapitel i översiktsplaner ägnas helt åt värdet av kulturmiljöerna.

Kulturmiljön är en del av identitetsskapandet och den regionala utvecklingen enligt bland andra Khakee (2005) men i fallet Öjeby kyrkstad har kulturmiljön inte fått en lika självklar roll i den regionala utvecklingen. Beroende på hur läsaren väljer att tolka översiktsplanen kan det hela visserligen uppfattas på två sätt: Först och främst att kulturmiljön inte alls ses som en del i regional utveckling, men att miljön ändå värderas högt för de befintliga medborgarna och kommande generationer. Eller så kan stärkandet av identitet faktiskt ses som en del i en den regionala utvecklingen. Detta på grund av att en plats med stark identitetskänsla i sin tur ter sig attraktiv och fungerar som ett dragplås-

ö j e b y k y r k s ta d

ter, inte bara för turism, men också för inflyttare och investeringar. För att återknyta till frågeställningarna i början av studien, matrisen visar på vilken inriktning dokumenten haft, samt vilken förändring som skett över perioden. Först en total avsaknad av kyrkstaden eller kulturmiljöer i dokumenten till att nu handla om kyrkstaden som angelägen ur ett identitetsskapandeperspektiv. Slutligen vittnar broschyrer om ett ytterligare ökat engagemang från kommunens sida sedan senaste Översiktsplanen 2001. Förändringen har skett samtidigt som ett globalt intresse för kulturmiljöer ökat, kommunens ökade engagemang gynnar bevarandet av Öjeby kyrkstad.

Källförteckning Litteratur Alzén. A. (2002), Svea Rike: Med historien som språngbräda mot framtiden – Tvärsnitt. Tvär|snitt. Tillgänglig på internet: URL: http://www.vr.se/huvudmeny/arkiv/2002/tvarsnittnr22002/svearikemedhistorie nsomsprangbradamotframtiden.4.6703f9bd10e07db4 ff18000279.html [Hämtad 2011-04-19]. Aoyama, Y., Murphy, J.T. & Hanson S. (2011), Key Concepts in Economic Geography. SAGE Publication Ltd, London. Bergström, G. & Boréus, K. (2009), Textens mening och makt. Metodbok i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys. Lund: Studentlitteratur. Cassel Heldt, S. (2007) Regional Profilering och varumärkesbyggande motiv och strategier i landsbygdsregioner. I: T. Molin & M. Paju (red:er), Industrihistoriska kulturarv i regional utveckling – sociala och ekonomiska aspekter. (s.6). Stockholm: Riksantikvarieämbetet Cloke, P., Cook, I., Crang, P., Goodwin, M., Painter, J. & Philo, C. (2004), Practising Human Geography. London: Sage Publications Ltd. Esaiasson, P., Gilljam, M., Oscarsson, O. & Wängnerud, L. (2007), Metodpraktikan. Konsten att studera samhälle, individ och marknad. Vällingby: Norsteds Juridik AB

Gibson, C. & Kong, L. (2005) Cultural economy: a critical review, Progress in Human Geography. 29 (5) 541–561 Hagner, Marita (Red.), 1973, Trästäder i Norden: En presentation av trästäder i Finland, Norge, Sverige, på Färöarna och på Island, Svensk Byggtjänst: Stockholm. Husera (2011) HUSERA Kulturmiljöer. Tillgänglig på internet: URL: http://195.196.144.69/piteinter/husera/ [Hämtad 2011-04-28]. Johansson, B. O. H (1997) Den stora omvandlingen. Erfarenheter från ett kulturmord. Norstedts Tryckeri AB, Stockholm. Khakee, A. (2005) Transformation of Some Aspects of the Local Mode of Regulation in Sweden, Planning Theory, 4 (1), 67–86. Lundholm, K. (1978), Öjebyn. Förr och nu. I-TRYCK: Luleå Länsstyrelsen, Norrbottens Län. Enheten för kulturminnesvård. (2000) Bebyggelse i ÖJEBYN – kulturhistorisk inventering och värdering. NE (2011) |Nationalencyklopedin. Tillgänglig på internet: http://www.ne.se/fordism [Hämtad 2011-04-23]. Olsson, K., Löfvenberg , M., Snickars, F. (2002) Att skapa

133

134

ö j e b y k y r k s ta d

värden. Natur- och kulturmiljövårdens roll i kunskapssamhället. Stockholm: Riksantikvarieämbetets förlag. Olsson, K. & Adolphsson, M. (2008), Stadsstruktur, kulturvärden och identitet. Framtida flytt av Kiruna stad. Urbana och regionala studier. Samhällsplanering och miljö. KTH, Stockholm Olsson, K. (2007), Utmaningar i arbetet med platsmarknadsföring: kulturmiljön i den postindustriella samhällsutvecklingen. i T. Molin & M. Paju (red:er), Industrihistoriska kulturarv i regional utveckling – sociala och ekonomiska aspekter. (s.23-26). Stockholm: Riksantikvarieämbetet Olsson, K.. (2003) Från bevarande till skapande av värde. Kulturmiljövården i kunskapssamhället. Stockholm: Universitetsservice AB. Pettersson, R. (2003) Den svenska kulturmiljövårdens värdegrunder. En idéhistorisk bakgrund och analys. Umeå Institutionen för historiska studier, Umeå. Piteå.se (2011) se – Öjeby Kyrkstad och kyrkstadsmuseum – piteå.se. Tillgängligt på internet: http://www.pitea.se/ sv/Turism-och-Noje/Se/?TLl=sv&TLp=204023&titlet ext=%C3%96jeby+Kyrkstad+och+Kyrkstadsmuseum [Hämtad 2011-05-09]. Piteå Museum (2001) Trästaden Piteå. Projektledare: Mikael Pettersson. Tryck: RC-Tryck. Riksantikvarieämbetet (1991) Byggnadsminnesförklaring. Stockholm: Riksantikvarieämbetet. Sadler, D. (1997) The global music business as an information industry: reinterpreting economies of culture. Environment and Planning. 29, 1919–1936

Lagar/Propositioner: Miljöbalk (1998). Stockholm (SFS 1998:808) Lag om kulturminnen m.m (1988). Stockholm (SFS 1988:950) Plan- och bygglag (1987).Stockholm (SFS 1987:10)

Proposition (1987). Stockholm (Prop. 1987/88:10) med förslag till lag om styrelsepresentation för de privatanställda, m.m Proposition (1974). Stockholm (Prop. 1974:28) Kungl. Maj:ts proposition angående den statliga kulturpolitiken Proposition (1996). Stockholm (Prop. 1996/97:3) Kulturpolitik

Översiktsplaner och kommunala tryck: Bilaga 135b: Utlåtande efter utställning (2001) Piteå kommun. Föredragningspromemoria (1978) Piteå kommun, planeringsavdelningen. Dnr 1168.78 003-312 HUSERA. Kulturmiljöer i Piteå. Introduktion till Kulturmiljöprogrammet på webben. (2005) Piteå Kommun, Miljö – och byggkontoret. Piteå: Accidenstryckeriet. Miljö- och byggkontoret, Piteå kommun (2010) Vårda din Kyrkstuga. Framtagen av: Linnéa Skog. Tryck: RCTryck. Norrbottenkommunernas arkitekt- och byggnadskontor (1971) STADSPLANEBESTÄMMELSER tillhörande förslag till ändring och utvidgande av stadsplan för del av CENTRALA PITEÅ. NAB 700417. Dnr 11.082 33 72 Piteå Generalplan Stadsbygden (1978) Antagen av kommunfullmäktige november 1978 Sammanträdesprotokoll (1978) Piteå kommun, kommunfullmäktige. Dnr 1168.78 003.312 Sammanträdesprotokoll (1990) Piteå Kommun, kommunfullmäktige. Dnr 90/KS0469 212 Samrådsredogörelse – inkomna synpunkter och kommentarer (2000) Piteå kommun Översiktsplan för Piteå Kommun (1990) Antagen av kommunfullmäktige november 1990 Översiktsplan. Fördjupning för Piteå stadsbyggd (2001) Antagen av kommunfullmäktige oktober 2001.

Noter 1 2 3 4 5 6

Esaiasson et al. 2007 Cloke et al. 2004 Lundholm, 1978 Husera, 2011 Lundholm, 1978 Miljö- och byggnadskontoret, Piteå Kommun 2010 7 Länsstyrelsen, Norrbotten, 2000 s.21 8 Hagner, 1973 9 Heldt Cassel, 2007 s. 30 10 citerad i Olsson 2007, s.23 11 Pettersson, 2003

12 Aoyama, Murphy och Hanson 2011; Gibson och Kong 2005 13 Aoyama, Murphy och Hanson 2011 14 Khakee, 2005 15 Olsson och Adolphsson 2008 16 Khakee, 2005 17 Olsson, Löfvenberg och Snickars, 2002 18 Olsson, 2003 19 Johansson, 2003 20 Begreppet den kulturella vändningen eller ”cultural

turn” används idag i flera bemärkelsen men avser i denna studie fenomenet där kulturen utvecklats till en ”industri” i utvecklingen hos informations- och kunskapssamhällen i utvecklade ekonomiska länder (Sadler 1997). 21 Norrbottenkommunernas arkitekt- och byggnadskontor, 1971 22 Översiktsplan för Piteå kommun 1990 s. 9-10

23 Översiktsplan för Piteå kommun 1990 s.18 24 Översiktsplan för Piteå kommun 1990 s.26 25 Översiktsplan för Piteå kommun 1990 s.34 26 Översiktsplan, 2001 s.9 27 Översiktsplan Piteå kommun 2001 s.126 28 Översiktsplan Piteå kommun 2001 s.80 29 Bilaga 135b Piteå kommun. Synpunkt nr 15

Gammelstads kyrkstad i Luleå – bevarat världsarv och turistinriktad service Inger Engström

En del förändringar har skett i Gammelstads kyrkstad sedan ICOMOS (International Council of Monuments and Sites, UNESCO) och nordiska riksantikvarier sist genomförde en studie i samma område i början på 1970-talet. Bland annat har Gammelstads kyrkstad blivit ett världsarv, år 1996, detta har medfört en del förändringar. Området har fått ett Visitor centre och en världsarvssamordnare. En del nya regler har också tillkommit då UNESCO kräver att kommuner ska ta ansvar över sina världsarv. Gammelstads kyrkstad är skyddad genom detaljplan och planbestämmelser och det är idag förbjudet att riva stugorna i kyrkstaden. Att studera Gammelstads kyrkstad är relevant ur många perspektiv bland annat då det är en av de få bevarade kyrkstäderna som finns kvar och det är ett mycket viktigt kulturarv för både Luleå stad och regionen. I Gammelstads kyrkstad är turismen relativt stor med uppskattningsvis 100 0001 besökare om året, (jämfört med Sveriges första världsarv, (Drottningholms slott som har 500 000 besökare om året med en bättre

geografisk utgångspunkt och ligger i huvudstaden, står sig Gammelstads kyrkstad relativt bra) och att platsmarknadsföra sig för turism är viktigt för att visa på att de är ett attraktivt besöksmål. Att traditionerna i kyrkstaden bevaras så att även kommande generationer får uppleva dem är även det mycket viktigt och betydelsefullt då det idag inte finns många ”levande kyrkstäder” kvar i Sverige. Kulturarvsplatser är idag ett betydelsefullt försäljningsobjekt när det gäller att locka till sig turister samt att världsarvsstatusen kan användas för att sticka ut ur mängden.2 För att kunna bevara kyrkstaden måste det finnas lagar och regler som skyddar den annars kan en alltför kraftig turism och stugägarnas intressen ta över. Att det finns kontroller över hur kyrkstugorna används är alltså mycket viktigt. Kyrkstugorna kan till exempel inte hyras ut till turister eftersom det då skulle bli ett större slitage på dem. När en stad blir ett världsarv kommer också en del problem då det finns en spänning mellan bevarandet av kyrkstaden och nyttjandet av

136

l u l e å

den, av lokalbefolkning och i turistiskt syfte. Turism är dock viktigt för världsarvet Gammelstads kyrkstad och det gäller sannolikt alla världsarv. Det gäller emellertid att hitta en bra balans där både kulturmiljövård, turism och lokalbefolkning kan samarbeta och verka för samma mål trots att det kan vara svårt och problematiskt. Det är detta som är fokus för denna studie.

