Thord Eriksson Folk dör här i Sverige 2014. Rubriker om blöjvägning, vårdskandaler och riskkapitalister har gjort äldreomsorgen till ett större samtalsämne än någonsin – ändå verkar ingen bry sig om att ta reda på hur de gamla faktiskt har det. Med utgångspunkt i sin pappas tid på ett kommunalt äldreboende i Köping gör Thord Eriksson en personlig granskning av den svenska äldreomsorgen. Han vänder upp och ned på mediebilden av det ökända Koppargården, äldreboendet där Caremaskandalen hade sitt ursprung, och kastar nytt ljus på de stora ödesfrågor som politikerna blundar för. Det är en berättelse om ett Sverige som alltThord Eriksson (f. 1966) är journalist. För sin granskning av rapporteringen
för sällan skildras – och en framtid som väntar de flesta av oss när vi blir riktigt gamla.
om Koppargården, som publicerades i tidningen Dagens Samhälle, nominerades han till Sveriges Tidskrifters
THORD ERIKSSON FOLK DÖR HÄR EN PAPPA, TVÅ ÄLDREBOENDEN OCH VÄLFÄRDENS FRAMTID
Det här är en bok om hur det är att åldras
EN PAPPA, TVÅ ÄLDREBOENDEN OCH VÄLFÄRDENS FRAMTID
utmärkelse Årets journalist.
FOTO : VIKTOR GÅRDSÄTER OMSLAGSILLUSTRATION: KAJSA ELDSTEN
ISBN 978-91-27-13816-2
FORMGIVNING : CONNY LINDSTRÖM
9 789127 138162
Eriksson-Folk dör här-Skyddsomslag.indd Alla sidor
2014-04-07 14:37
14-14 N&K Folk dรถr, 10 apr.indd 2
2014-04-10 09:02
innehåll Förord 7 Pappa 9 Skandal 32 En annan historia 44 Vrede 72 Andra röster 77 Köping 93 Indignation 112 Media 120 Tystnadskultur 125 Två berättelser 132 Glappet 140 Högre trösklar 156 Väg till värdighet 165 Frågan ingen rör 174 Pionjärer 185 Tillbaka till Koppargården 200 Slutet 205 Källor och kommentarer 212 Tack 240
14-14 N&K Folk dör, 10 apr.indd 5
2014-04-10 09:02
Till minnet av mamma och pappa
14-14 N&K Folk dรถr, 10 apr.indd 6
2014-04-10 09:02
Förord Det här är en bok om äldreomsorg. Från början skulle den ha blivit en debattartikel. En av de stora kulturredaktionerna hade tackat ja, det var bara att skriva texten. Ett par månader tidigare hade jag skrivit en serie reportage om äldreboendet Koppargården i Stockholmsförorten Vällingby. Det var där den så kallade Caremaskandalen hade sitt ursprung i berättelser om äldre som förvägrats god vård och omsorg. Det var sant att det hade inträffat oacceptabla händelser på Koppargården men mina artiklar skilde sig ändå från den etablerade berättelsen där Carema spelat den självklara skurkrollen. Så lättgripbart svart-vit var inte historien. I själva verket var Koppargården ett äldreboende med stora brister redan när Carema tog över hösten 2008. Efter det hade verksamheten inte blivit sämre, snarare bättre. Min slutsats ledde till beskyllningar om att gå riskkapi talets ärenden. Det var om det och om förlorade illusioner om intel7
14-14 N&K Folk dör, 10 apr.indd 7
2014-04-10 09:02
lektuell hederlighet i politisk debatt och journalistik som debattartikeln skulle handla. Men efter flera dagar framför datorn gav jag upp. Jag var för arg, texten andades så mycket indignation att den inte var läsbar. När jag lugnat ner mig skrev jag istället den här boken. Den handlar om min egen pappa som flyttade in på äldreboende våren 2011 och om att som nära anhörig följa med in i en tidigare okänd värld. Naturligtvis handlar den också om Koppargården. Men framför allt handlar den om ett samhälle som inte tar sitt ansvar för de äldre. Medan andra kommunala välfärdsområden har mer resurser än någonsin, lever äldreomsorgen sedan mer än ett decennium på pengar som slutat växa med behoven. I den vackert skrivna socialtjänstlagen finns formuleringar om att äldreomsorgen ska inriktas på värdighet och välbefinnande för de äldre. Så ser det långtifrån ut överallt. Men tristess och ensamhet skapar som bekant inga stora rubriker. Inte heller är det de äldres ofta bristfälliga vardag som har stått i fokus för senare års debatt. Istället har en starkt polariserad diskussion om ägande och vinsterskymt de verkliga problemen. Vinstfrågan är förvisso viktig på en principiell nivå men saknar relevans när den handlar om den faktiska kvaliteten. Inbillade problem skymmer de akuta. Den verkliga äldreomsorgsskandalen kvarstår. Thord Eriksson Stockholm i april 2014 8
14-14 N&K Folk dör, 10 apr.indd 8
2014-04-10 09:02
