INSIKTER
© 2014 Utgiven av Ariton Förlag www.aritonforlag.se Omslag: Josephine Öhrlund, Alexis Design Tryckeri: ScandinavianBooks ISBN: 978-91-87813-07-8
Innehållsförteckning Förord av Dag Öhrlund
1
En insikt kommer sällan ensam av Malin Lundskog
3
För att varje dag kan vara den sista av Lars Thunell
13
Mitt barn, eller ditt? av Carina Cefa-Öhrlund
20
Tiden är inte för evigt av Jenny Jacobsson
31
Smutsig av Veronica Jugen
40
Alena av Stefan Wallner
44
Ny vänskap av Monic Arvidson W
53
Den ena ursäkten efter den andra av Susanne Olars
57
Farfars stuga av Lena Larsson
65
Bröderna Assoluta av Per Berg
73
Systrar av Fru Andersson
84
Snö i november av Malin Kolam Bohm
95
Att välja hjärtats väg av Gunnel Saric
102
Ögonblicket av KG Johansson
112
Att finna sitt rätta kall av Sara Risberg
124
Tant Elisabeth och flicksnärtan av Stina Lindhagen
132
En livstid av Carina Aynsley
137
Dolt under ytan av Yamilé Andreasson
141
19 år gammal, men ändå för ung av Emelie Ström
148
Kvinnan som var lycklig av Carola Lind
154
SKAM av Katinka Wallner
156
Hästsvansen av Ethel Hedström
162
Rajas av Senada Ahmic
167
Allt går av Marita Lynard
172
Flipperkulan av Jessika Devert
176
Jag - kastade första stenen av DominiQue NVC Costa
182
Tomtefars fars av Alexander Malmros
186
När livet går sönder av Josefin Kylli
194
Livet. Det är starkt. Det kommer nära. av Catrine Tollström
201
Den långa vägen hem av Anna Wahlgren
211
Tötid av Dag Öhrlund
222
Önskningarna av Jessika Nilsson
233
Presentationer
244
Om Ariton Förlag
254
Förord Jag skrev min första novell vid tolv, tretton års ålder. Och den senaste i förra veckan. Under mer än fyrtio års berättande har novellformen varit en favorit och redan i tjugoårsåldern hade jag tappat räkningen på hur många noveller jag publicerat. På den tiden handlade det om beställda historier – mest om hjärta och smärta – från tidningar som Min Värld och Mitt Livs Novell, som var stora veckotidningar. Under senare år har mina novellers teman varierat, men glädjen med att skriva dem är minst lika stor som förr. Fram till 1990-talet fanns det knappt en tidning med självaktning som inte publicerade noveller. Så förändrade Internet underhållningsutbudet – novellerna blev digitala, publicerades plötsligt i tusental när nätet blev var människas publiceringsverktyg. Att skriva en bra novell är som att skriva en roman i komprimerat format, en utmaning för författaren. På jämförelsevis få sidor ska man berätta en historia som fångar läsaren på första sidan, drar in henne/honom i en gripande handling och som helst slutar innan bussen eller tåget når slutstationen. Historieberättandet är det som för oss vidare. I vissa kulturer sker det fortfarande muntligt i skenet från elden på kvällen, från de äldre till de yngre, innan sovdags. Hos oss distribueras berättelserna numera lika ofta på läsplattor,
vilket är bra. Det viktiga är att historierna lever kvar och förs vidare. När jag fick höra att Alice Munro fått Nobelpriset i litteratur jublade jag. Inte så mycket för att just hennes historier är mina favoriter, men för att Svenska Akademien beslutat sig för att hylla just - novellen. I decennier har jag hört förhoppningar och utrop om att novellens renässans har kommit. Nu tror jag att det är sant. Livet består av berättelser, men också av viktiga insikter. I den här boken får du det bästa av två världar – historier som på något sätt skildrar insikter. Läs, njut och fundera. Bakom varje historia finns det ett eller flera öden, massor av tankar, en författare som beslutat sig för det svåra stycket att berätta en historia i ett format som du hinner med. Och, som förhoppningsvis ger dig mersmak. Trevlig läsning! Dag Öhrlund
En insikt kommer sällan ensam av Malin Lundskog Kadunk! Insikten kraschlandar långt och djupt inne i magen på henne. Hon blir tagen på sängen av kraften som sprids inuti henne, som talar om för henne att hon inte alls känner sig själv så väl som hon har trott. Den glödande insikten tränger sig vidare. Den virvlar och fräser runt i henne, med en fart som gör att det kittlar i magen och med en frenesi som får henne att ramla tillbaka ner på britsen hon för bara ett ögonblick sedan var på väg att resa sig från. Kinderna blossar och hon öppnar ögonen för att se. När stängde hon dem? Vad har han gjort med henne? Varför har hon inte fattat det här förut? – Herrejävlar! – Jo, som jag sa alldeles nyss, han harklar sig och tittar rakt in i hennes återigen öppna ögon, som