Material Uppsatsen bygger på fältarbete; inventering och intervjuer, och sekundära källor såsom vetenskapliga artiklar och kartor. Grunden i detta arbete är den fastighetskarta som användes vid inventering av Gammelstad kyrkstad samt boken

”Den nordiska trästaden”. Innan fältarbetet och inventeringen av Gammelstads kyrkstad kunde börja så var det viktigt att ta reda på så mycket som möjligt om de regler som fanns att förhålla sig till då det gäller utseenden på kyrkstugorna och vad som får och inte får göras i kyrkstaden. Kartmaterial insamlades från Norrbottens läns museum och Lantmäteriet i Luleå. En karta från Visitor centre i Gammelstad användes under inventeringen då det på den kartan finns en klar avgränsning till vad som är världsarvet

Kulturturism och kulturmiljövård Kulturturism och kulturmiljövård verkar som parallella aktiviteter på de flesta platser men det

sker en påfallande liten dialog mellan dessa två. Detta sker trots att kulturmiljövården och turistindustrin har samma intressen i förvaltning, bevarandeochpresentationavkulturarvstillgångar. Detta leder till många förlorade möjligheter att ge kvalitet till besökarna. I vissa fall leder detta till att arven används för personlig vinning medan de som är värd för arvet inte får ut något av turismen.3 Problemet och utmaningen för kulturturismsektorn är att hitta en balans mellan turism och kulturmiljövård. Denna utmaning uppmärksammades först av ICOMOS 1978 och har barapådensenastetidenuppmärksammatssom ett viktigt problem inom turismnäringen. Svårigheterna verkar ligga i att turism och kulturmiljövård arbetar parallellt och inte i partnerskap. Integrationochpartnerskapkanendastuppnåsom de båda sidorna utvecklar en större förståelse för varandrassynsättpåtillgångarna,hurdevärderar dem och vill använda dem.4 Det finns svårigheter men också möjligheter i att uppnå en hållbar kulturturism. ICOMOS har skrivit att turism kan fånga ekonomiska egenskaper och utnyttja dessa för att bevara, generera medel, utbilda samhället och påverka politiken. Men i praktiken är ett partnerskap svårt att uppnå för att kulturmiljövården och turismen ofta är oförenliga och arbetar på olika sätt.5 Vad som är bra för bevarandet är inte nödvändigtvis bra för turismen och vad som är bra för turismen är sällan bra för bevarandet. Finns det många intressenter som inte delar samma mål och värderingar kan det ofta uppstå konflikter då den ena parten till exempel stör de andras mål. De tävlar om samma resurser att antingen bevara eller utnyttja platsen.6

l u l e å

Kulturturism har ett stort inflytande på hur presentationen av ett kulturarv ser ut. I den utvecklade världen är kulturmiljövården tydlig då den är mer mogen och medveten om sina användare och hur den traditionella bevarandeplaneringen används. Det är ingen lätt relation mellan dessa då det finns en spänning mellan bevarandet och turismen. Detta är dock ett problem som för det mesta uppstår i utvecklingsländer där en lämplig kulturmiljövård inte blir antagen innan massturismen börjar. Om inte turismen är reglerad så kan skador uppstå genom överanvändning av arvet.7 Turism och kulturarv har en förtrolig kommunikation med varandra. Turismen är beroende av besöksmål och kulturarv ses som attraktiva platser att besöka.8 Kulturarv tillhör offentligheten och ju fler människor som bryr sig om arvet desto större värde har det också. Men å andra sidan är det så att ju fler människor som delar på arvet desto mer förhandlingar och moderation kommer behövas. Om konflikten är inneboende i alla slags arv kommer detta bli uppenbart i kulturskyddet.9 På ett allmänt plan finns det en slags enighet mellan aktörer att den byggda kulturmiljön är något som är viktigt att bevara. Men när det sker förhandlingar och överväganden mellan olika aktörer och intressenter sker det ofta konflikter, oavsett om planeringen avser förnyelse, bevarande eller förändring så kommer det uppstå konflikter oavsett om aktörerna är med direkt eller indirekt i planeringsfasen.10 Traditionellt har kulturmiljövården varit expertstyrd och bedömningar om vad som har kulturhistoriskt värde har styrt resursfördelningen mellan olika bevarandeåtgärder. Om beva-

137

138

l u l e å

randevärdet är stort, styrs av det kulturhistoriska värde som finns.11 Det finns många olika sätt vilka turism och kulturmiljövård kan samarbeta med varandra. Ett sätt är när turism och kulturmiljövård har ett ”fullt samarbete”med varandra men detta är lättast att uppnå vid museum, konstgallerier eller kulturarvsparker eftersom det på sådana platser är ett begränsat antal intressenter. Här finns också en klar hierarki och man delar visionen om att platser som museum och konstgallerier ska användas både till turismen och kulturella mål.12 Det andra sättet att samarbete är att man har ett visst ”arbetsförhållande” snarare än ett fullt samarbete. Denna gren är mer sannolik att uppstå där de bevarade tillgångarna delas av turismen och kulturmiljövården. Båda intressenterna uppskattar här att den andra har ett äkta intresse av tillgångarna. Båda uppskattar också att de har sina skillnader men att de också har mycket gemensamt. Denna gren uppstår när intressenter är villiga att göra vissa uppoffringar för att behaga den andra.13

Den tredje grenen är ”fredlig samexistens” som uppstår när intressenter delar samma resurser men känner ingen vilja att samarbeta. Denna typ av situation är trolig att ske då besöksantalen på en plats är låga eller när ett stort antal turister konsumerar en produkt på ett diskret sätt. Den kan också inträffa när kulturmiljövården har låg aktivitet eller när vården sker på ett sådant sätt att den inte stör turismen.14 Den fjärde grenen inträffar när kulturmiljövård och turism har en ”parallell existens” och de arbetar självständigt utan samarbete. Här har turister ett litet intresse för kulturarvet. I detta fall är kulturarvet inte marknadsfört och få vet om att det finns ett arv.15 Den femte och sista grenen är ”mild irritation”, som ofta leder till konflikter. Denna inträffar när handlingar av en av intressenterna stör den andras mål och önskningar. Detta kan uppstå när antalet turister ökar på ett oönskat sätt där marknadsförare av en destination kör över kulturmiljövården. Denna gren handlar om att intressenterna måste få större förståelse för varandras mål och

Världsarv Den 7 december 1996 blev Gammelstads kyrkstad ett världsarv, UNESCOS motivering till att Gammelstads kyrkstad blev ett världsarv lyder:

Fig. 1: De tre olika zonerna i Gammelstads kyrkstad.

”Gammelstads kyrkstad är ett enastående exempel på den traditionella kyrkstad som finns i norra Skandinavien. Den illustrerar på ett utomordentligt sätt anpassningen av traditionell stadsplanering till de speciella geografiskaochklimatologiskaförhållanden som råden i en så svår naturmiljö”.16 Gam-

l u l e å

melstad kyrkstad blev ett världsarv för att det är ett framstående exempel på traditionell livsföring och lokal kultur som är representativ för denna del av landet. Att kyrkstadstraditionen lever än idag är också en viktig del av Gammelstad.17 Att bli utsedd till ett världsarv innebär många nya möjligheter och det ger Gammelstad en kvalitetsstämpel, förvaltaransvar, utmaningar och uppmärksamhet som är bra för turismen i kommunen. Genom förvaltaransvaret kommer en del förpliktelser som måste följas som underhåll och utveckling för att ta till vara kyrkstadens unika karaktär.18 Kommunen men också de som bor i kyrkstaden bär ett stort ansvar för att kraven som ställts efterföljs. Att äga ett hus i kyrkstaden innebär många förpliktelser om vad som får och inte får göras. Det finns tre zoner i kyrkstaden och den viktigaste är bykärnan som är själva världsarvet (Figur 1). Här ligger de mest betydelsefulla byggnaderna ur ett kulturhistoriskt perspektiv som kyrkstugorna och kyrkan och dessa har det största bevarandevärdet.19 Randzonen utgör en inramning av bykärnan och även den innehåller byggnader av kulturhistoriskt värde. Villakvarteren är även de viktiga för att skapa en helhet i kyrkstaden.

Turism i kyrkstaden I Gammelstad finns det gott om turister året om och kyrkstugorna skyddas genom att de inte får hyras ut så det kan inte bli ett så stort slitage. Det finns en särskild visningsstuga för de som vill se en sådan inifrån. För att hålla kyrkstadstraditionen vid liv håller man tre eller fyra hög-

tidsdagar om året, Påsk, Persmäss, och Tacksägelsedagen. På detta vis gör man också så att världsarvet lever upp vissa tider på året. Stugorna står på mark som ägs av kyrkan och de får idag endast användas vid kyrkhelger och resterande del av året står de tomma. Kyrkstugorna har gått från att för några hundra år sedan vara ett tvång till att bli mer spännande och för att nu vara mer som ”fritidshus” fast med vissa restriktioner. Traditionerna har blivit mer sällsynta och det har såklart påverkat användandet av kyrkstugorna. Förr kom alla samtidigt till staden under högtiderna, det har man gått ifrån en aning nu.20 Uppskattningsvis så har Gammelstads kyrkstad cirka 100 000 besökare årligen. Denna statistik baserar sig på besöksräknare som finns vid

139

140

l u l e å

Friluftsmuseet Hägnan, i kyrkan, Visitor centre och i visningsstugan. Av de enklare besöksundersökningar som görs i Gammelstads kyrkstad under sommarmånaderna kan vissa slutsatser dras som att drygt hälften av alla besökarna kommer från utlandet och den största utländska gruppen är tysktalande. Det är kyrkan och kyrkstadsmiljön som uppskattas mest vid ett besök och många av kyrkstadens besökare hittar världsarvet via guideböcker. Av de svenskar som besöker kyrkstaden är de flesta från orter utanför länet och de saknar ofta en lokal anknytning.21 Luleå kommun marknadsför sig som ”porten till Norrbotten” och residensstad. Luleå kommun sätter en speciell prägel och betonar att de har ett världsarv som marknadsförs som unikt i sitt slag.22 Den kulturhistoriska och turistiska verksamheten är beläget på samma plats i Gammelstads kyrkstad, i världsarvskontoret.23 Detta är bra eftersom turismen då kan kontrolleras och på så vis inte störa världsarvet alltför mycket. En anledning till konflikt gällande världsarvet kan vara att beslut om att bli världsarv initieras på nationell nivå medan finansiering och förvaltning skall ske på regional eller lokal nivå. Ett problem som kommer av detta är att när man på regional/lokal nivå ska starta upp en turistverksamhet kan bromsas av nationella regler och lagstiftning som ”sätter skydd och bevarande före brukande”.24 Ser man på erfarenheter från de svenska världsarven visar det att man måste hitta former för samverkan kring bevarandet och turismen. Utan samverkan kan inte turismen i dessa

världsarv som finns i Sverige utvecklas. Det som kan konstatera är att arbetet med bevarande av världsarven och utvecklingen av turismen ser mycket olika ut. Finns det ingen som tar ansvar för världsarvet är det svårt att nå ut till turisterna. Dock har Gammelstads kyrkstad ett världsarvskontor, världsarvssamordnare och Visitor Centre/turistbyrå och här har olika aktörer gått samman för att samarbeta och utvecklas. Här finns det en person som ansvarar för den kulturhistoriska verksamheten och en som ansvarar för turism utvecklingen. För att göra Gammelstads kyrkstad mer attraktivt samarbetar världsarvskontoret med Friluftsmuseet Hägnan.25

Inventering av Gammelstads kyrkstad Den äldsta detaljerade kartan från Gammelstad kommer från 1817 och visar bebyggelse och gator och den kan än idag användas när man orienterar sig i Gammelstad.26 Kartan vittnar om att inte mycket har hänt vad gäller stadsstrukturen och huvudgatorna är nästintill densamma som nu. Kyrkstaden var som störst i början på 1800-talet men på 1920-talet började stallarna försvinna i rask takt. Detta gjorde så att det öppnades upp plats runt kyrkstaden och andra plantyper kom in i Gammelstad.27 Gammelstad har lyckats motstå stadsomvandlingen som speciellt ägde rum på 1960- och 1970-talet. Gatubreddningar har också varit aktuellt i Gammelstad, men det har inte blivit av då stadens karaktär skulle ha förändrats för mycket genom det.28 Att flytten av Luleå stad ägde rum kan ha varit den faktor som har räddat hela Gammelstads kyrkstad från en alltför stor strukturomvandling och modernisering.

l u l e å

141

Fig. 2: Denna bild visar det gul-röda huset som moderniserats.

