”Det lustiga med de riktigt tidiga väninnorna är att de kan ha helt motsatta idéer om det mesta i livet nu, och det gör ingenting. Det är inte det man letar efter i vänskap, att man ska tycka likadant, utan det är själva människan.”
Antagligen kommer betydelsen av kvinnors inbördes relationer alltid att förbli okända för samtiden, eftersom det storslagna består just i bristen på dokumentation. I den stund någon börjar föra protokoll – eller skriva en bok – har väninnerelationens karaktär förändrats, den blir något annat. Den blir synlig i offentligheten, medan det var osynligheten, det privata, som utgjorde dess kärna.
Det brukar framhållas att kvinnor har lättare än män att skapa och upprätthålla nära vänskapsförhållanden. För män handlar det mer om att göra saker tillsammans och hjälpa varandra praktiskt. För kvinnor är det självklart att nära vänskap innebär att man berättar om sitt privatliv. Vad är då väninneskap – ett ord som inte ens finns? För att försöka besvara denna fråga har Åsa Moberg samlat berättelser och exempel ur sitt eget och åtta nära väninnors liv. Vi möter Simone Aschberg, Ulla Ginsburg, Gunilla Boëthius, Märta Tikkanen, Birgitta Stenberg, Amelia Adamo, Margareta Rye och Stoika Hristova. I spontana, fritt flödande intervjuer diskuterar de väninneskapets natur. Samtalen tar bland annat upp hur väninneskap uppstår och utvecklas, hur det kan tyna bort, vilken roll avund spelar och vad som kan hända i den komplicerade relationen mellan tre väninnor. Det blir en mycket personligt hållen diskussion kring vad som binder kvinnor samman.
åsa moberg Väninnorna och jag
” … det är de här oerhört viktiga relationerna till kvinnorna i mitt liv som har hjälpt mig att hålla balansen och klara mig vidare. Hur stora och viktiga passionerna än har varit, för det har de också varit, tidvis, så är det ju så att passioner kommer och går men väninnorna består. Det är en sak som har varit alldeles underbar.”
åsa moberg
Åsa Moberg (f. ) är journalist, författare, översättare och välkänd debattör. Hon har utgivit en lång rad böcker inom flera områden, bland annat de mycket uppmärksammade Adams bok (tillsammans med Adam InczèdyGombos, ), Vara anhörig (), Hon var ingen Florence Nightingale () och Kärleken i Julia Anderssons liv ().
Väninnorna och jag
: / :
N&K_MOBERG_VANINNORNA_OCH_JAG.indd 1
2011-03-23 10.17
110902_Vaninnorna.ORIG.indd 6
11-04-18 13.38.25
Innehåll Inledning 9 1. Ensamheten som ett hugg i hjärtat 15 2. Konsten att vara väninna 25 3. Ulla Ginsburg och Simone Aschberg: Tre tjejer, det går aldrig 33 4. Ulla, Simone och dagboken 75 5. Gunilla Boëthius: Man kan vila i väninnornas kärlek 103 6. Märta Tikkanen: Vi gifte oss båda med honom 145 7. Minnen av Märta och Birgitta 181 8. Birgitta Stenberg: Det är lättare att inte låta könet stå i vägen 189 9. Amelia Adamo: Jag kan känna avundsjuka mot mina väninnor 215 10. Margareta Rye: Man uppfinner anledningar att ses 247 11. Stoika Hristova: Jag tog mina första steg i stjärnhavet 271 12. Väninneteori – förbehållslös unnsamhet 303 Lästips
333
110902_Vaninnorna.ORIG.indd 7
11-04-18 13.38.25
Inledning Att vara väninna är något som jag alltid har tyckt att jag inte klarat av – inte förrän jag som sextioåring fick en fråga från psykologen Alexandra Rosendahl Santillo, det närmaste jag kommit en dotter. Alexandra, som är trettio år yngre än jag, har tillbringat många skollov hos mig på Lekholmen i Dalarna. Eftersom alla mina väninnor bodde långt bort utspelades mina väninnekontakter till stor del per fax och telefon. Även gästande barn blev indragna i våra diskussioner. ”Hur behåller man sina väninnor, och hur får man väninnerelationer med flera inblandade att fungera?” undrade Alexandra nu. ”Kan inte du och Birgitta och Märta skriva en bok om det? Hur går det till när flera väninnor lyckas hålla ihop genom åren? Kvinnor porträtteras alltid via kärleksrelationer. Män får finnas på ett vänskapsplan, det är Anders Zorn, Carl Larsson och Verner von Heidenstam, medan kvinnor skildras via männen. Jag vill läsa om betydelsen av vänskapsrelationer mellan kvinnor. Även om kvinnors relationer till män är spännande och viktiga, får kvinnors relationer med varandra stor betydelse för alla övriga relationer.” Tanken vändes fram och åter, men Birgitta, Märta och jag fick inte ens till ett möte för att diskutera sa9
110902_Vaninnorna.ORIG.indd 9
11-04-18 13.38.25
ken. I stället blev det denna bok, där jag har samtalat med ett halvt dussin av mina nuvarande väninnor om konsten att vara väninna. Jag har också återknutit kontakten med två viktiga ungdomsväninnor. Vad är då vänskap? Och vad är väninneskap, ett ord som inte ens finns? Det är en stor fråga som denna bok inte försöker besvara. Detta är inte en akademisk avhandling, utan här har jag samlat berättelser och exempel ur mitt eget och mina väninnors liv. Något av den ganska lilla forskning och teori som finns på området behandlas i det sista kapitlet. Om man vill veta vad som finns skrivet om konsten att vara väninna finner man att litteraturen om vänskap – föga förvånande – mest handlar om män. I antiken, när kvinnor inte räknades som medborgare, var det givetvis män som skrev de klassiska verken om vänskap, även om det måste ha funnits kvinnlig vänskap i alla tider. Senare forskning i ämnet brukar börja med Aristoteles. ”Oftast är de vetenskapliga definitionerna av vänskap generaliserande, hierarkiserande och värderande”, skriver etnologen Britta Lundgren i Den ofullkomliga vänskapen – en etnologisk studie av nutida vardagsrelationer (1995). Hon formulerar sig så här om den specifikt kvinnliga vänskapen – det jag kallar väninneskap: Den har varit underrepresenterad i skönlitterära beskrivningar, framställd som falsk och skvalleraktig och kvinnors biologi har påståtts göra fiendskap 10
110902_Vaninnorna.ORIG.indd 10
11-04-18 13.38.26
