Axel Drom
Dold Rättvisa
©2025 Axel Drom
Illustration: Axel Drom
Förlag:BoD ·BooksonDemand, Östermalmstorg 1, 11442Stockholm,bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8080-887-3
PROLOG
MånskenetöverGötaälv varskarptden natten,starkareänDavid Månssonkunde minnas atthan någonsin sett det. Vinden kom svepande från väster,frånhavet,och fördemed sigendoftavtång ochsalt. Längskajkanterna låglastfartygsom rostigajättarmed tömdabukar ochhalvt sovandekranarovanför sig, bereddaatt när somhelst börjaarbetaigennär gryningenkom.Bortom hamnområdetreste sigskugglika silhuetter av varvsbyggnader och industriella monument,nuspöklikai detbleka ljuset.
Davidhadevaltden härplatsen –enövergiven,asfalteradyta nära kajen– föratt denvar tillräckligtavskild.Inga övervakningskameror, inga patrullerandevakter. Bara ljudet av kedjor somklirrade ivindenoch stankenavgammaldiesel. Hanstod böjd över någotpåmarken, en gestaltvarsansikte doldes av mörker ochvarshänderbundits hårt bakomryggen.
NärDavid restesig uppkunde mansehansskepnad imotljuset: lång,smal, medaxellångt mörkthår somföllner över ansiktet.Hans blickvar koncentrerad,och detfanns någotkallt iden –som om han sett otaligagrymheter ochintelängreförmåddechockas.Han drog in ettdjupt andetagoch sågutatt tvekaett ögonblick. Sedankramade hanhårdare om detföremål hanhölli handen –enliten,vass skalpell,avprecisden typhan självbrukade användai sitt dagliga arbete somkriminaltekniker.
Ienannan delavstaden, ienbetydligtmer anspråkslösomgivning, lågDavidslägenheti Majorna. Denvar mörk ochtom,med en ensam glödlampasom hängde naketfråntaket ihallen. Köketvar prydligt, menkylskåpet varnärmast tomt förutomenstaka ölburkar ochen
plastlådamed risrester. På en av väggarna hängde ettfotoavDavid ochRebecka –hanshustrusom nu varitdöd ifem veckor.Delog på bilden,i motljusfrånensolnedgångöverVättern,under derasförsta gemensamma semester.Bildensymboliseradeallthan förlorat. Sedanhennesdöd hade Davidknappt varithemma;han hade sovit ibilen,påjobbet, ellervandrat planlöst genomGöteborgs gatornär haninteorkat möta verkligheten.
Detvar idessa gatupromenader hans tankar börjadevandraåt mörkarehåll. Ända sedanbarndomen hade hanburit på en känsla av atthan varannorlunda, atthan förstodvåldpåett sätt som skrämdedeflesta. Då ochdåhadehan lyckatskanaliseradet isitt yrke.Han analyseradeblodstänk,sökte fingeravtryckoch mätte vinkel på kulhål.Det varintebaraför atthan varnoggrannoch intelligent. Detfanns någoti hans väsensom drogstill brottsplatsernas mörker.Det varenunderlig lockelse hanvägrat erkänna, ensför sigsjälv.
Menmed Rebeckas dödhadenågonting brustitinomhonom. Frustrationenoch sorgen fick hans doldaimpulseratt växa,bleven pyromanisk gnista ihanssjälsom varredoatt sättahelahansexistens ibrand.Han tilläts inte sörjai lugn ochro. Inga svar hade gettskring Rebeckas död; fallet varännuöppet,polisen hittadeingatydliga spår.Enkväll hade Davidfåttett vredesutbrotti en förhörslokal,och efteråthadehanschef, kriminalinspektörSaraLjung,skickat hem honompåobestämdsjukskrivning.
MenDavid återvändeändåtill polishuset ismyg, sent om nätterna, då korridorernaekade tomma. Hangickigenomgamla handlingar ochinterna system,sökte tecken på korruption ellerslarv.Han
börjademisstro lagens förmågaatt ge honomeller Rebeckaden rättvisadeförtjänade. De skyldiga gick fria,och hans smärta var outhärdlig.