Inga hus har rivits eller brunnit upp sedan 1970-talet men det råder en viss förvirring hos myndigheter och organisationer då ingen verkar veta exakt hur många kyrkstugor som finns i kyrkstaden. UNESCO skriver på sin hemsida att det finns 424 kyrkstugor, de flesta böcker och skrifter säger 408 och undersökningen som gjordes till ”Den nordiska trästaden”berättar att det finns 406 stycken. Själv skulle jag säga att det finns 407 stycken efter att ha räknat dem på fastighetskartan, samt 554 kamrar. Världsarvssamordnare Sara Berg bekräftar att 407 kyrkstugor är det rätta antalet efter en skadeinventering som gjordes 2007 där en stuga var i så pass dåligt skick att den flyttades. Hur många kyrkstugorna är till antalet är svårt att säga då det helt enkelt beror på hur man räknar dem. Vissa stugor är parstugor och bara där kan man räkna dem som ”en” eller ”två” stugor.

Aktiviteter i kyrkstaden I kyrkstaden finns också ett hundratal andra byggnader som rymmer bostäder. Det finns även butiker, restaurang, turistbyrå, park, torg och servicebyggnader på området. Kyrkstaden är integrerat i ett samhälle och i kyrkstaden finns det 811 invånare och de flesta byggnader och mark är privatägda, förutom de som ägs av Luleå kommun och Nederluleå församling.29 Gammelstads kyrkstad är det enda världsarv i Sverige som har sin organisation samlad till ett fysiskt kontor.30 Kontoret ligger i Visitor Centre mitt i kärnan av världsarvet och huset är ett gammalt betelkapell som byggdes 1806. I detta hus finns turistinformation, kafé och utställningar. Kontoret köptes av Luleå kommun 1990 och det drivs också idag av kommunen. Från 1998 till 2000 genomfördes en utvecklingsplan för att vårda kyrkstadstraditionen och mil-

142

l u l e å

jön. Den hade också som uppgift att utveckla Gammelstad kyrkstad till ett kulturhistoriskt besöksmål.31 Kaptensgården började troligtvis byggas upp redan under 1600-talet, dock är namnet vilseledande då ingen officer har bott där. Gården var ett postställe och hade skjutstation förr i tiden. Idag drivs här en restaurang i huvudbyggnaden som idag består av tre sammanbyggda hus. Sockenmagasinetbyggdespå1790-taletochhär tog man emot skatt som allmogen lämnade till bland annat prästens lön och fattigvården. Här lagrades också säd från bra till dåliga år då skörden gått dåligt. I sockenmagasinet finns nu en konsthantverksbutik där allt tillverkas av trä, keramik och textil. Sockenstugan var förr en viktig offentlig institution som var en motsvarighet till städers rådhus och den var också ett fängelse. Sockenstugan har flyttats ett antal gånger under historiens gång men den byggdes 1754 öster om kyrkan, under 1980-talet flyttades den dock söder om kyrkan mittemot sockenmagasinet. Idag är stugan en samlingslokal och på sommaren drivs det ett kafé där. Gamla brandstationen byggdes 1934 för stadens överlevnad och det var kyrkoherden Albert Norberg som gjorde att staden fick ett bättre brandskydd. Idag finns här konst och en konsthantverksbutik som heter Shop in Lapland. Borgmästargården byggdes förmodligen på 1700-talet och två borgmästare har bott där. Idag ligger Hoven Droven i detta hus som är antikvitets- och second hand butik.32 Nedan visas den gula delen av det ”gul-röda” huset som byggdes på 1700-talet (Figur 2). Den gula delen av huset har någon gång i historien blivit ombyggt till ett mer modernt hus, taket

har sänkts och huset moderniserats. Huset ägs idag av Friluftsmuseet Hägnan.

Avvikelser från planbestämmelserna Inventeringen visade på avvikelser i bebyggelsen som inte följer planbestämmelserna i detaljplanen, men dessa bestämmelser följs inte alltid av juridiskt bindande regler. Resultaten från inventeringen visar att 53 % av alla broar inte är av det solida stenstycke som är att föredra (Figur 5). Det finns även en hel del skorstenar som inte följer planbestämmelserna då de är av plåt i varierande färger där 15 % avviker från planbestämmelserna (Figur 4). Även hustaken visar på avvikelser då 14 % avviker från den svarta och gråa färg som skall vara. Hustaken som avviker från standarden är röda och gröna till färgen (Figur 3). Under inventeringen av Gammelstads kyrkstad intervjuades världsarvssamordnare Sara Berg och antikvarierna Bertil Thelin och Anne-Sofie Lång som båda arbetat med Gammelstad. Dessutom togs ett femtiotal bilder på avvikelser från planbestämmelserna i kyrkstaden. Nedan följer några exempel på avvikelser från planbestämmelserna i Gammelstads kyrkstad. Nya byggnader tillkom under 1970-talet. Det är inte fler än fem kyrkstugor som tillkom och det var inga gamla kyrkstugor som revs till förmån för de nya.33 Husen förändras i Gammelstad kyrkstad men det är inget som har rivits och inget som har brunnit upp sedan 1970-talet. Fd byggnadsantikvarie Bertil Thelin berättar att några av kyrkstugor har varit med om en del drastiska åtgärder interört, en parstuga som förr varit delägd av två familjer med olika in-

gångar har blivit rejält förvanskad då ägaren som nu ägde båda stugorna tog bort väggarna mellan de två stugorna så att det blev en stor stuga.34 Det finns fler drastiska exempel där stugor har blivit förvanskade och dessa är ganska vanliga. Förstugorna har börjat användas som tvättrum och dylikt (förr användes dem för att förvara ved i), för att kunna använda detta utrymme som tvättrum har man satt in ett litet fönster för att kunna se något i farstun och detta är ett ganska grovt men vanligt fel. En gång om året går bland annat Länsstyrelsen med flera ”stugsyn” där en fjärdedel av stugorna kontrolleras. På så vis dröjer det fyra år att kontrollera allt. Hittar man fel sker det oftast ingen återställning och det är dåligt med efterkontroller. Enligt byggnadsantikvarie Thelin så skulle det behövas någon som bevakar området och kontrollerar fel och brister året runt ”till slut blir smått till stort”.35 En nymodighet som kommit till kyrkstaden är hängrännor och stuprör, dessa är inte förbjudna och de har tillkommit för att avrinningen från de mer moderna taken sker för fort och vattnet riskerar att hamna på stugorna mitt emot. Idag är det ovanligt att stugägare sätter upp papptak då det är mer kostsamt och tidskrävande än ett vanligt plåttak men om detta skulle göras skulle avrinningen ske långsamt och hängrännor och stuprör skulle inte behövas. Huvudintrycket av Gammelstad kyrkstad är att den är i ett bra skick men att kulturmiljövården inte orkar längre än till fasaderna. Ann-Louise Lång är antikvarie vid Friluftsmuseet Hägnan, enligt henne finns det tillräckligt med information för en kyrkstugeägare att

l u l e å

14 %

Fig. 3: Andel hustak som följer planbestämmelser/ej följer planbestämmelser.

Följer plansbestämmelser

86 %

Avviker från planbestämmelser

Fig. 4: Andel skorstenar som följer planbe-

15 %

stämmelser/ej följer planbestämmelser.

85 %

Följer plansbestämmelser Avviker från planbestämmelser

Fig. 5: Andel broar/farstukvistar som följer planbestämmelser/ej följer planbestäm53 %

47 %

melser. Följer plansbestämmelser Avviker från planbestämmelser

ta del av. Hon menar också att kyrkstugeägarna verkar positiva till de regler som finns uppsatta och att de ser att reglerna är motiverade. Det gäller att alla instanser kan ge bra upplysningar om vad som gäller. Om någon vill ändra sin husgrund är det Länsstyrelsen som man ska kontak-

143

144

l u l e å

ta och vill man söka bygglov är det kommunen som ska kontaktas och så vidare. Det krävs ett samarbete mellan alla olika myndigheter, kommun, boende med mera för att allt ska fungera. Antikvarie Ann-Louise Lång menar vidare att det finns en del förvanskningar av kyrkstugorna men att de kan vara gjorda innan detaljplanen trädde i kraft. Kyrkstugorna får inte rivas, men på 60- eller 70-talet när Sandåkersvägen skulle dras, var det en del kyrkstugor som flyttades till Hamngatan bakom annan bebyggelse.36