mellan kvinnor oundviklig p g a svartsjuka och behov av manlig uppskattning. […] Det allt tydligare könsmönster som skapats under den tidiga industrialismen, med en manlig familjeförsörjare ute i offentligheten och en kvinnlig känslobuffert i den privata hemmasfären, reproduceras fortfarande kraftfullt i politiska och ekonomiska system, i massmedia och populärkultur, i socialisation och värderingar. Det är därför inte förvånande att det i vår tid är en vanlig uppfattning att kvinnor är ”bättre på vänskap” än män. … På grund av kvinnors större kompetens i och erfarenhet av omsorgsarbete anses de mera relationsinriktade och ha lättare för att prata. Just att kunna tala och öppna sig bedöms som ett kännetecken för vänskap. Men ändå, sina väninnor är väl ingenting man skriver om i en bok? I synnerhet som flera av mina väninnor skriver själva. Några av dem har blivit kända. Det är inte därför de är med, de är med för att ge exempel på vad väninneskap kan bestå av. Ibland är namn här fingerade, ibland nämns personer med hela namn och ibland enbart med förnamn. De intervjuade har bestämt. Med undantag av Birgitta Stenberg var ingen som nämns i denna bok känd när vår gemensamma historia inleddes. Är man verksam tillräckligt länge i ett utåtriktat yrke som journalistens och författarens, i mitt fall nu fyrtiotre år, är det ganska troligt att man blir känd och får vänner som blir kända. Det kan väcka avund, men 11
110902_Vaninnorna.ORIG.indd 11
11-04-18 13.38.26
för väninnerelationerna saknar själva kändisskapet betydelse. Det gör däremot inte avunden, som här diskuteras i olika sammanhang. De medverkande presenteras i den ordning de har kommit in i mitt liv, ibland två parallellt eftersom väninnerelationer med tre har varit ett återkommande tema. Relationen till tonårsväninnorna blir belyst både med samtal som förts nu och med dagboksanteckningar från den tiden. I samtalen är mina frågor kursiverade och mina kommentarer markerade med indrag. Mina väninnor har, med undantag för Amelia Adamo och Stoika Hristova, ungefär samma medelklassbakgrund. Två av åtta, det blir 25 procent ”mångkultur med arbetsklassbakgrund”, vilket jag gissar är en hygglig siffra för en svensk/finlandssvensk medelklassflicka som jag. Medelklassperspektivet är ingenting vi diskuterar, det finns som en självklar utgångspunkt. Lika självklar som att vi tre som var väninnor på gymnasiet alla blev engagerade i vänstern, dit jag räknar mitt 70-talsmedlemskap i Socialdemokraterna. Mina ungdomsväninnor befann sig då i eller i utkanten av den yttersta bokstavsvänstern. Våra politiska åsiktsskillnader uppkom när vi hade slutat umgås, så dessa diskuterade vi aldrig. Vi går inte heller in på den saken i dag, när ingen av oss är politiskt aktiv. Mitt vuxenlivs väninnor har också hjärtat till vänster, men vi diskuterar sällan politik. Kanske för att tidsandan inte är så politisk längre. Eller också beror det på att jag själv tappat tron på politiken som samhällsförändrande kraft. 12
110902_Vaninnorna.ORIG.indd 12
11-04-18 13.38.26
Det finns andra faktorer som för människor samman. En som förvånat mig är orternas, landskapens och ländernas betydelse. Det finlandssvenska har haft en betydelse i mitt väninneliv som jag inte varit medveten om innan jag läste igenom dessa intervjuer med mina väninnor. Den som känner andnöd vid tanken på att läsa om människor som rör sig i en ganska snäv journalistisk och litterär miljö kan sluta här, eller gå direkt på samtalet med Stoika Hristova som skildrar en annan sorts tillvaro. Å andra sidan tror jag att dessa underbara kvinnor har blivit mina väninnor för att vi delar en grundläggande hållning till livet: vi är omåttligt nyfikna – på allt.
13
110902_Vaninnorna.ORIG.indd 13
11-04-18 13.38.26
1. Ensamheten som ett hugg i hjärtat Vi bodde i ett radhus, vi hade flyttat in när det var nybyggt. Alla familjer hade två eller tre barn. Alla mammor utom två var hemmafruar. Man kunde springa in och ut hos varandra. Förortsområdet var drömmen för små barn. Ändå vantrivdes jag från början. Jag kände mig utanför. Det var svårt att komma underfund med den gemenskap som verkade binda de andra barnen samman. Det hände att jag fick vara med och spela brännboll någon vacker vårkväll, men jag var klumpig och långsam. Närkontakten med de andras gemenskap förstärkte min upplevelse av ensamhet. På förmiddagarna gick vi i lekskolan i ena änden av radhuset. Jag fick en bästis på samma gata. När vi började skolan hade hon en likadan gul hemstickad kofta som jag. Stickade våra mammor likadana koftor åt oss för att vi bad om det, eller var det en slump? Mamma godkände Marianne, det var viktigt. Mamma var en generös och gästfri person som bakade bullar och skorpor till halva kvarterets barn, men vissa ville hon inte att jag skulle ha någon närmare kontakt 15
110902_Vaninnorna.ORIG.indd 15
11-04-18 13.38.26
med. Mamma är död, jag kan inte fråga henne nu, men jag förstod aldrig varför. Jag kan inte minnas någonting som Marianne och jag pratade om eller gjorde. Vi lekte antagligen som bästisar brukar, pysslade med dockor, ritade. Att rita var jag bäst på, så bra att ingen annan ville rita med mig. Det gjorde mig inget, det var roligare att rita ensam. Allt var roligare när jag var ensam, bortsett från ett tidigt medvetande om att man inte skulle vara ensam. Det var något misslyckat och sorgligt över ett ensamt barn. Ett lyckat barn skulle ha många kamrater. Hur fick man kamrater? Det förstod jag aldrig. Vi gick tätt ihop i våra gula koftor och demonstrerade vår flickgemenskap. Utifrån måste den ha sett idyllisk ut. Ingen vuxen som ser två flickor tätt ihop skulle tro att de demonstrerar en gemenskap som inte finns. Tänk om hon kände samma avstånd till mig? Nuförtiden hör jag den sortens flickgemenskap mer än jag ser den, särskilt när jag hör tonårsflickors röster när de talar i sina mobiltelefoner. Vi hade inga mobiltelefoner. Barn ringde inte ens i vanliga telefoner. Det började vi med först när vi närmade oss tonåren. Tonårsflickans naturliga tillstånd var att tala i telefon, den övriga familjen skulle otåligt längtande köa bakom henne för att få ringa. Om man inte tillbringade timmar i telefonen var man ingen riktig tonårsflicka. När man inte talade i telefonen skulle man vänta vid den. Någon skulle ringa. Helst Han.
