Till alla fantastiska kvinnor i mitt liv.
Svek, sol & sangria
© Text: Susanne Sundling
Utgiven av Sol Förlag, Stockholm 2025
Första upplagan
www.solforlag.se | info@solforlag.se
978-91-989749-9-7
Svek, sol & sangria
SUSANNE SUNDLING
Sanna satt vid skrivbordet och stirrade med tom blick in i skärmen, hon suckade högt, vred på huvudet så snabbt att de rödblonda, långa lockarna svepte fram i ansiktet och tittade på högarna som låg framför på skrivbordet. Handen med de korta naglarna föste tillbaka håret och försökte få en bångstyrig lock att fastna bakom örat. Hur kunde det vara möjligt att hur mycket man än jobbade kändes det som om högarna växte av sig själva? Förökar de sig på natten, tänkte hon och rynkade på näsan som var täckt av små fina fräknar som vårsolen lockat fram. Slängde en blick på klockan och insåg att det började bli sent idag igen. Handen trevade vant efter kaffekoppen som stod på golvet, lyfte den till munnen, tog en klunk och grimaserade illa. Kaffet var kallt och smakade beskt, hon ställde tillbaka det på golvet med en rysning. Hon var alltid noga med att ställa koppen på golvet sen hon hade lyckats spilla ut sitt kaffe över datorn som nyanställd med resultatet att den inte gick att rädda. Snacka om att göra intryck, men kanske inte det intrycket man ville göra på en ny arbetsplats.
Skulle det bli en fast tjänst? Provanställningen började lida mot
sitt slut och hon jobbade hårt. Det blev långa dagar och hon kände sig uppskattad av kollegorna. Visserligen var det inte drömjobbet, allt i allo på en advokatbyrå, eller mood manager som det kallades med ett finare ord och antagligen lika mycket för att signalera att man var en byrå som hade koll på läget. Men en fast tjänst var alltid en fast tjänst och efter år av att ta livet som det kom skulle det vara skönt med lite stabilitet som omväxling. Om inte annat skulle det kanske få omgivningen att sluta pika henne om att det var dags att bli vuxen. Att bli vuxen innebar tydligen att ha en livsplan utstakad och den skulle helst innefatta ambitiösa mål, gärna ett hus och en trygg partner. Så småningom innebar den säkert barn, pensionssparande och en välvårdad trädgård. Hon rös ofrivilligt till. Det var så långt ifrån henne som det kunde bli, men hon hade i alla fall prickat in en trygg partner i Calle. Han om någon var stabil och levde med sin femårsplan på samma sätt som en troende levde med sin bibel.
Sanna sköt upp glasögonen på huvudet och lutade sig tillbaka i stolen innan hon sköt ut den och snurrade ett varv med ett litet leende så att det kittlade i magen. Hon hade trott att jobbet skulle vara glamorösare, men dagarna var lika och de flesta var faktiskt ganska dryga som arbetade där. De hade en outtalad tävling om hur mycket man debiterade klienterna, vem som vann flest mål, vem som hade snyggast partner, bil och boende. Mer än en gång hade tankarna gått till om det här var meningen med livet, men det vore inte helt fel att tjäna deras månadslön. Hon lät armarna vila utmed armstöden, bet sig i läppen, lutade sig framåt och bestämde sig för att beta av ytterligare en bit av högen innan det var dags att gå hemåt. Glasögonen landade tillbaka på näsan.
Tänk om man skulle handla med sig något gott på vägen hem? Det var evigheter sen de hade haft en kväll tillsammans i lugn och ro. Vad hade hänt på senaste tiden, egentligen? De pratade knappt med varandra och sågs alltför sällan. När de träffats för två år sen hade de inte kunnat få nog av varandra och hon hade
aldrig skrattat så mycket med någon som med Calle. Han var annorlunda mot de avslappnade killar hon vanligtvis hade dejtat med sin femårsplan, examen från Handels och en lägenhet utan topplån som hon hade flyttat in i redan efter ett halvår.