Diskussion Gammelstads kyrkstad har lyckats mycket bra med att binda samman utvecklingen av turismen och vården av kulturmiljön. Att ha ett samlat kontor inom världsarvsområdet gör så att förståelsen mellan de olika sektorerna ökar och de får insyn i varandras mål och värderingar. Gammelstads kyrkstad är mycket viktig att bevara för dess unika kulturmiljö. Men det råder en viss tvekan kring om hur man ska marknadsföra ett världsarv. Enligt mina resultat bör man fortsätta marknadsföra Gammelstads kyrkstad eftersom det är väl skyddat mot allvarlig exploatering av turister. Det som borde kontrolleras mer är hur planbestämmelserna lyds och hörsammas. Det är också viktigt att interiören i stugorna blir undersökta mer ofta än nu så att man ser till så att inget förvanskas även där. Det är inte turismen som förvanskar och förstör världsarvet Gammelstads kyrkstad utan några av de som äger kyrkstugorna. Turismen är en inkomstkälla för stat och kommun och genom denna förvanskning som sker steg för steg kommer Gammelstad i framtiden kanske tappa

sin status. Att inte söka bygglov i en stad med förhöjd lovgivning är mycket tråkigt då detta bidrar till att Gammelstad som kulturmiljö förvanskas. Som jag ser det är det alltså inte turisterna som är problemet i Gammelstad som det kan vara i andra länder och på andra platser. Det är de som äger kyrkstugorna som står för förändringarna av världsarvet. Om dessa stugägare kommer fortsätta att förvanska världsarvet förlorar man snart turisterna som ger inkomst åt företagen i Gammelstad men också till kommunen. Det kan i framtiden bli så att det blir svårt att bevara staden för turism om inte något görs åt den förvanskning som sker. Myndigheter och andra inblandade måste fundera på vilka konsekvenserna blir då de som använder kyrkstugorna gör lite som de vill. Jag tror att konsekvenserna kan bli stora, före detta byggnadsantikvarie Bertil Thelin anser att det måste finnas någon som övervakar världsarvet då kulturmiljövården saknar tid och resurser. I vissa fall har inte byggnaders karaktär bevarats vid ombyggnation och ett bra bevis på detta är det ”gul-röda huset” som ägs av Friluftsmuseet Hägnan. När detta hus förändrades kan det bara spekuleras i då ingen källa eller person verkar vet exakt när huset moderniserades men en gissning är i alla fall att den gjordes om innan detaljplanen från 90-talet trädde i kraft. Att stugägare kommer och bor traditionsmässigt i sina kyrkstugor är en stor angelägenhet för världsarvet. De som äger kyrkstuga i Gammelstad skriver på ett kontrakt att de endast ska vistas där under högtider och tillfälligt under helger. Att inte få använda sin kyrkstuga året runt om man så skulle vilja kan verka besynnerligt

men på så sätt hålls de gamla traditionerna vid liv samt karaktären på kyrkstaden som är viktiga att bevara för kommande generationer. Det råder en viss förvirring hos myndigheter och organisationer då ingen verkar veta exakt hur många kyrkstugor som finns i kyrkstaden. UNESCO skriver på sin hemsida att det finns 424 kyrkstugor, de flesta böcker och skrifter säger 408. Själv har jag räknat till 407 stycken efter att ha räknat dem på fastighetskartan, samt 554 kamrar. Världsarvssamordnare Sara Berg säger också att det kan vara så att 407 kyrkstugor är det rätta antalet efter en skadeinventering som gjordes 2007 där en stuga var i så pass dåligt skick att den flyttades. Hur många kyrkstugorna är till antalet är svårt att säga då det helt enkelt beror på hur man räknar dem. Vissa stugor är parstugor och bara där kan man räkna dem som ”en” eller ”två” stugor. Att inga hus har rivits eller brunnit upp sedan 1970-talet är anmärkningsvärt bra. Dock eldas det mer sällan i spisarna idag än det gjorde när kyrkstugorna användes regelbundet under helger förr i tiden. Resultaten från inventeringen visar på att det sker en viss förvanskning av kyrkstaden då det är relativt många kyrkstugor som har avvikande tak och skorstenar som inte stämmer överens med planbestämmelserna. Hela 53 % av broarna var avvikande men det kan förklaras med att alla broar av trä räknades. Det är inte förbjudet att ha en bro i trä, dock ska den passa till övrig bebyggelse och det ska finnas bygglov för den. Det förhållandevis låga antalet avvikande skorstenar kan förklaras med att endast de helt av metall räknades. Att inte de blanka taken fördes in i statistiken var av helt naturliga skäl då det

l u l e å

145

Fig. 6: Denna stuga har rött tak vilket inte överensstämmer med planbestämmelserna. De andra husen har tak i svart och grått, precis så som det ska vara.

Fig. 7: Denna stuga har en skorsten i svart plåt vilket inte överensstämmer med planbestämmelserna. Skorstenarna skall vara av rött tegel. Fig. 8: Denna bro är helt i sin ordning om ägarna har sökt bygglov för den. Dock är den lite för modern för att passa in med övrig brobebyggelse. Många har gjort om sina broar och tagit bort det solida stenstycket som är att föredra.

146

l u l e å

på inventeringsdagen regnade och alla tak blev blanka av det. Hur resultaten kunnat se ut om inventeringen gått till på ett annorlunda sett kan det bara spekuleras i men en grov uppskattning är att något färre broar, och något fler tak och skorstenar skulle ha avvikelser. I kyrkstaden och kyrkbyn finns det både permanentboenden och kyrkstugorna används fortfarande för

Källförteckning Aronsson, Peter och Hillström, Magdalena (red.) (2005) Kulturarvens dynamik: det institutionaliserade kulturarvets förändringar, Tema Kultur och samhälle, Campus Norrköping, Linköpings universitet, Norrköping. Berg Sara, Världsarvssamordnare, Luleå kommun. E-post, 2011-04-20 Blaga Lucian, Cultural Heritage Management and Tourism (2010) University of Sibiu Bramberg Jan, v. ordf. Kyrkstugeägarföreningen. Intervju, 2011-05-10 Dolff- Bonekämper, Gabi, Cultural Heritage and Conflict: the view from Europe. Museum International, E-journals, EBSCOhost, 2010, 14 Domeij, Pär, Nyström, Jan-Olov & Nyström, Maurits (1999) Kyrkstaden Luleå Gammelstad, Norma, Skellefteå Gammelstads kyrkstad, Betelkapellet, 2008-02-26. http:// www.lulea.se/omkyrkstaden/gammelstadshistoria/historiskabyggnaderochplatser/betelkapellet.4.4521059c11 5ce84a8fc8000269.html, 2011-04-13 Gammelstads kyrkstad, Kaptensgården, 2008-02-04. http:// www.lulea.se/omkyrkstaden/gammelstadshistoria/historiskabyggnaderochplatser/kaptensgarden.4.4521059c1 15ce84a8fc8000290.html, 2011-04-13 Gammelstads kyrkstad, Sockenmagasinet/ Tiondeboden, 2008-04-29. http://www.lulea.se/omkyrkstaden/gammelstadshistoria/historiskabyggnaderochplatser/socken magasinettiondeboden.4.4521059c115ce84a8fc8000362. html, 2011-04-13 Gammelstads kyrkstad, Sockenmagasinet- Konsthantverksbutik, 2011-05-25 http://www.lulea.se/shopping/sommaroppnabutiker/sockenmagasinet.4.7760c476117ca37 4afa800015401.html, 2011-05-19 Gammelstads kyrkstad, Sockenstugan, 2009-04-27. http:// www.lulea.se/omkyrkstaden/gammelstadshistoria/his-

tillfällig övernattning under helger och högtider. De gamla trähusen i Gammelstad används inte i dag för sitt ursprungliga ändamål utan de allra flesta används för att ge service åt turister. I det gamla betalkapellet ligger Visitor Centre som informerar turister om allt möjligt som har med kyrkstaden att göra men också övriga Luleå kommun.

toriskabyggnaderochplatser/sockenstugan.4.4521059c11 5ce84a8fc8000317.html, 2011-05-19 Gammelstads kyrkstad, Gamla brandstationen, 2008-11-28. http://www.lulea.se/omkyrkstaden/gammelstadshistoria/historiskabyggnaderochplatser/gamlabrandstatione n.4.4521059c115ce84a8fc8000261.html, 2011-04-13 Gammelstads kyrkstad, Borgmästargården, 2008-01-30. http://www.lulea.se/omkyrkstaden/gammelstadshistoria/historiskabyggnaderochplatser/borgmastargarden.4. 4521059c115ce84a8fc8000283.html, 2011-04-13 Gammelstads kyrkstad, Vad är ett världsarv? 2011-0301.2011. http://www.lulea.se/omkyrkstaden/vadarettv arldsarv.4.fad391114421ce01880002296.html(Hämtad 2011-03-29) Gammelstads kyrkstad, Hur man tar hand om ett världsarv, 2011-03-01. 2011. http://www.lulea.se/omkyrkstaden/ hurtarmanhandomettvarldsarv.4.75a7f685114adef83 6c800012082.html (Hämtad 2011-03-29) Gammelstads kyrkstad, Förvaltningsplan, 2011-03-01. 2011. http://www.lulea.se/omkyrkstaden/hurtarmanhandomettvarldsarv/forvaltningsplan.4.4521059c115ce84a8 fc800010122.html (Hämtad 2011-03-01) Gammelstads kyrkstad, Att göra, 2011-05-25. http://www. lulea.se/attgora.4.fad391114421ce01880001924.html (Hämtad 2011-05-11) Gammelstads kyrkstad, På egen hand i Gammelstads kyrkstad, 2009-11-18. 2009. http://www.lulea.se/attgora/gapaegenhandigammelstad.4.75a7f685114adef83 6c800012119.html (Hämtad 2011-05-11) Hagner, Marita (red.) (1973) Trästäder i Norden: en presentation av trästäder i Finland, Norge, Sverige, på Färöarna och Island, 2. oppl., Sv. byggtjänst(distr.), Stockholm. Johansson, Bengt O. H (1997) Den stora stadsomvandlingen: erfarenheter från ett kulturmord, Arbetsgruppen för arkitektur och formgivning, Regeringskansliet, Stockholm. Luleå kommun, Gammelstad, igår, idag och imorgon,

bottniska trästäder

2008-2018.http://www.lulea.se/download/18.7760c4761 17ca374afa800017985/Gstad+F%C3%B6rvplan+1b.pdf (Hämtad 2011-03-29), 4 Luleå kommun, Att äga ett hus i kyrkbyn, 2009. http:// www.lulea.se/forinvanare/byggaochbo/samhallsplanering/attagaetthusikyrkbyn.4.1aa75d 8a1206756453680009332.html(Hämtad2011-03-30),2 Luleå kommun, Kyrkstugor i Gammelstads kyrkby: Planbestämmelser för kyrkstugor, detaljplan P91-04, Luleå kommun, Att äga ett hus i kyrkbyn, 2009. http:// www.lulea.se/forinvanare/byggaochbo/samhallsplanering/attagaetthusikyrkbyn.4.1aa75d 8a1206756453680009332.html(Hämtad2011-03-30),s1 Luleå kommun, Välkommen till Luleå! 2011-01-13. http:// www.lulea.se/forbesokare.4.1b3cca0010971c286d28000 5518.html, 2011-05-10 Lång Ann-Louise, Antikvarie, Friluftsmuseet Hägnan. Epost, 2011-04-15 Länsstyrelsen Västerbotten, Bevara, skydda och vårda våra kulturmiljöer.http://www.lansstyrelsen.se/vasterbotten/ sv/samhallsplanering-och-kulturmiljo/landskapsvard/ kulturmiljovard%20i%20vasterbotten/Pages/default.asp x?keyword=samh%C3%A4llsplanering+och+kulturmi lj%C3%B6v%C3%A5rd, 2011-05-10 Länsstyrelsen, Norrbotten, Kulturmiljövårdens underlagsmaterial,1998.http://www.norrbotten.lst.se/publishedObjects/10000912/ulagsmtrl.pdf, 2011-04-12, 2 Magnusson, Terese, Världsarv och turism: de svenska

världsarven ur ett turistiskt perspektiv (2002) European Tourism Research Institute (ETOUR), Östersund McKercher, Bob och Du Cros, Hilary (2002) Cultural tourism: the partnership between tourism and cultural heritage management, Haworth Hospitality Press, New York Riksantikvarieämbetet, Handledning för inventering och dokumentering av forn- och kulturlämningar för FMIS, 2008-09-12.http://www.raa.se/cms/showdocument/documents/extern_webbplats/2008/oktober/varia2008_4. pdf (Hämtad 2011-05-11) Riksantikvarieämbetet, Riksintressen för kulturmiljövård, 2010-03-12. 2010. http://www.raa.se/cms/extern/kulturarv/landskap/riksintressen_for_kulturmiljovarden. html, 2011-04-13 (Hämtad 2011-04-13) Riksantikvarieämbetet, Riksintressen Norrbotten, 2009-0909. 2009. http://www.raa.se/publicerat/varia2009_45. pdf (Hämtad 2011-04-13), 13 Thelin Bertil, f.d. Byggnadsantikvarie, Norrbottens Länsmuseum. Intervju, 2011-05-09 Turtinen, Jan, Världsarvets villkor: intressen, förhandlingar och bruk i internationell politik, Acta Universitatis Stockholmiensis, Diss. Stockholm : Stockholms universitet, 2006,Stockholm, 2006, 78 http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-1248 Weissglas, Gösta (red.), (2002) Kulturarvet som resurs för regionalutvecklingenkunskapsöversikt,Riksantikvarieämbetets förl., Stockholm.

