Förintelsen & Sverige
– tiden före, under, efter
Izabela A. Dahl & Karin Kvist Geverts (red.)
INNEHÅLL
PROLOG 7
INLEDNING Vad är Förintelsen? 8
DEL I: TIDEN FÖRE FÖRINTELSEN
KAPITEL 1 Judiskt liv i Europa före Förintelsen 22
Maja Hultman
KAPITEL 2 Den national socialistiska ideologin och Förintelsen 50
Lena Berggren
KAPITEL 3 Normalisering av våld och exkludering i Tyskland 76
Ann-Judith Rabenschlag
KAPITEL 4 Sverige under mellankrigstiden 108
Karin Kvist Geverts
DEL II: TIDEN UNDER FÖRINTELSEN
KAPITEL 5 Förintelsens kronologi 130
Heléne Lööw & Karin Kvist Geverts
KAPITEL 6 Sverige, Nazityskland och andra världskriget 156
Mattias Tydén
KAPITEL 7 Förintelsens aktörer 206
Pär Frohnert
KAPITEL 8 Insatser för att hjälpa judarna undan Förintelsen 243
Anders E.B. Blomqvist
KAPITEL 9 Om nazisternas folkmord på romer och om romska överlevande i Sverige 272
Andrej Kotliartchouk
DEL III: TIDEN EFTER FÖRINTELSEN
KAPITEL 10 ”De överlevande” i det svenska samhället 300
Malin Thor Tureby & Kristin Wagrell
KAPITEL 11 Förintelseförnekande 327
Kjetil Braut Simonsen
KAPITEL 12 Litterära histori seringar av Förintelsen 349
Izabela A. Dahl
KAPITEL 13 Att minnas och representera Förintelsen 372
Rebecka Katz Thor
Medverkande författare 397
Bildförteckning 401
PROLOG
Historien om Förintelsen följer oftast en linje som kopplas till döden. Men en sådan linje blir obegriplig om den inte också handlar om livet. Berättelser om liv och död aktualiserar i sin tur existentiella frågor som berör oss som människor. För att närma oss händelser som Förintelsen och försöka förstå vilka effekter den hade för Europa måste vi därför fokusera på både och.
Den ena linjen handlar om det judiska kulturliv som funnits under århundraden i det mångkulturella Europa, om livets förändring och förfall under kriget. För de som överlevde blev frågan om hur de skulle gå vidare och leva efter Förintelsen central. Än idag påverkas vi i Sverige av minnet av denna händelse.
Den andra handlar om döden, mördandets logik och det föreställda idealsamhälle som förövarna ville skapa men där alla människor inte fick plats.
Om gettoisering, koncentrationsläger och massmord. Om hur människor i majoritetssamhällena agerade, om hur ideologin och lagar påverkade vardagslivet, och om det civilisatoriska sammanbrott som Förintelsen innebar.
Den här boken gör ett försök att belysa båda dessa linjer för att lyfta fram olika perspektiv och nyanser genom att följa livet och döden före, under och efter Förintelsen och genom att koppla ihop Sverige med Förintelsen.
Izabela A. Dahl & Karin Kvist Geverts Stockholm våren 2025
VAD ÄR FÖRINTELSEN?
Izabela
A. Dahl & Karin Kvist Geverts
Insikten om att några människor kommer att bygga en fabrik i vilken andra människor dödas reser grava frågor om mänskligheten. Vi har gått in i en tidsålder som vi inte kan undvika att benämna ”Efter Auschwitz”. Om vi ska kunna förstå oss själva måste vi på något sätt komma till rätta med verkligheten i Auschwitz.1
När vi idag tänker på Förintelsen är det ofta just Auschwitz som många har för ögonen, eftersom lägret har blivit en symbol för ondska och för Förintelsen. Men var det Auschwitz som nazisterna såg framför sig? Nej, dödslägren var inte målet för den nazistiska politiken. De var ett medel för att ”lösa” ett ”problem”. Förintelsen handlade i högsta grad om död, men Auschwitz var bara ett av medlen. Målet för den nazistiska politiken var liv. Målet var att bygga det Tredje riket och att skapa en ”folkgemenskap” utifrån en ”sund och frisk folkkropp”. I den nazistiska gemenskapen fick dock inte alla plats. När Förintelsen blir synonym med bilden av Auschwitz ser man bara ”ondska”, men Förintelsen var inte omänsklig, den utfördes av människor och därför kan den studeras. Men vad menar vi med Förintelsen? Förövarna använde inte begreppen Förintelsen eller Holocaust, de talade i stället om ”die Endlösung der Judenfrage” eller översatt ”den slutgiltiga lösningen på judefrågan”.