Struktur och ordning var nog två av hans favoritord och kläderna hängde till och med i färgordning i garderoben. När hon hade skrattat åt honom hade han skakat på sitt välfriserade huvud och med ett snett leende förklarat att det sparade honom tid.
Det kanske var dags att ta ett steg till och skaffa något tillsammans? Visst trivdes de i hans lägenhet, men det naturliga vore att köpa något ihop. På senaste tiden hade de mest gått om varandra och inte hunnit prata utan kommunicerat via sms.
Fundersamt slog hon pennan i skrivbordet med ett trummande som garanterat hade fått någon kollega att titta snett på henne om de hade varit kvar. Om hon skulle köpa med en flaska vin, duka riktigt fint och tända ljus? Få det att kännas lite festligt och bryta den här trista rutinen de hamnat i. Sitta och prata som de gjorde förut innan vardagen tog över och kvällarna tillbringades framför någon serie.
Tanken väckte förväntan och plötsligt kändes allt roligare. En känsla av lättnad landade i kroppen som om ett varmt balsam hade sköljts över den. Hon rafsade undan det värsta, försökte skapa någon sorts ordning i kaoset, loggade ut och drog på sig jackan men fastnade i ena ärmen. Svordomarna avlöste varandra samtidigt som hon tog trapporna i stora kliv, armen krånglade hon till slut fram och halvvägs nere slog det henne att hon glömt att larma.
Hur många gånger hade inte hennes mormor tittat på henne och sagt: ”Det man inte har i huvudet får man ha i benen, Sanna”. Blicken fastnade på klockan, kvart i sju. Det var bara att vända och rusa upp för trapporna igen om hon skulle hinna in på Systembolaget och köpa en flaska vin innan de stängde för dagen.
Med andan i halsen och fem minuter till godo rusade hon mot hyllan med röda viner och greppade en välbekant flaska. Någon vinexpert var hon inte, utan det var Calle som brukade tala om vad de skulle handla. Kunde bara hoppas på att den bekanta flaskan var okej, för Calle var faktiskt lite av en vinsnobb. Hon kunde inte känna någon större skillnad. Calle brukade snurra glaset, luta det för att sen dofta och ta en klunk som han rullade i munnen med allvarlig min innan han kom med sitt utlåtande. Hon försökte göra likadant utan att lyckas känna något speciellt. Kassakön rörde sig långsamt framåt och tankarna gick till hennes ex som varit en riktig ölkille med tatuerade armar och rufsigt hår. På något sätt hade han alltid sett ut som om han just klivit ur sängen och Calle var hans raka motsats. Hon älskade sin Calle, men han var som en farbror ibland, tänkte hon och log för sig själv samtidigt som mobilen vibrerade i handväskan. Calles namn dök upp på displayen.
”Hej älskling, jag står precis på Systemet och handlar lite vin. Det var så längesen vi hade en mysig hemmakväll så jag handlar med något gott som vi kan laga tillsammans. Det var evigheter sen vi hade tid att sitta och prata i lugn och ro.”
Calle mumlade något ohörbart och hon fortsatte: ”Jag har en sak jag vill prata med dig om.”
”Jo, jag har också något jag skulle vilja prata med dig om.” Det låg något bestämt i hans tonfall som hon inte riktigt kunde tolka.
”Jag plockar ihop nu så ses vi hemma hos mig.”
Hemma hos mig? Vilken konstig kommentar. Även om det var hans lägenhet bodde hon väl också där? Det var verkligen dags att skaffa något gemensamt. Hon mötte kassörskans blick, gav henne ett ursäktande ögonkast och avslutade samtalet med puss, puss men Calle hade redan lagt på.
”Sorry, jag ber om ursäkt för att jag pratade i mobilen.”
Själv avskydde hon när folk stod framför henne på byrån med
mobilen i ena handen och pratade, bad personen i andra änden att vänta en sekund. Slängde ur sig vad de ville utan att möta hennes blick och fortsatte att prata i mobilen.
