DET LÖSER SIG GRABBEN DET LÖSER SIG GRABBEN
ROBIN JANSSON ROBIN JANSSON
Det löser sig grabben
DET LÖSER SIG GRABBEN
ROBIN JANSSON
Bjuv är ett riktigt samhälle i nordvästra Skåne, men handlingen är fiktiv. Eventuella likheter med verkliga personer eller händelser är oavsiktliga.
www.produktionsbolaget.se
hej@produktionsbolaget.se
Copyright © Robin Jansson, 2025
Omslagsillustratör: Elin Östberg
ISBN 978-91-531-2951-6
Till Lumi, Harry och Elliot.
ETT
Max ställde ner den sista flyttkartongen på golvet och andades ut. Fingrarna kliade djupt i det vildvuxna blonda håret som ramade in hans ansikte. Det var varmt på rummet. Han slängde sin tjocka dunjacka på sängen och öppnade garderoben. Gångjärnen gnisslade högt. Vass metall mot metall skar i öronen. Max skulle prata med personalen på vårdhemmet om att få det fixat. I ögonvrån såg han hur mamma rycktes tillbaka till verkligheten och vände rullstolen från fönstret. Han studerade henne. Hennes trötta ögon insjunkna i det skrynkliga ansiktet. Blicken glasartad och dimmig, men ändå fullt fokuserad på honom. Hon var bara fyrtio men såg ut att vara minst tjugo år till.
Tårkanalerna var tjocka av den kommande gråten. På väg att brista. Max snyftade. Torkade ögonen. Han hoppades att hon fanns kvar någonstans där inne.
Paniken högg i hjärtat när Max kände efter remmen runt halsen. Fan. Kameran. Tiden stod stilla innan han kom ihåg att han lagt av sig den tidigare. Max slet bort jackan från sängen och kunde andas igen. Kameran låg kvar, mitt på täcket, omgiven av mjuka kuddar. Den lena läderremmen, från början ljusbrun, var nästan
svart efter år av användning. Max lät fingrarna glida över kameran som åter hängde mot bröstkorgen. Han vred på knapparna. Och objektivet. Den silvergråa beläggningen var på sina ställen helt bortsliten, ända ner till mässingen under. Mammas gamla Leica, som han ärvt när fotointresset växt fram. Med åren hade tyngden från kameran blivit till en sorts trygghet. Den var alltid med. Utan kameran hängande runt halsen kände han sig naken.
”Hur går det?” Mammas första ord sedan de kom dit.
Max satte sig på huk vid flyttkartongen och öppnade. ”Det här är den sista.” Kavajen mamma brukade ha på jobbet låg överst. Han trädde den försiktigt på en galge och hängde in i garderoben.
Hon rullade fram till honom. ”Låt mig hjälpa dig.”
”Mamma, jag klarar det.”
”Sluta nu. Jag kan göra det själv” sa hon bestämt och la sin hand över Max händer. Stoppade honom. Hon var envis på det sättet.
”Jag är inte helt värdelös faktiskt.”
“Det är okej.” Max tog ett stadigt grepp om handtagen på rullstolen och vände henne mot fönstret. ”Titta du ut så länge.”
”Jag kan själv.” Hon rullade tillbaka till kartongen och sträckte sig efter kläderna.
”Jag vet.” Max la sin hand över hennes. “Men låt mig göra det. Jag vill göra det.”
Omsorgsfullt vek han en kofta och förde upp den till ansiktet. Den grova ullen kliade mot kinderna. Han andades in genom näsan. Det doftade nytvättat. Hemma. Och framförallt som mamma.
”Och vafan tror du att du håller på med?” röt hon till och slet åt sig koftan. ”Lägg ner mina kläder din perversa jävel.”
”Mamma, jag hjälper ju dig att packa upp.”
”Du din lille jävel—” Hon blängde ilsket. ”Tjuvar som fan är vad du gör.”
”Men det är ju jag. Max.”
”Jag ringer nittitusen.” Hon rullade bort till den gamla Diavoxtelefonen på bordet bredvid sängen. Den som hade hängt med så länge Max kunde minnas. Ändå från Bjuv, upp till Stockholm, och slutligen hit. Mamma lyfte luren och höll den tätt mot örat.
Även om han hört det förr gjorde ändå lika ont varje gång hon hotade att ringa polisen. Det var vid dessa till!ällen det var svårt att hålla ihop och låtsas att allt var som vanligt. ”Du behöver inte. Jag hjälper dig ju.”