Noter 1 2 3

4 5 6 7

Weissglas, 2002 Turtinen, 2006 McKercher, Bob & Du Cros, Hilary, Cultural tourism: the partnership between tourism and cultural heritage management, Haworth Hospitality Press, New York, 2002, Preface. Ibid. 9 Ibid. 11 Ibid. 12 Blaga Lucian, Cultural Heritage Management and Tourism, University of Sibiu, 2010, 81 http://74.125.155.132/schola r?q=cache:cUxDFGMszUJ:sch olar.google.com/+Cultural+He ritage+Management+and+To urism&hl=sv&as_sdt=0,5 Turtinen, Jan, Världsarvets villkor: intressen, förhandlingar och bruk i internatio-

nell politik, Acta Universitatis Stockholmiensis, Diss. Stockholm : Stockholms universitet, 2006,Stockholm, 2006, 78 http://urn.kb.se/resolve?urn= urn:nbn:se:su:diva-1248 9 Dolff- Bonekämper, Gabi, Cultural Heritage and Conflict: the view from Europe. Museum International, E-journals, EBSCOhost, 2010, 14 10 Aronsson, Peter & Hillström, Magdalena (red.), Kulturarvens dynamik: det institutionaliserade kulturarvets förändringar, Tema Kultur och samhälle, Campus Norrköping, Linköpings universitet, Norrköping, 2005, 301 11 Ibid. 304 12 McKercher, Bob & Du Cros, Hilary, Cultural tourism: the partnership between tourism

and cultural heritage management, Haworth Hospitality Press, New York, 2002, 17 13 Ibid. 19 14 Ibid 15 Ibid 16 Luleå kommun, hemsida, 2008a 17 Domeij, et al, 1999 18 Luleå kommun, hemsida, 2008b 19 Luleå kommun, hemsida, 2009 20 Byggnadsantikvarie Bertil Thelin, 2011 (muntlig källa) 21 Världsarvsamordnare Sara Berg, 2011, (muntlig källa) 22 Luleå kommun, hemsida, 2011 23 Magnusson, 2002 24 Magnusson, 2002:28 25 Magnusson, 2002 26 Visitor center, 2011

27 Domeij et al. 1999:94 28 Johansson, 1997 29 Luleå kommun, hemsida, 2008a 30 Magnusson, 2002 31 Magnusson, 2002 32 Luleå kommun, hemsida, 2008 33 Sara Berg, världsarvssamordnare, Luleå kommun (muntlig källa) 34 fd byggnadsantikvarie Bertil Thelin, Norrbottens länsmuseum (muntlig källa) 35 fd byggnadsantikvarie Bertil Thelin, Norrbottens länsmuseum, 2011 (muntlig källa) 36 Ann-Louise Lång, antikvarie, Luleå kommun, 2011 (muntlig källa)

147

148

b o t t n i s k a t r ä s t ä d e r

Skribenterna Peter Ehrström FD, verksam som forskardoktor vid enheten RUM, fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier, Åbo Akademi. Ehrström är tentator i urban sociologi och hans forskningsintressen inkluderar stadsomvandling, social hållbarhet och gentrifiering, urban-rurala relationer och stadsnära landsbygd, övergången från industri- till kunskapssamhälle samt metoder för deltagande. Sanna Lillbroända-Annala FD, arbetar som universitetslärare och forskare i ämnet Nordisk etnologi vid Åbo Akademi. Hennes forskningsintressen berör städernas omvandling, trähusmiljöer, nya stadsdelar och aktuell planeringspolitik samt gentrifiering och kulturarv. Kenneth Nordberg PD, verksam som forskardoktor vid enheten RUM (Rurala, urbana och miljöstudier) vid Åbo Akademi. Nordberg fokuserar i sin forskning på bland annat regional styrning (regional governance), regional utveckling och innovation. I fråga om Kaskö har han studerat omstruktureringsprocesserna i samband med fabriken Metsä-Botnias nedläggning. Johannes Räftegård Född 1985 och uppvuxen i Karlsborg. Tog kandidatexamen i freds- och konfliktstudier vid Umeå Universitet 2010 och därefter en master i samhällsplanering (spatial planning and development). Doktorerar nu vid Institutionen för Geografi och Ekonomisk historia vid Umeå universitet. Martin Hedlund Född 1985 uppvuxen i Skellefteå. Har en magisterexamen i kulturgeografi. Doktorerar nu vid Institutionen för Geografi och Ekonomisk historia vid Umeå universitet. Inger Engström Född 1988 och uppvuxen i Sörberge i Västernorrland. Innehar en magister i samhällsplanering från Umeå universitet och har dessutom studerat vid Luleå tekniska universitet. Arbetar nu som trafikplanerare på Umeå kommun, Gator och parker. Ebbe Borg Född 1985 och uppvuxen i Göteborg. Har studerat: "Internationell Kris- och Konflikthantering" och "Samhällsplanering" på Umeå universitet. Har efter det jobbat som Strategisk Samhällsplanerare för Vingåkers Kommun och jobbar nu som Trafikingenjör för Kungälvs kommun.

bottniska trästäder

149

KUNGL. SKYTTEANSKA SAMFUNDET ACTA REGIÆ SOCIETATIS SKYTTEANÆ nr 71 Redaktör: Roger Jacobsson Skriftserien Skytteanska Samfundet har sedan 1961 gett ut vetenskapliga böcker och skrifter. Nedan redovisas Samfundets samlade skriftserie. 1. Innehåller följande artiklar: Wijnbladh, Mauritz, Skytteanska Samfundet. – Dahlstedt, Karl-Hampus, Om namn på kraftstationer i Norrland – Jirlow, Ragnar & Wahlberg, Erik, Jordbruket i Tornedalen genom seklen. – Lundgren, P. G., Medicinska högskolans i Umeå tillkomst. – Thomasson, Lars, De svenska lapparna och renskötseln i Sverige. Bibliografiska anteckningar för åren 1950–59. – Rasmusson, Nils Ludvig, Svenska akademiens medalj över Johan Skytte. Umeå 1961. 2. Innehåller följande artiklar: Hjelmstedt, Lennart, Pelle Molins berättarstil. – Isaksson, Olov, Byalag och bygdegemenskap. – Rosander, Göran, Säsongarbetsvandringar i Övre Norrland. – Rosander, Göran, Hjortfänge i Lappmarken. – Ågren, Katarina och Per-Uno, Pilati dom. – Westin, Gunnar och Ågren, Per-Uno, Folkmåls- och Folkminnesundersökningen i övre Norrland (FFÖN) 1954–1963. Umeå 1963. 3. Bergling, Ragnar, Kyrkstaden i övre Norrland. Kyrkliga, merkantila och judiciella funktioner under 1600- och 1700-talen. Umeå 1964. 4. Carli, O., Ångermanlands bibliografi. Förteckning över litteratur utkommen före 1940. Umeå 1965. 5. Isaksson, Olov, Bystämma och bystadga. Organisationsformer i övre Norrlands kustbyar. Umeå 1967. 6. Nordsvensk forntid. Red. Hans Christiansson och Åke Hyenstrand. Umeå 1969. 7. Königsson, Lars-König, Traces of Neolithic Human Influences Upon the Landscape. Development at the Bjurselet Settlement, Västerbotten, Northern Sweden. With an archæological introduction by Hans Christiansson. Umeå 1970. 8. Lepiksaar, Johannes, The Analysis of the Animal Bones From the Bjurselet Settlement, Västerbotten, Northern Sweden. With an introduction by Hans Christiansson. Umeå 1975.

9. Jonsson, Ingvar, Jordskatt och kameral organisation i Norrland under äldre tid. Umeå 1971. 10. Thomasson, Lars, De svenska samerna och renskötseln i Sverige. Bibliografiska anteckningar för åren 1960–69. Umeå 1971. 11. Nordberg, Erik, Källskrifter rörande kyrka och skola i den svenska lappmarken under 1600-talet. Umeå 1973. 12. Borgegård, Lars-Erik, Tjärhanteringen i Västerbottens län under 1800-talets senare hälft. En studie av produktion och transporter med särskild hänsyn till Ume- och Vindelälvens dalgångar. Umeå 1973. 13. The Nordic Languages and Modern Linguistics 2. Edited by Karl-Hampus Dahlstedt. Proceedings of the Second International Conference of Nordic and General Linguistics, University of Umeå June 14–19, 1973. Umeå 1975. 14. Hellbom, Algot, Saköresbok för Medelpad 1541–1609. Umeå 1976. 15. Petrus Læstadius’ Journaler: I. Journal för första året af hans tjenstgöring såsom missionaire i Lappmarken. Stockholm 1831. Facsimileutgåva 1977. II. Fortsättning af Journalen öfver missionsresor i Lappmarken, innefattande åren 1828– 1832. Stockholm 1833. Facsimileutgåva 1977. III. Kommentarer och register till Petrus Læstadius’ Journaler. Umeå 1977. 16. Liljenäs, Ingrid, Allmänningsskogarna i Norrbottens län – deras betydelse för det enskilda jord- och skogsbruket. Umeå 1977. 17. Arell, Nils, Rennomadismen i Torne lappmark – markanvändning under kolonisationsepoken i fr.a. Enontekis socken. Umeå 1977. 18. Nordberg, Perola, Ljungan. Vattenbyggnader i den närings-

150

b o t t n i s k a t r ä s t ä d e r

geografiska miljön 1550–1940. Umeå 1977. 19. Hellbom, Algot, Medelpads gräns mot Jämtland från medeltid till nutid. Umeå 1977. 20. Tellhammar, Ingrid, Predikstolsmakare och predikstolskonst före 1777 i norra Hälsingland, Medelpad och Ångermanland. Umeå 1978. 21. Thomasson, Lars, De svenska samerna och renskötseln i Sverige. Bibliografiska anteckningar för åren 1970–74. Umeå 1979. 22. Audén, Bengt, Bottniska personnamn. Frekvenser i skattelängder från mitten av 1500-talet. Umeå 1980. 23. Pettersson, Olof Petter, Gamla byar i Vilhelmina, I–IV. Stockholm–Uppsala 1941–1960. Facsimileutgåva i två band. Umeå 1982. Med en levnadsteckning över författaren av Karl-Hampus Dahlstedt och en bebyggelsehistorisk essä av Magnus Mörner. 24. Thomasson, Lars, De svenska samerna och renskötseln i Sverige. Bibliografiska anteckningar för åren 1975–1980. Umeå 1982. 25. Luleå stift 1904–1981. Församlingar och prästerskap. Luleå 1982. 26. Språkhistoria och språkkontakt i Finland och Nord-Skandinavien. Studier tillägande Tryggve Sköld den 2 november 1982. Umeå 1982. 27. Berättelser om samerna i 1600-talets Sverige. Facsimileutgåva av de s.k. prästrelationerna m.m., först publicerade av K. B. Wiklund 1897–1909. Med företal av Phebe Fjellström och efterskrift av Israel Ruong. 28. Hülphers, Abraham, Samlingar til en Beskrifning öfwer Norrland. Första Samlingen om Medelpad, Westerås 1771, samt Fierde Samlingen om Ångermanland, Westerås 1780. Facsimileutgåva utgiven i Umeå 1985. Med en efterskrift av Gösta Berg. 29. Utterström, Gudrun, Släktnamn. Tillkomst och spridning i norrländska städer. Umeå 1985. 30. Litteratur om Västernorrlands län. En bibliografisk förteckning över litteratur om Ångermanland 1941–1975 och om Medelpad t.o.m. 1975, sammanställd av Ada Marcusson, Umeå 1986. 31. Dahlstedt, Karl-Hampus, Från Quartier Latin till Grisbacka. Ett urval artiklar i språkvetenskapliga och andra ämnen samt Karl-Hampus Dahlstedts bibliografi 1936–1986 av Karin Snellman i samarbete med författaren. Umeå 1987. 32. Egerbladh, Inez, Agrara bebyggelseprocesser. Utvecklingen i

