9789113047294

E L James

E L James FEMTIO NYANSER AV MÖRKER

Femtio nyanser av mörker Översättning: Patrik Hammarsten

Böcker av E L James: Femtio nyanser av honom Femtio nyanser av mörker Femtio nyanser av frihet

ISBN 978-91-1-304729-4 © Fifty Shades Ltd 2011 The author published an earlier serialized version of this story o ­ nline with different characters as Master of the Universe under the p ­ seudonym Snowqueen’s Icedragon.

Norstedts, Stockholm 2012 Originalets titel: Fifty Shades Darker Översättning: Patrik Hammarsten Omslag: Jennifer McGuire Omslagsbild: © E. Spek/Dreamstime.com Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2012 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

PROLOG

H

an är tillbaka. Mamma sover, eller också mår hon dåligt igen.

Jag gömmer mig och kryper ihop under köksbordet. Jag ser mamma mellan fingrarna. Hon sover i soffan. Hennes ena hand vilar på den klibbiga gröna mattan, och han har på sig sina stora kängor med det blanka spännet och står vid mamma och skriker.

Han slår mamma med ett skärp. Upp med dig! Upp med dig! Du är en störd jävla kärring. Du är en störd jävla kärring. Du är en störd jävla kärring. Du är en störd jävla kärring. Du är en störd jävla kärring. Du är en störd jävla kärring.

Mamma snyftar. Sluta. Snälla sluta. Mamma skriker inte. Mamma kryper ihop.

Jag har stoppat fingrarna i öronen och blundar. Det blir tyst.

Han vänder sig om, och jag ser kängorna när han klampar in i köket. Han håller fortfarande i skärpet. Han letar efter mig.

Han sätter sig på huk och hånler. Han luktar illa. Cigaretter och sprit. Där är du, din lilla skit.

Han väcks av ett rysligt skrik. Herregud! Han dryper av svett och hjärtat bankar. Vad i helvete? Han sätter sig upp i sängen och begraver huvudet i händerna. Helvete. De har kommit tillbaka. Det var jag som lät. Han tar ett djupt, lugnande andetag och försöker vifta bort minnet och lukten av billig whisky och gamla Camel-cigaretter.

7

KAPITEL ETT

J

ag har överlevt dag tre utan Christian, och min första dag på jobbet. Det var skönt att tänka på annat. Tiden gick fort bland alla nya ansikten, allt som skulle göras och Jack Hyde. Jack Hyde …

Han ler mot mig, hans blå ögon glittrar när han lutar sig mot mitt skrivbord. ”Utmärkt, Ana. Jag tror att vi kommer att bli ett riktigt bra team.”

På något sätt lyckas jag kröka läpparna uppåt och får fram något som liknar ett leende. ”Jag går nu, om det är okej”, mumlar jag. ”Självklart, klockan är halv sex. Vi ses i morgon.” ”Hej då, Jack.” ”Hej då, Ana.” Jag tar väskan, hänger på mig jackan och går mot dörren. Väl ute i kvällningen i Seattle tar jag ett djupt andetag. Det kan inte alls fylla tomrummet inom mig, ett tomrum som har funnits där sedan i lördags morse, en smärtsam, dov påminnelse om vad jag har förlorat.

Jag går mot busshållplatsen med hängande huvud, tittar ner i marken och tänker på hur det är att vara utan min älskade Wanda, min gamla bubbla … och Audin.

Den tanken avslutar jag omedelbart. Nej. Tänk inte på honom.

Det är klart att jag har råd med en bil, en snygg ny bil. Jag misstänker att han har varit överdrivet generös med betalningen men avfärdar det och försöker vara så känslo- och uttryckslös som möjligt. Jag får inte tänka på honom. Jag vill inte börja gråta igen, inte ute på gatan.

Lägenheten är tom. Jag saknar Kate, och jag föreställer mig hur hon ligger på en strand på Barbados och smuttar på en iskall cocktail. Jag slår på teven för att fylla tomheten med ljud och ge något 9

slags sken av sällskap, men jag varken lyssnar eller tittar. Jag sitter och stirrar tomt in i väggen. Jag är förlamad. Jag känner inget annat än smärtan. Hur länge måste jag stå ut?

Ringklockan väcker mig ur mina kval, och mitt hjärta hoppar över ett slag. Vem kan det vara? Jag trycker på snabbtelefonen. ”Bud till miss Steele.” En uttråkad, stel röst svarar, och besvikelsen väller in över mig. Jag går nedför trapporna fullständigt apatisk, och möter en ung man som står och tuggar tuggummi högljutt, håller i en stor kartong och lutar sig mot ytterdörren. Jag skriver på och tar med mig paketet upp. Lådan är stor men förvånansvärt lätt. Inuti ligger två dussin vita rosor med långa stjälkar och ett kort.

Grattis till din första dag på jobbet.

Jag hoppas att det gick bra.

Och tack för segelflygplanet. Det var väldigt omtänksamt.

Det har en hedersplats på mitt skrivbord.

Christian Jag stirrar på utskriften och tomheten i mitt bröst växer. Det är naturligtvis hans assistent som har skickat det. Christian har förmodligen inte haft mycket med det att göra. Det gör för ont att tänka på det. Jag tittar närmare på rosorna, de är väldigt vackra, och jag klarar inte av att slänga dem i soporna. Jag går lydigt in i köket och letar reda på en vas.

Och ett mönster tar form: vakna, arbeta, gråta, sova. I alla fall försöka sova. Jag kommer inte ens undan honom i mina drömmar.

Grå brinnande ögon, hans modfällda blick, hans blanka och glänsande hår, allt förföljer mig. Och musiken … så mycket musik. Jag klarar inte av att höra musik. Jag gör allt jag kan för att undvika det.

När jag hör en reklamjingel ryser jag till.