Så hade hanbörjatskuggamisstänkta, mänsom hantroddehade medhennesdöd attgöra, ellersom liknadedem hanföreställdesig vara kapablatill samma sortsvåld. Hankunde spendera timmari en skåpbil, parkerad vidskummalagerlokalernerei Frihamnen. Anteckna närbilarkom ochgick, vilkakläderdebar,vilken musik somspelade ibakgrunden. Varjeliten detalj sparades ihansinre arkiv. Menibland, närhan satt därensam ochadrenalinet flödade, börjadehan se bilder av Rebeckas kroppi sitt inre –bilder hanaldrig skulle kunna suddaut.
Föratt verkligen förstå hurDavid blivit denhan är,måste manresa bakåti tiden, till en tiddåhan varenliten pojkei en förort norr om Göteborg.Han varföddi en familj sompåytanvar normal;enfar somarbetadepåSKF ochenmor somjobbade halvtidi en matbutik.
Menhemmethadesinahemligheter –särskilt närdet gällde pappans oberäkneliga humör. En kväll, närDavid vartio år gammal, bevittnadehan sinpappa misshandlaengranne underett fyllebråk. Hanstodgömdbakom en granhäck ochsåg blodet flyta, hörde slagen dundra motrevbenen. Ochi ställetför attbacka,stodhan kvar,märkligtfascinerad. En delavhonom varskräckslagen, menen annandel kändeett kalltlugn. Hanförstod våldet.
Efterden händelsenfickhan svårareatt sova.Mardrömmarnajagade honom. Itonåren upptäcktehan atthan kundedränkasinakänslor i mekanisk logik– fakta, formler, vetenskapligaundersökningar. När andraungdomarvar utepåfotbollsplanen ellerfestade vidSäveån,
stängdeDavid in sigpårummetoch lästeböckeromrättsmedicin.
Detvar då hanförstod atthan ville arbeta med brottsplatsundersökningar. Hantänkteatt hanpåsåsättkanske kundeförvandla sitt mörker till någotgott, hjälpa andraoch skipa rättvisa.
Mennu, närhan stod därvid Göta älvs kant,kändesheladen planen somenödesdiger ironi. Hanhadehittatsin platsi samhället, mendet varintesamhälletslagar somdrevhonom längre.Det varsorgenoch hämndlystnaden.Och någonstans djuptinomhonom vaknadedet därsom hans äldrekollega en gång kallat”monstret”.
MinnetavRebecka förföljdehonom varjegånghan blundade. Hennes röst,mjukoch varm,och sedanplötsligtersattav panikslagnaskrik.Dehadevarit giftai treårnär hontogsifrån honompåett så brutaltsätt. Dethadevarit en senkväll närhon var på väghem från sinyogaklass. Tvåväktare hittadehenne på en parkbänk vidLinnéplatsen, svårtmisshandlad,blödande. Hon fördes till Sahlgrenska, menavled någratimmarsenareutanatt återfå medvetandet.
Polisen hittade inga användbara spår ibörjan. De få vittnesuppgifter de fick fram talade om en svartskåpbil somsynts inärheten, men ingetregistreringsnummer.Inget motiv. Davidsjälv hade variti tjänst,ironisktnog utepåett annatbrottsplatsbesök,när hanfick samtalet.Sittförstaförsökatt undersökaRebeckasbrottsplats hindradesavSaraLjung,som medbestämd röst sade attdet inte var etiskt atthan arbetade medfallet. Honbad honomtaledigt, lovade atthon personligenskulle sättasittbästa team på det. Menveckorna gick,och fallet kallnade.
Davidkände sigförrådd.Han sågpolisutredningentappa fart och börjademisstänka attnågonting inte stod rätt till. Saktavaknade hans misstankemot en kriminellgruppering iGöteborgsom kopplats till fleraouppklarade våldsbrott.Människohandel, narkotika, menockså någotnyttoch mergroteskt: systematiska övergrepppåkvinnor,där fleraavoffrenförsvunnitspårlöst.
Rebeckakanskevarit ettslumpmässigt offeri någotstörre spel,eller så hade honsnubblat över någontinghon inte bordehasett. Ingen visstemed säkerhet.