16
110902_Vaninnorna.ORIG.indd 16
11-04-18 13.38.26
Vårt kök vette mot gatan. Den var som en lekplats. Det hade kommit ett par bilar till kvarteret, men i princip var gatan bilfri. Inte för att den var byggd med hinder utan för att vi flyttade in 1951, före bilismens genombrott. När jag flyttade hemifrån 1965 var vår familj den enda som inte hade bil, några familjer hade redan hunnit skaffa två. Där satt jag ofta vid köksfönstret om eftermiddagarna och tittade ut. Vem lekte med vem? Hur dags kom de olika papporna hem? Om det var varmt ute stod barnen i klungor på gatan och läste pappornas kvällstidningar. Expressen, enbart Expressen. Jag hade Mandrake som favoritserie. Inte för att jag var intresserad av serier, men för att vara ett normalt barn räckte det inte med en bästis, man måste ha en favoritserie också. Den jag tyckte mest om i kvarteret var en jämnårig pojke. Vi hade gift oss i lekskolan, vilket säkert bidrog till att det blev nödvändigt för honom att ta avstånd från mig när vi hade gått i den riktiga skolan ett tag. I trean kom en ny flicka till klassen. 1950-talet var en stillsam tid med föga rörlighet bland människorna. En ny klasskamrat var något stort. Fientligheten i klassen var kompakt. Mamma gav mig order att genast bjuda hem henne, så att hon inte skulle känna sig ensam. Vi fick en omedelbar kontakt. Lisbeth var den smalaste flicka jag sett och hon förblev så hela skoltiden, trots att hon åt hur mycket som helst. Det var orättvist. Hon var rolig och 17
110902_Vaninnorna.ORIG.indd 17
11-04-18 13.38.26
intelligent. Jag ville göra vad som helst som hon gjorde. Hon ville bli stjärna i simning och jag följde med henne på simträning fast jag var rädd för vatten och tyckte kloret i simhallen luktade illa. Jag tyckte bättre om Lisbeth än jag tyckte om Marianne. Då fick jag skuldkänslor. Vi blev en flickgrupp på tre personer, antagligen alla lika lyckliga över att äntligen ha två bästa väninnor. Ett tag. Jag minns inte om jag redan hade en känsla av att Marianne och Lisbeth försökte bli av med mig, eller om jag blev medveten om att det var så när de en eftermiddag gick förbi vårt köksfönster utan att vinka, utan att titta in mot mig. Jag var hemma för jag höll på att tillfriskna från mässlingen. De gick tätt ihop, med ansiktena mot varandra, sammanlutade, som om ingenting annat fanns i världen än deras gemenskap. Det var förfärligt att se. Skulle jag inte få vara med dem mer? Drygt femtio år senare kan jag tänka mig att de kanske hade order av sina mammor att inte besöka en klasskamrat som hade en smittsam barnsjukdom. Den gången rasade min nioåringsvärld. Vilket svek! Jag ville aldrig mer gå till skolan, jag skulle inte stå ut med att se dem tillsammans. Talade jag med mamma om det? Knappast. Sorgen bodde inom mig, jag kände mig fullständigt övergiven. Innan jag hade haft en egen, riktig, väninna visste jag inte vad jag saknade. Om jag nu hade förlorat Lisbeth förstod jag inte hur jag skulle överleva. 18
110902_Vaninnorna.ORIG.indd 18
11-04-18 13.38.27
Vi återfick kontakten. Det tog tid och jag minns inte hur det gick till. Med Marianne blev det ingen riktig kontakt igen, kanske för att vi aldrig hade haft något att hålla ihop kring, ingenting mer än vår oändliga längtan efter en bästis. Vi gick i den gamla folkskolan. Efter sex år sorterades vi: de med de bästa betygen till den treåriga realskolan. När vi bytte skola började vi det som i dag heter sjuan. Efter två år där vidare studier i gymnasiet för de duktigaste, alltså en ny skiktning. De som inte kom in i gymnasiet fick ta realen efter nio år i skolan. Klasserna fick en ny sammansättning. I en ny klass fanns nya klasskamrater, några nyinflyttade, helt blanka, utan förflutet i skolklassamhällets strikt hierarkiska mönster. Nya möjligheter, stora förhoppningar. Någon kommer att tycka om mig. Någon kommer att vilja vara med mig. Fåfänga försök att få ingå i ett gäng. Utvecklade jag min vana att komma i sista minuten, eller för sent, för att slippa bli ratad som sällskap på vägen till skolan? Den långsamhet som ställt till så många problem för mig senare kanske från början utvecklades som en flykt från ensamheten? Jag tog gott om tid för att packa ihop mina saker efter skoldagen, så att de andra hann försvinna. På morgonen kunde jag stå hemma och titta på klockan medan minuterna obönhörligt gick förbi det kritiska ögonblicket. ”Nu kommer du för sent igen”, sa mamma. Det visste jag. Men jag slapp prata med någon på vägen, jag slapp gå förbi klungor med förtroligt sam19
110902_Vaninnorna.ORIG.indd 19
11-04-18 13.38.27
talande kamrater på skolgården. Jag sprang hela vägen, ingen var ute när jag kom fram. Jag kastade mig flämtande ner i bänken. När jag prickade rätt kom jag in i klassrummet i glappet: alla elever var inne, men läraren hade inte kommit. Ofta missade jag. Läraren hade kommit. I korta perioder av övermod, när jag var kär, eller tillsammans med någon som blivit min pojkvän, struntade jag i det. Kärleken var det viktiga, den riktiga som drabbade mig när jag var fjorton var en maximal gemenskap som fick både lärare och kamrater i skolan att förångas. De suddades ut, förvandlades till en avlägsen publik. Jag var inte där. De var kvar på jorden, men jag var i himlen. Var alla unga kvinnor lika överspänt fixerade vid kärleken? Vänskap fanns, men mest för andra. Jag kunde avundas dem som hade vänner, men inte på allvar. Vänskap var inte viktigt, kunde inte vara viktigt för mig, eftersom det var så svårt att hitta någon som ville vara min vän. Om den hade varit viktig hade jag varit alldeles misslyckad. Jag gjorde några desperata försök att bli väninna. En gång med en av klassens mest populära flickor, en som alla ville vara med. En gång med en av klassens minst populära flickor, Doris, som ingen ville vara med. Det gick bättre, hon var glad att jag ville vara med henne. Men jag var inte glad att vara med henne, jag bara låtsades. Hon kanske också låtsades? Vi kunde använda varandra för att framstå som mer normala. Men vi var 20
110902_Vaninnorna.ORIG.indd 20
11-04-18 13.38.27