En av de centrala internationella organisationer som sysslar med hågkomstarbete om Förintelsen, International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA), skriver att ”Förintelsen var den statligt styrda, systematiska förföl-
1. Karl Schleunes, The twisted road to Auschwitz: Nazi policy toward German Jews 1933–1939 (Urbana: University of Illinois Press, 1990), xiii (egen övers.).
& sverige
jelsen och mordet på judar av Nazityskland och dess bundsförvanter mellan 1933 och 1945”, och att det var ett folkmord som sträckte sig över flera kontinenter som förstörde individer, familjer, samhällen och kulturer samt att flera and ra grupper också förföljdes och mördades av nazisterna.2 Historikern och direktören för det internationella institutet för Förintelseforskning vid Yad Vashem, Dan Michman, skriver:
”Förintelsen” eller ”Shoah” är de vanliga termerna som används för den apokalyptiska anti-judiska kampanjen (1933–1945) som släpptes lös av Nazityskland under dess omdanande ledare Adolf Hitler. Den syftade till att besvärja ”den judiska själen” […] från alla sfärer i livet. Först i Tyskland, sedan på hela den europeiska kontinenten och slutligen över hela jorden. Den implementerades och stöddes av en lång rad olika sociala, nationella och administrativa grupper av människor och tysk-allierade regeringar (varav några hade ytterligare lokala överväganden). Utrotandet av ärkefienden – den ”judiska själen” och dess judiska förmedlare – skulle möjliggöra skapandet av en utopisk ny värld baserad på en ”naturlig hierarki” avseende ”raser” och folk.3
Historiker som beskriver Nazitysklands ”judepolitik” ( Judenpolitik) talar om en anti-judisk kampanj när de beskriver nazisternas långsiktiga intention och mål avseende judarna – nazisternas strategier för att möjliggöra den utopiska drömmen om en rasligt homogen nationell gemenskap via den systematiska exkluderingen, segregationen och elimineringen av judarna.4
Dessa beskrivningar påminner om synsättet hos Raul Hilberg, en av de första förintelseforskarna som redan 1961 gav ut det tredelade verket The destruction of the European Jews. Hilberg talar om en ”utrotningsprocess”, och med det avser han den stegvisa process som ledde till Förintelsen och som möjliggjordes av byråkratiska och administrativa strukturer. Han menar att den hade fyra steg: definiering, expropriering, koncentration och likvidering, men där de tre första inte nödvändigtvis behövde leda till det sista.5
2. Recommendations for Teaching and Learning about the Holocaust (International Holocaust Remembrance Alliance, IHRA, 2019), för länk, jfr not 11.
3. Dan Michman, Holocaust historiography between 1990 to 2021 in context(s): New Insights, perceptions, understandings, and avenues – an overview and analysis (Jerusalem: The International Institute for Holocaust Research, Yad Vashem, 2022), 122–123 (egen övers.).
4. Peter Longerich, Hur Förintelsen planerades: Wannseekonferensen 1942, Viktor Englund (övers.) (Stockholm: Natur & Kultur, 2019), 4.
5. Raul Hilberg, The destruction of the European Jews (rev. utg.) (New York: Holmes & Meirer, 1985),
Vid en genomgång av hur begreppet ”Holocaust” har använts och hur det kom sig att det översattes till ”Förintelsen” på svenska poängterar historiken Stéphane Bruchfeld att frågan kring begreppet inte handlar om en tävling i lidande, utan om att alla offergrupper behöver beskrivas var för sig som de ”problem” de ansågs utgöra i skapandet av den nazistiska utopin. Samtidigt visar han att ingen annan grupp sågs som ett hot på samma sätt som judarna. För nazisterna var det ”vi eller de”.6
I Sverige definieras Förintelsen ofta brett, vilket innebär att hela perioden 1933–1945 och alla offergrupper inkluderas. Ett sådant brett grepp om Förintelsen riskerar att likställa den med andra världskrigets historia i sin helhet, vilket försvårar förståelsen eller rentav gör det omöjligt att förstå Förintelsen som en särskild del av kriget. Det är viktigt att förstå varför olika grupper utgjorde olika problem för förövarna, och att detta i sin tur ansågs kräva olika ”lösningar”, där ”den slutgiltiga lösningen på judefrågan” och folkmordet på romer var de två extremaste ”lösningarna”.
Kan man lära av Förintelsen?
