9789170282041

Bernard Cornwell NORDENS HERRAR Översättning Leif Jacobsen

Till Ed Breslin

Av Bernard Cornwell har tidigare utgivits på svenska: Den vite ryttaren (2007, pocket 2008) Det sista kungadömet (2006, pocket 2007) De dödas ö (1999) Vinterkungen (1998) Hämndens hav (1989)

Bazar Förlag AB Hammarby Fabriksväg 25 120 33 Stockholm www.bazarforlag.com

infose@bazarforlag.com

Nordens herrar Copyright © 2009 Bernard Cornwell Originalets titel: The Lords of the North Översättning: Leif Jacobsen Omslagsfoto © Getty Images Omslagsdesign: HarperCollins Publishers Ltd. 2006 Författarfoto: Kelly Campbell Omslagsanpassning: Nic Oxby Sättning och grafisk form: Stevali Production Satt med Sabon 11/15 Tryckt på: 70 gr Ensolux Creamy, bulk 1,6 Tryckning och inbindning: TBB Slovakia ISBN 978-91-7028-204-1

Innehållsförteckning

KARTA .............................................................................7 ORTNAMN .....................................................................9 DEL ETT TRÄLKUNGEN ................................................13 ETT ................................................................................24 TVÅ ................................................................................59 TRE ................................................................................104 FYRA .............................................................................146 DEL TVÅ DET RÖDA SKEPPET ......................................183 FEM ...............................................................................185 SEX ................................................................................223 SJU .................................................................................263 DEL TRE SKUGGVANDRARE ........................................299 ÅTTA .............................................................................301 NIO ................................................................................335 TIO ................................................................................369 ELVA ..............................................................................392 DEN HISTORISKA BAKGRUNDEN ...............................418

… Com on wanre niht scriðan sceadugenga.

Ur den dunkla natten skrider skuggvandraren – Beowulf

7

ORTNAMN

Stavningen av ortnamn i det anglosaxiska England var inkonsekvent och godtycklig, och sällan var man överens om namnen i sig. London kunde därför kallas Lundonia, Lundenberg, Lundenne, Lundenwic, Lundenceaster eller Lundres. Säkerligen kommer vissa läsare att föredra andra namnformer än dem jag använder i namnlistan nedan, men för det mesta har jag valt den stavning som Oxford Dictionary of English Place-Names eller Cambridge Dictionary of English Place-Names rekommenderar för denna historiska period, som innefattar Alfreds styre (871– 899). Men inte ens detta tillvägagångssätt är helt tillförlitligt. År 956 skrev man Hayling Island både som Heilincigae och Hæglingaiggæ. Dessutom har jag inte själv varit konsekvent; jag har föredragit det moderna England framför Englaland, och istället för Norðhymbralond har jag valt Northumbria, inte Norhumberland, för att undvika att man förväxlar detta gamla kungadöme med dagens grevskap. Sålunda är namnlistan liksom stavningen aningen nyckfull. Æthelingæg Alclyt Baðum (uttalas Bathum) Bebbanburg Berrocscire

Athelney, Somerset Bishop Auckland, grevskapet Durham Bath, Avon Bamburgh Castle, Northumberland Berkshire 9

BERNARD CORNWELL

Cair Ligualid Cetreht Cippanhamm Contwaraburg Cumbraland Cuncacester Cynuit Defnascir Dornwaraceaster Dunholm Dyflin Eoferwic Ethandun Exanceaster Gleawecestre Gyruum Hamptonscir Haithabu Heagostealdes Hedene Hocchale Horn Hreapandune Kenet Lindisfarena Lundene Onhripum

Carlisle, Cumbria Catterick, Yorkshire Chippenham, Wiltshire Canterbury, Kent Cumbria Chester-le-Street, grevskapet Durham borgen Cynuit i närheten av Cannington, Somerset Devonshire Dorchester, Dorset Durham, grevskapet Durham Dublin, Irland York Edington, Wiltshire Exeter, Devon Gloucester, Gloucestershire Jarrow, grevskapet Durham Hampshire Hedeby, handelsplats i södra Danmark Hexham, Northumberland floden Eden, Cumbria Houghhall, grevskapet Durham Höfn, Island Repton, Derbyshire floden Kennet Lindisfarne (Holy Island), Northumberland London Ripon, Yorkshire 10

NORDENS HERRAR

Pedredan Readingum Scireburnan Snotengaham Strath Clota Sumorsæte Suth Seaxa Synningthwait Temes Thornsæta Thresk Tine Tuede Wiire Wiltun Wiltunscir Wintanceaster

floden Parrett Reading, Berkshire Sherborne, Dorset Nottingham, Nottinghamshire Strathclyde Somerset Sussex (hemvist för sydsaxarna) Swinithwaite, Yorkshire floden Temsen Dorset Thirsk, Yorkshire floden Tyne floden Tweed floden Wear Wilton, Wiltshire Wiltshire Winchester, Hampshire

DEL ETT TRÄLKUNGEN

NORDENS HERRAR

J

ag åstundade mörker. Den halvmåne som lyste denna sommarnatt envisades med att titta fram mellan molnen och göra mig nervös. Jag åstundade mörker.