IngenutomDavid,som anadeatt dessamän –rovdjur –existeradei skuggorna. Ochomintelagen kundegehonom svar,skulle hansjälv tvinga fram sanningen.
De tidiga nätternaefter Rebeckas dödvar värst. Davidlåg klarvaken ochstirrade uppi taketi sinlägenhet. Tystnadentryckte ihansöron, ochdåtycktehan sighöraenröst– somett svagteko ihuvudet.Det varingen hallucinationi klassisk mening,men mereninremonolog sombrötmot hans normaltlogiska tankar.
Denröstensadesaker som: ”Omduverkligen bryr digomRebecka, måstedugöradet somkrävs.” eller ”Systemetärför svagtför atthantera sådana härmonster.Duvet hurdet kommer sluta: de gårfria.” Han försökte slåbortrösten, försökte tänkarationellt, menjulängretiden gick destostarkareblevlockelsen.Det varsom om en dammluckai hans själ öppnats, ochvattnet forsadeut.
Detvar då hanbörjade planera. Sakta, metodiskt, skrevhan nerallt hanvissteompotentiella förövare:platser de vistatspå, vänner de umgicksmed,tider på dygnet då de varmestsårbara.Han utarbetade enklakartoröverdemestundanskymda gatornai
hamnkvarteren. Hanantecknadehur vindarna blåste,vilkastängsel somvar öppnaoch varman kundegömma en bilutanatt väcka uppmärksamhet.
Allt dettahadekokat nertill atthan nu stod här, vidGötaälvskalla vatten, ochsåg på denbundnemannenframför sig. Ännu en samvetsfråga komsmygande: ”Ärjag på vägatt bliexakt detjag hatar?”
Mennär hanblundadesåg hanRebeckaslivlösa ansikte, ochall osäkerhetförsvann.
LångtinnanDavid börjat sinhemliga hämndturné hade hanstött på ettliknandefall, en ungkvinnasom blivit kidnappadoch utsatt för obeskrivligaövergrepp.Enkväll hade honlyckats fly, ochpolisen fann hennehalvnaken,blodigoch medvetslös.När honåterfick talförmåganberättade honomflera män, maskeradeoch beväpnade.
Inga DNA-spår leddenågonstans, vittnesmålvar motstridiga. Precis samma mönstersom iRebeckasfall.
Davidvar övertygadomatt samma gäng lågbakom båda dåden, menhan hade inte lyckatsbevisanågot.Kvinnan blev placerad på ett skyddatboende, rädd ochtraumatiserad.Polisen pressade henneatt kommaihågflerdetaljer, menhon föll ofta ipanik ochvägrade prata. Detvar Davidsom,med sinförmåga attförmedlalugnoch empatisk distans, långsamt fick henneatt öppnasig.
Honbeskrev en mörk lagerlokal,ljudetavvattendroppande från rostigarör,metalliska stötar ochekon. Honmindesentatuering på en av förövarnas armar– ettankaremed en ormrunt. Detaljerna var suddiga, mentillräckligaför attDavid skulle kunnabörja nystai ledtrådarna. Sara Ljungoch andrakollegortog honomavsides och
badhonom släppa ärendet; de oroade sigför hans mentalahälsa,att hanvar förkänslomässigt involverad efterRebeckasdöd.
Menhan kundeintebaragåvidare. Förvarje förhör hanhölli,för varjegånghan såghennesrädsla, blev hanmer besluten attgöravad somkrävdes.Kosta vaddet kostaville.Såföddestankenpåatt ge rättvisan en hjälpandehand– även om detinnebar attöverträda gränser.
Samtidigtbörjade Davidmisstänka attnågon inom polisen läckte informationtill de kriminella nätverken. Viktigaoperationer föratt slåtillmot gängen tycktesalltid gå snett, bevisförsvannpåmärkliga sätt. Kanske vardet därför Rebeckablivitett offer– honhade möjligtvis sett någothon inte borde. Davidkunde inte skakaavsig känslanavatt dettaintebaravar en tragiskolycka, utan en organiseradtäckmantel.
