Hoi Publishing AB, Johannesgränd 1, 111 30 Stockholm
Copyright © Bo Sundin 2025
Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2025 www.hoi.se info@hoi.se
Formgivning omslag och inlaga: Mia Fallby, m-Dsign.com
ISBN: 978-91-89199-79-8
Tryckt hos ScandBook, Falun 2025
Det dunkar rytmiskt från skarvarna i rälsen när han börjar söka sig fram genom sovvagnskorridoren. Han går på lite ostadiga ben. En gammal knäskada, år av stillasittande arbete, lite för högt blodtryck och något överviktig – åldern har börjat ta ut sin rätt.
Tåget har tidtabellsenligt avgått från Stockholm C halv nio på kvällen för ankomst till Boden C nästkommande dag. Det är onsdagen den tionde april 1963, klockan närmar sig tolv. Han är på väg hem till Örnsköldsvik, med anslutning från Mellansel.
Vagnen kränger till, han stöter in i kupéväggen, trycks sedan åt andra hållet, mot utsidan. Hans ansikte reflekteras i fönstret. Utanför är det mörkt, ljuset från ett och annat hus glimtar som hastigast förbi.
Han greppar tag i handräcket för att återfå balansen, fortsätter trevande framåt, ursäktar sig förbi en man som står och röker lite längre fram.
Rocken, hatten och resväskan är kvar i kupén men i vänstra handen håller han sin portfölj i ett stadigt grepp. Det är där han har sina viktiga papper.
Det plingar från en järnvägsövergång när tåget passerar ett mindre samhälle. Ljudet ändrar tonhöjd av farten.
Dopplereffekten, tänker han. Det är sådant han brukar tänka på. Teknikaliteter, fenomen som ingen annan tänker på. Han stannar till utanför toalettdörren. Upptaget. Skylten visar rött.
Han drar upp skjutdörren och kliver in i bälgen mot nästa vagn.
Det blir kallt, slamret från vagnshjulen och rälsen slår mot trumhinnorna, fällbryggorna vrids och skaver mot varandra under hans fötter.
Fyra minuter senare kommer han ut från toaletten – med portföljen i hand.
Och så samma väg tillbaka. Ljudet inne i bälgen skär på nytt i öronen, tåget bromsar in lite grann, järn gnisslar mot järn.
Skjutdörren är trög, blir kvar i öppet läge, vill inte gå igen av sig själv. Han vänder sig om för att dra till i handtaget, men känner plötsligt hur någon resolut griper tag i kavajkragen bakifrån.
Det är ett ögonblicks verk, han hinner aldrig reagera. Den tunga revolverkolven träffar höger tinning. Benen viker sig, allt blir svart. Sekunden efteråt ligger han avsvimmad på golvet.
Revolvermannen drar undan portföljen, tar ett kliv mot vagnsdörren, trycker ner handtaget, knuffar på med axeln. Fartvinden pressar mot dörren, tåget kränger utåt i en kurva och dörren åker upp.
Mannen grabbar tag i den medvetslösa kroppen och vräker skoningslöst ut den i nattmörkret. Femtionio års samlade vetande flyger iväg ner mot banvallen med en hastighet av åttio kilometer i timmen.
Vagnsdörren står och svänger i vinddraget innan mannen får grepp om handtaget och drar igen dörren med en smäll.
Steg närmar sig från den bortre änden av vagnen. Mannen snappar åt sig portföljen, smiter in i en tom kupé och börjar dra igen dörren.
Sovvagnskonduktören går förbi. – Då var det Bollnäs nästa.
T48:an hade just kommit ut på Kanholmsfjärden och var på gång söderut mot basen på Gålö i södra skärgården. T48:an var den senast utvecklade och tekniskt mest avancerade av de svenska motortorpedbåtarna – och även den snabbaste. Tre 18-cylindriga Isotta-Frachinimotorer med totalt 5 400 hästkrafter i maskinrummet gav den 23 meter långa båten en toppfart på 50 knop.
