9789171263049

1

MUMINVÄRLDEN & VERKLIGHETEN

Tove Janssons liv i bilder

T E X T P E T T E R K A R LS S O N BOK FÖRLAGE T MA X ST RÖM

B I L D R E D A K TÖ R B E N GT W A N S E L I U S

MUMINVÄRLDEN & VERKLIGHETEN

Tove Janssons liv i bilder

T E X T P E T T E R K A R LS S O N BOK FÖRLAGE T MA X ST RÖM

B I L D R E D A K TÖ R B E N GT W A N S E L I U S

MUMINVÄRLDEN & VERKLIGHETEN

Tove Janssons liv i bilder

T E X T P E T T E R K A R LS S O N BOK FÖRLAGE T MA X ST RÖM

B I L D R E D A K TÖ R B E N GT W A N S E L I U S

INNEH Å L L Förord 7 ”Kanske får vi en stor konstnär i Tove” 13 ”Jag har förälskat mig besinningslöst” 37 ”Det var en gång ett mumintroll ...” 69 ”Jag vill roa, inte upplysa” 109 ”När dör du? Frågade barnet” 197 Fotografregister 244 Tove Jansson i årtal 246

INNEH Å L L Förord 7 ”Kanske får vi en stor konstnär i Tove” 13 ”Jag har förälskat mig besinningslöst” 37 ”Det var en gång ett mumintroll ...” 69 ”Jag vill roa, inte upplysa” 109 ”När dör du? Frågade barnet” 197 Fotografregister 244 Tove Jansson i årtal 246

FÖ R O R D

En varm och solig sommardag när jag var ganska liten fick jag följa med Tove till den lilla butiken i Söderby. På den tiden bodde vi alla ute på öarna i Pellinge hela långa sommaren, i minst tre månader. När man väl flyttat till skärgården åkte man inte till stan mitt i säsongen. De få gånger vi behövde köpa något for i iväg till byn med båt. Det var ett stort äventyr. Just den här gången steg vi in i boden, och medan Tove hälsade på butiksföreståndarinnan spanade jag naturligtvis genast in en dockservis jag måste ha. Jag hängde i ärmen på henne för att få min önskan upp­ fylld, varpå hon vänligt vände sig till mig och sa: ”Man kan inte få allt man vill ha.

Endast det man verkligen älskar av hela sitt hjärta kan man kanske förvänta sig få.” Jag var tyst en lång stund men sen lyfte jag blicken mot henne och sa: ”Jag älskar den!” Varpå hon svarade: ”Om du verkligen tror att du inte kan leva utan den så ska du få den.”

Hela sitt liv trodde Tove verkligen på att det man företog sig skulle man göra så som vore detta det viktigaste i ens liv, och i varje stund av varje dag. Saker och ting hade en betydelse. Vad man gjorde och hur man gjorde dem var en fråga om avväg­ ningar där man ställde ett utfall mot ett annat och gjorde beslut som skulle påverka det som följde. Denna attityd till livet, arbetet och kärleken var absolut och vik­ tig. Det valet hon ställde mig inför i den lilla skärgårdshandeln var bara den mål­ medvetenhet hon krävde av sig själv ända sen barnsben.

Tove var ständigt driven av lusten att skapa nytt och arbetade oavbrutet för att försörja sig som illustratör, målare, författare, ja, helt enkelt konstnär. Detta var något hon småningom delade med konstgrafikern Tuulikki Pietilä. I sina mänsk­ liga förhållanden gick Tove alltid sin egen väg och böjde sig inte för konventioner.

Att hennes levnadskamrat i över fyrtio år råkade vara en kvinna var egentligen en bisak. De var två individer som delade kärleken till konsten och fann en själs­ frände i varandra. Mina allra varmaste och underbaraste minnen av Tove är just som den glada och humoristiska människan hon var tillsammans med Tooti på ön Klovharun i Finska viken. ”Flickorna” bodde i en liten stuga på skäret och kom på besök i sin vackra mahognybåt ”Victoria” med Tove som galjonsfigur i fören och Tuulikki vid akter­ snurran. Ibland var det fest hos dem på Harun och då fick jag simma i Gloet och sammetspotten med Tove, eller beundra de stora vågorna som i stormen sköljde över klipporna. På ön fanns inte heller något onödigt, ingen el, inget rinnande vatten; allt var noga uttänkt, vackert och hade sin egen plats. Till och med ved­ boden där Tove glatt sågade och högg veden var ett konstverk. Hon hade murat ett tak av skärgårdstenar och kantat det med tjockt rep. Man kunde krypa in där och gömma sig tillsammans med klabbarna när vi lekte kurragömma. Flickorna gjorde sina liv till äventyr både innehållsmässigt och visuellt.

Tove var min kära faster och i allra högsta grad en del av min kärnfamilj, men trots det har jag som vuxen blivit förbluffad över hur lite jag egentligen vetat om henne. Den biografiska informationen har jag fyllt på ur olika minnen, historier, brev och böcker. Nu vet jag att hon redan som liten flicka avbildar det hon ser om­ kring sig men på sitt eget sätt genom sagor i bild, att hon skriver dagbok och illus­

6

7

FÖ R O R D

En varm och solig sommardag när jag var ganska liten fick jag följa med Tove till den lilla butiken i Söderby. På den tiden bodde vi alla ute på öarna i Pellinge hela långa sommaren, i minst tre månader. När man väl flyttat till skärgården åkte man inte till stan mitt i säsongen. De få gånger vi behövde köpa något for i iväg till byn med båt. Det var ett stort äventyr. Just den här gången steg vi in i boden, och medan Tove hälsade på butiksföreståndarinnan spanade jag naturligtvis genast in en dockservis jag måste ha. Jag hängde i ärmen på henne för att få min önskan upp­ fylld, varpå hon vänligt vände sig till mig och sa: ”Man kan inte få allt man vill ha.

Endast det man verkligen älskar av hela sitt hjärta kan man kanske förvänta sig få.” Jag var tyst en lång stund men sen lyfte jag blicken mot henne och sa: ”Jag älskar den!” Varpå hon svarade: ”Om du verkligen tror att du inte kan leva utan den så ska du få den.”

Hela sitt liv trodde Tove verkligen på att det man företog sig skulle man göra så som vore detta det viktigaste i ens liv, och i varje stund av varje dag. Saker och ting hade en betydelse. Vad man gjorde och hur man gjorde dem var en fråga om avväg­ ningar där man ställde ett utfall mot ett annat och gjorde beslut som skulle påverka det som följde. Denna attityd till livet, arbetet och kärleken var absolut och vik­ tig. Det valet hon ställde mig inför i den lilla skärgårdshandeln var bara den mål­ medvetenhet hon krävde av sig själv ända sen barnsben.

Tove var ständigt driven av lusten att skapa nytt och arbetade oavbrutet för att försörja sig som illustratör, målare, författare, ja, helt enkelt konstnär. Detta var något hon småningom delade med konstgrafikern Tuulikki Pietilä. I sina mänsk­ liga förhållanden gick Tove alltid sin egen väg och böjde sig inte för konventioner.

Att hennes levnadskamrat i över fyrtio år råkade vara en kvinna var egentligen en bisak. De var två individer som delade kärleken till konsten och fann en själs­ frände i varandra. Mina allra varmaste och underbaraste minnen av Tove är just som den glada och humoristiska människan hon var tillsammans med Tooti på ön Klovharun i Finska viken. ”Flickorna” bodde i en liten stuga på skäret och kom på besök i sin vackra mahognybåt ”Victoria” med Tove som galjonsfigur i fören och Tuulikki vid akter­ snurran. Ibland var det fest hos dem på Harun och då fick jag simma i Gloet och sammetspotten med Tove, eller beundra de stora vågorna som i stormen sköljde över klipporna. På ön fanns inte heller något onödigt, ingen el, inget rinnande vatten; allt var noga uttänkt, vackert och hade sin egen plats. Till och med ved­ boden där Tove glatt sågade och högg veden var ett konstverk. Hon hade murat ett tak av skärgårdstenar och kantat det med tjockt rep. Man kunde krypa in där och gömma sig tillsammans med klabbarna när vi lekte kurragömma. Flickorna gjorde sina liv till äventyr både innehållsmässigt och visuellt.

Tove var min kära faster och i allra högsta grad en del av min kärnfamilj, men trots det har jag som vuxen blivit förbluffad över hur lite jag egentligen vetat om henne. Den biografiska informationen har jag fyllt på ur olika minnen, historier, brev och böcker. Nu vet jag att hon redan som liten flicka avbildar det hon ser om­ kring sig men på sitt eget sätt genom sagor i bild, att hon skriver dagbok och illus­

6

7

trerar sina brev, att hon hela tiden funderar på sina medmänniskor, tar ställning till allas lycka eller problem, och framförallt oavbrutet skapar brukskonst, tavlor, text och lyrik. Och mer. Under konststudierna i Stockholm 1930–1933, borta hemifrån, tar hon med en ungdoms iver sig an allt som kommer emot henne, fast besluten att lyckas och göra sitt arbete tekniskt väl. Att det är något som känne­ tecknar hela hennes liv, står väldigt klart för mig. Jag gläder mig också åt att läsa om hur hon kastar sig i förälskelser med fördomsfri, naturlig lust. Men först nu inser jag hur klart hon alltid tagit sikte på de mål hon velat uppnå och att inget i hennes liv har varit tillfälligheter.

Inget hon tog sig an var på måfå. Ta hennes fina svartvita illustrationer till mu­ minböckerna som exempel. Hon tecknade naturligtvis bilderna till sina egna böcker men dessa bilder var aldrig bara snabbt ihopritade till texten. Med säker hand och en av de mest exakta linjerna i illustrationens historia skapade hon sub­ tila nyanser i varje scen hon avbildade. De inte bara kompletterar texten utan ger den ännu en dimension. Hon tecknade otaliga versioner till varje illustration för att få fram den rätta. Den kunde inte vara något ditåt, utan skulle vara just precis.

Sina texter omarbetade hon gång på gång och strukturerade sina historier med stor precision likt kompositionen i en bra tavla. Allt och alla hade en plats eller roll som var viktig för helheten. Även de tomma områdena var där med avsikt. Ofta strök hon onödiga ord och lämnade saker osagda för att läsaren själv skulle få läsa in det som fattades mellan raderna.

Precision och perfektion kännetecknade hennes arbete och liv. På ön och i ateljén levde hon sparsamt, men vackert omringad av sina skönaste skatter, före­ mål valda med stor kärlek och hänsyn till deras betydelse för henne. Vackra stenar, stora snäckor och mementon från havet, detta fantastiska naturelement hon inte kunde kontrollera men som i sitt värsta raseri kunde ge henne en under­ bar känsla av frihet.

När jag nu ser på gamla fotografier från gemensamma somrar och andra till­ fällen slås jag av hur väl placerat och uttänkt allting är i dem. De är komponerade så att vardagen och festen får en djupare innebörd och större signifikans. Varje stund blir viktig och inget är trivialt. De skenbart stulna ögonblicken i fotografi­ erna är väl planerade scener. Då Tove är med tränger hennes ögon in i ens själ men på ett vänligt sätt. Hon har ett sätt att posera som är naturligt men ändå utstude­ rat. Där hon sitter på klipporna i sina ljusblå jeans med den blekta orangefärgade Bretagne-skjortan småler hon mot kameran med stadig blick. Hon vet precis hur det kommer att se ut på bild. Och säger till betraktaren: – Ta mig som jag är.

Tove visste tidigt vad hon ville och glömde det aldrig.

Likt de stora konstnärerna, som Picasso och Frida Kahlo, och sin egen skapelse Muminmamman, följer hon myten om den kinesiske 700-talskonst­ nären Wu Daozi och kryper in i det konstverk som är hennes liv.

Sophia Jansson

8

trerar sina brev, att hon hela tiden funderar på sina medmänniskor, tar ställning till allas lycka eller problem, och framförallt oavbrutet skapar brukskonst, tavlor, text och lyrik. Och mer. Under konststudierna i Stockholm 1930–1933, borta hemifrån, tar hon med en ungdoms iver sig an allt som kommer emot henne, fast besluten att lyckas och göra sitt arbete tekniskt väl. Att det är något som känne­ tecknar hela hennes liv, står väldigt klart för mig. Jag gläder mig också åt att läsa om hur hon kastar sig i förälskelser med fördomsfri, naturlig lust. Men först nu inser jag hur klart hon alltid tagit sikte på de mål hon velat uppnå och att inget i hennes liv har varit tillfälligheter.

Inget hon tog sig an var på måfå. Ta hennes fina svartvita illustrationer till mu­ minböckerna som exempel. Hon tecknade naturligtvis bilderna till sina egna böcker men dessa bilder var aldrig bara snabbt ihopritade till texten. Med säker hand och en av de mest exakta linjerna i illustrationens historia skapade hon sub­ tila nyanser i varje scen hon avbildade. De inte bara kompletterar texten utan ger den ännu en dimension. Hon tecknade otaliga versioner till varje illustration för att få fram den rätta. Den kunde inte vara något ditåt, utan skulle vara just precis.

Sina texter omarbetade hon gång på gång och strukturerade sina historier med stor precision likt kompositionen i en bra tavla. Allt och alla hade en plats eller roll som var viktig för helheten. Även de tomma områdena var där med avsikt. Ofta strök hon onödiga ord och lämnade saker osagda för att läsaren själv skulle få läsa in det som fattades mellan raderna.

Precision och perfektion kännetecknade hennes arbete och liv. På ön och i ateljén levde hon sparsamt, men vackert omringad av sina skönaste skatter, före­ mål valda med stor kärlek och hänsyn till deras betydelse för henne. Vackra stenar, stora snäckor och mementon från havet, detta fantastiska naturelement hon inte kunde kontrollera men som i sitt värsta raseri kunde ge henne en under­ bar känsla av frihet.

När jag nu ser på gamla fotografier från gemensamma somrar och andra till­ fällen slås jag av hur väl placerat och uttänkt allting är i dem. De är komponerade så att vardagen och festen får en djupare innebörd och större signifikans. Varje stund blir viktig och inget är trivialt. De skenbart stulna ögonblicken i fotografi­ erna är väl planerade scener. Då Tove är med tränger hennes ögon in i ens själ men på ett vänligt sätt. Hon har ett sätt att posera som är naturligt men ändå utstude­ rat. Där hon sitter på klipporna i sina ljusblå jeans med den blekta orangefärgade Bretagne-skjortan småler hon mot kameran med stadig blick. Hon vet precis hur det kommer att se ut på bild. Och säger till betraktaren: – Ta mig som jag är.

Tove visste tidigt vad hon ville och glömde det aldrig.

Likt de stora konstnärerna, som Picasso och Frida Kahlo, och sin egen skapelse Muminmamman, följer hon myten om den kinesiske 700-talskonst­ nären Wu Daozi och kryper in i det konstverk som är hennes liv.

Sophia Jansson

8

10

11

10

11

”KANSKE FÅR VI EN STOR KONSTNÄR I TOVE”

T

ill slut når snön halvvägs upp över fönstren. I en vecka går ytterdörren inte att rubba. Inne i huset är det tyst och stilla. Mamman och dottern är avskurna från yttervärlden. Men det är ingen dålig känsla. Det sprider sig en stämning av lugn, hemlighetsfullhet och intimitet. Varje dag berättar mamman en saga som börjar: ”Det var en gång en flicka som var så förfärligt vacker och hennes mamma tyckte så förfärligt mycket om henne …”

Det är ingen tvekan om vilka två personer det handlar om. Fast den unga Tove Marika Jansson är knappast någon skönhet. I alla fall inte om man ska tro mamma Signes första intryck. ”Hon föddes söndagen den 9onde aug. kl 5 min före 12. Det var roligt att det blev en flicka. Men ful var hon, vådligt!” skriver Signe i Boken om vårt söndagsbarn och tecknar sensommaren 1914 för första gången av sin dotter.

Signe Hammarsten-Jansson, alltid kallad Ham, var en svensk illustratör. Tove ska hela sitt liv minnas hur de två sitter mittemot varandra i ateljén på Lotsgatan 4B i Helsingfors med varsin penna i handen, och det är Ham som blir den blivande mumintecknarens första lärare. Köksbordets kortända är Hams huvudsakliga ar­ betsplats. Om lilla Tove vaknar om natten i sin överslaf, kallad ”laven”, kan hon nästan alltid se hur hennes mamma kämpar mot sömnen för att rita ihop till bröd­ födan. Så småningom kommer Ham att bland annat göra sig känd som en flink och säker skapare av finländska myntverkets sedlar och frimärken.

Hon är av imponerande virke, Ham. Härdad av umgänget med fyra tuffa små­ bröder, den ene äventyrligare än den andre. Hon paddlar kanot, klättrar i berg, går på skidor, skjuter prick med gevär och uppträder vid ett tillfälle som konst­ryttare för det svenska kunga­ paret. När Sverige får sin första flickscoutkår är teck­ ningsläraren Signe en av de tre grundarna. Hon tillde­ las smeknamnet Ham, de andra kallas Sem och Jafet.

Den bibelkunnige vet att det också är namnen på Noas tre söner och Signe/Ham kan utan tvekan sin heliga skrift. Hon är fallen från en lång rad av svenska präster.

Med sig i boet har Ham en blanksliten skrivstol som tillhört hennes far hovpredikanten, en storskäggig, mild och vältalig prelat som Tove senare ska beskriva i inledningen till sin för­täckta självbiografi Bild­ huggarens dotter: ”Min morfar var präst och brukade predika för kungen. En gång innan hans barn och barnbarn och barnbarnsbarn uppfyllde jorden kom morfar till en lång grön äng som var kantad av skog och berg så att den liknade paradisets dal. Bara i ena änden var den öppen i

12

13

Tove Marika Jansson, född den 9 augusti 1914 i Helsingfors, som ung ålfiskare hos svenska släkten på Blidö. Hela sitt liv skulle hon ha en stark dragning till havet och dess gåtfulla djup och skiftande humör. Som barn drömde hon om att bli fyrvaktare. ”Det ska jag vara när jag blir gammal och rik.”

Hams första teckningar av Tove.

”KANSKE FÅR VI EN STOR KONSTNÄR I TOVE”

T

ill slut når snön halvvägs upp över fönstren. I en vecka går ytterdörren inte att rubba. Inne i huset är det tyst och stilla. Mamman och dottern är avskurna från yttervärlden. Men det är ingen dålig känsla. Det sprider sig en stämning av lugn, hemlighetsfullhet och intimitet. Varje dag berättar mamman en saga som börjar: ”Det var en gång en flicka som var så förfärligt vacker och hennes mamma tyckte så förfärligt mycket om henne …”

Det är ingen tvekan om vilka två personer det handlar om. Fast den unga Tove Marika Jansson är knappast någon skönhet. I alla fall inte om man ska tro mamma Signes första intryck. ”Hon föddes söndagen den 9onde aug. kl 5 min före 12. Det var roligt att det blev en flicka. Men ful var hon, vådligt!” skriver Signe i Boken om vårt söndagsbarn och tecknar sensommaren 1914 för första gången av sin dotter.

Signe Hammarsten-Jansson, alltid kallad Ham, var en svensk illustratör. Tove ska hela sitt liv minnas hur de två sitter mittemot varandra i ateljén på Lotsgatan 4B i Helsingfors med varsin penna i handen, och det är Ham som blir den blivande mumintecknarens första lärare. Köksbordets kortända är Hams huvudsakliga ar­ betsplats. Om lilla Tove vaknar om natten i sin överslaf, kallad ”laven”, kan hon nästan alltid se hur hennes mamma kämpar mot sömnen för att rita ihop till bröd­ födan. Så småningom kommer Ham att bland annat göra sig känd som en flink och säker skapare av finländska myntverkets sedlar och frimärken.

Hon är av imponerande virke, Ham. Härdad av umgänget med fyra tuffa små­ bröder, den ene äventyrligare än den andre. Hon paddlar kanot, klättrar i berg, går på skidor, skjuter prick med gevär och uppträder vid ett tillfälle som konst­ryttare för det svenska kunga­ paret. När Sverige får sin första flickscoutkår är teck­ ningsläraren Signe en av de tre grundarna. Hon tillde­ las smeknamnet Ham, de andra kallas Sem och Jafet.

Den bibelkunnige vet att det också är namnen på Noas tre söner och Signe/Ham kan utan tvekan sin heliga skrift. Hon är fallen från en lång rad av svenska präster.

Med sig i boet har Ham en blanksliten skrivstol som tillhört hennes far hovpredikanten, en storskäggig, mild och vältalig prelat som Tove senare ska beskriva i inledningen till sin för­täckta självbiografi Bild­ huggarens dotter: ”Min morfar var präst och brukade predika för kungen. En gång innan hans barn och barnbarn och barnbarnsbarn uppfyllde jorden kom morfar till en lång grön äng som var kantad av skog och berg så att den liknade paradisets dal. Bara i ena änden var den öppen i

12

13

Tove Marika Jansson, född den 9 augusti 1914 i Helsingfors, som ung ålfiskare hos svenska släkten på Blidö. Hela sitt liv skulle hon ha en stark dragning till havet och dess gåtfulla djup och skiftande humör. Som barn drömde hon om att bli fyrvaktare. ”Det ska jag vara när jag blir gammal och rik.”

Hams första teckningar av Tove.

en havsvik för efter­kommande att bada i. Då tänkte morfar, här ska jag bo och föröka mig för detta är sannerligen Kanaans land.”

Ham äger Gustave Dorés mäktiga bibel, med skyddspapper för bilderna.

Tove får inte bläddra i den på egen hand. På så vis är den helig. Men Ham ändrar historierna efter eget skön, så att de bättre fångar barnens intresse. Om Tove någon­sin tror på Gud är osäkert. Att hon hela sitt liv ska föra en sorts inre dialog är otvivelaktigt, liksom att hon är mån om att förespråka den gyllene regeln. Men hon kallar sig humanist, aldrig kristen eller religiös. Berättelserna fastnar dock.

Senare i sitt liv ska hon själv anamma en stil som är lika korthuggen och sparsam som bibelförfattarnas.

Hammarstenarna vårdar en släkthistoria som leder tillbaka till självaste Olaus Petri, vilket också är anledningen till att Toves sex år yngre lillebror döps till Per Olov. Pappa Viktor Jansson är i sin tur av en mera småborgerlig härkomst, bestå­ ende av lärare, köpmän och tjänstemän. Han bär smeknamnet Faffan sedan en gymnastiklärare liknat hans något tafatta agerande på hoppmattan vid en stel­ bent farfars. Men ynglingen är i grunden en utåtriktad och upprorisk natur.

Familjen ser hans konstnärstalang och ett stipendium ger möjlighet att resa till Paris. Det är där han träffar Ham. De går på samma konstskola, vistas i samma kretsar, har båda svenskan som modersmål. Efter en kort sejour hemma i Norden, där de gifter sig i svenska skärgården, är de tillbaka i konstens huvudstad. Olje­ färger och lera blandas med kärlek och passion. Det är ett välsignat ögonblick när babyn för första gången ger sig till känna med en yster spark på en vinterkall boule­vard.

Tove Jansson föds ungefär samtidigt som första världskriget bryter ut. Det ska påverka henne starkt, inte minst i relationen till pappan som strider på de vitas sida under det samtidigt pågående finska inbördeskriget. Ingen tvekan råder om att Tove är ett älskat barn. Det finns rörande brev bevarade från Faffan vid fron­ ten, där han drömmer om att ”Kanske får vi en stor konstnär i Tove någon gång.

En riktigt stor!” Samtidigt är han själv i full färd med att brytas sönder av kriget.

En dag löper han över ett öppet fält för att hämta ammunition, medan kulorna viner kring öronen.

Den 32-åring som hösten 1918 återförenas med fru och dotter är inte längre den sorglöse gamäng som glatt propagerade att ”alla som inte är konstnärer är det synd om”. ”Kriget förstörde Viktor”, ska Ham uppgivet notera i sin skriv­ bok. Säkerligen har Toves pappa dö­ dat, men det är inget han någonsin näm­ ner. Är han berusad kan han rusa upp, rycka åt sig en bajonett och köra den rakt in i en rottingstol. Det är en både komisk och skrämmande scen.

Faffan trakterar fortfarande drag­ spelet och balalajkan, skulpterar skick­ ligt och bjuder hem vänner på hippa i den ateljé som en besökande journalist liknar vid ”en ask med oändliga lönn­ fack”. Men han försöker glömma, det är tydligt. Han har tappat livslusten, blivit tvär och lynnig. Inte ens två nya barn – Per Olov, född 1920, och Lasse, född 1926 – förmår riktigt skingra hans demoner. Ham kallar Faffan ”fa­ miljens fjärde barn”, men lämnar också

14

respekt­fullt rum för hans skulpterande. Det är ändå mannens konst som kommer först. Lojalt ställer Ham upp för sin svårtyglade man, kan till och med rycka in för att rädda en detalj i en skulptur, kanske få ordning på en misslyckad hand. Den kärlek som en gång tog fart i en ateljé i Paris är hållbarare än både gips och lera.

