I Låt de gamla drömmarna dö har John Ajvide Lindqvist samlat texter skrivna under lång tid i vitt skilda sammanhang. Här finns allt från efterfrågade noveller, sketcher och kåserier till recensioner och Sommarprogramet från 2006. Inte minst finns här novellen som gett samlingen dess namn, och som ger svaret på vad som hände Oskar och Eli sedan de stigit av tåget därLåt den rätte komma inslutade. Vissa av texterna har publicerats tidigare, däribland följetongen Tindalos och långnovellen Ansiktsburk, andra är helt nyskrivna eller har bara framförts på scen. Allt inleds med ett specialskrivet förord. Det här är en bok för dem som vill läsa allt, för dem som vill veta hur det går och för alla som vill prova på att tillbringa några timmar i John Ajvide Lindqvists skrämmande och fascinerande värld.
www.johnajvide.se Design: Jens Magnusson Foto: Mia Ajvide
Låt de gamla drömmarna dö.indd 1
Ordfront
John Ajvide Lindqvist Låt de gamla drömmarna dö
JOHN AJVIDE LINDQVIST är född 1968 och uppväxt i Blackeberg, där också hans första roman och många av hans noveller utspelar sig. Efter en karriär som trollkarl, ståuppkomiker och manusförfattare blev han till slut skräckförfattare. Hans debutroman Låt den rätte komma in (2004) har filmatiserats av Tomas Alfredson och blev en stor internationell succé. Den har också blivit film under namnet Let me in i regi av Matt Reeves. John Ajvide Lindqvist har även skrivit Hanteringen av odöda (2005), novellsamlingen Pappersväggar (2006), Människohamn (2008) och Lilla stjärna (2010).
»Mitt liv började när jag var tretton år . Kan jag säga nu. Som vuxna skapar vi ju vår barndom. Riktar ljuset mot de där händelserna som gjorde att vi blev som vi blev och glömmer bort de andra. Carola minns säkert sin första rena ton. Ernst Kirchsteiger sin första formgjutning i lättbetong. Men mitt liv började när jag var tretton.«
Om Låt den rätte komma in:
a dö n r a m dröm a l m a t e g dqvis n Låt d i L jvide A n h Jo
En uppenbarelse i svensk litteratur. Örjan Abrahamsson, Kristianstadsbladet Lindqvist låter skickligt en stark tråd av oskuld löpa genom denna fasa, där Oskars och Elis vänskap blir en tillflykt i en ogästvänlig värld. Det här är en fängslande skräckhistoria, men det är också en lyhörd berättelse om det svåra i att bli vuxen.The Sunday Telegraph Om Hanteringen av odöda: Romanens slut är en urscen: Den största kärlekshandlingen kan vara att ge upp det man älskar mest. Och vägen till slutet? En sexfilig motorväg till story om hur tusentals stockholmare återvänder från graven. Maria Küchen, Expressen Om Pappersväggar: Det är tio skoningslösa berättelser som alla präglas av den svimningskänsla som är John Ajvide Lindqvists litterära kännetecken. En svävning mellan vardag och overklighet, mellan Konsum och absolut kaos. Helena Lindblad, Dagens Nyheter Om Människohamn: En mörkt lysande berättelse, på en gång gastkramande och nostalgisk. Andreas Brunner, Sydsvenskan Om Lilla stjärna: All blodspillan till trots är detta John Ajvide Lindqvists mest varmhjärtade roman. Och den konstnärligt mest lyckade. Jens Christian Brandt, Tidningen Vi
www.ordfront.se
2010-11-22 14.39
john ajvide lindqvist
Lรฅt de gamla drรถmmarna dรถ
ordfront 2011
av john ajvide lindqvist har ordfront tidigare utgivit Låt den rätte komma in (2004) Hanteringen av odöda (2005) Pappersväggar (2006) Människohamn (2008) Lilla stjärna (2010)
John Ajvide Lindqvist: Låt de gamla drömmarna dö Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © John Ajvide Lindqvist 2011 Omslag: Jens Magnusson Omslagsfoto: Mia Ajvide Inlaga: Lena Gustafsson Satt med Minion Pro Tryck: Bookwell, Borgå 2011 ISBN 978-91-7037-591-0
Till min bästis Jan-Olof Vesström som lärde mig att språk är någonting töjbart
I was a small, fat child in a welfare house There was only one thing I ever dreamed about Fate has just handed it to me Whoopee! Morrissey – All you need is me
Innehåll
Förord 11 Sommarprogram i P1 2006 21 Noveller 49 Elda telefonkataloger 51 Tindalos 60 Antikrundan 137 Tjejen 144 Ansiktsburk av Erik Pettersson 154 Fulet 191 Garnet 200 Män med ögon som blåbär och mjölk 205 Känner du Rudi Schmerz? Första berättelsen 208 Känner du Rudi Schmerz? Andra berättelsen 229 Låt de gamla drömmarna dö 255 Extramaterial I Andra texter 285 Alla översättares blodiga natt 287 Försvinna, förvandlas och sväva 290 Dit och tillbaka igen 295
Selma is King 302 Mannen utan ansikte 310 En dag på slottet 312 Extramaterial II Reuter & Skoog 315 Alldeles normala människor 317 Blödande hjärtan 327 Kärleken övervinner allt 331 Därute 333 Pedagogisk sagostund 336 Scener från ett nöjesfält 339 Leksakers medvetenhet 353 Safari 356 Ur djupet åkallar vi dig 359
Förord