Anders Grip stod i marinens skinnjacka uppe på bryggan bredvid fartygschefen och rorgängaren. Hörselkåporna dämpade hjälpligt dånet från motorerna. Fartvinden, det lätta regnet och stänket från motsjön piskande i ansiktet.
Sidorutorna och radioantennerna skakade i vinddraget, den tretungade flaggan fladdrade i aktern, motorvibrationerna kändes genom durkplåten. Lukten av bensin, smörjolja och avgaser blandades med den råa fuktiga havsluften.
Grip var chef för den fjärde motortorpedbåtsdivisionen och T48:an var hans ögonsten – om det fanns något som så totalt sopade bort tankarna från vardagens problem så var det att stå på en motortorpedbåt i full fart. Särskilt i halvdåligt väder och särskilt på T48:an.
Det var tisdag morgon, första arbetsdagen efter påskhelgen. De hade vid sjutiden lämnat militäranläggningarna på Rindö utanför Vaxholm i grådisigt aprilväder och med radarn igång. Kornsnö hade kommit i små byar, virvlat runt och sedan uppslukats av vattnet runt båten.
Det var bara nio plusgrader ute och Grip huttrade till. Sömnen satt fortfarande kvar i kroppen. Färden mot Gålö var ren rutin men genomfördes också som en navigationsövning där det gällde att i hög fart hålla en 43-tons motortorpedbåt på säker kurs i den bitvis trånga farleden – ungefär som att öva lågflygning med stridsflygplan.
Ute på Kanholmsfjärden ändrades kursen till sydlig. Klockan hade blivit fem över åtta, farten låg runt 40 knop och de sexton man som utgjorde besättningen var lugnt engagerade i sina rutinmässiga sysslor när T48:an anropades över radion:
– DC Grip återgår till Marinförvaltningen och inställer sig hos kommendör Cederwall. Biltransport väntar i Stavsnäs. T48 med besättning fortsätter planenligt till Gålö.
– Vad fan är nu detta? sa Grip. Nu är det väl slut på vardagsfriden. Just när vi har kommit ut på öppet vatten och fått upp farten till anständig nivå.
Men han talade för döva öron. Fartygschefen stod bredvid honom med ansiktet ner i tittskåpet till radarn, rorgängaren hade fullt upp med att hålla uppsikt och kompasskurs i den vresiga sjön och verkade inte heller ha nåtts av hans filosofiska utläggning.
Tankarna for snabbt runt i huvudet – varför hade han kallats in till högkvarteret, var det något särskilt som hade hänt? Men lika fort sköt han undan spekulationerna. Det var meningslöst att fundera över den saken, det skulle snart nog visa sig vad det handlade om.
Han tittade på klockan och uppskattade att de borde vara i Stavsnäs runt halv nio, kanske redan innan bilen hade hunnit fram.
De fortsatte farleden söderut med Vindö på styrbords sida och vek tjugo minuter senare av åt sydväst med sikte på kustradiostationens master i Stavsnäs. I skydd av Gässholmen och Marskär kom de in i lugnare vatten och drog ner farten.
Med motorerna mullrande på tomgång gled motortorpedbåten en stund senare sakta in mot kajen i Stavsnäs. Rorgängaren slog till det hydrauliska backslaget, propellrarna drog upp en virvel av sjögräs och tång till vattenytan och fören nuddade mjukt kajkanten. Bra handlag hos den mannen, tänkte Grip.
Han hoppade i land med axelväskan på ryggen och höll upp armen som avskedshälsning till besättningen och tittade sig omkring. Ännu ingen militärbil inom synhåll.
Tystnaden var påtaglig när T48:an gett sig av och försvunnit bort bakom öarna. På avstånd hördes bara det svaga ljudet från en utombordare. Runt kajen var det inte mycket liv – förutom en yngling som lastade tomma ölbackar på en flakmoped. Ett par havstrutar satt på toppen av varsin telefonstolpe och såg mätta och belåtna ut, några tärnor visade med knixiga vingslag upp sina flygkonster.
Grip började sakta gå upp mot landsvägen. Strax efteråt närmade sig en militärskyltad mörkblå Mercedes 220 S. Bilen svängde runt på vändplanen och ut klev en ung bleksiktig furir som sträckte upp sig och gjorde honnör.