Fars och dotters relation är mera komplex. Båda beundrar den andres talang; när ett nytt konstverk står färdigt, är det klart att först Ham, men sedan också Tove, ska komma in i rummet, granska verket och ge konstruktiv kritik. Tove, och även bröderna, får också sitta modell när Faffan skapar. Ändå är det som om de aldrig kommer varandra riktigt nära. För byrålådan skriver hon om en far som är en sådan hustyrann att hon ibland får fly in på toaletten och kräkas.

Ett kan dock få Faffan att bli som vanligt igen: En riktig storm! När Tove är sex år hyr familjen en fiskarstuga på Pellinge i den finska skärgården. Dagar när vin­ den river i takskägget och slungar vågskum mot fönstren är det som om den blåser rent även i Faffans inre. Han blir som barn på nytt. Lär dottern allt om hur man ror en klinkbyggd eka i skummande sjö, räddar hem nät och vilka regler som gäller för ilandfluten smuggelsprit. Hela sitt liv ska hon dela hans kärlek till naturens raseri.

Det är paradoxalt nog som om faran skulle göra dem båda tryggare. ”Pappa blev glad och skrek fan ett sånt väder och drog byxorna på sig och var ute i ett nafs.”

Samtidigt är Faffan lika lynnig som inkonsekvent. Ro i storm går bra, även när årorna blåser ur tullarna. Men när han kommer hem från en fisketur och inser att Tove utverkat Hams tillstånd att ensam ro runt ön, en färd som räcker hela dagen

Hon föddes i första världskrigets svarta skugga, men slöts in i en värld av kärlek, ömhet och skaparlust. När pappa Viktor ”Faffan” Jansson, , sändes ut för att strida vid fronten, tog mamma Signe, ”Ham”, Hammarsten-Jansson sin förstfödda till den svenska släktgården Ängsmarn på Blidö, några mil norr om Stockholm. Som älskat och kärt barn hade den lilla många namn: ”Totto”, ”Klonten” och ”Noppe”.

Faffan kom från rejäla, om än knappa förhållanden, men fick stipendium att läsa i Paris. Han ansågs lite som släktens enfant terrible, en konstnärssjäl som gick sina egna vägar och talade med förakt om folk som sparade pengar till ålderns höst. Faffan var rastlös, kreativ och talangfull – men med svarta stråk i själen. Hade mist sin far som ung och skulle själv se döden på nära håll som frontsoldat under inbördeskriget. Det berövade honom en del av hans livslust, men aldrig hans skaparkraft. De tre barnen och Ham stod ofta modell för Faffans arbeten.

15

Faffan och Ham pustar ut efter en gipsgjutning i ateljén 1913. De möttes som unga konststuderande i Paris och blev snabbt förälskade. Det fanns en stark själsfrändskap mellan dem som skulle vara livet ut, trots att äktenskapet ibland var slitsamt. Endast hon fick dammtorka hans statyer, och hennes omdöme om ett nytt verk var det viktigaste. Det lät som en tanke att kärleksbarnet Tove första gången gett sig till känna med en spark på rue de la Gaîté, ”Glädjens gata”.

en havsvik för efter­kommande att bada i. Då tänkte morfar, här ska jag bo och föröka mig för detta är sannerligen Kanaans land.”

Ham äger Gustave Dorés mäktiga bibel, med skyddspapper för bilderna.

Tove får inte bläddra i den på egen hand. På så vis är den helig. Men Ham ändrar historierna efter eget skön, så att de bättre fångar barnens intresse. Om Tove någon­sin tror på Gud är osäkert. Att hon hela sitt liv ska föra en sorts inre dialog är otvivelaktigt, liksom att hon är mån om att förespråka den gyllene regeln. Men hon kallar sig humanist, aldrig kristen eller religiös. Berättelserna fastnar dock.

Senare i sitt liv ska hon själv anamma en stil som är lika korthuggen och sparsam som bibelförfattarnas.

Hammarstenarna vårdar en släkthistoria som leder tillbaka till självaste Olaus Petri, vilket också är anledningen till att Toves sex år yngre lillebror döps till Per Olov. Pappa Viktor Jansson är i sin tur av en mera småborgerlig härkomst, bestå­ ende av lärare, köpmän och tjänstemän. Han bär smeknamnet Faffan sedan en gymnastiklärare liknat hans något tafatta agerande på hoppmattan vid en stel­ bent farfars. Men ynglingen är i grunden en utåtriktad och upprorisk natur.

Familjen ser hans konstnärstalang och ett stipendium ger möjlighet att resa till Paris. Det är där han träffar Ham. De går på samma konstskola, vistas i samma kretsar, har båda svenskan som modersmål. Efter en kort sejour hemma i Norden, där de gifter sig i svenska skärgården, är de tillbaka i konstens huvudstad. Olje­ färger och lera blandas med kärlek och passion. Det är ett välsignat ögonblick när babyn för första gången ger sig till känna med en yster spark på en vinterkall boule­vard.

Tove Jansson föds ungefär samtidigt som första världskriget bryter ut. Det ska påverka henne starkt, inte minst i relationen till pappan som strider på de vitas sida under det samtidigt pågående finska inbördeskriget. Ingen tvekan råder om att Tove är ett älskat barn. Det finns rörande brev bevarade från Faffan vid fron­ ten, där han drömmer om att ”Kanske får vi en stor konstnär i Tove någon gång.

En riktigt stor!” Samtidigt är han själv i full färd med att brytas sönder av kriget.

En dag löper han över ett öppet fält för att hämta ammunition, medan kulorna viner kring öronen.

Den 32-åring som hösten 1918 återförenas med fru och dotter är inte längre den sorglöse gamäng som glatt propagerade att ”alla som inte är konstnärer är det synd om”. ”Kriget förstörde Viktor”, ska Ham uppgivet notera i sin skriv­ bok. Säkerligen har Toves pappa dö­ dat, men det är inget han någonsin näm­ ner. Är han berusad kan han rusa upp, rycka åt sig en bajonett och köra den rakt in i en rottingstol. Det är en både komisk och skrämmande scen.

Faffan trakterar fortfarande drag­ spelet och balalajkan, skulpterar skick­ ligt och bjuder hem vänner på hippa i den ateljé som en besökande journalist liknar vid ”en ask med oändliga lönn­ fack”. Men han försöker glömma, det är tydligt. Han har tappat livslusten, blivit tvär och lynnig. Inte ens två nya barn – Per Olov, född 1920, och Lasse, född 1926 – förmår riktigt skingra hans demoner. Ham kallar Faffan ”fa­ miljens fjärde barn”, men lämnar också

14

respekt­fullt rum för hans skulpterande. Det är ändå mannens konst som kommer först. Lojalt ställer Ham upp för sin svårtyglade man, kan till och med rycka in för att rädda en detalj i en skulptur, kanske få ordning på en misslyckad hand. Den kärlek som en gång tog fart i en ateljé i Paris är hållbarare än både gips och lera.

Fars och dotters relation är mera komplex. Båda beundrar den andres talang; när ett nytt konstverk står färdigt, är det klart att först Ham, men sedan också Tove, ska komma in i rummet, granska verket och ge konstruktiv kritik. Tove, och även bröderna, får också sitta modell när Faffan skapar. Ändå är det som om de aldrig kommer varandra riktigt nära. För byrålådan skriver hon om en far som är en sådan hustyrann att hon ibland får fly in på toaletten och kräkas.

Ett kan dock få Faffan att bli som vanligt igen: En riktig storm! När Tove är sex år hyr familjen en fiskarstuga på Pellinge i den finska skärgården. Dagar när vin­ den river i takskägget och slungar vågskum mot fönstren är det som om den blåser rent även i Faffans inre. Han blir som barn på nytt. Lär dottern allt om hur man ror en klinkbyggd eka i skummande sjö, räddar hem nät och vilka regler som gäller för ilandfluten smuggelsprit. Hela sitt liv ska hon dela hans kärlek till naturens raseri.

Det är paradoxalt nog som om faran skulle göra dem båda tryggare. ”Pappa blev glad och skrek fan ett sånt väder och drog byxorna på sig och var ute i ett nafs.”

Samtidigt är Faffan lika lynnig som inkonsekvent. Ro i storm går bra, även när årorna blåser ur tullarna. Men när han kommer hem från en fisketur och inser att Tove utverkat Hams tillstånd att ensam ro runt ön, en färd som räcker hela dagen

Hon föddes i första världskrigets svarta skugga, men slöts in i en värld av kärlek, ömhet och skaparlust. När pappa Viktor ”Faffan” Jansson, , sändes ut för att strida vid fronten, tog mamma Signe, ”Ham”, Hammarsten-Jansson sin förstfödda till den svenska släktgården Ängsmarn på Blidö, några mil norr om Stockholm. Som älskat och kärt barn hade den lilla många namn: ”Totto”, ”Klonten” och ”Noppe”.

Faffan kom från rejäla, om än knappa förhållanden, men fick stipendium att läsa i Paris. Han ansågs lite som släktens enfant terrible, en konstnärssjäl som gick sina egna vägar och talade med förakt om folk som sparade pengar till ålderns höst. Faffan var rastlös, kreativ och talangfull – men med svarta stråk i själen. Hade mist sin far som ung och skulle själv se döden på nära håll som frontsoldat under inbördeskriget. Det berövade honom en del av hans livslust, men aldrig hans skaparkraft. De tre barnen och Ham stod ofta modell för Faffans arbeten.

15

Faffan och Ham pustar ut efter en gipsgjutning i ateljén 1913. De möttes som unga konststuderande i Paris och blev snabbt förälskade. Det fanns en stark själsfrändskap mellan dem som skulle vara livet ut, trots att äktenskapet ibland var slitsamt. Endast hon fick dammtorka hans statyer, och hennes omdöme om ett nytt verk var det viktigaste. Det lät som en tanke att kärleksbarnet Tove första gången gett sig till känna med en spark på rue de la Gaîté, ”Glädjens gata”.

”JAG HAR FÖRÄLSKAT MIG BESINNINGSLÖST”

D

e far för att köpa ett segel, men kommer hem med en apa.

Språkförbistring är bara förnamnet. Tove Janssons båda småbröder har sett en annons i tidningen. Det säljs en ”apa”, vilket riktiga sjöbusar vet är benämningen på ett litet segel som sitter framför fullriggarens fock, men även kan passa en jolle. Faffan följer med. Men när säljaren slår upp dörren, är det en livs levande markatta, med lång svans och spetsiga tänder, som kommer farande över golvet. Prolle och Lasse blir besvikna. Men för Faffan är det kärlek vid första famntaget. Köpesumman – den som var ämnad att få fart på pojkarnas båt – överlämnas och familjen Jansson har plötsligt fått en ny familjemedlem.

Hatad av alla utom Faffan. ”Åh, den där förskräckliga apan”, ska Prolle sucka 80 år senare. ”Ingen tyckte om den utom Faffan. Han bar den med sig på gatorna. Märkte väl att den gjorde honom själv mera intressant. Själva tyckte vi att apan bara var jobbig. Sprang lös i lägenheten, välte skulpturer, bet och klöste. En gång hoppade den upp i hatten på en gammal dam och började riva sönder dekorationerna. Den kom inte överens med någon av oss andra, allra minst med Tove.”

För är det något som den unga Tove ska lära sig de här åren på 1930–40-talet, är det att förälskelser inte är något man råder över. ”Labora et amare” lyder texten på hennes egenhändigt ritade Exlibris, det som ska pryda böckerna som samlas på hög i hennes hyllor. Ska latinet vara gramma­ tiskt korrekt, borde det egentligen stå ”Labora et ama”. Men andemeningen är klar och ordens inre ordning ingen slump: Först arbetet.

Sedan kärleken.

Tre kloka, begåvade, viljestarka män ska bli hennes älskare de här decennierna.

De är alla vana att bli åtlydda, beundrade och trodda. Men när Arbetet placeras i den andra vågskålen, ska de samtliga befinnas för lätta. Tove har lätt att bli för­ älskad, det är sant, men den dagen hon får en egen tornateljé med måtten 7,70 gånger 7,70 meter i en sönderbombad vindsvåning på Ulrikasborgsgatan i Helsing­fors, med demolerad kamin och endast fyra grader vissa vinterdagar, är det som om alla andra kavaljerer blåser ut genom de spruckna fönstren. Då är det livslång kärlek för första gången. ”Tolv fönster ut mot gården och högt som i en kyrka. Jag ställde staffliet mitt på golvet, jag var fullständigt lycklig.”

Redan som treåring, på besök hos släkten i Sverige, har Tove visat ett starkt intresse för måleri. Ham tar henne till Nationalmuseum i Stockholm och skriver efteråt stolt till Faffan om hur dottern tycktes förtrollad och förförd av klassiker­ na. Nyss fyllda 16 år tjatar Tove sig till en konstskola i Stockholm, samma som Ham en gång gick. Relationen till Faffan blir allt sämre och Tove vet att hon behö­ ver komma hemifrån ett tag. Hos morbrodern Einar på Norr Mälarstrand 26 i

36

37

Tove tog aldrig studenten och ugglan skulle egentligen aldrig ha blivit upp­stoppad. Det var Prolle som sköt den av misstag under kriget, när han hade solen i ögonen och tog den för en annan fågel. I kompaniet fanns en konservator och ugglan fick följa med till det Janssonska hemmet i Helsingfors. Toves väninna Eva Konikoff tog porträttet.

På spaning efter den barndom som aldrig riktigt flydde. I Pellinge hämtade Tove mycket av den miljö som senare skulle dyka upp i hennes böcker.

Här fanns det mäktiga havet med sina gåtfulla djup; det som inte minst Muminpappan skulle lockas och förföras av. Trots att Tove blev äldre, bar hon alltid med sig en bit av sig själv som ung flicka. Det var en akterlina hon aldrig ville kapa, en källa till ständigt skapande.

”JAG HAR FÖRÄLSKAT MIG BESINNINGSLÖST”

D

e far för att köpa ett segel, men kommer hem med en apa.

Språkförbistring är bara förnamnet. Tove Janssons båda småbröder har sett en annons i tidningen. Det säljs en ”apa”, vilket riktiga sjöbusar vet är benämningen på ett litet segel som sitter framför fullriggarens fock, men även kan passa en jolle. Faffan följer med. Men när säljaren slår upp dörren, är det en livs levande markatta, med lång svans och spetsiga tänder, som kommer farande över golvet. Prolle och Lasse blir besvikna. Men för Faffan är det kärlek vid första famntaget. Köpesumman – den som var ämnad att få fart på pojkarnas båt – överlämnas och familjen Jansson har plötsligt fått en ny familjemedlem.

Hatad av alla utom Faffan. ”Åh, den där förskräckliga apan”, ska Prolle sucka 80 år senare. ”Ingen tyckte om den utom Faffan. Han bar den med sig på gatorna. Märkte väl att den gjorde honom själv mera intressant. Själva tyckte vi att apan bara var jobbig. Sprang lös i lägenheten, välte skulpturer, bet och klöste. En gång hoppade den upp i hatten på en gammal dam och började riva sönder dekorationerna. Den kom inte överens med någon av oss andra, allra minst med Tove.”

För är det något som den unga Tove ska lära sig de här åren på 1930–40-talet, är det att förälskelser inte är något man råder över. ”Labora et amare” lyder texten på hennes egenhändigt ritade Exlibris, det som ska pryda böckerna som samlas på hög i hennes hyllor. Ska latinet vara gramma­ tiskt korrekt, borde det egentligen stå ”Labora et ama”. Men andemeningen är klar och ordens inre ordning ingen slump: Först arbetet.

Sedan kärleken.

Tre kloka, begåvade, viljestarka män ska bli hennes älskare de här decennierna.

De är alla vana att bli åtlydda, beundrade och trodda. Men när Arbetet placeras i den andra vågskålen, ska de samtliga befinnas för lätta. Tove har lätt att bli för­ älskad, det är sant, men den dagen hon får en egen tornateljé med måtten 7,70 gånger 7,70 meter i en sönderbombad vindsvåning på Ulrikasborgsgatan i Helsing­fors, med demolerad kamin och endast fyra grader vissa vinterdagar, är det som om alla andra kavaljerer blåser ut genom de spruckna fönstren. Då är det livslång kärlek för första gången. ”Tolv fönster ut mot gården och högt som i en kyrka. Jag ställde staffliet mitt på golvet, jag var fullständigt lycklig.”

Redan som treåring, på besök hos släkten i Sverige, har Tove visat ett starkt intresse för måleri. Ham tar henne till Nationalmuseum i Stockholm och skriver efteråt stolt till Faffan om hur dottern tycktes förtrollad och förförd av klassiker­ na. Nyss fyllda 16 år tjatar Tove sig till en konstskola i Stockholm, samma som Ham en gång gick. Relationen till Faffan blir allt sämre och Tove vet att hon behö­ ver komma hemifrån ett tag. Hos morbrodern Einar på Norr Mälarstrand 26 i

36

37

Tove tog aldrig studenten och ugglan skulle egentligen aldrig ha blivit upp­stoppad. Det var Prolle som sköt den av misstag under kriget, när han hade solen i ögonen och tog den för en annan fågel. I kompaniet fanns en konservator och ugglan fick följa med till det Janssonska hemmet i Helsingfors. Toves väninna Eva Konikoff tog porträttet.

På spaning efter den barndom som aldrig riktigt flydde. I Pellinge hämtade Tove mycket av den miljö som senare skulle dyka upp i hennes böcker.

Här fanns det mäktiga havet med sina gåtfulla djup; det som inte minst Muminpappan skulle lockas och förföras av. Trots att Tove blev äldre, bar hon alltid med sig en bit av sig själv som ung flicka. Det var en akterlina hon aldrig ville kapa, en källa till ständigt skapande.

Stockholm får hon hyra en vindskupa. Det är med både trevande och lätta steg Tove vandrar till den första lektionen på det som kallas Teknis, idag Konstfack.

Viktig blir läraren Oscar Brandtberg som intygar att det där med talangen stämmer, men också ger rådet att hålla igen en smula: ”Fröken använder för mycket färg!”

1933 återvänder Tove till Helsingfors, framför allt för att avlasta Ham som drar ett enormt lass med både barn och arbete. Men 1938 får hon stipendium för att plugga i Paris, skriver in sig på samma skola som en av hennes idoler, Matisse, men finner undervisningen dammig och stelbent.

Bättre trivs hon hos den 16 år äldre målaren Adrien Holy, som berömmer ett stilleben med stenar och snäckor. Motivet ska hela livet dyka upp i hennes tavlor, i texter och på hyllor. ”När andra köpte statusprylar, släpade Tove hem ännu en vacker snäcka eller sten”, minns Prolle.

En dag kliver Faffan av på Gare du Nord. För första gången möts de på neutral mark och det märks att båda har längtat efter en försoning. Yrkesmässigt har de aldrig varit konkurrenter; Faffan har alltid jobbat tredimensionellt, Tove alltid på en slät yta. Innerst inne – bortom grälen – har de hyst en djup beundran för den andres verk. I Paris tillåts den äntligen släppas fram. Faffan förevisar stolt kvarte­ ren där han som ung skapat, drömt och älskat. I kriget lärde han sig döda, misstro och hata. Nu törs han sänka garden, åter se livet med ögonens forna glans. Melan­ kolin hålls för några veckor på armlängds avstånd. Till Ham skriver han och kallar Tove sin ”bästa vän” och att det ibland känns som om det är den unga hustrun som går vid hans sida längs boulevarderna. Tove är lika lycklig, vilket märks av hennes anteckningar. År 1939 finns noteringar om att hon ”dansat i timmar i vågorna” utanför Italiens kust och ”dränkt yllebyxorna” i Gardasjön. Tove har fortsatt söderut.

Största upplevelsen blir vulkanen Vesuvius, där hon ”tänt cigaretterna på den glöd­ ande lavan”. Tanken är att tillbringa en natt vid vulkanens fot. Men i sista stund sviker modet och hon följer med bussen tillbaka till hotellet. Blyerts­teckningen i dagboken visar att upplevelsen ändock varar för livet. De små gestalterna i för­ grunden och det spyende berget med kokande lava och flygande stenar kan ses som en grovskiss till den kommande boken Kometjakten.

Tove reser gärna allena, med lätt bagage. Hon är en social ensamvarg; snar att slå sig i slang med främmande människor, men lika trygg i sitt eget sällskap. 1941 inbjuds hon till en konstutställning på Åland och det är typiskt att hon efteråt tar en tältsemester på öarna, lever som Robinson Crusoe, lagar mat över öppen eld, nakenbadar i vikarna, skriver och målar. Allra bäst tycks hon dock trivas i fiskestugan på Pellinge i Borgå skärgård. Där sitter hon ofta uppflugen i en utsiktstall för att skriva, måla eller bara meditera.

Att bli erkänd konstnär tar tid.

Den berömde författaren Mika Waltari köper ett verk för att hänga på sin vägg, en tobakshand­ lare inhandlar självporträttet ”Rökande flicka” som reklam­ skylt i sin butik. Ena veckan ritar Tove julkort: ”Till slut såg jag tomtar och änglar överallt som i delirium.” Nästa vikarierar hon

38

som teckningslärare: ”Men det gör jag aldrig om, att ge kritik kändes förfärligt.”

Hon får uppdrag att skapa mönster till tyger, omslag till allt ifrån barnböcker till den vågade romanen Svart erotik. En tavla byts mot en tandläkarräkning, en annan mot 40 säckar torv och ett nytt fönster i ateljén. ”Jag är en tuschmaskin”, kan hon bistert sucka, men den som vill leva på sin konst får inte vara alltför nog­ räknad.

Ett genombrott för både karriären och den privata ekonomin kommer med satir­tidningen ”Garm”. Tove gör debut som 15-årig vikarie för Ham och blir snart tidningens ”hovtecknare”, ritar smarta omslag och bitska karikatyrer. Hon har tidigare fått kritikernas beröm för sitt mod och sin intelligens. Nu blommar det ut i full skala när hon får ta sig an Europas maktlystna herrar. ”Jag tyckte om att jobba för Garm, men allra mest tyckte jag om att vara svinaktig mot Hitler och Stalin.” Det går så långt att ”Garm” inte törs publicera en teckning där Tove låter Stalin dra ett pyttelitet svärd ur en gigantisk skida. Hon får rita om och ersätta hans ansikte med en alldaglig rysk soldat; en stereotyp för att inte reta jätten i öst.

Hitler avbildas som ett bortskämt barn som ropar ”Mera kaka!” medan han erbjuds ännu en tårtbit av Europas karta.

Tove ska aldrig kalla sig politiskt medveten, snarare skällas för motsatsen.

Hon uttrycker närmast förakt inför denna världens institutioner, partier och föreningar. Skriver att hon hela sitt liv tänker vara en ”asocial målare, en så kallad individualist som avbildar citroner, skriver sagor och samlar bisarra hobbiesföre­ mål och avskyr föreningar”. Istället flyr hon in i fantasin. Har planer på att köpa en husbåt, inreda en grotta (en skiss visar ett mysigt krypin med totempåle utan­ för) eller dra igång en konstnärskoloni i Marocko eller Baskien. Hon leker till och med med tanken på att öppna fruktplantage på Tongaöarna, skriver ett brev till dess härskare, men får ett korthugget svar att man inte är intresserade av några nya invandrare.

Speciellt under kriget märks Toves behov av att skapa en värld, inre eller yttre, dit hon kan fly med sina drömmar och tankar. Någonstans där inte bomberna faller och lillebror Lasse inte behöver gå brandvakt på taket med sandhink och spade. Någonstans där livet är enkelt, familjer fungerar och döden inte ständigt ligger på lur. En hemlig trädgård. En gömd dal, om man så vill. Ändå sviker hon inte sina plikter. Tove syr snödräkter och brödväskor till front­ soldaterna, sköter ett salladsland på 16 hektar åt staten och plockar för familjens eget bruk lingon och frukt, konserverar svamp, lägger in fisk och bakar bröd.

Tamburmattan är den viktigaste platsen under kriget. Där hamnar breven från Prolle som tjänstgör vid fronten. Det finns alltid de som talar om kriget som ett reningsbad, men Tove hatar det av hela sitt hjärta. ”De förlorade åren”, ska hon efteråt kalla dem. 1942 målar hon under mycket vånda ”Familjen”, en säreget komponerad tavla där varje medlem av familjen Jansson tycks befinna sig i sitt eget universum, utan kontakt med varandra. I förgrunden spelar Prolle och Lasse schack. Tove vet mycket väl – precis som den unge Ingmar Bergman – att redan den svenske 1400-talsmålaren Albertus Pictor använt brädspelet som en symbol för människans kamp mot döden. I ett bekymrat brev talar hon om att Lasse håller spiritistiska seanser i hennes ateljé. I ett annat om hur vännernas festande blir allt mera desperat och dödsföraktande.

Under krigets sista år kan hon inte måla alls. Depressionerna avlöser varandra.

Prolle menar många år efteråt att familjen ofta hade det värre än frontsoldaterna: ”På radio rapporterades hela tiden om döda finska soldater, men sanningen var att fronten var så utsträckt att vi sällan hamnade i öppen strid. För mig var kriget inte så illa. Jag åkte kanske tusen kilometer skidor varje vinter, tiggde till mig ett ryskt kikarsikte och kunde skjuta tjädrar på sex åtta kilo, som jag skickade hem till familjen.”