Blicken blev simmig och mamma la ner luren. Hennes seniga händer greppade rullstolens armstöd och tryckte. Halvvägs upp tog orken slut. Hon var för svag. Max skyndade sig fram och stöttade henne. Armarna sträcktes upp och kramade om honom krampaktigt. Kameran pressades hårt mellan deras bröst. Skulderbladen och revbenen på hennes sjukligt smala kropp kändes vassa som knivar genom sjukhuskläderna.
”Släpp mig” hördes dovt mot Max tröja. “Jag kan själv” var det sista hon sa innan hon gav upp och släppte taget.
”Sitt nu här är du snäll.” Han fingrade på remmen runt nacken igen. ”Jag tar hand om kläderna. Okej?”
Blicken glansig, återigen vänd mot fönstret och Stockholm utanför. Mamma slappnade av hon tystnade. När hon försvann så här var det som att hon undermedvetet sökte horisonten, långt bortom skorstensröken och de ofantliga gråa höghusen.
Max torkade tårarna och återgick till att packa upp. När alla kläderna hängde i garderoben vek han ihop flyttkartongen och ställde den tillsammans med de andra som stod lutade mot väggen mittemot toaletten på rummet.
”Kan du se !ärjorna?” frågade mamma för sig själv utan att ta blicken från fönstret. ”De korsar sundet nu.”
Max ställde sig bakom, med en hand på på rullstolens handtag
och den andra på mammas axel. De såg ut genom fönstret, men inte syntes det till några !ärjor. Eller sund. Det enda han kunde se var snötäckta hus i prydliga rader. Asfalt och betong i oändlighet. ”Mamma—” Rösten darrade. ”Jag vill inte lämna dig.”
Hon ryckte till. ”Älskade du” sa hon och gjorde ett försök att le, men ögonen sken av sorg. ”Du kan inte stanna kvar här.”
”Jag vet, men—”
”Inte ska du bo här med mig och alla sjuka gamlingar.”
”Jag vill inte bo med honom.”
”Hjärtat, du måste.”
”Jag vill bara vara här.” Ögonen fylldes med tårar. “Där du är.”
Det blev svårare att se. Han blinkade. Läppen darrade. “Snälla” kved han så ynkligt det bara gick.
Hon kupade hans ansikte i sina händer. Varma och mjuka. De kändes som hemma. ”Lilla vännen.” Hon släppte ansiktet och sträckte ut sina armar. ”Kom här.”
Tårarna som samlats i Max ögon spillde över och rann nedför kinderna och fastnade på de få tonårs un som växte på hakan.
Han slängde sig vårdslöst mot henne och kramade hårt.
”Du vet att du inte kan vara kvar här.” Mamma torkade en tår från hans kind. Ett litet leende spred sig över hennes nariga läppar.
”Det är där du hör hemma.”
Ögonen svullna av gråten. ”Jag hör hemma hos dig.”
”Du måste—” hon avbröt sig själv. Försökte hitta rätt ord. ”Du kan inte bo här. Det funkar inte så. Det förstår du väl?”
Max såg på sin mamma. Väntade på att hon skulle fortsätta.
Och när han tittade riktigt noga kunde han se en början till grått i hennes hårbotten. Hon såg så trött och gammal ut.
Visst, det var fortfarande hans mamma.
Men ändå inte.
Hon var där.
Men ändå inte.
Det sista Max ville göra var att lämna henne och åka till honom. Han ville stanna hos mamma för alltid. Oavsett om det var hemma i deras lägenhet eller där på vårdboendet. Han kramade henne hårt igen och begravde sitt ansikte mot hennes varma hals.
”Max, du måste åka dit.” Det låg en sorts slutgiltighet i rösten. Familjens överhuvud hade talat. ”Lova mig det.” Så var det alltså.
Max tittade upp från gropen vid hennes hals. ”Jag lovar.”
”Jag älskar dig” sa mamma och tog hans ansikte i båda sina händer. ”Min lilla femtonåring.”
”Men sluta” skrattade och snyftade han samtidigt. Men ögonen brände till igen och världen blev allt suddigare. Han ville inte. ”Jag älskar dig med.”
“Du måste gå nu” sa hon och rätade ut sin skrynkliga sjukhusrock som om det vore den finaste sommarklänningen.
Max kramade henne igen. Kroppen stelnade till. Blicken åter fokuserad utanför fönstret. Hon försvann.
Innan han lämnade rummet stannade Max i dörren och såg på sin mamma en sista gång. Fingrarna gled längs remmen runt nacken, ner mot kameran. En bekant tyngd i händerna. Han förde upp den mot ansiktet. Såg genom sökaren. Komponerade bilden.
Fokuserade. Och tryckte av. Max matade fram filmen och tog en bild till. Siluetten av en ängel mot fönstret.
Sen gick han utan att säga något mer.
Det hade gjort för ont att säga adjö då.