När jag första gången såg den färdigställda versionen av filmen Låt den rätte komma in på Göteborgs filmfestival 2008 blev jag som stum. Jag hade besökt inspelningsplatserna vid tre tillfällen, jag hade suttit med Tomas Alfredson och tittat på olika scener, pratat om klippningen. Jag hade sett ett par råversioner på större och mindre dukar. Ändå kunde inget förbereda mig på att få se filmen färdigklippt, med allt ljudarbete gjort, på biografen Drakens jättelika duk. Det var en uppenbarelse. Alla bitar hade fallit på plats och filmen var ett litet mästerverk både inom svensk film och inom skräck genren. Senare skulle detta bekräftas genom ett exempellöst prisregn över hela världen och jag är Tomas Alfredson evigt tacksam för hur han förvaltade min berättelse. Det var bara en sak som gnagde i mig när filmen var slut, och det var just själva slutet. När Oskar sitter på tåget med lådan innehållande Eli vid sina fötter, på väg mot ett annat liv. Trots att jag själv hade skrivit manuset så var det inte förrän efter visningen på Draken som jag egentligen förstod vad slutet antyder. Nämligen att Oskar blir en ny Håkan. Någon som kommer att få den fruktansvärda uppgiften att vara Elis mänsklige hjälpare, skaffa blod och bostad och så vidare. Det var vad slutet sa. Att jag inte 11
hade förstått det tidigare tyder troligen på en viss halt av kork i min hjärna. Nyligen hade den amerikanska versionen premiär, under namnet Let me in. Jag tycker mycket om den versionen också, men det som är antytt i den svenska filmen är i den amerikanska klart som korvspad. Håkan har varit tillsammans med Eli sedan han var en pojke i Oskars ålder. Alltså är det inte svårt att lista ut vilket öde som väntar Oskar. Missuppfatta mig inte. Jag tycker att det är ett helt rimligt slut, en sjysst tolkning av historien och det medvetet öppna slut som jag lämnade i boken. Men det är inte mitt slut. Jag erkänner villigt att jag inte skulle ha kommit på tanken att skriva novellen som gett denna samling dess titel, om det inte hade varit för filmerna. Jag ville ge min version. »Låt de gamla drömmarna dö« har skrivits om flera gånger, men först när jag accepterade att den måste vara en berättelse som står helt på egna ben kunde jag skriva den bra. En version där Oskar och Eli bara är bifigurer. En kärlekshistoria, fast med andra huvudpersoner. Den är min favorit i hela den här samlingen och jag hoppas att ni också tycker om den. Nu har jag sagt vad som finns att säga. Men! Det finns ju en hel del annat här också. När jag gav ut novellsamlingen Pappersväggar undrade ett par recensenter om jag rensat i byrålådorna. Alls icke. Jag hade med mig hälften av novellerna i en plastpåse när jag första gången var uppe på Ordfronts kontor för att prata om min debutroman som skulle utkomma ett år senare. De på Ordfront var inte så heta på en novellsamling och undrade om jag inte hade någon mer roman på gång. Det hade jag. Hanteringen av odöda var så gott som färdigskriven och några månader 12
senare kunde jag skicka in den istället. Då hade jag även skrivit ytterligare ett par noveller. Först när Hanteringen av odöda hade kommit ut och bemötts vänligt av kritiker och läsare, blev det bedömt som möjligt att ge ut en novellsamling. Så ut kom den, och nästan alla var snälla igen. Men den hade alltså varit menad som en novellsamling ända sedan sin tillvaro i plastpåsen. Här är det frågan om andra bullar. Bullar som i de flesta fall redan blivit tuggade i olika forum. Usch, det var en otrevlig bild, tänk inte mer på den. Men så är det. Majoriteten av texterna här har varit publicerade eller framförda på olika sätt tidigare. I radio, dagstidningar, nätforum eller på scen. De flesta är beställningsjobb. Jag har fått förfrågan om att skriva något till ett bestämt syfte, och så har jag skrivit. Oftast ganska fort. Med er tillåtelse tänkte jag nu göra en liten genomgång av dessa texters födelse och uppväxt/åldrande innan de slutligen lades till vila på tryckta sidor. Om ni tycker att det är ointressant eller förstör något av läsningen så är det bara att hoppa över, kanske återkomma senare. Så gör jag själv, oftast. Tindalos. Dagens Nyheter frågade mig om jag kunde tänka mig att skriva en följetong som skulle gå över jul och nyår och även finnas att hämta som mp3-filer. Jag skrev berättelsen på ett par månader, läste in den i min vanliga studio och kände mig mycket duktig. Berättelsen blev precis så lång som den skulle vara och flera kapitel tyckte jag avslutades på ett sådant sätt att man ville läsa vidare nästa dag. Snarare än att baka ihop allting till en enda historia har jag här behållit den ursprungliga kapitelindelningen eftersom berättelsen är tänkt att läsas på det viset. 13