Det fick henne att känna sig obetydlig och irritationen bubblade alltid under ytan när hon satt där med ett falskt leende. En del i henne ville be personen fara och flyga, men den andra delen fogade sig och gjorde det den blev tillsagd.
Hon lutade pannan mot den svala fönsterrutan på bussen, ögonen följde människorna de åkte förbi utan att riktigt se dem och tankarna gick till vad de skulle äta till middag. Calle var köttätare så en rejäl biff och en sallad till borde gå hem. Själv åt hon gärna vegetariskt, men för enkelhetens skull hade hon anpassat sig efter Calle.
En jobbig tanke dök upp som talade om att det kanske var dags att stå upp för det hon ville istället för att ständigt anpassa sig till alla andra. Tanken fick henne att skruva på sig. Hon hade svårt att stå upp för sig själv. Oftast var det lättare att veta vad man inte ville. Bestämt sköts den skavande tanken bort, som hade börjat dyka upp ofta, och hon riktade fokus tillbaka till deras relation. När hade de senast haft en mysig middag, de två? Det var evigheter sen. På senaste tiden hade Calle jobbat väldigt sent eller varit ute med kunder och när han väl var hemma somnade han tidigt.
När de lyckades vara lediga samtidigt båda två hade det ändå blivit så att de hängt med kompisar. Calles kompisar, de flesta av hennes kompisar bodde kvar i Falun och de få som bodde i Stockholm gillade han inte något vidare. Han sa aldrig något rakt ut, men man kunde se att han tyckte de var tråkiga. Hur mycket hon än älskade Calle kunde han vara en riktig snobb och hennes gamla vänner var så långt ifrån coola som man kunde komma. De var utan rätt statusprylar och lika ointresserade av det också och hon älskade att umgås med dem. Calles vänner fick henne
alltid att känna sig osäker och att hon inte riktigt dög.
Solstrålarna letade sig in på den överfulla bussen. Vårkänslorna bubblade i kroppen, visst såg alla gladare ut? Livet blev automatiskt lättare när våren kom. Undrar hur Elin hade det?
Det var alldeles för längesen de hade setts. Elin och hon hade hängt ihop sen grundskolan och de kunde varandras historia och tog alltid vid där de slutat sist när de träffades.
De hade flyttat till Stockholm tillsammans efter att ha blivit störtförälskade i stan när de var på skolresa i nionde klass. Hela gymnasietiden gick mest åt till att drömma om hur spännande deras liv skulle bli när de flyttade och de hade haft galet kul den första tiden i stan. Stockholms nattliv hade utforskats och Sanna hade gjort sitt bästa för att njuta av utbudet av härliga killar som stan översvämmades av medan Elin var sin Eric trogen.
Idag levde de två vitt skilda liv. Elin jobbade på en förskola, bodde i radhus med sin Eric och verkade helt tillfreds med sitt liv.
Den som ändå kunde vara det. Tänk vad skönt att veta vad man ville med sitt liv. Men att skaffa gemensam lägenhet med Calle var ett steg mot vuxenlivet om något.
Massor med vuxenpoäng och det kanske var precis vad hon behövde? Elin och Eric skulle säkert skaffa barn snart. Sanna rös, barn var söta på håll, men hon kunde inte se tjusningen med att vakna på nätterna, byta blöjor och anpassa hela sin tillvaro efter ett skrikigt barn. Hon ville resa och uppleva en massa utan att ta hänsyn till en viljestark kopia av sig själv.
”Hallå, vänta! Stopp! Jag ska av här”, ropade hon högt till busschauffören samtidigt som dörrarna höll på att stängas. Snabbt rafsade hon ihop sina saker, kastade sig av bussen och vinkade till chauffören med ett leende. Klackarna klapprade mot asfalten när hon sneddade över gatan, väjde för en cyklist och gick in på Ica med andan i halsen. Små svettpärlor samlades vid
hårfästet. Hon blåste bort håret från pannan, strök bort fukten med baksidan av handflatan och försökte få ner pulsen som slog hårt efter den korta språngmarschen innan handen greppade en av de stora kundkorgarna.
