1. NĂ€r vĂ„r Herre och mĂ€stare Jesus Kristus sade âGör bĂ€ttring, osvâ, ville han att den troendes hela liv skulle bestĂ„ av bĂ€ttring. 2. Detta ord kan inte tolkas som om det syftade pĂ„ den sakramentala boten (dvs bikten och gottgörelsen som förrĂ€ttas genom prĂ€stĂ€mbetet). 3. Det syftar inte heller bara pĂ„ en inre bĂ€ttring, för en sĂ„dan Ă€r inget vĂ€rd om den inte tar sig yttre uttryck i olika former av âköttets dödandeâ. 4. DĂ€rför varar straffet sĂ„ lĂ€nge som avskyn mot det egna jaget (dvs den sanna inre boten) bestĂ„r, nĂ€mligen till dess vi trĂ€der in i himmelriket. 5. PĂ„ven varken vill eller kan efterskĂ€nka nĂ„gra andra straff Ă€n dem som det ankommit pĂ„ honom att utdöma eller som utdömts enligt den kyrkliga lagens bestĂ€mmelser. 6. PĂ„ven sjĂ€lv kan bara förlĂ„ta en skuld i den meningen att han kan förklara och bekrĂ€fta att Gud har förlĂ„tit den. Naturligtvis kan han ge eftergift i sĂ„dana Ă€renden som det ankommit pĂ„ honom att avgöra; om man skulle ringakta det, skulle skulden bestĂ„ i sin helhet. 7. Gud förlĂ„ter över huvud taget aldrig nĂ„gons skuld utan att samtidigt göra honom ödmjukt undergiven sin stĂ€llföretrĂ€dare prĂ€sten. 8. De kyrkliga bestĂ€mmelserna rörande boten gĂ€ller endast de levande och fĂ„r â enligt vad stadgarna sjĂ€lva sĂ€ger â inte Ă„lĂ€ggas de döende. 9. DĂ€rför handlar den Heliga Anden â som verkar genom pĂ„ven â vĂ€l mot oss i sĂ„ mĂ„tto att hans dekret alltid undantar dem som Ă€r döende eller befinner sig i yttersta nöd. 10. Det Ă€r okunnigt och orĂ€tt dĂ„ prĂ€ster lĂ„ter den döendes kyrkliga bot fortsĂ€tta att gĂ€lla i skĂ€rselden. 11. LĂ€ran att ett kyrkligt botstraff kan förvandlas till ett skĂ€rseldsstraff Ă€r ett ogrĂ€s som mĂ„ste ha sĂ„tts medan biskoparna sov. 12. Förr i tiden Ă„lades inte de kyrkliga botstraffen efter, utan före, absolutionen för att pröva att Ă„ngern var uppriktig. 13. Genom döden blir de döende lösta frĂ„n alla kyrkans krav. Och vad de kyrkliga lagarna betrĂ€ffar Ă€r de redan döda eftersom de med full rĂ€tt Ă€r befriade frĂ„n dessa. 14. Om en döendes instĂ€llning och kĂ€rlek (till Gud) Ă€r ofullkomlig, grips han oundvikligen av stor fruktan, och ju mindre fromheten och kĂ€rleken Ă€r, desto större blir rĂ€dslan. 15. Denna skrĂ€ck och fasa Ă€r i sig sjĂ€lv (bortsett frĂ„n allt annat) tillrĂ€cklig för att utgöra skĂ€rseldens pina, eftersom den kommer mycket nĂ€ra förtvivlans Ă„ngest. 16. Det synes som om det Ă€r samma skillnad mellan helvete, skĂ€rseld och himmel som mellan förtvivlan, ovisshet och trygg förvissning. 17. Utan tvekan Ă€r det sĂ„ att kĂ€rleken hosSKANĂR-FALSTERBO sjĂ€larna i skĂ€rselden vĂ€xer FĂRSAMLINGSTIDNING till i samma mĂ„n som deras Ă„ngest avtar. 