Jag har inte pratat med någon, inte ens med mamma eller Ray. Jag står inte ut inte med småprat just nu. Nej, jag vill inte veta av det. Jag har blivit en egen ö. Ett plundrat, krigshärjat land där ing10

enting växer och horisonten är dyster. Ja, det är jag. Jag kan umgås på ett opersonligt vis på jobbet, men det är allt. Om jag pratar med mamma kommer jag att bryta ihop totalt, och allt är redan brutet.

Jag har svårt för mat. När det är dags för lunch på onsdagen lyckas jag få i mig en skål yoghurt, och det är det första jag äter sedan i fredags. Jag överlever på en ny diet bestående av latte och cola light.

Det är koffeinet som håller mig i gång, men det gör mig orolig.

Jack har börjat kretsa kring mig, irritera mig, och ställa närgångna frågor. Vad vill han? Jag är artig, men jag måste hålla honom på armlängds avstånd.

Jag sitter och går igenom en hög med brev till honom och är tacksam för den distraktion enkelt arbete erbjuder. Min mejl plingar till och jag kollar genast vem det är ifrån.

Herregud. Ett mejl från Christian. Åh nej, inte här … inte på jobbet.

Från: Christian Grey Ämne: I morgon Datum: 8 juni 2011 14:05 Till: Anastasia Steele Kära Anastasia, Förlåt att jag stör dig på jobbet. Jag hoppas att det går bra. Fick du blommorna?

Jag ser att din vän har vernissage i morgon, och jag är säker på att du inte har hunnit köpa en bil, och det är långt dit. Jag skjutsar dig gärna, om du vill.

Hör av dig.

Christian Grey Vd, Grey Enterprise Holdings, Inc.

11

Mina ögon fylls av tårar. Jag reser mig snabbt från skrivbordet, rusar bort till toaletten och flyr in i ett av båsen. Josés vernissage. Jag hade helt glömt bort den, och jag lovade honom att jag skulle komma.

Fan. Christian har rätt, hur ska jag ta mig dit?

Jag tar mig för pannan. Varför har inte José ringt? Nu när jag tänker efter, varför har ingen ringt? Jag har varit så frånvarande att jag inte ens har märkt att min mobil har varit tyst.

Fan! Jag är så korkad. Jag har ju ställt in att den ska koppla vidare samtalen till min Blackberry. Helvetes jävlar. Christian har fått mina samtal, såvida han inte har kastat min Blackberry. Hur fick han tag i min mejladress?

Han vet min skostorlek, en mejladress är knappast särskilt problematiskt för honom.

Kan jag träffa honom igen? Klarar jag av det? Vill jag träffa honom? Jag blundar och lutar huvudet bakåt när all sorg och längtan kommer över mig. Det är att klart jag vill.

Kanske, kanske kan jag säga att jag har ändrat mig … Nej, nej, nej.

Jag kan inte vara tillsammans med någon som njuter av att göra mig illa, någon som inte kan älska mig.

Jag översköljs av smärtsamma minnen, segelflygplanet, hålla hand, kyssas, badkaret, hans ömhet, hans humor och hans mörka, grubblande, sexiga blick. Jag saknar honom. Det har gått fem dagar, fem ångestfyllda dagar som har känts som en evighet. Jag gråter mig till sömns på kvällarna, önskar att jag aldrig hade gått, önskar att han kunde vara annorlunda, önskar att vi var tillsammans. Hur länge ska den här hemska, överväldigande känslan hänga kvar? Jag är i skärselden.

Jag håller om mig själv, kramar mig själv hårt, håller ihop mig. Jag saknar honom. Jag saknar verkligen honom … Jag älskar honom.

Helt enkelt.

Anastasia Steele, du är på jobbet! Jag måste vara stark, men jag vill se Josés utställning och djupt inom mig finns masochisten som vill träffa Christian. Jag tar ett djupt andetag och går tillbaka till mitt skrivbord.

12

Från: Anastasia Steele Ämne: I morgon Datum: 8 juni 2011 14:25 Till: Christian Grey Hej Christian, Tack för blommorna, de är vackra.

Ja, du får gärna skjutsa mig.

Tack.

Anastasia Steele Assistent till Jack Hyde, redaktör, SIP

Jag tar upp mobilen och ser att den fortfarande är inställd på att vidarekoppla samtalen till min Blackberry. Jack sitter i möte så jag passar på att ringa José. ”Hej José. Det är Ana.” ”Hej, det var inte i går.” Hans röst är så varm och vänlig att jag är nära att bryta ihop igen. ”Jag hinner inte prata så länge. Vilken tid ska jag vara på din vernissage i morgon?” ”Du kommer ändå?” Han låter glad. ”Ja, det är klart.” Jag ser hans stora flin framför mig och ler mitt första äkta leende på fem dagar. ”Halv åtta.” ”Då ses vi då. Hej då, José.” ”Hej då, Ana.”

Från: Christian Grey Ämne: I morgon Datum: 8 juni 2011 14:27 Till: Anastasia Steele

13

Kära Anastasia, När ska jag plocka upp dig?

Christian Grey Vd, Grey Enterprise Holdings, Inc.

Från: Anastasia Steele Ämne: I morgon Datum: 8 juni 2011 14:32 Till: Christian Grey Josés vernissage börjar 19:30. Vad tycker du?

Anastasia Steele Assistent till Jack Hyde, redaktör, SIP

Från: Christian Grey Ämne: I morgon Datum: 8 juni 2011 14:34 Till: Anastasia Steele Kära Anastasia, Portland är en bit härifrån. Jag plockar upp dig 17:45.

Jag ser fram emot att träffa dig.

Christian Grey Vd, Grey Enterprise Holdings, Inc.

Från: Anastasia Steele Ämne: I morgon

14

Datum: 8 juni 2011 14:38 Till: Christian Grey Vi ses då.

Anastasia Steele Assistent till Jack Hyde, redaktör, SIP

Åh gud. Jag ska träffa Christian, och för första gången på fem dagar känner jag mig lite uppåt och tillåter mig att fundera på hur han har haft det.

