Erling Kagge
HISTORIEN OM NORDPOLEN
Myter, äventyr och smältande is
Översatt av Kjell Waltman
HISTORISKA MEDIA
Historiska Media
Bantorget 3
222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
Originalets titel: Nordpolen. Natur, myter, eventyrslyst og smeltende is © Kagge Forlag 2024
Published in agreement with Stilton Agency
© Den svenska utgåvan: Historiska Media 2025
Översättning: Kjell Waltman
Sättning: Frederic Täckström/Stilbildarna i Mölle
Omslag: Lönegård & Co
Omslagsbild: Børge Ousland
Tryck: ScandBook AB, Falun 2025
Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
ISBN: 978-91-8050-632-8
geografiska nordpolen
imaginära nordpolen
Innehåll
att se världen på ett nytt sätt
Den moderna expeditionens ursprung
Idén om att segla till Nordpolen föds
Nederländerna – hjältemodiga och lidande polarfarare
det okändas makt över människan
En feministisk ikon på Nordpolen
Kommendören, baronen och den blivande lorden
Ryssarna vänder blicken norrut
Det sublima – och det ärofulla lidandet
Frankensteins färd mot Nordpolen
Historiens första försök till internationellt samarbete i Arktis
Jeannette-expeditionen – drömmen om att följa
Till Geir Randby
… de flesta känner sig tillfreds alltför tidigt, och det är anledningen till att det finns så föga visdom i världen. 1 Fridtjof Nansen
Människan måste köpa sin framtida lycka med smärta.2 Fjodor Dostojevskij
Förord
när børge ousland och jag den 4 maj 1990 kom fram till Nordpolen var vi de första som nådde polpunkten på skidor utan vare sig hundar, depåer eller motoriserade hjälpmedel. Vi hade varit på väg i femtioåtta dagar; vi hade av och till pratat med varandra, men i stort sett hade vi fullt upp med att gå upp tidigt varje morgon och ta ett steg i taget.
I flera år var jag övertygad om att det viktigaste med Nordpolen var att komma dit. Att vinna en kapplöpning och sätta rekord. Under de drygt två år som förberedelserna tog tänkte jag enbart på detta: att nå Nordpolen. Det kan låta konstigt, men utmaningen var som en djup förälskelse: Jag tänkte på den när jag steg upp på morgonen, under hela dagen och när jag lade mig på kvällen. När det var snö åkte jag skidor, och när det inte var snö åkte jag rullskidor och drog traktordäck efter mig. Jag var besatt av att komma till Nordpolen. Polarfarare bör vara det.
”Vi träffas här om två dagar”, sa piloten när vi den 8 mars samma år landade längs iskanten i norra ändan av Ellesmereön. Flygplanets termometer visade -52 °C, och piloten sa orden sakligt, utan minsta antydan till ironi, det var som om han bara konstaterade ett faktum. Efter femton år som pilot i kanadensiska Arktis var han van vid att se expeditioner avbrytas, människor ge upp. Det var tidigt på eftermiddagen, solen höll redan på att gå ned i sydsydväst, och vi lämpade ut pulkorna ur flygplanet. I ljuset från den lågt stående solen såg vi norrut, inåt land i mörkret, mot packisen. Vid Nordpolen, 770 kilometer längre norrut, hade solen inte stigit över horisonten på ett halvår.
I början av mars är det ungefär lika kallt i det här området oavsett
om solen skiner eller inte. Även när himlen är blå är ljuset svagt från den lågt stående solen – där vi stod kastade vi knappt någon skugga. Solen gav ingen värme. Temperaturen är så låg att partiklar med lukt – bakterier, föroreningar, nederbörd och fukt – raskt fryser till is. När jag stod där på isen kände jag till min förvåning plötsligt doften av blommor. Först förstod jag ingenting, men så insåg jag att co-piloten Patricia måste ha tagit parfym på sig innan hon gav sig av. När jag några minuter senare såg flygplanet lyfta från isen kände jag att det hade tagit lukten med sig.
I pulkorna hade vi stuvat allt som vi trodde att vi skulle komma att behöva: sextio dagsransoner med torkat kött, havregryn, fett, choklad och modersmjölksersättning samt sjuttio dagars förbrukning – två deciliter per man och dag – av kemiskt ren bensin till primusköket. Vi visste inte hur många dagar expeditionen skulle ta i anspråk, men om skulle vi få slut på mat så var planen att ha kvar bensin till att smälta is, så att vi skulle kunna klara de sista milen med bara vatten som näring. Varje pulka vägde 120 kilo. Vi hade var sin sovsäck, förutom en tvåmannasovsäck som rymde oss båda för att hålla värmen, och liggunderlag, det ovannämnda primusköket, karta, tält och – om vi skulle råka bli angripna av en isbjörn – två Smith & Wesson .44 Magnum. Vi hade inga reservdelar, men 1 256 gram med verktyg.
Det skulle visa sig att ingenting hade packats ned i onödan.
Det var först när vi kom fram till Nordpolen, femtioåtta dagar efter det att jag hade känt blomdoften från Patricias parfym, som jag förstod att jag hade misstagit mig. Min mångåriga kärlek handlade inte om att nå själva polen utan om att övervinna smärta, köld, hunger och faror på vägen.
Nordpolen är jordklotets nav. Den är en fast punkt som vi människor – och alla hav, länder och kontinenter – nästan omärkligt rör oss runt. När man befinner sig på norra halvklotet och ser upp på natthimlen, in i stjärnhavet, märker man att inte bara varje himlakropp, utan också alla stjärnorna – med ett undantag: Polstjärnan – rör sig i en cirkel runt polpunkten.