18. Vidare Ă€r det inte bevisat, vare sig genom Skriften, att dessa NRförnuftsresonemagenom 2 MARS - JUNI 2017 sjĂ€lar skulle befinna sig i ett tillstĂ„nd dĂ€r de inte kan förvĂ€rva förtjĂ€nster eller vĂ€xa till i kĂ€rlek. 19. Det Ă€r inte heller bevisat att de â Ă„tminstone inte alla â Ă€r vissa och sĂ€kra pĂ„ sin salighet Ă€ven om vi Ă€r helt övertygade om den. 20. NĂ€r pĂ„ven talar om fullkomligt efterskĂ€nkande av alla straff, menar han följaktligen inte bokstavligen alla straff utan endast dem han sjĂ€lv har utdömt. 21. DĂ€rför har de avlatspredikanter fel som sĂ€ger att mĂ€nniskan blir fri och löst frĂ„n alla straff genom pĂ„vens avlater. 22. I sjĂ€lva verket efterskĂ€nker han inte sjĂ€larna i skĂ€rselden nĂ„got enda straff som de enligt de kyrkliga stadgarna mĂ„ste avtjĂ€na i detta liv. 23. Om det över huvud taget vore möjligt att ge nĂ„gon total straffeftergift, sĂ„ vore det i sĂ„ fall endast de allra mest fullkomliga, dvs ytterst fĂ„. 24. DĂ€rför blir ofrĂ„nkomligen de flesta mĂ€nniskor lurade av detta urskillningslösa och storslagna löfte om straffeftergift. 25. Samma makt som pĂ„ven har över kyrkan som helhet vad det gĂ€ller skĂ€rselden, har varje biskop över sitt stift och varje kyrkoherde över sin församling. 26. PĂ„ven handlar helt riktigt som inte ger sjĂ€larna förlĂ„telse i kraft av sin nycklamakt (som inte stĂ„r till hans förfogande för detta Ă€ndamĂ„l) utan med anledning av de förböner som burits fram för deras skull. 27. De som sĂ€ger att sjĂ€len flyger ut (ur skĂ€rselden) i samma ögonblick som pengarna klingar i bössan, förkunnar mĂ€nniskolĂ€ror. 28. Vad som Ă€r sĂ€kert Ă€r att snikenhet och girighet kan öka nĂ€r pengarna klingar i bössan. Kyrkans förbön Ă€r dĂ€remot helt beroende av Guds vilja. 29. Vem vet huruvida alla sjĂ€lar i skĂ€rselden vill bli friköpta? SĂ„ ska ju till exempel inte ha varit fallet med den helige Severinus och den helige Paschalis. 30. Ingen Ă€r sĂ€ker pĂ„ uppriktigheten i sin Ă„nger, Ă€n mindre pĂ„ att han erhĂ„llit fullstĂ€ndig eftergift. 31. Lika sĂ€llsynt som det Ă€r att nĂ„gon gör bĂ€ttring pĂ„ rĂ€tt sĂ€tt, lika sĂ€llsynt Ă€r det att nĂ„gon köper avlat pĂ„ rĂ€tt sĂ€tt, nĂ€mligen utomordentligt sĂ€llsynt. 32. Den som tror att ha n kan vara sĂ€ker pĂ„ sin frĂ€lsning dĂ€rför att han innehar ett avlatsbrev, kommer liksom sina
KYRKOĂ RET
lĂ€rare att drabbas av evig fördömelse. 33. Man kan inte vara nog pĂ„ sin vakt mot dessa som sĂ€ger att pĂ„vens avlat Ă€r en ovĂ€rderlig Guds gĂ„va varigenom mĂ€nniskan blir försonad med Gud. 34. AvlatsnĂ„den rör nĂ€mligen endast den sakramentala gottgörelsens straff som fastslagits av mĂ€nniskor. 35. De som lĂ€r att det inte behövs nĂ„gon Ă„nger för dem som friköper sjĂ€lar eller köper biktbrev, predikar inte kristligt. 36. Varje kristen, som verkligen Ă„ngrar sig, har rĂ€tt till full befrielse frĂ„n straff och skuld Ă€ven utan avlatsbrev. 37. Varje sann krist en, oavsett om han lever eller Ă€r död, har del i alla Kristi och kyrkans vĂ€lsignelser, och denna delaktighet skĂ€nker Gud honom Ă€ven utan avlatsbrev. 38. Men vi fĂ„r inte pĂ„ nĂ„got vis ringakta den förlĂ„telse och delaktighet (i nĂ€mnda vĂ€lsignelser) som pĂ„ven förmedlar, eftersom den â som redan sagts â utgör ett tillkĂ€nnagivande av Guds förlĂ„telse. 39. Det Ă€r mycket svĂ„rt Ă€ven för den mest lĂ€rda teolog att inför folket samtidigt pris a bĂ„de det frikostiga utdelandet av avlat och den