Butiken var full av stressade människor, mammor och pappor med trötta, gnälliga barn på väg hem efter en lång dag. De flesta verkade ha alldeles för lågt blodsocker då de mest snäste åt varandra. Tack gode gud att jag bara har mitt eget jobbiga jag att dras med och inte en mini-jag också, tänkte hon.
Hon noterade en liten flicka som ilsken slängde en banan i golvet när hon kryssade mellan hyllorna för att komma fram till kött- och fiskdisken och blev lite full i skratt. Hon tittade på nummerlappen, tio nummer före i kön, kände sig lika uppgiven som flickans pappa såg ut när han plockade upp bananen från golvet.
Otåligt började hon överlägga med sig själv om det var möjligt att hinna till grönsaksavdelningen för att plocka på sig allt innan det var hennes tur och bestämde sig för att chansa.
Det fanns något lugnande med att gå bland alla vackra färger och det doftade underbart när hon passerade kryddhyllan. Doften av basilika blandades med timjan och koriander. Det var som att förpassas tillbaka till förra sommaren då hon och Calle haft en underbar vecka i hans föräldrars hus i Provence. Dagarna hade börjat med evighetslånga frukostar på terrassen där solen värmde deras vintertrötta kroppar. De hade älskat, ätit, pratat och suttit uppe länge med varsitt glas lokalt vin och njutit av att inte behöva passa några tider.
Korgen fylldes sakta med olika salladssorter, små söta tomater i allsköns färger, färsk lök och avokado. Spontant slängde hon ned några krukor med örter i korgen. De skulle göra sig fint på köksbänken, tänkte hon när någon stack fingret i sidan på henne så att hon tog ett ofrivilligt skutt åt sidan.
”Men Sanna, vad kul att se dig!”
Hon vände sig om och mötte Elins gröna ögon bakom de stora, sköldpaddsfärgade glasögonen. Det mörkbruna håret var uppsatt i en slarvig knut med hårtestar som slitit sig och gjorde henne ännu sötare. Ett enormt leende lös upp Elins ansikte.
Sanna drog in henne i en kram.
”Nej, men vad gör du här? Du är ju mil från hemmet. Vad lustigt, jag tänkte just på dig och nu står du här!”
Elins leende blev om möjligt ännu större när deras blickar möttes.
”Jag går en kurs i inredning och design i närheten.”
Sanna höjde frågande på ögonbrynen.
”Inredning och design? Jag som trodde att du vigt ditt liv åt att göra bra människor av små monster. Det måste va sjukt längesen vi pratade om jag har missat det här.” Hon skrattade.
Elin brast ut i ett av sina karaktäristiska asgarv som fick de i närheten att vända sig om.
”Jo, det trodde jag också men ibland händer det saker som gör att man utvecklas. Livet stod lite för stilla, till och med för mig. Jag jobbar fortfarande heltid med mina härliga monster, men sen hoppas jag att det här ska kunna leda till något annat.”
”Wow! Jag som ofta avundats dig för att du känts så nöjd.”
Elin la handen på hennes arm och blev allvarlig.
”Jag har saknat dig, nu ser vi till att bestämma en träff för annars blir det som vanligt.” Elin log ett snett leende. ”Livet rinner på och så går veckorna utan att vi ses.”
Sanna plockade upp mobilen och öppnade almanackan.
”Egentligen passar det när som helst efter sju för det är mycket på jobbet och jag lyckas aldrig komma ifrån tidigare.” Häpet tittade hon i almanackan som var tom på kvällstid och insåg att det varken funnits ork eller lust på senaste tiden och det kändes som om en grå filt låg över axlarna.
Elin rotade i en gigantisk väska och sa: ”Har du hört talas om den nya restaurangen på Birger Jarlsgatan? De ska ha riktigt bra
mat och det är någon tv-kock som har tagit över nyligen.” Elin bet sig i underläppen innan hon sken upp och viftade med mobilen framför sig och fortsatte: ”Kommer inte ihåg vad den heter men du kanske vet vilken jag menar?” Elin tittade frågande på henne.