för gamla, två räckte inte, man skulle vara ett gäng. Vi blev ändå inte normala. Vi gick i skolan på lördagarna. Vilken tur, kan jag tänka nu. På det sättet fick veckan bara en festkväll, när man måste sitta hemma och begrunda vilka fester andra var bjudna på. Doris och jag tillbringade några ödsliga lördagskvällar tillsammans, hemma hos henne eller hos mig. Mitt flickrum var litet, hennes var stort, vi vantrivdes i båda. Hennes storasyster var en omsvärmad societetsskönhet, historierna om de fester hon gick på var som en smal öppning in mot en annan värld. Kronprinsen var med ibland. Kanske var det sagor som Doris hittade på, för att imponera på mig. Jag minns att jag länge funderade på hur jag skulle säga till Doris att jag trots allt föredrog ensamheten vid min transistorradio om lördagskvällarna. Kanske var det hon som ratade mig. I så fall ett avvisande som inte satte spår, det var snarare efterlängtat. Behöver man alls bekymra sig om hur en oönskad vänskap ska brytas? Oönskad vänskap äter tid och energi. För mig blev livet lättare när jag som vuxen förstod att andra i allmänhet har samma uppfattning om mig som jag har om dem. Tycker jag spontant oerhört mycket om någon är det sannolikt att den människan känner detsamma för mig. Tycker jag intuitivt illa om någon brukar antipatin vara ömsesidig. Man behöver inte grubbla över varför. Vad man har gjort är ointressant, det behövs inga handlingar. Personkemi är ett exakt 21
110902_Vaninnorna.ORIG.indd 21
11-04-18 13.38.27
ord, det är som om signalämnen sprids i luften och bär människornas känslor. När jag försökte ty mig till klassens mest populära flicka blev det mer smärtsamt. Barbro hade förstås redan en bästis, men hon var inte helt avvisande. Hon bjöd hem mig. Hennes mamma tyckte om mig. Mammor tyckte ofta om mig. Det var en av min barndoms gåtor: varför tyckte mammorna om mig, men inte deras barn? Varken pojkarna eller flickorna. Papporna brukade också tycka om mig, men pappor träffade man sällan, de var på jobbet. I hemmen fanns ett tomrum efter papporna, som ett hotfullt svart hål. På kvällen skulle pappor komma hem och vara arga. Kan papporna ha varit så stränga och missnöjda som jag minns dem? Kanske var de bara olyckliga med sin tunga lott i livet: familjeförsörjarens. Barbros pappa var militär och sträng på ett snällt sätt mot döttrarnas väninnor, han klagade på ett skämtsamt sätt om de hade målat ögonen. Barbro var vild, hon drack alkohol och bytte pojkvän hela tiden, men det visste hennes pappa ingenting om. Det familjen fick veta höll mamman omsorgsfullt utom räckhåll för pappan. En gång förstod jag att Barbro på allvar övervägde att låta mig bli en i hennes gäng. De skulle bort på röjarfest på lördagskvällen. Röjarfest betydde att man gick objuden på någon annans fest. Sådant hade jag bara hört talas om. ”Var ska vi vara?” undrade jag. Det berodde på, det fanns olika möjligheter. Jag skulle helst ha med mig något att dricka ur föräldrarnas barskåp, 22
110902_Vaninnorna.ORIG.indd 22
11-04-18 13.38.27
men där hade jag sinnesnärvaro att säga nej direkt: det går inte, vi har inget barskåp. ”Något finns det”, insisterade Barbro. Tyvärr. Inget mer än en bottenskyla sherry i mammas flaska och en flaska rödvin till pappa. Jag fick dispens, jag skulle få följa med ändå. Var skulle vi träffas? Det kunde Barbro inte säga i förväg eftersom hon inte visste vilken eller vilka fester vi skulle till. Jag skulle hålla mig hemma och vänta vid telefonen. Den stod i hallen på nedre våningen, mitt rum låg på övervåningen. Mamma fick absolut inte märka något. Kan det ha varit under den lördagseftermiddagen som jag utvecklade min bestående festskräck? Hur gör man sig i ordning för en fest utan att en mamma märker något? Det visade sig omöjligt. Hur väntar man vid telefonen utan att en mamma märker något? Jag gjorde mig i ordning och hittade på olika historier. Jag var bjuden till Barbro på fest. Något väckte mammas misstankar, hon ringde till Barbros mamma. ”Barbro ska inte ha fest, hon ska gå bort.” ”Men hon har bjudit med mig, det är en kille för mycket.” ”En kille för mycket? Ett återbud. Men var? Vart ska du? Om du inte kan säga vart du ska får du inte gå bort.” Jag sa att Barbro skulle ringa och ge mig adressen. ”Då är det jag som svarar”, sa mamma. Något i min förtvivlan fick mammahjärtat att vekna, jag fick svara själv. Barbro ringde sent, för att meddela att det inte var aktuellt längre att jag skulle komma med. Ingenting om varför. Jag kunde inte fråga. Jag 23
110902_Vaninnorna.ORIG.indd 23
11-04-18 13.38.27
låtsades som ingenting, talade i telefonen med Barbro men ändå enbart för mamma: ”Jag har ångrat mig, jag kan tyvärr inte komma.” Mamma frågade ingenting när jag försvann upp till mitt rum med festsminkning och festfrisyr. Jag hann stänga dörren innan tårarna började forsa.
24
110902_Vaninnorna.ORIG.indd 24
11-04-18 13.38.27
2. Konsten att vara väninna Berättelsen ovan bygger på mina egna minnen av barndomens utanförskap. Mina ungdomsväninnor Ulla Ginsburg och Simone Aschberg, som hette Söderhjelm på den tiden, påminde mig om hur vi brukade läsa våra dagböcker högt för varandra. Jag har hittat mina dagböcker och vågat mig på att läsa i de gamla svarta vaxdukshäftena. Den bild som framträder där stämmer dåligt med mina minnen. Det verkar som om jag i dagboken försökte skriva fram det jag trodde var det normala livet, med väninnor och killar. En elegant dagbok med nyckel fick jag av pappa i julklapp 1958. Då hade jag fyllt elva år: ”Jag tycker om det nya året fast de 5 första minuterna är det bästa med det”, konstaterar elvaåringen på nyårsnatten. ”Alldeles nyss berättade mamma om sin första dagbok som hon skrev när hon var 12 år. Den ska jag få läsa när jag blir litet äldre har hon sagt. Nu har jag huvudvärk så nu skriver jag inte mer.” Väninnor och killar noteras ordentligt, här har jag bytt ut deras namn eftersom dagboken har ett obarmhärtigt drag i omdömena om andra: ”I dag var Mar25
110902_Vaninnorna.ORIG.indd 25
11-04-18 13.38.27
ran hos mig och vi hade tråkigt tycker jag. Vi gjorde ingenting, satt bara på min säng och läste.”