Historiker ställs ofta inför frågan om det finns lärdomar som kan dras av Förintelsen och om dessa är historievetenskapligt relevanta. Svaret är inte enkelt och det leder tyvärr ofta till moralisering och förenklade slutsatser. Men i stället för att fastna i kritiken är det intressant att vända sig till Raul
99. För olika fasindelningar, jämför med Einhart Lorenz som utgår från antisemitismens historia och delar in den nazistiska politiken mot judar i fyra etapper som ledde till Förintelsen 1941: 1933–1935, 1935–1936, 1937–1938 och 1938–1941, där Novemberpogromen eller ”Kristallnatten” ses som vändpunkten, se Lorentz i: Trond Berg Eriksen, Håkon Harket & Einhart Lorenz, Judehatets svarta bok: Antisemitismens historia från antiken till i dag, Lena Hjolman (övers.) (Stockholm: Bonnier, 2008). Se även Klas Åmark som utgår från andra världskrigets tidsram när han delar in den nazistiska politiken mot judar i tre faser: 1933 till augusti 1939, september 1939 till juni 1941, juli 1945 till maj 1945, se Åmark, Att bo granne med ondskan: Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen (Stockholm: Bonnier, 2016).
6. I Sverige översattes ”Holocaust” till ”Förintelsen”, till skillnad från i de andra nordiska länderna som använder det engelska begreppet. Se Stéphane Bruchfeld, ”Är det dags att göra sig av med ’Förintelsen’? Reflektioner kring ett begrepp”, i: Lars M. Andersson & Karin Kvist Geverts (red.), En problematisk relation?: Flyktingpolitik och judiska flyktingar i Sverige 1920–1950 (Uppsala: Historiska institutionen, Uppsala universitet, 2008), 31–70.
& sverige
Hilbergs tanke om att: ”I början fanns inget Holocaust.”7 Hans observation handlar om att trots de erfarenheter av avhumanisering, massavrättningar och systematiskt mördande som gjordes under Förintelsen, kunde professionella historiker under efterkrigstiden länge fortsätta bedriva sin forskning om andra världskriget utan att alls beröra de systematiska folkmorden på judar respektive sinti och romer. Faktum är att det dröjde relativt länge innan dessa frågor sågs inte bara som ett etiskt dilemma i samband med andra världskrigets historia, utan också som en oumbärlig del av den.
Ibland påstås det att Förintelsen är omöjlig att förstå, och att den med tidens gång blir än mindre förståelig. Det skrev den polsk-judiske författaren Isaac Deutscher om redan på 1960-talet.8 En stor skara historiker i samtiden, exempelvis Yehuda Bauer och Wolfgang Benz, har uttryckt sig på liknande sätt.9 Men samtidigt är de eniga om att Förintelsen kan dokumenteras och förklaras, vilket är nödvändigt för att kunna förhindra att något liknande sker i framtiden.
Idén om att man kan lära sig något av Förintelsens historia ingår i en bredare positivistisk förståelse av historia, alltså en föreställning om att man kan lära sig något av det förflutna genom att hitta något slags framsteg i de historiska händelserna. Men redan på 1800-talet skrev den tyska historiefilosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegel att ”vad erfarenheten och historien lär oss är dock att folk och regeringar aldrig har lärt sig något av historien och inte heller agerat utifrån de lärdomar som kunde ha dragits av den”.10 Ett sätt är att tänka på historia som en utvecklingslinje mot ökad frihet och en universell rättsstat. Det finns dock andra historiefilosofiska synsätt som inte ser historiens inriktning som framsteg, utan som förfall eller som en cyklisk upprepning av samma gamla sak.
I didaktiska resonemang kring Förintelsens historia finns det försök att skilja mellan att lära om och av historien. Att lära om Förintelsens historia i klassrummet handlar om att lära sig om historia och moral utan att vara
7. Raul Hilberg, The destruction of the European Jews (Chicago: Quadrangle books, 1961).
8. Isaac Deutscher, Den ojudiske juden, Elin Clason (övers.) (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1969).
9. Yehuda Bauer, Förintelsen i perspektiv, Hans Dahlberg (övers.) (Stockholm: Natur & Kultur, 2001); Wolfgang Benz, A concise history of the Third Reich (Berkeley: University of California Press, 2007).
10. Georg Wilhelm Friedrich Hegel, Vorlesungen über die Philosophie der Geschichte (vol. 9), Eduard Gans (red.) (Berlin: Verlag von Duncker und Humblot, 1837), 9.
Oavsett vilken historiesyn man har kan man argumentera för att ”undervisning och lärande om Förintelsen ger en väsentlig möjlighet att inspirera kritiskt tänkande, samhällelig medvetenhet, och personlig mognad”, eftersom Förintelsen var en händelse som var en vattendelare ”i världshistorien, sträckte sig över geografiska gränser, påverkade alla segment i samhället” och fortfarande påverkar samhället än idag.11 I sina rekommendationer trycker IHRA på vikten av att sätta in undervisningen i sin nationella kontext.