Om ni så önskar kan ni ju sprida ut läsningen av novellen på de tretton dagar som avsågs. Eller ha den som högläsning, en snutt per dag. Eller bara plöja igenom alltihop som om det inte fanns någon morgondag. Trots att jag har läst alla H.P. Lovecrafts noveller och ibland spelar rollspelet Call of Cthulhu och så, är den här berättelsen mitt enda försök att lämna ett bidrag till denna mytologi. För er som tycker att Cthulhu på svenska låter som en fin idé, rekommenderar jag Anders Fagers Svenska kulter. Några noveller där tar upp ämnet på ett mer renlärigt sätt. Och det är bra, riktigt bra. Elda telefonkataloger, Tjejen, Fulet. Samtliga dessa noveller skrevs till olika årgångar av samlingsvolymen Färdlektyr som sponsrades av kollektivtrafiken och delades ut gratis till gymnasieelever. »Elda telefonkataloger« skrev jag för hand och i ett svep medan jag satt på akuten och väntade på att få min tå röntgad efter en pulkaolycka. »Fulet« tyckte jag blev för dyster och pennalistisk, så jag skrev »Tjejen« istället. Om ni tycker att »Tjejen« lämnar för många frågor obesvarade så beror det delvis på formatet. Den fick inte vara längre. Men tvångströja kan ibland vara en fördel – jag tycker om det öppna slutet där man kan spinna vidare själv. »Fulet« låg och samlade så mycket damm som en berättelse kan göra när den befinner sig på en hårddisk, tills Galago frågade om jag inte hade något opublicerat. De fick »Fulet« och piffade till den med några riktigt läskiga illustrationer. Antikrundan. Dagens Nyheter frågade om jag kunde skriva en novell till Halloween (som allhelgonahelgen har börjat heta) fyra dagar senare. Jag bad om en timmes betänketid för att se om jag fick någon idé. Jag fick en idé som innefattade en stor spik. Novellen 14
publicerades sedan under titeln »Gubbens hus«. Av någon anledning som jag inte minns så kunde den inte heta »Antikrundan«. Nu har den fått tillbaka sin originaltitel. Ansiktsburk av Erik Pettersson. Min enda riktiga metahistoria hittills. Som beskrivs i novellen fick jag frågan om jag ville vara festivalförfattare till Göteborgs filmfestival 2009. Jag är så förtjust i den festivalen att jag inte kunde tacka nej. Som festivalförfattare är man fri att skriva precis vad som helst. Det behöver inte handla om festivalen eller ens om film. Flera av de bidrag som publicerats genom åren har också mycket riktigt handlat om andra saker. Men jag såg det som en utmaning att iklä mig den där tvångströjan. Berättelsen skulle handla om festivalen och den skulle handla om film. Jag fick idén att skriva berättelsen utifrån en fiktiv berättare och samtidigt passa på att rulla mig själv – eller mitt offentliga jag – ett gäng varv i gyttjan. Den var rolig och hemsk att skriva och jag skrev den på fem dagar där jag mer än en gång fick skakningar i händerna när jag skildrade den hemske John Ajvide Lindqvist och allt otäckt som han mer eller mindre berättigat blir utsatt för. När den tunna bok som blev resultatet skulle presenteras på Bokmässan i Göteborg föreslog jag att man skulle anlita en skådespelare som kunde spela rollen av Erik Pettersson. Jag skrev några frågor och svar som syftade till att ytterligare dra mig själv i smutsen och resultatet finns att se på Youtube, om man är intresserad. Slå på Ansiktsburk och Ajvide så dyker den upp. Missa inte heller den gamla videon som är upphovet till alltihop. »Ansiktsburk, ansiktsburk, han fick vad han ville för hatt . . .« Garnet. Min sommarkompis från förr, Patrik Qvist, skrev till mig och frågade om jag kunde tänka mig att bidra med en text till en 15
bok om skjul som han skulle ge ut, skjul som han själv konstruerat. Han skickade mig en bild och jag skrev den lilla Cortázar-doftande texten om en familj som lever utanför normala mänskliga begrepp. Män med ögon som blåbär och mjölk. Skrevs ursprungligen för att pröva en tanke och ett språk till Människohamn. Jag hade även en vag idé om att via detta spår koppla samman Människohamn med novellen »Equinox« från Pappersväggar. En av dessa män skulle bli det talande liket och förklaringen skulle vara att han var besatt. Inget kom av detta, det blev en kvinna som plastikopererar sig ful istället. Känner du Rudi Schmerz? Här kommer vi så till den verkligt främmande fågeln i samlingen. Det är den första berättelse jag lyckades skriva till slut. Jag skrev den tidigaste versionen 1995, gjorde om den 1996 och skrev om den i dess nuvarande form 1998. Inför pub liceringen här har jag redigerat den, men med den ursprungliga krångligheten bibehållen. Den utgår från titelns replik, en fix idé som min hustru hade för många år sedan och berättade om för mig. Jag var influerad av Antonio Lobo Antunes vid tiden för den sista genomskrivningen och den som är bekant med hans verk har knappast några problem att se det. Den stilistiska tanken att låta alla tider existera samtidigt. Men jag skulle inte ta med den här om jag inte genuint tyckte om den. Jag skriver inte på det här sättet längre och bland de ovannämnda bullarna är denna definitivt den mest svårtuggade. Men den har en bildrikedom och en . . . ja . . . charm som gör att jag ändå vill ha med detta förstlingsverk som inte har varit publicerat tidigare. När jag läser den nu ser jag dessutom att den är ett slags urkälla ur vilken jag senare har öst bilder och personer in i andra romaner och noveller. 16