jag sa så… Han tvekar. Hon ser annorlunda ut. Fast hon ligger ner kan han se hur hon har sträckt på sig, hur axlarna har sjunkit ner från sin tidigare plats uppe vid öronen. Rynkorna i pannan har slätats ut och blicken som möter hans är klar. Lugn. Även om munnen inte rör sig, kan han se hur hon ler. Han vänder blicken mot hörnet, där spindelväven fångar upp dammet som yr runt så fort någon rör sig i hans behandlingsrum, och tänker på en gammal Jönssonliganfilm. Sicken jädra smäll! – Shit! Vilken grej. Vad hände? Hennes blick följer hans. Spindelväv, konstaterar hon för sig själv och önskar plötsligt att rummet var några kvadratmeter större för att göra situationen mindre närgången. Här ligger hon utslängd på
britsen hos den attraktive mannen som hon trodde var kiropraktor och som redan vid sitt första besök hos honom, då hennes löparknä försökte hindra henne från att springa 42 km, hade visat sig vara så mycket mer. Osteopat, skitsnygg och nu också terapeut. Eventuellt även magiker. – Alltså, ärligt talat. Jag har aldrig varit med om någon som har reagerat så starkt som du gjorde. Sekunden efter det att jag sa att du inte har någon grundkraft kvar och att du behöver rensa bort saker i ditt liv som tar mer än de ger så… exploderade du! Han vänder sig mot henne igen. – Jag vet precis vad jag behöver rensa bort! Hon är säker sin sak och undrar om han faktiskt utövar någon form av magi på henne. Om det nu finns något sådant som magi på riktigt. Oavsett orsak vet hon precis vad hon ska rensa bort ur sitt liv. Ungefär trettio minuter tidigare orkade hon knappt resa sig ur stolen i väntrummet, när han kallade in henne till det rum hon nu med fast beslutsamhet är på väg ut från. Fötterna, varav den ena med det typiska löparbekymret plantar fasciit är orsaken till besöket hos honom idag, dansar henne ut på gatan där hon slår numret hon redan i den ekande trappuppgången googlade fram. – Hej, Stina heter jag. Jag vill boka en tid för mig och min man. Vi ska skiljas. Ingen av fötterna gör särskilt ont längre utan dansar vidare med henne. Hon bryr sig inte om att förstå vad det är som har hänt och hon struntar fullständigt i att det borde vara sorgligt att ha tagit ett så livsavgörande beslut som en skilsmässa. Hon ignorerar det faktum att det är andra inblandade i det här. Hennes man sedan 19 år tillbaka, deras tonåringar och hunden bland annat. Katterna bryr sig inte om något annat än att äta och sova, vilket de ju kan fortsätta
att göra vad som än händer. Tankarna på deras föräldrar, syskon, gemensamma vänner, huset, trädgården, jobbet och pengar far med lätthet runt i hennes huvud, tar en svängom i hjärtat som med glatt humör pumpar dem vidare ner till magen. De slår sig ovilligt till ro någonstans där insikten kraschlandade för en stund sedan. Hon tvingar dem att stanna, även om de vill vidare. Hon vill njuta av lättnaden i att ha bestämt sig och slippa bli störd av tankar som fladdrar fram och tillbaka. Frihet. När hon sitter på bussen som tar henne till det hem hon inte längre vill ha som hem, till mannen hon inte längre vill ha som man, smakar hon på ordet. Frihet. Ett förväntansfullt pirr tar plats i magen på henne. Det bubblar om pirret när hon tänker på allt hon ska göra med sin frihet: Träna utan att behöva ta ansvar för andras mat-, träningsoch skoltider till exempel, gå på bio, konserter, ut och äta, promenader och på alla möjliga kurser. Hon ska träffa intressanta människor, inte ha någon TV och hon ska sitta i timmar och läsa på något stammiscafé i den hipstertäta stadsdelen, där hon med all säkerhet kommer att bo. Hon ska cykla överallt, eftersom allt ligger nära. Skriva en bok. Njuta av att ha ordning och reda hemma och av att ingen kommer och stökar till den ordningen, inga träningsväskor att snubbla över innanför halldörren, inga matteböcker i soffan, inga skor i samma storlek som jollen hon seglade när hon var barn i stora högar på något oväntat ställe, inga tallrikar med intorkad sötad yoghurt lämnade lite överallt, inga oavslutade projekt hon behöver vänta på att någon annan äntligen ska göra sin del av, ingen man som inte vill prata, ingen man som visar sin smarta telefon mer uppmärksamhet än sin, i alla fall ganska, smarta fru, inga… Den elektroniska bussrösten talar om för henne att hon är framme vid hållplatsen hon inte vill åka till längre. Hon sträcker lite extra på sig när hon kliver av bussen, uppfylld av kraften insikten har gett henne.
