Denna bok är tillägnad min älskade Mor och Far och Tess
© Anne-Marie Schjetlein 2014 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Göran Alfred, Alfreds design Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist Tryckt hos Scandbook, Falun 2014 ISBN: 978-91-7557-936-8
Utan ryggrad ingen smärta när livets kastvindar böjer själen Utan löfte inget svek när lögnen flyger lågt Utan vilja inget liv när avgrunden lockar
Flickan var lika udda i den lilla stugan som en flaska champagne hade varit. Hon bestämde sig tidigt. Det var som om hon alltid vetat att hon skulle därifrån. Fastän dörren var låst var hon på väg mot ett annat liv. Stugans väggar rymde hennes universum och horisonten var skogens trädlinje. Genom nyckelhålet lockade framtiden henne. Där skymtade ett annat liv. Ett bättre liv, utan hunger och ensamhet. Hon längtade efter en mjuk smekning över hjässan, men duckade instinktivt när mamman var vaken. Orden hon fick ta emot var hårdare än golvet hon landade på. Träflisorna i hennes bara fötter ömmade mindre än själen. Snart skulle dagen börja. Ännu en morgon i en trång värld. Hon satt skräddare med täcket upp över axlarna, lutad mot väggen. Kylan från den oisolerade ytterväggen trängde bort ensamheten och ersattes av rysningar som ilade längs ryggraden. De tunna blekvita armarna vågade sig som skygga vingpar ut från värmen för att kvickt dra dynan bakom ryggen. Omsluten av dunet slappnade kroppen av. Flickan drog ett andetag genom näsan, släppte omedvetet ner garden, lutade huvudet åt sidan. Precis innan sömnen var på väg, hördes en duns från sovrummet. Flickan öppnade ögonen, lystrade spänt. Några hasande steg hördes, efter en stund spolade toaletten och vattenkranen tjöt. Som på en given signal trängde nöden på. Flickan knep för att hindra kisset. Ändrade ställning och drog sig mot sängkanten. Gjorde sig redo. Ljudet från nyckeln som vreds om var startskottet mot friheten och toaletten.
7
Kapitel 1 Tess blick vandrade över hösthimlens lysande punkter, stannade till på Karlavagnen. Stjärnornas närhet trots avståndet till dem hade alltid fascinerat henne. Vaggat henne till ro och varit hennes trygghet, men i kväll fick de huden att knottra sig. Hon sökte efter stjärnbildens namn. Stora björnen. Hon andades ut, vred på huvudet för att hitta Polstjärnan och kände samtidigt en ilande smärta rinna med ljusets hastighet genom kroppen. Rädslan sköljde över henne som iskallt fjällvatten. Den högra armen ville inte lyda. Med stor möda fick hon den vänstra handen att krama yllet i den grovt stickade tröjan. Det kändes varmt. Hela hon kände sig het. Febrig. Fingrarna trevade sig fram och kröp in under tröjan. Huden på magen var hal och kladdig. Fingertopparna slank ner i något som kändes som apelsinkött. Hastigt drog hon undan handen. Skräcken drog ihop magen. Illamåendet steg inom henne, hon ulkade och munnen fylldes med magsyra. Sakta smög en känsla fram som påminde om hennes vardag. Blöta bomullskompresser och det sörplande ljudet från en stånkande sugapparat. Hennes tanke startade som en hes viskning tills den skrek som för att överrösta en höststorm. Chocken över upptäckten landade i hennes omtöcknade medvetande. Blod. Tess kände med handen hur hon låg i en pöl och visste att hon förlorat mycket blod. För mycket. Insikten spred sin kyla genom henne. Frosten nådde hjärtat som sviktade och började slå oregelbundet. Extraslagen pulserade i tinningen. Kroppen tappade kontur 8