Har han saknat mig? Förmodligen inte så som jag har saknat honom. Har han hittat en annan undergiven? Själva tanken gör så ont att jag viftar bort den direkt. Jag tittar på den hög med brev som jag måste sortera åt Jack och tar itu med den samtidigt som jag återigen försöker låta bli att tänka på Christian.

Den natten ligger jag och vrider och vänder mig i sängen när jag försöker somna, men det är första gången på länge som jag inte gråter mig till sömns.

Jag föreställer mig Christians ansikte och hur han såg ut senast jag såg honom, när jag gick därifrån. Jag förföljs av hans plågade ansiktsuttryck. Jag minns att han inte ville att jag skulle gå, vilket var underligt. Varför skulle jag stanna när vi hade hamnat i en återvändsgränd? Vi undvek våra egna problem, min rädsla för att bli straffad, hans rädsla för … Vad? Kärlek?

Jag lägger mig på sidan, kramar om kudden och fylls av en stor sorg. Han tror inte att han förtjänar att bli älskad. Varför känner han så? Har det något med hans barndom att göra? Hans biologiska mamma, tjackhoran? Tankarna plågar mig ända in på småtimmarna då jag så småningom somnar, helt utmattad.

Dagen tar aldrig slut och Jack är ovanligt uppmärksam. Jag misstänker att det beror på Kates plommonlila klänning och de svarta högklackade stövlarna som jag har knyckt ur hennes garderob, men 15

jag funderar inte så mycket mer på det. Jag bestämmer mig för att jag ska gå och shoppa kläder när jag får min första lön. Klänningen har blivit lite för stor för mig, men det låtsas jag inte om.

Klockan blir äntligen halv sex och jag tar min jacka och handväska och försöker lugna ner mig. Jag ska träffa honom! ”Har du en dejt i kväll?” frågar Jack när han går förbi mitt skrivbord på väg ut. ”Ja. Nej. Egentligen inte.”

Han höjer ett ögonbryn och ser väldigt intresserad ut. ”Pojkvän?”

Jag rodnar. ”Nej, en vän. En före detta pojkvän.” ”Du kanske vill ta ett glas efter jobbet i morgon? Din första vecka har varit fantastisk, Ana. Vi borde fira.” Han ler och ett otydligt men olustigt ansiktsuttryck fladdrar förbi, vilket får mig att känna mig obekväm.

Han stoppar händerna i fickorna och släntrar ut genom dubbeldörrarna. Jag rynkar på näsan bakom hans rygg. Gå ut med chefen, är det en bra idé?

Jag skakar på huvudet. Först måste jag ta mig igenom en kväll med Christian Grey. Hur ska det gå till? Jag skyndar mig in på toaletten för att göra några justeringar i sista minuten.

Det finns en stor spegel på väggen, och jag tar en lång och noggrann titt på mitt ansikte. Jag är lika blek som vanligt och har mörka ringar under mina alldeles för stora ögon. Jag ser mager och plågad ut. Jag önskar att jag hade koll på hur man sminkar sig. Jag lägger på lite mascara och eyeliner, nyper mig i kinderna och hoppas att det ska ge mig lite färg. Jag tar ett djupt andetag och fixar till håret så att det faller snyggt över ryggen. Det här får duga.

Jag ler nervöst när jag går genom entrén och vinkar till Claire i receptionen. Hon och jag skulle nog kunna bli vänner. Jack står och pratar med Elizabeth och jag går mot dörrarna. Han ler brett och skyndar sig att öppna dem åt mig. ”Efter dig, Ana”, mumlar han. ”Tack.” Jag ler besvärat.

Taylor väntar utanför. Han öppnar bakdörren. Jag sneglar osä16

kert på Jack, som har följt mig ut. Han tittar på Audin och ser ställd ut.

Jag vänder mig om och kliver in i baksätet, och där sitter han, Christian Grey, i grå kostym, utan slips, och uppknäppt vit skjorta.

Hans grå ögon strålar.

Min mun känns torr. Han ser fantastisk ut, men verkar bister. Varför? ”När åt du senast?” snäser han medan Taylor stänger dörren.

Fan. ”Hej Christian. Ja, jag är glad att se dig också.” ”Larva dig inte. Svara mig.” Hans blick är brännande.

Skit också. ”Öh … Jag åt en yoghurt till lunch. Just det … och en banan.” ”När åt du riktig mat senast?” frågar han surt.

Taylor sätter sig bakom ratten, startar bilen och kör ut i trafiken.

Jag tittar upp och ser att Jack vinkar till mig, men jag förstår inte hur han kan se mig bakom de mörka rutorna. Jag vinkar tillbaka. ”Vem var det?” fräser Christian. ”Min chef.” Jag tittar upp på den vackre mannen bredvid mig, och hans läppar är hårt sammanpressade. ”Nå? När åt du mat senast?” ”Det angår faktiskt inte dig, Christian”, mumlar jag, och känner mig utomordentligt modig. ”Allt som rör dig angår mig. Berätta.”

Nej, det gör det inte. Jag stönar frustrerat, himlar med ögonen och Christian ser på mig med smalnande ögon. För första gången på riktigt länge känner jag för att skratta. Jag biter ihop och försöker stoppa fnittret som kommer bubblande. Christians ansiktsuttryck mjukas upp medan jag kämpar med att se allvarlig ut, och ett spår av ett leende kysser hans underbart skulpterade läppar. ”Nå?” frågar han, med vänligare röst. ”Pasta vongole, i fredags”, viskar jag.

Han blundar och ser arg ut, kanske ångerfull. ”Jag förstår”, säger han, med uttryckslös röst. ”Du ser ut att ha tappat minst två kilo, kanske ännu mer sen dess. Du måste äta, Anastasia”, förmanar han.

17

Jag tittar ner på mina knutna händer. Varför får han mig alltid att känna mig som ett olydigt barn?

Han vänder sig mot mig. ”Hur mår du?” frågar han, fortfarande med vänlig röst.

