www.greenpeace.se
Det radioaktiva arvet
RADIOAKTIVT AVFALL Sveriges kärnkraftverk producerar stora mängder radioaktivt avfall. Avfallet är oerhört farligt både för människor och för miljön. Det består till stor del av utbränt kärnbränsle, som är en av de farligaste substanserna på jorden. Avfallet förblir farligt under hundratusentals år. Ingenstans i världen har man kommit fram till en säker lösning för hur det ska slutförvaras.
I Sverige föreslår kärnkraftsindustrin att man placerar avfallet under markytan med hjälp av en metod som ifrågasatts starkt av oberoende forskare. Det går helt enkelt inte att garantera att radioaktiviteten inte läcker ut under nedbrytningstiden. Skulle den komma ut kan det få oerhörda konsekvenser för människor, djur och natur.
RISKER Kärnkraftsreaktorerna laddas med uranbränsle, vilket blir utbytt ungefär vart femte år. Det utbrända bränslet innehåller många farliga ämnen. Flera är så pass farliga att en handfull räcker till att utrota hela Sveriges befolkning. Ett sådant ämne är plutonium som utgör ungefär en procent av det utbrända kärnbränslet. Bara några miljondels gram plutonium ger garanterat cancer om det inhaleras. (Källa: IPPNW Plutonium: The Deadly Gold of Nuclear Era)
Mängder
Självklart är det mycket större mängder än ”en handfull” som producerats av svenska reaktorer. Fram till 2010 hade reaktorerna genererat cirka 6000 ton utbränt kärnbränsle. Om reaktorerna fortsätter köras den planerade driftstiden ut kommer slutmängden att uppgå till 12 000 ton när den sista av dagens reaktorer stängts ner. Det räcker för att utplåna hela jordens befolkning flera gånger om.
Tidsaspekten
De farligaste ämnena i utbränt kärnbränsle är också de mest långlivade. Plutonium-239 har en halveringstid på 24 000 år. Om vi exempelvis har 20 kg plutonium idag kvarstår mer än ett kg om 100 000 år. Avfallet förblir dödligt betydligt längre än det funnits människor i Europa.
Atomvapen
Ett annat orosmoment är det faktum att utbränt kärnbränsle kan användas för att framställa atomvapen. Det krävs runt 8 kg plutonium av den typ som produceras i en reaktor för att bygga en atombomb. De 12 000 ton kärnavfall som industrin planerar att producera innehåller tillräckligt med plutonium för att bygga cirka 1500 atombomber.
Aktion mot fransk kärnavfallsexport 2010 Greenpeaceaktivister protesterar med banderoller som säger: ”Ryssland är ingen radioaktiv soptipp” längs med det ryska transportfartyget ”Kaptian Kuroptev”, som transporterar radioaktivt avfall från Frankrike till Ryssland. Greenpeace kräver ett stopp för dumpning av radioaktivt avfall i Ryssland. /Pierre Gleizez, Greenpeace
(O)LÖSNINGEN Allt sedan kärnkraftens födelse har man arbetat med förslag på hur man ska bli av med avfallet. Ingenstans i världen har man kommit fram till en lösning som anses vara säker. Medan kärnavfallshögarna runtom i världen fortsatt växa, har den ena oacceptabla lösningen efter den andra presenterats. En rad helt orealistiska idéer, som att skicka kärnavfall med rymdskepp till solen, eller spränga det med kärnvapen har aldrig testats. Andra har använts under en längre tid:
Vapenproduktion
Från början byggdes reaktorerna för att producera kärnvapen. Utbränt bränsle upparbetades för att utvinna plutonium. Restprodukterna, stora mängder extremt radioaktiva och giftiga ämnen, samlades i depåer utan några idéer om hur man skulle hantera dem.
Havsdumpning
Tidigare blev vissa länder av med avfallet genom att dumpa det i havet. Specialutrustade fartyg slängde mängder av tunnor och containrar med avfall från både vapen- och civila kärnreaktorer överbord. Dumpningen pågick utan insyn ända in på 1990-talet, när det slutligen blev förbjudet genom ett internationellt regelverk.
Upparbetning
Under en längre period tillämpades kemisk upparbetning av utbränt kärnbränsle av många länder, bland annat Sverige. Man upplöste bränslet med hjälp av kemikalier och tog ut plutonium och uran. Uranet kunde man återanvända som reaktorbränsle. Plutonium kunde användas till kärnvapen. Det uppstod
också stora mängder väldigt farligt avfall som man inte hade någon slutlig lösning för. En del dumpades i havet, en del förglasades och förvarades på land. Sverige har förbjudit upparbetning av svenskt avfall på grund av dess tunga miljöpåverkan och det hot om spridning av kärnvapen som processen innebär.
Landdumpning
Det aktuella förslaget går ut på att dumpa det utbrända kärnbränslet under jordytan. Man har tittat på denna lösning i flera länder. Ingenstans har man dock kommit fram till en tillfredställande plan.
