Läs mer om Sophia Larsson på rabensjogren.se
© Sophia Larsson 2025
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2025
Omslagsformgivning: Emma Graves
Omslagsfoto: Adobe Stock och Shutterstock
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2025
ISBN 978-91-29-75078-2
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Jag ska berätta för dig om sommaren innan jag började femman, när vi precis hade flyttat från vår trånga hyreslägenhet i utkanten av stan till det sneda röda huset på Gullbergsvägen.
Sa jag att huset var gammalt? Och rätt så skruttigt? Men det brydde vi oss inte om, för vi blev alla förälskade i det.
Min mamma Suss hade hittat ”ett unikt prisvärt hus för den händige” på Hemnet och fallit pladask för möööjligheterna i den igenväxta trädgården. Mamma älskar allt som växer, hon har en dröm om att leva närmare naturen. Helst vill hon odla allt vi äter.
Hon kärade ner sig totalt innan hon ens sett stället. Så när min pappa Rutger kom hem från skolan med ytterligare ett exemplar av en smörkniv han gjort för att inspirera sina trötta slöjdelever, hade mamma förberett ett husköpartal. Hon visade alla softade mäklarbilder och lockade med ord som ”fynd”, ”charm”, ”unik” och ”såna hus byggs inte längre”. Och pappa som var ”så händig” skulle säkert kunna förvandla det risiga huset till vårt drömhem.
Pappa såg lite tveksam ut.
– Njae, jag vet inte riktigt … Jag är ju mer slöjdlärare än byggingenjör, det är för det mesta smörknivar och sånt jag håller på med.
Men sen klickade mamma upp en bild på en liten röd bod som stod på tomten. Pappa fick omedelbart något drömskt i blicken.
– Men å andra sidan så skulle jag verkligen behöva ett hobbyrum! En plats dit jag kan dra mig undan och pyssla med mitt.
Jag tror att han behövde en plats där han kunde öva på sitt trolleri ifred. Pappas största intresse är att trolla. Han ville nog helst hålla på med det på heltid, men det gick inte, för ärligt talat var han ganska dålig. Vi i familjen hade tröttnat för länge sen, och gjorde allt vad vi kunde för att hålla oss undan när han drog fram kortleken och låtsades vara sitt trollande alter ego Rutger Kung.
Det konstiga var att inte ens min storebrorsa Tobbe verkade skeptisk till huset, trots att han för det mesta är jobbig, störig och tvärtemot allt.
Hela Tobbes värld kretsar kring sånt som luktar olja, ryker och mullrar, så han gillade nog idén med ett garage att meka i. Och själv såg jag chansen att äntligen få ett rum större än en skokartong.
Förresten heter jag Lisen och är elva år. Det är jag som ska
berätta om den här helt osannolika sommaren. Men vi börjar från början …
Husköp
Pappa och mamma ringde mäklaren på högtalarsamtal redan samma dag. Högtidligt satt hela familjen kring köksbordet och stirrade på mobilen, medan mäklaren malde på om det uniiika huset.
Förutom hus, trädgård, bod och ett litet garage ingick en massa möbler som var över hundra år gamla. Mäklaren berättade att kommunen ägde huset, och att de använt det som kursgård för odlingsintresserade. Men innan dess hade en uppfinnare bott där och troligen uppfunnit allsköns ting i den lilla boden på tomten. Vid ordet uppfinnare slängde sig pappa efter telefonen så snabbt att stolen ramlade i golvet.
– Det verkar vara precis den kreativa oas jag letar efter, vi köper det! skrek han innan mamma brottade ner hans telefonhand och tryckte bort samtalet.
Sen hade vi ett snabbt familjeråd innan vi sansat ringde upp mäklaren igen och sa att vi skulle börja med att komma på visning i alla fall.
Priset var oroväckande lågt, så när det var dags för visning kom massor med folk som ville se potentialen i Gullbergsvägen 13. Jag blev chockad när jag klev in. Dels för att det var så mycket folk där, dels för att det verkligen var ett … ruckel. Mina föräldrar däremot måste ha drabbats av en tillfällig blindhet och verkade inte se allt som var dåligt. Eller förresten, nu i efterhand funderar jag på om någon av dem ens var inne i huset och kollade. Pappa var tydligen mest intresserad av den där boden han sett på nätet, och mammas rumpa stack fram bakom några hallonbuskar i trädgården.