Norrbottens kustland fram till 1900-talet. Umeå 1987. 33. Sörlin, Sverker, Framtidslandet. Debatten om Norrland och naturresurserna under det industriella genombrottet. Stockholm 1988. 34. Bäcklund, Dan, I industrisamhällets utkant. Småbrukets omvandling i Lappmarken 1870–1970. Umeå 1988. 35. Hasselhuhn, Abraham Roland, Om Skytteanska Scholan i Lycksele Lappmark. Sundsvall 1851. Facsimileutgåva utgiven i Umeå 1988. Med en efterskrift av Roger Jacobsson. 36. Wikmark, Gunnar, Edvard Rhén, Lapplandspräst och Upplandsprost. Umeå 1989. 37. Moritz, Per, Fjällfolk, Livsmönster och kulturprocesser i Tärna socken under 1800- och 1900-talen. Umeå 1990. 38:A Människor & föremål. Etnologer om materiell kultur. Red. av Alf Arvidsson, Kurt Genrup, Roger Jacobsson, Britta Lundgren, Inger Lövkrona. Festskrift till Phebe Fjellström den 30 juni 1990. Stockholm 1990. 38:B Phebe Fjellströms Tryckta skrifter 1952–1990. En bibliografi sammanställd av Roger Jacobsson. Umeå 1990. 39. Arvidsson, Alf, Sågarnas sång. Folkligt musicerande i sågverkssamhället Holmsund 1850–1980. Umeå 1991. 40. Liliequist, Marianne, Nybyggarbarn. Barnuppfostran bland nybyggare i Frostvikens, Vilhelmina och Tärna socknar 1850–1920. Umeå 1991. 41. Ehrenmalm, Arvid, Resa Igenom Wäster-Norrland Til Åsehle Lappmark, Anstäld Uti Julii Månad 1741. Stockholm 1743. Facsimileutgåva (under utgivning). Med en efterskrift av Roger Jacobsson. 42. Erixon, Per-Olof, Ett spann över svarta ingentinget. Linjer i Thorsten Jonssons prosakonst. Stockholm 1994. 43. Olsson, Björn, Den bildade borgaren. Bildningssträvan och folkbildning i en norrländsk småstad. Stockholm 1994. 44. Layton, Ian (red.), Då, nu och sedan. Geografiska uppsatser till minnet av Ingvar Jonsson. Umeå 1995. 45. Baudou, Evert, Norrlands forntid – ett historiskt perspektiv. Umeå 1995. 46. Tedebrand, Lars-Göran, Strömming och demografi. Familj och hushåll i bottnisk kustbygd 1650–1950. Umeå 1995. 47. Baudou, Evert (red.), Att leva vid älven. Åtta forskare om människor och resurser i Lule älvdal. Bjästa 1996. 48. Jacobsson, Roger och Öquist, Gunnar (red.), Vetenskapens rymder. Perspektiv och visioner. Forskare reflekterar. Umeå, Stockholm 1997. 49. Pettersson, Helena, Från kulturförening till kunglig veten-

skapsakademi. Kungliga Skytteanska Samfundet 1956–1967. En översikt. Umeå 1998. 50:A Tedebrand, Lars-Göran, Historia och demografi. Valda texter samt Lars-Göran Tedebrands tryckta skrifter 1969–1999. En bibliografi. Umeå 1999. 50:B Lars-Göran Tedebrands tryckta skrifter 1969–1999. En bibliografi. Sammanställd av Roger Jacobsson. Umeå 1999. 50:C Lars-Göran Tedebrands tryckta skrifter 1999–2004. En bibliografi. Sammanställd av Roger Jacobsson. Umeå 2004. 51. Mårald, Erland; Nordlund, Christer; Pitkä-Kangas, Lari and Åkerberg, Sofia (eds.), Nature Improved? Interdisciplinary Essays on Humanity’s Relationship With Nature. Umeå 1999. 52. Öhman, Anders (red.), ”Rötter och rutter”. Norrland och den kulturella identiteten. Umeå 2001. 53. Nordlund, Christer, Det upphöjda landet. Vetenskapen, landhöjningsfrågan och kartläggningen av Sveriges förflutna, 1860–1930. Umeå 2001. 54:A Linnæus, Carl, Iter Lapponicum. Lappländska resan 1732. Vol. I: Dagboken. Utgiven efter handskriften av Algot Hellbom, Sigurd Fries och Roger Jacobsson. Umeå 2003. 54:B Linnæus, Carl, Iter Lapponicum. Lappländska resan 1732. Vol. II: Kommentardel. Utgiven med kommentarer och register av Ingegerd Fries och Sigurd Fries. Redaktör Roger Jacobsson. Under medverkan av Ingvar Berg, Dan Bäcklund, Phebe Fjellström, C. E. Jarvis, Bengt Jonsell, Tryggve Sköld, och med Linnés egna skrivelser och anteckningar i samband med resan. Umeå 2003. 54:C Linnæus, Carl, Iter Lapponicum. Lappländska resan 1732. Vol. III: Facsimileutgåva. Utgiven av Roger Jacobsson och Sigurd Fries. Umeå 2005. 55. Nordlund, Christer (red.), Livsföreställningar. Kultur, samhälle och biovetenskap. Umeå 2004. 56. Jacobsson, Roger (red.), Så varför reser Linné? Perspektiv på Iter Lapponicum 1732. Umeå/Stockholm 2005. 57. Engelmark, Roger; Larsson, Thomas B. och Rathje, Lillian (red.), En lång historia … Festskrift till Evert Baudou på 80-årsdagen. Umeå 2005. 58. Mulk, Inga-Maria & Bayliss-Smith, Tim, Rock Art and Sami Sacred Geography in Badjelánnda, Lapponia, Sweden. Sailing Boats, Anthropomorphs and Reindeer. Umeå 2006. 59. Grundberg, Leif, Medeltid i centrum. Europeisering, historieskrivning och kulturarvsbruk i norrländska kulturmiljöer.

bottniska trästäder

151

Umeå 2006. 60. Frånberg, Per; Sköld, Peter och Axelsson, Per (red.), Från Lars Thomassons penna. Bibliografiska anteckningar 1956–2006. Umeå 2007. 61. Lassila, Mauno och Liljenäs, Ingrid (red.), Med Linné i norr. Förändringar i natur och kultur från 1700-tal till våra dagar. Umeå 2007. 62. Rosenqvist, Claes, Artister i norr. Bottnisk och nordnorsk teater och underhållning på 1800-talet. Umeå 2008. 63. Hansson, Heidi and Lundström, Jan-Erik (eds.), Looking North. Representations of Sámi in Visual Arts and Literature. Umeå 2008. 64. Jacobsson, Roger, Typographic Man: Medielandskap i förändring – Studier i provinsens tryckkultur. Umeå 2009. 65. Mårald, Erland och Nordlund, Christer (red.), Kamerajägaren: Stig Wessléns skildringar av naturen och det samiska. Umeå 2010. 66. Eriksson, Madeleine, (Re)producing a periphery – popular representations of the Swedish North. Umeå 2010. 67. Edlund, Lars-Erik, Morfars karta visar vägen. Ett urval språkvetenskapliga texter 1979–2013. Festskrift tillägnad professor Lars-Erik Edlund på 60-årsdagen den 16 augusti 2013. Redigerad av Roger Jacobsson. Umeå 2013. 68. Nordin-Hennel, Ingeborg, Alfhild Agrell – rebell, humorist, berättare. Umeå 2014. 69. Södergård, Margareta; Burvall, Asta; Nordman, Marianne; Lundmark, Staffan och Lillas, Alice, Dansminnen: Ungdomsdanserna i Österbotten och Västerbotten från 1940-tal till 1970-tal, Vasa/Umeå 2015. 70. Lundström, Ulf, Bebyggelsenamn i Bureå, Burträsks och Lövångerts socknar i Skellefteå kommun jämte studier av huvudleder och nybyggesnamn. Umeå 2015. Distribution: Original, Umeå: 1–12, 14–22, 24, 26–27, 29–30, 32, 34–37, 38:B, 41, 44–45, 47, 49, 50:A, 50:B, 50:C, 51, 52, 53, 54:A, 54:B, 54:C, 55, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 71 Almqvist & Wiksell International, Stockholm: 13, 39–40 Två Förläggare Bokförlag, Umeå: 23, 28, 31 Luleå stiftsråd, Luleå: 25 Carlsson Bokförlag, Stockholm: 33, 38:A, 42–43, 48, 56, 64, Johan Nordlander-Sällskapet, Umeå: 46

152

b o t t n i s k a t r ä s t ä d e r

SVENSK-ÖSTERBOTTNISKA SAMFUNDET r.f. Svensk-Österbottniska Samfundet har fram till hösten 2014 publicerat sammanlagt 71 volymer. Skrifterna är fördelade på tre serier, Arkiv för svenska Österbotten (i förteckningen Arkiv, med nummer och tryckår), Österbottnisk Årsbok (ÖÅ med årtal) samt Skrifter utgivna av Svensk-Österbottniska Samfundet. För enkelhetens skull finns efter 2002 endast en löpande skriftserie.

Arkiv för svenska Österbotten Band I, Häfte 1–2. Tegengren Jacob, Minnen från heden tid och lämningar av heden kult i Vörå. Berghell Hugo, Klimpgraniten på Grötberget i Vindala. Karsten T. E., Om Östersjöländernas äldsta folk- och ortnamn. Band I, Häfte 3–4. Backman Wold., Ett bidrag till kännedom om nationalitetens inverkan på befolkningens i Syd-Österbotten demografiska karaktär. Näse Joh., Finlandssvenskarna i Amerika. Hedman Karl, Släkten Bladh. Ringbom A-L., Bidrag till Kristinestads gamla kyrkas historia. Band II, Häfte 1. Tegengren Jacob, Gravfältet på Lågpeltkangas i Vörå. Backman Wold., Tvenne Nykarleby-studier. Jurvelius Björn, Bidrag till kännedom om adventivfloran i Vasa. Band II, Häfte 2–3. Estlander Ernst, Biblioteket i ett prästhem 1700-talet. Krook Ragnar, En enkät med skolungdom i Vasa angående beundrade historiska personligheter. Tegengren Helmer, Några försök att i Österbotten upprätta ädlare bergverk under förra hälften av 1700-talet. Band III. Högnäs Hugo, Sytning och arvslösen i den folkliga sedvänjan uti Pedersöre och Nykarlebybygden 1810–1914. 1938. Band IV. Ostrobothnia Australis 1924–1944. 1944. Band VIII. Krook Ragnar: Vasa Svenska Lyceum 1874–1949. 1949.