Länge var Faffan familjens store konstnär, om än inte alltid till fullo erkänd och hyllad av kritikerna. Det går inte att ta miste på hans skickliga handlag. Bysten ”Flick­huvud” är från cirka 1920 och det är ingen tvekan om vem som har suttit modell. ”Vilde Harald” var den äventyrligaste av Toves fyra äventyrliga morbröder. Han älskade att segla, speciellt i de norska fjordarna där han gjorde strandhugg för att klättra i berg, därav smeknamnet ”H2” (som givetvis syftade på världens näst högsta berg K2). Han var ständigt i rörelse, rökte pipa, var länge ovillig att binda sig och tillbringade varje ledig helg på sjön.

39

Sexton år gammal flyttade Tove till sin morbror Einar Hammarsten på Norr Mälarstrand 26 i Stockholm. Han var professor i medicinsk kemi, forskade i cancerns gåta, men var också en lekfull man. I salongen tuffade ett modelltåg genom ett landskap med ett äkta vatten­fall och vid väggen stod ett akvarium med tropiska fiskar. I Einars skafferi bodde det troll, påstod han, som skrämde den som snattade mat från hyllorna.

Toves kolteckning från 1939 av mentorn, konstnärskollegan och älskaren Sam Vanni. Han hette egentligen Samuel Besprosvanni, var sex år äldre och skrev uppskattande i sina brev: ”Tove, du är ett fiffigt kart.” Även sedan deras förhållande tagit slut, fortsatte de att vara vänner. Det var till Tove som Sam flydde när äktenskapet knakade, villans tak läckte, avloppsrören brast, snö skulle skottas och pengarna var slut.

Stockholm får hon hyra en vindskupa. Det är med både trevande och lätta steg Tove vandrar till den första lektionen på det som kallas Teknis, idag Konstfack.

Viktig blir läraren Oscar Brandtberg som intygar att det där med talangen stämmer, men också ger rådet att hålla igen en smula: ”Fröken använder för mycket färg!”

1933 återvänder Tove till Helsingfors, framför allt för att avlasta Ham som drar ett enormt lass med både barn och arbete. Men 1938 får hon stipendium för att plugga i Paris, skriver in sig på samma skola som en av hennes idoler, Matisse, men finner undervisningen dammig och stelbent.

Bättre trivs hon hos den 16 år äldre målaren Adrien Holy, som berömmer ett stilleben med stenar och snäckor. Motivet ska hela livet dyka upp i hennes tavlor, i texter och på hyllor. ”När andra köpte statusprylar, släpade Tove hem ännu en vacker snäcka eller sten”, minns Prolle.

En dag kliver Faffan av på Gare du Nord. För första gången möts de på neutral mark och det märks att båda har längtat efter en försoning. Yrkesmässigt har de aldrig varit konkurrenter; Faffan har alltid jobbat tredimensionellt, Tove alltid på en slät yta. Innerst inne – bortom grälen – har de hyst en djup beundran för den andres verk. I Paris tillåts den äntligen släppas fram. Faffan förevisar stolt kvarte­ ren där han som ung skapat, drömt och älskat. I kriget lärde han sig döda, misstro och hata. Nu törs han sänka garden, åter se livet med ögonens forna glans. Melan­ kolin hålls för några veckor på armlängds avstånd. Till Ham skriver han och kallar Tove sin ”bästa vän” och att det ibland känns som om det är den unga hustrun som går vid hans sida längs boulevarderna. Tove är lika lycklig, vilket märks av hennes anteckningar. År 1939 finns noteringar om att hon ”dansat i timmar i vågorna” utanför Italiens kust och ”dränkt yllebyxorna” i Gardasjön. Tove har fortsatt söderut.

Största upplevelsen blir vulkanen Vesuvius, där hon ”tänt cigaretterna på den glöd­ ande lavan”. Tanken är att tillbringa en natt vid vulkanens fot. Men i sista stund sviker modet och hon följer med bussen tillbaka till hotellet. Blyerts­teckningen i dagboken visar att upplevelsen ändock varar för livet. De små gestalterna i för­ grunden och det spyende berget med kokande lava och flygande stenar kan ses som en grovskiss till den kommande boken Kometjakten.

Tove reser gärna allena, med lätt bagage. Hon är en social ensamvarg; snar att slå sig i slang med främmande människor, men lika trygg i sitt eget sällskap. 1941 inbjuds hon till en konstutställning på Åland och det är typiskt att hon efteråt tar en tältsemester på öarna, lever som Robinson Crusoe, lagar mat över öppen eld, nakenbadar i vikarna, skriver och målar. Allra bäst tycks hon dock trivas i fiskestugan på Pellinge i Borgå skärgård. Där sitter hon ofta uppflugen i en utsiktstall för att skriva, måla eller bara meditera.

Att bli erkänd konstnär tar tid.

Den berömde författaren Mika Waltari köper ett verk för att hänga på sin vägg, en tobakshand­ lare inhandlar självporträttet ”Rökande flicka” som reklam­ skylt i sin butik. Ena veckan ritar Tove julkort: ”Till slut såg jag tomtar och änglar överallt som i delirium.” Nästa vikarierar hon

38

som teckningslärare: ”Men det gör jag aldrig om, att ge kritik kändes förfärligt.”

Hon får uppdrag att skapa mönster till tyger, omslag till allt ifrån barnböcker till den vågade romanen Svart erotik. En tavla byts mot en tandläkarräkning, en annan mot 40 säckar torv och ett nytt fönster i ateljén. ”Jag är en tuschmaskin”, kan hon bistert sucka, men den som vill leva på sin konst får inte vara alltför nog­ räknad.

Ett genombrott för både karriären och den privata ekonomin kommer med satir­tidningen ”Garm”. Tove gör debut som 15-årig vikarie för Ham och blir snart tidningens ”hovtecknare”, ritar smarta omslag och bitska karikatyrer. Hon har tidigare fått kritikernas beröm för sitt mod och sin intelligens. Nu blommar det ut i full skala när hon får ta sig an Europas maktlystna herrar. ”Jag tyckte om att jobba för Garm, men allra mest tyckte jag om att vara svinaktig mot Hitler och Stalin.” Det går så långt att ”Garm” inte törs publicera en teckning där Tove låter Stalin dra ett pyttelitet svärd ur en gigantisk skida. Hon får rita om och ersätta hans ansikte med en alldaglig rysk soldat; en stereotyp för att inte reta jätten i öst.

Hitler avbildas som ett bortskämt barn som ropar ”Mera kaka!” medan han erbjuds ännu en tårtbit av Europas karta.

Tove ska aldrig kalla sig politiskt medveten, snarare skällas för motsatsen.

Hon uttrycker närmast förakt inför denna världens institutioner, partier och föreningar. Skriver att hon hela sitt liv tänker vara en ”asocial målare, en så kallad individualist som avbildar citroner, skriver sagor och samlar bisarra hobbiesföre­ mål och avskyr föreningar”. Istället flyr hon in i fantasin. Har planer på att köpa en husbåt, inreda en grotta (en skiss visar ett mysigt krypin med totempåle utan­ för) eller dra igång en konstnärskoloni i Marocko eller Baskien. Hon leker till och med med tanken på att öppna fruktplantage på Tongaöarna, skriver ett brev till dess härskare, men får ett korthugget svar att man inte är intresserade av några nya invandrare.

Speciellt under kriget märks Toves behov av att skapa en värld, inre eller yttre, dit hon kan fly med sina drömmar och tankar. Någonstans där inte bomberna faller och lillebror Lasse inte behöver gå brandvakt på taket med sandhink och spade. Någonstans där livet är enkelt, familjer fungerar och döden inte ständigt ligger på lur. En hemlig trädgård. En gömd dal, om man så vill. Ändå sviker hon inte sina plikter. Tove syr snödräkter och brödväskor till front­ soldaterna, sköter ett salladsland på 16 hektar åt staten och plockar för familjens eget bruk lingon och frukt, konserverar svamp, lägger in fisk och bakar bröd.

Tamburmattan är den viktigaste platsen under kriget. Där hamnar breven från Prolle som tjänstgör vid fronten. Det finns alltid de som talar om kriget som ett reningsbad, men Tove hatar det av hela sitt hjärta. ”De förlorade åren”, ska hon efteråt kalla dem. 1942 målar hon under mycket vånda ”Familjen”, en säreget komponerad tavla där varje medlem av familjen Jansson tycks befinna sig i sitt eget universum, utan kontakt med varandra. I förgrunden spelar Prolle och Lasse schack. Tove vet mycket väl – precis som den unge Ingmar Bergman – att redan den svenske 1400-talsmålaren Albertus Pictor använt brädspelet som en symbol för människans kamp mot döden. I ett bekymrat brev talar hon om att Lasse håller spiritistiska seanser i hennes ateljé. I ett annat om hur vännernas festande blir allt mera desperat och dödsföraktande.

Under krigets sista år kan hon inte måla alls. Depressionerna avlöser varandra.

Prolle menar många år efteråt att familjen ofta hade det värre än frontsoldaterna: ”På radio rapporterades hela tiden om döda finska soldater, men sanningen var att fronten var så utsträckt att vi sällan hamnade i öppen strid. För mig var kriget inte så illa. Jag åkte kanske tusen kilometer skidor varje vinter, tiggde till mig ett ryskt kikarsikte och kunde skjuta tjädrar på sex åtta kilo, som jag skickade hem till familjen.”

Länge var Faffan familjens store konstnär, om än inte alltid till fullo erkänd och hyllad av kritikerna. Det går inte att ta miste på hans skickliga handlag. Bysten ”Flick­huvud” är från cirka 1920 och det är ingen tvekan om vem som har suttit modell. ”Vilde Harald” var den äventyrligaste av Toves fyra äventyrliga morbröder. Han älskade att segla, speciellt i de norska fjordarna där han gjorde strandhugg för att klättra i berg, därav smeknamnet ”H2” (som givetvis syftade på världens näst högsta berg K2). Han var ständigt i rörelse, rökte pipa, var länge ovillig att binda sig och tillbringade varje ledig helg på sjön.

39

Sexton år gammal flyttade Tove till sin morbror Einar Hammarsten på Norr Mälarstrand 26 i Stockholm. Han var professor i medicinsk kemi, forskade i cancerns gåta, men var också en lekfull man. I salongen tuffade ett modelltåg genom ett landskap med ett äkta vatten­fall och vid väggen stod ett akvarium med tropiska fiskar. I Einars skafferi bodde det troll, påstod han, som skrämde den som snattade mat från hyllorna.

Toves kolteckning från 1939 av mentorn, konstnärskollegan och älskaren Sam Vanni. Han hette egentligen Samuel Besprosvanni, var sex år äldre och skrev uppskattande i sina brev: ”Tove, du är ett fiffigt kart.” Även sedan deras förhållande tagit slut, fortsatte de att vara vänner. Det var till Tove som Sam flydde när äktenskapet knakade, villans tak läckte, avloppsrören brast, snö skulle skottas och pengarna var slut.

Med freden 1945 släpper krampen. Tove får glädjebudet via telefon mitt i natten och det är som om ångesten rinner av henne på ett ögonblick. Nu kan Prolle komma hem, Lasse aldrig behöva fara till fronten. Ett utbytesprogram tar henne tillbaka till ett Stockholm som undgått kriget. Hon njuter av neonskyltarna, studsar mellan skyltfönstren och köper sig en kappa, en väska, högklackade skinnstövlar och en röd regnrock – och skadeglatt konstaterar apropå färgvalet: ”Nu kommer Faffan bli arg!”

Toves första riktiga pojkvän blir den sex år äldre konstnären Tapio Tapio­ vaara, nummer två den ryske målaren Sam Vanni, som kidnappats av röda armén och omsider hamnat i Helsingfors. Faderns krigstrauma har fött ett livslångt hat mot kommunister och judar, och när det visar sig att den förste är bolsjevik och den andre jude håller han på att explodera.

Den första lovestoryn känns i efterhand som mest destruktiv. Den rastlöse ”Tapsa” bedrar henne ideligen. Nattetid ringer telefonen och okända kvinno­ röster frågar efter honom. ”Tapsa kommer tillbaka, Tapsa går”, skriver hon upp­ givet. Samtidigt förlåter hon ständigt och storsint.

Också Sam Vanni är sex år äldre, men betydligt mognare. Han är själv konstnär och blir hennes lärare, mentor, älskare, kritiker och förblir hennes vän livet ut.

Han är lugn, karismatisk och ser bra ut. Men han är inte beredd att binda sig, även om Tove vill. Hon återger en replikväxling dem emellan: ”Lova att du inte förlo­ rar dig till mig? Javisst, sa jag lydigt.”

Tove befarar att hon är med barn. Noteringarna är kryptiska, omständig­ heterna oklara. Tanken på ett barn skrämmer henne: ”När männen slutar döda, ska jag föda.” Hon vill inte bli mor till kanonmat.

Den tredje mannen är den åtta år äldre chefredaktören, kritikern och politi­ kern Atos Wirtanen, döpt efter en av de tre musketörerna och lika sorglöst strids­ lysten. ”Han är full av obändig livsvilja och en blixtrande klar hjärna”, noterar hon. ”En rufsig och skrynklig liten filosof. Ful, glad och laddad av utopier och tankar.” Tove vänsterprasslar visserligen ett tag med en man hon kallar ”Marin­

40

målaren”, men får ett nervsammanbrott under sin egen inflyttningsfest (båda kavaljererna tycks ha befunnit sig i lokalen) och behandlas med morfin, enligt tidens sed.

Snart tröttnar Tove på smygandet, att hon alltid måste gömma undan Atos på morgonen om hon får oväntat besök i ateljén. Hon friar och han svarar ja. Men det planerade vårbröllopet blir aldrig av. Atos känns märkligt frånvarande, inte rik­ tigt med på noterna. Älskar han henne ens? Hon ger själv svaret: ”Ja, han håller av mig som han håller av solen, jorden, skrattet, vinden.” Men även Atos ska förbli en livslång vän. Få är så toleranta, förstående och vidsynta som Tove Jansson.

Och kanske är vänskap trots allt viktigare än kärlek? I alla fall mindre kompli­ cerad. Från Ryssland härstammar Eva Konikoff, en judisk fotograf som ingår i samma konstnärskretsar och snart blir Toves bästa kamrat. När Eva 1941 emi­ grerar till USA, undan Hitlers offensiv i öst och till ett friare liv, är det som att mista en bit av sig själv. Men breven kompenserar; långa och tättskrivna, med träffsäkra skisser från Toves penna. Eva kontrar med kläder, cigaretter, smycken och godsaker. Innan avfärden har Tove målat Evas porträtt i olja. Hon poserar i enbart underkjol och släkten Konikoff upprörs. Men nakenheten ligger också på ett själsligt plan. Inför Eva är Tove oblyg, ärlig och avklädd.

Eva förblir en vän, inget annat. Men snart ska Tove bli kär också i kvinnor.

Inför Eva bekänner hon ”det förbjudna”, att hon vandrat över till Rive Gauche, den vänstra sidan av floden, som hennes konstnärskolleger säger. Ett annat smek­ namn de använder för lesbisk kärlek är att ”mymla”.

Föremålet heter Vivica Bandler, också hon konstnär, dotter till Helsingfors drätseldirektör och syster till Lasses flickvän. Första mötet har varit en katastrof.

Vivica tycker Tove är löjlig i lockar och volanger. Den 32-åriga Tove är snarare skrämd av den självsäkra och stiliga Vivica. Men nästa gång, när de möts av en slump på en fest, dansar de till gryningen. Brevet till Eva Konikoff en vecka före jul 1946 är upprymt och förvirrat: ”Jag har förälskat mig besinningslöst i en kvinna.” Samtidigt vill Tove betona att hon inte ser sig som helt och hållet lesbisk.

Relationen med Atos finns där också vid sidan om. En av Atos vänner som anar triangeldramat kallar henne ”ett svin som ligger med varenda man och kvinna”.

Det gör ont. Men Vivica tröstar. Året därefter, 1947, får Tove uppdraget att göra två fresker till Helsingfors stadshus. Ett bevarat brev lyder: ”Vif, jag ville ha dig som modell för damen i gull­ klänning. Ska jag spara hennes ansikte till du kommer? Vifslan i naturlig storlek på stasshusväggen.” I efterhand kan man beskåda Toves mod. Homosexualitet ska i Finland komma att vara olagligt ända fram till 1971 och klassas som en psy­ kisk sjukdom i ytterligare tio år. Men på den ena av målningarna finns både Tove och hennes älskade avbildad. Tove sitter vid ett bord, rökande en cigarett. Bakom henne dansar Vivica klädd i vitt med en man i frack. Det är en kärleksförklaring för alla som har ögon att se. Ännu intressantare är dock den lilla rundhyllta figur som finns avbildad vid konstnärens ena armbåge. Samma varelse skymtar även på den andra fresken, mitt i ett blomsterhav.

Men är det inte …?

Jovisst.

Nu har han på allvar gjort entré i finrummet; ett visst troll med sammetsmjuk päls, flodhästnos, pigga ögon och en livsbejakande filosofi.

Eva Konikoff var en skicklig fotograf.

Hon använde gärna Tove som modell – och vice versa.

Tove gjorde sin första ”riktiga” oljemålning när hon gick på Teknis i Stockholm. ”När bestämde du dig för att bli konstnär?” frågade många år senare en journalist. ”Det bröt ut en gång på spårvagnen när jag var barn”, svarade Tove som ofta duckade när folk bad om exakta besked. Hon visste att verkligheten mådde bra av att gå i armkrok med dikten. Betraktaren skulle inte veta allt om hennes privatliv eller var hon fann stoffet till sina verk.

41

”Fest i stan” (här beskuren) var namnet på fresken som Tove 1947 fick hedersuppdraget att måla i Stadskällaren, Helsingfors stadshus. Den initierade finner dels att den dansande kvinnan mitt i bilden är Toves kärlek Vivica Bandler, dels att den som röker strax bakom blombuketten är Tove själv.

Vid konstnärens glas står dessutom ett litet mumintroll.

Blott 14 år gammal gjorde Tove debut som skämttecknare i ”Allas Krönika” med bildsviten ”Hej, hurra för Mannerheim.” Gustaf Mannerheim var legendarisk överbefäl­havare för de vita regeringsstyrkorna under frihetskriget 1918 och blev senare Finlands president.

Tidningen presenterade bildsviten med orden: ”En mycket ung dam, som kallar sig Totto har blivit begeistrad av Mannerheims person och insänt följande kväde till vilket hon själv tecknat bilderna.”

Med freden 1945 släpper krampen. Tove får glädjebudet via telefon mitt i natten och det är som om ångesten rinner av henne på ett ögonblick. Nu kan Prolle komma hem, Lasse aldrig behöva fara till fronten. Ett utbytesprogram tar henne tillbaka till ett Stockholm som undgått kriget. Hon njuter av neonskyltarna, studsar mellan skyltfönstren och köper sig en kappa, en väska, högklackade skinnstövlar och en röd regnrock – och skadeglatt konstaterar apropå färgvalet: ”Nu kommer Faffan bli arg!”

Toves första riktiga pojkvän blir den sex år äldre konstnären Tapio Tapio­ vaara, nummer två den ryske målaren Sam Vanni, som kidnappats av röda armén och omsider hamnat i Helsingfors. Faderns krigstrauma har fött ett livslångt hat mot kommunister och judar, och när det visar sig att den förste är bolsjevik och den andre jude håller han på att explodera.

Den första lovestoryn känns i efterhand som mest destruktiv. Den rastlöse ”Tapsa” bedrar henne ideligen. Nattetid ringer telefonen och okända kvinno­ röster frågar efter honom. ”Tapsa kommer tillbaka, Tapsa går”, skriver hon upp­ givet. Samtidigt förlåter hon ständigt och storsint.

Också Sam Vanni är sex år äldre, men betydligt mognare. Han är själv konstnär och blir hennes lärare, mentor, älskare, kritiker och förblir hennes vän livet ut.

Han är lugn, karismatisk och ser bra ut. Men han är inte beredd att binda sig, även om Tove vill. Hon återger en replikväxling dem emellan: ”Lova att du inte förlo­ rar dig till mig? Javisst, sa jag lydigt.”

Tove befarar att hon är med barn. Noteringarna är kryptiska, omständig­ heterna oklara. Tanken på ett barn skrämmer henne: ”När männen slutar döda, ska jag föda.” Hon vill inte bli mor till kanonmat.

Den tredje mannen är den åtta år äldre chefredaktören, kritikern och politi­ kern Atos Wirtanen, döpt efter en av de tre musketörerna och lika sorglöst strids­ lysten. ”Han är full av obändig livsvilja och en blixtrande klar hjärna”, noterar hon. ”En rufsig och skrynklig liten filosof. Ful, glad och laddad av utopier och tankar.” Tove vänsterprasslar visserligen ett tag med en man hon kallar ”Marin­

40

målaren”, men får ett nervsammanbrott under sin egen inflyttningsfest (båda kavaljererna tycks ha befunnit sig i lokalen) och behandlas med morfin, enligt tidens sed.

Snart tröttnar Tove på smygandet, att hon alltid måste gömma undan Atos på morgonen om hon får oväntat besök i ateljén. Hon friar och han svarar ja. Men det planerade vårbröllopet blir aldrig av. Atos känns märkligt frånvarande, inte rik­ tigt med på noterna. Älskar han henne ens? Hon ger själv svaret: ”Ja, han håller av mig som han håller av solen, jorden, skrattet, vinden.” Men även Atos ska förbli en livslång vän. Få är så toleranta, förstående och vidsynta som Tove Jansson.

Och kanske är vänskap trots allt viktigare än kärlek? I alla fall mindre kompli­ cerad. Från Ryssland härstammar Eva Konikoff, en judisk fotograf som ingår i samma konstnärskretsar och snart blir Toves bästa kamrat. När Eva 1941 emi­ grerar till USA, undan Hitlers offensiv i öst och till ett friare liv, är det som att mista en bit av sig själv. Men breven kompenserar; långa och tättskrivna, med träffsäkra skisser från Toves penna. Eva kontrar med kläder, cigaretter, smycken och godsaker. Innan avfärden har Tove målat Evas porträtt i olja. Hon poserar i enbart underkjol och släkten Konikoff upprörs. Men nakenheten ligger också på ett själsligt plan. Inför Eva är Tove oblyg, ärlig och avklädd.

Eva förblir en vän, inget annat. Men snart ska Tove bli kär också i kvinnor.

Inför Eva bekänner hon ”det förbjudna”, att hon vandrat över till Rive Gauche, den vänstra sidan av floden, som hennes konstnärskolleger säger. Ett annat smek­ namn de använder för lesbisk kärlek är att ”mymla”.

Föremålet heter Vivica Bandler, också hon konstnär, dotter till Helsingfors drätseldirektör och syster till Lasses flickvän. Första mötet har varit en katastrof.

Vivica tycker Tove är löjlig i lockar och volanger. Den 32-åriga Tove är snarare skrämd av den självsäkra och stiliga Vivica. Men nästa gång, när de möts av en slump på en fest, dansar de till gryningen. Brevet till Eva Konikoff en vecka före jul 1946 är upprymt och förvirrat: ”Jag har förälskat mig besinningslöst i en kvinna.” Samtidigt vill Tove betona att hon inte ser sig som helt och hållet lesbisk.

Relationen med Atos finns där också vid sidan om. En av Atos vänner som anar triangeldramat kallar henne ”ett svin som ligger med varenda man och kvinna”.

Det gör ont. Men Vivica tröstar. Året därefter, 1947, får Tove uppdraget att göra två fresker till Helsingfors stadshus. Ett bevarat brev lyder: ”Vif, jag ville ha dig som modell för damen i gull­ klänning. Ska jag spara hennes ansikte till du kommer? Vifslan i naturlig storlek på stasshusväggen.” I efterhand kan man beskåda Toves mod. Homosexualitet ska i Finland komma att vara olagligt ända fram till 1971 och klassas som en psy­ kisk sjukdom i ytterligare tio år. Men på den ena av målningarna finns både Tove och hennes älskade avbildad. Tove sitter vid ett bord, rökande en cigarett. Bakom henne dansar Vivica klädd i vitt med en man i frack. Det är en kärleksförklaring för alla som har ögon att se. Ännu intressantare är dock den lilla rundhyllta figur som finns avbildad vid konstnärens ena armbåge. Samma varelse skymtar även på den andra fresken, mitt i ett blomsterhav.

Men är det inte …?

Jovisst.

Nu har han på allvar gjort entré i finrummet; ett visst troll med sammetsmjuk päls, flodhästnos, pigga ögon och en livsbejakande filosofi.

Eva Konikoff var en skicklig fotograf.

Hon använde gärna Tove som modell – och vice versa.

Tove gjorde sin första ”riktiga” oljemålning när hon gick på Teknis i Stockholm. ”När bestämde du dig för att bli konstnär?” frågade många år senare en journalist. ”Det bröt ut en gång på spårvagnen när jag var barn”, svarade Tove som ofta duckade när folk bad om exakta besked. Hon visste att verkligheten mådde bra av att gå i armkrok med dikten. Betraktaren skulle inte veta allt om hennes privatliv eller var hon fann stoffet till sina verk.

41

”Fest i stan” (här beskuren) var namnet på fresken som Tove 1947 fick hedersuppdraget att måla i Stadskällaren, Helsingfors stadshus. Den initierade finner dels att den dansande kvinnan mitt i bilden är Toves kärlek Vivica Bandler, dels att den som röker strax bakom blombuketten är Tove själv.