Sanna rannsakade sitt minne och funderade på hur snabbt en människa kan förändras. Elin hade spurtat om henne. Elin hade uppenbarligen koll på Stockholms restaurangscen och på sig själv samtidigt som Sanna satt på sitt jobb utan fast anställning med högst vaga framtidsplaner och bara flöt med mestadels av tiden. När skulle hon hamna rätt? När skulle hon sitta ner och se sig omkring och känna sig tillfreds med allt?
De skildes åt efter att ha kramat om varandra med orden: ”Vi ses nästa vecka.”
Sanna sträckte sig efter korgens plasthandtag som kändes svalt i handen och styrde sig själv tillbaka till den manuella disken bara för att inse att hon hade missat sitt nummer. Hon suckade uppgivet, släppte korgen och sträckte sig efter en ny nummerlapp samtidigt som en kille kom fram.
”Du verkar ha missat din tur, du kan ta min lapp.” Han räckte över sin nummerlapp med ett leende.
”Tack, snälla du.” Hon tittade upp och mötte ett par otroligt blå ögon som fick tankarna att gå till en krispig fjällhimmel. Blicken for vidare, han var lång, blond och såg bra ut. Som kronan på verket hade han en vältränad kropp, konstaterade hon när han vände sin vagn och gick vidare. Hon kände sig oväntat glad över att ha träffat Elin och av vänligheten från den snygga främlingen. ”137”, hördes en röst och Sanna höjde handen och gick fram till disken. Magen kurrade högt och hungern rev i den när fingrarna ivrigt pekade ut en massa gott som for ner i korgen.
Kassarna blev tunga och skar in i händerna, hon svor tyst för sig
själv över bristen på bil, men det var omöjligt att ha en i stan.
Det tog lång tid att leta parkering och det slutade alltid med att man fick parkera så långt hemifrån att det ändå tog evigheter att komma fram.
Vid porten gick ett av handtagen av på ena kassen.
”Helvetes, jävla skit”, utbrast Sanna högt och tittade matt efter grönsakerna som rullade iväg över trottoaren.
”Det verkar inte vara din dag idag.”
Sanna tittade upp och där stod ”snyggingen” från affären som böjde sig ned och började hjälpa till att plocka upp.
”Vänta lite”, sa han. ”Jag har nog en extrakasse i bilen som du kan få.”
Hon såg efter honom när han gick mot bilen. Varför hade han bilen parkerad här? Undrar om han bodde i närheten? Hon noterade att de svarta jeansen hängde lite på höften och man anade kalsongresåren när han böjde sig ner i bagageluckan och T-shirten gled upp och visade en bit solbränd hud. Blicken fastnade lite för länge och med blossande kinder tittade hon bort när han räckte över kassen.
”Vilken tur att du hade en extrakasse i bilen. Tack snälla du för hjälpen.”
Hon hörde sitt eget nervösa pladdrande. Varför kunde hon inte vara cool i såna här situationer? Hennes ögon mötte hans igen, men efter några sekunder slog hon ned blicken. Snygga killar var härliga att titta på, men kom de för nära blev hon nervös och risken att det skulle slinka ut några konstiga ord ur munnen var maximal. Om hon hade fått en peng för varje gång hon gjort bort sig skulle hon äga miljoner.
”Det är aldrig fel att hjälpa en dam i nöd.”
Han hoppade in i bilen, vinkade och åkte iväg.
Fingrarna slog in den välbekanta koden och hon lyssnade till
dörren som klickade till när den öppnades. Handtaget kändes kallt mot handflatan. Det hade varit lite väl optimistiskt att lämna handskarna hemma i morse. Våren var visserligen i antågande, men den var inte riktigt här ännu. Sanna krånglade sig in genom porten med matkassarna som slog mot benen. Väl inne i lägenheten kände hon sig helt slut och ville helst slänga sig raklång på soffan, beställa hem mat och skeda med Calle, men det fick bli en dusch i ett försök att piggna till.