Jag mår piss, faktiskt … Jag sväljer hårt. ”Om jag sa att jag mår bra skulle jag ljuga.”

Han drar efter andan. ”Jag med”, mumlar han, sträcker sig fram och tar tag i min hand. ”Jag saknar dig”, fortsätter han. Åh nej. Hud mot hud. ”Christian, jag …” ”Ana, snälla. Vi måste prata.”

Jag kommer att börja gråta. Nej. ”Christian, jag … snälla … jag har gråtit så mycket”, viskar jag och försöker hålla tillbaka känslorna. ”Älskling, nej.” Han drar i min hand och plötsligt sitter jag i hans knä. Han håller om mig och sticker sin näsa i mitt hår. ”Jag har saknat dig så mycket, Anastasia”, viskar han.

Jag vill ta mig ur hans grepp, hålla något slags avstånd, men han håller armarna om mig. Han trycker mig mot sitt bröst. Jag smälter. Åh, det är här jag vill vara.

Jag lutar mitt huvud mot honom och han pussar mitt hår om och om igen. Det här är hemma. Han doftar linne, sköljmedel, duschtvål och min favoritdoft: Christian. Jag tillåter mig att låtsas som om allt kommer att bli bra, och det lugnar min härjade själ.

Efter några minuter stannar Taylor och parkerar, trots att vi fortfarande är kvar i staden. ”Kom” – Christian flyttar sig åt sidan – ”vi är framme.”

Va? ”Helikopterplattan, uppe på taket.” Christian tittar bort mot huset för att visa vad han menar.

Naturligtvis. Charlie Tango. Taylor öppnar dörren och jag glider ut. Han ger mig ett varmt, farbroderligt leende som får mig att jag känna mig trygg. Jag ler tillbaka. ”Jag borde ge tillbaka din näsduk.”

18

”Behåll den, miss Steele, slit den med hälsan.”

Jag rodnar medan Christian går runt bilen och tar min hand. Han tittar frågande på Taylor, som stirrar tillbaka, helt oberörd, utan att avslöja något. ”Nio?” säger Christian. ”Ja, sir.”

Christian nickar medan han vänder sig om och leder mig genom dubbeldörrarna in i den storslagna foajén. Jag njuter av att känna hans hand och hans långa, händiga fingrar kring mina. Den välbekanta dragningskraften finns där. Jag dras med, som Ikaros mot sin sol. Jag har redan brunnit, och ändå är jag här igen.

Vi kommer fram till hissarna och han trycker på ”hit”-knappen.

Jag tittar upp på honom och han småler gåtfullt. När dörrarna öppnas släpper han min hand och leder in mig.

Dörrarna stängs och jag vågar ta en andra titt. Han sneglar ner på mig, och det finns där i luften mellan oss, det elektriska. Man kan ta på det. Jag kan nästan känna smaken, det pulserar mellan oss och för oss tillsammans. ”Jisses”, flämtar jag till medan jag gottar mig i denna intensiva, rent fysiska och uråldriga dragningskraft. ”Jag känner det också”, säger han med dunkel och intensiv blick.

Lusten samlar sig, mörk och livsfarlig, i mitt skrev. Han tar tag i min hand, smeker min knoge med tummen och djupt inuti mig drar musklerna ihop sig, hårt och härligt.

Hur kan han fortfarande få mig att reagera så här? ”Bit dig inte i läppen, snälla Anastasia”, viskar han.

Jag ser intensivt på honom och släpper taget om läppen. Här, nu, i hissen. Hur skulle jag kunna låta bli? ”Du vet hur det känns för mig”, mumlar han.

Jaså, jag kan fortfarande påverka honom. Min inre gudinna vaknar upp efter fem dagars tjurande.

Plötsligt öppnas dörrarna och bryter förtrollningen. Vi är på taket. Det är blåsigt och jag fryser, trots att jag har min svarta jacka.

Christian håller armen om mig, drar mig intill sig och vi skyndar oss 19

fram till Charlie Tango som står med långsamt snurrande rotorblad mitt på helikopterplattan.

En man i mörk kostym, lång, blond och med fyrkantig haka, hoppar ut och springer hukande fram till oss. Han skakar hand med Christian och skriker för att överrösta helikoptern. ”Klar för avfärd, sir. Hon är din!” ”Är alla kontroller gjorda?” ”Ja, sir.” ”Hämtar du henne kring halv åtta?” ”Ja, sir.” ”Taylor väntar på dig nere på gatan.” ”Tack ska du ha, mr Grey. Ha en trevlig resa till Portland. Miss.”

Han hälsar på mig. Christian nickar, hukar sig och leder mig mot helikopterdörren utan att släppa taget om mig.

När vi har satt oss spänner han fast mitt bälte och drar åt ordentligt. Han ser menande på mig och ler hemlighetsfullt. ”Nu sitter du nog där du ska”, mumlar han. ”Jag måste säga att jag gillar att se dig fastspänd. Rör inget.”

Jag blir alldeles knallröd, och han drar sitt pekfinger längs min kind innan han ger mig hörlurarna. Jag skulle vilja röra dig också, men du låter inte mig göra det. Jag rynkar pannan. Dessutom har han spänt fast mig så hårt att jag knappt kan röra mig själv.

Han sätter sig i sin stol, spänner fast sig och gör sedan de kontroller som krävs. Han är så kompetent. Han tar på sig hörlurarna, slår till en brytare och rotorn ökar farten, det är öronbedövande.

Han vrider sig och ser på mig. ”Är du beredd, älskling?” Hans röst ekar i hörlurarna. ”Ja.” Han ler pojkaktigt. Oj. Det var länge sedan jag såg det. ”Sea-Tac-tornet, det här är Charlie Tango, Golf – Golf Echo Hotel, klart för avfärd mot Portland via PDX. Vänligen bekräfta, kom.”