uppriktiga Ängern. 40. Den som uppriktigt Ängrar sig, vill bli straffad och Àlskar straffet. Men det frikostiga utdelandet av avlater gör mÀnniskor likgiltiga och fÄr dem att hata straffen. ligger det nÀra till hands att de gör det. 41. Den apostoliska avlaten bör endast predikas med försiktighet, sÄ att inte folk fÄr den felaktiga uppfattningen att den Àr att föredra framför kÀrleksgÀrningar. 42. De kristna bör undervisas om att pÄven inte alls menar att köp av avlatsbrev ska uppfattas som i nÄgot avseende jÀmförbart med barmhÀrtighetsgÀrningar. 43. De undervisas om att det Àr bÀttre att ge Ät de fattiga eller lÄna till de nödlidande Àn att köpa avlat. 44. Ty genom en kÀrleksgÀ rning vÀxer kÀrleken och mÀnniskan blir en bÀttre
à tminstone andra goda kristna bör
mĂ€nniska, men genom avlaten blir hon inte bĂ€ttre utan blir bara delvis befriad frĂ„n straff. 45. Man ska lĂ€ra de kristna: Den som ser en behövande, gĂ„r förbi honom och sedan ger sina pengar för avlat, inte köper sig pĂ„vens avlat utan i stĂ€llet drar pĂ„ sig Guds vrede. 46. Man ska lĂ€ra de kristna: De som inte lever i överflöd ska behĂ„lla vad som Ă€r livsnödvĂ€ndigt för det egna hushĂ„llet och under inga omstĂ€ndigheter ödsla det pĂ„ avlat. 47. Man ska lĂ€ra de kristna: Att köpa avlat Ă€r en frivillig angelĂ€genhet, inte nĂ„gon skyldighet. 48. Man ska lĂ€ra de kristna: NĂ€r pĂ„ven delar ut avlat har han behov av hĂ€ngivna förböner, och önskar följaktligen hellre det Ă€n att fĂ„ Ă€n pengar till sitt förfogande. 49. Man ska lĂ€r a de kristna: PĂ„vens avlat Ă€r vĂ€rdefull om man inte sĂ€tter sin lit till den, men mycket skadlig om den medför att man förlorar sin gudsfruktan. 50. Man ska lĂ€ra de kristna: Om pĂ„ven kĂ€nde till avlatspredikanternas utpressningsmetoder, skulle han hellre se att Peterskyrkan lades i aska Ă€n att den byggdes med hans fĂ„rs skinn, kött och ben. 51. Man ska lĂ€ra de kristna: PĂ„ven skulle vara bĂ„de skyldig och beredd att (om sĂ„ krĂ€vdes) sĂ€lja Peterskyrkan för att kunna ge av sina egna pengar till dem som vissa avlatspredikanter lurar pengar av. 52. Det Ă€r fĂ„fĂ€ngt att förvĂ€nta sig att vinna frĂ€lsning pĂ„ grund av avlatsbrev, Ă€ven om avlatskommissarien eller till och med pĂ„ven sjĂ€lv erbjöd sin sjĂ€l som sĂ€kerhet. 53. De som förbjuder förkunnandet av Guds ord i vissa kyrkor för att avlaten ska kunna predikas i andra, Ă€r Kristi och pĂ„vens fiender. 54. Det Ă€r orĂ€tt mot Guds ord nĂ€r man i en och samma predikan Ă€gnar lika mycket eller mer tid Ă„t avlaten som Ă„t Ordet. 