Låt de gamla drömmarna dö. Har vi ju redan behandlat. För den som undrar över titeln, så är det nästa rad i sången: »Let the right one in, let the old dreams die . . .« och dessutom en passande titel på en sådan här samling. Ty alla berättelser och texter är ju på något sätt drömmar som har drömts under en period. Flyktiga fjärilar som i och med nedskrivning och utgivning blir kloroformerade och fastnålade. Döda. Tills de lever upp igen, i en läsares medvetande. Och det är ju där du kommer in, vem du nu är. Utan att bli alltför flummig så tycker jag att det är ashäftigt att du nu ska ge dig i kast med alla dessa berättelser som för länge sedan slocknat i min levande fantasi. Att de ska bli »omlevande« i din. Jag hoppas att du trivs med dessa spöken ur det förgångna. Några ord om extramaterialet också. Artiklarna och recensionen talar för sig själva. Grejer jag har läst eller varit med om, och sedan rapporterat. »En dag på slottet« och »Mannen utan ansikte« skrevs ursprungligen för en skådespelare som skulle ha enmansshow, men han ville inte ha dem, så istället har jag själv framfört dem vid ett antal tillfällen. Texterna till Reuter och Skoog är en sak för sig. Denna komediserie gick i två omgångar i SVT 1999 och 2000. Till första omgången skrev jag typ tjugo procent av materialet, till den andra trettio procent. Där finns flera grejer som jag fortfarande är stolt över. Speciellt alla monologer där Ulla Skoog prisar fördelarna med sin lufttäta bytta, samt karaktären Nina Schatterius (spelad av Suzanne Reuter) som i en mängd sketcher förnedrar människor med sin glättiga innerlighet. Och Ulla Rundqvist! Jag blev så glad när denna långa parodi på minnesprogram inledde andra säsongen och tackar regissören 17
Anders Lenhoff för att han la ner så mycket krut på den. Kolla in »Visst minns vi Ulla Rundqvist« på Youtube om ni vill se Eva Dahlgren spela sig själv och »den första antisemitiska pilsnerfilmen«. Nå. Till saken hör då att jag skrev en mängd sketcher och kortfilmer som aldrig blev inspelade, och vet ni vad? Flera av dem tillhör de allra bästa, åtminstone i mitt tycke. De är svartare och mer »litterära« än många av de andra. Givetvis finns där också ett gäng som inte blev inspelade för att de helt enkelt inte var särskilt bra. Men de bästa av de förkastade texterna har jag samlat här och trots att jag verkligen förstår varför »Alldeles normala människor« och »Ur djupet åkallar vi dig« aldrig blev inspelade så tycker jag att de har fått ett passande hem i den här boken. Det var det hela. Det kommer att dröja ett tag innan vi kan prata på det här sättet igen. Nästa rejäla bok jag ska skriva kommer att heta X, om förlaget tillåter det, och den kommer troligen att ta rätt lång tid att genomföra. Den handlar om ett antal människor med husvagnar under mycket speciella omständigheter och den ska bli storslagen. Hoppas jag. Inget är skrivet ännu, men jag har en känsla som utgår från »I am just a girl« med Abba och . . . vi får se. Innan dess ska jag skriva färdigt en bok som heter Tjärven och som enbart kommer att publiceras som mp3–fil. Alltså en ljudbok som jag kommer att läsa in själv. Det är en helt konventionell zombiehistoria som utspelar sig på en mycket liten fyrö i Roslagens skärgård. Jag har gett mig fan på att jag ska skriva en bok på femtio dagar. Inget tjafs, bara en liten yta, en grupp människor och sedan zombier. Plus tre ondskefulla ålänningar. Det ser ut att gå vägen. För närvarande är jag på dag nitton och sidan nittionio, har kanske sjuttio–åttio sidor kvar. Till våren/sommaren bör den finnas på ställen där sådant säljs. Samt ställen där det är gratis, om man är av den ullen. 18
Och så vill jag tacka! Nu när jag har lite utrymme till mitt förfogande vill jag tacka. Nisse Sjögren och Mandy Berglund har varit entusiastiska provläsare av mina manus, ja, så till den milda grad att de har läst högt för varandra på mobilen när de har varit på olika håll, och sedan gett mig förslag på förbättringar. Kristoffer och Emma Sjögren har varit med som provläsare från allra första början och kommit med förslag och uppmuntran som gjort det lättare att fortsätta. Jonatan Sjögren har provläst och hejat på genom att vara den som verkligen ryser och bidragit med sin sakkunskap om musik till Lilla Stjärna. Jan-Olof Vesström och Bob Hansson är mina vänner och får tack för att de är sådana goa människor. Jan-Olof provläste dessutom Lilla Stjärna för att ge ett utlåtande om dess moraliska halt. Han fann att den var tveksam. Andreas Engde på Rigmondo har verkat som inspelningstekniker på mina senaste böcker och jag kunde inte önska mig bättre, vill inte spela in med någon annan. Och från Ordront: Pelle Andersson har axlat chefsmanteln på ett sätt jag inte trodde var möjligt, Anne Ekberg sköter mina marknadsåtaganden med schwung och entusiasm, Elisabeth Watson Straarup håller ordning på mina texter på samma omsorgsfulla sätt som hon gjort från dag ett. Och Mia. Det skulle inte finnas något kul med att skriva om jag inte fick läsa allting högt för henne, en bit i taget. De kvällarna är det roligaste jag vet. Vi ska alltid fortsätta.