Jag hade burit med mig två skinnränslar till den lilla åsen som utgjorde nordlig gräns för mina ägor. Mina ägor. Fifhaden kalllades de och var kung Alfreds belöning till mig för mina insatser vid Ethandun – den långsträckta, gröna höjd där vi besegrade en dansk armé. Det hade varit sköldborg mot sköldborg, och när striden var över stod Alfred åter som kung och danerna var tillintetgjorda. Wessex hade klarat sig och jag hade sannerligen gjort mer än min beskärda del. Min kvinna var död, min vän likaså, och själv hade jag fått ett spjut i mitt högra lår. Belöningen blev Fifhaden.

Fem hudar. Det var vad namnet betydde. Fem djurhudar!

Marken räckte knappt nog till att försörja fyra av de trälfamiljer som brukade åkrarna, klippte fåren och fångade fisken i floden Kenet. Medan andra män förärades storslagna ägor och kyrkan belönades med rika skogar och frodiga betesmarker, fick jag fem djurhudar. Jag hatade Alfred. Han var en ynklig, fromlande och gniden kung som misstrodde mig för att jag inte var kristen, för att jag var från norr och för att jag vid Ethandun hade återbördat kungadömet åt honom. Och för det belönades jag med Fifhaden. Den jäveln!

Därför hade jag tagit med mig de två ränslarna till den låga åsen, vars gräs fåren ständigt avverkade. Den täcktes av enorma grå stenar som lyste vita när månen undkom molnens slöjor.

Jag låg gömd bakom en av dessa jättestenar, och på knä bredvid mig låg Hild.

Vid det laget var hon min kvinna. Hon hade varit nunna i 15

BERNARD CORNWELL

Cippanhamm när danerna intog staden och började hora med henne. Nu var hon med mig. Ibland, på natten, kunde jag höra henne be – böner som bestod av enbart tårar och förtvivlan.

Jag antog att hon med tiden skulle återvända till sin gud, men för tillfället utgjorde jag hennes frälsning. ”Vad väntar vi på?” frågade hon.

Jag satte fingret mot läpparna för att tysta henne. Hon såg på mig. Hon hade ett långsmalt ansikte och stora ögon, och håret under den lilla huvudduken var gyllene. Jag var av övertygelsen att hon inte mycket hade att uträtta som nunna. Alfred ville förstås ha tillbaka henne i sitt nunnekloster. Därför jag lät henne stanna kvar hos mig. För att förtreta honom. Den jäveln.

Jag väntade för att försäkra mig om att vi inte var iakttagna.

Sannolikheten var liten, ty folk vågar sig ogärna ut nattetid, då fasaväckande ting smyger omkring i världen. Hild kramade sitt krucifix, men jag trivdes i mörkret. Redan som liten grabb lärde jag mig att älska natten. Jag var en sceadugengan, en skuggvandrare, av det slaget som andra människor fruktade.

Jag väntade länge, tills jag var förvissad om att ingen annan befann sig på den lilla åsen, innan jag drog Gaddstinga, mitt kortsvärd. Jag skar ut en lagom stor grästuva och kastade den åt sidan. Sedan grävde jag upp jorden, som jag lade i en hög på min mantel. Gaddstinga stötte mot både krita och flinta och jag visste att klingan skulle ta stryk, men jag fortsatte att gräva tills hålet var stort nog att tjäna som grav åt ett barn. Så placerade vi de bägge ränslarna i hålet. Min skatt. Mitt silver och mitt guld.

Min förmögenhet, som jag ville slippa släpa runt på. I min ägo hade jag fem djurhudar, två svärd, en ringbrynja, en sköld, en hjälm, en häst och en avmagrad nunna. Men jag hade inga män som kunde beskydda skatten och därför tvingades jag gömma den. Jag behöll endast en handfull silvermynt, resten lämnade 16

NORDENS HERRAR

jag i moder jords förvar. Vi täckte över skatten, trampade till jorden och lade därefter tillbaka grästuvan. Jag inväntade månen, som gled fram mellan molnen, och granskade sedan tuvan.