55. Det Ă€r utan tvekan pĂ„vens uppfattning att om avlaten (som betyder sĂ„ lite) firas med en klocka, en procession eller en ceremoni, sĂ„ bör evangeliet (som betyder mest av allt) förkunnas Ă„tföljt av hundra klockor, hundra processioner och hundra ceremonier. 56. Kyrkans skatt, ur vilken pĂ„ven delar ut avlaten, Ă€r varken tillrĂ€ckligt omtalad eller kĂ€nd bland Kristi folk. 57. Det Ă€r uppenbart att den inte bestĂ„r av jordiska vĂ€rden, för isĂ„fall skulle inte alla dessa predikanter dela ut dem med sĂ„dan frikostighet, utan bara samla in dem. 58. Men den bestĂ„r inte heller av Kristi och de heligas förtjĂ€nster, eftersom de alltid â Ă€ven utan pĂ„vens medverkan â verkar nĂ„d för den inre mĂ€nniskan och kors, död och helvete för den yttre. 59. Den helige Laurentius har sagt att det Ă€r kyrkans fattiga som Ă€r dess skatt, men han anvĂ€nde termen i enlighet med sin tids synsĂ€tt. 60. Vi sĂ€ger pĂ„ goda grunder att det Ă€r kyrkans nycklar (som erhĂ„llits genom Kristi förtjĂ€nster) som Ă€r denna skatt. 61. SjĂ€lvklart Ă€r pĂ„vens makt tillrĂ€cklig för att efterskĂ€nka straff och ge eftergift i sĂ€rskilda Ă€renden som det Ă€r honom förbehĂ„llet att avgöra. 62. Kyrkans sanna skatt Ă€r det allra heligaste evangeliet om Guds hĂ€rlighet och nĂ„d. 63. Denna skatt Ă€r helt logiskt allmĂ€nt hatad eftersom den gör de första till de sista. 64. Avlatsskatten Ă€r dĂ€remot helt logiskt synnerligen Ă€lskad eftersom den gör de sista till de första. 65. Evangelieskatten Ă€r alltsĂ„ det nĂ€t som förr anvĂ€ndes för att fĂ„nga rika mĂ€nniskor. 66. Men avlatsskatten Ă€r det nĂ€t man anvĂ€nder i dag för att fĂ„nga mĂ€nniskors rikedom. 67. Avlaten, som avlatspredikanterna högljutt prisar som en utomordentlig nĂ„d, kan förvisso sĂ€gas vara utomordentlig nĂ€r det gĂ€ller att tjĂ€na pengar. 68. Men i jĂ€mförelse med Guds nĂ„d och tillbedjan av korset Ă€r den verkligen obetydlig. 69. Det Ă€r biskoparnas och kyrkoherdarnas skyldighet att ta emot den apostoliska avlatens kommissarier med alla vördnadsbetygelser. 70. Men det Ă€r i Ă€nnu högre grad deras skyldighet att hĂ„lla ögon och öron öppna sĂ„ att inte dessa predikar sina egna pĂ„fund i stĂ€llet för att utföra det uppdrag pĂ„ven gett dem. 71. MĂ„ den som förnekar avlatens apostoliska giltighet bli bannlyst och fördömd. 72. Men mĂ„ den som protesterar mot avlatspredikanternas tygellöshet och frĂ€ckhet bli vĂ€lsignad. 73. Liksom pĂ„ven med rĂ€tta slungar sin bannstrĂ„le mot dem som skadar handeln med avlater, 74. sĂ„ kommer han att i Ă€n högre grad slunga sin bannstrĂ„le mot dem som med avlaterna som förevĂ€ndning pĂ„ olika sĂ€tt skadar den heliga kĂ€rleken och sanningen. 75. Det Ă€r vansinne att mena att den pĂ„vliga avlaten skulle ha sĂ„dan kraft att den kan friköpa en mĂ€nniska till och me d om hon vĂ„ldfört sig pĂ„ Guds moder, om det varit möjligt. 76. Vi hĂ€vdar tvĂ€rtom att den pĂ„vliga avlaten inte kan utplĂ„na ens
R eformation p Ă„ g Ă„ r !
