Det fria vårdvalet är en valfrihet med ögonbindel Valfrihetsreformen inom vården har fått genomslag i hela landet. Vi har makten att välja vilken vård vi vill ha, men ännu inte medlen för att kunna göra ett bra val. Landstingen som sitter på den sakliga och relevanta informationen måste förbättra tillgängligheten för medborgarna för att vårdvalet ska kunna förverkligas.
Heléne Spjuth, affärskonsult på SAS Institute och tidigare hälso- och sjukvårdsanaly tiker inom landstingsvärlden
Myndigheterna har överlämnat en fullmakt till medborgarna att välja vårdgivare. Men fortfarande väljer vi med ögonbindel. En rapport som Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap vid Uppsala universitet offentliggjorde nyligen visar att landstingens information har tydliga brister. Patienterna har därför små möjligheter att aktivt jämföra skillnader i kvalitet och utbud mellan olika vårdalternativ. Den senare tiden har många informationssajter startats av såväl nationella organisationer och myndigheter som av privata eller ideella organisationer. Dessa sajter bygger oftast på officiell statistik alternativt möjligheter för befolkningen att tycka till själva. Problemet är dock att kedjan för att få in jämförbar information är lång. Varje sjukvårdshuvudman (landsting/region) bestämmer själv vilken information som respektive vårdgivare ska leverera till landstinget. Lagen om valfrihet ställer inga formella krav på att informationen ska vara enhetlig över landet eller redovisas öppet. Däremot stod det i lagrådsremissen att ”landsting ska se till att brukarna eller invånarna får fullödig information om systemet och om samtliga utförare som brukaren kan välja mellan. Informationen ska vara saklig, relevant, jämförbar, lättförståelig och lätttillgänglig”. Om valfriheten ska bli verklig måste landsting och regioner se till att uppfylla dessa krav.
respektive läggas ned under ett år. Det medför att den officiella statistiken, som kan vara upp emot två år gammal, blir irrelevant. För att något ska vara jämförbart krävs att innehållet i tjänsterna är detsamma. Att varje landsting har rätt att utforma sina egna vårdvalsmodeller försvårar nationella jämförelser. Inom Stockholms läns landsting ser parametrarna för vårdvalet till exempel inte likadana ut som på de flesta övriga håll i landet. När det gäller lättförståelig information tycker jag att många förenklar så mycket att det går ut över faktainnehållet. När glada och sura gubbar eller trafikljusfärgerna rött, gult och grönt används utan att kriterierna redovisas ger det inte en rättvisande bild av verkligheten. Det sista kravet att informationen ska vara lättillgänglig innebär att samma information ska vara tillgänglig för alla på lika sätt. I dag har de absolut flesta landsting en väldigt tydlig kommunikationsstrategi som handlar om information i tryck, på nätsidor och per telefon. Samtidigt byggs nationella sjukvårdsrådgivningskanaler, som 1177. Samma information måste göras tillgänglig via alla dessa kanaler. Trots att vi fått makten att välja vilken vård vi vill ha har vi medborgare små möjligheter att jämföra olika vård alternativ om landstingen inte lever upp till de ställda kraven på saklig, relevant, jämförbar, lättförståelig och lättillgänglig information.
”Informationen ska vara saklig, relevant, jämförbar, lättförståelig och lättillgänglig”
Saklig innebär neutral och underbyggd. Olika missnöjessajter där befolkningen får gå in och ge tummen upp eller ner lever inte upp till detta krav. De enda som har tillgång till saklig information är landstingen som tar in informationen från källan där det faktiska mötet mellan vården och patienten sker, det vill säga från kassasystem, journalsystem, telefonmätningar och kvalitetsmätningar. Att informationen ska vara relevant ställer krav på att den speglar det aktuella läget. Mycket av den offentliga statistiken samlas antingen in enstaka gånger per år eller möjligen vartannat år. Samtidigt gör den ökade konkurrensen att nya vårdcentraler kan etableras
Lösningen är att landstingen, som sitter på den sakliga och relevanta informationen, kommunicerar denna via sina egna befintliga kanaler. Det finns goda exempel – såsom Stockholm läns landsting som redan 2007-2008 började publicera jämförande statistik på Vårdguiden och Västra Götalandsregionen, VGR, som tidigt började tillgängliggöra information för de vårdproducerande aktörerna – men ännu brister det på de allra flesta håll i landet. Fler på såväl landsting och regioner måste ta dessa frågor på allvar för att se till att vi som medborgare kan få den information som behövs för att vi ska kunna göra ett kunskapsbaserat vårdval. Heléne Spjuth