50 000 år f.Kr. Cro Magnon den första människan
10 000 år f.Kr. - senaste istiden
FÖRESLAGNA SYSTEM I Sverige har kärnkraftsindustrin skapat ett aktiebolag, Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) för att hitta en lösning för avfallet från svenska reaktorer. Enligt SKB utgår de från två grundläggande ambitioner i sitt arbete: • att hitta en lösning för att ta hand om kärnavfallet på ett sådant sätt att människors hälsa och miljö skyddas såväl på kort som på lång sikt. • att inte lägga börda på kommande generationer, eller utsätta dem för risk.
BARRIÄRPRINCIPEN I trettio år har SKB låst fast sig vid en metod, som de anser är en slutlig lösning – att gräva ner allt avfall under marken och lämna det där. Enligt SKB ska de farliga ämnena i avfallet hållas borta från omgivningen tills det blir ofarligt genom en rad olika steg. Eftersom det mest troliga sättet för ämnena att spridas anses vara med vattenströmmar syftar de flesta åtgärder till att stoppa fri åtkomst av vatten till de farliga ämnena. SKB menar att även om en barriär brister ska de andra barriärerna kunna skydda miljön från avfallet och riskerna som det medför.
800 e.Kr. – Birka grundades 1492 e.Kr. Columbus upptäcker Amerika
7000 e.Kr. Nästa istid 2050 e.Kr. Sista förvaret stängs 1972 e.Kr. Sveriges första Kärnkraftverk
BERGGRUNDEN
BENTONIT
1 – SKB Förvaret placeras i ett stort, relativt ostört granitområde 500 meter under marken. • Stoppar och fördröjer rörelse av vatten som finns i sprickor i berget. • Skyddar förvaret från fysiska skador.
1 – SKB Inne i berget är avfallet inbäddat i ett lager bentonit, en betongliknande lera som suger upp grundvatten och sväller över tid. Detta ska stoppa vattenrörelser och skydda behållarna från yttre skadeverkningar.
Man ska också kartlägga vattenrörelse och vattenegenskaper i ett väldigt stort område - flera kubikkilometer.
2 – KRITIK Bentoniten (kattsand) måste vara fri från föroreningar och helt fri från vattenskador när den ska bädda in avfallet. Det krävs enorma mängder bentonit för syftet – 18 järnvägsvagnar per vecka i över 40 år och långa transportsträckor på det. Det är orealistiskt att förvänta sig att man ska upptäcka och åtgärda alla föroreningar i så stora mängder material.
Man ska kunna förutsäga sprickbildningen, vattenkemin och vattnets rörelse i samma område hundratusentals år framåt, inklusive perioder av glaciärbildning som visat sig ha stor inverkan på geologin.
Bentoniten kan påverkas negativt av värme. Avfallet förblir varmt - över 90 grader - under några hundra år efter deponeringen. Det är omöjligt att garantera att bentoniten behåller sina egenskaper när den blir uppvärmd under sådana tidsperioder.
SLUTSATS: Det är inte säkert att berggrunden kan garantera ett säkert förvar.
Kraftiga vattenflöden, som kan uppstå exempelvis i samband med smältande glaciärer, kan leda till erosion av bentoniten kring behållarna.
2 – KRITIK Berggrunden kan uppfylla sin skyddande funktion bara om man lyckats kartlägga ALLA sprickzoner i ett väldigt stort område.
SLUTSATS: Det är inte säkert att bentoniten kan garantera ett säkert slutförvar
100 000 e.Kr. radioactiviteten i avfallet fortfarende livsfarlig
BEHÅLLAREN
BRÄNSLET
OVANLIGA HÄNDELSER
1 – SKB Själva bränslet är inpackat i 5 meter långa, förslutna stålrör med en 5 cm tjock kopparyta. Behållaren ska: • Skydda bränslet mot vatten • Skydda mot mekanisk påverkan • Det yttre kopparskiktet ska skydda mot korrosion av den inre stålbehållaren
1 – SKB SKB anser att själva bränslet utgör en barriär mot spridningen av farliga ämnen. Det är svårlösligt och binder därmed upp farliga ämnen så att de inte sprids med vattnet.
Det kan också uppkomma situationer, som exempelvis ett starkt jordskalv (som faktiskt kan förväntas under en kommande istid) som förstör alla barriärer samtidigt.
2 – KRITIK Den senaste forskningen visar att koppar kan korrodera i syrefri miljö, speciellt om den utsätts för värme. Om kopparskiktet på behållarna korroderar kan stålröret rosta sönder. Koppar är en mjuk metall som riskerar att skadas under processen, från förslutningen av behållarna till placeringen i berget. Även en mikroskopisk skada kan leda till att stålbehållaren börjar rosta. Vissa bakterier som man funnit i den miljö i vilken behållarna ska placeras, producerar sulfider. Sulfider kan också bidra till kraftig korrosion av koppar. Kopparskiktet och till och med hela kapseln kan skadas genom kraftiga rörelser i jordskorpan. Detta kan ske till exempel vid landhöjning. SLUTSATS: Det är inte säkert att kapseln kan garantera ett säkert förvar.