den ringaste av de förlĂ„tliga synderna vad deras skuld betrĂ€ffar. 77. NĂ€r det sĂ€gs att inte ens den helige Petrus skulle ha kunnat förlĂ€na en större nĂ„d om han varit pĂ„ve nu, sĂ„ Ă€r det en skymf mot bĂ„de den helige Petrus och pĂ„ven. 78. Vi hĂ€vdar tvĂ€rtom att han och vilken pĂ„ve som helst rĂ„der över nĂ„got som Ă€r större, nĂ€mligen evangeliet, âandliga krafter och gĂ„vor, att kunna bota sjukaâ osv, som det heter i 1 Kor 12. 79. Det Ă€r hĂ€delse att sĂ€ga att (avlats-)korset med pĂ„vens vapen, som sĂ€tts upp pĂ„ en framtrĂ€dande plats (i kyrkan), Ă€r likvĂ€rdigt med Kristi kors. 80. De biskopar, kyrkoherdar och teologer som tillĂ„ter att sĂ„dant förkunnas för folket, kommer att fĂ„ stĂ„ till svars för detta. 81. Denna otyglade avlatsförkunnelse gör det inte lĂ€tt ens för lĂ€rda mĂ€n att skydda pĂ„vens anseende mot illvillig kritik eller ens mot lekmĂ€nnens spetsfundiga frĂ„gor. 82. Till exempel: Varför utrymmer inte pĂ„ven skĂ€rs elden enbart för den heliga kĂ€rlekens skull och pĂ„ grund av den djupa nöd som sjĂ€larna dĂ€r befinner sig i, vilket vore ett verkligt sunt skĂ€l, eftersom han ju friköper otaliga
sjÀlar dÀrifrÄn för uslapengars skull, pengar som ska anvÀndas till att bygga en kyrka, vilket Àr ett mycket tunt skÀl. 83. Eller: Varför fortsÀtter man att hÄlla sjÀlamÀssor och Ärsm Àssor för de döda, och varför ÄterlÀmnar inte pÄven de pengar som donerats för dessa syften, eller tillÄter att de ÄterlÀmnas? Det Àr ju fel redan att be för dem som Àr friköpta? 84. Eller: Vad Àr det för ny sorts fromhet inför Gud och pÄven som tillÄter att en ogudaktig mÀnniska, en fiende till Gud, betalar pengar för att friköpa en from sjÀl ur skÀrselden, men inte tillÄter den fromma och Àlskade sjÀlen bli fri enbart pÄ grund av dess nöd, utan betalning och av ren kÀrlek? 85. Eller: Varför ska man med pengar, genom köp av avlat, friköpa sig frÄn de gamla kyrkliga botstadgarna, precis som om de fortfarande
var i bruk, trots att de i praktiken och genom att inte tillĂ€mpas för lĂ€nge sedan har upphört att gĂ€lla? 86. Eller: Varför bygger inte pĂ„ven, som i dag Ă€r rikare Ă€n den rikaste Krösus, Ă„tminstone denna enda kyrka, Peterskyrkan, för sina egna pengar i stĂ€llet för att ta pengarna frĂ„n fattiga troende? 87. Eller: Vad Ă€r det pĂ„ven förlĂ„ter eller vad Ă€r det för delaktighet han ger till dem som genom sin fullkomliga Ă„nger har rĂ€tt till fullstĂ€ndig förlĂ„telse och fullstĂ€ndig delaktighet? 88. Eller: Vad vore bĂ€ttre för kyrkan Ă€n att pĂ„ven skĂ€nkte varje troende denna förlĂ„telse och delaktighet hundra gĂ„nger om dagen, i stĂ€llet för (som nu) endast en gĂ„ng? 89. Om pĂ„ven inte söker pengar utan sjĂ€lars frĂ€lsning med sin avlat, varför upphĂ€ver han dĂ„ tidigare utstĂ€llda avlatsbrev trots att de fortfarande Ă€r lika giltiga som nĂ„gonsin? 90. NĂ€r man försöker tysta ner dessa ytterst pinsamma invĂ€ndningar frĂ„n lekmĂ€nnens sida med rent maktsprĂ„k i stĂ€llet för att vederlĂ€gga dem med förnuftiga argument, sĂ„ utsĂ€tter man kyrkan och pĂ„ven för dess motstĂ„ndares Ă„tlöje och gör kristenheten olycklig. 91. Om avlaten förkunnades i enlighet med pĂ„vens anda och sinne, skulle alla dessa (invĂ€ndningar) lĂ€tt kunna besvaras. De skulle faktiskt inte ens uppstĂ„. 92. SĂ„ bort med alla de profeter som sĂ€ger till de kristna: âFrid, fridâ, KYRKOĂ RET I 1 fastĂ€n dĂ€r inte Ă€r nĂ„gon frid. 93. MĂ„ det gĂ„ alla de profeter vĂ€l som sĂ€ger till de kristna: âKors, korsâ, Ă€ven om dĂ€r inte Ă€r nĂ„got kors. 94. De kristna ska uppmanas att strĂ€va efter att följa Kristus, deras huvud, genom straff, död och helvete, 95. och inte lĂ„ta sig invaggas i falsk andlig sĂ€kerhet utan snarare lita pĂ„ att fĂ„ trĂ€da in i himlen genom mĂ„nga bedrövelser.