Grip klev in, sköt tillbaka passagerarsätet för att rymma sina 185 centimeter och bökade sig halvfrusen till rätta, behagligt tillbakalutad mot skinnklädseln.
Furiren greppade rattväxelspaken, tryckte in ettan och bilen gled iväg in mot Stockholm.
Efter ett par timmar på ett örlogsfartyg, vilket det än må vara, känns ett bilsäte mjukare än mjukt och en bilmotor tystare än tyst, tänkte Grip för hundrade gången och njöt av värmen i bilen och den lugna färden. Han tittade ut över det förbipasserande landskapet där vitsippor började titta fram i backarna och kastade sedan en blick mot bilförarens namnbricka.
– Och vad har Arvidsson för planer för framtiden, blir det någon fortsättning inom marinen? Officersutbildning kanske?
– Jag vill nog fortsätta inom marinen. Kanske ubåtstjänst, det verkar spännande.
– Det är ju en fråga om man vill ha huvudet under eller över vattenytan, svarade Grip samtidigt som de passerade bron över Strömma kanal.
Arvidsson sneglade mot sin passagerare som för att fortsätta diskussionen om framtidsplanerna. Men han avstod – det var inte givet att ge sig i slang med en överordnad officer.
Grip var en outsider i den svenska militärorganisationen. Han hade som nybliven officer valts ut för specialutbildning i USA och sedan engagerats som instruktör vid Flottans dykarskola vid Hårsfjärden, det vill säga den nyinrättade attackdykarutbildningen för offensiva sabotage- och spaningsuppdrag, ett program som därutöver innefattade skytte, sprängutbildning, närstrid och spionteknik.
Men Grip var inte den som satt still på en och samma post utan övergick efter en tid till att tjänstgöra på marinens motortorpedbåtar. Det var ungefär samtidigt som Marinförvaltningen påbörjade utvecklingsarbetet för en ny serie torpedbåtar. Han betraktades som en teknikbegåvning och kom att bli delaktig i utformningen av dessa, vilket hade inneburit kontakter både med den italienska motortillverkaren och med Kockums varv i Malmö där de nya motortorpedbåtarna byggdes.
Men redan dessförinnan, när Grip var engagerad i attackdykarutbildningen, hade han värvats till en av de icke-officiella organisationer i Stockholm som vid sidan av de militära och polisiära säkerhetstjänsterna skapats för att värna den svenska säkerheten –underförstått i situationer när krigsmakten och polisen inte ville blanda sig i officiellt. Det var då allt började, det som kom att prägla hans liv för många år framöver.
Organisationen fanns inte på papper men existerade med regeringens goda minne – åtminstone vissa delar av regeringen. Täcknamnet var Statens beredskapsarbeten – eller SB i dagligt tal – och hölls väl
dolt i den svenska byråkratiska djungeln. Den som ledde verksamheten, som då bara bestod av en handfull personer, var den dåvarande kommendörkaptenen Ulf Cederwall.
Allt eftersom den kommunistiska Sovjetunionen framstod som huvudfienden för de demokratiska väststaterna skapades i Natoländerna en hemlig paramilitär rörelse, kallad Stay-behind, som skulle bedriva gerillakrigföring i händelse av en sovjetisk ockupation.
Organisationen hade rötter i tiden för andra världskriget och byggdes under CIA:s ledning upp som en antikommunistisk motståndsrörelse, baserad på både militära och civila krafter.
Samma sak skedde i Sverige, inte minst beroende på närheten till Sovjetunionen, men utan någon som helst inblandning från CIA. Den svenska verksamheten organiserades, helt i det fördolda, som ett nätverk över landet. Uppbyggnaden leddes av regeringen även om krigsmakten hade en central roll, den militära delen sköttes av Försvarsstaben. Det hela finansierades med en blandning av hemliga statsmedel och sponsorer från näringslivet.