Ingen fick misstänka att den en gång hade lyfts bort från sin plats. I mitt huvud inpräntade jag detta ställe, alldeles i närheten av två stora stenar. En dag, när jag ägde medel att beskydda min skatt, tänkte jag återvända hit och hämta den igen.

Hild stirrade på skattgraven. ”Alfred säger att du måste stanna här”, sa hon. ”Alfred kan pissa sig själv i halsen”, sa jag. ”Och må den jäveln sätta sitt eget piss i vrångstrupen och dö.” Sannolikheten var stor att han skulle dö inom kort, ty han var en sjuk man.

Han var blott tjugonio år, åtta år äldre än jag, men såg trots det ut att vara närmare de femtio. Jag tvivlade på att någon av oss såg honom leva mer än två eller tre år till. Tog han sig inte för sin smärtande buk stup i kvarten, så rusade han mot skithuset eller skakade av feberfrossa.

Hild lade handen mot grästuvan under vilken skatten låg. ”Betyder detta att vi återvänder till Wessex?” frågade hon. ”Det betyder”, sa jag, ”att ingen är dum nog att färdas bland fiender bärande på sin förmögenhet. Den är tryggare här, och lyckas vi bara hålla oss i livet återvänder vi hit för att hämta den. Och om jag dör hämtar du den.” Hon svarade inte. Istället bar vi i manteln återstoden av jorden ner till floden och dumpade den i vattnet.

I gryningen satt vi upp på våra hästar och red österut. Vi red mot Lundene, ty från Lundene bär all världens vägar. Det var ödet som drev mig. Året var 878. Jag var tjugoett år gammal och av övertygelsen att mina svärd skulle underlägga mig hela världen. Jag var Uhtred av Bebbanburg, mannen som dräpte Ubba Lodbrokson invid havet och som vräkte Svein av Vita 17

BERNARD CORNWELL

hästen ur sadeln vid Ethandun. Jag var mannen som återbördade kungadömet till Alfred, och jag hatade honom. Således tänkte jag överge honom. Min väg var svärdets väg, och den vägen ledde hem. Jag ämnade ta mig norröver.

* Lundene är den brittiska övärldens största stad, och jag har alltid älskat dess anlupna hus och feberhärjade gränder. Men Hild och jag stannade där i endast två dagar, logerande på en saxisk taverna i den nya staden väster om de söndervittrande romerska murarna. På den tiden tillhörde platsen Mercia och danernas garnisoner. Ölstugorna fylldes av köpmän, utlänningar och skeppare, och det var en handelsman vid namn Torkild som erbjöd oss plats ombord på hans skepp som skulle gå till Northumbria. Jag presenterade mig som Ragnarson, något som han varken fann trovärdigt eller ifrågasatte, och för två silvermynt och min muskelstyrka vid årorna fick vi lejd. Jag var saxare men hade fostrats av danerna. Jag talade deras språk och av den anledningen trodde Torkild också att jag var dan. Min fina hjälm, ringbrynja och två svärd antydde att jag var krigare, och han måste ha trott mig vara flykting från den besegrade danska hären. Inte för att han brydde sig. Han var i behov av roddare.

Somliga köpmän använde sig av trälar, men enligt Torkild orsakade de bara onödigt bekymmer och därför lejde han fria män istället.

Med durken full av linnerullar, frankisk olja, bäverskinn, tjogvis med fina sadlar och skinnsäckar fyllda med dyrbar kummin och senap, lade vi ut i lågvattnet. Med staden bakom oss och mitt ute i floden Temes stora inlopp befann vi oss plötsligt i Östangeln. Men det var inte mycket vi såg av detta kungarike, 18