Under hösten som nyss gick hade tröttheten tagit henne i besittning. Den hade börjat med att flytta in i benen på henne, det verkade inte spela någon roll hur mycket eller lite hon sprang. Löpningen var inte längre riddaren på sin vita springare som räddade henne från att känna sig ledsen eller ensam. Den fysiska tröttheten var närvarande och spred sig vidare, ändrade form till en mer psykisk utmattning, barrikaderade sig i huvudet på henne och vägrade att ge sig av. Hon förstår det så mycket bättre nu, det han sa om att inte ha någon grundkraft kvar. Sedan insikten kom till henne drar hon sig undan familjen. Hon går tidigt på kvällen in i det sovrum hon inte längre vill dela med sin man, för att somna innan han kommer dit. Hon smiter ur sängen tidigt om mornarna för att slippa säga god morgon. Hon tar extrapass på gruppboendet hon har varit vikarie på sedan gymnasiet. Hon träffar kompisar och berättar om hur hon undviker, hur hon i många års tid har velat prata utan att få någon respons och hur hon har märkt att samtidigt som tröttheten flyttar in, flyttar ilskan ut. Tidigare har hon gapat, skrikit, gråtit, smällt i dörrar och visat sin frustration på alla möjliga, och ibland omöjliga, sätt när hon har tyckt att de sätt hennes man och hon själv tar sig an livet, barnen, hälsan, huset, hunden, tvätten, matlagningen, katterna, ekonomin, framtiden och vännerna är alldeles för olika. Nu finns där ingen ilska längre. Inga tårar. Inget skrik. Det enda som finns kvar är en övertygelse om att hon både vill och måste ge upp det snart tjugoåriga äktenskapet. Första gången de går till parterapeuten är olik allt hon har varit med om tidigare. Inte ens hon, som alltid har något att säga, hittar orden. Hon är trött. Orkar hon det här? Hon funderar på något hon hörde för bara någon vecka sedan: ”En person som utövar makt sitter i en viss position: Han (oftast en han) sitter med armarna i kors framför bröstet, lätt bakåtlutad, med ena foten uppsläng på det motsatta knäet,
som för att göra sig så bred som möjligt”. Så sitter hennes man under hela besöket hos terapeuten och det får henne att låta den välbekanta ilskan komma på besök igen. Efter en stund vräker hon ur sig sina tankar och känslor och är själv förvånad över att det inte tränger fram en enda tår. Hon berättar om hur olika de är, om deras olika uppfattning om hur deras tonårskillar ska uppfostras, om hur deras olika dygnsrytm gör att de knappt ses och när de väl ses vill hennes man inte prata. Hon uttrycker sin frustration över att inte veta vart han vill, vad han vill och hur hon inte orkar dra relationen vidare för egen maskin. Det enda hon inte nämner är att hon vill skiljas. – Ja, det är nog så att jag låter Stina dra. Vi har kanske hittat våra roller och låtit dem växa sig riktigt starka? Jag menar, han känner hur svetten tränger fram både i pannan och under armarna, jag vill inget hellre än att leva med Stina. Jag gör allt för henne! Han anstränger sig för att se lugn ut och låta som en man med kontroll samtidigt som han för första gången sedan sin farmors begravning för femton år sedan känner hur tårarna längtar efter att forsa nedför kinderna på honom. Hans axlar tar sats uppåt och sätter sig på plats nära öronen. Fan, att det skulle vara så svårt att sätta ord på alla känslor han har. Visst, hon kan vara egoistisk. Hon styr och ställer och har alldeles för bråttom. Men samtidigt: det finns ingen kvinna på den här jorden som hon. Han älskar varenda en av alla fräknar på hennes kropp. Under de första åren av deras förhållande försökte han på fullt allvar att räkna dem. Under de åren hade hon inte brytt sig om det där med mål i livet, planera middagen för flera dagar framöver eller om dammråttorna dansade mazurka under sängen. Hans tankar sveper tillbaka i tiden och stannar vid den där sommaren då allt började och kommer på att det egentligen började långt tidigare, då en lite fräknig fotbollsspelande tjej