och tyngd. Började sväva. Hon försökte röra sig, men kroppen var för tung. Huvudet också. Vad har hänt mig? Var är jag? Försiktigt förde hon armen ut från kroppen, försökte känna efter vad hon låg på. Fingrar strök över något strävt och kallt. Hjärnans tankebanor var en labyrint. Hon gick vilse och gav upp. Då gick det ofattbara upp för henne. Asfalt. Jag ligger på en väg. Måste flytta mig innan jag blir påkörd. I samma stund var det som om gatans kyla nådde hennes kropp, fick hennes muskler att krampa. Frossan ökade snabbt i styrka. Bortom hennes kontroll rörde sig armen upp och ner. Hon hörde armbandsurets glas krossas mot asfalten. Precis innan hon höll på att förlora medvetandet hörde hon röster. ”Okej, Kaj, är du med? Vi lyfter upp henne på båren.” ”Jajamän!” ”Ett, två och tre!” Tess hann tänka att det var en absurd situation innan hennes kropp skrek. Smärtan var omedelbar och ökade sinnesförvirringen. Med en röst hon inte kände igen väste hon, ”Rör mig inte, jag jobbar!” Hjulen gnisslade mot skenan när båren sköts på plats i ambulansen. En av männen hoppade in och satte sig bredvid henne. Hans kollega satte på blåljusen och körde fort genom staden, mot sjukhuset. I ambulansen låg Tess på väg tillbaka till arbetsplatsen hon lämnat en halvtimme tidigare. Hon hallucinerade. Ovanifrån såg hon operationsteamet arbeta sammanbitet och koncentrerat. I ena stunden var hon patienten på operationsbordet och i nästa var hon operationssköterskan som vant hanterade instrumenten framför sig. Operationssalen badade i ljus och den vita väggen speglade ljuset. Bländade henne tills huvudet ville sprängas av smärta. Väggklockans tunna visare hoppade fram på klockans urtavla. Tickandet spred sig längs den kaklade väggen. Ljudet närmade sig och hamrade sig starkare. Tills allt tystnade.
9
Kapitel 2 ”Hallå!” Andreas lämnade ytterdörren bakom sig öppen och stod still ett ögonblick och lyssnade efter svaret. Han möttes av tystnad. Ropade igen, lite högre. ”Vi är hemma nu!” Fortfarande inget svar. Iskalla svettdroppar mellan huden och skjorttyget. Han ställde försiktigt ner matkassarna på hallgolvet. Vände tillbaka mot bilen för att hämta in resten av varorna. Han lyfte ut de sista påsarna medan han tittade in genom kombins öppna baklucka mot sönerna i baksätet. Alex och Fabian satt stilla, riktade mot DVD-spelaren som visade katten Tom få en rak höger av musen Jerry. Han stängde bakluckan, nöjd över att pojkarna var sysselsatta medan han plockade in varorna. Visste att han kunde lita på att Alex tog hand om sin lillebror på sitt lillgamla sexårsvis. Tänkte på hur olika de var. Log för sig själv över lättnaden att Fabian satt still för en gångs skull. Fastän han bara var tre år påminde pojkens spring i benen om Katrins rastlöshet. Kanske kommer han lära sig att dölja sin oro i vuxen ålder? Även utseendemässigt skiljde sig bröderna åt. Fabian hade ärvt Katrins mörka färger, medan Alex inte var olik Emil i Lönneberga, med sitt linfärgade hår och blåmelerade ögon. ”Allt har sin plats.” Andreas hoppade till. Det var som om han hörde Katrins röst bredvid sig. Han lade in matvarorna i kylskåpet och undrade var hon var. De tillfällen i deras äktenskap som hon varit ute på någon tillställning utan honom var lätträknade. Han öppnade frysen och drog ut den 10
översta lådan. Blicken landade på en plastburk som han inte kände igen. Locket satt hårt, men han fick upp det. Inuti låg en midsommarkrans. Blommorna hade iskristaller längs bladen. Fräschören i färgerna förvånade honom. Blå, röda och gula blommor trotsade kylan. Påminde om sommar och sol. Andreas tyckte det kändes som en evighet sedan de dansat kring midsommarstången. Efter att han lagt in mat i kylen och frysen lämnade han skafferivarorna på köksbänken för att ta hand om dem senare. Ute hade det mörknat. Hösten fick det att skymma tidigt. Uppfarten var belyst, men han ville ändå inte lämna pojkarna