Årsböcker 1945–2001 1945

1946–47

Mellberg Walter, Svensk-Österbottniska Samfundet 1920–1945. Pensar Lennart, Ernst V. Knape. En österbottnisk diktare. Aspelin J. R., Minnen från Wasa Gymnasium. Åkerblom K. V., Bokspridare i Vasa och dess omgivning i äldre tider. Tegengren Jacob, En blick på Sydösterbotten, särskilt Vörå under järnåldern. Lingonblad Birger, Iakttagelser och intryck från Muonio och Enontekis lappmarker. Bruun Otto, A. A. Levón och hans fabriksanläggning

på Alkula. Ehnholm Gunnar, En undersökning av den österbottniska sillen. Widlund Uno, Adventivväxter i Yxpila hamnområde. Lingonblad Birger, Paanajärvi i Kuusamo, vår förlorade pärla. Lingonblad Birger, Sommarexkursioner på Åland. 1948 Appelgren Arne, Om fotograferna i 1860- och 1870talets Vasa. Lindberg Else, Katalog över böcker tillhörande Läsesällskapet i Gamlakarleby. Åkerblom K. V., Riksdagsmän från Södra Österbotten under svenska tiden. Åkerblom Bror, Gullans, Mattans, Vitans – en grupp österbottniska hemmansnamn. 1949–50 Tegengren Jacob, Observationer över ett antal fågelarter ägnade särskilt deras sång. Lingonblad Birger, Färder i höga norden. Åström S-E., Ur den pedagogiska diskussionen i Österbotten under 1700-talet. Nikander Gabriel, Uppmätnings- och avbildningsarbetet i vöråbyarna Andiala och Jörala sommaren 1949. 1951–52 Krook Tor, Anders Chydenius, samhällsreformator och församlingsherde. Bruhn Karl, Zachris Topelius och Mathilda Christina Lithén. Lingonblad Birger, Något om vargen, fjällräven, lon och skrikörnarna. Malmberg M. & Bäck R., Nya växtfynd i Vasa. 1953–55 *) Åkerblom Bror, K. V. Åkerblom (1877–1954) En minnesteckning. Ingo Martin, Den gamla byn. Ingo Martin, En arbetsuppgift som försvunnit. Rosenholm Gunnar, Bondstugans traditionella inredning i Solf. Willner Sven, Finns det en österbottnisk tradition i finlandssvensk litteratur. Rundt Joel, Jarl Hemmers lyriska och etiska diktning. Krokfors Hjalmar, Tröskdag. Malmberg Martin, Intressanta växter. Klockars Selim, Kurs i växtkännedom i Lappfjärd. Klockars Bertel, Fåglarna i det sydösterbottniska kustlandet. 1956 Helenelund Tea, Holländsk konst i Hedmanska samlingarna. Appelgren Arne, Framdukat på bord och framställt i skåp i Österbottens museum. Klockars

1957 *)

1958

1959 1960

1961–62

1963

bottniska trästäder

Birgit, Om kristendomens införande i södra Österbotten. Ahlskog Holger, Österbottnisk glashandel under förra hälften av 1800-talet. Mannil Ragnar, Slagsmålet vid Andtohlis grind i Mäkipä. Hovilainen-Husgafvel Erla, ”En visa vill jag sjunga…”. Rosenholm Gunnar, Handeln på Vasa torg i gången tid. Estlander Carl, Wasa Teater. Lingonblad Birger, Resor i Karelen. Nordström Göran, En återblick på fågelringmärkningen i Finland. Klockars Bertel, Huru folk flyttat i Kronoby. Jern Levi, Märkesmän i Korsholm under svunnen tid. Schalin Teodor, Konstälskaren John Dahl. Mitts Ernst Aug., John Dahl som pedagog. Appelgren Arne, Vasa i gången tid. Två hittills okända beskrivningar. Westman Tor-Leif, Storskär, 1500-talets Kirkegårdsskär. Stormbom N. B., De litterära konsolideringstendenserna i Svensk-Finland. Lindström L. J., Tobak och hälsa. Mitts Ernst Aug., Sundom by i Solf. Hagman Ragnar, Marins hemman i Sundom och dess tidigare ägare. Bexar L. E., Sägner om allmogeresningen i Sundom, Solf och Malax år 1808. Sahlberg Irja, En gelbgjutare i Sundom. Bexar L. E., Några anteckningar om allmogens i Vasatrakten handel på Sverige. Backholm Börje, Från sumpmark till åkerjord. Hildén Olavi, Fågellivet på Valsörarna. Kruskopf Erik, Wasa Teater under 40 år. Abrahamsson Birgitta, Alfred Fahler. Ett diktaröde. Estlander Ernst, En prästdynasti i Lappfjärd. Cygnel Ester, Alma Skog. Appel Erik, Mink lever på fisk – Skaftungfiskare på mink. Nordström Göran, Rundvandring bland natursevärdheter på Bötombergen i Lappfjärd. Klockars Bertel, Fåglarna i det sydösterbottniska kustlandet. Casén Ruben, Studier över vadarfåglarna på Rummelön invid Gamlakarleby. Svensk-Österbottniska Samfundet 40 år. Nyberg Paul, Alta Dahlgren, en bortglömd österbottnisk författarinna. Enckell Olof, Minnestal hållet vid avtäckningen av R. R. Eklunds byst. Holmqvist Oskar, Nykarleby museum. Beijar P-E., Finska språkelement bland ortnamnen i Korsholm. Fredriksson P. R., Den österbottniska folkhögskolan. Cappelin Eric, Salpeterns historia i Sverige och Finland. Taxell C. G., Tobisgrisslans flyttningsvägar. Wikman K. Rob. V., Harry Schauman – en min-

1964

1965 *) 1966 *)

1967

1968

1969 1970

1971

153

nesteckning. (Nytryck 2014.) Petander C-B. J., Anteckningar om österbottniskt fotfolk före år 1625. Petander C-B. J., Slaget vid Napue den 19.2.1714. Birck Erik L., Om Österbotten efter stora ofreden och vid svenska tidens slut. Estlander Carl, Wasa Teaters reportoarbok 1919–1963. Mannil Ragnar, Woldemar Backman – en levnadsteckning. Petander C-B. J., Kungliga Österbottens infanteriregementes chefer 1629–1809. Petander C-B. J., Anteckningar om Österbottniskt fotfolk 1625–1629. Petander C-B. J., Kungliga Österbottens infanteriregementes uniform och utrustning 1655–1809. Petander C-B. J., Kungliga Österbottens infanteriregemente i trettioåriga kriget. Petander C-B. J., Kungliga Österbottens infanteriregementes fanor. Mannil Ragnar, Carl Synnerberg, skolman och filolog. Finne Jarl, Isvägstransporten över Kvarken i vinterkrigets slutskede – mars 1940. Österblad Leif, Valsörarna – ett paradis för fåglar och forskare. Gröndahl Gunnar, Sipprankan – en rymling från Östkarelen. Johansson Per Åke, Pjelaxfjärden som fågelrastplats. Ahlbäck Olav, En gränstvist i Bottnen på 1300-talet. Thors Carl-Eric, Förnamnen i svenska Österbotten förr och nu. Malmberg Martin, Ostrobothnia Australis´ naturvetenskapliga samlingar i Vasa. Ahlbäck Ragna, En österbottnisk byordning. Petander C-B. J., Anteckningar om kungliga Österbottens infanteriregemente 1650–1660. Petander C-B. J., Kungliga Österbottens infanteriregemente under Karl XI:s tid. Jern Kurt, Svensk-Österbottniska Samfundet 1920– 1970. Birck E. L., Om beskattningen av Österbotten under senare delen av frihetstiden. Näsman Nils, Förslag om österbottniskt biskopsstift åren 1848 och 1849. Björkqvist Heimer, Handelsflottan och dess betydelse för sysselsättningen i de svenskösterbottniska städerna åren 1815–1858. Petander C-B. J., Förteckning över tomtägare i staden Vasa år 1784. Lehtikanto Mirjam, Carl Axel Setterberg och det nya Vasa. Krooks Sven-Erik, Den »Souranderska silfversamlingen» i Österbottens museum. Birck Erik L., Om jordbruket med binäringar i 1700-talets Österbotten.

154

1972

1973

1974

1975

1976–77

1978

1979

b o t t n i s k a t r ä s t ä d e r

Jones Michael, Landhöjningen i Zachris Topelius ögon. Petander C-B. J., Tre planritningar från 1700talet. Fors Hans, Korsholmsspelet. Långgård Anna, Österbottnisk arbetsdräkt. Laurén Christer, Ett missalefragment i Vasa Lyceums bibliotek. Paul P-E., Finlands utrikeshandel och det europeiska samgåendet. Lönnqvist Bo, Skråbockar och storvargar. Petander C-B. J., Gamla Korsholms kronohäckte af tegelsten. Kronman A. W., En f.d. gardesjägares minnen. Petander C-B. J., Kungliga Wasa regementes soldater. Hongell P., Ostrobothnia Australis 50 år. Johansson P. Å., Lappfjärds åmynning som fågelplats. Gröndahl G., Lappfjärds å. Malmberg M., Växtsamlare i Syd-Österbotten. Granlund E., Sälar i Bottniska viken. Anderson J-G. & Taxell C. G., Fåglarna i mellersta och södra Österbottens kustland. Klockars B., Fåglarna i det sydösterbottniska kustlandet III. Kevin P., En antiakademi. Wargh I., Dagar och år. de Geer Eric & Wester Holger, Utrikesresor, arbetsvandringar och flyttningar i Finland och Vasa län 1861–1890. Seela Jacob, En österbottnisk glasmanufaktur från 1800-talet, Berga Bruk (1797–1883). Lönnqvist Bo, Österbottens studenter idkar folklivsforskning år 1876. Karlsson Kurt K., Pappersbruken i Jungsund och Granfors. Nykvist Nils-Erik, Aktivism och passivt motstånd i södra Svenskösterbotten 1899–1918. Ahlbäck Ragna, Bondehandel och borgarseglation. Lundberg CarlAnders, Sanemossen, en enastående österbottnisk fågelmyr, som bör skyddas. Hildén O. & Hurmio T. & Taxell C-G., Häckfågelstudier och sträckobservationer på Valsörarna. Haldin Ingeborg, Bönder och urmakare – Lassilaklockornas historia. Ehnholm Gunnar, Värlax. Nikula Sigrid, Johan Magnus Arenius och Beata Sofia Holmudd. Teir T. E., Wasa Aktie Bank. Näsman Nils, Vasa Missionssyförening 100 år. Boucht Sverre, Några Björkö-minnen i ord och bild. Petander C-B. J., Den gamla stenkasärnen. Ehnholm Gunnar, Bidrag till kännedom om Särkimo, Ulot och Pudimo samt Väster- och Österören intill storskiftet i slutet av 1700-talet. Svenska Österbottens Högskoleförening r.f. 1969–1979.