Tobbe och jag gick runt med de andra vuxna inomhus. Mäklaren som sålde huset pratade om möjligheter! Och rustika gamla möbler! Och hur charmigt det var med knarriga trappor och sneda väggar! Att det bara behövdes en pytteliten renovering innan huset skulle vara som nytt igen.
Huset var verkligen superskruttigt, men det fanns många rum. Ett av dem hade utsikt över äppelträden och där ville jag bo. Jag såg framför mig hur fint det skulle kunna bli, med nya tapeter och lite färgglada möbler.
En efter en försvann alla från visningen. Alla utom vi. Mamma hade typ växt fast i trädgårdslandet och pinsamt nog stod hon redan och rafsade i det höga gräset och ropade glatt varje gång hon hittade något ätbart. Hon berättade både för pappa och mäklaren att hon litade blint på att pappa som var
så händig kunde renovera allt i ett nafs. Jag var tveksam. Klarade pappa verkligen av att renovera ett helt hus? Han var visserligen slöjdlärare, men jag har aldrig sett honom slöjda något större än en fågelholk. Själv skulle hon lite snabbt och lätt rensa upp i trädgården och skapa ett universum av hemodlat.
Pappa pladdrade på om boden. Till slut var mina föräldrar så bortkollrade av sina egna drömmar, att de plötsligt stod och skrev på en hög med papper mot mäklarens motorhuv.
– Det finns en liten klausul också, att allt säljs i befintligt skick. Inga återköp, sa mäklaren som såg ut att ha kammat sig med smör.
Frisyren glänste som guld, och matchade hans reklamvita leende.
– Vad finns det att inte älska med såna här unika ställen? sa mamma och skrev kontrakt så att pennan glödde. Rutger är väldigt händig och har tittat noga i varje vrå.
Hon log så att ögonen blev som små streck i ansiktet.
– Ja, jo, hehe. Det var eh, fint. Bra rundvandring! Och inte minst boden, perfekt för renoveringsplanering! sa pappa som också skrev på papper efter papper.
Tobbe och jag tittade på varandra och himlade med ögonen.
– Det här kommer du fixa fint Rutger! sa mamma glatt. Vilken tur för mig att jag är gift med en händig man.
Hon tittade så kärleksfullt på pappa att Tobbe gjorde kräktecken med fingrarna. Pappa såg en aning blek ut, som om han för en kort sekund anade vad han hade gett sig in på, men han hämtade sig snabbt.
– Ja, för att kunna bo här i vinter behövs en liten modernisering, men det fixar jag i ett kick! Vilket underbart sommarprojekt, sa pappa och pussade mamma på pannan.
– Då var det klart! sa mäklaren, glänste ikapp med smörfrillan och la den rostiga nyckeln i mammas hand. Lycka till!
Peppad av att vi faktiskt köpt huset, åkte pappa och investerade i en spikpistol och färgspruta direkt, trots att det var flera veckor tills vi skulle flytta in. Drömmen var stor, entusiasmen ännu större och hela sommaren låg orörd framför oss.
Pappa sa alltid att det bästa med läraryrket helt klart var juni, juli och augusti. I år skulle de månaderna gå till det sneda röda huset. I all byggentusiasm hade han lovat hela familjen att vi innan höstterminen började skulle bo i ett nyrenoverat hus.
Det kittlade i magen när jag tänkte på det. Som jag längtade till mitt nya stora rum med utsikt över äppelträden!
Gyllenspett
Planen var att renovera klart huset innan vi flyttade in, men eftersom ingen ville vänta flyttade vi in redan efter skolavslutningen. Mina föräldrar hade inte sagt upp vår gamla lägenhet. I något litet kort ögonblick av klarsyn insåg de väl att det kunde vara bra att ha en utväg, ifall det skulle visa sig svårt att bo i en byggarbetsplats.
Trots att huset var skruttigt gillade jag det genast. Det kanske låter klyschigt, men jag kände mig hemma. Mitt nya rum var absolut större än min gamla skokartong. Det var en befrielse att kunna stå med armarna rakt ut utan att slå i väggarna.
Och trots att skrivbordet och bokhyllan som ingick i husköpet var gamla och slitna och den loppiga soffan hade en och annan fjäder som stack upp så var de mina!