Vid konstnärens glas står dessutom ett litet mumintroll.

Blott 14 år gammal gjorde Tove debut som skämttecknare i ”Allas Krönika” med bildsviten ”Hej, hurra för Mannerheim.” Gustaf Mannerheim var legendarisk överbefäl­havare för de vita regeringsstyrkorna under frihetskriget 1918 och blev senare Finlands president.

Tidningen presenterade bildsviten med orden: ”En mycket ung dam, som kallar sig Totto har blivit begeistrad av Mannerheims person och insänt följande kväde till vilket hon själv tecknat bilderna.”

”DET VAR EN GÅNG ETT MUMINTROLL ...”

I

ngen har lyckats att exakt fastställa mumintrollens ursprung och tillblivelse.

Men de lösgör sig ur skuggorna och tar på allvar över Tove Janssons fantasi, konst och skrivande i början av 1930-talet.

Det tar dock tid innan de blir runda, mjuka och sympatiska varelser. Mörka, smala och ondskefulla bor de till en början i ett skafferi på Norr Mälarstrand 26 i Stockholm. Ögonen brinner av en inre, rödaktig eld. Öronen liknar snarast horn. De är allt annat än godhjärtade, snarare släkt med folktrons mara. ”I min spädaste barndom snattade jag i skafferiet. Och då sa min onkel: Akta dej för de kalla mumintrollen. De rusar fram ur sina krypin så fort en skåp­ snatterska visar sig och börjar gnida sina nosar mot hennes ben och då börjar hon frysa så att alla ser att där kommer en som stulit sylt och leverpastej”, berättar Tove i en tidskriftsintervju 1947.

I mellankrigstidens Finland var resurserna knappa, och det förskonade Sverige var i jämförelse ett Kanaans land som ansågs flyta av mjölk och honung. Tove an­ länder som 16-årig konststudent till den svenska huvudstaden i början av hösten 1930. Morbror Einar var som läkare en förhållandevis välbärgad man. Hans skaf­ feri bör ha varit välfyllt och fångat Toves intresse. Historien om ett litet elakt troll som var godsakernas väktare blev snabbt ett internt skämt dem emellan.

Einars gengångare sade, påstod han, ”Muhuhu!”, vilket i sin tur skulle ha gett dem deras namn. Tove ska senare påstå att mumintroll härstammar från faraoner­ na, men nämner inte om deras namn möjligen är sprunget ur ordet ”mumie”, vilket kanske ändock är en bra gissning. Det finns forskare som hävdar att Tove döpte sitt troll efter ”Al-Mu’min”, det sjunde av muslimernas 99 namn på Gud, som betyder ”den trofaste”. Men karaktäristiken stämmer inte, åtminstone inte från början.

Lika illa utrett är om just nordiska gastar hyser en speciell förkärlek till att blåsa sina offer i nacken. Hos både morbror Einar och konstnärskamraten Inganis i Helsingfors är dock just detta kännetecknande för dem. Tove Jansson skriver i sin dagbok från 1932 – hon är då 18 år – att hon just varit hemma hos Inganis och hört den förskräckligaste av spökhistorier: ”Då jag sprang in i mitt rum och låste dörren, tyckte jag mig känna Inganis hus­ spöke blåsa mig i nacken. I förskräckelsen vred jag av nyckeln på mitten, hoppade isäng som ett skott, och hörde ända till morgonen mumintrollena dra mina tofflor fram och tillbaka under sängen.”

En annan 30-talsanteckning lyder: ”ligger på mitt läger och tömmer vichy­ flaskor oavbrutet och dillar om mumintroll med Sun-Maidögon”. (Sun Maid är som bekant ett russinmärke med en brunögd omslagsflicka.)

Mumintrollet blir snart hennes signum, maskot, onda genius, vad ni vill. Figu­ ren dyker upp, ofta blott i periferin, i det mesta hon företar sig. 1934 målar hon ett svart troll som vandrar över en ödslig stadsgata. Den mörka akvarellen kom till i Tyskland, dit Tove rest för att hälsa på en moster. Dagboken avslöjar att hon sett

68

69

Vad hade hon i kikaren egentligen, när hon skapade sina mumintroll?

Själv menade Tove att det från början handlade om en nödvändig verklighetsflykt. Utan andra världskrigets fasor ingen gullig mumin. Å andra sidan gick pusselbitarna även att söka längre tillbaka i tiden. I själva verket hade muminfamiljen pockat på uppmärksamhet ända sedan Tove var en 16-årig student i Stockholm. 20 år senare stod hon på egen klippa i finska skärgården och skådade mot en framtid som äntligen kändes ljus.

Mumintrollens anfader är i böckerna en kortväxt, hårig, svartmuskig figur som bor bakom kakelugnar. I verkligheten finner man ett av de första utkasten till ”Ur-mumin” på dassväggen i Pellinge.

Tove har benämnt honom ”Snork” och en av flera olika versioner av händelsen är att snorken i själva verket är ett nidporträtt av filosofen Immanuel Kant.

”DET VAR EN GÅNG ETT MUMINTROLL ...”

I

ngen har lyckats att exakt fastställa mumintrollens ursprung och tillblivelse.

Men de lösgör sig ur skuggorna och tar på allvar över Tove Janssons fantasi, konst och skrivande i början av 1930-talet.

Det tar dock tid innan de blir runda, mjuka och sympatiska varelser. Mörka, smala och ondskefulla bor de till en början i ett skafferi på Norr Mälarstrand 26 i Stockholm. Ögonen brinner av en inre, rödaktig eld. Öronen liknar snarast horn. De är allt annat än godhjärtade, snarare släkt med folktrons mara. ”I min spädaste barndom snattade jag i skafferiet. Och då sa min onkel: Akta dej för de kalla mumintrollen. De rusar fram ur sina krypin så fort en skåp­ snatterska visar sig och börjar gnida sina nosar mot hennes ben och då börjar hon frysa så att alla ser att där kommer en som stulit sylt och leverpastej”, berättar Tove i en tidskriftsintervju 1947.

I mellankrigstidens Finland var resurserna knappa, och det förskonade Sverige var i jämförelse ett Kanaans land som ansågs flyta av mjölk och honung. Tove an­ länder som 16-årig konststudent till den svenska huvudstaden i början av hösten 1930. Morbror Einar var som läkare en förhållandevis välbärgad man. Hans skaf­ feri bör ha varit välfyllt och fångat Toves intresse. Historien om ett litet elakt troll som var godsakernas väktare blev snabbt ett internt skämt dem emellan.

Einars gengångare sade, påstod han, ”Muhuhu!”, vilket i sin tur skulle ha gett dem deras namn. Tove ska senare påstå att mumintroll härstammar från faraoner­ na, men nämner inte om deras namn möjligen är sprunget ur ordet ”mumie”, vilket kanske ändock är en bra gissning. Det finns forskare som hävdar att Tove döpte sitt troll efter ”Al-Mu’min”, det sjunde av muslimernas 99 namn på Gud, som betyder ”den trofaste”. Men karaktäristiken stämmer inte, åtminstone inte från början.

Lika illa utrett är om just nordiska gastar hyser en speciell förkärlek till att blåsa sina offer i nacken. Hos både morbror Einar och konstnärskamraten Inganis i Helsingfors är dock just detta kännetecknande för dem. Tove Jansson skriver i sin dagbok från 1932 – hon är då 18 år – att hon just varit hemma hos Inganis och hört den förskräckligaste av spökhistorier: ”Då jag sprang in i mitt rum och låste dörren, tyckte jag mig känna Inganis hus­ spöke blåsa mig i nacken. I förskräckelsen vred jag av nyckeln på mitten, hoppade isäng som ett skott, och hörde ända till morgonen mumintrollena dra mina tofflor fram och tillbaka under sängen.”

En annan 30-talsanteckning lyder: ”ligger på mitt läger och tömmer vichy­ flaskor oavbrutet och dillar om mumintroll med Sun-Maidögon”. (Sun Maid är som bekant ett russinmärke med en brunögd omslagsflicka.)

Mumintrollet blir snart hennes signum, maskot, onda genius, vad ni vill. Figu­ ren dyker upp, ofta blott i periferin, i det mesta hon företar sig. 1934 målar hon ett svart troll som vandrar över en ödslig stadsgata. Den mörka akvarellen kom till i Tyskland, dit Tove rest för att hälsa på en moster. Dagboken avslöjar att hon sett

68

69

Vad hade hon i kikaren egentligen, när hon skapade sina mumintroll?

Själv menade Tove att det från början handlade om en nödvändig verklighetsflykt. Utan andra världskrigets fasor ingen gullig mumin. Å andra sidan gick pusselbitarna även att söka längre tillbaka i tiden. I själva verket hade muminfamiljen pockat på uppmärksamhet ända sedan Tove var en 16-årig student i Stockholm. 20 år senare stod hon på egen klippa i finska skärgården och skådade mot en framtid som äntligen kändes ljus.

Mumintrollens anfader är i böckerna en kortväxt, hårig, svartmuskig figur som bor bakom kakelugnar. I verkligheten finner man ett av de första utkasten till ”Ur-mumin” på dassväggen i Pellinge.

Tove har benämnt honom ”Snork” och en av flera olika versioner av händelsen är att snorken i själva verket är ett nidporträtt av filosofen Immanuel Kant.

den gryende nazismen, med sina hakkors och massmöten, och betraktat Hitler med djup misstro.

Från samma tid finns också en teckning av en grubblande muminliknande varelse på dassväggen i skärgårdsidyllen Pellinge som Tove gjorde efter en filoso­ fisk diskussion med Prolle. De hade ofta sådana. Tove gillade Nietzsche och Bergson, men ogillade Kant och den pessimistiske Schopenhauer.

Prolle säger att teckningen med ordet ”snork” inunder borde ha kommit till när Tove var omkring 20 år, alltså runt 1935. Den text som var klottrad intill bilden är idag snudd på oläslig. ”Jag vill minnas att det var jag som skrev dit kommentaren, som inte på något sätt var genial. Sedan ritade Tove ett ilsket mumintroll.”

Tove har i en intervju påstått att citatet var biskop Thomas ord: ”Frihet är det bästa ting”, vilket också framgår av klottret. Men brorsdottern Sophia Jansson vill minnas att det också stod något i stil med: ”Skyldigheten att leva är större än rätten att dö.” Inte ens ett bevarat fotografi av väggen bringar riktig reda i myste­ riet; det är alltför suddigt och beskuret. Klottrat strax intill snorken ser man där­ emot ordet ”hattifnatt” – också detta en av de Toves skapelser som stod för något gåtfullt, smygande, lite spöklikt.

Ty redan som barn har hon dragits till det okända och skrämmande. ”För­ skräckligt” tillhör hennes favoritord, liksom ”hemskt” och ”fasansfullt”. Det mörka, rödögda Mumintrollet tycks från början ha uppstått som något kittlande mysrysigt – ungefär som fasorna i de Poe-noveller som Tove gärna plöjde. Men när världens hemskheter brakar lös på riktigt 1939, förvandlas figuren istället till ondskans motsats, till något mjukt och snällt. ”Under kriget kände jag mig så förtvivlad att jag började skriva sagor”, berät­ tar hon och medger att Mumindalen uppstår som en verklighetsflykt, ett behov av en ficka i vardagen dit hon kan söka sig för att glömma och hoppas. Den bär tydliga drag av Hammarstenarnas sommarnöjwe Ängsmarn på Blidö med sina lummiga träd, slingrande stigar och steniga stränder, men också av Pellinge med sina mystiska snår och en fyr som äger samma runda och höga form som Muminhuset.

Tove skriver med blyerts på tjocka skissblock och redigerar med blått bläck.

Det första utkastet inleds med de klassiska sagoorden: ”Det var en gång ett mumin­troll …”, men ändras i den slutgiltiga versionen till ”Det måste ha varit

70

fram på eftermiddagen någon gång i slutet av augusti som Mumintrollet och hans mamma kom in i storskogens djupaste del.”

Boken döps till Småtrollen och den stora översvämningen och det har spekulerats om huruvida temat för boken – några små sårbara varelser som söker skydd undan en väldig naturkatastrof – är en parafras på hur Tove och hennes landsmän drabbas av kriget. När den andra muminboken Kometjakten – som senare döps om till Kometen kommer – ligger på bokdiskarna 1946, anar vissa kritiker att hon inspirerats av atombomberna över Hiro­shima och Nagasaki.

Men då glömmer man Toves livslånga fascination för naturens krafter och – speciellt – hennes besök vid Vesuvius sju år tidigare.

Liksom Faffan tycks Tove alltid känna sig tryggare av att befinna sig i stormens öga. En paradox, kanske. Eller kanske just ett sätt att besvärja makterna genom att våga skåda dem i vitögat? När folksagornas elaka troll släpas ut i solen, sprick­ er de som bekant. Det motsatta tycks gälla för mumintroll, som visar sin bästa sida just när de hamnar mitt i en katastrof. Efter 1939 ska det bara dyka upp någon enstaka individ som fortfarande är mörk; en av dem skymtar i den flock av finska quislingar som köar för att återfå sina snövita särkar i den jättelika förvandlings­ maskinen Metamorfosicum i en ”Garm”-teckning från krigets sista år.

Genom muminböckerna ska det alltid dra en frisk blåst, precis som de alltid ska vara ett försvarstal för vänskap och individualism, tolerans och egensinne, glädje och melankoli, vardagspysslande och frihetstörst. Idel motsatspar, kan tyckas.

Men Tove ska alltid klara av den balansgången elegant. Hennes figurgalleri ut­ ökas hela tiden, som ville hon avsmaka ännu en bit av det som kallas mänskligt liv och är så brokigt, myllrande och rikt.

Att Muminmamman har sin förlaga i Toves egen mamma, därom behöver ingen tvista. Hos Ham fanns samma trygga tolerans, samma lugna överseende.

(Liksom Muminmamman behärskade hon även till fullo konsten att tälja bark­ båtar.) Prolle minns hur han en gång blandade till en hemmagjord bomb som så när berövade honom synen. ”Ham sa knappt något alls. Virade bara en våt handduk runt mina svedda ögonbryn. Sedan gick vi hand i hand till doktorn som bodde på samma gata. Hela tiden var hon lugn som en filbunke.”

Men de flesta andra försök att hitta verkliga förebilder är dömda att miss­ lyckas. ”Snarare blev Tove lite illa berörd när folk ville veta vem som var vem”, säger Prolle. Att de stelbentaste av hemulerna är gestaltade efter de myndighets­ personer som konstnärsfamiljen Jansson avskydde är tveklöst. Men man ska inte glömma att Tove själv också var en pliktmänniska, på samma sätt som man i henne kan finna Filifjonkans saknad, Misans sorg, Mymlans kärlekstörst och Lilla Mys lust att bita dumt folk i benet. Även Mumintrollet, den som slits mest mellan drömmen om en familj och drömmen om friheten, finns förstås i Tove, men kanske ännu mer i hennes bröder, som båda bildade familj, men fortsatte att segla på havet, skriva romaner, gräva guld och blanda sprängämnen.

Den sorglöse vagabonden Snusmumriken har många försökt att identifiera som Toves älskare Atos: klok, ständigt på väg, ovillig att binda sig till både männi­ skor och materia. Detta kompliceras dock av att Mumindalen även innehåller Bisamråttan, som likt Atos röker pipa och läser tjocka böcker om filosofi och poli­ tik. (Atos hade också döpt en pöl i sitt grannskap till just Bisamkärret.) En teck­ ning visar denne dystre filosof i sin hängmatta i färd med att läsa ett verk med titeln Om alltings onödighet. Den bör Atos, med sin humor och självironi, ha gillat skarpt.

Muminpappan tycker om storm, tobaksvaror, bokskrivande och att dricka

Studiekamraten Tapio Tapiovaara blev Toves stora kärlek under kriget. ”Tapsa” var också konstnär och bidrog till att Tove började måla i olja.

Kamraten Inganis berättade för Tove om det hemska husspöket som ibland kunde komma bakifrån och pusta honom i nacken. Här fanns ett tydligt släktskap med de svenska skafferi­ trollen på Norr Mälarstrand 26. De gillade också att blåsa sin andedräkt över den som minst anade det.

71

Omslagen till de två första mumin­ böckerna, utgivna 1945 respektive 1946.

Den första, Småtrollen och den stora översvämningen, var i själva verket ett 48-sidigt häfte och Tove skämdes en smula för verket. Hon ansåg historien banal och teckningarna omogna.

Kometjakten var betydligt bättre, tyckte hon. I båda gick det att hitta tydliga paralleller till såväl kriget som hennes resa till vulkanen Vesuvius. Temat var små, sympatiska och sårbara varelser som plötsligt hamnat under ett dödligt hot.

En av snorkarna i ”Garm”, ritad 1943.

den gryende nazismen, med sina hakkors och massmöten, och betraktat Hitler med djup misstro.

Från samma tid finns också en teckning av en grubblande muminliknande varelse på dassväggen i skärgårdsidyllen Pellinge som Tove gjorde efter en filoso­ fisk diskussion med Prolle. De hade ofta sådana. Tove gillade Nietzsche och Bergson, men ogillade Kant och den pessimistiske Schopenhauer.

Prolle säger att teckningen med ordet ”snork” inunder borde ha kommit till när Tove var omkring 20 år, alltså runt 1935. Den text som var klottrad intill bilden är idag snudd på oläslig. ”Jag vill minnas att det var jag som skrev dit kommentaren, som inte på något sätt var genial. Sedan ritade Tove ett ilsket mumintroll.”

Tove har i en intervju påstått att citatet var biskop Thomas ord: ”Frihet är det bästa ting”, vilket också framgår av klottret. Men brorsdottern Sophia Jansson vill minnas att det också stod något i stil med: ”Skyldigheten att leva är större än rätten att dö.” Inte ens ett bevarat fotografi av väggen bringar riktig reda i myste­ riet; det är alltför suddigt och beskuret. Klottrat strax intill snorken ser man där­ emot ordet ”hattifnatt” – också detta en av de Toves skapelser som stod för något gåtfullt, smygande, lite spöklikt.

Ty redan som barn har hon dragits till det okända och skrämmande. ”För­ skräckligt” tillhör hennes favoritord, liksom ”hemskt” och ”fasansfullt”. Det mörka, rödögda Mumintrollet tycks från början ha uppstått som något kittlande mysrysigt – ungefär som fasorna i de Poe-noveller som Tove gärna plöjde. Men när världens hemskheter brakar lös på riktigt 1939, förvandlas figuren istället till ondskans motsats, till något mjukt och snällt. ”Under kriget kände jag mig så förtvivlad att jag började skriva sagor”, berät­ tar hon och medger att Mumindalen uppstår som en verklighetsflykt, ett behov av en ficka i vardagen dit hon kan söka sig för att glömma och hoppas. Den bär tydliga drag av Hammarstenarnas sommarnöjwe Ängsmarn på Blidö med sina lummiga träd, slingrande stigar och steniga stränder, men också av Pellinge med sina mystiska snår och en fyr som äger samma runda och höga form som Muminhuset.

Tove skriver med blyerts på tjocka skissblock och redigerar med blått bläck.

Det första utkastet inleds med de klassiska sagoorden: ”Det var en gång ett mumin­troll …”, men ändras i den slutgiltiga versionen till ”Det måste ha varit

70

fram på eftermiddagen någon gång i slutet av augusti som Mumintrollet och hans mamma kom in i storskogens djupaste del.”

Boken döps till Småtrollen och den stora översvämningen och det har spekulerats om huruvida temat för boken – några små sårbara varelser som söker skydd undan en väldig naturkatastrof – är en parafras på hur Tove och hennes landsmän drabbas av kriget. När den andra muminboken Kometjakten – som senare döps om till Kometen kommer – ligger på bokdiskarna 1946, anar vissa kritiker att hon inspirerats av atombomberna över Hiro­shima och Nagasaki.

Men då glömmer man Toves livslånga fascination för naturens krafter och – speciellt – hennes besök vid Vesuvius sju år tidigare.

Liksom Faffan tycks Tove alltid känna sig tryggare av att befinna sig i stormens öga. En paradox, kanske. Eller kanske just ett sätt att besvärja makterna genom att våga skåda dem i vitögat? När folksagornas elaka troll släpas ut i solen, sprick­ er de som bekant. Det motsatta tycks gälla för mumintroll, som visar sin bästa sida just när de hamnar mitt i en katastrof. Efter 1939 ska det bara dyka upp någon enstaka individ som fortfarande är mörk; en av dem skymtar i den flock av finska quislingar som köar för att återfå sina snövita särkar i den jättelika förvandlings­ maskinen Metamorfosicum i en ”Garm”-teckning från krigets sista år.

Genom muminböckerna ska det alltid dra en frisk blåst, precis som de alltid ska vara ett försvarstal för vänskap och individualism, tolerans och egensinne, glädje och melankoli, vardagspysslande och frihetstörst. Idel motsatspar, kan tyckas.

Men Tove ska alltid klara av den balansgången elegant. Hennes figurgalleri ut­ ökas hela tiden, som ville hon avsmaka ännu en bit av det som kallas mänskligt liv och är så brokigt, myllrande och rikt.

Att Muminmamman har sin förlaga i Toves egen mamma, därom behöver ingen tvista. Hos Ham fanns samma trygga tolerans, samma lugna överseende.

(Liksom Muminmamman behärskade hon även till fullo konsten att tälja bark­ båtar.) Prolle minns hur han en gång blandade till en hemmagjord bomb som så när berövade honom synen. ”Ham sa knappt något alls. Virade bara en våt handduk runt mina svedda ögonbryn. Sedan gick vi hand i hand till doktorn som bodde på samma gata. Hela tiden var hon lugn som en filbunke.”

Men de flesta andra försök att hitta verkliga förebilder är dömda att miss­ lyckas. ”Snarare blev Tove lite illa berörd när folk ville veta vem som var vem”, säger Prolle. Att de stelbentaste av hemulerna är gestaltade efter de myndighets­ personer som konstnärsfamiljen Jansson avskydde är tveklöst. Men man ska inte glömma att Tove själv också var en pliktmänniska, på samma sätt som man i henne kan finna Filifjonkans saknad, Misans sorg, Mymlans kärlekstörst och Lilla Mys lust att bita dumt folk i benet. Även Mumintrollet, den som slits mest mellan drömmen om en familj och drömmen om friheten, finns förstås i Tove, men kanske ännu mer i hennes bröder, som båda bildade familj, men fortsatte att segla på havet, skriva romaner, gräva guld och blanda sprängämnen.

Den sorglöse vagabonden Snusmumriken har många försökt att identifiera som Toves älskare Atos: klok, ständigt på väg, ovillig att binda sig till både männi­ skor och materia. Detta kompliceras dock av att Mumindalen även innehåller Bisamråttan, som likt Atos röker pipa och läser tjocka böcker om filosofi och poli­ tik. (Atos hade också döpt en pöl i sitt grannskap till just Bisamkärret.) En teck­ ning visar denne dystre filosof i sin hängmatta i färd med att läsa ett verk med titeln Om alltings onödighet. Den bör Atos, med sin humor och självironi, ha gillat skarpt.

Muminpappan tycker om storm, tobaksvaror, bokskrivande och att dricka

Studiekamraten Tapio Tapiovaara blev Toves stora kärlek under kriget. ”Tapsa” var också konstnär och bidrog till att Tove började måla i olja.

Kamraten Inganis berättade för Tove om det hemska husspöket som ibland kunde komma bakifrån och pusta honom i nacken. Här fanns ett tydligt släktskap med de svenska skafferi­ trollen på Norr Mälarstrand 26. De gillade också att blåsa sin andedräkt över den som minst anade det.

71

Omslagen till de två första mumin­ böckerna, utgivna 1945 respektive 1946.

Den första, Småtrollen och den stora översvämningen, var i själva verket ett 48-sidigt häfte och Tove skämdes en smula för verket. Hon ansåg historien banal och teckningarna omogna.

Kometjakten var betydligt bättre, tyckte hon. I båda gick det att hitta tydliga paralleller till såväl kriget som hennes resa till vulkanen Vesuvius. Temat var små, sympatiska och sårbara varelser som plötsligt hamnat under ett dödligt hot.

En av snorkarna i ”Garm”, ritad 1943.

smuggelsprit ihop med vänner – precis som Faffan. Men detta gör även Tove. Å andra sidan brukade hon påpeka att hon mest kände sig som ett Skrutt; något ynkligt, ängsligt och skruttigt.

Snorkfröken är kanske knepigast att härleda, eftersom hon ligger så långt från den handlingskraftiga Toves eget kvinnoideal. Intressant är att Mumintrollet från började kallades just Snorken, när han dök upp som Toves signatur i satir­ tidningen ”Garm”. Varifrån namnet kom är oklart. Ett poem från 1876 av Toves favoritförfattare Lewis Carroll handlar om den mystiska fantasivarelsen Snarken som bor på en ödslig ö, har dåligt sinne för humor och gillar att bada, men hittills tycks ingen forskare ha kopplat ihop de två.