För Sverige var Storbritannien den viktigaste kontakten, samarbete skedde i första hand med brittiska underrättelsetjänsten MI6 och säkerhetstjänsten MI5. I Storbritannien låg en utbildningsanläggning där också svenskar inskolades, bland dem Grip. För att hålla lågan vid liv kallades han, tillsammans med andra utvalda, in med jämna mellanrum för teknikuppdatering, fysisk träning, minnesträning – syn, hörsel, lukt, känsel – plus krypteringsövningar och träning i simultankapacitet.
Svenska Stay-behind sköttes från en lägenhet på Kungsholmen och det fanns även ett icke-officiellt kontor i Thulehuset, sedermera Skandiahuset, på Sveavägen. Organisationen bestod totalt av 300–400 personer, däribland nyckelpersoner från näringslivet. I den organisationen ingick nu Statens beredskapsarbeten. Förkortningen SB rimmade med Staybehind – oklart om det fanns en medvetenhet bakom detta.
Under detta fiktiva namn var ett tjugotal personer mer eller mindre fast knutna. Bara ett fåtal kände till namnen på dem och de flesta hade inte ens träffats. Allt byggde på ett starkt förtroende för individerna och stenhård sekretess.
Uppdragen fragmentiserades för att så få som möjligt skulle ha kännedom om helheten. En annan princip var att inte i onödan fästa något på papper. Arbetstidsreglering var det aldrig fråga om.
Befogenheterna sträckte sig ganska långt men uppdragen grundade sig alltid på defensivt försvar, det vill säga att förebygga sabotage eller avvärja hot mot landets säkerhet. Uppdragen innebar rätt att bära och bruka vapen, men med det följde ansvaret att hålla sig inom föreskrivna ramar. Förutsatt att så var fallet genomfördes inga uppföljande utredningar.
Grip höll på att nicka till i bilen men skärpte till sig och tittade ut genom sidorutan. Regnskurarna hade upphört och det började klarna upp när de nu närmade sig Stockholm.
Förmiddagstrafiken hade tätnat, vid Slussen fick de till ljudet av tryckluftsborrar tränga sig förbi asfaltluktande gatuarbeten, betongbilar, bussar, cyklister och varubilar. En Finlandsbåt var på ingående och en Djurgårdsfärja gav sig iväg från Räntmästartrappan.
Kontrasten mellan staden och skärgården var påtaglig, här märktes knappt vinden av, temperaturen hade börjat stiga till en mer behaglig nivå och bara några pölar på gatorna vittnade om det tidigare regnvädret.
De svängde höger nedanför Kungsträdgården, ut på Blasieholmen, över bron mot Skeppsholmen, förbi Amiralitetshuset, Sjökrigsskolan och fram till Marinförvaltningens lejongula byggnader och stannade vid Långa raden längst ut mot Kastellholmen.
Vad väntade nu? Det kunde vara vad som helst.
– Tack för skjutsen och lycka till i framtiden, sa Grip till sin chaufför och försvann in i det före detta boställshuset, byggt under 1700-talets första år. Här låg sedan några år tillbaka marinens administrationslokaler och innanför en takkupa längst upp hade han sitt tjänsterum.
Marinen hade lång tradition på Skeppsholmen och utgjorde – tillsammans med Kastellholmen och Galärvarvet på Djurgården – Stock-
holms örlogsstation fram till mitten av 1950-talet då marinbasen började flyttas ut till Hårsfjärden och örlogsvarvet till Muskö.
Under andra världskriget sprängdes bergrum med åtta hoplänkade tunnlar in under Skeppsholmen, här fanns utrymmen för marinchefens stab, örlogsvarvschefens stab, stridsledningscentral, sambandscentral, logement, sjukhus, torpedhallar och splitterskyddsrum. I de underjordiska lokalerna förvarades bland annat hemliga sjökort och delar av kustflottans arkiv. Utrymmena upptog totalt 4 800 kvadratmeter och ännu under 1960-talet hölls praktiska övningar i bergrummen.
Grip tog trappan upp till översta våningen i långa kliv och gick in på sitt anspråkslösa rum och krängde av sig den fuktiga skinnjackan. Rummet var inte stort men utsikten var det inget fel på – det kvadratiska, gamla spröjsade fönstret vette ut mot Strömmen och den förbipasserande båttrafiken.