Både mitt och Tobbes rum låg på övervåningen med utsikt över baksidan. Allrummet var möblerat med omaka fåtöljer, bord och en hylla full av knasiga prydnadsföremål. Mitt emot våra sovrum låg ett ”arbetsrum” där vi tryckt in en miljon flyttkartonger och sopsäckar. Rasrisken var alarmerande hög,
så den som ville gå in i rummet behövde be en familjemedlem stå vakt för att inte krossas till döds ifall det skulle rasa.
På övervåningen fanns också en trasig toalett som spred en unken lukt, typ som om någon bajsat där i tio år och aldrig spolat. Mamma försökte förgäves maskera stanken med både doftpinnar och vädring. Till sist hängde Tobbe in två doftgranar med läderlukt. Så istället för gammal toa luktade det starkt av läderportfölj. Inte konstigt att jag hade drömt om skinnhandskar de två första nätterna.
På nedervåningen samsades den enda fungerande toan med mammas och pappas sovrum, vardagsrummet och köket.
Några dagar efter flytten satt vi i vår vildvuxna djungelträdgård och åt frukost. Mamma drack kaffe och gjorde en mindmap. Med sina finaste bokstäver skrev hon närodlat, färskt och ekologiskt från naturens skafferi! Hon längtade efter att ta sig an sitt drömprojekt: en ekologisk trädgård där vi själva odlade allt vi skulle äta.
Enligt mamma var maten hon lagade i skolköket bedrövligt tråkig, och på fritiden var hon därför självutnämnd matkreatör. När hon inte hörde brukade Tobbe kalla henne för matmarodör, även om det hon gör oftast är gott. Men hon gillar vegetariskt. Pizza och hamburgare är typ svärord i hennes kök, vilket är min brorsas stora sorg i livet.
I ögonvrån såg jag någon komma gående på andra sidan staketet. En välkammad typ i kritvita tenniskläder.
– Titta! Det där måste vara vår nya granne, sa jag och pekade.
– Då får vi gå fram och hälsa, sa pappa och kastade sig upp från det skrangliga utebordet. Gruset knastrade under tofflorna när han satte kurs mot den kritvita tennisgrannen.
– Kom nu ungar, se glada och ordentliga ut, sa mamma och reste sig hon också.
– Men vi sitter ju i pyjamas!
Jag stirrade ner på mitt urtvättade nattlinne med en sovande rosa gris på. Dessutom stod det ”jag är en gottegris” rakt över bröstet. Inte riktigt klädd för ett första intryck. Tobbes tisha var grislös, men under hakan satt en oljefläck som såg ut som en svart spya.
– HEEEEEJ! ropade mamma och vinkade mot staketet.
Jag la armarna i kors över bröstet.
– Inte en chans att jag går dit i denna.
Mammas blick lämnade inte utrymme för fler protester och jag hade tyvärr inget annat val än att följa med. Desperat försökte jag gå med armarna som en sköld framför gottegrisen, vilket måste sett helt idiotiskt ut.
Pappa stod redan vid staketet där trädgårdarna delades. Även utan staket hade man sett tomtgränsen tydligt eftersom
våra grannars superraka golfbanekorta gräsmatta med vackra blommande rosenbuskar stod i skarp kontrast till vår knähöga äng.
När mamma ivrigt viftat fram hela familjen till staketet ställde hon upp oss i storleksordning.
– God morgon! sa pappa med hög röst.
– Hej, sa mannen och viftade avvaktande med handen.
Den vita pikétröjan var så hårt knäppt att jag funderade på om han fick luft. De ljusa byxorna avslöjade att han förmodligen inte var ute för att påta i rabatterna. Han såg väldigt hel och ren ut, frisyren välklippt och kammad vilket fick mig att återigen försöka dölja min pinsamma gottegris.
– Vi är era nya grannar! sa pappa och gestikulerade mot oss.
Om mannen blev förvånad över en storleksuppradad familj i pyjamas, nattlinne och morgonrock vid sitt staket klockan nio på morgonen, visade han det inte.
– God dag, god dag, välkomna till Gullbergsvägen, sa mannen artigt.
Han harklade sig och verkade inte veta vad han skulle säga mer. Som tur var har min mamma svart bälte i kallprat.
– Jag heter Suss, sa mamma med den där gälla rösten hon får när hon blir nervös. Och det här är Rutger, Tobias och Lisen.