Den unga Tove benämnde sig gärna ”Fru Snork”, men ska ha övergivit namnet för att det kändes för negativt, för … ja, just snorkigt. Däremot tycktes hon inget ha emot att låta Mumintrollets fästmö behålla epitetet. Brorsdottern Sophia Jansson vill dock peka på att fåfängan bodde även i Tove: ”Hon gillade inte att komma med håret på ända, hade bra koll på kläder och var alltid mån om att se vacker ut. Dess­ utom får man inte glömma Snorkfrökens fina sidor, inte minst hennes lojalitet.”

Det har spekulerats i om de elektriska, ständigt marscherande hattifnattarna är en freudiansk symbol för otyglad sexuell lust; de ser ju onekligen ut som vand­ rande fallosar. En psykolog (dem Tove ibland föraktfullt kallade ”psykofnattar”) berättade för henne att en dröm som Tove hade haft på 30-talet om vargliknande hundar i solnedgången på en strand, betydde ”undertryckta drifter och förbjuden sensualitet”. Hattifnattarna skulle enligt honom komma ur samma undermed­ vetna strömmar.

Men man ska nog akta sig för att dra dessa förklaringsmodeller alltför långt.

Alla författare vet att deras texter delvis lever ett eget liv. Det händer saker under resans gång. Och Mumindalen är ingen allegori. Det är inte som i böckerna om Pelle Svanslös, där alla katter är förklädda porträtt av författaren Gösta Knuts­ sons vänner eller fiender.

Då liknar Tove mer Astrid Lindgren, inte blott för att de båda debuterar som barnboksförfattare 1945. De skulle träffas vid några tillfällen, men aldrig bli mer än bekanta. Kanske var de rent av alltför lika? Båda blev sitt lands mest hyllade sago­tant, båda var prestigelösa och chosefria, krassa och romantiska, fantasifulla och realistiska, vurmade för naturen, hade skrivarstuga i skärgården, präntade för hand med reservoarpenna, drev en ny syn på familjen, lät sina figurer bryta mot gamla könsnormer, hyste en speciell förkärlek till kometer och ingen av dem vek undan för skräck och död.

Tove hämtade, precis som Astrid, mycket av sitt stoff ur verkligheten, men aktade sig noga för att målas in i ett hörn när hon intervjuades. Hon hatade förhör ända sedan skoltiden och kunde lika gärna svara att Mumintrollet föddes en dag när hon såg en översnöad stubbe i skogen, där överhänget tycktes bilda en näsa, som att figuren hade gjort debut på en dassvägg på en ö i skärgården. Det viktiga var att berätta en god historia.

Förutom Muminmamman (Ham) har dock ytterligare tre figurer verkligen före­bilder av kött och blod. I Trollkarlens hatt gör kärleksparet Tofslan och Vifslan entré, släpande på en kappsäck, och Tove skulle aldrig förneka att de var skissade efter henne själv och Vivica Bandler.

Den tredje är Too-ticki, som låter vänta på sig – en klok, lite manhaftig lintott med stora ögon, säckig fiskartröja, låg tyngdpunkt och något diffus könstillhörig­ het. Det är grafikern Tuulikki Pietilä, som Tove 1956 dragit in i både sin egen vardag och i sagans Mumindal.

För äntligen har hon hittat den livskamrat hon så länge sökt.

73

Är det Muminhuset som skymtar på kullen? Glosholmens fyr med sin runda form och sitt spetsiga tak, har utpekats som en av förebilderna till den byggnad som Tove senare skulle låta uppföra i sin fantasis dalgång. Bland andra inspirationskällor nämns också barn­ domens många kakelugnar och ett runt torn som hon kunde skåda från sitt ateljéfönster. Lite skämtsamt kunde Tove ge sig själv diagnosen ”turriphilia”, en sjuklig besatthet av torn. Glos­ holmens fyr i Borgå skärgård var ett populärt utflyktsmål fram till kriget, då den sprängdes av finska militären eftersom den utgjorde ett alltför bra landmärke för ryska bombplan på väg mot Helsingfors. Från vänster Tove, Ham, Prolle, morbror Harald och Faffan.

smuggelsprit ihop med vänner – precis som Faffan. Men detta gör även Tove. Å andra sidan brukade hon påpeka att hon mest kände sig som ett Skrutt; något ynkligt, ängsligt och skruttigt.

Snorkfröken är kanske knepigast att härleda, eftersom hon ligger så långt från den handlingskraftiga Toves eget kvinnoideal. Intressant är att Mumintrollet från började kallades just Snorken, när han dök upp som Toves signatur i satir­ tidningen ”Garm”. Varifrån namnet kom är oklart. Ett poem från 1876 av Toves favoritförfattare Lewis Carroll handlar om den mystiska fantasivarelsen Snarken som bor på en ödslig ö, har dåligt sinne för humor och gillar att bada, men hittills tycks ingen forskare ha kopplat ihop de två.

Den unga Tove benämnde sig gärna ”Fru Snork”, men ska ha övergivit namnet för att det kändes för negativt, för … ja, just snorkigt. Däremot tycktes hon inget ha emot att låta Mumintrollets fästmö behålla epitetet. Brorsdottern Sophia Jansson vill dock peka på att fåfängan bodde även i Tove: ”Hon gillade inte att komma med håret på ända, hade bra koll på kläder och var alltid mån om att se vacker ut. Dess­ utom får man inte glömma Snorkfrökens fina sidor, inte minst hennes lojalitet.”

Det har spekulerats i om de elektriska, ständigt marscherande hattifnattarna är en freudiansk symbol för otyglad sexuell lust; de ser ju onekligen ut som vand­ rande fallosar. En psykolog (dem Tove ibland föraktfullt kallade ”psykofnattar”) berättade för henne att en dröm som Tove hade haft på 30-talet om vargliknande hundar i solnedgången på en strand, betydde ”undertryckta drifter och förbjuden sensualitet”. Hattifnattarna skulle enligt honom komma ur samma undermed­ vetna strömmar.

Men man ska nog akta sig för att dra dessa förklaringsmodeller alltför långt.

Alla författare vet att deras texter delvis lever ett eget liv. Det händer saker under resans gång. Och Mumindalen är ingen allegori. Det är inte som i böckerna om Pelle Svanslös, där alla katter är förklädda porträtt av författaren Gösta Knuts­ sons vänner eller fiender.

Då liknar Tove mer Astrid Lindgren, inte blott för att de båda debuterar som barnboksförfattare 1945. De skulle träffas vid några tillfällen, men aldrig bli mer än bekanta. Kanske var de rent av alltför lika? Båda blev sitt lands mest hyllade sago­tant, båda var prestigelösa och chosefria, krassa och romantiska, fantasifulla och realistiska, vurmade för naturen, hade skrivarstuga i skärgården, präntade för hand med reservoarpenna, drev en ny syn på familjen, lät sina figurer bryta mot gamla könsnormer, hyste en speciell förkärlek till kometer och ingen av dem vek undan för skräck och död.

Tove hämtade, precis som Astrid, mycket av sitt stoff ur verkligheten, men aktade sig noga för att målas in i ett hörn när hon intervjuades. Hon hatade förhör ända sedan skoltiden och kunde lika gärna svara att Mumintrollet föddes en dag när hon såg en översnöad stubbe i skogen, där överhänget tycktes bilda en näsa, som att figuren hade gjort debut på en dassvägg på en ö i skärgården. Det viktiga var att berätta en god historia.

Förutom Muminmamman (Ham) har dock ytterligare tre figurer verkligen före­bilder av kött och blod. I Trollkarlens hatt gör kärleksparet Tofslan och Vifslan entré, släpande på en kappsäck, och Tove skulle aldrig förneka att de var skissade efter henne själv och Vivica Bandler.

Den tredje är Too-ticki, som låter vänta på sig – en klok, lite manhaftig lintott med stora ögon, säckig fiskartröja, låg tyngdpunkt och något diffus könstillhörig­ het. Det är grafikern Tuulikki Pietilä, som Tove 1956 dragit in i både sin egen vardag och i sagans Mumindal.

För äntligen har hon hittat den livskamrat hon så länge sökt.

73

Är det Muminhuset som skymtar på kullen? Glosholmens fyr med sin runda form och sitt spetsiga tak, har utpekats som en av förebilderna till den byggnad som Tove senare skulle låta uppföra i sin fantasis dalgång. Bland andra inspirationskällor nämns också barn­ domens många kakelugnar och ett runt torn som hon kunde skåda från sitt ateljéfönster. Lite skämtsamt kunde Tove ge sig själv diagnosen ”turriphilia”, en sjuklig besatthet av torn. Glos­ holmens fyr i Borgå skärgård var ett populärt utflyktsmål fram till kriget, då den sprängdes av finska militären eftersom den utgjorde ett alltför bra landmärke för ryska bombplan på väg mot Helsingfors. Från vänster Tove, Ham, Prolle, morbror Harald och Faffan.

”JAG VILL ROA, INTE UPPLYSA”

B

ara några år efter sin födelse har Mumintrollet gett sin skapare världs­ rykte och efterlängtade rikedomar. Men samtidigt har han blivit en börda. Ett tveeggat svärd. En välsignelse och en förbannelse. ”Jag vill roa, inte upplysa”, säger Tove gång på gång, men det är som om inte alla har öron att höra detta. Insändarsignaturen ”Konfunderad pappa” har 1949 sett pjäsen Mumintrollet och kometen och upprörts över ”supande profeter och saftiga kraftuttryck”. En mamma uppger att hennes barn efter före­ ställningen bett om en ”mahognygrogg” och börjat svära. En annan påstår att familjens lille son förklarat sig vara en hattifnatt och numera skrider runt i våning­ en med utspärrade fingrar, mumlande ”O horisonter, O horisonter!”

Men även de lojala fansen tar på krafterna. Det dimper i snitt ner sju beundrar­ brev per dag. Till och med en flaskpost (!) hittar fram till Toves ateljé. Så ock ett brev adresserat: ”Till Skruttet, Mumindalen, eventuellt Helsingfors, Finland.”

Ur ett stort kuvert faller ett regn av mindre brev från en skolklass och en lärares vädjan, som ärligt talat mest liknar en befallning: ”Snälla svara varje elev indivi­ duellt.” Ett annat lyder: ”Hej vi är tre tjejer som har väldigt bråttom med vår upp­ sats om dig, så kunde du hjälpa till med att alldeles kort säga hur du började skriva och varför och vad du menar med livet och sen ett budskap till ungdomen, du vet nog. Tack på förhand.”

Tove förmår dåligt att ducka. Hon är en pliktmänniska, dessutom en skrivan­ de sådan. Vet vad ett brev kan betyda för en ung människa. Varvid en redan sliten författare än en gång fattar sin reservoarpenna och sträcker sig efter bunten med tomma, vita ark …

Hur kunde det bli så här?

Svaret måste kanske sökas i mångas hemliga läng­ tan efter en gömd Mumindal, en fredad zon där vän­ lig­heten, lekfullheten och äventyret står i centrum.

Men också i det faktum att Mumintrollet tryggar Toves vardag.

Hon har kämpat mot obetalda räkningar och iskallt golvdrag. Visserligen säljer hon under kriget det mesta av det hon målar, men det handlar inte om några fantasi­ summor och hon har inte råd att ha skrupler. När elföre­ taget Strömbergs inte är nöjda med den beställda vägg­ målningen till sin fabrik – Tove har skapat ett färggrant, prunkande paradis – gör hon utan prut en tavla till, före­ställande eldistribution. Bland andra kunder märks blivande telejätten Nokia som 1942 fortfarande är en gummifabrik, samt ett bryggeri som vill ha reklam­ bilder för sina kolsyrade drycker.

10 8

10 9

Kluven mellan två världar. På 50-talet började Mumindalens invånare kräva sin tribut. Det som alltid hade varit längtansfullt, ljust och roligt, fick nu även en mörkare baksida. Likt Sniff förstod Tove att det låg pengar i mumintrollen – men också att både hon och de riskerade att hamna i rövarhänder. Det var slitsamt att leva upp till både beundrarnas och affärsmännens drömmar och krav.

Redan som 14-åring hade Tove gjort ett försök att skriva en egen pjäs, där hjälten hette James Roadville och skurken Wawatam. Den 29 december 1949 fick hon se sina mumintroll begå teaterpremiär. Mumintrollet och kometen sattes upp på Svenska teatern i Helsingfors och blev en succé. Regissör var Vivica Bandler.

”JAG VILL ROA, INTE UPPLYSA”

B

ara några år efter sin födelse har Mumintrollet gett sin skapare världs­ rykte och efterlängtade rikedomar. Men samtidigt har han blivit en börda. Ett tveeggat svärd. En välsignelse och en förbannelse. ”Jag vill roa, inte upplysa”, säger Tove gång på gång, men det är som om inte alla har öron att höra detta. Insändarsignaturen ”Konfunderad pappa” har 1949 sett pjäsen Mumintrollet och kometen och upprörts över ”supande profeter och saftiga kraftuttryck”. En mamma uppger att hennes barn efter före­ ställningen bett om en ”mahognygrogg” och börjat svära. En annan påstår att familjens lille son förklarat sig vara en hattifnatt och numera skrider runt i våning­ en med utspärrade fingrar, mumlande ”O horisonter, O horisonter!”

Men även de lojala fansen tar på krafterna. Det dimper i snitt ner sju beundrar­ brev per dag. Till och med en flaskpost (!) hittar fram till Toves ateljé. Så ock ett brev adresserat: ”Till Skruttet, Mumindalen, eventuellt Helsingfors, Finland.”

Ur ett stort kuvert faller ett regn av mindre brev från en skolklass och en lärares vädjan, som ärligt talat mest liknar en befallning: ”Snälla svara varje elev indivi­ duellt.” Ett annat lyder: ”Hej vi är tre tjejer som har väldigt bråttom med vår upp­ sats om dig, så kunde du hjälpa till med att alldeles kort säga hur du började skriva och varför och vad du menar med livet och sen ett budskap till ungdomen, du vet nog. Tack på förhand.”

Tove förmår dåligt att ducka. Hon är en pliktmänniska, dessutom en skrivan­ de sådan. Vet vad ett brev kan betyda för en ung människa. Varvid en redan sliten författare än en gång fattar sin reservoarpenna och sträcker sig efter bunten med tomma, vita ark …

Hur kunde det bli så här?

Svaret måste kanske sökas i mångas hemliga läng­ tan efter en gömd Mumindal, en fredad zon där vän­ lig­heten, lekfullheten och äventyret står i centrum.

Men också i det faktum att Mumintrollet tryggar Toves vardag.

Hon har kämpat mot obetalda räkningar och iskallt golvdrag. Visserligen säljer hon under kriget det mesta av det hon målar, men det handlar inte om några fantasi­ summor och hon har inte råd att ha skrupler. När elföre­ taget Strömbergs inte är nöjda med den beställda vägg­ målningen till sin fabrik – Tove har skapat ett färggrant, prunkande paradis – gör hon utan prut en tavla till, före­ställande eldistribution. Bland andra kunder märks blivande telejätten Nokia som 1942 fortfarande är en gummifabrik, samt ett bryggeri som vill ha reklam­ bilder för sina kolsyrade drycker.

10 8

10 9

Kluven mellan två världar. På 50-talet började Mumindalens invånare kräva sin tribut. Det som alltid hade varit längtansfullt, ljust och roligt, fick nu även en mörkare baksida. Likt Sniff förstod Tove att det låg pengar i mumintrollen – men också att både hon och de riskerade att hamna i rövarhänder. Det var slitsamt att leva upp till både beundrarnas och affärsmännens drömmar och krav.

Redan som 14-åring hade Tove gjort ett försök att skriva en egen pjäs, där hjälten hette James Roadville och skurken Wawatam. Den 29 december 1949 fick hon se sina mumintroll begå teaterpremiär. Mumintrollet och kometen sattes upp på Svenska teatern i Helsingfors och blev en succé. Regissör var Vivica Bandler.

Att Tove 1945 på allvar börjar skriva böcker handlar mycket om att försöka hitta ännu en födkrok, ännu en stol att sitta på. Märkligt nog ska alla syskonen Jansson släppa böcker ungefär samtidigt: Prolle Ung man vandrar allena och Lasse Härskaren. I familjen anses allmänt minstingen Lasse vara det största löftet. Han har fått hoppa över en klass i skolan. Under en bilfärd undrar storebror varför Lasse är så tyst och får svaret: ”Stör mig inte, jag multiplicerar tresiffriga tal i huvudet.”

Första muminboken Småtrollen och den stora översvämningen löser inte Toves eko­ nomiska problem. Den enda tidning som uppmärksammar den är ”Arbetar­bladet”, där chefredaktören råkar heta Atos Wirtanen … Första året säljs enbart 219 exem­ plar, nästa 183. Inte heller uppföljaren Kometjakten blir någon större succé.

Nej, det är långt ifrån några sötebrödsdagar, inte ännu. Det förhatliga kriget är visserligen över, men kärleken fortsätter att vara ett minfält. Först tar det slut med Vivica, sedan är den ständigt svårfångade Atos plötsligt beredd att ordna bröllop: ”Tove, är det sant att vi ännu inte gift oss? Det trodde jag redan, det har vi bestämt försummat.” Bara för att några månader senare vara lika fjär som alltid.

Som vanligt är det skapandet som räddar Toves humör. I efterdyningarna av den söndertrasade lovestoryn med ”Vifslan” har hon farit ut till Pellinge skärgård och börjat bygga ”Vindrosens hus”. Bor i tält och arbetar. ”Man blir genomtrött av att hela dagarna släpa sten och bräder, röja, staga resvirket, såga och hamra.”

Den synliga stugan är blott på fyra gånger fem meter, men Tove bygger också ett inre hus; ett hem för själen. I familjen Jansson har depressionerna legat på lur och Tove är inget undantag. Men byggandet, tecknandet och skrivandet håller demonerna på avstånd. Ännu i oktober 1947 är hon kvar på ön. Vid fotogen­ lampans sken har en tredje muminbok vuxit fram, Trollkarlens hatt. Tove hoppas att den i alla fall ska ge henne råd att köpa den husbåt hon länge drömt om. En ateljé, en sommarstuga och ett flytande hem – det är som om denna treenighet av fastigheter ska skänka henne arbetsron och friden hon ständigt söker.

Men plötsligt en dag är ateljén hotad. Hyresvärden har lurat i henne att den är såld till ett tryckeri. Det är bara att packa ihop Faffans nakenskulpturer och den gyllene sänghimlen. Men Tove synar bluffen och lyckas mot alla odds få ett bank­ lån inom 24 timmar för att själv köpa loss ateljén. Den skurkaktige värden vill ha 100 000 mark i handpenning, men nöjer sig till Toves förvåning med några av hennes tavlor. ”Och den fan accepterade dem som pant!” Plötsligt är hon ägare till sin egen arbetsplats. ”Inte ens Faffan kan längre hindra mig från att krypa in i mitt torn och måla mina stilleben utan tendens.”

Och det är nu – i början av 50-talet – som allting slutligen lossnar. Trollkarlens hatt börjar sälja utomlands, inte minst i Sverige och England. Till och med USA har vaknat. Tove skriver till sin gamla vän Eva Konikoff: ”Trots att I’m terribly fed up with the critter kan jag knappast tänka mig något roligare än att han fick fotfäste i Amerika. Hans ’husse’ skulle nog komma efter så småningom …” ”Kreaturet”, ja. Det är tydligt att denne nu på allvar har hittat nyckeln till läsar­ nas hjärta. En novemberdag knackar en pappa och två barn på ateljédörren. De säger sig vara hängivna beundrare av Mumintrollet och hans skapare. Med sig har de en bok full av Toves teckningar. Det gör henne djupt rörd. ”Har känt mig lite fånig med mina sagor”, skriver hon efteråt. ”Men ett besök av det här slaget hjäl­ per en att se saken på rätt sätt.” En annan notering lyder: ”Idag kom en mycket liten dam till mig och talade om att hon cirkulerar en demonstrationslista i skolan: Varför kommer det ingen ny Mumin?”

Tove kallar sig numera ”stolt muminkrönikörska” och svarar ja när det stora varuhuset Stockmann i Helsingfors föreslår en speciell kampanj med mumintroll i bland annat keramik, tyg, näsdukar och broscher. NK i Stockholm hänger på.

Under tio dagar kommer 50 000 svenskar för att shoppa specialtillverkade

110

slipsar, pussel, sparbössor, twistband, hängslen, tapeter, almanackor och pappers­korgar, till och med mumintroll i läder.

Det är en enormt kreativ period i Toves liv. 1952 släpper hon barnboken Hur gick det sen? som närmast måste klassas som ett konstverk. Hon förklarar själv i ett brev till Eva Konikoff: ”Idén är ganska skojig. Varje sida är genomslagen med ett hål, föreställande en dörr, en grottöppning, en kakelugnslucka eller någonting annat som passar in i sammanhanget. Personerna kryper igenom och möts på nästa sida av högst förvånande ting.” Bland influenserna kan anas en av barn­ domens favoritböcker, Elsa Beskows Tomtebobarnen. Lilla Tove skrämdes av det hemska trollet som tittade fram bakom en sten och Ham klistrade över en lapp. En annan av Hams godnattsagor förställde vilda djur som doldes bakom galler som gick att vika upp.

Nu börjar också priserna dugga in. Tove far 1953 till Sverige för att ta emot Nils Holgersson-plaketten, får 10 000 kronor och en gås i glas. Hon säger sig aldrig ha varit så nervös i hela sitt liv. Tvingas efter banketten lägga sig till sängs med magknip. Konstaterar förvånat att berömmelsen inte alls har gjort henne tuffare, snarare lite folkskygg.

Det är nästan skönt att få fara upp till Österbotten för att vintertid måla ett verk som varit beställt en tid: en altartavla i Övermarks nybyggda kyrka förestäl­ lande de fåvitska jungfrurna. Fönstren är inte ens insatta. Det flortunna blad­ guldet sliter sig och Tove tvingas jaga tafatt över golvet, iförd halsduk och fodrad mössa. I pauserna läser hon Davids psalmer, men finner dem enformiga. ”Han mest grälar på sina fiender och ber Gud förgöra dem.”

Särskilt religiös har hon aldrig varit. Tyska översätta­ ren av Kometjakten har utan hennes vetskap förvandlat mumintrollen till gudfruktiga själar som ber aftonbön innan de inträder i vinteridet. Det har upprört henne. I sin femte muminbok, Farlig midsommar, låter hon nu hädiskt lilla My guppa runt som Mose i en simpel sykorg och när Mymlan ber My vara snäll, så att de kommer till himlen, blir svaret: ”Måste vi in i himlen? Och hur kommer man ut därifrån?”

Himlen, ja … Som 15-åring gjorde Tove den tecknade serien ”Fotbollen som flög till himlen”, och 1947 åter­ upptog hon för ett halvår konsten att rita strippar i Atos Wirtanens tidning ”Ny Tid”. Fem år senare anländer från England en vänlig gentleman vid namn Charles Sutton.

Besöket råkar sammanfalla med första maj, och resten av sitt liv ska mr Sutton, misstänker Tove, tro att Helsing­ fors är en stad där alla skrattar, bär vita mössor, viftar med ballonger och skålar i champagne.

Charles Sutton representerar världens största dags­ tidning, ”The Evening News”, med en upplaga på 12 mil­ joner. Nu vill han att Tove ska förvandla sina mumintroll till ”comic strips”. I en månad går hon på kurs i London, lär sig allt om cliffhangers, pratbubblor och de oskrivna brittiska koderna: Döden får till exempel bara nämnas i historien om den inträffat före år 1800. Ingen får äta upp någon annan. Alla slut måste vara lyckliga. Sexualiteten är bannlyst. (Mr Sutton är till exempel inte helt lycklig över hattifnattarnas form.) Att Muminpappan skriver sin bok på toalettpapper ändras till hushållspapper.

Tove blev snabbt älskad i grannlandet Sverige. 1953 mottog hon Nils Holgersson-plaketten och 10 000 kronor ur handen på Sveriges Författareförenings ordförande Stellan Arvidson för sin bok Hur gick det sen? Samtidigt var hon krass när det gällde utmärkelser, titlar, prisutdelningar och pampiga sammankomster: ”Finns det något fånigare än högtidliga herrar på möten?”

111

Varuhuset NK i Stockholm gjorde 1956 en speciell muminsatsning. Det blev en dundrande succé. 50 000 svenskar köade för att få köpa sparbössor, slipsar, pussel, hängslen och andra produkter med muminmotiv.

Att Tove 1945 på allvar börjar skriva böcker handlar mycket om att försöka hitta ännu en födkrok, ännu en stol att sitta på. Märkligt nog ska alla syskonen Jansson släppa böcker ungefär samtidigt: Prolle Ung man vandrar allena och Lasse Härskaren. I familjen anses allmänt minstingen Lasse vara det största löftet. Han har fått hoppa över en klass i skolan. Under en bilfärd undrar storebror varför Lasse är så tyst och får svaret: ”Stör mig inte, jag multiplicerar tresiffriga tal i huvudet.”

Första muminboken Småtrollen och den stora översvämningen löser inte Toves eko­ nomiska problem. Den enda tidning som uppmärksammar den är ”Arbetar­bladet”, där chefredaktören råkar heta Atos Wirtanen … Första året säljs enbart 219 exem­ plar, nästa 183. Inte heller uppföljaren Kometjakten blir någon större succé.