1 Pappa Pappa flyttade in på ett äldreboende i Köping på våren 2011. I ett par år hade han bott ensam i sin lägenhet och fått besök från hemtjänsten några gånger per dygn. Det märktes tydligt att han var lättad, han ville inte flytta hem igen. Han var inte den sortens person som lät känslorna slippa fram i onödan, utan såg det snarare som ett nederlag att visa sig svag och behövande. Hans lättnad fick mig att ana vidden av hur ensam och otrygg han känt sig. Det exakta förloppet är inte längre helt klart, i efterhand flyter alla händelser ihop till ett töcken av elände. Fakta är i alla fall att han ramlade. Knappen till trygghetslarmet som han borde ha haft runt handleden eller i en snodd om halsen, låg på bänken i köket. Det var någon gång på kvällen och han blev liggande till dagen därpå, som råkade vara den 25 mars, hans 83-årsdag. Min syster hade kommit dit för att uppvakta och hittat honom på vardagsrumsgolvet. Det blev inte tårta för pappa, utan ambulans till akuten på Köpings lasarett. 9
14-14 N&K Folk dör, 10 apr.indd 9
2014-04-10 09:02
Var det den gången han bröt armen? Nej, det var inte då, det var tidigare. Benet? Nej, det var också tidigare, precis som tumören på lungan, den hade inte heller något med det här att göra. Eller, det hade den naturligtvis, allt som försvagat honom till den grad att han inte längre klarade sig själv, hade med det här att göra. Pappa hade fått en stroke. Vilken stroke i ordningen? Ingen aning, han fick flera under de sista åren av sitt liv, så kraftiga att han förlorade mycket av sitt tal och sin kroppsliga rörlighet, så många att det inte gick att hålla räkningen. När mamma och pappa fick mig var de nästan 40 år gamla, en ansenlig ålder hos föräldrar på 1960-talet. Under min uppväxt var de alltid tio år äldre än de flesta kompisars mammor och pappor. Deras ålder gjorde det naturligt att tidigt tänka på deras bortgång och ju äldre de blev, desto mer rationell blev också min inställning. Jag tänkte att stigande ålder skulle göra döden lätt att handskas med. En mild störning i tillvaron bara, enkel att acceptera. Min övertygelse om detta var så stark att jag till och med, mycket okänsligt, ifrågasatte en god väns sorg efter att dennes mycket gamla mormor gått bort. Död till följd av ålder – finns det något mer naturligt? Så varför sörja? När dagen väl var inne visade det sig att jag hade haft fel. Det går inte att vara rationell inför döden. Den är oåterkallelig och konkret, och mot allt den river upp finns inget skydd. 10
14-14 N&K Folk dör, 10 apr.indd 10
2014-04-10 09:02
Däremot hade jag aldrig tänkt särskilt mycket på deras ålderdom, och det verkar som att inte heller mamma och pappa ägnat den så mycket tanke. Plötsligt var den bara där, oundviklig, oplanerad, högst oönskad. När händelseförloppet i efterhand pusslas ihop anas deras motvilja. De beviljades hemtjänst sommaren 2009, innan de lämnade huset på Fjärilsgatan i Köping, men de sade upp tjänsten efter bara några veckor. Och de beviljades trygghetslarm, som de också sade upp efter kort tid. Ålderdomens markörer är inte lätta att acceptera. Vissa eftergifter gick att förklara på andra sätt, som normala skiftningar i tillvaron, sådant som förekommer i allas liv och inte bara i deras. När pappa fick svårt att kliva in i mina föräldrars låga Renault bytte mamma till en liten, kompakt, men hög Opel. Ungefär samtidigt började de tala om att flytta, sälja det lilla parhuset med den prunkan de trädgården och skaffa en lägenhet. Det var tydligt att mamma inte ville, trädgården var hennes stora intresse i livet. Ett evigt projekt som inletts i början av 1980-talet när marken bara var en mager plätt av lera och grus och vi – jag var tonåring och gick på gymnasiet – flyttat in i det då nybyggda huset. Besöken hos mamma och pappa senare i livet inleddes alltid med en rundtur; mamma pekade och berättade: en blommande perenn, någon ny prydnad av glas eller keramik, mognande tomater och gurkor i växthuset. När hennes hälsa sviktade och hon inte längre orkade hålla jämnt tempo med naturen och årstidernas växlingar, gjorde pappa vad han kunde för att kompensera. Men inte heller han orkade. 11
14-14 N&K Folk dör, 10 apr.indd 11
2014-04-10 09:02
De hade båda blivit mycket gamla, och det hade gått snabbt. När vi flyttade in i huset i september 1982 var de strax över 50 och de bodde sedan där i 27 år. En sen eftermiddag hösten 2009 gick jag för sista gången genom trädgården. Huset var tömt och sålt, det sista som fanns att ta hand om var en stege, en skottkärra och några trädgårdsredskap. Sådana där anonyma småhusområden finns i varje svensk stad. När jag passerar dem med tåg eller bil på väg någonstans, tänker jag på tiden och allt den rymmer, resan från att vara i sin krafts dagar till att vara mycket gammal och skröplig. De enkla trähusen med sina milt färgade träfasader verkar inte vara förankrade i historien, den homogena likformigheten ger inte sken av att kunna bära på några berättelser. Men det är förstås inte sant. Kring det ljusblå huset på Fjärilsgatan cirklar historien om familjen Eriksson, så påtaglig och lätt att mana fram ur minnet. Samtidigt så avlägsen och reducerad till suddiga och allt blekare minnesbilder – trots att allt och alla var där, alldeles nyss. Mamma hade sörjt sina växter, men ändå verkat lite uppspelt över att flytta till lägenhet. Kanske var det av förväntan över något nytt. Hon hade visat planritningen, pekat på att det var helt öppet mellan kökets matplats och vardagsrummet och att det fanns ett utrymme som liknade en gammeldags glasveranda, trots att huset var byggt på 1990-talet, med fönster från golv till tak i tre väderstreck. 12