Hon letade i minnet, hur längesen var det egentligen de hade haft sex? Vad var p-pillren överhuvudtaget bra för?
Efter duschen smorde hon in sig med väldoftande lotion och svängde med till musiken som streamades ut till högtalarna. Hon tände ljusen och energin strömmade tillbaka in i kroppen. Med svängande höfter dansade hon in i köket och sjöng högt och falskt med till musiken när Calles röst hördes: ”Måste du spela så förbannat högt!”
Hela han utstrålade irritation när han vände på klacken och gick in i sovrummet och slamrade med garderoben. Sanna la ifrån sig kniven och gick efter honom.
”Får man ingen puss när du kommer hem?” Hon lutade sig fram emot honom, men Calle vred på huvudet så pussen landade på hans kind. ”Har du haft en dålig dag, älskling?”
Hon skulle inte gå igång på hans dåliga humör utan var fast besluten att de skulle ha en trevlig kväll. Muttrande något ohörbart vände Calle och gick tillbaka in i köket och hällde upp ett glas vin från flaskan och drack en stor klunk.
Hon stirrade på honom och bet ihop käkarna så att det gjorde ont. Irritationen vällde in som en flodvåg.
”Ja, det skulle smaka bra med lite vin.”
Hennes röst var full av ironi, men han verkade fullkomligt omedveten när han tog fram ett glas, hällde upp och räckte över utan att titta på henne.
”Ja, det är mycket nu, det har varit körigt och så har det hänt
mycket på sista tiden och så.”
Han såg ut som han skulle säga något mer, men hejdade sig.
”Hur har du haft det, då?”
"Jag har inte hört något om jag får fortsätta på jobbet.” Oron gjorde ett varv i magen. ”Men jag träffade Elin på Ica och hon har börjat plugga till inredare. Jag som trodde att hon var nöjd med sitt liv, men när man minst anar det händer det saker.”
”Mm, så är det nog.”
Calle såg så olycklig ut att hon gav honom en kram.
”Nu tycker jag att vi fixar maten så vi kan sätta oss och prata ikapp. Det känns som om det var evigheter sen vi hade tid för varandra.”
Med vana händer plockades skärbrädan, kniven och salladsskålen fram. Hon började hacka grönsakerna och nynnade för att försöka lätta upp den konstiga stämningen som låg som en våt filt över rummet.
Han svarade inte utan började duka, vardagsporslinet åkte fram, inte de fina tallrikarna de brukade äta på när det var något speciellt. Sanna sa inget utan hämtade servetter och tände ljusen på bordet. Calle verkade vara långt bort i tankarna.
De föll in i sin vanliga rutin och hjälptes åt att laga maten innan de satte sig ner för att äta. Samtalet segade sig fram och det kändes inte alls så där mysigt som hon hoppats på. Hon fick dra ur Calle varje ord och kände hur hon blev överdrivet gullig för att lätta upp stämningen och få honom på bättre humör.
Plötsligt la han ifrån sig besticken och tittade upp.
”Det är något jag vill prata med dig om.”
”Va bra. Det är något jag vill prata med dig om också. Är det inte dags att vi försöker hitta en gemensam lägenhet?” Hennes blick sökte forskande Calles innan hon fortsatte: ”Alltså, jag gillar din lägenhet, men det skulle kännas bra om vi hade något som var mitt också. Söder kanske? Jag tycker att det är mysigare än här på Gärdet.”
Calle vred sig på stolen och såg förvånad ut innan ansiktet skiftade och blev helt nollställt.
”Men vi kan självklart titta på något här också om du vill bo kvar.”
Hon svalde en klunk vatten och väntade på att han skulle svara. Han fortsatte att titta på henne med sin svårtolkade min, lutade sig tillbaka på stolen och la pannan i veck, men fortsatte att vara tyst. Nervöst pladdrade hon vidare.
”Hur stor lägenhet vill du ha? Vi kanske borde titta på en trea på en gång. Man vet aldrig, vi kanske ändrar oss och upptäcker att barn vore roligt", sa hon ironiskt.