6/1–59 I dag var Bettan hos mig och vi skrev i dagböcker m m och gjorde bland annat den mycket sorgliga upptäckten att Bea, Nilla, hon och jag har samma dagboksnyckel. Jag skulle posta ett brev till Dagge åt henne och det hade jag skrivit avsändare på fast jag inte fick. När Bettan vid senare tillfälle upptäckte detta var det inte långt ifrån att hon mördade mig. I övrigt har inget hänt här.
7/1 Jag har frågat mamma om inte jag också får vara på skivor till ½ 11 på lördagarna. Men nej, hon är hopplös, och i det här fallet är pappa ännu strängare än hon. Det hjälper inte hur många jag kan räkna upp, för Lotta får inte. Till på köpet säger mamma att det här är Bettans fel. Hade inte hon funnits skulle vi visst ha hållit till godo med 10, säger hon.
9/1, andra skoldagen efter jullovet I dag har jag fått höra på omvägar att Lasse hade varit ute i går. Enligt Marran hade han då varit mycket kass. Jag tror jag ska panga. I morgon ska jag till Lasse 2, för han ska ha skiva. Nu har jag varit hos honom och 26
110902_Vaninnorna.ORIG.indd 26
11-04-18 13.38.28
han har förhört mig på engelskan. Då jag skulle gå hem kom Marran ute på vägen och Lasse 2 ropade på henne, för han skulle lämna inbjudningskort. När den episoden var över sa Marran till mig att både hon och Bettan inte hade något lust att komma på hans skiva, och att de hade lessnat på vårat gäng nu. Häromdagen sa jag till Bettan att Marran hade sagt till mig att hon var less på gänget, och då sa Bettan att hon inte tyckte det var så farligt. Men man tycker ju som bästisen tycker. Camilla och Gustav kilar. De började igår, sa Lasse 2 till mig.
12/1 Marran tycker att Nils är dötorr och himla närgången lär han visst också vara. Men jag tycker han är trevlig i alla fall. Om hon vågar hålla på Gustav, som av alla oss andra är ansedd att höra till de sämre i gänget, ska jag minsann våga hålla på Nils. Marran som till och med har hela skolans killar att välja på.
13/1 Nils har slutat med mig nu. Han kilar med Gunilla i sin egen klass. Det gör inte mig någonting för jag gillar i alla fall Totte. Fast jag måste erkänna att jag var lite stolt över att han valt mig när han hade hela sin egen klass att välja på. 27
110902_Vaninnorna.ORIG.indd 27
11-04-18 13.38.28
3/3 På lördag ska Gustav ha sin uppskjutna skiva. Jag bara går och tänker på hur ensamma Bettan och jag kommer att känna oss utan Marran. Hon kunde inte komma för hon var redan bortbjuden till Steffe. Då bjöd Gustav en annan tjej i stället. Då skivan blev uppskjuten råkade det sig så att Marran inte ska bort på lördag, men Gustav kan ju inte låta henne komma för då blir det en tjej för mycket. Vi är de enda från vår klass, plus Gustav. Nej Totte också! Honom höll jag på att glömma. *** Här tar texten i den första dagboken slut, några sidor är tomma. Jag känner inte igen atmosfären. Dagboken är som en lång namnlista på väninnor och killar – och jag som kände mig så ensam! Totte var föremålet för, ja, vad ska det kallas? Jag minns det inte som en förälskelse, snarare som ett ”resonemangsintresse”; jag intalade mig själv att jag var intresserad, för flickor skulle vara intresserade av pojkar. Andra flickor var en sorts spelbrickor, inte personligheter i egen kraft. Antingen minns jag fel eller också skrev jag alltså in den verklighet jag trodde att mamma och konventionerna krävde att en elvaåring skulle leva i. På ”skivorna” dansade vi pardanser till EP-skivor med Tommy Steele och Paul Anka och så åt vi varm 28
110902_Vaninnorna.ORIG.indd 28
11-04-18 13.38.28
korv med senap och bröd. Det viktigaste var att det måste vara jämna par. Tiderna förändras, till det bättre, tror jag när jag nu hör att en ledsen ung man klagar över att tjejerna både dansar och hånglar med varandra. I gymnasiet fick jag en riktig väninna, Simone Söderhjelm, en person som jag förenades med av gemensamma intressen. Hennes pappa var finlandssvensk, hennes mamma svenska men ändå annorlunda, liksom sydländsk. Min mamma var finlandssvenska, kanske förenades vi genom våra finlandssvenska föräldrar, även om vi fann varandra innan vi hade kartlagt varandras familjeförhållanden. Med Simone gick jag på Moderna museet. Vi hörde en udda ung man sjunga märkliga egna sånger i Petras salong på Högbergsgatan, kanske var vi 30 personer. Då satt vi tätt. Han hette Robban Broberg. Jag tror han gick på Konstfack. Vi blev helt betagna. Vi gick med i läroverkets dramagrupp. Där mötte vi den tredje. I mitt väninneliv dyker hon alltid upp, denna tredje. Hon hette Ulla Ginsburg. Det blev min mest intensiva väninneperiod, och den mest ångestridna. Vi var verkligen ett gäng, vi tre och ett halvt dussin pojkar i gymnasiets teaterförening. Vi hade inga kärleksrelationer i gänget. Kan det vara sant? Jag hade inga, det är väl det jag minns. Vi skulle alla bli stora författare eller konstnärer eller skådespelare, i synnerhet de unga männen. Nej, så var det inte. 29
110902_Vaninnorna.ORIG.indd 29
11-04-18 13.38.28
I synnerhet de unga kvinnorna. Vi skrev kilometervis med texter, ofta hemma hos oss. Radhuset där jag bodde blev ett centrum, kanske för att mamma bakade så goda bullar och skorpor och tyckte om att ha ungdomar på besök. Hon blev inte lika förtjust när hon kom hem efter en föräldrasemester på Kanarieöarna och upptäckte att halva gänget hade bott hos oss. Men den perioden innebar verklig gemenskap, ett uppgående i andra som är lika eftertraktat som smärtsamt innan man lär sig sitt eget värde, oberoende av gemenskapens hyllningar eller fördömanden. Det är skillnad på en elvaåring och en femtonåring, det syns i dagböckerna. Som vuxen har jag mer överseende med mig själv som flicka än som tonåring, en tonåring som längtade efter att bli vuxen och ibland trodde sig vara vuxen. Att så här långt efteråt läsa vissa självgoda noteringar är lite generande, även om det blir tydligt att jag nästan metodiskt bearbetade slitningarna i den intensiva väninnetriangeln med Ulla och Simone genom att skriva dagbok. Antagligen skrev jag mer än jag talade. Simone och Ulla skrev också dagbok. Jag upptäckte att de inte bara skrev, de läste också varandras dagböcker. Jag minns det som att jag kunde få läsa deras om de fick läsa min, men det var otänkbart. Efter det blev vänskapen aldrig sig lik. De försökte trösta mig, de hade inte menat att utesluta mig. Det bara blev så. Var det ens så? Mitt minne är skarpt och bra: allt är 30
110902_Vaninnorna.ORIG.indd 30
11-04-18 13.38.28
tydligt, med många detaljer. Och ofta helt fel. Även här, ska det visa sig. När vi samlas nästan femtio år senare nämner de som en självklarhet att jag läste högt ur mina dagböcker. Vad kan det då ha varit som gjorde att jag kände mig övergiven av dem? I verkligheten var det jag som försvann, till mitt livs stora kärlek. Mitt liv har blivit lättare när jag erkänt möjligheten av fel i mina minnen. Händelserna spelar mindre roll än känslan. Jag kan ha fått allt om bakfoten, men den svarta avgrund som öppnas för den som känner sig utanför är inget påhitt. Den fanns där. Svartsjuka finns även i vänskap, för mig förgiftade den vänskapen med Ulla och Simone. Jag räddades ur väninnekonflikterna genom kärleken. Det var inget konstigt med det. Kärleken var alltid viktigare än väninnorna.