När det gäller den svenska läroplanen så utgår den från att ”skolväsendet vilar på demokratins grund” och att ”undervisningen i ämnet historia ska syfta till att eleverna utvecklar, breddar och fördjupar sin historiska bildning och sitt historiemedvetande genom kunskaper om det förflutna”.12 Det står även att folkmord är en del av det centrala innehållet.
Samtidigt som det finns klara direktiv från Skolverkets sida att undervisning om folkmord ska ingå finns det ytterst lite skrivet om vilken kunskap som bör prioriteras och hur denna historia bör läras ut. Det blir därför upp till den enskilda läraren att avgöra hur den egna undervisningen ska genomföras och vilka exempel som bör lyftas fram.
11. Recommendations for Teaching and Learning about the Holocaust , International Holocaust Remembrance Alliance (2019), 11 (egen övers.). Rekommendationerna finns tillgängliga på IHRA:s hemsida: https://holocaustremembrance.com/resources/recommendations-teaching-learning-holocaust [2025-02-23].
12. Se Gy25. Fostransuppdraget står i skollagen, som slår fast att utbildningen ska ”förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på”, se SFS 2010:800, Skollag, 1. kap. 4 §.
& sverige moraliserande, eftersom det inte finns någon rättvisa inför Förintelsen som en historisk händelse. Även här är Förintelsens historia ett intressant exempel på hur straffrätt är ett bristfälligt instrument för att återskapa rätt. Lära av Förintelsens historia handlar om att uppmärksamma processer och strukturer, som exempelvis små mekanismer som gruppdynamik, om hur vi umgås med det som är tillåtet och med det som är förbjudet, vilka fördelar vi kan dra av situationen, och om vi genom våra handlingar kan hamna utanför samhället. Dessa resonemang är svåra och komplexa, och därför är det mycket viktigt att ge diskussionsutrymme. Sådana diskussioner kan ge utrymme för en orientering om den egna positionen i samhället och skapar förutsättningar för ett medvetet agerande i sin samtid.
I början av 2000-talet pågick en upprörd diskussion i Storbritannien om Förintelsens plats i historieundervisningen. Den ena sidan ville se en undervisning som placerade Förintelsen i en historisk kontext, där det pedagogiska värdet låg i den historiska förklaringen till varför Förintelsen kunde ske.
Debattörerna menade att det inte är historieämnets sak att skapa övertygade antifascister, utan att det är något som man får lita på att eleverna själva åtar sig genom att skaffa sig kunskaper om det historiska skeendet, och de förespråkade därför en historieundervisning fri från moraliska propåer. Den andra sidan hävdade att det stora värdet med att undervisa om Förintelsen inte nödvändigtvis låg i att öka elevernas historiska kunskaper. I stället borde förintelseundervisningen leda till att rasism motverkas och att mångkultur, pluralism och god moral i det samtida samhället bejakas. Undervisningen borde göra eleverna till aktiva medborgare som slår ner samtida fascistiska tendenser, och inte primärt syfta till att de förstår det förflutna på dess egna villkor.13 Även i Sverige präglas undervisningen om Förintelsen ofta av en instrumentalisering där syftet inte är att undervisa om folkmordet som historisk händelse, utan snarare att använda Förintelsen för att fostra goda demokratiska medborgare.14
Att vidga kunskaper inom ämnet, nyansera dem och ”get it right” när vi undervisar om Förintelsen, som den kanadensiske historikern och universitetslektorn Michael Marrus skrev, måste vara vad som är vår uppgift som historiker och som lärare.15 Det innebär att inte stanna vid ord som ”aldrig mer”, som yttras vid årliga minnesdagar eller temaveckor i skolor, utan att
13. Fredrik Alvén, Klas-Göran Karlsson & Marianne Sjöland, ”Den vetenskapliga frågan och det moraliska svaret: Förintelsen i elevers kunskaps- och föreställningsvärldar”, Scandia 88 /1 (2022), 67–92.
14. Ylva Wibaeus, Att undervisa om det ofattbara: En ämnesdidaktisk studie om kunskapsområdet Förintelsen i skolans historieundervisning (doktorsavhandling, Stockholm: Stockholms universitet, 2010), 212, 216; Niklas Ammert, Om vad och hur ”må” ni berätta? Undervisning om Förintelsen och andra folkmord (Stockholm: Forum för levande historia, 2011), 86. I Norge finns motsvarande diskurs där Förintelsen universaliseras, men där syftet är att skapa anti-rasistiska elever, se Fredrik Stenhjem Hagen, Antirasisme etter Auschwitz: Didaktiske refleksjoner om Holocaust som antirasistisk verktøy i den norske skolen (doktorsavhandling, Bergen: Høgskulen på Vestlandet, 2022).