Den stela rösten i kontrolltornet svarar och ger instruktioner. ”Uppfattat, tornet. Charlie Tango klar, klart slut.” Christian slår 20

till två brytare, tar tag i spaken och helikoptern lyfter långsamt och mjukt upp mot kvällshimlen.

Seattle och min mage blir kvar nedanför oss, och det finns så mycket att se. ”Vi har jagat gryningen, Anastasia, nu kommer skymningen”, hör jag honom säga i hörlurarna. Jag vänder mig mot honom och gapar förvånat.

Vad betyder det? Hur kommer det sig att han kan säga så romantiska saker? Han ler, och jag kan inte låta bli att le blygt tillbaka. ”Det finns mycket mer att se den här gången, vid sidan av kvällssolen”, säger han.

När vi flög till Seattle senast var det mörkt, men den här kvällen är utsikten fantastisk, otrolig, bokstavligt talat. ”Där ligger Escala.” Han pekar mot byggnaden. ”Där ligger Boeing, och där ser du lite av Space Needle.”

Jag vrider på huvudet. ”Jag har aldrig varit där.” ”Vi kan gå dit tillsammans, vi kan äta där.” ”Det är slut mellan oss, Christian.” ”Jag vet. Jag kan ändå ta med dig dit och bjuda dig på mat.” Han stirrar på mig.

Jag skakar på huvudet och bestämmer mig för att inte reta upp honom. ”Det är väldigt vackert här uppe, tack ska du ha.” ”Visst är det imponerande?” ”Att du kan det här är imponerande.” ”Smicker från er, miss Steele? Men jag har många strängar på min lyra.” ”Det är jag fullt medveten om, mr Grey.”

Han vänder sig mot mig och flinar, och för första gången på fem dagar slappnar jag av lite grann. Det här kanske inte blir så jobbigt. ”Hur går det på det nya jobbet?” ”Bra, tack. Intressant.” ”Hur är din chef?” ”Han är helt okej.” Hur ska jag kunna berätta för Christian att Jack får mig att känna mig obekväm? Christian sneglar på mig.

21

”Vad är det?” frågar han. ”Inget, förutom det självklara.” ”Det självklara?” ”Ibland är du riktigt trög, Christian.” ”Trög? Jag? Jag vet inte riktigt om jag tycker om er ton, miss Steele.” ”Slipp då.”

Hans läppar formas till ett leende. ”Jag har saknat din rappa tunga, Anastasia.”

Jag drar efter andan och vill skrika: Jag har saknat dig, hela dig, inte bara din tunga! Men jag håller tyst och tittar ut ur Charlie Tangos guldfiskskål till vindruta medan vi fortsätter söderut. Det skymmer till höger om oss, solen står lågt vid horisonten, stor, flammande orange – och jag är återigen Ikaros som flyger alldeles för nära.

Skymningen följer oss från Seattle, och himlen är översköljd av opaler, rosenkvarts och akvamariner som har vävts samman som endast Moder Jord kan. Det är en klar och kylig kväll, och ljusen i Portland blinkar och blänker och välkomnar oss när Christian sätter ner oss på helikopterplattan. Vi befinner oss på taket av den underliga bruna byggnad som vi lämnade för mindre än tre veckor sedan.

Det har knappt gått någon tid alls. Ändå känns det som om jag har känt Christian i hela mitt liv. Han stänger av Charlie Tango genom att trycka på olika strömbrytare så att rotorbladen stannar, och så småningom hör jag bara mina egna andetag i lurarna. Hmm. Plötsligt kommer jag att tänka på Thomas Tallis. Jag blir alldeles blek. Jag vill inte tänka på det just nu.

Christian knäpper loss sig själv och lutar sig fram för att hjälpa mig. ”Gick resan bra, miss Steele?” frågar han med vänlig röst och brinnande blick. ”Ja, tack, mr Grey”, svarar jag artigt. ”Då går vi och tar en titt på pojkens bilder.” Han sträcker ut sin hand, jag tar den och stiger ur Charlie Tango.

Vi möts av en gråhårig man med ett brett leende, och jag känner igen den gamle mannen från förra gången vi var här.

22

”Joe.” Christian ler, släpper min hand och ger Joe ett varmt handslag. ”Håll koll på henne åt Stephan. Han kommer nån gång mellan åtta och nio.” ”Ska bli, mr Grey. Miss”, säger han och nickar åt mitt håll. ”Er bil står utanför, sir. Och hissen är trasig. Ni blir tvungna att ta trapporna.” ”Tack, Joe.” Christian tar min hand och vi går mot trapphuset. ”Tur för dig att det bara är tre trappor, med de där klackarna”, muttrar han surt.

Eller hur. ”Tycker du inte om stövlarna?” ”Jag tycker om dem väldigt mycket, Anastasia.” Hans blick blir mörkare och jag känner att han kanske tänker säga något annat, men det gör han inte. ”Kom. Vi tar det försiktigt. Jag vill inte att du ska ramla och bryta nacken av dig.”

Vi sitter tysta medan chauffören kör oss till galleriet. Min ångest har kommit tillbaka med full kraft, och jag inser att vi befann oss i stormens öga ombord på Charlie Tango. Christian är tyst och tankfull … Orolig, till och med, det lättsinne vi kände tidigare har försvunnit. Jag vill säga så mycket, men den här resan är alldeles för kort. Christian tittar fundersamt ut genom rutan. ”José är bara en vän”, mumlar jag.

Christian vänder sig mot mig och ser på mig, hans blick är mörk och avvaktande och avslöjar ingenting. Hans mun – åh, hans mun – är distraherande och störande. Jag minns när den var på mig, överallt. Min hud blir varm. Han skruvar på sig och ser bister ut. ”De där vackra ögonen är för stora för ditt ansikte, Anastasia.