31
110902_Vaninnorna.ORIG.indd 31
11-04-18 13.38.28
3. Ulla Ginsburg och Simone Aschberg: Tre tjejer, det går aldrig Simone Aschberg och Ulla Ginsburg var alltså mina närmaste väninnor under gymnasietiden i Lidingö läroverk. Kontakten bröts i samband med att jag som sjuttonåring slutade skolan efter påsklovet i tredje ring och flyttade hem till Tor-Ivan Odulf. Han var sjutton år äldre, jag uppskattade att umgås med hans vänner mer än han uppskattade att umgås med mina. Jag har trott att kontakten med Simone och Ulla på något odramatiskt vis dog ut av sig själv. Så var det inte. För ett par år sedan stämde vi träff och åt middag tillsammans hemma hos Simone, som tycker om att laga mat. Det blev en väldigt trevlig kväll. Vi talade om att fortsätta hålla kontakten och ses igen. För mig som bor i Skåne och jobbar nästan jämt blev det inte av. Simone och Ulla bor i Stockholm, de är jämnåriga, två år äldre än jag och nu pensionärer båda två. De träffas ofta, går på utställningar tillsammans och på eftermiddagsbio ibland. Det får jag veta när jag ringer för att stämma träff för denna intervju. 33
110902_Vaninnorna.ORIG.indd 33
11-04-18 13.38.28
Ett styng av avund far igenom mig, och så konstaterar jag att det säkert är typiskt att när jag nu vill stämma träff gäller det ett jobbärende. Ska jag stämma träff handlar det om jobbet, annars blir det inte av. Det har också genom arbetet med denna bok blivit pinsamt tydligt att mina väninnekontakter nästan alla är knutna till mitt arbete. Simone bor vid Färgargårdstorget på Söder i Stockholm, inte långt från Vitabergsparken där jag bodde på 60-talet med Tor-Ivan i Christer Strömholms lilla röda stuga. Där fanns varken vatten eller avlopp. Utedasset på tomten fick så småningom ett elektriskt element med hemdragen ledning. Värmen inomhus kom från en fotogeneldad varmvind. Det var likadant i de flesta husen, överallt i och kring de gamla trähusen stod eldfarliga fotogendunkar. Då var Färgargårdstorget en osorterad industri- och magasinsslum. Söder var så långt ifrån dagens bostadsrättselegans som man kan tänka sig, det fanns många utedass kvar och hyreshus med badrum i källaren. Men jag älskade den röda stugan och de nergångna kvarter som omgav den. Stugan var på 30 kvadrat, den hade inget kök, men en stor öppen spis och en liten tomt där man om sommaren kunde äta eller läsa i en solstol. När Simone var arton träffade hon Anders Petersen och de gifte sig två år senare. Han skulle med tiden bli en av Sveriges mest framstående fotografer. Jag minns att jag besökte dem i deras lägenhet på Prästgatan i Gamla stan: 34
110902_Vaninnorna.ORIG.indd 34
11-04-18 13.38.28
ett rum högst upp, inget kök där heller. Rinnande kallt vatten och torrdass på vinden. När jag försöker föreställa mig vår ungdoms bostadsmiljöer blir jag osäker: kan det verkligen handla om Stockholm på 1960-talet? Det låter mer som 1800-talet. Det är lika ofattbart som att mina ungdomsväninnor har blivit pensionärer, fast jag tycker att de är sig ganska lika. *** Jag börjar med att fråga om deras namn. Simone har arbetat på Aftonbladet under sitt flicknamn Simone Söderhjelm, men hon heter Simone Aschberg, efter sin andra exmake Robert Aschberg, pappa till hennes två barn. Simone påpekar att vi bråkade om namnfrågan när vi var unga, när hon gifte sig med Anders. Det minns jag inte, men det måste ha handlat om ifall en kvinna ska byta namn när hon gifter sig, vilket jag var intensivt emot. Nu har jag gjort det själv, mitt juridiskt giltiga efternamn är Boije. Moberg heter jag när jag skriver, men juridiskt är det ett ”mellannamn”, lika betydelselöst som att jag förutom Åsa heter Margareta. Vi fyller alla tre år inom loppet av en månad, Simone och jag på samma ödesdigra datum, 11 september, Ulla några veckor tidigare. Att de nu blivit sextiofem och jag sextiotre är ingen åldersskillnad, vi har blivit jämnåriga. Det var vi inte när vi träffades. Två år är mycket när man är femton och sjutton. Simone och jag var, trots åldersskillnaden, klasskamrater på latinlinjen i gymnasiet på Lidingö. 35
110902_Vaninnorna.ORIG.indd 35
11-04-18 13.38.29
Simone: Man kan reflektera nu över hur det kom sig att vi blev vänner. Vi är så olika. Jag har tänkt på det, för jag har en annan väninnegrupp med fyra tjejer från jobbet som också är väldigt olika. Vår vänskap började med att vi gjorde ett brädspel för den avdelning på Aftonbladet som hette Kvinna. Vi utvecklade spelet i en extremt kreativ process, det tror jag förenade oss. Vi träffas än. Kan inte sammanhanget vara viktigt även utan en kreativ process? En arbetsplats innebär en geografisk närhet, man träffas varje dag och får chansen att upptäcka varandra. Simone: Och medelklassmiljön, vi hade alla en sån bakgrund. Föräldrar med intellektuella yrken. Men jag undrar om inte vänskapen mellan oss också hade att göra med att vi drogs in i en kreativ process tillsammans. Ulla träffade vi två genom att hennes tvillingsyster Eva Ginsburg spelade huvudrollen i det årets teaterstycke i gymnasieföreningen. Jag blev gymnasieföreningens ordförande, Simone var skådespelerska och jag dekoratör, som scenograf hette på den tiden. Simone hämtar programmet till pjäsen ”Herr Sleeman kommer”, som hon har sparat. Det har antagligen jag också, men hon kan hitta sitt. Jag berättar för dem om utgångspunkten för denna bok: trettioåringens önskan om råd, hur gör man 36
110902_Vaninnorna.ORIG.indd 36
11-04-18 13.38.29