15. Michael R. Marrus, Lessons of the Holocaust (Toronto: University of Toronto Press, 2016), 164–171. Se även Stéphane Bruchfeld, ”Should ’the Holocaust’ be discarded, or what’s in a name? Historiography(-ies), memory(-ies) and metanarrative(s)”, i: SOU 2020:21, del 2: Karin Kvist Geverts (red.), Holocaust remembrance and representation: Documentation from a research conference (Stockholm: 2020), 45–46.
fortsätta undersöka och ställa frågor som: Vad ville förövarna och vilka var de? Hur skedde Förintelsen på lokal nivå? Hur agerade enskilda individer, institutioner och stater när de fick information om Förintelsen? Vilket motstånd fanns mot Förintelsen? Hur förstods denna händelse i sin samtid? Vad har Förintelsen med Sverige att göra?
Bilden av Förintelsen borde därför inte vara en, utan många, och berättelsen om Förintelsen borde på motsvarande sätt inte kunna vara en enda sammanhållen sådan, utan flera berättelser som i olika perspektiv och med olika material fördjupar och problematiserar vår förståelse av denna händelse.
Varför behövs en bok om Förintelsen och Sverige?
Förintelsehistorikern Saul Friedländer konstaterar att vi delar en värld med de glömda förövarna likaväl som med de ihågkomna offren. I en tid när Förintelsens överlevande som tidsvittnen försvinner spelar minnet av Förintelsen en central roll för vår kunskap om det förflutna. Att bevara detta minne involverar idag fler och fler nutida aktörer, som barn och barnbarn till de överlevande.16 Redan före krigsslutet, när mordet på de europeiska judarna fortfarande pågick, fanns det kollektiva och individuella initiativ för att dokumentera händelserna. Ett känt exempel är historikern Emanuel Ringelblums arkiv om Warszawas getto, som syftade till att låta ”världen läsa och få veta vad mördarna gjort”.17 Ett ytterligare syfte med arkivet var att samla in bevis för att kunna ställa förövarna till svars i de rättegångar som ägde rum efter krigsslutet. Många överlevande publicerade sina memoarer, och de dokumentationsinsatser som redan hade påbörjats under Förintelsen
16. I Sverige kan nämnas Sveriges Museum om Förintelsen, Forum för levande historia, Historiska museets utställning Speaking memories – Förintelsens sista vittnen , Svenska Kommittén mot Antisemitisms resor till Förintelsens minnesplatser, Föreningen Förintelsens överlevande i Sverige, Föreningen Förintelsens Ögonvittnen, Zikaron, Hugo Valentin-centrums öppna föreläsningar med flera.
17. Emanuel Ringelblum, Oneg Shabbat Archives. Liknande ansträngningar gjordes också i Litzmannstadt-gettot, där ett arkiv grundades inom ramen för den judiska förvaltningen redan i november 1940. Commission on European Jewish Cultural Destruction (Kommissionen för Europeisk Judisk Kulturförstöring) i New York arbetade 1944 för att dokumentera de kulturella värden som förstördes av nationalsocialismen.
& sverige
intensifierades också efter krigsslutet.18 Historiska kommissioner och dokumentationscentrum inrättades i nästan alla europeiska stater.19
Det är tydligt att just minnet om Förintelsen och dess förvaltande numera blir till ett politiskt projekt världen över. Sverige minns, skapar museer, samordnar pedagogiska program och konferenser, och politiker bekräftar vid upprepade tillfällen vikten av minnesarbete. Det är uppenbart att det finns ett behov av att granska och förstå landets historia, och hur den berättas, vilket trots allt inte är helt överraskande om man som Raul Hilberg menar att alla har varit delaktiga i Förintelsens historia, även om de varit det på olika sätt och i olika roller.20
En bok om Förintelsen och Sverige behövs eftersom Förintelsen är en del av svensk historia. Med tiden blir Förintelsen en del av vårt kollektiva minne, och det som de överlevande som kom till Sverige lämnade efter sig blir en del av det svenska kulturarvet.21
Vad handlar boken om?
För att få insikt i Förintelsen är det avgörande att känna till judiskt liv i Europa innan denna tragiska händelse, vilket belyser den rika kultur som raderades. Det är också viktigt att beakta judiskt liv efter Förintelsen, för att se hur traumat bärs vidare i generationer av efterlevande.22 Vidare är det nödvändigt att förstå antisemitismens roll samt de nationalsocialistiska
18. Johannes Heuman & Pontus Rudberg, Early Holocaust memory in Sweden: Archives, testimonies and reflections (Cham: Palgrave Macmillan, 2021).