Lova mig att äta mer.” ”Ja, Christian, jag ska äta”, svarar jag automatiskt, en platthet. ”Jag menar det.” ”Gör du verkligen det?” Jag låter föraktfull, kan inte låta bli. Ärligt 23

talat, att han bara vågar, han som har låtit mig lida alla helvetets kval under de senaste dagarna. Nej, det stämmer inte. Jag har låtit mig själv lida alla helvetets kval. Nej. Det var han. Jag skakar förvirrat på huvudet. ”Jag vill inte bråka med dig, Anastasia. Jag vill ha dig tillbaka, och jag vill att du ska vara frisk”, säger han. ”Men inget har förändrats.” Du har fortfarande femtio nyanser. ”Vi får prata på vägen tillbaka. Vi är framme.”

Bilen stannar utanför galleriet, och Christian stiger ur och lämnar mig mållös. Han öppnar dörren åt mig, och jag kliver ut. ”Varför gör du så där?” Jag är mer högljudd än jag hade tänkt. ”Gör vad?” Christian är förvånad. ”Säger såna saker och sen bara tystnar.” ”Vi är här nu, Anastasia. Där du vill vara. Nu gör vi det vi ska och pratar efteråt. Jag har ingen lust att ställa till en scen mitt ute på gatan.”

Jag ser mig omkring. Han har rätt. Det är för offentligt. Jag pressar ihop läpparna medan han stirrar ner på mig. ”Okej”, muttrar jag surt. Han tar tag om min hand och leder mig in i lokalen.

Vi är inne i en ombyggd lagerlokal med tegelväggar, mörka trägolv och vita rörledningar. Det är luftigt och modernt, och det är rätt många människor här som går omkring på gallerigolvet, smuttar på vin och beundrar Josés verk. Just då glömmer jag mina sorger och inser att José har förverkligat sin dröm. Bra jobbat, José! ”God kväll och välkomna till José Rodriguez utställning.” Vi välkomnas av en ung svartklädd kvinna med kort brunt hår, knallrött läppstift och stora runda örhängen. Hon tittar snabbt på mig, på Christian mycket längre än nödvändigt och sedan på mig igen, och hon blinkar till samtidigt som hon rodnar.

Jag rynkar pannan. Han är min – eller var. Jag försöker undvika att se bister ut. Hon försöker fokusera blicken och blinkar igen. ”Åh, det är du, Ana. Du får berätta vad du tycker sen.” Hon ler, ger mig en broschyr och pekar mot ett bord med dryck och tilltugg.

24

”Känner du henne?” frågar Christian surt.

Jag skakar på huvudet, lika frågande som han.

Han rycker på axlarna. ”Vad vill du dricka?” ”Jag tar ett glas vitt vin, tack.”

Han rynkar pannan, men håller sin tunga i styr och går bort till baren. ”Ana!” José kommer farande genom folkvimlet.

Oj! Han har kostym på sig. Han ser bra ut och strålar av glädje.

Han omfamnar mig med en hård kram. Och jag känner att tårarna kommer. Min vän, han är min ende vän nu när Kate är bortrest. Ögonen fylls av tårar. ”Jag är så glad att du kunde komma, Ana”, viskar han i mitt öra.

Plötsligt skjuter han mig ifrån sig och granskar mig. ”Va?” ”Hur mår du? Du ser, ja, annorlunda ut. Dios mío, har du tappat i vikt?”

Jag blinkar och hejdar tårarna – inte han också. ”Jag mår bra, José.

Jag är bara så glad för din skull. Grattis till utställningen.” Jag tvekar när jag ser oron i hans välbekanta ansikte, men jag måste bita ihop. ”Hur kom du hit?” frågar han. ”Med Christian”, säger jag lite tveksamt. ”Jaså.” José stelnar till och släpper taget om mig. ”Var är han?”

Han blir allvarlig. ”Där borta, han hämtar nåt att dricka.” Jag nickar åt Christians håll och ser att han pratar med någon som också står i kön. Christian tittar upp och våra blickar möts. Och just i det ögonblicket blir jag helt paralyserad, jag stirrar på denne otroligt vackre man som ser på mig på något ogripbart vis. Hans blick är så het att den bränns, och för ett ögonblick finns bara han och jag.

Jisses … Den här vackre mannen vill ha mig tillbaka, och djupt inom mig vecklar glädjen ut sig som en blomma i gryningen. ”Ana!” José avbryter mig och jag dras tillbaka till nuet. ”Jag är så glad att du kom. Du, jag måste varna dig …”

25

Plötsligt avbryts han av fröken Korthårig-med-rött-läppstift. ”José.

Journalisten från Portland Printz vill träffa dig. Kom.” Hon ler artigt mot mig. ”Visst är det häftigt? Berömmelse.” Han flinar och jag kan inte låta bli att flina tillbaka, han är så glad. ”Vi ses senare, Ana.” Han pussar mig på kinden och jag ser på medan han går bort till en ung kvinna som står bredvid en lång, gänglig fotograf.

Josés fotografier är överallt, och vissa har förstorats upp på dukar.

De är både svartvita och i färg. Flera av landskapen är överjordiskt vackra. Ett av fotografierna är taget nära sjön i Vancouver, det är tidigt på kvällen och rosa moln speglas i den stilla vattenytan. Jag rycks plötsligt med av lugnet och friden. Det är helt fantastiskt.

Christian ställer sig bredvid mig och ger mig ett glas vin. ”Duger det?” Min röst låter normalare nu.

Han tittar frågande på mig. ”Vinet.” ”Nej. Det gör det sällan på den här sortens tillställningar. Pojken har verkligen talang, eller hur?” Christian beundrar bilden av sjön. ”Varför tror du annars att jag bad honom ta porträttbilden av dig?” Jag låter uppenbart stolt. Han flyttar oberört blicken mellan mig och fotografiet. ”Christian Grey?” Fotografen från Portland Printz kommer fram till Christian. ”Får jag ta en bild på er, sir?” ”Visst.” Christian döljer sin missbelåtenhet. Jag backar undan, men han tar min hand och drar mig intill sig. Fotografen tittar på oss och kan inte dölja sin förvåning. ”Tack ska du ha, mr Grey.” Han tar några bilder. ”Miss …?” frågar han. ”Ana Steele”, svarar jag. ”Tack ska du ha, miss Steele.” Han kilar iväg. ”Jag letade efter bilder på dig och dina dejter på nätet. Det finns inga. Det var därför Kate trodde att du var homosexuell.”