Klockan var tjugo över nio. Mässen eller Cederwall? Lika bra att ta tjuren vid hornen och söka upp Cederwall, tänkte Grip och återvände till bottenvåningen.
För att ta sig in till Cederwall var man tvungen att först passera igenom registratorn Gerda Hanssons rum. Hon var, med sin gråmulna och alldagliga uppsyn, en trogen medarbetare sedan trettio år. En civilanställd, ogift kvinna i övre medelåldern, som visste det mesta om allt och alla, som höll strikt på reglementen, skötte arkivering, löneutbetalningar och bokningar. Med mera.
Han klev in och klämde till med ett vänligt: – God morgon.
– Anders Grip. Dags att komma nu. Och morgon är det väl knappast fråga om, halva dagen har ju snart gått. Halvklädd och orakad som vanligt ser jag.
Det hörde till vardagen att i en eller annan form bli uppläxad av Gerda Hansson om man råkade komma i närheten. Det gällde i princip alla, undantaget kommendörer och amiraler.
– Då är det ju tur att Gerda finns här med sitt glada humör och uppklädd i den senaste kollektionen från NK:s Franska, slängde Grip tillbaka i förbifarten. Svaret kom lika snabbt som rekylen från en avlossad pistol:
– Tack för det, hade jag bara haft hälften av den lön somliga har så.
Ordväxlingen avbröts av Cederwalls stämma från rummet innanför.
– Anders, reta inte upp Gerda. Kom in här istället.
Han drog igen dörren och fortsatte:
– God morgon, fint att du kunde komma så snabbt. Allt väl hoppas jag, och hur är det med T48:an?
Kommendör Ulf Cederwall var – av särskilda skäl – Grips närmaste chef, en magerlagd, rakryggad och strikt officer i sextioårsåldern. Kortklippt gråsprängt hår, lika kortklippt men ännu gråare skägg, klarblå ögon, ibland med ett par läsglasögon en bit ner på näsan, lite snedställda mörka ögonbryn. Egentligen en rätt ordinär man utan några exceptionella drag. Förutom en ganska väl tilltagen längd.
Vad var det som gjorde att andra i hans omgivning ofta kände sig som, eller framstod som, noviser? Eller som skolelever?
Erfarenhet, lugn, integritet plus en grundmurad självkänsla? Rösten och den verserade tonen, sättet att formulera sig på? Antagligen handlade det om en individs personliga ansvarstagande. Cederwall var den alla respekterade, till och med Gerda Hansson.
Nu stod han där med vänlig uppsyn bakom sitt stora mahognyskrivbord. I rummet låg en svag doft av piptobak. Inte rök, bara tobak.
– Jodå, det är bra tryck i maskinerna, men jag tror att vi skulle ha en del att vinna på ett propellerbyte, vid vissa varvtal kan man märka lite kavitation, började Grip, men blev strax avbruten.
– Anders, ursäkta, det var dumt att jag ställde frågan. Jag lyssnar gärna på dina argument, men vi får ta det senare.
Han satte sig ner och fortsatte med sänkt röst:
– Jag har kallat ihop till föredragning klockan tio noll noll. Det har inkommit en underrättelserapport. Som vanligt kommer jag inte
kunna förmedla alla omständigheter och detaljer, varken kring vår verksamhet eller vårt aktuella uppdrag till de utomstående deltagarna. När det gäller detta får vi hålla låg profil och hoppas på att alla gillar läget så att säga. Vi går inte in på några detaljfrågor, jag informerar dig vidare efter mötet. Och Anders, förbered dig på tjänstledighet ett tag, du förstår vad jag menar.
Det Grip också förstod var att det gällde att fylla på bränsledepåerna och stegade därför, efter en knappt märkbar blinkning mot Gerda Hansson, snabbt iväg mot mässen.