Nej, det är långt ifrån några sötebrödsdagar, inte ännu. Det förhatliga kriget är visserligen över, men kärleken fortsätter att vara ett minfält. Först tar det slut med Vivica, sedan är den ständigt svårfångade Atos plötsligt beredd att ordna bröllop: ”Tove, är det sant att vi ännu inte gift oss? Det trodde jag redan, det har vi bestämt försummat.” Bara för att några månader senare vara lika fjär som alltid.

Som vanligt är det skapandet som räddar Toves humör. I efterdyningarna av den söndertrasade lovestoryn med ”Vifslan” har hon farit ut till Pellinge skärgård och börjat bygga ”Vindrosens hus”. Bor i tält och arbetar. ”Man blir genomtrött av att hela dagarna släpa sten och bräder, röja, staga resvirket, såga och hamra.”

Den synliga stugan är blott på fyra gånger fem meter, men Tove bygger också ett inre hus; ett hem för själen. I familjen Jansson har depressionerna legat på lur och Tove är inget undantag. Men byggandet, tecknandet och skrivandet håller demonerna på avstånd. Ännu i oktober 1947 är hon kvar på ön. Vid fotogen­ lampans sken har en tredje muminbok vuxit fram, Trollkarlens hatt. Tove hoppas att den i alla fall ska ge henne råd att köpa den husbåt hon länge drömt om. En ateljé, en sommarstuga och ett flytande hem – det är som om denna treenighet av fastigheter ska skänka henne arbetsron och friden hon ständigt söker.

Men plötsligt en dag är ateljén hotad. Hyresvärden har lurat i henne att den är såld till ett tryckeri. Det är bara att packa ihop Faffans nakenskulpturer och den gyllene sänghimlen. Men Tove synar bluffen och lyckas mot alla odds få ett bank­ lån inom 24 timmar för att själv köpa loss ateljén. Den skurkaktige värden vill ha 100 000 mark i handpenning, men nöjer sig till Toves förvåning med några av hennes tavlor. ”Och den fan accepterade dem som pant!” Plötsligt är hon ägare till sin egen arbetsplats. ”Inte ens Faffan kan längre hindra mig från att krypa in i mitt torn och måla mina stilleben utan tendens.”

Och det är nu – i början av 50-talet – som allting slutligen lossnar. Trollkarlens hatt börjar sälja utomlands, inte minst i Sverige och England. Till och med USA har vaknat. Tove skriver till sin gamla vän Eva Konikoff: ”Trots att I’m terribly fed up with the critter kan jag knappast tänka mig något roligare än att han fick fotfäste i Amerika. Hans ’husse’ skulle nog komma efter så småningom …” ”Kreaturet”, ja. Det är tydligt att denne nu på allvar har hittat nyckeln till läsar­ nas hjärta. En novemberdag knackar en pappa och två barn på ateljédörren. De säger sig vara hängivna beundrare av Mumintrollet och hans skapare. Med sig har de en bok full av Toves teckningar. Det gör henne djupt rörd. ”Har känt mig lite fånig med mina sagor”, skriver hon efteråt. ”Men ett besök av det här slaget hjäl­ per en att se saken på rätt sätt.” En annan notering lyder: ”Idag kom en mycket liten dam till mig och talade om att hon cirkulerar en demonstrationslista i skolan: Varför kommer det ingen ny Mumin?”

Tove kallar sig numera ”stolt muminkrönikörska” och svarar ja när det stora varuhuset Stockmann i Helsingfors föreslår en speciell kampanj med mumintroll i bland annat keramik, tyg, näsdukar och broscher. NK i Stockholm hänger på.

Under tio dagar kommer 50 000 svenskar för att shoppa specialtillverkade

110

slipsar, pussel, sparbössor, twistband, hängslen, tapeter, almanackor och pappers­korgar, till och med mumintroll i läder.

Det är en enormt kreativ period i Toves liv. 1952 släpper hon barnboken Hur gick det sen? som närmast måste klassas som ett konstverk. Hon förklarar själv i ett brev till Eva Konikoff: ”Idén är ganska skojig. Varje sida är genomslagen med ett hål, föreställande en dörr, en grottöppning, en kakelugnslucka eller någonting annat som passar in i sammanhanget. Personerna kryper igenom och möts på nästa sida av högst förvånande ting.” Bland influenserna kan anas en av barn­ domens favoritböcker, Elsa Beskows Tomtebobarnen. Lilla Tove skrämdes av det hemska trollet som tittade fram bakom en sten och Ham klistrade över en lapp. En annan av Hams godnattsagor förställde vilda djur som doldes bakom galler som gick att vika upp.

Nu börjar också priserna dugga in. Tove far 1953 till Sverige för att ta emot Nils Holgersson-plaketten, får 10 000 kronor och en gås i glas. Hon säger sig aldrig ha varit så nervös i hela sitt liv. Tvingas efter banketten lägga sig till sängs med magknip. Konstaterar förvånat att berömmelsen inte alls har gjort henne tuffare, snarare lite folkskygg.

Det är nästan skönt att få fara upp till Österbotten för att vintertid måla ett verk som varit beställt en tid: en altartavla i Övermarks nybyggda kyrka förestäl­ lande de fåvitska jungfrurna. Fönstren är inte ens insatta. Det flortunna blad­ guldet sliter sig och Tove tvingas jaga tafatt över golvet, iförd halsduk och fodrad mössa. I pauserna läser hon Davids psalmer, men finner dem enformiga. ”Han mest grälar på sina fiender och ber Gud förgöra dem.”

Särskilt religiös har hon aldrig varit. Tyska översätta­ ren av Kometjakten har utan hennes vetskap förvandlat mumintrollen till gudfruktiga själar som ber aftonbön innan de inträder i vinteridet. Det har upprört henne. I sin femte muminbok, Farlig midsommar, låter hon nu hädiskt lilla My guppa runt som Mose i en simpel sykorg och när Mymlan ber My vara snäll, så att de kommer till himlen, blir svaret: ”Måste vi in i himlen? Och hur kommer man ut därifrån?”

Himlen, ja … Som 15-åring gjorde Tove den tecknade serien ”Fotbollen som flög till himlen”, och 1947 åter­ upptog hon för ett halvår konsten att rita strippar i Atos Wirtanens tidning ”Ny Tid”. Fem år senare anländer från England en vänlig gentleman vid namn Charles Sutton.

Besöket råkar sammanfalla med första maj, och resten av sitt liv ska mr Sutton, misstänker Tove, tro att Helsing­ fors är en stad där alla skrattar, bär vita mössor, viftar med ballonger och skålar i champagne.

Charles Sutton representerar världens största dags­ tidning, ”The Evening News”, med en upplaga på 12 mil­ joner. Nu vill han att Tove ska förvandla sina mumintroll till ”comic strips”. I en månad går hon på kurs i London, lär sig allt om cliffhangers, pratbubblor och de oskrivna brittiska koderna: Döden får till exempel bara nämnas i historien om den inträffat före år 1800. Ingen får äta upp någon annan. Alla slut måste vara lyckliga. Sexualiteten är bannlyst. (Mr Sutton är till exempel inte helt lycklig över hattifnattarnas form.) Att Muminpappan skriver sin bok på toalettpapper ändras till hushållspapper.

Tove blev snabbt älskad i grannlandet Sverige. 1953 mottog hon Nils Holgersson-plaketten och 10 000 kronor ur handen på Sveriges Författareförenings ordförande Stellan Arvidson för sin bok Hur gick det sen? Samtidigt var hon krass när det gällde utmärkelser, titlar, prisutdelningar och pampiga sammankomster: ”Finns det något fånigare än högtidliga herrar på möten?”

111

Varuhuset NK i Stockholm gjorde 1956 en speciell muminsatsning. Det blev en dundrande succé. 50 000 svenskar köade för att få köpa sparbössor, slipsar, pussel, hängslen och andra produkter med muminmotiv.

Den 20 september 1954 gör Mumintrollet debut som seriefigur i ”The Evening News”, som inte spar på krutet. Det utlyses en speciell muminvecka i London med reklam på röda dubbeldäckare och specialdesignade skåpbilar. Tove bjuds på fester, whisky och feta checker. ”Bara sex serier i veckan, och jag behö­ ver aldrig mer teckna idiotiska små bilder, gräla med krångliga författare, rita morsdagskort osv”, jublar hon. Och till sin brittiske välgörare: ”Dessutom, käre Charles, är det allmänna smickret och inställsamheten verkligen något jag har saknat i hela mitt liv, även om jag drömt att det skulle rikta sig mot mina olje­ målningar.”

Nu har hon äntligen råd att uppgradera sin älskade ateljé. Bygga sovloft. Täta fönstren. Dra på elementen flera grader.

Det är väldigt kul. Väldigt skönt.

En tid.

Men Tove är inte för intet född under krigets skugga, van vid enkla nöjen, upp­ fostrad till stormars tjut, förnöjd med att få bygga kojor, samla stenar och äta ny­ fångad sik under uppspänt segel. Det är som om en standardhöjning inte riktigt går ihop med det bohemiska kynnet. Och alla vill ha del i mumin. Till Eva Koni­ koff skriver hon att politik överskuggade den första halvan av hennes liv. ”Ska nu affärer mitt nästvärsta, dominera det andra?” Hon tvingas bli businesskvinna, förhandlare och jurist. Svara på kontraktsförslag. Mota dumma erbjudanden i ateljédörren.

Hon är inte främmande för att skapa produkter kring sina figurer, men vill att det ska vara kvalitet. Ratade förslag fyller snart pärm efter pärm. Till och med Walt Disney får nobben.

Men det får inte Tuulikki Pietilä, född i Seattle, USA, av finska immigranter, yrke grafiker och en gång skolkamrat på bildkonstakademin Ateneum. Då var Tove 24 år, Tuulikki 21. De vistades i olika kretsar, men det finns en bevarad pre­ sentation av skolans elever, signerad Tove, där Tuulikkis namn förekommer.

1952 råkade de stöta ihop igen, på en nattklubb i Paris. Tove var på hemväg från en resa med Vivica Bandler till Nordafrika och Italien.

112

113

I början var Tove skeptisk till kommersialiseringen av mumin. Men det kändes tryggare att släkten skötte den biten själv, istället för att släppa den till exempelvis Disney, som gärna ville köpa rättigheterna till figurerna. De sista åren var Tove mycket nöjd med hur ”firma Mumin”, alltså Moomin Characters Ltd, sköttes. Hon visste att prylarna och filmerna var en förutsättning för att framtida generationer skulle hitta vägen till hennes böcker. Bilden från NK:s muminkampanj 1956.

Den tecknade serien ”Moomin” marknadsfördes på bred front av världens största dagstidning ”The Evening News” 1954. Reglerna för vad som fick förekomma i rutorna var dock stränga.

Tove tilläts inte driva med kungafamiljen, måste undvika politik och sexuella anspelningar.

Den 20 september 1954 gör Mumintrollet debut som seriefigur i ”The Evening News”, som inte spar på krutet. Det utlyses en speciell muminvecka i London med reklam på röda dubbeldäckare och specialdesignade skåpbilar. Tove bjuds på fester, whisky och feta checker. ”Bara sex serier i veckan, och jag behö­ ver aldrig mer teckna idiotiska små bilder, gräla med krångliga författare, rita morsdagskort osv”, jublar hon. Och till sin brittiske välgörare: ”Dessutom, käre Charles, är det allmänna smickret och inställsamheten verkligen något jag har saknat i hela mitt liv, även om jag drömt att det skulle rikta sig mot mina olje­ målningar.”

Nu har hon äntligen råd att uppgradera sin älskade ateljé. Bygga sovloft. Täta fönstren. Dra på elementen flera grader.

Det är väldigt kul. Väldigt skönt.

En tid.

Men Tove är inte för intet född under krigets skugga, van vid enkla nöjen, upp­ fostrad till stormars tjut, förnöjd med att få bygga kojor, samla stenar och äta ny­ fångad sik under uppspänt segel. Det är som om en standardhöjning inte riktigt går ihop med det bohemiska kynnet. Och alla vill ha del i mumin. Till Eva Koni­ koff skriver hon att politik överskuggade den första halvan av hennes liv. ”Ska nu affärer mitt nästvärsta, dominera det andra?” Hon tvingas bli businesskvinna, förhandlare och jurist. Svara på kontraktsförslag. Mota dumma erbjudanden i ateljédörren.

Hon är inte främmande för att skapa produkter kring sina figurer, men vill att det ska vara kvalitet. Ratade förslag fyller snart pärm efter pärm. Till och med Walt Disney får nobben.

Men det får inte Tuulikki Pietilä, född i Seattle, USA, av finska immigranter, yrke grafiker och en gång skolkamrat på bildkonstakademin Ateneum. Då var Tove 24 år, Tuulikki 21. De vistades i olika kretsar, men det finns en bevarad pre­ sentation av skolans elever, signerad Tove, där Tuulikkis namn förekommer.

1952 råkade de stöta ihop igen, på en nattklubb i Paris. Tove var på hemväg från en resa med Vivica Bandler till Nordafrika och Italien.

112

113

I början var Tove skeptisk till kommersialiseringen av mumin. Men det kändes tryggare att släkten skötte den biten själv, istället för att släppa den till exempelvis Disney, som gärna ville köpa rättigheterna till figurerna. De sista åren var Tove mycket nöjd med hur ”firma Mumin”, alltså Moomin Characters Ltd, sköttes. Hon visste att prylarna och filmerna var en förutsättning för att framtida generationer skulle hitta vägen till hennes böcker. Bilden från NK:s muminkampanj 1956.

Den tecknade serien ”Moomin” marknadsfördes på bred front av världens största dagstidning ”The Evening News” 1954. Reglerna för vad som fick förekomma i rutorna var dock stränga.

Tove tilläts inte driva med kungafamiljen, måste undvika politik och sexuella anspelningar.

”NÄR DÖR DU? FRÅGADE BARNET”

S

jälvkritiskt betraktar hon ett av sina försök att göra abstrakt konst. Tove har tänkt att tavlan ska föreställa att havslandskap. Men något skaver.

Det är som om det inte riktigt vill sig med perspektivet och balansen.

Förgäves försöker hon få ordning på målningen. Skrapar bort och lägger till. Kastar slutligen penslarna i vrede.

Tills hon får infallet att vända hela målningen upp och ner, och allt faller på plats. Raskt klottrar hon sin konstnärssignatur ”Jansson” nere i högra hörnet och döper verket till ”Islossning”.

Det är på flera sätt en belysande bild av Tove Janssons 60-tal. De senaste åren har hon känt sig i obalans, fastfrusen och fjättrad. Nu kommer ett nytt decennium med nya möjligheter. Serietecknandet är över. Hon har börjat måla igen. Gör sig steg för steg redo att lämna den lycksalighetens dal som de senaste åren mest har blivit en plåga. Sätter bildligt talat segel.

Pappan och havet utkommer 1965 och handlar om just ett sådant uppbrott.

Boken är delvis en sorgeskrift över Faffan. Första utkastet är dedicerat: ”Till min pappa”, vilket senare ändras till det mera allmängiltiga ”Till en pappa”. Tove gör bokslut över sin relation både till Faffan och till muminfamiljen.

Men det är inte helt lätt att byta fokus, även om hon försöker göra det med sedvanlig energi. 1964 har Tove äntligen fått chansen att skaffa sig en egen stuga. Familjens skär har blivit trångt. Här finns Ham och här sitter brodern Lasse med sitt ritstift. Hans dotter Sophia sover i en korg i ett rep från taket för att inte bli väckt av katten Psipsina. Fyra personer och ett djur är för mycket compact living för Toves smak. Och det är arbetet, det älskade arbetet, som tar stryk mest.

Tove har alltid önskat sig en ö med ett fyrtorn. Den finner hon aldrig, men där­emot Klovharun, en liten kartprick på dryga 6 000 kvadratmeter, där hon och Tuulikki råkat göra strandhugg efter att betat av andra ytterskär med mustiga namn som Musblötan, Bisaballen och Kärringskrevan. Klovharun betyder helt enkelt ”Kluvna ön” och är skapt som en atoll med pöl i mitten, en sådan Tove kallar för ”glo”.

De får oväntad hjälp av två ”pirater”, som Tove benämner dem; de lokala fiskarna Brunström och Sjöblom, som visserligen mest träter med varandra, men också vet allt om hur man reser väggar, spränger Mårranstora stenbumlingar, gör jord av tång, snickrar bastulavar, cementerar trappor och tillverkar ett dass bestå­ ende av en järnkätting fäst i klippan. Man får varken vara rädd eller blyg när man förrättar sina behov hängande över stormigt hav.

Tove och Tuulikki bor i tält medan arbetet pågår. Det gör de även när bygget är klart. Tältet får omsider ett trägolv och låga sängar. Stugan får en vedspis, ett skrivbord, en bokhylla och en käpp i taket för brödkakorna. Allt är mycket primi­ tivt. Dricksvattnet måste forslas från fastlandet eller samlas i regntunnor. Ibland

19 6

197

Fram till 60-talet målade Tove mycket stilleben.

Efteråt kunde hon vara kritisk mot sin egen konst under den här perioden: ”Alla andra var abstrakta, men jag målade bara mina jävla burkar på ett bord.”

Tove klagade på att hon blivit en turistattraktion och inte ens fick vara i fred på sin ö. Om Mumindalen skrev hon sarkastiskt: ”Den är mjuk och behaglig, madrasserad med skumgummi och marsipan och prydd med procenter. Den är mitt kontor, nuförtiden. Den andra dalen har jag glömt.”

”NÄR DÖR DU? FRÅGADE BARNET”

S

jälvkritiskt betraktar hon ett av sina försök att göra abstrakt konst. Tove har tänkt att tavlan ska föreställa att havslandskap. Men något skaver.

Det är som om det inte riktigt vill sig med perspektivet och balansen.

Förgäves försöker hon få ordning på målningen. Skrapar bort och lägger till. Kastar slutligen penslarna i vrede.

Tills hon får infallet att vända hela målningen upp och ner, och allt faller på plats. Raskt klottrar hon sin konstnärssignatur ”Jansson” nere i högra hörnet och döper verket till ”Islossning”.

Det är på flera sätt en belysande bild av Tove Janssons 60-tal. De senaste åren har hon känt sig i obalans, fastfrusen och fjättrad. Nu kommer ett nytt decennium med nya möjligheter. Serietecknandet är över. Hon har börjat måla igen. Gör sig steg för steg redo att lämna den lycksalighetens dal som de senaste åren mest har blivit en plåga. Sätter bildligt talat segel.

Pappan och havet utkommer 1965 och handlar om just ett sådant uppbrott.

Boken är delvis en sorgeskrift över Faffan. Första utkastet är dedicerat: ”Till min pappa”, vilket senare ändras till det mera allmängiltiga ”Till en pappa”. Tove gör bokslut över sin relation både till Faffan och till muminfamiljen.

Men det är inte helt lätt att byta fokus, även om hon försöker göra det med sedvanlig energi. 1964 har Tove äntligen fått chansen att skaffa sig en egen stuga. Familjens skär har blivit trångt. Här finns Ham och här sitter brodern Lasse med sitt ritstift. Hans dotter Sophia sover i en korg i ett rep från taket för att inte bli väckt av katten Psipsina. Fyra personer och ett djur är för mycket compact living för Toves smak. Och det är arbetet, det älskade arbetet, som tar stryk mest.

Tove har alltid önskat sig en ö med ett fyrtorn. Den finner hon aldrig, men där­emot Klovharun, en liten kartprick på dryga 6 000 kvadratmeter, där hon och Tuulikki råkat göra strandhugg efter att betat av andra ytterskär med mustiga namn som Musblötan, Bisaballen och Kärringskrevan. Klovharun betyder helt enkelt ”Kluvna ön” och är skapt som en atoll med pöl i mitten, en sådan Tove kallar för ”glo”.

De får oväntad hjälp av två ”pirater”, som Tove benämner dem; de lokala fiskarna Brunström och Sjöblom, som visserligen mest träter med varandra, men också vet allt om hur man reser väggar, spränger Mårranstora stenbumlingar, gör jord av tång, snickrar bastulavar, cementerar trappor och tillverkar ett dass bestå­ ende av en järnkätting fäst i klippan. Man får varken vara rädd eller blyg när man förrättar sina behov hängande över stormigt hav.

Tove och Tuulikki bor i tält medan arbetet pågår. Det gör de även när bygget är klart. Tältet får omsider ett trägolv och låga sängar. Stugan får en vedspis, ett skrivbord, en bokhylla och en käpp i taket för brödkakorna. Allt är mycket primi­ tivt. Dricksvattnet måste forslas från fastlandet eller samlas i regntunnor. Ibland

19 6

197

Fram till 60-talet målade Tove mycket stilleben.

Efteråt kunde hon vara kritisk mot sin egen konst under den här perioden: ”Alla andra var abstrakta, men jag målade bara mina jävla burkar på ett bord.”

Tove klagade på att hon blivit en turistattraktion och inte ens fick vara i fred på sin ö. Om Mumindalen skrev hon sarkastiskt: ”Den är mjuk och behaglig, madrasserad med skumgummi och marsipan och prydd med procenter. Den är mitt kontor, nuförtiden. Den andra dalen har jag glömt.”

går det inte ens att lägga till på grund av vågorna. Då hoppar de ur taxibåten och simmar i land med väskorna på huvudet. ”Men vad gör ni egentligen där ute?” undrar någon. ”Blåser såpbubblor”, svarar Tuulikki, som tycker frågan är fånig. De måste ju jobba, gubevars.

Bygga, skriva och teckna. Det är julkort för Unicef, texten till vännen Erna Tauros ”Höstvisa” och pjäser för radio och teve. Stugan är vikt för arbetet och långt in på hösten lyser petroleumlampan i fönstren, medan ord och streck for­ mas i dess sken. ”Den får inte slockna”, noterar Tove. ”Man har inte råd att bli rädd i oktober.”

Men som vanligt går en suddig gräns mellan arbete och lek. Tuulikki gör ena dagen grafik och nästa en kälke av faner som går att köra utför berget. Tove målar tavlor och bygger fantasivärldar.

En händig läkare, Pentti Eistola, hade en gång 1958 knackat på i ateljén och överlämnat ett muminhus i miniformat. Tjugo år senare blir det ännu ett dockhus, denna gång två meter högt, som sakta, men säkert tar form i ateljén. Pentti och Tuulikki är dess arkitekter och byggmästare. Tove stoppar sammetsmöbler, in­ handlar pyttesmå syltburkar, murar, tapetserar och sandpapprar. Ute på Klov­ harun sker omsider något liknande. I skrevorna växer fram scener ur muminböck­ erna med skickligt snidade figurer, hus och fartyg.

Ty försöker Tove göra slut med Mumin, så sker det bara halvhjärtat. ”Jag kom­ mer aldrig mer att kunna skriva om dedär lyckliga idioterna som förlåter varann och aldrig begriper att de är lurade”, hävdar hon, men 1967 sätter hon sig ändå ner och redigerar om sina första böcker. Ett annat förlag vill ge ut dem igen och hon försöker göra Mumindalen mer ”nordisk”. Silkes­apan i andra boken byts mot en kattunge, gräshoppssvärmen från Egypten försvinner, liksom en anspelning på Mose i vassen. Dessutom är hon angelägen att böckerna inte ska kännas mossi­ ga. En faksimilutgåva av Småtrollen och den stora översvämningen får henne att befara att ”läsarna tror att den sista utgivningen är ren demens”.

Tove talar mycket om hur trött hon är på de älskvärda trollen, men hela tiden dyker de upp igen. Kanske måste förtöjningarna kapas försiktigt? I Det osynliga barnet 1962 fanns varken Snorkfröken eller Snusmumriken med. I Pappan och havet säger Muminpappan farväl till sina invanda jaktmarker. I Sent i november 1970 har hela familjen lämnat sin dal; kvar är bara diverse småknytt och onkel­ skruttar som rotar i deras kvarlämnade föremål och spår. Det är muminbok helt utan mumintroll.

Med Sent i november tar också Tove på allvar steget in i ett nytt slags skrivande.

Nu är hon inte längre barnboksför­ fattaren. 1968 har hon släppt själv­ biografin Bildhuggarens dotter och varit noga med att omslaget ska vara ett fotografi, inte en teckning, för att fastslå att något nytt har skett. Nu kommer i snabb följd Lyssnerskan, Sommarboken och Solstaden. Allesam­ mans ämnade för en mognare läse­ krets.

Alla blir inte förtjusta i lappkastet.

En kritiker jämför Tove med en fan­ tastisk violinist som ska envisas med att försöka spela piano. Men det är svårt att värja sig för hennes kloka, lekfulla och sparsmakade prosa. Nu visar hon på allvar vilken skicklig och

19 8

originell stilist hon är. Det är som om hon även här lyckas skapa ett helt eget uni­ versum, inte minst genom sin förkärlek till gammaldags uttryck och halvt glömda ord som gamyler (åldringar), pott (vattenhål), svirvel (kastspö), virulenta (smitt­ samma), stritta (stänka), prippla (liten punkt), askaskor (asätare), antediluvi­ ansk (föråldrad) och bisin (gubbe).