i bilen för länge utan gick ut efter dem. Ovilligt följde de med in. Protesterna tystnade av löftet om att få se på teve en stund innan det var dags för kvällsbadet. Han grabbade tag i ett par toalettrullar innan han ställde balen framför källartrappsdörren och tog den öppna svängda ektrappan upp till övervåningen. Gick igenom rum efter rum. Oron följde honom hack i häl. Först genom det luftiga allrummet med det vitmålade golvet. Vidare till husets ”master bedroom” som Katrin gärna kallade det. Själv sa han sovrum om han behövde nämna det. Sängen var som vanligt oklanderligt bäddad. Överkast och filtar låg omlott och draperade sängen. Mot den höga tygklädda ryggen stod dagspuffade kuddar. Pedantiskt arrangerade i olika nyanser av brunt och grått. Han kikade in i den generöst tilltagna klädkammaren som låg bakom sovrummet, allt såg ut som vanligt. Skorna stod prydligt parvis på skohyllorna som klädde ena väggen. Skjortor och blusar hängde ordnade efter färger. Byxor och kavajer likaså. Katrins klänningar hade en egen nisch. När han krängt av sig chinosen och den matchande Ralph Laurenskjortan hängde han dem slarvigt över sin herrbetjänt. Han kände plötsligt hur kissnödig han var, passerade allrummet och smet snabbt in på toaletten. De hade haft var sitt badrum lika länge som de bott i villan. Katrin ville ha det så. Efter att ha utfört sina behov och bytt om till välanvända jeans och en gråmelerad collegetröja gick han nerför trappan igen. På nedervåningen stannade han till och lyssnade. ”Katrin?” ropade han. 11
Fortfarande inget svar förutom barnprogramledarens gälla röst som strömmade ur teven. Märkligt, var är hon? Har det hänt henne något? Han tog upp mobiltelefonen för att ringa samtidigt som han hörde ytterdörren öppnas och slås igen. Lättnaden blandades med irritationen som vann kampen. Han mötte henne i hallen. ”Var fasiken har du varit?” ”Lugna dig lite.” Hon harklade sig och flackade med blicken. ”Jag var borta hos Stina och lämnade pengar till en insamling. En av Alex fritidsfröknar ska flytta. Jag hade glömt bort det och Stina skulle köpa en blomma från oss föräldrar. Har du handlat?” Andreas följde efter henne in i köket. ”Ja, och ställt nästan allt på plats. Jag blev orolig fattar du väl? Och ja, jag ska plocka undan det som står på bänken.” ”Nej, det gör jag. Ta du hand om Alex och Fabian. Jag börjar med middagen.” Katrin suckade och började med bestämda rörelser rensa bland förpackningarna framför sig. Andreas blev stående och fastnade med blicken på en fläck på Katrins ljusa byxben. Det såg ut som en oljefläck, tveksamt om den skulle kunna tvättas bort. Han beslöt snabbt att inte väcka hennes oro över det. Det var som om Katrin kände hans blick. Hon vände sig hastigt om och frågade, ”Vill du något, eller?” Andreas släppte blicken och sänkte axlarna med en suck. ”Nej, jag går upp nu.” Han vände sig om och gick uppför trappan, det fanns inget bra eller rätt att säga. Bättre med en konkret uppgift att göra. Hellre det än att tvingas småprata med en stressad Katrin som sin vana trogen skulle dela ut order. Dessutom var han riktigt trött efter dagens arbete på sjukhuset. Som följts av Alex fotbollsträning och storhandling i ett kaotiskt snabbköp. Han gruvade sig inför kvällen, en av hans kirurgkollegor hade gått hem med feber sent på eftermiddagen. Andreas var inställd på 12
en extra journatt. Det bekom honom inte. Han var van vid att täcka schemaluckor. Obehaget kom av våndan över att behöva säga det till Katrin. Han skulle kanske inte hinna äta middag med familjen om han var tvungen att återvända till jobbet. Det första skulle hon banna honom för. Det andra skulle hon rycka på axlarna åt.
13