Grip var förste man på plats i 09:an, som källarvåningens informella sammanträdesrum kallades, och satt lite otåligt och pillade med en torpedräknesticka medan han inväntade de övriga. Mentalt var han fortfarande kvar ute på havet. Nu gällde det att ställa om, göra sig beredd för något annat – ett nytt uppdrag. Det vill säga tjänstgöring i den militära organisationens dunkla utkanter.
Rummet, som till vardags fungerade som arkiv, hölls rutin mässigt låst, var fönsterlöst, omgivet av solida stenväggar och försett med en kassaskåpsliknande ståldörr av Rosengrens fabrikat. Nyckeln fick kvitteras ut hos Gerda Hansson och varje besök bokfördes.
Runt väggarna stod grå plåthurtsar med draglådor för hängmappar och i mitten av rummet ett stort rektangulärt ekbord med plats för åtminstone tio personer – det vill säga så länge folk ställde tillbaka de arkivkapslar och annat de hade plockat fram. Nu var bordet i alla fall tomt så när som på en vattenkaraff, sex glas och två askkoppar.
Arkivrummet användes särskilt vid föredragningar som inte var ämnade för andra än de som kallats. Därför genomsöktes och säkrades rummet av tekniker från Teletekniska byrån, inte regelbundet utan snarare oregelbundet för att eliminera möjligheten att någon skulle kunna kartlägga vid vilka tillfällen detta skedde. Hittills hade dock inga avlyssningsanordningar hittats.
De Cederwall kallat till mötet var – förutom Grip och löjtnant Bengt Andersson vid Marinförvaltningen – civilingenjör Erik Stenström,
tidigare verksam vid Marinförvaltningens matematikmaskinnämnd och som nu närmade sig pensionsåldern, samt två personer från andra militära myndigheter: Carl-Gösta Bankel, chef för FRA:s T-sektion och civilingenjör Arne Amdahl från FOA:s sektion 3 för radar- och elektroteknik.
Löjtnant Andersson tillhörde i vardagslag marinens helikopterdivision på Berga och var sedan fem år tillbaka Grips vapendragare när det gällde uppdrag inom SB.
Med någon minuts fördröjning var alla på plats och Cederwall vred om arkivdörrens handtag till stängt läge.
Efter ett par välkomstord och en kort presentationsrunda tog Cederwall till orda.
– Ett minst sagt intrikat ärende har hamnat här hos oss. Jag kan inte gå in på de yttersta orsakerna till detta, vilket jag hoppas att alla har förståelse för. Saken är den att vi har, för vidare utredning, kontaktats av Säkerhetspolisen gällande ett nyligen inträffat dödsfall.
Cederwall gav en kort sammanfattning:
– Sent på skärtorsdagskvällen i förra veckan, alltså den elfte april, påträffades Heinz Eckert, diplomingenjör med tyskt ursprung och sedermera doktor i elektroteknik, död intill banvallen utmed Norra stambanan en bit ovanför Gävle. Eckert var sedan ett par år tillbaka anställd på Hägglund & Söner i Örnsköldsvik. De är ju mest kända för tillverkning av bussar, spårvagnar och rälsbussar, men bedriver numera också tillverkning för svenska försvaret. Arbetsgivaren har uppgett att Eckert dagarna före påskhelgen hade tagit ledigt för en Stockholmsresa – resan hade alltså inte skett i tjänsten utan på hans eget privata initiativ. Vem han skulle träffa eller vad som var ändamålet med resan är dock oklart. På onsdagskvällen, då Eckert var på väg tillbaka hem till Örnsköldsvik, försvann han från sin kupé på det norrgående nattåget.
Efter en snabb blick runt bordet fortsatte Cederwall:
– Konduktören har uppgett att Eckert vid avfärden från Stockholms central hade varit ensam i kupén. Senare hade samme konduktör
lagt märke till att Eckert inte var kvar i kupén. Konduktören fattade så småningom misstankar om att något inte stod rätt till och genomsökte tåget, men fann varken Eckert eller något som kunde anses onormalt, alla vagnsdörrar var ordentligt stängda.
– Vagnsdörrarna går alltså att öppna när tåget är igång. Jag har inte tänkt på den saken förut, men så är det och det sitter tydligen varningsskyltar på dörrarna, la Cederwall till innan han fortsatte.