Tack, alla. John Ajvide Lindqvist, oktober 2010
Sommarprogram i p1 2006
Mitt liv började när jag var tretton år. Kan jag säga nu. Som vuxna skapar vi ju vår barndom. Riktar ljuset mot de där händelserna som gjorde att vi blev som vi blev och glömmer bort de andra. Björn Borg skulle inte lagt någon vikt vid att han stod och bankade en tennisboll mot garageporten när han var liten om han hade blivit . . . låt oss säga bilmekaniker med egen verkstad. Björnes bilverkstad. Och allservice. I Båstad. Då skulle han snarare ha kommit ihåg att han hängde mycket kring garaget när han var liten. Att han bankade på porten. Att han ville komma in. Carola minns säkert sin första rena ton. Ernst Kirchsteiger sin första formgjutning i lättbetong. Men mitt liv började när jag var tretton. [Yma Sumac: Taki Rari] Yma Sumac sjöng »Taki Rari«. På tal om rena toner. Du lyssnar på »Sommar«, jag heter John Ajvide Lindqvist, jag är skräckförfattare och mitt liv började när jag var tretton. 23
För då gjorde jag mitt inträdesprov till Svensk magisk cirkel, Sveriges största förening för trollkarlar. Det lilla antal trollerikunniga som kanske lyssnar på det här programmet vet vad det innebär om jag säger att jag var jättenervös, jag var jättetrettonårgammal, jag var jättesvettig om händerna och jag gjorde . . . biljardbollstricket. Ragada-bish. Biljardbollar är hala. Men jag kom in. Kanske juryn tolkade min svett och min nervositet, dunsarna av biljardbollar mot scengolvet som ett tecken på hur viktigt det här var för mig. För det var det. Så jag kom in. Och kunde börja i juniorverksamheten. Mmm. För Svensk magisk cirkel har eller hade åtminstone en juniorverksamhet. Små trollkarlar. Och de hade en klubblokal också. På bottenvåningen i en gränd i Gamla Stan i Stockholm. Ett stort, fuktigt rum med slitna skinnsoffor och utan fönster. Magins högborg i Sverige i början på åttiotalet. [Nynna Harry Potter] Jag grät när jag såg den första Harry Potter-filmen. När han får alla de där breven av ugglorna om att han är antagen till Hogwarts. Jag tyckte att det var så satans vackert. Breven som sprutar in genom skorstenen, brevlådan, meddelandet som måste nå fram till honom, meddelandet om att: »Vi väntar på dig. Vi är ditt folk. Kom till oss.« Varje söndag var det juniormöte och jag tog tunnelbanan från Blackeberg till Gamla Stan. Till mitt folk. Det här var de första kompisar jag hade som jag själv hade valt. Magnus, Erik, Olav, Leif och de andra. 24
Leif. Han var något av en celebritet, i alla fall för mig, eftersom han trollade i demonstrationsvideon som visades i skyltfönstret till Buttericks. Bland annat biljardbollarna. Helt kallt. Perfekt. Så vi träffades där och visade korttrick för varandra, hade små tävlingar, diskuterade amerikanska trolleriböcker och var helt avslappnade på ett sätt som jag inte tror att någon av oss kunde vara i skolan. Vi var grabbarna som var bättre på syslöjd än på fotboll. Och vi var bara killar. Inga tjejer. Jag vet inte hur det skulle ha gått om någon tjej hade kommit. Jag tror att det skulle ha varit som att släppa ner Modesty Blaise i smurfbyn. Panik. Fördämningen skulle ha rasat och Gammelsmurf hämtat sälbössan. För att fullfölja metaforen. Men vi satt där. Och vi var finniga och vi hade glasögon och vi var taniga och vi pratade konstigt och vi hade en hemlighet. Vi kunde trolla. Och vi var tillsammans. Där började mitt liv. [Morrissey: Nobody loves us] »Nobody loves us« med Morrissey. Den här låten gav mig idén till två av karaktärerna i boken jag skriver på nu. Två tonåriga spöken som älskar The Smiths. Åter till magin. En gång i månaden var det medlemsmöte i Svensk magisk cirkel. Då kom de äldre trollkarlarna också. De som jobbade på fältet. Och de gamla trollkarlarna. De riktigt gamla trollkarlarna. Oj, vad gamla en del av dem var. 25
Några var alkoholiserade, några hade reumatism så att trollerifingrarna var som klor, några darrade och hostade. Men de trollade! Speciellt om de hade druckit lite whisky kunde de fara upp och presentera varandra som: »En av världens främsta!« och så visade de något korttrick. Ibland bra, ibland jättejättedåligt. Och vi juniorer satt i vårt hörn och drack läsk och hade överseende. Per-Gunnar Evander har skrivit en självbiografisk roman som heter I min ungdom speglade jag mig ofta, vilket väl är lika ovanligt som »i min barndom åt jag mycket pannkakor«. Men första delen i min självbiografi skulle kunna heta: »I min ungdom satt jag ofta framför spegeln«. Inte för att titta på mitt ansikte, utan för att titta på mina händer. Jag höll på med någonting som kallas close-up-trolleri. Det innebär att man trollar med små saker. Kort, mynt, sedlar, ringar och sånt. Åskådarna sitter ofta väldigt nära. För att träna på det sätter jag mig då framför en spegel. Sedan tar jag till exempel ett mynt i min högra hand och lägger över det i min vänstra hand och knyter den. Jaha. Så såg det ut. Sedan lägger jag tillbaka myntet i min högra hand och låtsas lägga över det i min vänstra hand och knyter den, medan jag i själva verket behåller myntet i min högra hand på ett sätt som jag tyvärr inte kan avslöja, för då blir man utesluten ur Svensk magisk cirkel. Poängen är då att det ska se exakt likadant ut när jag lägger över myntet som när jag inte gör det. Jag vet inte hur många hundra eller tusen timmar jag har tillbringat med att sitta framför en spegel och titta på mig själv medan jag låtsas lägga över ett mynt i min vänstra hand. Och liknande grejer. Det kan tyckas dystert, men . . . många spelade ju mycket fotboll 26