NORDENS HERRAR

ty under vår första natt drog en olycksbådande tjocka in från havet. Den omslöt oss i dagar. Vissa morgnar gick det inte att ta sig fram alls, och även om vädret var hyfsat vågade vi inte fjärma oss alltför mycket från strandkanten. Jag valde havet som hemväg av den anledningen att det normalt gick fortare än landvägen. Men nu kröp vi istället fram i dimman längs ett virrvarr av gyttjiga stränder, vindlande flodarmar och lömska strömningar. Varje kväll måste vi hitta en plats att ankra eller förtöja fartyget på. Dessutom tvingades vi tillbringa en hel vecka i en av Östangelns gudsförgätna träsksjöar, på grund av en lös bogplanka. Eftersom vi inte hann ösa vatten snabbt nog tvingades vi strandsätta skeppet i gyttjan för att kunna utföra de nödvändiga reparationerna. Skrovet var färdigdiktat lagom till att ett väderombyte skedde. Solen började skina över ett hav där dimman lyste med sin frånvaro. Vi rodde norrut men upphörde för den skull inte att fälla ankar varje kväll. Vi såg ett dussintal andra skepp, som alla var längre och smäckrare än Torkilds farkost. Det rörde sig om danska krigsfartyg, alla på väg norröver. Jag utgick från att de var resterna av Gudrums besegrade armé, som nu flydde hem till Danmark, Frisien eller någon annan plats där det inte var lika besvärligt att skövla som i Alfreds Wessex.

Torkild var en reslig men svårmodig man, och jag gissade att han var trettiofem år gammal. Han anordnade sitt gråsprängda hår i långa, tågliknande flätor som nådde honom till midjan, och han bar inte en enda ring runt sina bara armar som tecken på tapperhet i strid. ”Jag har aldrig varit mycket till krigare”, medgav han. ”Jag växte upp i ett köpmanshem. Jag har alltid varit köpman och när jag dör tar min son vid.” ”Bor du i Eoferwic?” frågade jag.

19

BERNARD CORNWELL

”Lundene. Men jag har ett lager i Eoferwic. Det är en bra plats att införskaffa fårull på.” ”Styr Ricsig där ännu?”

Han skakade på huvudet. ”Det är nu två år sedan Ricsig dog.

En man vid namn Egbert sitter på tronen numera.” ”Det fanns en kung vid namn Egbert i Eoferwic när jag var liten”, sa jag. ”Det är hans son, eller sonson. Eller kusin rentav? Hur som helst är han saxare.” ”Så vem styr egentligen i Northumbria?” ”Vi, såklart”, sa han och syftade på danerna. Danerna placerade ofta en kuvad saxare på tronen i de riken som de lade under sig, och Egbert, vem han nu än månde vara, var tveklöst en sådan fjättrad monark. Han upprätthöll ett låtsat regentskap inför sin danska förtryckare, men den sanna regenten var den danske jarl Ivarr, som ägde det mesta av marken omkring staden. ”Han heter Ivarr Ivarson”, berättade Torkild med ett visst mått av stolthet i rösten, ”och hans far var Ivar Lodbrokson.” ”Jag kände Ivar Lodbrokson”, sa jag.

Jag tvivlar på att Torkild trodde mig, men det är dagsens sanning. Ivar Lodbrokson var en fruktad krigsherre, mager och skelettlik, blodtörstig och spöklik, men han hade varit en vän av jarl Ragnar, som fostrade mig. Hans bror var Ubba, mannen som jag dräpte invid havet. ”Ivarr sitter på den reella makten i Northumbria”, fortsatte Torkild, ”förutom i floden Wiires dalgång. Där regerar Kjartan.”

Torkild rörde vid sin torshammare när han uttalade Kjartans namn. ”Han kallas Kjartan grymme nu”, sa han. ”Och hans son är ännu värre.” ”Sven.” Jag spottade ur mig namnet. Nog visste jag vem Kjartan och Sven var. De var mina svurna fiender.

20

NORDENS HERRAR

”Sven enöga”, sa Torkild med en grimas och fattade ännu en gång hammaren som han hade runt halsen för att skydda sig mot den inneboende ondskan i namnet han just uttalat. ”Och norr om dem”, fortfor han, ”heter regenten Ælfric av Bebbanburg.” Även honom kände jag. Ælfric av Bebbanburg var min onkel och mannen som stal mitt land. Men jag gav skenet av att inte känna igen namnet. ”Ælfric?” sa jag frågande. ”Också en saxare, eller?” ”Ja, saxare”, bekräftade Torkild. ”Men vi rår inte på hans borg”, tillade han som för att rättfärdiga varför en saxisk herreman tilläts husera i Northumbria. ”Och han undviker att stöta sig med oss.” ”Är han då vän av daner?” ”I alla fall inte fiende”, sa han. ”Dessa är de tre stora herrarna här: Ivarr, Kjartan och Ælfric. Men vad som försiggår bortom Cumbralands åsar vet ingen.” Han syftade på Northumbrias västkust som blickade ut mot Irländska sjön. ”Det fanns en gång en stor dansk herreman i Cumbraland”, fortsatte Torkild. ”Hardeknut kallades han, men jag hörde att han blev ihjälslagen under en skärmytsling. Men nu?” Han ryckte på axlarna.