19. Några exempel är Centre de Documentation Juive Contemporaine i Frankrike, Deportáltakat Gondozó Országos Bizottság [Nationalkommissionen för omsorgen av deporterade] i Ungern och Centralna Żydowska Komisja Historyczna [Centrala judiska historiska kommissionen] i Polen. Dokumentationscentrum för Federation of Jewish Persecutees of the Nazi Regime [Förbundet för judiska förföljda av den nazistiska regimen]. Flera av dem har som uttryckligt mål att samla in information om gärningsmän och brottsplatser.
20. Raul Hilberg, The destruction of the European Jews.
21. Se t.ex. Malin Thor Tureby & Jesper Johansson, Migration och kulturarv: Insamlingsprocesser och berättelser om och med de invandrade 1970–2019 (Lund: Nordic Academic Press, 2020); Malin Thor Tureby & Kristin Wagrell, Vittnesmål från Förintelsen och överlevandes berättelser: Definitioner, insamlingar och användningar, 1939–2020 (Stockholm: Forum för levande historia, 2020).
22. Jämför Dara Horn som menar att människor i vår samtid bara är intresserade av döda judar, se Horn, People love dead Jews: Reports from a haunted present (New York: W.W. Norton & Co, 2022).
idéerna och ideologin, och vad förövarna strävade efter att åstadkomma.
Förutom inledningen består boken av tre delar.
Den första delen behandlar tiden före Förintelsen och består av fyra kapitel. I kapitel 1 ger Maja Hultman en bild av judiskt liv i Europa före Förintelsen.
Hon poängterar att judar har funnits i Europa i över tvåtusen år och att vår historia inte kan skrivas utan judisk historia. Eftersom den judiska minoriteten inte haft något land eller någon egen stat har deras bosättningar mer eller mindre etablerats i relation till andra majoritetsbefolkningar. Hultman betonar att den judiska gruppen varit en självklar del av sociala och kulturella landskap och bidragit till och upplevt många delar av den historiska utvecklingen.
I kapitel 2 redogör Lena Berggren för nationalsocialismens ideologi och Förintelsen. Hennes utgångspunkt är att nationalsocialismen är en politisk ideologi som bör analyseras med samma vetenskapliga verktyg som andra ideologier, och att nationalsocialismen är en av flera besläktade varianter av fascismen i en generisk, konstruerad form. Hon poängterar också att vi måste studera nationalsocialismen inifrån om vi vill förstå den, att vi alltså behöver se till den ideologiska världsbilden, politiskt filosofiska argument och program och söka efter den logik som framträder för den som sympatiserar med ideologin. Berggren förtydligar att detta inte är detsamma som att läsaren sympatisera med ideologin, men att Förintelsen blir obegriplig om vi inte dyker in i hur förövarna tänkte.
I kapitel 3 beskriver Ann-Judith Rabenschlag hur våld och exkludering normaliserades från Hitlers makterövring fram till krigsutbrottet. Kapitlet foku serar på Nürnberglagarna, Novemberpogromerna, eutanasi samt för följelse och våld mot judar och andra grupper. Genom att beskriva den gradvisa process där nazisterna lyckades integrera det tyska samhället i exkluderingen av de grupper som inte ansågs ”tillhöra folkgemenskapen”, diskuterar kapitlet hur Förintelsen senare blev möjlig att genomföra.
Kapitel 4 handlar om Sverige under mellankrigstiden och är skrivet av Karin Kvist Geverts. Hon tar upp den svenska neutralitetspolitiken, synen på Nazityskland och nazismen, antisemitismens betydelse i samhället och för flyktingpolitiken, framväxten av utlänningslagar och hur flyktingfrågan organiserades under tiden innan det var ett eget politikområde. Hon disku-
& sverige
terar de olika hjälporganisationernas arbete och hur samtidens rädsla för en ”judefråga” banade väg för en restriktiv flyktingpolitik, som i sin tur gjorde det svårare för de judiska flyktingarna att komma till Sverige. Bokens andra del heter Tiden under Förintelsen och består av fem kapitel.
Kapitel 5 handlar om Förintelsens kronologi och är skrivet av Heléne Lööw och Karin Kvist Geverts. Kapitlet behandlar andra världskriget, Operation Barbarossa, Einsatzgruppen, masskjutningar, förintelseläger och dödsmarscher. Det diskuterar även hur Förintelsen har förklarats av forskare.
I kapitel 6 behandlar Mattias Tydén Sverige, Nazityskland och andra världskriget 1939–1945. Kapitlet beskriver Sverige under andra världskriget, med fokus dels på den övergripande relationen till Nazityskland inklusive neutralitetspolitiken, dels på den svenska opinionens inställningar och konkreta svensk-tyska kontakter inom olika samhällsområden.