14-14 N&K Folk dör, 10 apr.indd 12
2014-04-10 09:02
Det ersatte inte hennes trädgård, men det skulle nog bli ett bra rum för krukväxter. Men när vi tömde huset låg både mamma och pappa på sjukhus. Pappa skrevs ut några dagar senare och flyttade in i lägenheten, mamma kom ytterligare en kort tid där efter. Vid det laget hade vi alla förstått hur det skulle sluta. Hon blev lagd i en säng som var placerad i det ljusa rummet, bra för krukväxter. I fyra dygn turades vi om att vaka, tills en tidig morgon. Jag låg och sov på soffan i vardagsrummet och väcktes av orden: »Mamma dör nu.« Allt var stilla. Inte mycket blev sagt. Vad fanns att säga? Någon bryggde kaffe. Jag körde till verkstaden och fick ett krånglande bakljus lagat på mammas bil. Vi träffade begravningsentreprenören, på vägen dit sade pappa kort att det kändes konstigt att Jane – mamma hette så – var borta. Hon låg kvar i det ljusa rummet med de stora fönstren hela dagen. På morgonen hade en sjuksköterska kommit och gjort henne fin; kammat håret, bytt lakan i sängen, klätt mamma i en vit blus som mina systrar plockat fram. De broderade Edelweissblommorna på kragsnibbarna stack fram ovanför täcket. På nattduksbordet brann ett ljus. Vi hämtade mat och åt lunch, satt runt bordet i lägenhetens matplatsdel med den öppna planlösningen mot vardagsrummet och dörröppningen mot det ljusa blomrummet strax intill. Mamma låg där, några meter från bordet där vi satt. Jag kunde sitta och se på henne medan jag åt. Det verkar kanske konstigt, till och med frånstötande. Men tillvaron de där dagarna och timmarna var just så: ett 13
14-14 N&K Folk dör, 10 apr.indd 13
2014-04-10 09:02
parallellt och snart självklart tillstånd av både vardag och undantagstillstånd. Döden var sorglig och smärtsam och oacceptabel, men inte skrämmande. Att mamma låg inom synhåll och var död, var inte konstigare än om hon hade levt. Sedan tog jag tåget till Stockholm och mina syskon åkte hem till sig. Pappa blev ensam i den bostad som han skulle ha delat med sin hustru sedan nästan 60 år, där de aldrig fick någon annan tid tillsammans än mammas sista dagar. Inga spår av liv, bara minnet av att en människa dött. Han sade det aldrig rent ut, men jag är säker på att pappa hatade den där lägenheten. Det blev inte som någon hade föreställt sig. Mamma skulle inte försvinna före pappa. Hon hade länge levt ett självständigt liv, med intressen som han inte delade och med en fysisk rörlighet som han saknat, sedan han i 50-årsåldern halkat på ett isigt däck ombord på oljetankern där han tjänstgjorde, i hårt väder utanför Rotterdam. Mamma gick dagligen långa promenader med taxen Mimi i Karlbergsskogen. Alltid samma runda med start vid Gammelgården bakom lasarettet, förbi slalombacken och bågskytteklubbens äng. Om bara pappa hade varit med på noterna skulle hon nog gärna ha rest mer. Under en period, inte många år innan hon gick bort, undersökte hon marknaden för husbilar. Hennes tanke var att de skulle kunna röra sig obehindrat med en sådan. Mamma drömde alltid om hav och kust och föreställde sig nog den där husbilen parkerad någonstans på Österlen, intill ring14
14-14 N&K Folk dör, 10 apr.indd 14
2014-04-10 09:02
muren i Visby eller vid en strand på ön Rügen i Tyskland. Men det blev aldrig något köp, antagligen kom hon på att det var för dyrt – hon konstaterade förbluffat att en enkel och rätt liten modell kostade flera hundra tusen kronor, nästan lika mycket som en villa i Köping. Det var självklart att hon skulle få en aktiv ålderdom. Först när hon var mycket sjuk och bara hade en kort tid kvar i livet insåg jag att det inte skulle bli så. Det var svårt att acceptera. Pappa hette Kjell, han var ett par år äldre än mamma och hade genom livet tagit sämre hand om sig. Att han skulle överleva henne var ingen tanke jag ens snuddat vid. Dessutom var det inte svårt att föreställa sig henne på egen hand – att ha en make till sjöss hade redan inneburit att hon tillbringat