Så detta var Northumbria, ett kungadöme av rivaliserande herrar, varav ingen närde några varmare känslor för mig och två önskade mig död. Detta till trots var det mitt hem, och jag hade en förrättning här, skälet till att jag vek in på svärdets bana.

Min förrättning var en blodsfejd. Den fejd som tog sin början för fem år sedan och som ledde till att Kjartan och hans män mitt i natten tog sig till jarl Ragnars hall. De brände ner hallen och mördade folket som försökte undkomma lågorna. Ragnar var mannen som fostrade mig, som jag älskade som en fader, och dråpet på honom var ännu ohämnat. Han hade en son, ock21

BERNARD CORNWELL

så han med namnet Ragnar, som var min vän. Men Ragnar unge kunde inte utkräva någon hämnd, ty han satt nu som Alfreds pant i Wessex. Sålunda ämnade jag mig norrut för att söka upp Kjartan och slå ihjäl honom. Och jag tänkte även slå ihjäl hans son, Sven enöga, som hade tagit Ragnars dotter tillfånga. Var Tyra ännu i livet? Det visste jag inte. Det enda jag visste var att jag hade svurit att hämnas Ragnar gamles död. I det att jag slet med Torkilds åra kunde det emellanåt tyckas mig som om det var dåraktigt av mig att resa hem till Northumbria, som vimlade av fiender. Men ödet drev mig, och det var med en klump i halsen som vi slutligen girade in i Humbers vida mynning.

Där fanns inget att se, om man bortsåg från en låg, gyttjig strand, som knappt gick att skymta genom regnet. Vidjegrenar i det grunda vattnet markerade de dolda bäckarnas inlopp och stora mattor av fingertare och blåstång låg och hävde sig i de grå dyningarna. Men detta var floden som rann genom Northumbria, och i det ögonblicket visste jag att mitt beslut var det riktiga. Det här var hemma. Inte Wessex med sin fruktbara mylla och sina mjuka kullriga landskap. Wessex var tämjt, kuvat av kung och kyrka, men här uppe var landet vildare och luften kylslagnare. ”Är det här du bor?” frågade Hild efter ett tag, när de bägge stränderna krupit närmare. ”Mitt land ligger långt upp i norr”, svarade jag. ”Det där är Mercia”, sa jag och pekade mot den södra flodstranden, ”och det där är Northumbria.” Jag pekade mot den motsatta sidan. ”Och Northumbria sträcker sig ända in i de barbariska trakterna.” ”Barbariska?” ”Skoterna”, sa jag och spottade över relingen. Innan danerna kom hade skoterna varit våra främsta fiender. De upphörde aldrig med sina sydliga räder in över våra gränser. Men de, liksom 22

NORDENS HERRAR

vi, blev attackerade av nordborna, vilket i sin tur tuktade deras rovgirighet, även om det inte hade fått dem att upphöra helt.

Vi rodde uppför floden Ouse och vår sång ackompanjerades av årtagen där vi gled fram under pil och al och förbi äng och skog. Nu när vi hade tagit oss in i Northumbria monterade Torkild ner det snidade hundhuvudet från skeppets för. Det dög ju inte att den ilskna rackan skrämde bort traktens andar. Samma kväll, under en regntung himmel, anlöpte vi Eoferwic, Northumbrias främsta stad. Detta var platsen där min far slaktades, där jag blev föräldralös och där jag mötte Ragnar gamle, mannen som fostrade mig som sin egen son och lärde mig att älska danerna.

Jag satt inte vid årorna när vi närmade oss staden, ty jag hade rott hela dagen och istället blivit avlöst av Torkild. Sålunda stod jag i fören och betraktade rökslingorna som steg från stadens många tak, när min blick fastnade på det första liket i floden.

Det var en pojke, på sin höjd tio eller elva år, och han var naken så när som på en trasa runt höfterna. Halsen var avskuren, men jag såg inga tecken på blod. Ouse hade nämligen spolat kroppen ren. Det långa, blonda håret flöt likt tång i vattnet.

Vi upptäckte ytterligare två flytande kroppar, innan vi hade kommit tillräckligt nära för att se männen uppe på stadens bålverk. Det fanns på tok för många män där, män med spjut och sköldar, och det stod ännu fler vid kajerna. Det var män i brynjor som misstänksamt betraktade oss. Män med dragna svärd. Torkild befallde något och våra åror lyftes upp med vattnet droppande från de vilande bladen. När skeppet började gira i den strömmande floden uppfattade jag skrik inifrån staden.