för att få väninnerelationer att fungera? Ulla och Simone har uppenbarligen lyckats med det? ”Nej!” invänder de unisont. De konstaterar att deras kontakt hade ett långt uppehåll. De ringde varandra någon gång vart tionde år, och träffades sällan. Början av dagens täta kontakt daterar de till 2006. När vi tre åt middag tillsammans 2007 kände jag mig väldigt välkommen i deras gemenskap, antagligen för att vi, som de säger, kunde hoppa över den första blygheten. Som jag minns det ägnade vi oss som tonåringar åt stora teoretiska drömbyggen om vänskap och gemenskap. Ulla: Jag hade mycket av det, jag bodde i kollektiv på 70-talet. Man problematiserade saker och trodde att man skulle utvecklas tillsammans, men det blev precis tvärtom. Ju mer vi pratade, desto mer kom vi ifrån varandra. Det slutade med total splittring efter fyra år. Jag har knappt kommit över det än. Simone: Jag bodde också i kollektiv i fyra, fem år, men jag har inga sådana minnen. Det var ur hand i mun, det fanns ingen plan. ”Det som händer händer”, mer så. Ulla och jag är olika. Ulla: Det var ingen plan, jag förstod först efteråt vad som hänt. Man utvecklades personligt och politiskt åt olika håll. Folk gick med i olika bokstavsgrupper, som FK (Förbundet Kommunist) och SKP (Sveriges Kommunistiska Parti) och kunde knappt prata med varandra. 37
110902_Vaninnorna.ORIG.indd 37
11-04-18 13.38.29
Simone: Jag var SKP:are i tio år. Jag upplevde vänsterrörelsen som mitt universitet. Jag lärde mig otroligt mycket, men jag kände inte att jag behövde gilla alla. Jag umgås fortfarande med dem som jag var god vän med då. Personkemin inom gruppen var det som avgjorde, samtidigt som man kunde ha en intellektuell strid. Ulla: Jag var vallhund, det är jag fortfarande och det var jag tidigare också, i min familj. Jag vill hålla ihop flocken. Jag hade svårt för alla vänstersekter. Jag hade vänner i alla läger och ville att alla skulle vara sams. Efteråt har jag förstått att mitt engagemang handlade om min egen trygghet. Andra kanske var humanister med ”världssamvete”, men jag ville ha en värld där jag själv inte behövde vara rädd. När jag lyssnade på politiska diskussioner kändes det som om det viktiga för dem som debatterade var att få tyst på den andre, att få det där mördande sista ordet. Det var oftast killar som debatterade. Simone: Ja, det var ju killar. Kvinnofrågan fick aldrig det utrymme den borde ha haft. Jag var uppvuxen i annan atmosfär. Min pappa älskade kvinnor och ansåg att kvinnor kunde göra allt som män gjorde. Min mamma arbetade heltid. Kvinnoförtryck, vad var det? Jag kunde inte fatta vad det handlade om förrän jag började arbeta med Monica Gunne på Aftonbladet Kvinna på 80-talet. Den bilagan fanns i åtta år. Då förändrades min attityd till kvinnor. Det finns en påtaglig och sorglig konkurrens kvinnor emellan, eftersom kvinnor är i underläge. Jag såg den så tydligt när jag 38
110902_Vaninnorna.ORIG.indd 38
11-04-18 13.38.29
jobbade extra i sjukvården, på Serafen i Stockholm. Kvinnorna finns längst ner i hierarkin och råttorna slåss med varandra där nere för att rädda sig. I den tidens sjukhusmiljö var så gott som alla chefer män. Ulla: Det där känner jag igen. Jag har vuxit upp med en otroligt stark konkurrens med min tvillingsyster Eva. Jag beundrade henne och försökte vara som hon. Alla mina väninnerelationer har präglats av att jag upplevde att Eva avvisade mig, men hon gjorde ju inte det! Nu har vi en väldigt stark relation, nästan symbiotisk. Och hon säger att hon aldrig upplevde att hon avvisade mig. Hon beundrade mig. Hon tyckte att det var jag som drog iväg med er och levde ett självständigt och intressant liv, medan hon levde mer konventionellt. Vad bestod det självständiga och intressanta av? Ulla: Vi läste dikter och förde djupa samtal. Simone: Den där veckan när dina föräldrar var på Kanarieöarna, Åsa, jag har kvar en pärm med saker som vi skrev den veckan. Vi ska flera gånger återkomma till denna tid av stark gemenskap, men först något mer om syskonskarans betydelse för framtida väninnerelationer. I familjen Ginsburg fanns sex barn. Tvillingarna var nummer fyra och fem, med två storasystrar, en storebror och en lillebror. Med fyra flickor i familjen fanns det onekligen några att konkurrera med. Simone och jag är storasystrar, hon till en syster och 39
110902_Vaninnorna.ORIG.indd 39
11-04-18 13.38.29
en bror, jag till två bröder. Mina stackars bröder blev ständigt upplysta om att de hade en duktig storasyster, inte minst av lärarna i skolan. Jag upplevde aldrig att jag konkurrerade med dem, jag måste ha varit odrägligt storasystrigt självsäker. Simone: Jag, som har en lillasyster, minns det som värsta rollspelet. Jag är en beskäftig storasyster hela tiden, det pågår fortfarande. Vi diskuterar det. Varannan gång vi träffas grälar vi. Lite sydländskt, vi blir arga båda två, men det går ju över. Storasystrar känner ofta att de fixar allting och inte får någonting tillbaka av sin lillasyster. Lillasystern bara tar emot, som en självklarhet. Det är klart att familjerelationer påverkar ens väninneförhållanden! Ulla: Jag kommer ihåg att Åsa skrev brev till mig, att du kände dig som en sjöjungfru, medan vi två stod på stranden och du fick ingen riktig kontakt med oss. Skrev jag brev, fast vi träffades hela tiden? Jag minns att vi alla skrev dagbok, men brev, det låter konstigt. Simone: Du och jag satt ofta i ditt flickrum och läste högt ur våra dagböcker. Jag brukade sitta i din gungstol. Visst hade du en vit gungstol i ditt flickrum? En gång kom din mamma in utan att knacka. Du satt och trädde pärlor som du brukade göra. Hon tittade på oss och sa: ”Här sitter Åsa och arbetar och Simone gör ingenting som vanligt.”