I kapitel 7 diskuterar Pär Frohnert Förintelsens aktörer. Här behandlas aktörers handlingsutrymme och olika aktörspositioner som förövare, kollaboratörer, offer, hjälpare och så vidare. Frohnert påpekar att det är mer fruktbart att tala om beteenden än positioner och att de ofta inte var entydiga utan kontextbundna. Kapitlet diskuterar enskilda individers agerande men också kollektiv som organisationer, befolkningar, politiska ledningar och stater.
Kapitel 8 behandlar svenska insatser och ger exempel på motstånd, räddning och civilkurage. I kapitlet berättar Anders E. Blomqvist om räddningsverksamhet vid svenska kyrkan och svenska ambassaden i Berlin, Warszawasvenskarna som smugglade ut information om Förintelsen från Polen, Raoul Wallenberg och den svenska legationens arbete i Budapest, rödakorsaktionen med de vita bussarna med mera.
Kapitel 9, som är det sista i del två, är skrivet av Andrej Kotliartchouk. Han beskriver folkmordet på sinti och romer och diskuterar varför det är så svårt att ange antalet offer för folkmordet. Han berättar om svenska myndigheters behandling av romer före och under andra världskriget och ger exempel på de fåtal romska överlevande som kom till Sverige från Norge samt med de vita bussarna.
Antologins tredje del handlar om tiden efter Förintelsen och representationer av den och består av fyra kapitel. Kapitel 10, skrivet av Malin Thor Tureby och Kristin Wagrell, handlar om judiska överlevande och deras plats i det
I kapitel 11 skriver Kjetil Braut Simonsen om förnekande och trivialisering av Förintelsen. Kapitlet diskuterar bland annat den uppmärksammade rättegången mot Deborah Lipstadt, och varför David Irving reagerade som han gjorde på att bli utpekad som Förintelseförnekare. Här redogörs också för med vilka argument och i vilken kontext förnekande och förvanskande sker, hur, i vilka former och genom vilka kanaler dessa argument sprids, liksom vilka grupper av aktörer det är som använder denna typ av argumentation.
Kapitel 12, skrivet av Izabela A. Dahl, handlar om temat Förintelsen i relation till litterära texter och berör frågor om objektivitet och etik, inklusive konstnärliga aspekter kontra historisk autenticitet. I kapitlet tar hon upp och exemplifierar de utmaningar som både läsare och lärare ställs inför när de försöker närma sig traumatiska upplevelser, särskilt när det inte finns några etablerade metoder för berättandet och man behöver utforska nya tillvägagångssätt.
Kapitel 13 är skrivet av Rebecka Katz Thor och handlar om bild- och konstrepresentationer av Förintelsen och diskuterar frågor som: Vad är en bild av Förintelsen? Hur kan minnet av Förintelsen föras vidare genom fotografi och film? I fokus står läsarens förmåga till visuell läskunnighet, och hur ett bildbruk kan utvecklas där fotografier inte reduceras till illustrationer eller bevis.
Boken Förintelsen & Sverige riktar sig till lärarstudenter, yrkesverksamma lärare och en intresserad allmänhet som vill öka sina kunskaper om Förintelsen generellt men också specifikt i relation till Sverige.
& sverige svenska samhället. Det belyser hur överlevande personer har behandlats och behandlas som politiska, historiska, moraliska och fysiska subjekt i svensk forskning och offentlighet, från 1945 till idag. De påpekar att den här gruppen ofta uppmärksammats i sina roller som vittnen eller offer men sällan för det aktiva minnesarbete de utfört.
Referenser
Alvén, Fredrik, Karlsson, Klas-Göran & Sjöland, Marianne. ”Den vetenskapliga frågan och det moraliska svaret: Förintelsen i elevers kunskaps- och föreställningsvärldar”. Scandia 88/1 (2022), 67–92.
Ammert, Niklas. Om vad och hur ”må” ni berätta? Undervisning om Förintelsen och andra folkmord. Stockholm: Forum för levande historia, 2011.
Bauer, Yehuda. Förintelsen i perspektiv. Hans Dahlberg (övers.). Stockholm: Natur & Kultur, 2001.
Benz, Wolfgang. A concise history of the Third Reich. Berkeley: University of California Press, 2007.
Berg Eriksen, Trond, Harket, Håkon & Lorentz, Einhart. Judehatets svarta bok: Antisemitismens historia från antiken till i dag. Lena Hjohlman (övers.). Stockholm: Bonnier, 2008.