Jag var hemkommen.

ETT

T

orkild lät skeppet driva med strömmen ett hundratal steg, innan han strandsatte det intill ett pilträd. Han hoppade iland och förtöjde skeppet runt pilen med ett tåg av sälskinn.

Sedan skyndade han sig att klättra tillbaka ombord med en ängslig blick mot de beväpnade männen, som betraktade oss från sin plats högre upp på strandbrinken. ”Du”, sa han och pekade på mig. ”Ta reda på vad som är i görningen.” ”Bråk är i görningen”, sa jag. ”Vad mer vill du veta?” ”Jag vill veta vad som har hänt med mitt lager”, sa han och nickade mot de beväpnade männen. ”Och jag vill ogärna fråga dem. Så du får göra det istället.”

Han utsåg mig för att jag var krigare och för att han knappast skulle sörja om jag dog. De flesta av roddarna hade kunnat göra sig gällande i strid, men han undvek i möjligaste mån stridigheter, eftersom blodsutgjutelse och handel sällan gick hand i hand. Så började de beväpnade männen ta sig nerför brinken.

De var sex till antalet, men närmade sig oss ändå med stor varsamhet, ty i skeppets för hade Torkild radat upp det dubbla antalet sjömän, som alla var beväpnade med yxor och spjut.

Jag drog på mig brynjan, frigjorde den praktfulla, ulvkrönta hjälmen, som jag hade tagit från ett danskt skepp utanför den walesiska kusten, från sin svepning och spände på mig Ormrök och Gaddstinga. Rustad för strid hoppade jag sedan med vissa svårigheter iland. Jag halkade på den branta brinken och grep 24

NORDENS HERRAR

efter några nässlor. Jag svor över den brännande smärtan och tog mig sedan upp på stigen. Detta var inte första gången jag var här, ty den vida betesmarken invid floden var platsen där far hade anfört sina styrkor i anfallet mot Eoferwic. Jag drog på mig hjälmen och ropade åt Torkild att hiva skölden åt mitt håll. Det gjorde han, och just när jag skulle avancera mot de sex männen som hade dragit sina svärd och nu fäste all sin uppmärksamhet på mig, hoppade Hild efter. ”Du borde ha stannat ombord”, sa jag. ”Inte utan dig”, svarade hon. Med sig bar hon en av våra skinnränslar, i vilken vi endast förvarade ombyte, en kniv och en brynsten. ”Vilka är de?” frågade hon och syftade på de sex, som ännu befann sig femtio steg bort, ett avstånd som de inte tycktes särskilt angelägna om att minska. ”Låt oss ta reda på det”, sa jag och drog Ormrök.

Skuggorna hade växt sig långa och i skymningsljuset skimrade röken från stadens kokeldar i purpur och guld.

Råkorna flög mot sina reden och i fjärran såg jag korna traska mot aftonmjölkningen. Så började jag gå mot de sex. Jag var klädd i ringbrynja, höll i en sköld och var beväpnad med två svärd. Jag bar armringar och en hjälm av tre utsökta brynjors värde, så min gestalt skrämde de sex, som ryckte närmare varandra i väntan på att jag skulle nå dem. De hade alla svärden dragna, men jag såg att två av dem bar krucifix runt halsen, vilket fick mig att misstänka att de var saxare. ”När en man vänder hem” ropade jag till dem på engelska, ”förväntar han sig inte att mötas av svärd.”

Två äldre män, måhända i trettioårsåldern, bar tjocka skägg och var iklädda brynjor. De övriga fyra bar läderjackor och var yngre, blott sjutton eller arton år, och såg ut att vara lika bekväma med svärden som jag var med en plogbill. De utgick 25

BERNARD CORNWELL

från att jag var dan, eftersom jag just klivit iland från ett danskt skepp, och de måste ha insett att sex av dem var nog för att rå på en dan. Å andra sidan förstod de också att en krigande dan, klädd i all sin krigsprakt, åtminstone skulle hinna slå ihjäl två av dem innan han själv stupade. De blev med andra ord lättade när jag tilltalade dem på engelska. Och förbryllade. ”Vem är du?” ropade en av de äldre.