Christians mun rycker till och han ler. ”Det förklarar din malplacerade fråga. Nej, jag går inte på dejter, Anastasia, bara med dig.

26

Men det vet du.” Han är lågmäld och låter uppriktig. ”Så du gick aldrig ut med …” Jag tittar mig nervöst omkring för att vara säker på att ingen hör oss. ”… dina undergivna?” ”Ibland. Inte på dejter. Bara shopping.” Han rycker på axlarna, utan att bryta ögonkontakten.

Aha, bara i lekrummet, den sammetsröda tortyrkammaren och hans lägenhet. Jag vet inte vad jag ska tycka om det. ”Bara med dig, Anastasia”, viskar han.

Jag rodnar och tittar ner. Han bryr sig om mig, på sitt sätt. ”Din vän verkar arbeta mer med landskap än porträtt. Vi går en sväng.” Jag tar hans utsträckta hand.

Vi går förbi några fler bilder, och jag lägger märke till ett par som nickar mot mig och ler som om de känner mig. Det måste bero på att jag är tillsammans med Christian, men en ung man stirrar verkligen.

Underligt.

Vi rundar ett hörn och nu förstår jag varför alla har tittat så konstigt på oss. På den bortre väggen hänger sju jättelika porträtt – av mig.

Jag stirrar tomt på dem, överväldigad, och blir alldeles blek. Jag: med putande mun, skrattande, bister, allvarlig, road. I närbild, i svartvitt.

Helvete! Jag minns att José brukade hålla på med kameran när han hälsade på och när jag följde med honom som chaufför och fotoassistent. Jag trodde att han tog några kort på måfå. Inte de här närgångna fotografierna.

Christian stirrar, alldeles stum, på var och en av bilderna. ”Jag är tydligen inte ensam”, mumlar han kryptiskt och pressar ihop läpparna till ett streck.

Jag tror att han är arg. ”Ursäkta mig”, säger han och naglar fast mig med sin klara blick.

Han går mot receptionen.

Vad är det med honom den här gången? Jag tittar på som förtrollad medan han diskuterar livligt med fröken Korthårig-med-röttläppstift. Han fiskar upp plånboken och tar fram sitt kreditkort.

27

Fan. Han måste ha köpt en av dem. ”Hallå där. Det är du som är musan. De här bilderna är jättebra.”

Jag blir skrämd av en ung man med blond kalufs. Jag känner en hand vid min armbåge och Christian är tillbaka. ”Du är lyckligt lottad”, säger den blonda kalufsen till Christian, som bara stirrar på honom. ”Det är jag”, muttrar han surt, medan han drar mig åt sidan. ”Köpte du en av dem?” ”En av dem?” fnyser han utan att vända blicken från dem. ”Köpte du fler än en?”

Han himlar med ögonen. ”Jag köpte allihop, Anastasia. Jag vill inte att nån okänd ska kunna sitta hemma och kolla på dig.”

Först känner jag för att skratta. ”Du vill hellre göra det själv, menar du?” retas jag.

Han blänger på mig, överrumplad av min fräckhet, tror jag, men han försöker dölja hur road han är. ”Ja, faktiskt.” ”Pervo”, mimar jag och biter mig i underläppen för att inte le.

Han tappar hakan och nu syns det tydligt att han tycker att det är kul. Han stryker sig eftertänksamt på kinden. ”Jag kan inte invända mot den analysen, Anastasia.” Han skakar på huvudet och hans ögon ser glada ut. ”Jag skulle gärna diskutera det vidare med dig, men jag är bunden av ett sekretessavtal.”

Han suckar, ser på mig, och blicken blir allvarlig. ”Du anar inte vad jag skulle vilja göra med din uppkäftiga mun”, muttrar han.

Jag flämtar, fullt medveten om vad han menar. ”Det var oförskämt sagt.” Jag försöker låta chockerad och lyckas. Är han helt gränslös?

Han hånflinar uppsluppet och ser sedan bister ut. ”Du ser väldigt avslappnad ut på de där bilderna, Anastasia. Jag ser dig sällan sån.”

Va? Hallå? Byte av samtalsämne – snacka om felslut – från lekfull till allvarlig.

28

Jag rodnar och tittar ner. Han rätar upp mitt huvud, och jag andas häftigt när hans fingrar nuddar mig. ”Jag vill att du ska vara så där avslappnad när du är med mig”, viskar han. Allt skämtande är som bortblåst.

Nu vaknar glädjen inom mig igen. Men hur har det här gått till?

Vi har ju problem. ”Då måste du sluta skrämma mig”, fräser jag. ”Du måste lära dig att kommunicera och berätta vad du känner”, fräser han tillbaka med glödande blick.

Jag drar ett djupt andetag. ”Du ville att jag skulle vara undergiven, Christian. Det är problemet. Det ligger i själva innebörden av undergiven, det skrev du i ett mejl.” Jag tystnar och försöker komma ihåg vad det stod. ”Jag tror att synonymerna var, jag citerar: ’undfallande, foglig, underkastad, passiv, lätthanterlig, resignerad, tålmodig, medgörlig, beskedlig, kuvad.’ Jag skulle inte se på dig. Inte tilltala dig förrän du gav mig tillåtelse. Vad förväntar du dig?” Jag väser fram orden.

Han ser ännu bistrare ut när jag fortsätter. ”Det är väldigt förvirrande att vara tillsammans med dig. Du vill inte att jag ska trotsa dig, men samtidigt gillar du min ’uppkäftighet”’.

Du vill ha lydnad men inte alltid, för då kan du straffa mig. Jag vet varken ut eller in när jag är med dig.”