hade börjat hänga med hans två år yngre syster. Herregud! Tänk att den tjejen är hans fru. Hans fru som ser mer död än levande ut i fåtöljen inne på den underlige parterapeutens mottagning. Vad gör de här? Var finns glittret i hennes ögon? Var finns det härliga leendet som alltid smittar av sig? Det var längesedan han tänkte tillbaka. Det var längesedan han tänkte på deras liv över huvud taget, på allt de har varit med om tillsammans. Hur hon en sommar hade tagit med sig en pojkvän hem från en årslång vistelse i USA och fått låna hans bil för att visa den där löjliga amerikanen Göteborg. Västkusten. Sverige. Hur han då hade upptäckt att lillasysterns kompis, som lånade hans bil, fick hjärtat att hoppa vilt i bröstet på honom. Hur han hade börjat umgås med sin syster för att vara nära Stina. Hur han instinktivt tyckte illa om amerikanen, som inte hade gjort något ont, annat än stulit Stinas hjärta. Det som han ville ha. Han förstår inte allt hon säger till terapeuten, som hon vänder sig till när hon pratar. Det han förstår håller han inte med om. Han tycker själv att han gör vad han kan för att var henne till lags, vilket är något av det viktigaste i hans liv. Varför räcker det inte att han drar in tillräckligt med pengar till familjen för att hon ska kunna hålla på med sina projekt, som sällan är lönsamma? Företaget han driver sedan tio år går ekonomiskt bra, medan hon under några år har startat både två och tre företag som ärligt talat kostar mer än de smakar. Hur kan hon tycka illa om att han vill vara med på de idéer hon kommer med? Hon kan börja en ledig dag med att föreslå en långpromenad, han gillar varken promenader eller prefixet lång, men visst, långpromenader är ett okej sätt att umgås på, så han säger ofta ja till det. När Stina sedan ändrar sig och kommer på att de istället ska påbörja ett inredningsprojekt hemma vill han inte göra henne besviken, utan säger javisst till det också. Vissa dagar kommer hon med en idé till, som en slapp dag i soffan, en fika eller göra budget. Han vill så gärna göra henne glad och
har själv sällan idéer på vad de kan fylla en ledig dag med. Han vill bara vara ledig. Och han vill göra henne glad. Terapeuten har en analog väckarklocka på hyllan under det lilla runda IKEA-bordet mellan de tre fåtöljerna, klädda i ett tyg som försöker likna svenskt Tenn utan att lyckas. Efter exakt 59 minuter, det är hon säker på, avslutar terapeuten samtalet. Stina vill bara gå därifrån. Gå vidare till gå, utan att passera det fängelse hemmet är. Hur ska hon ta sig ur det här? Hon vill bara dra, men samtidigt… Det var något i hennes mans ögon under samtalet, om man nu kunde kalla det samtal, inne hos terapeuten. Hon såg det under en millisekund, kanske bara en nanosekund, men hon såg när ögonen hos hennes man gick från att vara irriterande bleka till att fyllas med något som liknade tårar och sedan av värme. Hon kunde inte förklara ens för sig själv hur värme såg ut, men en slags mild värme, en trofasthet. Till slut såg hon något så förvånande som fast beslutsamhet i hans blick. Har han också bestämt sig? Vill de båda samma sak utan att någon av dem säger något? Tanken skrämmer henne. Det händer ingenting! Allt är same-same och dagarna går av sig själva utan att behöva någon form av stöd. Hennes man verkar inte speciellt intresserad av att prata om besöket hos terapeuten och hon lovade ju där och då att inte vara den som pushade. – Men, vad fan! Ska vi lägga tid och pengar på att gå till en jävla terapeut och sen inte göra något av det? Jag märker inte någon förändring hos dig! Hon är förbannad och kan inte hålla sig, utan matar på med svordomar, krav och gnäll om allt han ska göra för att laga det de tillsammans hade trasat sönder. Ett snart tjugo år gammalt äktenskap. Nästan halva livet. Vad är det värt egentligen?