– Alltnog, konduktören bestämde sig då för att göra en anmälan till polisen. Sökinsatser drogs igång morgonen därpå och på torsdagskvällen hittades Eckerts kropp vid banvallen en dryg mil norr om Åbyggeby. Hans portfölj låg längre norrut, tömd på sitt innehåll, vilket har spätt på tankarna om att ett brott har begåtts. Enligt polisen finns inga vittnesmål om vad som kan ha hänt.
Flera av de närvarande vred sig i stolarna och började med rynkade pannor utväxla blickar. Grip rev sig i skäggstubben. Bengt Andersson och Arne Amdahl hade tänt varsin cigarett. Cederwall tog ny sats:
– Jag vet att en del av er kände till Eckert och det är ju därför ni har kallats hit. När polisen efter det inträffade kontaktade Eckerts hustru – det var på långfredagens morgon – så bröt hon fullständigt ihop och vistas nu på sjukhuset i Örnsköldsvik. Hon har därför inte kunnat höras. Kring dödsfallet sker naturligtvis polisutredning i vanlig ordning. Men på grund av Eckerts bakgrund och även tidigare kopplingar till det svenska försvaret, blev Säkerhetspolisen inkopplad. Och, som jag nämnde, har de begärt bistånd från oss.
Det Cederwall nu hoppades, var att ingen skulle fråga vad som egentligen menades med oss. Den frågan skulle ha varit lite knepig att besvara men denna gång slapp han detta, mötesdeltagarna verkade istället helt upptagna av Eckerts öde.
– Det som har framkommit vid samtal med personalen på Hägglund & Söner är att Eckert arbetade med något vid sidan om sin ordinarie anställning och det är tydligen ingenting ovanligt när det gäller honom. Däremot är det ingen som kan säga exakt vad detta skulle ha handlat om.
Grip och Andersson utbytte fundersamma blickar. Frågan var vad
den här historien skulle leda till och vad det hela skulle innebära för deras vidkommande. Monologen fortsatte:
– Men Eckert verkar samtidigt inte ha varit en sluten person utan en som pratade med alla, från vaktmästare och svetsare till ingenjörer och chefer. Flera vittnar om att han ibland berättade ingående om detaljer som, lösryckta ur sitt sammanhang, blev rätt obegripliga. Hans tyska brytning medförde nog också att en del inte orkade lyssna till slutet av hans utläggningar. Sedan kan man ju tycka att tjänsteställningen på Hägglunds – han var anställd som forskningsingenjör –framstår som lite märkligt trivial med tanke på hans gedigna bakgrund och utbildning.
Cederwall tittade ner i sina papper, samlade ihop dem till en bunt och stötte kortsidan mot bordet.
– Så ser det ut. Det lär väl rätt snart komma fram fler uppgifter om Eckerts bakgrund och tidigare anställningar, men han arbetade en tid på FRA? sa Cederwall och vände sig mot Carl-Gösta Bankel.
– Jodå, Heinz Eckert är ett välkänt namn hos oss. En minst sagt excentrisk person. Han började hos oss i mitten av femtiotalet, som utvecklingschef för teleteknik vill jag minnas, han var då ungkarl, ungefär i femtioårsåldern.
Bankel tänkte efter en stund och drog in andan innan han gick vidare.
– Jag tror inte att jag någonsin har träffat en person med så bred och djupgående teknisk kompetens, vare sig det gällde elektronik, datamaskiner, radioteknik, maskinteknik och för övrigt allt som hade med praktisk tillämpning att göra. Han hade idéer om fartyg, bilar, flygplan – en typisk uppfinnarnatur. Och med värdefulla kontakter i den tyska industrin, han kom ju därifrån efter kriget.
Sektionschefen från FRA såg ut att överlägga med sig själv men sa sedan:
– Men, och det är väsentligt, han var helt olämplig som chef. Det gick inte att ha honom på den posten. Samarbete var inte hans starka sida. Han gick istället helt upp i det han själv höll på med –och det gjorde han bra, bättre än de flesta. Han fick istället en slags