i den här åldern. Hur mycket fotboll spelar de nu? Jag kan fortfarande få ett mynt att försvinna och förvandla en tjuga till en hundralapp. Pilutta er. Jag tävlade mycket på den här tiden. Svenska mästerskapen, Nordiska mästerskapen. En gång var jag till och med med i Världsmästerskapen. I Haag, där Slobodan MiloŠević satt. Det gick ungefär lika bra för mig. I de nordiska och svenska gick det bättre, åtminstone när jag blivit sjutton, arton. Min bästis på den här tiden hette Carl-Einar och vi hade den arbetsfördelningen mellan oss att han kom etta och jag kom tvåa. Jämt. Men! Silvermedalj i korttrolleri för juniorer vid Nordiska mästerskapen i Helsingfors. Och Köpenhamn. Det är inte kattskit. Och på de här magikongresserna . . . dit kunde det komma ännu äldre trollkarlar. Trollkarlar som var så gamla att de knappt kunde gå eller höra eller se. Men de skulle på kongressen, trots att de var så tunna och bräckliga att de verkligen såg ut att vara på väg att . . . försvinna. På riktigt. Det är nog den grupp människor jag som kollektiv är mest förälskad i: gamla trollkarlar. Det finns något vackert och hemskt i en människa som vigt sitt liv åt att framställa mysterier. Även om my steriet bara består i att hitta kortet du drog nyss. Och även om man kan se att trollkarlen har lillfingret instucket i leken. Han försöker. Försöker göra världen till någonting mer, någonting större än vad den egentligen är. Skapa det där ögonblicket av förundran. Ögonblicket innan man börjar tänka hur gjorde han det där då? Det korta ögonblicket då man faktiskt, utan att tänka . . . tror på magi. 27
Varje år i samband med Nordiska mästerskapen delades det ut en medalj, ett pris som hette »Magins trofaste riddare«. Och det gick alltid till någon urgammal trollkarl som haft sin storhetstid fyrtio år tidigare och som stapplade upp på scenen och mottog den där medaljen och fäste den på sitt kavajslag och nu var Magins trofaste riddare. På den tiden skrattade jag åt det. Det gör jag inte längre. [Siw Malmqvist & Umberto Marcato: Sole, Sole, Sole] »Sole, Sole, Sole« med Siw Malmqvist och Umberto Marcato. Vissa saker måste man få älska utan att behöva motivera det. När jag har funderat på det här programmet, vad jag ska berätta om mig själv, har det slagit mig att många av anledningarna till att jag har blivit som jag har blivit hänger samman med en liten del av Gamla Stan i Stockholm. Jag har berättat om Svensk magisk cirkels klubblokal. När jag var arton, och lokalen hade flyttat, började jag trolla på gatan hundra meter därifrån och fortsatte med det några somrar. Det gick bra. Jag pratade väldigt mycket. Jag skrek och viftade och trollade och hade laserpistol istället för trollstav och ofta när jag åkte hem med tunnelbanan var stämbanden svullna och kappsäcken så där Joakim von Anka-full med enkronor och femkronor som jag satt och grävde i med handen. Jag korkade igen Västerlånggatan rätt bra vissa gånger. En kväll när det var så där mycket folk kom fyra skinheads och armbågade sig fram. Och folkmassan delade sig. Skinsen ställde sig längst fram och stirrade på mig. Jag fortsatte att vifta och trolla medan jag i bakhuvudet tänkte: Snart är jag död. 28
När föreställningen var slut skyndade de flesta iväg utan att lägga några pengar. Skinsen stod kvar och stirrade. Sedan gick en av dem fram, tittade mig i ögonen och sa: »Fy fan«, varpå han la två starköl i hatten och gick därifrån. Jag drack en av burkarna med en gång. Ibland kom polisen och körde bort mig, ibland tog rösten slut, men jag gjorde nog en tre–fyra hundra föreställningar, så förmodligen är det några av er som lyssnar som har sett mig prata och vifta nån gång. Jag pratade alltså mycket mer än jag trollade. Och vid den här tiden kom det en ny underhållningsform till Sverige. Den hade inget svenskt namn ännu utan kallades stand up comedy och kunde ses en gång i veckan på Vestermans Hörna i Gamla Stan, femtio meter ifrån där jag brukade trolla. Så det var inte långt att gå. Många av dem som numera är riksroliga uppträdde på den här baren. Det var väldigt trångt och väldigt varmt och vissa kvällar blev det så roligt, vi i publiken stod så tätt packade och skrattade så fruktansvärt mycket att det kändes som att när som helst kommer detta att slå över i våld. Att vi hade så mycket överskottsenergi att vi skulle börja puckla på varandra i pur glädje. Som när Beirut blev befriat och jag tror att det var tolv personer som dog av gevärskulor som föll ner från himlen. Alla var så glada att de bara var tvungna att skjuta med automatvapen mot stjärnorna. Så, ungefär. Fast med svenska mått mätt. Glad stämning. Och varje kväll fanns det en liten glipa. Ett osäkerhetsmoment. Tre minuter då den som ville pröva på, kunde pröva på. Till slut gjorde jag det. Jag minns att jag pratade om någonting som nyligen hade införts, 29