en stor del av sitt liv utan honom vid sin sida. Att tänka sig pappa helt själv var svårare. Hans prydliga yttre var inte främst hans egen förtjänst, utan resultatet av att mamma ständigt utfört ett nitiskt jobb i det lilla tvätt- och strykrummet intill entrén på Fjärilsgatan. För omgivningen såg han ut att vara den rådiga och starka, men det var hon som i nästan hela hans vuxna liv stått mellan honom och randen till ett svårbestämbart kaos. Min syster i Köping kom istället att bli en sammanhållande kraft i hans tillvaro. Under den första perioden efter att han blivit ensam besökte hon honom varje dag och fyllde hans kyl och frys med matlådor. Samtidigt kämpade han mer framgångsrikt än jag vågat hoppas för att upprätta en fungerande tillvaro. Lägenheten låg ett kort stycke från Stora Gatan, huvudstråket som skär rätt igenom stadskärnan. Han använde rullator och gick till 15
14-14 N&K Folk dör, 10 apr.indd 15
2014-04-10 09:02
Hemköp och handlade och en gång i veckan skötte han sina kläder i husets tvättstuga. Under en kort period när han nyss blivit ensam och fortfarande var rörlig, gick han en kurs i släktforskning på biblioteket, också bara en kort promenad från lägenheten. Släktforskningen var ett intresse som han länge pratat om att odla. Några år tidigare, när mamma fortfarande levde, åkte han till Stadsarkivet och Riksarkivet i Stockholm och sökte information om sin farfar Karl August och dennes systrar. Hans farfar kom från Mjölby och arbetade i Stockholm som brandman på Katarina brandstation innan han fortsatte norrut till trakterna runt Timrå i Medelpad. Vart systrarna blev av vet ingen, förutom att de tidigt emigrerade till USA där de inte ska ha hamnat i svenskbygderna, utan någonstans i trakterna av San Diego i södra Kalifornien. Det var dem pappa försökte hitta spår av. Kursen var nog givande men han beklagade sig över att inte längre kunna anteckna – högerhanden var obrukbar efter hans senaste stroke. Istället försökte han memorera de goda råd som delades ut för att istället skriva ned dem när han kom hem igen, med vänsterhandens pekfinger på datorn. Hans förutsättningar att klara sig själv blev gradvis sämre. Stillasittandet och en serie mindre strokes gjorde honom allt mindre rörlig. I samma takt tycktes hans livsgnista försvagas. Oftast åkte jag tåg, men ibland tog jag bilen till Köping. E4 mot Södertälje, sedan E20 förbi Strängnäs och Eskils tuna, höger i Kungsör och snart syntes spannmålssilon i 16
14-14 N&K Folk dör, 10 apr.indd 16
2014-04-10 09:02
hamnen torna upp sig bortom åkrarna. Så många gånger pappa kört just den sträckan. Han hade tillbringat många år till sjöss, men under de sista åren av sitt yrkesverksamma liv drev han en liten Icabutik och skeppshandel och levererade proviant till fartygen i djuphamnen. Att Köping, som ligger mitt i landet, har Sveriges näst största insjöhamn med havsförbindelse brukar förvåna många. Medan några få anställda skötte butiken befann han sig oftast ute på vägarna med skåputrymmet på sin slitna Renault Trafic fyllt med livsmedel, öl, sprit, cigaretter, gastuber eller vad som helst som båtarna behövde. Ett par gånger i månaden hämtade han varor i Stockholm och om ett fartyg lämnat kajen utan att han hunnit dit med sin leverans, körde han de tio milen till slussen i Södertälje där det mesta av den tunga fartygstrafiken i Mälaren passerar. Det var slitsamt och tungt, och det skulle ha varit mer effektivt om han skött försäljning och logistik per telefon och låtit någon annan flänga runt. Men det var nog själva flängandet som lockade. Som skeppshandlare kom han ombord på fartygen och fick känna de välbekanta tunga dofterna av eldningsolja, cigarettrök och matos. Det var en kompromiss för det liv han inte kunde leva längre efter sin höftskada. Pappa växte upp strax norr om Timrå och var enda barnet till bergsprängaren Gustaf och skolbespisningsbiträdet Doris. De blev ensamma kvar vid Indalsälvens södra strand när han reste söderut, till Örlogsskolan i Karlskrona. Det var 1944, han var bara 16 år. Det hände att jag frågade honom om hans livsval; varför bröt han 17
14-14 N&K Folk dör, 10 apr.indd 17
2014-04-10 09:02