Jag svarade inte utan fortsatte bara att gå mot dem. Om de bestämde sig för ett anfall tvingades jag antingen till en neslig reträtt eller till att möta döden. Men jag trampade självsäkert på med skölden utmed sidan och lät Ormröks spets smeka det höga gräset. De tolkade min ovilja att svara som arrogans, men i själva verket var det villrådighet. Min plan var att presentera mig med allt annat än mitt riktiga namn, ty jag önskade inte att Kjartan eller min svekfulle onkel skulle få vetskap om min återkomst till Northumbria. Dock var mitt namn vida känt, och jag var dåraktigt lockad att göra bruk av det för att ingjuta bävan i dem. Men den rätta ingivelsen dök upp i tid. ”Jag är Steapa av Defnascir”, förkunnade jag, och i den händelse att Steapas namn var okänt i Northumbria tillade jag skrävlande: ”Det var jag som skickade Svein av Vita hästen till sin eviga hemvist i jorden.”

Mannen som hade krävt att jag skulle ge mig till känna tog ett kliv bakåt. ”Är du Steapa? Han som tjänar Alfred?” ”Det är jag.” ”Herre”, sa han och sänkte svärdet. En av de yngre grep om sitt krucifix och föll på knä. En annan stack svärdet i slidan och de övriga, som bedömde det som en klok handling, gjorde detsamma. ”Vilka är ni?” frågade jag bestämt. ”Vi tjänar kung Egbert”, svarade en av de äldre.

26

NORDENS HERRAR

”Och liken?” frågade jag och nickade mot floden, där ytterligare en naken kropp flöt runt i strömningarna. ”Vilka är de?” ”Daner, herre.” ”Så ni dräper daner?” ”Det är Guds vilja, herre”, sa han.

Jag pekade mot Torkilds skepp. ”Den mannen är dan och min vän. Tänker ni döda honom?” ”Vi vet vem Torkild är, herre”, sa mannen, ”och om han kommer med fredliga avsikter får han leva.” ”Och jag, då? Vad gör ni med mig?” krävde jag att få veta. ”Kungen vill att du infinner dig, herre. Han kommer säkerligen att låta fira dig för den stora slakten på danerna.” ”Och den där slakten, då?” sa jag föraktfullt och pekade med Ormrök mot ett lik som kom flytande nerströms. ”Han skulle fira segern över Gudrum, herre. Är den sann?” ”Den är sann”, sa jag. ”Jag var där.” Sedan vände jag dem ryggen, stack Ormrök i slidan och vinkade åt Torkild, som lossade förtöjningen och började ro uppströms. När han befann sig en bit ut i floden ropade jag till honom att Egberts saxare hade satt sig upp mot danerna, men att dessa män lovade att lämna honom ifred, bara han själv kom med fredliga avsikter. ”Vad skulle du göra om du vore jag?” ropade Torkild tillbaka. Hans mannar höll kvar skeppet i strömmen med små, justerande årtag. ”Ro nerströms”, ropade jag på danska. ”Omge dig med svärdsdaner och vänta tills du vet vad som är i görningen.” ”Och du, då?” frågade han. ”Jag stannar här”, sa jag.

Han stoppade handen i en pung och kastade sedan något åt mitt håll. Det blänkte till i det falnande dagsljuset, innan det försvann bland smörblommorna, som i dunklet gav betesmar27

BERNARD CORNWELL

ken en dräkt av gult. ”För ditt goda råd”, ropade han. ”Må du leva länge, vem du nu än är.”

Han vände runt skeppet, dock inte utan svårigheter, ty skrovet var nästan lika långt som Ouse var bred. Men han var en skicklig styrman. Sedan försvann de nerströms och ut ur mitt liv. Jag fick senare veta att Torkilds lager hade plundrats, att den enarmade danen som vaktade det slaktats och att hans dotter våldtagits. Mitt goda råd var med andra ord värt det silvermynt som han hade kastat till mig. ”Skickade du iväg honom?” frågade en av de skäggiga männen harmset. ”Jag sa ju att han var en vän.” Jag lutade mig fram och fann shillingen i det höga gräset. ”Så hur har ni fått vetskap om Alfreds seger?” frågade jag. ”En präst anlände med nyheten, herre”, sa han. ”En präst?” ”Från Wessex, herre. Hela vägen från Wessex. Med sig bar han ett budskap från kung Alfred.”

Jag borde ha fattat att Alfred önskade sprida nyheten om sin seger över Gudrum över hela det saxiska England, och mycket riktigt hade han skickat präster till alla de saxiska bosättningarna. Med sig bar prästerna en förkunnelse om att Wessex varit segersällt och att Gud och hans helgon skänkt dem denna triumf.

En sådan präst hade skickats till kung Egbert i Eoferwic, en präst som för övrigt anlände till staden dagen före mig. Det var då vansinnet började.