Han funderar. Både på hur han behöver förändras och på att det är en av hans egenskaper hon retar sig på, att han funderar innan han säger något. Hans fru är spontan och pratar ofta innan hon tänker. Hon litar på sin magkänsla, det vet han, och ibland kommer elakheterna vinande som stridsflygplan genom luften. Han gillar inte att bli attackerad av de där stridsflygplanen och deras missiler, men han älskar hennes spontanitet. Han är avundsjuk på hur lätt det verkar vara för henne att säga precis det hon tycker och tänker. Undra om det går att lära sig? Undra om det är det som krävs för att de ska fortsätta leva tillsammans? För honom finns det ingen annan väg in i framtiden än den gemensamma, han anar att hon någon gång har tänkt något annat, men för honom… Nej, han är helt bestämd på den punkten: han älskar sin fru! Han vill både leva och dö tillsammans med henne, även om döden inte är något han tänker på annat än när hon tar upp frågan om hur de skulle lösa sina begravningar, med tanke på att han är jude och hon ateist. Han försvinner iväg en stund i sällskap med sina tankar på begravningar och kommer tillbaka, fortfarande övertygad om att det, också, löser sig. Den kvällen är första gången på väldigt länge de pratar med varandra. Bara de två, utan sällskap av TV, todo-listor och telefoner. Hon hade hoppats på det där långa förlösande samtalet, men som han brukar säga till henne: ” Livet är inte som i TV-serierna eller böckerna. Livet är på riktigt”. På riktigt har de flesta par inte det där de kallar ”vår låt” eller pratar om drömmar och sina allra innersta känslor varje dag. På riktigt somnar inte alla andra par som vänner. Det här är verkligen på riktigt. Jobbigt riktigt. Hon sitter så långt in i hörnet hon kan komma i den grå hörnsoffan, som är fylld av hundhår, fjärrkontroller och brödsmulor. Hennes ena hand klappar intensivt hunden och de bruna hundögonen bakom den svarta lakritsbiten till nos, tittar på henne med uttryck som både frågar och förstår. Makens raka rygg och hans armar i kors över det breda bröstet, gör
att hon tror att han är på väg att läxa upp henne. Hon vill inte titta på honom. Hon har ju bestämt sig och är inte intresserad av att komma på andra tankar. Men ändå. De pratar utan att hon hittar orden som passar ihop med det hon känner och tänker. Hade livet varit den där filmen han påstår att hon drömmer om, hade hon haft repliker som framkallar tårar hos både henne själv, maken och den månghövdade publiken. Nu är det han som pratar mest och i publiken finns bara en hund. Det är han som förklarar skillnaderna mellan dem, som beskriver hur väl de kompletterar varandra, som berättar hur mycket han älskar henne och varför han älskar henne så mycket. Han hittar orden med samma precision som en kirurg i full färd med en lyckad hjärtoperation. Hennes man. Någonting stort håller på att hända. Hon tänker tillbaka på besöket hos den magiske kiropraktorn och på insikten hon kom till då. Hade hon haft fel? Hennes magkänsla brukade tala sanning och kraften den dagen var större än något hon tidigare hade känt. Explosiv. Det hon känner nu är något helt annat. Det kommer smygande från hjärtat. Långsamt och metodiskt fortsätter det ner i magen, där det stannar upp som för att känna efter om det har kommit rätt. Ju fler gånger sekundvisaren på klockan hoppar framåt, desto med säker blir hon. Magkänslan har kommit rätt. Igen. Den här gången kommer den trygg och självsäker och tar över varje del av henne utan att göra så mycket väsen av sig. Den kommer utan explosion, men med en tydlig självklarhet. En självklarhet hennes man redan känner och som hon har tappat längs vägen. Han ser bestämd ut och låter säker på sin sak när han säger: – Vi är så olika att vi är perfekta för varandra. Hur det kommer sig att hennes spotifylista i det ögonblicket väljer att låta Melissa Horn och Lars Winnerbäck sjunga ”jag vill ha dig nu, som jag hade dig förut” vet hon inte. Hon vet
däremot att de inte alls kommer att leva lyckliga i alla sina dagar, eftersom det här är på riktigt. Som livet ska vara! Hon är glad att en insikt sällan kommer ensam och att den inte är något värd om man inte agerar på den. Där sitter hon, uppkrupen i hörnet av den stora soffan med en trofast hund i knät och en lika trofast man på andra sidan soffbordet, som är repat av barnbestick från det som känns som ett tidigare liv. Där finns repor av kattklor och små svarta plastpluppar utspridda, från konstgräsplanen deras tonåringar brukar spela fotboll på. Hon gillar det; reporna och smutsen som visar att just de lever där. Hennes familj. Hon matar insikten med deras liv och låter den växa ytterligare. Den explosiva insikten var som en passionerad och snabbt övergående förälskelse jämfört med den här. Den här insikten kräver respekt. Uthållighet. Tålamod. Den kräver att få göra sig påmind och att få vara tjatig när det behövs. Den trivs bland repor, disk och skohögar. Det här är allt annat än en blixtförälskelse, insikten om den livslånga kärleken som nu breder ut sig i henne tar hon tacksamt emot och ser fram emot att fira en tjugonde bröllopsdag.