40
110902_Vaninnorna.ORIG.indd 40
11-04-18 13.38.29
Jag blir bestört när jag hör det. Det låter som min mamma. Här fick hon in en fullträff: båda väninnorna blir ledsna. Jag blir paff över att hon så aktivt försökte skrämma bort dig. Jag fattar inte att du ville komma hem till oss igen efter det. Simone: Jag kände alltid att du var så jävla duktig, både med dina händer och din hjärna. Jag tyckte om att prata med dig, jag kände att din skarpa hjärna kunde ploga upp vägar i min mer grumliga hjärna. Ulla: Jag som är så konkurrenskänslig, jag kände ingen konkurrens mellan oss tre. Det gjorde jag! Simone: Tre tjejer, det går aldrig, sa man, men med oss kände jag att det gick bra. Det är väl också så att man söker olika saker hos olika vänner. Ulla: När jag nyligen var i Helsingborg med en nära väninna ville jag inte söka upp dig, Åsa. Jag kände att jag inte kunde föra ihop er, det skulle inte fungera. När vi var tonåringar och umgicks som mest intensivt ville jag föra ihop er två med min väninna Birgitta, som just hade kommit hem från USA. Det gick inte alls! Jag minns att Åsa skrev: ”Vi hatar dig, Birgitta.” Skrev jag det innan vi hade träffat henne? Ulla: Jag tror faktiskt det. Men när ni träffades fungerade det verkligen inte. På ett sätt förstår jag det. Jag 41
110902_Vaninnorna.ORIG.indd 41
11-04-18 13.38.29
har aldrig förstått människor som vill föra samman alla sina vänner samtidigt, bjuda ihop alla. Jag umgås mest med en eller två i taget, i alla fall om det är nära vänner. Jag tycker det är ganska skönt att vara tre. Jag gillar det, jag tycker det är mysigt. Det har jag aldrig haft några problem med, när jag känner mig trygg med folk. När ni är tre, blir du då aldrig orolig för att de två andra ska få ”bättre” kontakt med varandra? Så kände jag länge, tills jag bestämde mig för att det inte spelade någon roll. Då var jag i trettiofemårsåldern. Om Märta Tikkanen och Birgitta Stenberg fick tätare kontakt med varandra än de hade med mig skulle jag inte låta det påverka min vänskap med någon av dem. Simone: Du nämner Märta Tikkanen och Birgitta Stenberg, visst är båda äldre? Vi var två år äldre, du har alltid varit omgiven av äldre. De är tolv och femton år äldre. Det har jag tänkt på när det gäller män, men inte i samband med mina väninnor. Jag kanske har känt mindre konkurrens då? Mer trygghet? Ulla: Om man är helt trygg med någon, då får den personen göra det den vill. Men det finns olika grader av tillit i relationer. Några vänner är man trygg med direkt, med andra kan det ta jättelång tid innan man vågar lita på att de verkligen vill vara med en. Så var det med Maggan som jag lärde känna när jag jobbade 42
110902_Vaninnorna.ORIG.indd 42
11-04-18 13.38.30
”Det lustiga med de riktigt tidiga väninnorna är att de kan ha helt motsatta idéer om det mesta i livet nu, och det gör ingenting. Det är inte det man letar efter i vänskap, att man ska tycka likadant, utan det är själva människan.”
Antagligen kommer betydelsen av kvinnors inbördes relationer alltid att förbli okända för samtiden, eftersom det storslagna består just i bristen på dokumentation. I den stund någon börjar föra protokoll – eller skriva en bok – har väninnerelationens karaktär förändrats, den blir något annat. Den blir synlig i offentligheten, medan det var osynligheten, det privata, som utgjorde dess kärna.
Det brukar framhållas att kvinnor har lättare än män att skapa och upprätthålla nära vänskapsförhållanden. För män handlar det mer om att göra saker tillsammans och hjälpa varandra praktiskt. För kvinnor är det självklart att nära vänskap innebär att man berättar om sitt privatliv. Vad är då väninneskap – ett ord som inte ens finns? För att försöka besvara denna fråga har Åsa Moberg samlat berättelser och exempel ur sitt eget och åtta nära väninnors liv. Vi möter Simone Aschberg, Ulla Ginsburg, Gunilla Boëthius, Märta Tikkanen, Birgitta Stenberg, Amelia Adamo, Margareta Rye och Stoika Hristova. I spontana, fritt flödande intervjuer diskuterar de väninneskapets natur. Samtalen tar bland annat upp hur väninneskap uppstår och utvecklas, hur det kan tyna bort, vilken roll avund spelar och vad som kan hända i den komplicerade relationen mellan tre väninnor. Det blir en mycket personligt hållen diskussion kring vad som binder kvinnor samman.
åsa moberg Väninnorna och jag
” … det är de här oerhört viktiga relationerna till kvinnorna i mitt liv som har hjälpt mig att hålla balansen och klara mig vidare. Hur stora och viktiga passionerna än har varit, för det har de också varit, tidvis, så är det ju så att passioner kommer och går men väninnorna består. Det är en sak som har varit alldeles underbar.”
åsa moberg
Åsa Moberg (f. ) är journalist, författare, översättare och välkänd debattör. Hon har utgivit en lång rad böcker inom flera områden, bland annat de mycket uppmärksammade Adams bok (tillsammans med Adam InczèdyGombos, ), Vara anhörig (), Hon var ingen Florence Nightingale () och Kärleken i Julia Anderssons liv ().
Väninnorna och jag
: / :
N&K_MOBERG_VANINNORNA_OCH_JAG.indd 1
2011-03-23 10.17