upp så ung? Han svarade korthugget, något om att söka äventyret. Han kunde också ha sagt att han var rastlös. Den egenskapen var plågsam att tänka på när mamma var borta. En ensam och mentalt klar person med ständig rörelse som livsstrategi hade till slut hänvisats till en isolerad tillvaro i en kropp som han tappat en stor del av förmågan att behärska. Efter natten på golvet i vardagsrummet var pappa inlagd på sjukhus i en vecka. Sedan var frågan om han skulle hem till lägenheten igen, eller någon annanstans? Det tillfälliga svaret kom från kommunens biståndshandläggare som beviljade honom plats på ett korttidsboende, Ängslund, en mellanstation för dem som inte längre anses behöva sjukhusvård, men ännu inte klarar att bo hemma. Ängslund skilde sig inte mycket från lasarettets vård avdelning. Även där fanns det sjuksköterskor, undersköterskor och hostande grannar i sovsalen. Pappa satt mycket framför tv:n i dagrummet och trots att han var märkt av sin senaste stroke var han tillfreds med att inte vara ensam och otrygg i lägenheten. Han förklarade med eftertryck att han inte ville flytta hem, men vilka alternativ fanns det? Pappa hade inte gjort några efterforskningar och hade därför inte heller några klara önskemål. Vad visste jag om äldreboenden? Ingenting alls. Farmor och farfar dog för mer än 30 år sedan och de levde hemma livet ut. Mormor och morfar bodde inte ens i Sverige, och inga andra släktingar eller andra närstående har haft behov av samhällets insatser för äldre. 18
14-14 N&K Folk dör, 10 apr.indd 18
2014-04-10 09:02
Av en händelse råkade jag befinna mig på ett äldre boende i Israel när min syster ringde och berättade att pappa hittats på vardagsrumsgolvet i lägenheten och att han legat där en hel natt. Jag var i Haifa och jobbade, men avbröt resan i förtid och åkte hem. Med mig hade jag bilden av något som skulle passa pappa: en ombonad miljö och känslan av hotell snarare än vårdinstitution. Gemensam matsal med bordsservering – mer restaurang än bespisning. Och en liten trivsam lägenhet med vacker utsikt. Motsvarigheten i Köping borde vara något slags servicehus, tänkte jag och såg för mig ett boende i eget rum eller lägenhet, gott om intressanta aktiviteter i husets hobby utrymmen och personal tillgänglig dygnet runt. Men det visade sig att Köpings servicehus var nedlagt sedan några år. Alternativet var äldreboenden med bemanning dygnet runt, men med färre möjligheter till den sysselsättning som jag hade föreställt mig fanns på ett servicehus. I efterhand är det oklart varför det var så viktigt för mig med möjligheter till aktiviteter, som snickeri och annat hantverk. Redan innan pappa fått sin sista stora stroke hade han förlorat rörelseförmågan i sin högra hand. Det stod klart att han inte skulle snickra mer i sitt liv. Dessutom var det heller inget han ägnat sig särskilt mycket åt tidigare, när han var frisk. Det hände, men inte ofta, och inte för att han roades särskilt mycket av det utan snarare för att han ibland var tvungen. Min ena syster och jag gick på möte om pappas boende. Det är inte i första hand en gammal persons eget önskemål som är avgörande för var han eller hon hamnar. Det som 19
14-14 N&K Folk dör, 10 apr.indd 19
2014-04-10 09:02
styr är istället de slutsatser som kommunens biståndshandläggare kommer fram till. Mest befarade vi ett besked om att pappa skulle skrivas ut, flytta hem och beviljas ytterligare några timmar per vecka från hemtjänsten. Vi var beredda att strida för att det inte skulle ske. Vi hade sett ut ett äldreboende som vi tyckte skulle passa, i Munktorp en mil öster om Köping. Inte för att pappa hade någon direkt relation till Munktorp, men det lät fint att boendet låg i markplan och att det var lätt att ta sig ut på gården där det fanns planteringar. Han var ju van vid att bo i hus, men två stränga vintrar och alla strokes hade satt spår – under en lång period hade han inte ens kommit utanför dörren. Ett nytt boende med personal dygnet runt och bekväm tillgång till en fin utemiljö skulle säkert göra stor skillnad. Men att välja var inte att tänka på, fick vi veta. »Om du inte har ställt dig i kö till något boende så har du ingen möjlighet att välja. Du måste flytta in på det boende som du blir anvisad.« Efter några dagars väntan fick pappa istället en plats på Hagaberg, ett äldreboende i en annan del av samma byggnad som Ängslund. Det var bara att tacka ja, det hade ju varit det kärva beskedet vid mötet. Ängslund och Hagaberg är inrymda i två ombyggda hyresfastigheter i bostadsområdet Nygård. Huskroppar na binds samman av det som på kommunens hemsida beskrivs som en vinterträdgård, vilket är ett förskönande ord för ett allrum på entréplanet med ett akvarium vid väggen, en hylla med böcker och några bord och stolar. 20
14-14 N&K Folk dör, 10 apr.indd 20
2014-04-10 09:02