Hansamlade in obekväma fakta: en kollega på narkotikarotelnsom plötsligtköptenny, dyrbil trotsblygsam lön. En annans mystiska frånvaro underkritiskatillslag.Men ingentingvar konkret, ingentingsäkert. OcheftersomDavid självformelltstodutanför tjänst,kunde hanintelängreanvända polisens resurser somförr.
Därför byggdehan sitt eget nätverkavspionerande,ljusskygga vänneroch informanteri stadensundre värld. Somkriminaltekniker hade han, ironiskt nog, fått respektbland vissa kriminella eftersom hanbehandladeallaspårmed samma iskallaobjektivitet.
Någonstans blanddessa kontakterhoppadeshan hittanyckeln –den avgörandepusselbiten somkunde avslöjademän sommördat Rebecka. Underdessa nattligamöten möttehan ögon fylldaavrädsla
ellermisstro,men iutbytemot pengar ellertjänsterfickhan nya ledtrådar. Småbrödsmulor, menändånågot attfölja.
Ensamheten lågsom en tjockdimma runt Davidnär hanförsökte orienterasig istadens mörkalabyrint. Hanundvekvänneroch familj,slogbortoroliga samtal,ignorerademeddelanden.Iblandfick hanför sigatt Rebeckaskulle ha hatatdet hangjorde, atthon istället skulle ha uppmuntrat honomatt söka terapi ellerresabortför att läka.Men dentankenförsvannsnabbt närhan mindes hennes uppbrutnaläpparoch blåslagnaansikte på bårhuset.Den ohanterligasmärtan övergick iföraktmot gärningsmännen,och iden stundenkändesallt berättigat.
Attstå iregnetnerevid hamnen klockantvå på natten, mediskalla vindar ochstadens ljus flimrandeövervattnet,blevtill en sorts befrielseför David. Här, blandmörkret ochråheten,kände hansig närmaresanningen.Och sanningenvar atthan inte längre litade på atträttsväsendet kundelevereradet hanbehövde.Han behövdeveta attdesom skadat Rebecka, ochandra somhenne,inteskulle komma undan.
Itaktmed attveckornagickbörjade rädslanlämna platsför en kuslig beslutsamhet.Det varsom om hanhadestängtavden delenav hjärnansom signaleradefara. Varjesteghan togvar iengråzon mellan lagoch brott. Hantänkteibland: ”Ärjag bättre än dem, ellerär vi lika dana?” Menmörkret ihansinregav bara ettsvar: ”Det spelar ingenrolllängre.”
Underdessa veckor hittadesockså en kroppi Göta älv, uppspolad motenpir inärhetenavengammalcementfabrik. Detvar en ung man, aldrig identifierad,men märkenapåkroppen tyddepåtortyr.
Blodanalysen komtillbakamed anmärkningsvärda fynd:någonting kringskärsårensmönster,sättetdeskurits på,som fick Davids kollegoratt tala om en ”sadistisk gärningsman”.David lyssnade på diskussionerna på avstånd, undvek attkommentera. Hantänktepå hurRebeckasskadorpåminde om dessa, mendetaljernaskiljde sig åt.
Falletlades på hög– ännu ettolöst mord blandmånga ienstaddär resurserna varknappaoch prioriteringarna ständigt skiftade.Sara Ljungsuckade tungtvid sitt skrivbordnär honfickrapporten.David såghennesblick, hurfrustrationen jästei henne. Honvar en av få personer inom polisen somfortfarande försökte hålla fast i principerna: attvarenda människa, även denmestobetydliga, förtjänade en ordentlig utredning. Menentystöverenskommelse om ”viktigare ärenden” prioriterade bort vissa offer.
Davidhörde etteko av deninrerösten: ”Detar inte dethär på allvar. Du vetvad du måstegöra.”
Så vardet,nätternablevDavidstillflykt.När hanvar uteoch körde längsdevindlande gatornagenom Majorna, Masthugget ochbort motringlederna,kändesdet somomhan flydde från verkligheten. Ellerkanskesnarare sprang motennyverklighet, en platsdär han kundevarasig självutanförklädnad.