2 – KRITIK Bränslet är bara svårlösligt om pH-värdet i grundvattnet inte förändras för mycket jämfört med i dag, något man givetvis aldrig kan garantera. Vattenkemin kan förändras mycket under åren; av naturliga skäl (förändrade geologiska förhållanden), genom mänsklig påverkan (klimatförändringar) samt processerna i själva förvaringsområdet (radiolys och elektrolysprocesser om vattnet korroderar behållaren och kommer åt bränslet). Bränslet är svårlösligt så länge det är relativt sprickfritt. Mycket av det svenska kärnbränslet är något skadat och därmed mycket lösligt. SLUTSATS: Det är inte säkert att bränslets egenskaper kan garantera ett säkert förvar.
SLUTSATS: Det är inte säkert att de andra barriärerna kan garantera säkerheten om en barriär brister.
PROBLEM När man ser på kritiken mot SKB:s tekniska analyser, blir det tydligt att den föreslagna metoden inte lever upp till industrins löfte om att bli av med riskerna vid förvaringen, utan att man istället skjuter dem på framtiden. Det finns helt enkelt för många oförutsägbara faktorer som gör det omöjligt att lita på att systemet kommer att fungera, eftersom varje barriär för sig är förknippad med osäkerhet.
MÄNSKLIG PÅVERKAN Ett av de största osäkerhetsmomenten med att gräva ner utbränt avfall är att någon i framtiden kan komma att borra eller gräva sig in i förvaret. Ett sådant intrång kan vara både oavsiktligt eller högst avsiktlig. Om det händer kollapsar hela säkerhetssystemet och kärnavfallet kan plötsligt bli exponerat.
• Oavsiktligt Avfallet förblir extremt farligt under hundratusentals år. Men vår möjlighet att informera framtida generationer om de faror som ligger begravda under deras fötter är mycket begränsad. Vi kan bara gissa oss till hur samhällets teknologi och kunskapsöverföring kommer att te sig några sekel framöver. Vi kan sålunda inte ens vara säkra på att man om några hundra år vet om att det finns lagrat avfall i bergrunden. Man kanske borrar där avfallet ligger begravt för att leta efter vatten eller mineraler. Man kanske bygger djupa anläggningar för att lagra eller utvinna energi. Man kanske har upptäckt att det finns en stor mängd stål och koppar som man vill komma åt. Eller det kan finnas en annan anledning som vi inte har en aning om i dagsläget. • Medvetet Det internationella atomkraftsorganet IAEA, såväl som de nationella atomtillsynsmyndigheterna är överens om att utbränt kärnbränsle kan användas till att tillverka kärnvapen och att det därmed måste stå under konstant tillsyn under en obestämt lång tid. Hur man än väljer att genomföra en sådan tillsyn är det omöjligt att garantera att den fungerar i hundratals och hundratusentals år fram i tiden. Det finns en väsentlig risk att någon i framtiden borrar sig in i förvaringen för att stjäla atomvapenmaterialet och därmed släpper ut de farliga ämnena i naturen.
Tyvärr är avfallsproblemet inte löst.
VAD SKA VI GÖRA?
Avfallet existerar redan vare sig vi vill eller inte. Vad ska man göra med det? Detta är ett korrekt formulerat tekniskt problem. Tyvärr har inte varje tekniskt problem en lösning. Vi har inte lösningen på problemet med kärnavfallet idag. Och vi kommer inte närmare en riktig lösning om vi trasslar in oss i falska lösningar. Under tiden måste man förvara det existerande avfallet på det säkrast möjliga sättet, vilket innebär att det är: • Kontrollerbart så att man kan up-
OUPPNÅDDA AMBITIONER
ptäcka eventuella problem om och när de uppstår. Om man läser kritiken mot SKB:s föreslagna metod för kärnavfallsförvaring, kan man utläsa en slutsats: Det finns en chans om man tillämpar metoden att avfallet inte kommer att skada människor och natur. Den chansen finns. Men med tanke på farans nivå och den långa tidsperiod som avfallet förblir dödligt, så är ”kanske” inte bra nog. Med andra ord, den föreslagna metoden för avfallshantering uppfyller inte de mest angelägna ambitionerna: • att hitta en lösning att ta hand om kärnavfallet så att människors hälsa och miljö skyddas såväl på kort som på lång sikt. • att inte lägga börda på kommande generationer, eller utsätta dem för fara.
• Åtkomligt så att man kan åtgärda
problem som uppstår.
• Övervakat så att det inte hamnar på
villovägar.
www.greenpeace.se info@nordic.greenpeace.org Rosenlundsgatan 29B, Box 151 64 104 65 Stockholm tel 08-702 70 70