Bruchfeld, Stéphane. ”Är det dags att göra sig av med ’Förintelsen’? Reflektioner kring ett begrepp”. I: Lars M. Andersson & Karin Kvist Geverts (red.), En problematisk relation?: Flyktingpolitik och judiska flyktingar i Sverige 1920–1950. Uppsala: Historiska institutionen, Uppsala universitet, 2008, 31–70.
Bruchfeld, Stéphane. ”Should ’the Holocaust’ be discarded, or what’s in a name? Historiography(-ies), memory(-ies) and metanarrative(s)”. I: SOU 2020:21. Sveriges museum om Förintelsen, Del 2: Karin Kvist Geverts (red.), Holocaust remembrance and representation: Documentation from a research conference. Stockholm: Kulturdepartementet, 2020, 29–51.
Deutscher, Isaac. Den ojudiske juden. Elin Clason (övers.). Stockholm: Rabén & Sjögren, 1969.
Friedländer, Saul. Nazi Germany and the Jews, 1933–1945. New York: Harper Perennial, 2009.
Hegel, Georg Wilhelm Friedrich. Vorlesungen über die Philosophie der Geschichte (vol. 9). Eduard Gans (red.). Berlin: Verlag von Duncker und Humblot, 1837.
Heuman, Johannes & Rudberg, Pontus. Early Holocaust memory in Sweden: Archives, testimonies and reflections. Cham: Palgrave Macmillan, 2021.
Hilberg, Raul. The destruction of the European Jews. Chicago: Quadrangle books, 1961.
Hilberg, Raul. The destruction of the European Jews (rev. utg.). New York: Holmes & Meirer, 1985.
Horn, Dara. People love dead Jews: Reports from a haunted present. New York: W.W. Norton & Co, 2022.
Longerich, Peter. Hur Förintelsen planerades: Wannseekonferensen 1942. Viktor Englund (övers.). Stockholm: Natur & Kultur, 2019.
Marrus, Michael R. Lessons of the Holocaust. Toronto: University of Toronto Press, 2016.
Michman, Dan. Holocaust historiography between 1990 to 2021 in context(s): New Insights, perceptions, understandings, and avenues – an overview and analysis. Jerusalem: The International Institute for Holocaust Research, Yad Vashem, 2022.
Schleunes, Karl. The twisted road to Auschwitz: Nazi policy toward German Jews 1933–1939. Urbana: University of Illinois Press, 1990.
SFS 2010:800. Skollag. Stockholm: Utbildningsdepartementet, 2010 [2024].
Stenhjem Hagen, Fredrik. Antirasisme etter Auschwitz: Didaktiske refleksjoner om Holocaust som antirasistisk verktøy i den norske skolen. Doktorsavhandling. Bergen: Høgskulen på Vestlandet, 2022.
Thor Tureby, Malin & Johansson, Jesper. Migration och kulturarv: Insamlingsprocesser och berättelser om och med de invandrade 1970–2019. Lund: Nordic Academic Press, 2020.
Thor Tureby, Malin & Wagrell, Kristin. Vittnesmål från Förintelsen och överlevandes berättelser: Definitioner, insamlingar och användningar, 1939–2020. Stockholm: Forum för levande historia, 2020.
Wibaeus, Ylva. Att undervisa om det ofattbara: En ämnesdidaktisk studie om kunskapsområdet Förintelsen i skolans historieundervisning. Doktorsavhandling. Stockholm: Stockholms universitet, 2010.
Åmark, Klas. Att bo granne med ondskan: Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen. Stockholm: Bonnier, 2016.
& sverige
DEL I TIDEN FÖRE FÖRINTELSEN
I en tid när Förintelsens överlevande som tidsvittnen försvinner spelar minnet av Förintelsen en central roll för vår kunskap om det förflutna. Med tiden blir den en del av vårt kollektiva minne, och det som de överlevande som kom till Sverige lämnade efter sig blir en del av svensk historia.
Förintelsen & Sverige är en antologi som belyser tiden före, under och efter Förintelsen. De olika kunskaper och perspektiv som lyfts fram ger inblick i den rika kultur som raderades, hur majoritetssamhällena agerade, vad förövarna strävade efter samt vad hjälpinsatser och motstånd åstadkom. Genom nedslag bland alla aktörer – från offer, åskådare och förövare till dagens efterlevande och förnekare – får historien nyanser och kan studeras bättre. Med ett fokus på tiden efter ges verktyg för att förstå hur trauman bärs vidare i generationer och hur minnen kan representeras.
Boken riktar sig till lärarstudenter, yrkesverksamma lärare och en intresserad allmänhet som vill öka sina kunskaper om Förintelsen generellt men också specifikt i relation till Sverige.
Omslag av John Eyre