Underenavdessa nattliga utflykterstannadehan bilenvid en övergivenparkeringsplats nära en av hamnensavstängda containergator.Han klev ur,andades in doften av salt ocholja, och sågreflexernaavsin egen skugga motplåtvagnarna. Där, bland spruckna asfaltsytoroch förfallnastängsel, kändehan en slags
ödesmättadro. Detvar här, insåghan,som hans nyaliv togform. Ett liv därhan självdefinierade rättvisa.
Denkvällen börjadehan ocksåreflekteraöverhur långthan faktiskt varbereddatt gå.Alltpekadepåatt hanförreller senare skulle ställa sigansikte motansikte meddemän sommördatRebecka.Skulle han då överlämnadem till polisen– ellertasaken iegnahänder? Minnet av hurRebecka sett ut ibårhuset, tillsammans medtankenpå kvinnans livräddaögon, gavhonom svaret.Han kändehur fingrarna knöt sighårtkring rattennär hankörde vidare.
Itankarnadök en gammalfrasupp, någothan läst ientidning förår sedan: ”Varje människabär en skugga.Jumindreden erkänns,desto svartare ochtjockareblirden.” Ordenetsadesig fast,och Davidinsåg atthansskuggavar djuptrotad ihansinre. Hanhadeförnekatden så länge, mennulät handen ta plats. Kanske vardet förstdåhan fullt ut förstodatt detintefanns någonåtervändo.
Mitt idenna mörkaresainträffade ettmötesom skulle skakaom Davidi grunden. En sennatt, närhan smög omkringvid en av de nedlagda varvsbyggnaderna,hörde hanett ljud bakomencontainer.
Försttroddehan attdet varenuteliggare ellerkanskeen missbrukare. Mennär hankikaderunthörnetsåg hanenpersonhan kändeigen: kvinnan.
Honrycktetill närhon såghonom,men honsåg inte förvånad ut.I ställetmöttesderas blickari en slagstystförståelse, somomdebåda visstevarförden andrevar där. Davidkunde se skräcken ihennes ögon,men ocksåenglödavilska ochbeslutsamhet. Honhadeburit samma sortssmärtasom han, samma törstefter svar ochhämnd.
De bytte inte mångaord dennatten. Bara en kort nickning,innan hon försvann bort iskuggorna. Menefteråt kundeDavid inte slutatänka på henne. Varför hade hon, somborde vara iskydd, befunnitsig vid denfarliga hamnsektornmitti natten?Sökte honsjälv efter förövarna? Varhon redo attriskera allt,precissom han?
Nu,återtill denplats därDavid stod lutadöverden bundne mannen.
Havsvindarna hade tilltagit,och detvar bara någontimme kvar innangryningen skulle lysa upphimlenöverGöteborg. Denhär mannenvar inte denhögst uppi hierarkin, menhan varenavde viktigaste kuggarna. Hanhadesynts till vidsamma lagerlokal som Linn beskrivit, ochDavid hade följthonom iflera nätter, sett honom lämnaensvart skåpbilsom stämde in på vittnesuppgifternafrån Rebeckas mordplats.
Mannenflämtade, medmunnenhalvt täcktavsilvertejp somDavid delvis dragit loss föratt kunnaställa frågor.Han spottade blod och mumladeförolämpningar. Davidbetraktadehonom medkallblick, fullkomligtorubblig.
–Var är de andra? frågadeDavid medlåg röst.Inget svar,baraen rosslandehostning.
Davidknyckte på nacken,sträcktesig efterenliten ficklampasom hanlyste motmannens ögon.– Jagvet vilkaniär. Ni trodde attni skulle komma undan. Ni harutnyttjat människoroch mördat oskyldiga. Minfru varenavdem.Och dettänkerjag inte låta passera obemärkt.
När lagen inte räckertill tarforensikern David Månsson rättvisan iegnahänder.I en världdär mörka hemligheter döljs bakomvarje fasad, spelarhan en farligdubbelroll –som en noggrant kontrollerad agent inom polisen och en okänd vigilante som lämnarsina spår iskuggorna. Vemärhan
DoldRättvisa ställerfrågan: När mörkret taröver, vemkan du lita på? egentligen, och hur långt är han beredd attgå?