Med prästkåpan hoprullad bakom sig på sadeln hade gudsmannen på hästrygg tagit sig från det ena saxiska bostället till det andra, genom hela det danska Mercia och med de merciska saxarnas bistånd utmed vägen. De hade dagligen försett honom med friska springare och ledsagat honom förbi de större danska 28

NORDENS HERRAR

garnisonerna, tills han en dag nådde Northumbrias huvudstad.

Där kunde han till kung Egbert överbringa de goda nyheterna om att västsaxarna hade nedgjort danernas mäktiga styrka.

Men det som mer än något annat tilltalade de northumbriska saxarna var det löjeväckande påståendet att Sankt Cuthbert i en dröm hade visat sig för Alfred och förklarat hur kungen skulle bärga segern. Enligt utsago skulle drömmen ha kommit till Alfred under samma vinter som nederlaget vid Æthelingæg, då en handfull flyende saxare höll sig gömda för de segervissa danerna. Denna drömskröna till Egberts saxare var lika välriktad som en jägares pil, ty norr om floden Humber hölls inget helgon så högt i ära som Cuthbert. Cuthbert var Northumbrias hjälte, den heligaste av alla kristna som någonsin levt i landet, och det fanns inte ett gudfruktigt saxiskt hushåll som inte tillbad honom dagligen. Föreställningen om att nordens eget ärorika helgon hade hjälpt Wessex att besegra danerna drev kung Egberts förstånd ur hans skalle, likt flyende fasaner för skördefolkets lieblad. Visserligen hade han all rätt att vara tillfreds med Alfreds seger, och tveklöst hatade han att regera från sin plats i andra änden av danernas koppel, men det han borde ha gjort var att tacka prästen som framförde nyheterna och sedan, för att få täppa till truten på honom, låsa in honom som en hund i en hundgård. Men istället beordrade han Wulfhere, stadens ärkebiskop, att hålla tacksägelsegudstjänst i stadens största kyrka. Wulfhere, som ingalunda var en narr, hade som av en händelse omedelbart insjuknat i feber och tvingats rida ut på landet för att kurera sig. Men fader Hrothweard, som däremot var en narr, hade trätt in i hans ställe. I Eoferwics storkyrka skallade ekona av hans brinnande predikan, där han hävdade att Sankt Cuthbert ämnade befria landet från danerna.

Sålunda tog dräpandet sin början.

29

BERNARD CORNWELL

Allt detta fick jag att veta av de sex männen på väg in i staden.

De berättade också att det fanns färre än hundra danska krigare i hela Eoferwic, eftersom återstoden, under jarl Ivarr, hade tågat norrut för att ta sig an en skotisk styrka som vågat sig in över gränsen. Inte i mannaminne hade man hört talas om en liknande invasion. Men skoterna hade en ny kung, som svurit att göra Eoferwic till sin nya huvudstad, och således begav sig Ivarr norrut med armén för att lära denne spjuver sin läxa.

Ivarr var södra Northumbrias sanne regent. Ingen fanns där som kunde hindra honom från att kalla sig kung, om han nu hade velat det. Men det var behändigt att ha en foglig saxare på tronen, som samlade in skatterna och höll sina saxiska gelikar i schack. Under tiden kunde Ivarr göra det som hans släkt gjorde bäst – föra krig. Han var en lodbrokare, och de vinnlade sig om att ingen son av en lodbrokare någonsin skulle dö sängliggandes. De dog i strid med svärdet i hand. Ivarrs far och en av hans onklar hade dött på Irland, medan Ubba, den tredje av bröderna Lodbrok, hade stupat för mitt svärd vid Cynuit.

Nu tågade Ivarr, den senaste i raden av svärdsdaner från denna krigsberusade släkt, mot skoterna, och han hade svurit att föra deras kung till Eoferwic, fjättrad som en träl.

Inte kunde jag väl tänka mig att en endaste saxare med förståndet i behåll vågade göra uppror mot Ivarr, som enligt ryktena var lika skoningslös som far sin. Men Alfreds seger och påståendet att Sankt Cuthberts hand vilade över den hade satt vansinnet i brand i Eoferwic. Och lågorna närdes av fader Hrothweards predikningar. Han basunerade ut att Gud, Sankt Cuthbert och en armé av änglar var på väg för att driva danerna ur Northumbria. Och min ankomst tjänade blott som bränsle till detta vansinne. ”Gud har sänt dig”, upprepade männen som ledsagade mig gång på gång. De skrek åt folk att jag var Sveins 30