nämligen omställningen till sommartid. Vart den där försvunna timmen tog vägen och vilka som använde sig av den. Jag tror det var kossorna, men jag minns inte resonemanget. Skillnaden mot inträdesprovet till Svensk magisk cirkel hundra meter bort var att även om publiken var välvillig så var den fullständigt ointresserad av hur mycket jag ville, hur mycket jag behövde det här. Frågan var bara: Var jag rolig? Jag var nitton år gammal och hade en mikrofon i handen och en strålkastare i ansiktet och framför mig hundrafemtio rödsvettiga människor som just hade deltagit i intifadan, och . . . nej. Jag var inte särskilt rolig. Jag var mest rädd. Rädd för fatwa, rädd för offentlig förnedring, rädd för, ja, stening. Men . . . Jag fick ett skratt. Jag fick kanske till och med två. Ganska hyfsade skratt. På det där med kossorna och sommartiden. Och då kunde jag ju ha tänkt: »Två skratt på tre minuter. Tummen ner, buu, vilken universitetsutbildning ska jag välja?« Men det gjorde jag inte. Jag tänkte: »Två skratt! Wow!« [Agnetha Fältskog: Doktorn] »Doktorn« med Agnetha Fältskog, en av de roligaste låtar jag vet. Bara att framviska på fusksensuell småländska: »Har försökt med snask men jag blir tjock som en gris.« Abba kanske var bättre, men de hade inte det modet. Men jag fick alltså ett skratt, jag fick kanske två. Och det var nog. Så jag skrev nytt. Och strök. Och skrev om. Och det blev sommar och Vestermans stängde för säsongen. Och där satt jag med mina skämt. 30
Men det fanns en klubb som var öppen på somrarna. Babben hade en, nere i Visby. Och nu kan jag säga »Ja, Babben hade en nere i Visby«, men då! Babben! Det tog nästan hela sommaren innan jag vågade ringa. Men hon sa: Visst, kom du. Du kan få en kvart om du vill. Men vi kan ju inte betala nåt eftersom du inte är bokad. Det är mest om du har vägarna förbi. Kom in då. Jag hade ju inte vägarna förbi Gotland. Det är inte ofta man har det. Men en kvart. Jag tog färjan. Och under hela resan skrev jag. Och strök. Och skrev. När Babben skulle presentera mig på kvällen, sa hon ungefär: Nu kommer en kille som inte har gjort stand up förut, men som uppenbarligen har gett sig fan på att han ska göra det. Han har åkt hit från Stockholm för egna pengar. Han har ingenstans att bo. En varm applåd för . . . och så vidare. Och det var smockfullt och ännu varmare än på Vestermans. Jag gick upp på scenen med kavajen svept om mig som om jag frös och sa mina första ord som ståppkomiker. Som hörde till min karaktär, men dessutom var helt sanna. Jag sa: »JAG. HAR. ÅNGEST.« Varpå jag fortsatte med att berätta om hur jag var medlem i Kafkaklubben som höll till i en källare i Blackeberg. Om hur en av våra medlemmar hade dött, men han fick vara med ändå. Satt i en fåtölj och sa inte så mycket. Ibland ramlade det loss bitar, men då brukade vi sätta tillbaka dem med tejp. Dubbelhäftande tejp, för då fun gerade han som flugfångare på samma gång. Sedan var jag ståuppkomiker i tolv år. Under de första åren reste jag runt till jag vet inte hur många större städer och småstäder, ett par gånger varje vecka. Tåget, hotellrummet, klubben, hotellrummet, tåget. Nuförtiden när jag kommer till en ort, typ Köping eller Sala, så 31
kan jag känna: »Jag har nog varit här. Tror jag. Nån gång. Kanske flera gånger.« Men jag vet inte. Det är bara något vagt bekant med den där flaggstången utanför Icabutiken. Jag är egentligen en ganska hemmabunden person. Jag tycker om att vara hemma. Men under de där åren reste jag konstant. Och pengarna jag tjänade använde jag till att resa. Utomlands. Ensam. Jag mådde inte så bra under de där åren. Jag var väldigt stirrig. Även om jag kunde leva på det så slog jag aldrig igenom som ståuppkomiker, och det berodde delvis på bristande tålamod. Jag hade inte tålamod att köra ett skämt eller en monolog som fungerade halvbra tills den satt och fungerade. Istället skrev jag en ny. Och det är en brist. Så jag flackade. Mellan texterna, mellan platserna, mellan länderna. Och jag kände mig jättehipp och jag kunde inte sova på nätterna. Min bästa kompis, Jan-Olof, sa en gång: »En vanlig anledning till att man inte kan sova är att man är för styv i korken.« Och det var jag. Jag satt vaken på nätterna och var styv i korken. I Stockholm, Santiago, Västerås, Buenos Aires, Charlottenberg och Montevideo. Styv i korken, stirrig och ensam. Men sedan . . . sedan åkte jag till Mexiko. Och då blev det andra bullar. [Bright Eyes: First day of my life] Jag tror på kärleken. Det är lätt att säga. Men jag tror på kärleken. Som en förvandlande kraft, som ett ljus i mörkret, som ett livslångt löfte och som det enda som är värt att leva för. Rubbet. 32