Han satt fortfarande tillbakalutad i stolen och hon kunde inte tolka hans ansiktsuttryck.
”Va? Jo, det kanske man gör.” Tonfallet var förvånat.
”Låt inte så förvånad. Vi har väl inte haft det så bra på sista tiden, men jag tror att det är för att vi jobbar för mycket och inte hinner ses. Vi får göra en gemensam ansträngning för att hinna med varandra också.”
Calles mobil ringde och blixtsnabbt reste han sig och gick in i sovrummet. Hans mumlande röst hördes genom den stängda dörren. Samtalet pågick en stund. Sanna reste sig och började duka av förrätten. Varför stod han i sovrummet och pratade? Han var sig inte lik. Tänk om han hade träffat någon annan? En stor klump brände i magen. Men det skulle hon väl ha märkt?
Hon slog bort tanken och intalade sig att det bara var hjärnspöken. Så måste det vara. Hon var medveten om sin impulsiva sida som gärna drog sina egna slutsatser. Hur många gånger öppnade hon inte munnen och blev förvånad över vad som kom ut? Tänk om man kunde lära sig att tänka innan man pratade?
Calle kom tillbaka igen och tittade urskuldande på henne.
”Det är mycket nu, på jobbet och så. Jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på.”
Han gick mot spisen, hon gick efter och kände sig lite som en hund som sökte husses uppmärksamhet när han frågade: ”Hur vill du ha köttet? Medium eller well?”
Sanna tittade frågande på honom. Höll han på att bli dement? De hade hållit ihop i två år och han visste väl att hon alltid ville ha sitt kött medium? Hon kände sig bara så trött, här försökte hon och han var mil bort.
”Du, det där med lägenhet. Vi kan ju börja med att gå på visningar för att se vad vi får för pengarna innan vi bestämmer något?”
Han tittade trött på henne och slog ned blicken.
”Sanna, vi får prata om det i helgen. Jag orkar inte ta tag i det just nu.”
De åt middagen under obekväm tystnad och det kändes oerhört skönt när de var färdiga så hon fick vara ensam med tumultet av oroliga känslor som hade etsat sig fast i magen. Ibland kändes det som hennes tankar var en yr höna på ecstasy som irrade än hit och än dit. Ja, idag skulle hon definitivt inte lösa några världsproblem, det var ett som var säkert. Livet kretsade mest runt jobbet och Calle och inget av det hade hon riktig kontroll på.
Tv:n visade ett program om plattformar i havet. Calle var som uppslukad och tittade inte ens upp när hon damp ner bredvid honom i soffan och började scrolla håglöst på mobilen. Man blev mest matt av att titta på allt som andra hann med under en dag. Hade de fler timmar på sitt dygn? Hon la ner mobilen bredvid sig i soffan och sneglade på honom. ”Du, ska vi inte gå och lägga oss istället?”
Utan att titta upp svarade han: ”Gå och lägg dig, så kommer jag sen.”
När livet rasar samma finns bara en väg framåt - eller?
Sanna tror att hon har tillvaron under kontroll men en dag rämnar allt.
Medan Sanna kämpar för att återfå balansen i sitt liv, börjar barndomsvännen Elin ifrågasätta det hon alltid tagit för givet. När hon upptäcker sin passion för inredningsdesign väcks en längtan efter något mer.
Med en resväska full av tvivel och ett trasigt hjärta tar Sanna en chansning, en spontanresa till soliga Spanien. Där, bland sandstränder, sangria och oväntade möten, börjar Sanna sakta återuppbygga sig själv. Kan ett krossat hjärta hitta hem på en plats hon aldrig tidigare drömt om?
Deras resa skildrar vänskapens styrka, kärlekens oväntade vägar och modet att omfamna förändring.
Sol, svek och sangria är en berättelse som berör, värmer hjärtat och påminner oss om att livet sällan blir som vi tänkt oss – men kanske precis som det var menat att vara.
Två vänner, två livsval och en resa fylld av nya möjligheter, ibland är det just det oförutsägbara som visar oss vägen.