Mästerverket är enligt många Sommarboken. Det har varit Lasses idé att Tove ska skriva om en gammal kvinna och en liten flicka, bosatta på en ö i finska skär­ gården. Berättelsen är från början en novell tänkt för Lyssnerskan, men växer på Lasses inrådan till en roman som kommer ut 1972. Men då är den ena av före­ bilderna redan borta. 1970 avlider Toves älskade mamma efter att sista tiden ha varit långt ifrån den livsglada, starka och hårdhudade kvinna som en gång sköt prick och red inför kungen. Sommarboken, som utkommer två år senare, blir ett slags sorgearbete. (”När dör du? frågade barnet. Och hon svarade: Snart. Men det angår dig inte det minsta.”)

Saknaden är enorm. ”Muminmamman” har hela livet varit en motvikt när var­ dagen tyngt och hotat. Hon var den som skapade balans i både verklighetens och diktens mumindal. Som Tove en gång sa: ”Skulle man plocka bort henne skulle ni se det blev ett enda jamande.”

Prolle menar att det tog tio år för systern att komma över Hams död. Men kan­ ske den också innebär en sorts befrielse. Nu tar sig ”flickorna”, som familjen kallar dem, äntligen för att resa jorden runt, en gammal dröm. Tove har alltid älskat ordet ”resenär”. Nu betar hon och Tuulikki under några år av en rad länder som Island, Färöarna, USA och Japan. Relationen till det sistnämnda är lika kluven som deras sommarö. Tove har tidigt gett sanktion åt en japansk tecknad film, men blir förskräckt när den visar sig innehålla krig och en scen där Muminpappan agar sin son. Samtidigt har hon förbluffats över hur många fan­ brev som kommit från det hållet. Det är som om japanerna känner extra väl igen sig i det melankoliska finska kynnet. Tove hyllas som en drottning vid an­komsten.

När hon dessutom visar sig ha repat in hela sitt tacktal på japanska, känner kär­ leken inga gränser.

I Lyssnerskan har Tove skildrat en brevväxling mellan en berömd författarinna och en japansk beundrare. Där sägs bland annat att ”det är en vacker tanke att man borde möta författare endast i författarens böcker”. Den brevväxlingen fanns delvis i verkligheten. För precis som med Mumindalen är det både lätt och lock­ ande att hitta sanningens varp i diktens väv.

Tove skriver om en serietecknare som tröttnat, en svensk kvinna som en gång startade flickscouterna, en melankolisk skulptör och hans apa, en sten­ sprängning på en ö … Ja, det är inte svårt att se varifrån inspirationen kommer.

I novellen ”Guldkalven” förekommer den fromma kusinen Karin, som också fanns i verkligheten och omsider försvann in i mentalsjukdom och religiöst grubbel. Och titelfiguren i ”Ekorren” kom mycket riktigt flytande en dag ut till Toves ö på en barkbit, övervintrade och seglade tillbaka igen när våren kom, nu på en planka.

Att Solstaden bygger på Toves och Tuulikkis besök i Florida är tveklöst. De far dit för att studera skeppet som var med i filmen Myteriet på Bounty men strandar i veckor på ett hotell som precis som i romanen är ett dödens väntrum, bebos av ”gamyler” och har skyltar som ”Ni dansar på egen risk”. Från Florida plockar hon också mangroveträden till bilderboken Den farliga resan, trots att hon alltid häv­ dat att ”ingen har vågat rita skog sedan John Bauer dog”.

Tuulikki är den perfekta reskamraten: nyfiken, tålig och lekfull. Hon har låtit tillverka två dockor, ”dojjor”, som är kopior av dem själva och placeras ut på varje hotellrum de besöker. Genvägen över vinden på Ulrikasborgsgatan – den som även katten Psipsina känner – ska med tiden försvinna i en ombyggnation och då

Det råder ingen tvekan om att Pappan och havet var Toves sätt att närma sig Faffan. Han hade gått bort sju år tidigare och även om relationen hade blivit mindre krampaktig genom åren, fanns det minnen som skavde och sårade. Pappan och havet – som har kallats Toves första vuxenbok – skrevs 1965 under en resa till Ibiza och Portugal. Från och med den ändrade berättandet om Mumin­dalen form.

Relationen mellan gestalterna blev viktigare, språket stramare, mognare.

Till och med Mårran kändes varm.

En ekorre dök en dag upp på ön.

Den hade förmodligen seglat dit på en planka. Tove matade djuret och förvandlade det senare till huvudfiguren i en novell som fick heta just ”Ekorren” och ingick i Lyssnerskan, som utkom 1971.

Som svenskspråkig novellsamling skulle den bli en av de bäst säljande sedan Fritiof Nilsson Piratens dagar. Men skrivandet hade inte gått utan möda.

Tove var osäker på om hon verkligen skulle våga sig på att skriva vuxen­ böcker. Just ”Ekorren” finns bevarad i åtta olika versioner av hennes penna.

19 9

går det inte ens att lägga till på grund av vågorna. Då hoppar de ur taxibåten och simmar i land med väskorna på huvudet. ”Men vad gör ni egentligen där ute?” undrar någon. ”Blåser såpbubblor”, svarar Tuulikki, som tycker frågan är fånig. De måste ju jobba, gubevars.

Bygga, skriva och teckna. Det är julkort för Unicef, texten till vännen Erna Tauros ”Höstvisa” och pjäser för radio och teve. Stugan är vikt för arbetet och långt in på hösten lyser petroleumlampan i fönstren, medan ord och streck for­ mas i dess sken. ”Den får inte slockna”, noterar Tove. ”Man har inte råd att bli rädd i oktober.”

Men som vanligt går en suddig gräns mellan arbete och lek. Tuulikki gör ena dagen grafik och nästa en kälke av faner som går att köra utför berget. Tove målar tavlor och bygger fantasivärldar.

En händig läkare, Pentti Eistola, hade en gång 1958 knackat på i ateljén och överlämnat ett muminhus i miniformat. Tjugo år senare blir det ännu ett dockhus, denna gång två meter högt, som sakta, men säkert tar form i ateljén. Pentti och Tuulikki är dess arkitekter och byggmästare. Tove stoppar sammetsmöbler, in­ handlar pyttesmå syltburkar, murar, tapetserar och sandpapprar. Ute på Klov­ harun sker omsider något liknande. I skrevorna växer fram scener ur muminböck­ erna med skickligt snidade figurer, hus och fartyg.

Ty försöker Tove göra slut med Mumin, så sker det bara halvhjärtat. ”Jag kom­ mer aldrig mer att kunna skriva om dedär lyckliga idioterna som förlåter varann och aldrig begriper att de är lurade”, hävdar hon, men 1967 sätter hon sig ändå ner och redigerar om sina första böcker. Ett annat förlag vill ge ut dem igen och hon försöker göra Mumindalen mer ”nordisk”. Silkes­apan i andra boken byts mot en kattunge, gräshoppssvärmen från Egypten försvinner, liksom en anspelning på Mose i vassen. Dessutom är hon angelägen att böckerna inte ska kännas mossi­ ga. En faksimilutgåva av Småtrollen och den stora översvämningen får henne att befara att ”läsarna tror att den sista utgivningen är ren demens”.

Tove talar mycket om hur trött hon är på de älskvärda trollen, men hela tiden dyker de upp igen. Kanske måste förtöjningarna kapas försiktigt? I Det osynliga barnet 1962 fanns varken Snorkfröken eller Snusmumriken med. I Pappan och havet säger Muminpappan farväl till sina invanda jaktmarker. I Sent i november 1970 har hela familjen lämnat sin dal; kvar är bara diverse småknytt och onkel­ skruttar som rotar i deras kvarlämnade föremål och spår. Det är muminbok helt utan mumintroll.

Med Sent i november tar också Tove på allvar steget in i ett nytt slags skrivande.

Nu är hon inte längre barnboksför­ fattaren. 1968 har hon släppt själv­ biografin Bildhuggarens dotter och varit noga med att omslaget ska vara ett fotografi, inte en teckning, för att fastslå att något nytt har skett. Nu kommer i snabb följd Lyssnerskan, Sommarboken och Solstaden. Allesam­ mans ämnade för en mognare läse­ krets.

Alla blir inte förtjusta i lappkastet.

En kritiker jämför Tove med en fan­ tastisk violinist som ska envisas med att försöka spela piano. Men det är svårt att värja sig för hennes kloka, lekfulla och sparsmakade prosa. Nu visar hon på allvar vilken skicklig och

19 8

originell stilist hon är. Det är som om hon även här lyckas skapa ett helt eget uni­ versum, inte minst genom sin förkärlek till gammaldags uttryck och halvt glömda ord som gamyler (åldringar), pott (vattenhål), svirvel (kastspö), virulenta (smitt­ samma), stritta (stänka), prippla (liten punkt), askaskor (asätare), antediluvi­ ansk (föråldrad) och bisin (gubbe).

Mästerverket är enligt många Sommarboken. Det har varit Lasses idé att Tove ska skriva om en gammal kvinna och en liten flicka, bosatta på en ö i finska skär­ gården. Berättelsen är från början en novell tänkt för Lyssnerskan, men växer på Lasses inrådan till en roman som kommer ut 1972. Men då är den ena av före­ bilderna redan borta. 1970 avlider Toves älskade mamma efter att sista tiden ha varit långt ifrån den livsglada, starka och hårdhudade kvinna som en gång sköt prick och red inför kungen. Sommarboken, som utkommer två år senare, blir ett slags sorgearbete. (”När dör du? frågade barnet. Och hon svarade: Snart. Men det angår dig inte det minsta.”)

Saknaden är enorm. ”Muminmamman” har hela livet varit en motvikt när var­ dagen tyngt och hotat. Hon var den som skapade balans i både verklighetens och diktens mumindal. Som Tove en gång sa: ”Skulle man plocka bort henne skulle ni se det blev ett enda jamande.”

Prolle menar att det tog tio år för systern att komma över Hams död. Men kan­ ske den också innebär en sorts befrielse. Nu tar sig ”flickorna”, som familjen kallar dem, äntligen för att resa jorden runt, en gammal dröm. Tove har alltid älskat ordet ”resenär”. Nu betar hon och Tuulikki under några år av en rad länder som Island, Färöarna, USA och Japan. Relationen till det sistnämnda är lika kluven som deras sommarö. Tove har tidigt gett sanktion åt en japansk tecknad film, men blir förskräckt när den visar sig innehålla krig och en scen där Muminpappan agar sin son. Samtidigt har hon förbluffats över hur många fan­ brev som kommit från det hållet. Det är som om japanerna känner extra väl igen sig i det melankoliska finska kynnet. Tove hyllas som en drottning vid an­komsten.

När hon dessutom visar sig ha repat in hela sitt tacktal på japanska, känner kär­ leken inga gränser.

I Lyssnerskan har Tove skildrat en brevväxling mellan en berömd författarinna och en japansk beundrare. Där sägs bland annat att ”det är en vacker tanke att man borde möta författare endast i författarens böcker”. Den brevväxlingen fanns delvis i verkligheten. För precis som med Mumindalen är det både lätt och lock­ ande att hitta sanningens varp i diktens väv.

Tove skriver om en serietecknare som tröttnat, en svensk kvinna som en gång startade flickscouterna, en melankolisk skulptör och hans apa, en sten­ sprängning på en ö … Ja, det är inte svårt att se varifrån inspirationen kommer.

I novellen ”Guldkalven” förekommer den fromma kusinen Karin, som också fanns i verkligheten och omsider försvann in i mentalsjukdom och religiöst grubbel. Och titelfiguren i ”Ekorren” kom mycket riktigt flytande en dag ut till Toves ö på en barkbit, övervintrade och seglade tillbaka igen när våren kom, nu på en planka.

Att Solstaden bygger på Toves och Tuulikkis besök i Florida är tveklöst. De far dit för att studera skeppet som var med i filmen Myteriet på Bounty men strandar i veckor på ett hotell som precis som i romanen är ett dödens väntrum, bebos av ”gamyler” och har skyltar som ”Ni dansar på egen risk”. Från Florida plockar hon också mangroveträden till bilderboken Den farliga resan, trots att hon alltid häv­ dat att ”ingen har vågat rita skog sedan John Bauer dog”.

Tuulikki är den perfekta reskamraten: nyfiken, tålig och lekfull. Hon har låtit tillverka två dockor, ”dojjor”, som är kopior av dem själva och placeras ut på varje hotellrum de besöker. Genvägen över vinden på Ulrikasborgsgatan – den som även katten Psipsina känner – ska med tiden försvinna i en ombyggnation och då

Det råder ingen tvekan om att Pappan och havet var Toves sätt att närma sig Faffan. Han hade gått bort sju år tidigare och även om relationen hade blivit mindre krampaktig genom åren, fanns det minnen som skavde och sårade. Pappan och havet – som har kallats Toves första vuxenbok – skrevs 1965 under en resa till Ibiza och Portugal. Från och med den ändrade berättandet om Mumin­dalen form.

Relationen mellan gestalterna blev viktigare, språket stramare, mognare.

Till och med Mårran kändes varm.

En ekorre dök en dag upp på ön.

Den hade förmodligen seglat dit på en planka. Tove matade djuret och förvandlade det senare till huvudfiguren i en novell som fick heta just ”Ekorren” och ingick i Lyssnerskan, som utkom 1971.

Som svenskspråkig novellsamling skulle den bli en av de bäst säljande sedan Fritiof Nilsson Piratens dagar. Men skrivandet hade inte gått utan möda.

Tove var osäker på om hon verkligen skulle våga sig på att skriva vuxen­ böcker. Just ”Ekorren” finns bevarad i åtta olika versioner av hennes penna.

19 9

flyttar Tove mer och mer in hos Tuulikki. Okej, det knakar väl i relationen ibland, men mest för att Tove ibland känner sig alltför granskad: ”Jag låtsades arbeta.

Skrev, det blev ingenting.”

Tuulikki blir Toves buffert mot allmänheten. I skärgården bär hon kniv i bältet och pistol i hand mot trut och sork. I stan går skadedjuren på torra land, anser hon.

Snäser kort av dem som verkar vilja åka snålskjuts på hennes älskades berömmelse.

Lägger beslag på fanbrev som mest ser krävande ut. Men motar kanske också bort bekantskaper som hade varit intressanta och givande.

Det finns dagar när Tove i lönndom smyger åt någon i släkten ett brev och viskar: ”Kan du posta det här?” Då har Tuulikkis beskyddarverksamhet gått för långt. ”Det hände att folk klagade över att Tuulikki kunde säga elaka saker åt om­ givningen, men jag tror verkligen att det bara var av omtanke”, säger Sophia. ”Tuulikki ville skydda Tove. Det var bara det att Tove inte alltid ville bli skyddad.

Dessutom vill ingen av dem ha hjälp de inte bett om. Hämtade man mat åt dem utan att fråga, blev de rysligt förnärmade. Städade man i deras kylskåp blev de rasande.”

Brodern Prolle kände samma sak: ”En gång kom jag ut till Klovharun och såg Tuulikki sitta på verandan och skjuta prick på sorkarna som åt upp deras blommor.

Hon hade en liten dampistol i handen. Det var fullt av skotthål i rabatten, men inte en enda död sork. Jag tyckte det var synd att Tove inte ville fråga mig istället. Jag ägde ju en alldeles utmärkt pistol, en niomillimeters Parabellum som pappa haft i kriget.”

Klovharun är en idyll i tre decennier. Men 1981 dör hastigt Toves gamle lek­ kamrat Abbe och det är lite som att mista en skyddsängel. Det var han som byggde mahognybåten ”Victoria”, som blev Tuulikkis ögonsten. När telefonlinjen dog och fotogenet tog slut var den infödde skärgårdspojken deras kontakt och hjälpare. Nu hemsöks dessutom stugan av inbrott. Trots att nyckeln hänger väl synlig på en spik vid dörren, till hjälp för ”alla skeppsbrutna älsklingar som är vana att komma in och värma sig”, har någon en dag ändå krossat en ruta för att äta av konservförrådet och elda upp all veden.

I alla år har kroppen varit lätt att bära, tunn och flink. Nu börjar benen värka och händerna darra; en åkomma som går i släkten. Det är både en skam­ lighet och en plåga för den som hela sitt liv har levt på sin penna och pensel.

Det muras trappor, sätts upp handtag och ledstänger, men Tove och Tuulikki vet att dagarna på ön är räknade. När ”Victoria” sjunker i en storm 1992 är det som om Klovharun slutligen mister sin trygghet och charm, och de tar till sist farväl. Tove skriver: ”Och den sista sommaren hände något oförlåtligt; jag blev rädd för havet.”

Nu börjar också den myckna rökningen kräva sin tribut. Faffan kedjerökte cigaretten Arbetaren, tände en ny på den gamlas glöd, med dödlig lungcancer som slutresultat. Tove har samma farliga last. Prolle försöker få sin syster att sluta genom att överräcka ett häfte över toba­ kens skadlighet. Det lako­ niska svaret kommer reptil­ snabbt: ”Om jag inte röker så kan jag inte heller arbeta.” År 1998 släpper hon den bok som ska bli hennes sista.

Meddelande är just vad den he­ ter; en samling korta noveller, brev och lappar som ”Förfat­

200

taren”, en äldre kvinna, samlat genom åren. Tove är 84 år och kan känna dödens pust i nacken, ungefär som hon en gång kände mumintrollens andedräkt i skafferi­ et på Norr Mälarstrand 26. Kräftan har börjat gnaga i hennes lungor. En dag sätter hon sig ner för att ringa runt till vännerna och berätta att hennes liv och gärning snart är över.

Det är en mycket lugn och saklig Tove. Hon säger till en av dem: ”Älskling, jag trodde det här samtalet skulle bli så svårt, men det är ju inte alls svårt. Att dö så här är ju bara naturligt.” Och till en pastor som undrar om hon funderat över om det finns något liv efter detta: ”Ja, jag väntar ivrigt på det – och hoppas det blir en glad överraskning.”

Den 27 juni 2001 ger Mumindalens härskarinna slutligen upp andan.

”Resenär” blev tidigt ett av Toves favoritord. Hon pendlade mellan öarnas och ateljéns självvalda ensamhet och det myllrande liv som fanns i bland annat Paris, Italien, Nordafrika och på senare år USA och Japan. Hela tiden fanns ritblocket och anteckningsboken med, senare också Tuulikkis film­kamera, som allmänt gick under namnet ”Konican”.

När Tove, vid ett besök i Japan, fick frågan hur stort ett mumintroll egen­ tligen är, svarade hon att det var ungefär lika långt som en telefon­ katalog man ställt på höjden. ”En hemul motsvarar däremot två ormbunkar.”

201

Ingen teve, ingen toalett, endast ett rum. På Klovharun var livet medvetet primitivt. Vardagen på ön flöt fram i en stilla takt med få störningar. Det fanns tid att arbeta och läsa. Tove och Tuulikki hade sett till att det fanns ett fönster i varje väderstreck, där man kunde följa havets och himlens skiftningar.

flyttar Tove mer och mer in hos Tuulikki. Okej, det knakar väl i relationen ibland, men mest för att Tove ibland känner sig alltför granskad: ”Jag låtsades arbeta.

Skrev, det blev ingenting.”

Tuulikki blir Toves buffert mot allmänheten. I skärgården bär hon kniv i bältet och pistol i hand mot trut och sork. I stan går skadedjuren på torra land, anser hon.

Snäser kort av dem som verkar vilja åka snålskjuts på hennes älskades berömmelse.

Lägger beslag på fanbrev som mest ser krävande ut. Men motar kanske också bort bekantskaper som hade varit intressanta och givande.

Det finns dagar när Tove i lönndom smyger åt någon i släkten ett brev och viskar: ”Kan du posta det här?” Då har Tuulikkis beskyddarverksamhet gått för långt. ”Det hände att folk klagade över att Tuulikki kunde säga elaka saker åt om­ givningen, men jag tror verkligen att det bara var av omtanke”, säger Sophia. ”Tuulikki ville skydda Tove. Det var bara det att Tove inte alltid ville bli skyddad.

Dessutom vill ingen av dem ha hjälp de inte bett om. Hämtade man mat åt dem utan att fråga, blev de rysligt förnärmade. Städade man i deras kylskåp blev de rasande.”

Brodern Prolle kände samma sak: ”En gång kom jag ut till Klovharun och såg Tuulikki sitta på verandan och skjuta prick på sorkarna som åt upp deras blommor.

Hon hade en liten dampistol i handen. Det var fullt av skotthål i rabatten, men inte en enda död sork. Jag tyckte det var synd att Tove inte ville fråga mig istället. Jag ägde ju en alldeles utmärkt pistol, en niomillimeters Parabellum som pappa haft i kriget.”

Klovharun är en idyll i tre decennier. Men 1981 dör hastigt Toves gamle lek­ kamrat Abbe och det är lite som att mista en skyddsängel. Det var han som byggde mahognybåten ”Victoria”, som blev Tuulikkis ögonsten. När telefonlinjen dog och fotogenet tog slut var den infödde skärgårdspojken deras kontakt och hjälpare. Nu hemsöks dessutom stugan av inbrott. Trots att nyckeln hänger väl synlig på en spik vid dörren, till hjälp för ”alla skeppsbrutna älsklingar som är vana att komma in och värma sig”, har någon en dag ändå krossat en ruta för att äta av konservförrådet och elda upp all veden.

I alla år har kroppen varit lätt att bära, tunn och flink. Nu börjar benen värka och händerna darra; en åkomma som går i släkten. Det är både en skam­ lighet och en plåga för den som hela sitt liv har levt på sin penna och pensel.

Det muras trappor, sätts upp handtag och ledstänger, men Tove och Tuulikki vet att dagarna på ön är räknade. När ”Victoria” sjunker i en storm 1992 är det som om Klovharun slutligen mister sin trygghet och charm, och de tar till sist farväl. Tove skriver: ”Och den sista sommaren hände något oförlåtligt; jag blev rädd för havet.”

Nu börjar också den myckna rökningen kräva sin tribut. Faffan kedjerökte cigaretten Arbetaren, tände en ny på den gamlas glöd, med dödlig lungcancer som slutresultat. Tove har samma farliga last. Prolle försöker få sin syster att sluta genom att överräcka ett häfte över toba­ kens skadlighet. Det lako­ niska svaret kommer reptil­ snabbt: ”Om jag inte röker så kan jag inte heller arbeta.” År 1998 släpper hon den bok som ska bli hennes sista.

Meddelande är just vad den he­ ter; en samling korta noveller, brev och lappar som ”Förfat­

200

taren”, en äldre kvinna, samlat genom åren. Tove är 84 år och kan känna dödens pust i nacken, ungefär som hon en gång kände mumintrollens andedräkt i skafferi­ et på Norr Mälarstrand 26. Kräftan har börjat gnaga i hennes lungor. En dag sätter hon sig ner för att ringa runt till vännerna och berätta att hennes liv och gärning snart är över.

Det är en mycket lugn och saklig Tove. Hon säger till en av dem: ”Älskling, jag trodde det här samtalet skulle bli så svårt, men det är ju inte alls svårt. Att dö så här är ju bara naturligt.” Och till en pastor som undrar om hon funderat över om det finns något liv efter detta: ”Ja, jag väntar ivrigt på det – och hoppas det blir en glad överraskning.”

Den 27 juni 2001 ger Mumindalens härskarinna slutligen upp andan.

”Resenär” blev tidigt ett av Toves favoritord. Hon pendlade mellan öarnas och ateljéns självvalda ensamhet och det myllrande liv som fanns i bland annat Paris, Italien, Nordafrika och på senare år USA och Japan. Hela tiden fanns ritblocket och anteckningsboken med, senare också Tuulikkis film­kamera, som allmänt gick under namnet ”Konican”.

När Tove, vid ett besök i Japan, fick frågan hur stort ett mumintroll egen­ tligen är, svarade hon att det var ungefär lika långt som en telefon­ katalog man ställt på höjden. ”En hemul motsvarar däremot två ormbunkar.”

201

Ingen teve, ingen toalett, endast ett rum. På Klovharun var livet medvetet primitivt. Vardagen på ön flöt fram i en stilla takt med få störningar. Det fanns tid att arbeta och läsa. Tove och Tuulikki hade sett till att det fanns ett fönster i varje väderstreck, där man kunde följa havets och himlens skiftningar.