Hans ögon smalnar till springor. ”Det ligger nåt i det ni säger, som vanligt, miss Steele.” Hans röst är iskall. ”Kom, nu går vi och äter.” ”Vi har ju bara varit här i en halvtimme.” ”Du har sett bilderna, du har pratat med pojken.” ”Han heter José.” ”Du har pratat med José, den man som, senast jag såg honom, försökte pressa in sin tunga mellan dina motvilliga läppar när du var redlöst berusad”, morrar han. ”Han har aldrig slagit mig”, vräker jag ur mig.

Christian rynkar ögonbrynen och ilskan dryper ur varenda por. ”Det var lågt, Anastasia”, viskar han hotfullt.

Jag bleknar och Christian drar handen genom sitt hår, stel av il29

skan som han knappt kan hålla tillbaka. Jag möter hans blick. ”Vi ska gå och äta nånting. Du håller på att försvinna mitt framför ögonen på mig. Hitta pojken, säg hej då.” ”Snälla, kan vi inte stanna ett tag till?” ”Nej. Gå. Nu. Säg hej då.”

Jag blänger på honom, mitt blod kokar. Jävla kontrollfreak. Arg är bra. Arg är bättre än gråtmild.

Jag tar blicken från honom och försöker få syn på José. Han pratar med några unga kvinnor. Jag skrider iväg mot honom och bort från Femti. Ska jag behöva göra precis som han säger bara för att han tog med mig hit? Vem fan tror han att han är?

Tjejerna lyssnar uppmärksamt på José. En av dem flämtar till när jag närmar mig, hon känner säkert igen mig från bilderna. ”José.” ”Ana. Ursäkta mig, tjejer.” José ler mot dem och lägger armen om mig, och på ett plan är det roligt – José smickrar in sig bland damerna. ”Du ser arg ut”, säger han. ”Jag måste gå”, muttrar jag tjurskalligt. ”Men du kom ju nyss.” ”Jag vet, men Christian måste åka tillbaka. Bilderna är fantastiska, José, du är verkligen duktig.”

Han strålar. ”Det var härligt att se dig.”

José ger mig en riktig björnkram och snurrar mig så att jag ser Christian på andra sidan av galleriet. Han rynkar pannan, och jag förstår att han gör det för att José håller om mig. Därför är jag väldigt beräknande och lägger armarna om Josés hals. Christian ser ut som om han ska smälla av. Han stirrar riktigt ondskefullt och börjar långsamt gå mot oss. ”Tack för att du förvarnade mig om bilderna”, mumlar jag. ”Fan. Förlåt, Ana. Jag borde ha berättat det. Gillar du dem?” ”Öh … Jag vet inte”, svarar jag ärligt, tillfälligt ur balans på grund av frågan. ”De är i alla fall sålda, nån gillar dem. Häftigt, va? Du är ett drag30

plåster.” Han kramar om mig hårdare när Christian kommer fram till oss och blänger på mig. José ser inte det, som tur är.

José släpper mig. ”Hör av dig, Ana. God kväll, mr Grey.” ”Mycket imponerande, mr Rodriguez.” Christian låter hövlig, men iskall. ”Jag beklagar att vi inte kan stanna längre, men vi måste åka tillbaka till Seattle. Anastasia?” Han betonar vi på ett subtilt sätt och tar mig i handen samtidigt som han säger det. ”Hej då, José. Grattis än en gång.” Jag ger honom en snabb puss på kinden, och sedan hinner jag knappt med när Christian släpar mig ut ur lokalen. Jag vet att han kokar av undertryckt vrede, men det gör jag också.

Han tittar åt båda hållen, går sedan åt vänster och drar plötsligt in mig i en gränd där han trycker upp mig mot väggen. Han tar tag i mitt huvud med båda händerna och tvingar mig att se in i hans ivriga, beslutsamma ögon.

Jag drar efter andan och hans mun anfaller. Han kysser mig, våldsamt. Våra tänder slår i varandra lite lätt, sedan för han in sin tunga i min mun.

Begäret exploderar som ett fyrverkeri i hela min kropp, och jag besvarar hans kyss, matchar hans glöd, knyter mina händer i hans hår, drar i det, hårt. Han stönar, ett mörkt sexigt ljud från hans hals som genljuder i mig, och hans hand rör sig längs min kropp, ner till min höft, hans fingrar gräver sig in i huden genom den plommonlila klänningen.

Jag fyller kyssen med de senaste dagarnas ångest och hjärtesorg, binder honom till mig, och då slår det mig att han – just i det passionerade ögonblicket – gör samma sak, han känner likadant.

Han avbryter kyssen, flåsande. Hans ögon strålar av lust och antänder det redan upphettade blod som pulserar i min kropp. Min mun är helt slapp när jag försöker få ner lite värdefull luft i lungorna. ”Du. Är. Min”, morrar han, och betonar varje ord. Han skjuter mig ifrån sig, böjer sig ner och sätter händerna på knäna som om han har sprungit ett maraton. ”För guds skull, Ana.” 31

Jag lutar mig mot väggen, flämtar och försöker kontrollera min kropps våldsamma reaktion, försöker finna jämvikt. ”Förlåt”, viskar jag när jag kan andas igen. ”Exakt. Jag fattar vad du sysslade med. Vill du vara med fotografen, Anastasia? Han har ju uppenbarligen känslor för dig.”

Jag skakar skyldigt på huvudet. ”Nej. Vi är bara vänner.” ”Jag har försökt undvika starka känslor i hela mitt liv. Men du …

Du frammanar känslor som är helt främmande för mig. Det är väldigt …” Han letar efter rätt ord. ”Oroande.” ”Jag gillar kontroll, Ana, och i närheten av dig” – han reser sig och ser intensivt på mig – ”försvinner den.” Han viftar förstrött med handen, drar den genom håret och tar ett djupt andetag. Han tar tag i min hand. ”Kom, vi behöver prata. Och du behöver äta.”

32