Pappa verkade tillfreds när han blev skjutsad i rullstol från Ängslund till Hagaberg. Rummet var på runt 20 kvadratmeter. Intill låg ett duschrum och toalett. Vi hade tagit möbler från hans lägenhet; en liten sekretär, ett par fåtöljer, en bokhylla, tv:n och fotoalbumen, som han särskilt bett oss att ta dit. Trots sakerna hemifrån var det mest framträdande i rummet sjukhussängen och lyftanord ningen som hängde från taket i sina grova metallskenor. Det fanns en stor garderob där vi lade in hans kläder – men först efter att på personalens uppmaning ha skrivit pappas namn i varje plagg, med en svart spritpenna. Dödens väntrum är ett slitet begrepp, men det beskriver exakt platsen där han hade hamnat. För första gången sedan mamma blev sjuk kändes det som att jag var i fas med skeendet och verkligen förstod innebörden av det som hände. Det var en dyster insikt som samtidigt gav en känsla av trygghet; pappa behövde inte vara ensam mer, han var inte heller på väg någonstans. Hagaberg var ingen tillfällig plats utan det var nu hans hem. Han var lugn och nöjd, och jag åkte tillbaka till Stockholm utan att känna ett sting av oro eller dåligt samvete. På sensommaren, när pappa bott på Hagaberg i ett par månader, delade vi upp hans ägodelar. Pappa ville inte att lägenheten skulle stå och kosta pengar, men trots den praktiska, förståndiga och fullgoda anledningen var det ett olustigt arbete att ha framför sig. Pappa själv verkade däremot osentimental. Vi frågade om han ville bli hämtad och vara med i lägenheten – kanske hade han idéer om vem som skulle ha vad? Han svarade nej. 21
14-14 N&K Folk dör, 10 apr.indd 21
2014-04-10 09:02
Jag hade varit orolig för de där dagarna under hela semestern, men när vi till slut samlades och tog oss an det oundvikliga jobbet – föremål efter föremål, vem ville ha, vem ville inte, vad var mest rättvist? – så blev det inte den mödosamma och smärtfyllda upplevelse som jag befarat. Istället blev den systematiska och tidskrävande genomgången av våra föräldrars bohag en resa genom en gemensam historia. Det var nostalgiskt och sentimentalt och ibland sorgset. Samtidigt var det ljusare än förväntat, trots insikten om att vi delade upp pappas saker eftersom han aldrig mer skulle ha något annat hem än rummet på Hagaberg. Varje boende på Hagaberg hade eget rum. Och egen tv. Det var den stora skillnaden mot korttidsboendet Ängslund, där tv:n stod i dagrummet och de boende följaktligen verkade umgås. På Hagaberg fanns det också en tv i det utrymme som liknade ett vardagsrum, men där satt det bara personal. Pappa gjorde som alla andra, och tittade på tv inne hos sig, ensam. Ibland i länstolen med hög rygg, ibland liggande på sängen. När jag hälsade på låg han oftast där i halvdvala. Det var begripligt; det rådde en stilla och harmonisk ro på avdelningen som även gjorde mig sömnig. Just därför var skillnaden så tydlig den gång jag steg innanför dörren till avdelningen och sköterskan som kom hastande i korridoren gav mig en orolig blick. »Vi hade ett dödsfall inatt, det är lite upp och ned just nu.« Det gick en ilning av oro och olust genom mig; varför 22
14-14 N&K Folk dör, 10 apr.indd 22
2014-04-10 09:02
hade sköterskan sett så jagad ut? De måste vara vana vid att människor dör här? Min slutsats var att den som gått bort måste ha varit någon som betytt något särskilt för pappa. Jag tänkte genast på en kvinna som var tio år äldre och hade ögon strålande av värme och vänlighet. Pappa hade presenterat henne några veckor tidigare och jag gladdes över att han fått en god vän på avdelningen. Lättat konstaterade jag att hon som vanligt satt med ett korsord vid bordet i matrummet. Vid besöken köpte jag med mig kaffebröd och ibland en bakelse från Klingas konditori vid torget eller Bivur i hörnet Viktoriagatan och Scheelegatan. Bivur kändes alltid mest rätt. När han drev sin Icabutik åkte pappa dit tidigt på lördagsmorgnarna och åt bagarfrukost med personalen: kaffe och wienerbröd med vispgrädde. En bakelse från Bivur kunde vara en öppning för en fråga, en förevändning till samtal. Det var annars inget självklart, pappa hade aldrig bubblat över av lust att dela med sig av sina tankar och sådant han varit med om. Dessutom var hans talförmåga påverkad, inte utraderad men kraftigt decimerad. Det gjorde varje besök till en stor ansträngning för honom och för att det inte skulle bli tyst behövdes det krokar att hänga upp samtal på; några minnen, aktuella händelser (pappa hängde med i nyhetsflödet), lite om vad barnen hade gjort. Han hade ofta fläckar på kläderna, naglarna var långa och smutsiga, han var orakad och skägget otrimmat. Under hela min uppväxt hände det nog inte en enda gång att han ens visade sig med skäggstubb. Han var alltid väl23
14-14 N&K Folk dör, 10 apr.indd 23
2014-04-10 09:02