För jag har varit med om det. Jag är med om det. Nästan varenda dag sedan fjorton år tillbaka. Och vilken grej det är! Jag tror på att binda sig till en annan människa. Att ge bort sig själv. Att upphöra att existera som en separat individ. Allt det där fula beroendet. Det tror jag på. Det tycker jag är fina grejer. Och kärleken är tålmodig och stark. Men den kräver att man ger upp en massa saker. Mängder av valmöjligheter: bort, bort, bort. Massor av kul man aldrig kommer att få ha. Det ska vara en tunnel. Och i slutet av tunneln finns bara den älskade. Då är det möjligt att vara lycklig. Det är vad jag tror. Jag tror att om du har hittat rätt människa, så kan den ge dig allt. Jag tror på fullaste allvar att det tar mer än en livstid att lära känna en annan människa, att varje människa är en hel värld, att det alltid finns nya saker att upptäcka, om man vill. Och att det är jävligt kul. Jag har haft tur. Jodå, ibland har jag lagt manken till också, men i grunden har jag haft tur. Jag träffade henne för fjorton år sedan, i Mexiko. Hon som jag pratar om. Och det är lättare att tro när man har haft tur. När man sitter på räkmackan i gräddfilen. Men så enkelt är det ju inte heller. »Kärleken är en kombination av vilja och nåd.« Det är hon som säger så. Och nåden, eller turen, räcker ju bara så länge. Sedan måste man vilja. Och vill man bara tillräckligt mycket och tillräckligt länge, så får man ibland små duttar av nåd också. Tror jag. Vet jag. Det här är ett långt program. Jag ska prata om andra saker också. Jag ska prata om skräck, så småningom. 33
Men ska jag berätta det allra viktigaste som finns att säga om mig, vem jag är, så är det att jag är någon som älskar. Och blir älskad tillbaka. Och att det knappt går en dag utan att jag gör mig själv med veten om hur tacksam jag är. För det jag inte har förtjänat. För det jag har förtjänat. För att jag hittade henne och för att jag får fortsätta att leva tillsammans med henne. [Nils Sjögren: Hallelujah] Mitt liv, mitt nuvarande liv, började när jag var tretton. På Domus i Vällingby. Där stod det en stor pappkartong och i kartongen låg det böcker huller om buller, pocketböcker. Tre stycken för tio kronor. Allihop var ur en serie som hette Kalla kårar. Fram till dess hade jag mest läst Enid Blytons böcker. Vi fem och Hemliga Sjuan och . . . jag tror de var nio i någon bok också innan det gick överstyr. Alla gick ut på att man löste ett fall och sedan fick man te och scones med massor av pålägg. Men i kartongen låg böcker med titlar som Levande död, Styrd av det onda, Hämnaren ur det förgångna och Gravskändaren. Jag undrar vad Hemliga Sjuan skulle ha gjort om de hade mött Gravskändaren. Jag köpte tre av de här böckerna, bland annat Hämnaren ur det förgångna, och så åkte jag hem till Blackeberg. Mamma skulle inte komma från jobbet än på några timmar och det var en försommareftermiddag. Så jag släpade ut den gröna fåtölj en på balkongen och började läsa Hämnaren ur det förgångna. Handlingen går i korthet ut på att en indianhövding, vars folk blivit slaktat för länge sedan . . . att hans själ återföds in i fostret i en kvinnas kropp. Och han är arg. Han vill döda. Först och främst kvinnan i vars mage han ligger. 34
När man inser att något är rejält snett med det här fostret försöker man förstöra det, bland annat genom att bomba det med röntgenstrålning. Men inget hjälper. Till slut föds barnet som ett sönderstrålat monster som dödar en massa människor på sjukhuset. Jag läste kanske tjugo sidor. Sedan gick jag och gjorde mig en tillbringare med saft. Och fortsatte läsa tills boken var slut och solen hade sjunkit bakom husen och mamma kom hem. Det var som kärlek. Samma grundläggande känsla ända in i skelettet att . . . det här är grejen. För i de här berättelserna fanns inget löfte om att ordningen var återställd, att världen var en vacker plats och nu kunde alla vara glada och äta scones. Bara hemskheter som pumpades ut ifrån en mörk plats och som människorna måste försöka hantera. Jag tror att skräck talar till människor som inte tror på de vanliga berättelserna. Polisen fångar mördaren, och alla kan andas ut. Skräck talar till människor som har en dunkel känsla av att det finns ett mörkt rum på andra sidan väggen. Att något väntar där. I bästa fall slår det aldrig till. Men om det gör det kan inga poliser i världen hjälpa oss. Så småningom hade jag köpt alla olika böcker som fanns i den där kartongen och började se mig om efter fler. Till slut hade jag nästan alla i serien, drygt hundra böcker, varav jag tror fem handlade om råttor. Att de blir för många och börjar äta upp folk. Även i de andra dök det ibland upp råttor. Man kan säga att råttor är skräcklitteraturens scones. Några ord om skräck som genre: Skräck är vare sig ett symptom eller en medicin. Det finns en tendens att betrakta det så. Ni vet; om det är mycket skräck, som det är nu, då vill man gärna 35