1980

Klockars Ralf-Erik, 3:dje Wasa Finska Skarpskyttebataljon 1881–1902. Petander C-B. J., Krogar och krögare i Gamla Wasa. 1981–82 Petander C-B. J., Vasa ortodoxa kyrka. Miettinen Mirja, Arkeologisk verksamhet i Svensk-Österbotten 1974–1982. Federley Synnöve, Husmän och -kvinnor i 1500-talets österbottniska län. Jern Kurt, Förmedlarens roll. 1983–84 Ahlskog Holger, Wasa trivialskola 1684–1841. Andersson Håkan, Undervisning och forskning. Hannus Vidar, Lärare och studerande vid PF under 10 år. Lindgrén Samuel, Förvaltning och utrymmen. Österholm Thor, Vasa övningsskola 10 år. 1985–86 *) Öhman Thomas, Ostrobothnia Australis under ytterligare 60 år. Fortelius Mikael, Människans forntid och framtid. Meinander Martin, De regionala museernas betydelse. Hägglund Denise, Jacob Tegengren och naturen. Hackman Walter, Tvenne framstående entomologer från Österbotten. Gröndahl Gunnar, Per-Åke Johansson – mästerornitologen från Kristinestad. Hästbacka Hans, Leif Österblad – miljövårdsdebattören som var före sin tid. Lindberg Per Sigurd, Släktresa samt skräpväxter. Brusewitz Gunnar, Lomdagar vid Valsörarna. Stara Gunnar & Taxell C-G., Fågelstudier på Valsörarna 1979–1984. Hästbacka Hans, Knölsvanen – nykomling i Österbotten. Lundberg C-A., Med trutar på Sanemossen. Anderson J-G. & Rajander J. & Stara G. & Wistbacka R., Fåglarna i mellersta och södra Österbottens kustland 1974–1983. 1987–88 Petander C-B. J., Kungliga Wasa regemente 1808– 1809. Andersson Håkan, Skollärare-föreningen i Wasa 1848–1852. Laurén Ulla, Om upplevelse av firmanamn. Lygdbäck V. & Rabb A., Svenska Österbottens högskoleförening r.f. verksamhet under 20 år. 1989–90 *) Andersson Katarina, Från fattigvård till modern åldringsvård. Bäck Viveca, Föreningen grundas, Hemmet inrättas, Glimtar från åren 1900–1915. Spåre Catharina, I människokärlekens tjänst 1939–1968. Strömman Solveig, Nya hemmet 1969–1990, Administration, ekonomi och fonder 1890–1990. Söderholm Johanna, Dyrtid och nydaning 1916–1938. Baer Hans, Den bottniska regionen och dess administrativa indelning på regional nivå genom tiden. Karlsson Anders, Övre Norrlands forntid går en ljus framtid till möte.

1991

1992

1993

1994

bottniska trästäder

Baudou Evert, Nya arkeologiska undersökningar i Österbotten. Jern Kurt, Kring den medeltida bosättningen i Österbottens kustland. Fjellström Phebe, Nordsvensk kultur ur bottniskt perspektiv. Krooks S-E., Om allmogebebyggelsen i Österbotten med särskild hänsyn till likheter i Västerbotten. Storå Nils, Sälrodd, bräddlöpning och långfärd. Kring fångstkulturen i Kvarkenområdet. Nykvist N-E., Vintertrafik över Kvarken. Wester Holger, Finländsk migration i Mittnorden. Nyström K-E., Svenska Tornedalen – konfliktområde under mellankrigstiden? Brännström Anders, Svenskt-finskt samarbete. Språket i vardagen. Bäckman Gunnar, Tvåspråkigheten porträtterad. Finnäs Fjalar, Är svenskösterbottningen välutbildad? Herberts Kjell, Föreningar, språk och idealism. Holmvik Åsa, Hur deltar österbottningarna i politiken? Höglund M. & Laurén Ch., Simultantolkning vid stadsfullmäktige i Vasa och i Jakobstad. Strömman Solveig, Tvåspråkighet i företag i Vasa. Vesterbacka Siv, Att lära sig genom språkbad. Ekonomin i samhället. Forss Mikael, Du nya sköna marknadsekonomi. Weijola Tore, Finns det plats på hyllan? Kock Sören, Behövs en annorlunda strategiprocess inom den industriella marknaden? Lindqvist L-J., Forskning i marknadsföring av turismtjänster – ett österbottniskt perspektiv. Almqvist Anders, Konkurrens och samordning på hälsans marknad. Nykvist N-E., Sällskapet Svenska Odlingens Befrämjare r.f. 1892–1992. Undran inför undervisningen. Holmström Åke, Konturer till en didaktik. Stormbom Jarl, Didaktiken i tiden – synpunkter på didaktikens uppkomst och utveckling. Sjöberg Jan, Didaktiken – en utmaning för pedagogiken? Malmberg L-E., Liten blir stor – men hur? Hansén S-E., Läroplaner och språkkulturella särdrag. Hansén S-E., Ämnesdidaktiken som tvärvetenskapligt forskningsproblem. Uljens Michael, Skoldidaktik – mot en förståelse av det pedagogiska handlandet i skolan. Sundqvist Rolf, Studerandeuppfattningar om läraryrket. Wenestam C-G., Inlärning och minnesbehållning samt några pedagogiska implikationer. Uljens Michael, Undervisning i inlärningsteoretisk belysning. Ostrobothnia Australis 70 år. Hästbacka Hans, Före ningen jubilerar. Öhman Thomas, Museets utrymmes-

1995 1996 1997

1998

1999 2000

2001

155

fråga. Lithén H-O., Det naturvetenskapliga museets pedagogiska betydelse. Österblad Ulrica, Ostrobothnia Australis´ månadsmöten. Hortans S. & Öhman B., Bror Petterssons boksamling. Kvist Gösta, Växter i Centrallunden i Vasa. Hudd Richard, Abborren i Kvarken. Brusewitz Gunnar, Den hemlighetsfulla nattseglaren. Ulfvens Johan, Skärgårdsfaunans segrare – och några förlorare. Hästbacka Hans, Jarl-Gunnar Anderson – ringmärkare i fyrtiotre år. ”För Österbotten” Svensk-Österbottniska Samfundet 1920–94. Resan hemifrån hem. Rapport från ett emigrationsseminarium. Strömman Solveig, ”Ge mig en kalvo och några liuskor!” Svenska och finska på arbetsplatser i Vasa. Backman Christina, Symbol eller verklighet, en Kristinestadsvy från 1860. Vi österbottningar – och förvaltningens reformer. Ahlbäck Olav, Österbottnisk medeltid. Jern Kurt, Om den statliga regionförvaltningen i Österbotten genom tiderna. Westergård Tom, Den allomfattande centralmakten 90-talets regionförvaltningsreformer. Lindell Paul, Kvarkensamarbete i 25 år. Backspegel – framtidsperspektiv. Tematisk förteckning över artiklar införda i Svensk-Österbottniska Samfundets skrifter 1921–1998. Det svenskösterbottniska lyftet, Svenska Österbottens högskoleförening 30 år. Jacob Tegengren – poet, arkeolog, ornitolog… Huldén Lars, Trädsymbolik i Jacob Tegengrens diktning. Hägglund Denise & Östman Catharina & Hård Gunnar & Sundgren Tatiana, Vad har Jacob Tegengren att säga dagens människa? Ek Birgitta, Tegengren-tankar. Westman Martin, Möte med gammal poet. Wargh Gunnel, Jacob Tegengrens 125 års minne. Miettinen Mirja, Jacob Tegengren som arkeolog. Ambrosiani Björn, Gjuteriprodukter i Vörå från folkvandringstid till vendeltid. Klemets Tomas, Jacob Tegengrens fågeliakttagelser 1932–1955. Öling Leif, ”Det bleve visst en bok” – Om Jacob Tegengrens fågelskriverier. Liljeström Erik, Jacob Tegengren och hembygden. Samarbetet mellan Jacob Tegengren och Verner Rasmus. Mötesplats – en litteraturantologi.

156

b o t t n i s k a t r ä s t ä d e r

Skrifter utgivna av Svensk-Österbottniska Samfundet 27 *) Petander C-B. J., Kungliga Österbottens regemente under Karl XII:s tid. 1971. 29 Petander C-B. J., Kungliga Österbottens regemente 1723– 1771. 1973. 32 Petander C-B. J., Kungliga Österbottens infanteriregemente under Gustaf III:s tid. 1975. 33 Petander C-B. J., Kungliga Österbottens regemente under slutet av svenska tiden. 1978. 36 Petander C-B. J., Två bortglömda österbottniska bataljoner. 1980. 40 *) Klockars Ralf-Erik, Gardesbataljonen 1918–1934. 1985. 42 Nykvist Nils-Erik, Sextiettan, Infanteriregemente 61 1941– 1944. 1986. (Ny upplaga 2005.) 44 *) Blomqvist Marianne, Från tillnamn till släktnamn i österbottnisk allmogemiljö. 1988. 48 Hansén S-E. & Laurén Christer (red.), Finlandssvenskans framtid. Rapport från en språkvårdskonferens. 1992. 50 Hästbacka Hans & Brusewitz G., Bodéns & Stenbäcks ornitologiska anteckningar. 1992. 52 Nybond Gunnar (red.), Lokalhistorisk bibliografi över svenska Österbotten. 1993. 58 Nordman Anna-Maria, Vardagen i Vasa våren 1918. 1998. 59 Herberts Kjell & Laurén Christer, Urbes linguas suas habent, (tre tvåspråkiga städer). 1998.

Maalax Församblings SKRIFT-BOOK Ifrån ANNO 1667. 1999. 63 West Kurt A., Från allmogemagi till hjärtkirurgi – om läkekonsten genom tiderna i svenska Österbotten. 2000. 65 Villstrand Nils Erik, Landet annorlunda – uppsatser om Österbottens historia. 2001. 2001. 66 Laurén Christer & Borotinskij Boris, Språket, människans dotter, Människan, språkets dotter (Lingua, filia hominis, Homo, filius linguae) – Essäer på olika språk om språk och kultur. 2002. 67 Vasa svenska lyceum. Forna Wasalyceisters matrikelkommitté, Elevmatrikel 1874–1974. Hannus Vidar, Vasa svenska lyceum 1949–1974. En gammal pojkskolas sista kvartssekel. 2003. 68 Hummelstedt Eskil, Jöns Buddes härkomst. Om österbottnisk dialekt från 1400-talet. (Utgiven och kommenterad av Christer Laurén & Kristina Nikula.) 2004. 69 Sahlström Meta & Lygdbäck Vivan (red.), Visst gick också du i Flickis? Minnen 1857–1974 från Wasa svenska fruntimmersskola, Vasa svenska flickskola, Vasa svenska flicklyceum. 2007. 70 Nordman Marianne (red.), Svenskans beskrivning 29/2007. Förhandlingar vid Tjugonionde sammankomsten för svenskans beskrivning. 2008. 71 Nordman Marianne, Allting är en spegling. Jarl Hemmers poesi och prosa i ett språkligt återsken. 2013. 72 Södergård, Margareta; Burvall, Asta; Nordman. Marianne; Lundmark, Staffan och Lillas, Alice, Dansminnen: Ungdomsdanserna i Österbotten och Västerbotten från 1940-tal till 1970-tal, Vasa/Umeå 2015. 60

*) upplagan slut Böcker kan beställas från samfundet, se http://samfundet.botnia.org.

bottniska studier 2

Det är mycket mera som förenar än åtskiljer bottniska trästäder från varandra. Denna antologi samlar artiklar från flera städer kring Bottniska viken, från Norrbotten, Västerbotten och Österbotten. Gemensamt är bland annat att det på 1960- och 1970-talen revs värdefulla trähusmiljöer som ersattes med moderna byggnader. De städer och stadsdelar som ingår i Bottniska trästäder delar också likartade erfarenheter av att utgöra geografisk periferi och står på 2010-talet inför likartade utmaningar vad gäller det byggda kulturarvets framtid. Fyra av artiklarna behandlar vad som hänt sedan 1970-talet med den gamla trähusbebyggelsen i Skellefteå, Piteå, Öjebyn och Luleå. Det finländska materialet uppvisar en större tidsmässig, geografisk och tematisk spännvidd. Kaskö exemplifierar en trästad som i praktiken har bevarats intakt medan Neristan i Karleby utgör en bevarad trähusmiljö i staden. Brändö i Vasa uppvisar enbart en delvis bevarad trähusstadsdel, där byggnadsskyddet återigen utmanas. Bottniska trästäder hoppas väcka intresse för, och diskussion om, stadsomvandling och vikten av att värna det byggda kulturarvet.

Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar Acta Regiæ Societatis Skytteanæ nr 69

Skrifter utgivna av Svensk-Österbottniska Samfundet nr 73

ISSN 0560-2416

ISSN 0473-8063

ISBN 978-91-86438-51-7

ISBN 978-951-98972-6-4

D E MO

789186 438517

D E MO

789519 897264