vårdad och det var därför svårt att förhålla sig till hans nya sjavighet; borde jag bli arg och klaga eller acceptera det som något utanför min kontroll? Några gånger rakade jag honom och trimmade hans skägg, en gång klippte jag hans naglar (och lyckades göra illa honom i ett finger). Det fanns en tidigare okänd ömhet och intimitet i de handlingarna. Vår relation hade aldrig innehållit en sådan fysisk kontakt, inte ens när jag var barn. Den nya rollen som vuxen son till en mycket gammal man som inte längre klarade sig på egen hand, var ovan. Det hade gått så fort. Utanför hans rum hängde en anslagstavla där personalen satte upp bilder som de tagit vid utflykter, små festligheter, tipsrundor. På några foton syntes pappa i sällskap med de andra på avdelningen. Naturligtvis uppskattade jag aktiviteterna, men det var ändå plågsamt att betrakta pappa som om han vore ett barn. Det var som att titta på bilderna som pedagogerna på förskolan brukade sätta upp på väggarna, för att vi föräldrar skulle veta vad våra barn hade för sig om dagarna när vi jobbade. När vi fikat färdigt gick vi ibland på promenad. Mina syskon promenerade också med honom, men personalen gjorde det inte ofta. Först var jag upprörd, men blev så småningom allt mer övertygad om att pappa hade en egen del i det. Hans utgångspunkt var att svara nej på nästan alla frågor. Vill du ha efterrätt? Nej. Vill du ha en filt på dig? Nej. Är du hungrig? Nej. Vill du gå ut en sväng? Nej. Så svarade han även på mina frågor, men skillnaden 24
14-14 N&K Folk dör, 10 apr.indd 24
2014-04-10 09:02
mellan mig och personalen var att jag inte omgående steg tillbaka av respekt för hans integritet. Efter några månader på Hagaberg sade han definitivt nej till rehabilitering, förklarade för arbetsterapeuten att han inte längre ville ägna sig åt att träna på att gå eller ta rullstolspromenader i korridoren genom att sparka sig fram. Beslutet var oåterkalleligt. Från att ha varit lite rörlig blev han allt mer permanent sittande i sin rullstol. Hagaberg ligger på Nygård, Köpings miljonprogramsområde. När familjen var nyinflyttad i början av 1970talet gick jag på dagis där. Därefter satte jag aldrig min fot i området under hela min uppväxt. Därför var det förvånande att allt ändå var så välbekant. Fyra decennier gamla bildminnen väcktes till liv; in genom passagen vid förskolan Trollsländan och så var det 1970-tal igen. Skillnaden är att kommunen sedan dess tagit konsekvensen av att området aldrig blev populärt. I ett märkvärdigt utslag av framtidsoptimism hade Nygård dimensionerats för 15 000 invånare, i en tätort vars befolkning i början av 1970-talet uppgick till drygt 20 000 personer. Men den förväntade expansionen uteblev – Köpings befolkning är ungefär lika stor idag som för ett halvt sekel sedan. För att fylla de tomma fastigheterna har kommunen tagit över stora delar av området, flyttat dit förvaltningar och verksamheter för missbrukare, äldre och psykiskt funktionshindrade. Här ligger till exempel det gruppboende som blivit rikskänt genom den uppmärksammade tv-serien »I en annan del av Köping«. 25
14-14 N&K Folk dör, 10 apr.indd 25
2014-04-10 09:02
Det är lätt att föreställa sig hur rationellt tankegångarna löpt. Alla människor som på olika sätt behöver samhällets stöd samlade på ett ställe. Vid entrén till Hagaberg och Ängslund finns en vändplan och ett grovsoprum. Soliga dagar satt boende uppradade på rullatorer och i rullstolar. På bänkarna vid planteringen intill syntes däremot sällan några av husets invånare, istället brukade personalen sitta där och röka. Under våra promenader korsade vi ibland gatan och gick över till Icabutiken Nibblehallen och vidare längs cykelvägen och in i ett skogsparti. På andra sidan skogen börjar området där mamma och pappa bodde. Det är inte säkert att pappa egentligen brydde sig om det, men hos mig väcktes en känsla av olust när jag gick åt det hållet. En plötslig sorg av påminnelsen om att bara några år tidigare ha gått på samma asfalterade stigar, men inte med pappa i rullstol utan med barnvagn och i mammas sällskap. Om vi istället rörde oss lite åt höger hamnade vi i ett industriområde. Dit gick vi bara en gång, för att pappa skulle få se Köpings nybyggda polishus. Oftast gick vi åt helt motsatt håll med Kristinelunds sportfält på ena sidan och villaområdet Byjorden på den andra. Vid min gymnasieskola Ullvi vek vi vänster och ibland fortsatte vi mellan gamla polishuset och brandstationen, över cykelviadukten och förbi Lunkans grill och fontänen vid Inn-huset, upp på Stora Gatan och hela vägen till centrum. Vi rörde oss i lagom mak, långa stycken under tystnad, men ändå i kontakt med varandra på ett sätt som jag aldrig varit van vid. För mig var promenaderna de ljusaste punkterna under pappas tid på Hagaberg. 26