Bakom mannen dök en kille i min ålder upp, strax därefter kom en nätt kvinna gående. Klackarna smattrade mot stenarna.
– Så trevligt, sa kvinnan med hopknipen mun och stram frisyr. Vi är familjen Gyllenspett. Jag heter Magdalena, det här är min man Ulrik och vår son Elio.
När hon sa sitt namn drog hon ut på e:na så det mer blev ett Magdaleeeeeena. Killen som hette Elio hade ljusa khakishorts, kortärmad skjorta och såg prydligt hel och ren ut. Typ motsatsen till Tobbe.
– Hej, sa han.
Jag mumlade ett hej innan det blev tyst igen. För att inte dö pinsamhetsdöden skrapade jag koncentrerat med foten i gruset, fortfarande med armskölden framför mig. Tobbe harklade sig och mamma och pappa sa en massa osammanhängande meningslösa ord om varför huset på Gullbergsvägen var så fantastiskt.
– Hoppas ni ska trivas, sa Magdalena och log snipigt.
– Vi trivs redan så bra här! sa mamma och slog ut med armen mot vårt hus. Trädgården är underbar, se så vackert det blommar. Alldeles gult och fint.
Magdalena och Ulrik utbytte en blick innan de stelt lutade sig över staketet och beskådade maskrosorna som var på väg att ta över hela gräsmattan.
– Ja, vi är många trädgårdsintresserade på gatan, sa Ulrik.
Gullbergsvägen är känd för sina välskötta trädgårdar. Det är ju trivsamt för alla när det är lite ordning och reda.
– Exakt! Har ni bott här länge? frågade mamma och uppfattade inte deras uppenbara diss av vår trädgård.
– Min man har bott här sen han föddes, men vi övertog det strax efter att vi gifte oss, sa Magdalena. Vi har renoverat i omgångar och …
Hon tittade mot vårt hus och rynkade på näsan.
– Det ska vi också! avbröt mamma. Rutger ska ägna sommaren åt att piffa till det, medan jag ska ta hand om det gröna på utsidan. Det är en hobby jag har. Grönt är skönt!
Hon skrattade högt och visade tänderna i vad jag tror skulle likna ett leende.
– Och min hobby är trolleri, sa pappa som plötsligt såg sin chans. Vill ni se ett trick? Elio kanske vill dra ett kort?
Han började treva efter kortleken som alltid låg i fickan.
Mina kinder hettade. När skulle den här plågan vara över? Jag vågade inte titta på Elio, jag skulle dö om han hade upptäckt gottegrisen.
– Vi andra har tröttnat på att se Rutgers trollerier, så han ligger lite lågt med det, sa mamma och gav pappa ett strängt ögonkast. Eller hur?
Tobbe himlade med ögonen och fnös.
– Det kan man lugnt säga.
– Det var ett … speciellt intresse, sa Ulrik med höjda ögonbryn.
– Det hade varit roligt att se, men tyvärr har vi inte tid, fortsatte Magdalena och kollade på armen som om det hade suttit en klocka där. På tal om hobbyer är vi precis på väg till Elios fotbollsträning. Jag brukar alltid ta en promenad med mina väninnor under tiden, så om ni ursäktar måste jag göra mig redo.
– Ja, men varmt välkomna då, sa Ulrik för att avsluta. Våra vägar korsas säkert vid något mer tillfälle.
Sen föste han bort sin familj från staketet.
– Välkomna på middag någon kväll, så vi kan lära känna varandra mer! ropade mamma och vinkade glatt mot den småspringande grannfamiljen. Jag tog ner mina armar som nu var helt bortdomnade av mjölksyra.
Tobbe fnös.
– Hette de Gyllenspett? Vilket jävla namn.
Lisen är överlycklig när hennes mamma och pappa köper huset på Gullbergsvägen 13.
Bye bye pyttelitet skokartongsrum. Hello eget rum med utsikt över äppelträden!
Men nånting är skumt med huset. Inte nog med att det är fallfärdigt, det ruvar dessutom på hemligheter. Lisen och grannkillen Elio upptäcker snart spår av en mystisk uppfinnare som bott där tidigare, och de hittar både lönnfack, hemliga ritningar och en gömd nyckel. Hur hänger allt ihop?
Och vad är det egentligen som Lisens knäppa pappa pysslar med i boden på tomten?
Kaosigt roligt om vänskap, pinsamma föräldrar och hemligheter.