BILDREGISTER Sid 1 Bukowskis 2

Moomin Characters

8

Saga Jansson/Moomin Characters

9

Moomin Characters

10 12

Per Olov Jansson/Moomin Characters Moomin Characters

13

Moomin Characters

14–15

Moomin Characters

16:1 16:2

Moomin Characters Per Olov Jansson/Moomin Characters

17

Fotograf okänd /Moomin Characters

18–20

Moomin Characters

22:1 22:2

Moomin Characters Fotograf okänd/Privat samling

23–34

Moomin Characters

35:1

Moomin Characters

35:2 36–37

Ivan Timiriasew/Helsingfors stadsmuseum Moomin Characters

38:1

Per Olov Jansson/Moomin Characters

38:2

Moomin Characters

39:1 39:2

J.Söderberg/Stockholms stadsmuseum Tove Jansson, kolteckning

40:1

Eva Konikoff/Moomin Characters

40:2

Tove Jansson, målning

41:1 Stadshuset/Helsingfors 41:2 42

Wolfgang Heine/Moomin Characters

44:1

Johan Schildts arkiv

44:2 45–51

Moomin Characters Moomin Characters

52

Per Olov Jansson/Moomin Characters

54

Moomin Characters

55 56

243

Tammerfors museum

Per Olov Jansson/Moomin Characters Reino Loppinen/Lehtikuva/TT

70:2

Tove Jansson

71:1–2

Moomin Characters

72

Tove Jansson, teckning

73–75

Moomin Characters

76

Per Olov Jansson/Moomin Characters

78

Svenska litteratursällskapet

79

Tove Jansson

80–81

Per Olov Jansson/Moomin Characters

82

Eva Konikoff/Moomin Characters

83:1

Tove Jansson, målning

83:2

Svenska litteratursällskapet

83:3

Per Olov Jansson/Moomin Characters

84–87

Vivica Bandlers samling/Svenska litteratursällskapet

88–89

Tove Jansson/Foto: Yehia Eweis

90–91

Tove Jansson, målningar

92–107

Tove Jansson, illustrationer

108

Moomin Characters

109

Svenska litteratursällskapet

110

Carl-Erik Sundström/DN/TT

111

Tove Jansson, illustration

112

Reino Loppinen/Lehtikuva/TT

113

Evening News

114:1

Beata Bergström

114:2

Tove Jansson, teckning

115

Evening News

116 TT 117

E. Holmén/TT

118

Svenska litteratursällskapet

119:1

Svenska litteratursällskapet

119:2

Tove Jansson, teckning

119:3

Svenska litteratursällskapet

120

Svenska litteratursällskapet

122

Lennart Edling/Kamerabild/TT

123

Sjöberg Bild

124

Per Olov Jansson/Moomin Characters

126

Tove Jansson, bokomslag

127

Göran Allgård/IBL

128

Reijo Koskinen/Lehtikuva/TT

57–59

Tove Jansson illustrationer

60–61

Tove Jansson målningar

129

Per Olov Jansson/Moomin Characters

62–63

Tove Jansson/Tammerfors museum-

130

Beata Bergström

64–67

Tove Jansson målningar

131

Svenska litteratursällskapet

68

Göran Allgård/IBL

132

Per Olov Jansson/Moomin Characters

69

Tove Jansson, teckning

133

Moomin Characters

70:1

Folkets arkiv

134

Moomin Characters

BILDREGISTER Sid 1 Bukowskis 2

Moomin Characters

8

Saga Jansson/Moomin Characters

9

Moomin Characters

10 12

Per Olov Jansson/Moomin Characters Moomin Characters

13

Moomin Characters

14–15

Moomin Characters

16:1 16:2

Moomin Characters Per Olov Jansson/Moomin Characters

17

Fotograf okänd /Moomin Characters

18–20

Moomin Characters

22:1 22:2

Moomin Characters Fotograf okänd/Privat samling

23–34

Moomin Characters

35:1

Moomin Characters

35:2 36–37

Ivan Timiriasew/Helsingfors stadsmuseum Moomin Characters

38:1

Per Olov Jansson/Moomin Characters

38:2

Moomin Characters

39:1 39:2

J.Söderberg/Stockholms stadsmuseum Tove Jansson, kolteckning

40:1

Eva Konikoff/Moomin Characters

40:2

Tove Jansson, målning

41:1 Stadshuset/Helsingfors 41:2 42

Wolfgang Heine/Moomin Characters

44:1

Johan Schildts arkiv

44:2 45–51

Moomin Characters Moomin Characters

52

Per Olov Jansson/Moomin Characters

54

Moomin Characters

55 56

243

Tammerfors museum

Per Olov Jansson/Moomin Characters Reino Loppinen/Lehtikuva/TT

70:2

Tove Jansson

71:1–2

Moomin Characters

72

Tove Jansson, teckning

73–75

Moomin Characters

76

Per Olov Jansson/Moomin Characters

78

Svenska litteratursällskapet

79

Tove Jansson

80–81

Per Olov Jansson/Moomin Characters

82

Eva Konikoff/Moomin Characters

83:1

Tove Jansson, målning

83:2

Svenska litteratursällskapet

83:3

Per Olov Jansson/Moomin Characters

84–87

Vivica Bandlers samling/Svenska litteratursällskapet

88–89

Tove Jansson/Foto: Yehia Eweis

90–91

Tove Jansson, målningar

92–107

Tove Jansson, illustrationer

108

Moomin Characters

109

Svenska litteratursällskapet

110

Carl-Erik Sundström/DN/TT

111

Tove Jansson, illustration

112

Reino Loppinen/Lehtikuva/TT

113

Evening News

114:1

Beata Bergström

114:2

Tove Jansson, teckning

115

Evening News

116 TT 117

E. Holmén/TT

118

Svenska litteratursällskapet

119:1

Svenska litteratursällskapet

119:2

Tove Jansson, teckning

119:3

Svenska litteratursällskapet

120

Svenska litteratursällskapet

122

Lennart Edling/Kamerabild/TT

123

Sjöberg Bild

124

Per Olov Jansson/Moomin Characters

126

Tove Jansson, bokomslag

127

Göran Allgård/IBL

128

Reijo Koskinen/Lehtikuva/TT

57–59

Tove Jansson illustrationer

60–61

Tove Jansson målningar

129

Per Olov Jansson/Moomin Characters

62–63

Tove Jansson/Tammerfors museum-

130

Beata Bergström

64–67

Tove Jansson målningar

131

Svenska litteratursällskapet

68

Göran Allgård/IBL

132

Per Olov Jansson/Moomin Characters

69

Tove Jansson, teckning

133

Moomin Characters

70:1

Folkets arkiv

134

Moomin Characters

TOVE JANSSON I ÅRTAL 136:1

Moomin Characters

208:2

136:2

Len Waernberg/TT

209–210 Bertil S-son Åberg/SVT Bild/TT

SVT Bild/TT

1957 Muminserien ges ut i bokform.

1917 Den första bevarade teckningen, föreställande en flicka,

1958 Möter läkaren och muminhusbyggaren Pentti Eistola. Faffan avlider

troligen Tove själv, sittande på pottan.

den 22 juni.

137

Moomin Characters

212

Mauno Hämäläinen/Suomen Kuvapalvelu

138–145

Beata Bergström

214

Emil Christensen/TT

1922

146:1

Lennart Edling/Kamerabild/TT

215:1–2

Olle Wester/Expressen/TT

1928 Debuterar med verser och illustrationer i Allas Krönika och Julen.

146:2

Beata Bergström

216

Hans Paul/Lehtikuva/TT

1929 Tecknade serien ”Prickinas och Fabians äventyr” går som följetong

147

Beata Bergström

217

Per Olov Jansson/Moomin Characters

148

Fotograf okänd/Privat samling

218

Kenneth Jonasson/Expressen/TT

149:1

Fotograf okänd/Privat samling

220:1

Signe Hammarsten-Jansson/Moomin Characters

Konstfack) i Stockholm. Inneboende hos morbror Einar på

1964 Bygger stugan på Klovharun.

149:2

Per Olov Jansson/Moomin Characters

220:2

Peter Lindholm/Suomen Kuvapalvelu

Norr Mälarstrand 26.

1965 Skriver ”Höstvisa” med Erna Tauro.

150–156

Hans Gedda/Link Image

221

Peter Lindholm/Suomen Kuvapalvelu

158

Per Olov Jansson/Moomin Characters

Familjens första sommar i Pellinge.

i Lunkentus. Första teckningarna i satirskriften Garm.

1930 Avslutar grundskolan. Börjar på Tekniska Skolan (blivande

1933 Bilderboken Sara och Pelle och Neckens bläckfiskar ges ut

1959 Illustrerar Lewis Carrolls Snarkjakten. Reser till Grekland och Paris med Tuulikki Pietilä.

1960 Brodern Lars Jansson tar över muminserien.

1962 Illustrerar J R R Tolkiens Bilbo – en hobbits äventyr.

1963 Reser till Portugal och Spanien med Tuulikki Pietilä.

1966 Illustrerar Lewis Carrolls Alice i underlandet.

222

Lis Hooge Hansen/Moomin Characters

på både svenska och finska. Familjen Jansson flyttar till konstnärs-

1968 Första boken för en vuxenpublik: Bildhuggarens dotter.

160 TT

224

Per Olov Jansson/Moomin Characters

kollektivet Lallukka. Tove avslutar studierna på Teknis och börjar på

1970 Delar Expressens pris Heffaklumpen med Astrid Lindgren. Ham

161

226–229 Moomin Characters

Per Olov Jansson/Moomin Characters

Ateneum i Helsingfors. Blir redaktör för dess tidning.

1934 Reser genom Tyskland till Paris. Första novellen, ”Bulevarden”,

avlider den 6 juli.

1971 Stor Japansatsning med muminböcker och filmer. Inleder en åtta

162:1–2

Moomin Characters

230–233 Per Olov Jansson/Moomin Characters

163

Per Olov Jansson/Moomin Characters

234–235 C-G Hagström

164

Alf Lidman/TT

236

Akira Kinoshita

1935 Gör sitt första omslag för Garm.

1972 Får Svenska Akademiens Finlandspris. Tilldelas Mårbackapriset.

166

Suomen Kuvapalvelu

238

Dan Hansson/TT

1937 Illustrerar en bok för nyblivna föräldrar, Jag. Ställer för första

1975 Bor och arbetar i Paris med Tuulikki Pietilä.

publiceras i Helsingfors-Journalen.

gången ut en oljemålning. Hyr en ateljé på Fänrik Stålsgatan.

månader lång jorden runt-resa med Tuulikki Pietilä.

1976 Skriver dramatik, bland annat ”Dottern”, ”Gymnastiklärarens död”,

167

Beata Bergström

240

Tove Jansson, målning

168–169

Per Olov Jansson/Moomin Characters

245

Per Olov Jansson/Moomin Characters

170

Alf Lidman/TT

1938 Studier i Paris.

171

Beata Bergström

1940 Deltar i utställningar i Göteborg, Stockholm, Oslo.

172

Eva Konikoff/Moomin Characters

1943 Möter Atos Wirtanen.

1979 Utställning av muminhuset i Bratislava.

174–175

Vivica Bandlers samling/Svenska litteratursällskapet

1944 Flyttar till ateljén på Ulrikasborgsgatan 1.

1980 Utställningen ”Mumin” på Nationalmuseum i Stockholm.

176–180

Per Olov Jansson/Moomin Characters

1945 Väggmålningar till Strömbergs fabrik.

1983 Reser till Paris och Karelen.

181

Tove Jansson, målning

1946 Möter Vivica Bandler.

1984 Resor till Norge, Färöarna och Skottland.

182–193

Tove Jansson, illustrationer & bokomslag

1947 Målar två fresker i Stadshuskällaren, Helsingfors. Bygger

1985 Reser i Spanien.

194–195

Tove Jansson, målningar

196

Margareta Strömstedt/TT

1949 Tove väljs in i Författarförbundet.

1988 Reser i England och Skottland.

197

Tove Jansson, målning

1950 Trollkarlens hatt ges ut i England som hennes första översatta bok.

1990 Reser i Japan med Tuulikki Pietilä och Lars

Lämnar Ateneum.

Vindrosens hus.

Titel: Finn Family Moomintroll.

”Tio före fyra”. Tilldelas Pro Finlandia-medaljen.

1978 Hedersdoktor vid Åbo Akademi. Reser till Polen där mumin­ berättelserna blivit dockteater i teve.

1986 Donerar muminhuset och tablåer till Tammerfors Konstmuseum.

Jansson.

198:1

Tove Jansson, bokomslag

198:2

Len Waernberg/TT

1951 Reser med Vivica Bandler till Italien, Nordafrika och Paris.

1991 Japanska tecknade muminfilmer.

199:1–2

Tove Jansson, bokomslag

1953 Sista teckningen i Garm. Tilldelas Nils Holgersson-plaketten.

1992 Får Selma Lagerlöfpriset.

200:1

Pertti Ostola/Moomin Characters

Studerar serieteckning på Fleet Street i London. Målar en altartavla

1993 Sista resan till Paris.

Moomin Characters

för Östermarks kyrka.

1994 Fyller 80 år och firas med retrospektiv utställning i Tammerfors

200:2

1954 Tecknade serien ”Moomin” startar i The Evening News. Reser till

201–202 Per Olov Jansson/Moomin Characters

244

1914 Föds den 9 augusti i Helsingfors.

203

Akira Kinoshita

204

Margareta Strömstedt/TT

London och Rivieran med Ham. 1956 Inleder det livslånga förhållandet med Tuulikki Pietilä. Stor

205:1

Tove Jansson, illustration

muminkampanj på varuhusen Stockmann i Helsingfors och NK

205:2

Moomin Characters

i Stockholm.

206

Svenska litteratursällskapet

208:1

Ulf Stråhle/SVT Bild/TT

245

Konstmuseum. Tilldelas Stora priset av Svenska Akademien.

1995 Utses till professor.

2000 Insjuknar i cancer. Brodern Lars Jansson avlider den 31 juli.

2001 Avlider den 27 juni i Helsingfors.

TOVE JANSSON I ÅRTAL 136:1

Moomin Characters

208:2

136:2

Len Waernberg/TT

209–210 Bertil S-son Åberg/SVT Bild/TT

SVT Bild/TT

1957 Muminserien ges ut i bokform.

1917 Den första bevarade teckningen, föreställande en flicka,

1958 Möter läkaren och muminhusbyggaren Pentti Eistola. Faffan avlider

troligen Tove själv, sittande på pottan.

den 22 juni.

137

Moomin Characters

212

Mauno Hämäläinen/Suomen Kuvapalvelu

138–145

Beata Bergström

214

Emil Christensen/TT

1922

146:1

Lennart Edling/Kamerabild/TT

215:1–2

Olle Wester/Expressen/TT

1928 Debuterar med verser och illustrationer i Allas Krönika och Julen.

146:2

Beata Bergström

216

Hans Paul/Lehtikuva/TT

1929 Tecknade serien ”Prickinas och Fabians äventyr” går som följetong

147

Beata Bergström

217

Per Olov Jansson/Moomin Characters

148

Fotograf okänd/Privat samling

218

Kenneth Jonasson/Expressen/TT

149:1

Fotograf okänd/Privat samling

220:1

Signe Hammarsten-Jansson/Moomin Characters

Konstfack) i Stockholm. Inneboende hos morbror Einar på

1964 Bygger stugan på Klovharun.

149:2

Per Olov Jansson/Moomin Characters

220:2

Peter Lindholm/Suomen Kuvapalvelu

Norr Mälarstrand 26.

1965 Skriver ”Höstvisa” med Erna Tauro.

150–156

Hans Gedda/Link Image

221

Peter Lindholm/Suomen Kuvapalvelu

158

Per Olov Jansson/Moomin Characters

Familjens första sommar i Pellinge.

i Lunkentus. Första teckningarna i satirskriften Garm.

1930 Avslutar grundskolan. Börjar på Tekniska Skolan (blivande

1933 Bilderboken Sara och Pelle och Neckens bläckfiskar ges ut

1959 Illustrerar Lewis Carrolls Snarkjakten. Reser till Grekland och Paris med Tuulikki Pietilä.

1960 Brodern Lars Jansson tar över muminserien.

1962 Illustrerar J R R Tolkiens Bilbo – en hobbits äventyr.

1963 Reser till Portugal och Spanien med Tuulikki Pietilä.

1966 Illustrerar Lewis Carrolls Alice i underlandet.

222

Lis Hooge Hansen/Moomin Characters

på både svenska och finska. Familjen Jansson flyttar till konstnärs-

1968 Första boken för en vuxenpublik: Bildhuggarens dotter.

160 TT

224

Per Olov Jansson/Moomin Characters

kollektivet Lallukka. Tove avslutar studierna på Teknis och börjar på

1970 Delar Expressens pris Heffaklumpen med Astrid Lindgren. Ham

161

226–229 Moomin Characters

Per Olov Jansson/Moomin Characters

Ateneum i Helsingfors. Blir redaktör för dess tidning.

1934 Reser genom Tyskland till Paris. Första novellen, ”Bulevarden”,

avlider den 6 juli.

1971 Stor Japansatsning med muminböcker och filmer. Inleder en åtta

162:1–2

Moomin Characters

230–233 Per Olov Jansson/Moomin Characters

163

Per Olov Jansson/Moomin Characters

234–235 C-G Hagström

164

Alf Lidman/TT

236

Akira Kinoshita

1935 Gör sitt första omslag för Garm.

1972 Får Svenska Akademiens Finlandspris. Tilldelas Mårbackapriset.

166

Suomen Kuvapalvelu

238

Dan Hansson/TT

1937 Illustrerar en bok för nyblivna föräldrar, Jag. Ställer för första

1975 Bor och arbetar i Paris med Tuulikki Pietilä.

publiceras i Helsingfors-Journalen.

gången ut en oljemålning. Hyr en ateljé på Fänrik Stålsgatan.

månader lång jorden runt-resa med Tuulikki Pietilä.

1976 Skriver dramatik, bland annat ”Dottern”, ”Gymnastiklärarens död”,

167

Beata Bergström

240

Tove Jansson, målning

168–169

Per Olov Jansson/Moomin Characters

245

Per Olov Jansson/Moomin Characters

170

Alf Lidman/TT

1938 Studier i Paris.

171

Beata Bergström

1940 Deltar i utställningar i Göteborg, Stockholm, Oslo.

172

Eva Konikoff/Moomin Characters

1943 Möter Atos Wirtanen.

1979 Utställning av muminhuset i Bratislava.

174–175

Vivica Bandlers samling/Svenska litteratursällskapet

1944 Flyttar till ateljén på Ulrikasborgsgatan 1.

1980 Utställningen ”Mumin” på Nationalmuseum i Stockholm.

176–180

Per Olov Jansson/Moomin Characters

1945 Väggmålningar till Strömbergs fabrik.

1983 Reser till Paris och Karelen.

181

Tove Jansson, målning

1946 Möter Vivica Bandler.

1984 Resor till Norge, Färöarna och Skottland.

182–193

Tove Jansson, illustrationer & bokomslag

1947 Målar två fresker i Stadshuskällaren, Helsingfors. Bygger

1985 Reser i Spanien.

194–195

Tove Jansson, målningar

196

Margareta Strömstedt/TT

1949 Tove väljs in i Författarförbundet.

1988 Reser i England och Skottland.

197

Tove Jansson, målning

1950 Trollkarlens hatt ges ut i England som hennes första översatta bok.

1990 Reser i Japan med Tuulikki Pietilä och Lars

Lämnar Ateneum.

Vindrosens hus.

Titel: Finn Family Moomintroll.

”Tio före fyra”. Tilldelas Pro Finlandia-medaljen.

1978 Hedersdoktor vid Åbo Akademi. Reser till Polen där mumin­ berättelserna blivit dockteater i teve.

1986 Donerar muminhuset och tablåer till Tammerfors Konstmuseum.

Jansson.

198:1

Tove Jansson, bokomslag

198:2

Len Waernberg/TT

1951 Reser med Vivica Bandler till Italien, Nordafrika och Paris.

1991 Japanska tecknade muminfilmer.

199:1–2

Tove Jansson, bokomslag

1953 Sista teckningen i Garm. Tilldelas Nils Holgersson-plaketten.

1992 Får Selma Lagerlöfpriset.

200:1

Pertti Ostola/Moomin Characters

Studerar serieteckning på Fleet Street i London. Målar en altartavla

1993 Sista resan till Paris.

Moomin Characters

för Östermarks kyrka.

1994 Fyller 80 år och firas med retrospektiv utställning i Tammerfors

200:2

1954 Tecknade serien ”Moomin” startar i The Evening News. Reser till

201–202 Per Olov Jansson/Moomin Characters

244

1914 Föds den 9 augusti i Helsingfors.

203

Akira Kinoshita

204

Margareta Strömstedt/TT

London och Rivieran med Ham. 1956 Inleder det livslånga förhållandet med Tuulikki Pietilä. Stor

205:1

Tove Jansson, illustration

muminkampanj på varuhusen Stockmann i Helsingfors och NK

205:2

Moomin Characters

i Stockholm.

206

Svenska litteratursällskapet

208:1

Ulf Stråhle/SVT Bild/TT

245

Konstmuseum. Tilldelas Stora priset av Svenska Akademien.

1995 Utses till professor.

2000 Insjuknar i cancer. Brodern Lars Jansson avlider den 31 juli.

2001 Avlider den 27 juni i Helsingfors.

BÖCKER I URVAL

PJÄSER I URVAL

1945 Småtrollen och den stora översvämningen

1949 ”Mumintrollet och kometen” får premiär på Svenska Teatern

1946 Kometen kommer

1948 Trollkarlens hatt

1958 ”Troll i kulisserna”, har premiär på Lilla Teatern, Helsingfors.

1950 Muminpappans memoarer

1982 ”Mumintroll i kulisserna” på Dramaten i Stockholm.

i Helsingfors.

1954 Farlig midsommar

Nanne Berger Stephan Bergman Christina Björk Peter Ekman med familj

TEVE OCH FILM I URVAL

1965 Pappan och havet

Jesper Hägge Tuula Ivonen/STT-Lehtikuva

1965 Vi. En romantisk bok för älskande, skriven tillsammans med Ham

1968 Margareta Strömstedts tevefilm Mumin och havet.

1968 Bildhuggarens dotter

1969 Teveserien ”Mumintrollen”.

Sophia Jansson

1970 Sent i november

1973 Mumintrollen blir julkalender i svensk teve.

1971 Lyssnerskan

Tuula Karjalainen

1979 Tevefilmen Sommarön, byggd på Sommarboken.

1972 Sommarboken

1999 Filmen Haru – De ensammas ö, tillsammans med Tuulikki Pietilä.

1974 Solstaden 1982 Den ärliga bedragaren 1984 Stenåkern 1987 Resa med lätt bagage 1989 Rent spel 1990 Brev från Klara 1996 Anteckningar från en ö med bilder av Tuulikki Pietilä 1998 Meddelande

BILDERBÖCKER 1952 Hur gick det sen? Boken om Mymlan, Mumin­trollet och Lilla My 1960 Vem ska trösta knyttet?

1977 Den farliga resan 1980 Skurken i muminhuset med fotografier av Per Olov Jansson 1993 Visor från Mumindalen tillsammans med Lars Jansson och Erna Tauro)

24 6

Hanna Ahlström

Arja Björkman

1957 Trollvinter 1962 Det osynliga barnet

TACK TILL

Per Olov ”Prolle” Jansson

Anna Lawrence Marianne Lindgren Barbro Mörck Molly, Konrad och Maja Petersson Margareta Strömstedt Svenska Litteratursällskapet i Helsingfors Boel Westin

BÖCKER I URVAL

PJÄSER I URVAL

1945 Småtrollen och den stora översvämningen

1949 ”Mumintrollet och kometen” får premiär på Svenska Teatern

1946 Kometen kommer

1948 Trollkarlens hatt

1958 ”Troll i kulisserna”, har premiär på Lilla Teatern, Helsingfors.

1950 Muminpappans memoarer

1982 ”Mumintroll i kulisserna” på Dramaten i Stockholm.

i Helsingfors.

1954 Farlig midsommar

Nanne Berger Stephan Bergman Christina Björk Peter Ekman med familj

TEVE OCH FILM I URVAL

1965 Pappan och havet

Jesper Hägge Tuula Ivonen/STT-Lehtikuva

1965 Vi. En romantisk bok för älskande, skriven tillsammans med Ham

1968 Margareta Strömstedts tevefilm Mumin och havet.

1968 Bildhuggarens dotter

1969 Teveserien ”Mumintrollen”.

Sophia Jansson

1970 Sent i november

1973 Mumintrollen blir julkalender i svensk teve.

1971 Lyssnerskan

Tuula Karjalainen

1979 Tevefilmen Sommarön, byggd på Sommarboken.

1972 Sommarboken

1999 Filmen Haru – De ensammas ö, tillsammans med Tuulikki Pietilä.

1974 Solstaden 1982 Den ärliga bedragaren 1984 Stenåkern 1987 Resa med lätt bagage 1989 Rent spel 1990 Brev från Klara 1996 Anteckningar från en ö med bilder av Tuulikki Pietilä 1998 Meddelande

BILDERBÖCKER 1952 Hur gick det sen? Boken om Mymlan, Mumin­trollet och Lilla My 1960 Vem ska trösta knyttet?

1977 Den farliga resan 1980 Skurken i muminhuset med fotografier av Per Olov Jansson 1993 Visor från Mumindalen tillsammans med Lars Jansson och Erna Tauro)

24 6

Hanna Ahlström

Arja Björkman

1957 Trollvinter 1962 Det osynliga barnet

TACK TILL

Per Olov ”Prolle” Jansson

Anna Lawrence Marianne Lindgren Barbro Mörck Molly, Konrad och Maja Petersson Margareta Strömstedt Svenska Litteratursällskapet i Helsingfors Boel Westin

© Bokförlaget Max Ström 2014 Text: Petter Karlsson Bildredaktör: Bengt Wanselius Formgivning: Patric Leo Original: Amelie Stenbeck-Ramel Faktagranskning: Hanna Ahlström och Sophia Jansson Repro: Linjepunkt, Falun Tryck: Graphicom, Italien 2014 ISBN 978-91-7126-304-9 www.maxstrom.se