14-14 N&K Folk dör, 10 apr.indd 26
2014-04-10 09:02
Men så till slut, hjälplösheten. Att gå på toaletten var otänkbart. Det han minst av allt önskade var min hjälp, och jag ville absolut inte vara den som hjälpte honom. Så vi gick raskt tillbaka, över gårdarna på Nygård tills vi slutligen korsade vändplanen framför entrén, praktiskt anpassad för färdtjänstbussar och likbilar, och hejade på dem som satt utanför soprummet. Pappa sade aldrig något om miljön men jag tyckte att den var deprimerande och tänkte ofta på hur det skulle ha varit om han hade fått komma till det boende i Munktorp som vi hade sett ut. Då skulle han ha haft en fin trädgård inom räckhåll. Mina barn tyckte att det var roligt att hälsa på farfar. Medan jag hade svårt att se förbi det tillstånd han befann sig i verkade de ha en intakt förmåga att se honom för den han tidigare varit. Dessutom tyckte de att det var lyxigt på äldreboendet; de fick saft eller läsk och vi hade alltid med oss nybakat kaffebröd, ibland till och med varsin bakelse. De kallade Hagaberg för »pensionatet«. Besöken varade aldrig längre än lite mer än en timme, om vi tog en promenad. Gjorde vi inte det hände det att pappa redan efter trettio minuter vinkade avvärjande och frågade om det inte var dags för oss att hitta på något roligt. Efteråt brukade barnen försynt konstatera att farfar varit trött och ibland verkade de lite snopna, vi hade ändå åkt rätt långt. Det jag kände var lättnad. Det tog alltid emot att gå in genom skjutdörrarna och ta trapporna till fjärde våningen på Hagaberg. Det var aldrig svårt att gå 27
14-14 N&K Folk dör, 10 apr.indd 27
2014-04-10 09:02
därifrån, jag protesterade inte när pappa markerade att det fick räcka. Hans fjättrade belägenhet väckte ett dåligt samvete över att han var där, medan jag var fri att komma och gå. Det kändes grymt att prata på om sådant som hänt, om familjen, barnen, någon resa vi snart skulle göra. Hans tillstånd gick att acceptera som ett tecken på ålder och ohälsa. Men var allt oundvikligt? Eller berodde hans trötthet och håglöshet på det tunga antidepressiva läkemedel som han fick? Hade hans livslust avtagit på grund av ett depressivt tillstånd som han fick piller, men ingen annan hjälp, emot? Pappa fyllde 84 år i mars 2012, det hade gått ett år sedan han föll och blev liggande en hel natt på vardagsrumsgolvet. Vi var ett rätt stort sällskap som klev in på Hagaberg för att fira honom. Det var fortfarande för kallt för att sitta på den inglasade terrassen och i hans rum fick vi inte plats, så vi sökte oss till avdelningens gemensamma utrymmen. Vi valde mellan matsalen intill avdelningens långa korridor, och rummet intill med fönster ut mot grannfastigheten och möblering som ett vardagsrum med två soffor, en fåtölj, några gröna växter och en bokhylla. Vi föredrog rummet med sofforna för att det var bekvämare, mer trivsamt och ljusare, med sol från fönstren. I matsalen kom ljuset från rör i taket. När vi dragit fram några extrastolar och placerat pappa i hans rullstol intill bordet, kom en ur personalen med bekymrad min och ville att vi skulle flytta på oss. 28
14-14 N&K Folk dör, 10 apr.indd 28
2014-04-10 09:02
14-14 N&K Folk dรถr, 10 apr.indd 29
2014-04-10 09:02
Thord Eriksson Folk dör här i Sverige 2014. Rubriker om blöjvägning, vårdskandaler och riskkapitalister har gjort äldreomsorgen till ett större samtalsämne än någonsin – ändå verkar ingen bry sig om att ta reda på hur de gamla faktiskt har det. Med utgångspunkt i sin pappas tid på ett kommunalt äldreboende i Köping gör Thord Eriksson en personlig granskning av den svenska äldreomsorgen. Han vänder upp och ned på mediebilden av det ökända Koppargården, äldreboendet där Caremaskandalen hade sitt ursprung, och kastar nytt ljus på de stora ödesfrågor som politikerna blundar för. Det är en berättelse om ett Sverige som alltThord Eriksson (f. 1966) är journalist. För sin granskning av rapporteringen
för sällan skildras – och en framtid som väntar de flesta av oss när vi blir riktigt gamla.
om Koppargården, som publicerades i tidningen Dagens Samhälle, nominerades han till Sveriges Tidskrifters
THORD ERIKSSON FOLK DÖR HÄR EN PAPPA, TVÅ ÄLDREBOENDEN OCH VÄLFÄRDENS FRAMTID
Det här är en bok om hur det är att åldras
EN PAPPA, TVÅ ÄLDREBOENDEN OCH VÄLFÄRDENS FRAMTID
utmärkelse Årets journalist.
FOTO : VIKTOR GÅRDSÄTER OMSLAGSILLUSTRATION: KAJSA ELDSTEN
ISBN 978-91-27-13816-2
FORMGIVNING : CONNY LINDSTRÖM
9 789127 138162
Eriksson-Folk dör här-Skyddsomslag.indd Alla sidor
2014-04-07 14:37