Nordpolens position gör att dess historia skiljer sig från andra orters på jorden. Ju mer jag har läst om, lärt mig om och tänkt på Nordpolen, desto tydligare blir det för mig att dess historia är en berättelse om hur respekten och känslorna för allt som inte är skapat av människor förändras. Nordpolens historia är historien om vårt förhållande till naturen.
Denna historia handlar om naturens skönhet och brutalitet.
Den handlar om människors kärlek till drömmar och om deras önskan om att kontrollera och exploatera naturen.
I över 2,7 miljoner år har Nordpolen varit täckt av is, som vilar på ett hav som är upp till 4 807 meter djupt. Isen runt Nordpolen handlar också om sårbarhet – det är det här området på jorden som i dag värms upp fortast.
Kampen om prestige och längtan efter berömmelse drar människor mot isen överst på jorden. Det gör även girighet och bedrägeri. Jag upplever att detta är krafter som varierar kraftigt i styrka men som ändå har blivit starkare under de senaste decennierna – allt medan packisen smälter.
För mig handlar historien om Nordpolen också om två bestämda sätt att vara: att förundras, och låta denna förundran bli själva drivkraften i livet. Och att känna äventyrslust. Äventyrslust – detta fascinerande uttryck som består av ”äventyr” och ”lust”, två ord jag håller högt när de står skrivna var för sig och som jag älskar när de är sammanskrivna.
Historiker brukar som regel skriva på basis av vad människor har upplevt eller berättat, men den längsta delen av Nordpolens historia är i hög grad skapad av människors förundran inför det okända.
Historien om Nordpolen är en annorlunda berättelse, eftersom de första polarfararna endast reste till Nordpolen i tanken. I historiens början hade människorna inte varit i närheten av polpunkten.
I förhistorisk tid, under hela bronsåldern, järnåldern och medeltiden, försökte människor förstå Nordpolen genom att studera
stjärnhimlen, lyssna till varandra och förundras. De frågor som astronomer, astrologer, geografer och filosofer ställde sig var många, och deras föreställningsförmåga var imponerande. Hurdant är ljuset, färgerna och vegetationen där uppe? Består nordområdena av fastland? Bor det människor och djur där? Svaren påminde ofta om varandra. Man menade att Nordpolen var ett högt, glänsande, magnetiskt berg och den punkt på jorden som låg närmast gudarna.
Några ansåg till och med att den var ett förlorat paradis, där Adam och Eva en gång hade bott. På Nordpolen hade det varit – och var kanske fortfarande – ljust, varmt och bördigt.
Under århundradena därefter, under hela renässansen och upplysningen, växte i Europa intresset för att utforska hela den okända världen. Genom att studera himlen förstod Nicolaus Copernicus (1473–1543) hur jorden rör sig. Den polske astronomen utgick från att världen styrs av naturlagar och visade att solen låg i solsystemets centrum, inte jorden. Källan till kunskap var nu människors erfarenheter, inte Gud. Den italienske filosofen Giordano Bruno (1548–1600) försökte övertyga sina samtida om att det fanns otaliga solsystem och att universum var oändligt. Han brändes på bål för sitt kätteri.
Under 1400- och 1500-talen kom portugisiska och spanska sjöfarare hem och berättade om okända människor, hav, landområden och handelsmöjligheter. Världen kartlades, men vad som dolde sig vid Nordpolen förblev ett mysterium. Därför fortsatte människor att fabulera om vad som fanns där längst upp i norr. Vi har i alla tider i stort sett misstagit oss om Nordpolen.
För otaliga män räckte det emellertid inte med att förundras, de följde sin äventyrslust. Ända till alldeles nyligen fanns det endast manliga nordpolsfarare – inuiter, européer och amerikaner. De har försökt att fotvandra, åka skidor, segla och flyga till Nordpolen. De har kämpat mot havsströmmar, köld, storm, regn, vilda djur, snö, is, solens gång och klimatförändringar. Av alla upptäcktsfärdernas klassiska mål tog det längst tid att komma först till toppen av jordklotet. På grund av de extrema naturkrafterna i området har den
resan vållat expeditionsdeltagarna mest smärta, och isen, vinden, vattnet och kölden har krävt flest människoliv.
Ändå visste alltså världen, trots upptäckarnas enorma insatser, fascination och äventyrslust, i flera tusen år mer om Venus, Mars, Jupiter och månens framsida än om området runt Nordpolen. Planeterna hade människor studerat natt efter natt i tusentals år, men Nordpolen hade ingen människa vare sig sett eller varit i närheten av. Detta gällde ända fram till dess att Fridtjof Nansen och Hjalmar Johansen år 1895 satte rekord när det gällde att nå den nordligaste punkten på jorden.
Den som vill bege sig till Nordpolen gör det av flera anledningar. För mig handlade det om att göra något extremt, det gjorde nästan detsamma vad det extrema var. Behovet att avbryta skola, studier och sedan arbete för att hellre utmana mig själv i naturen gnagde i mig.
Fridtjof Nansen och Hjalmar Johansen fotograferade av Frederick George Jackson på Frans Josefs land i juli 1896.
Jag klättrade i berg, tog allt längre skidturer, seglade över Atlanten och till slut ända till Antarktis, och jag blev förälskad i drömmen om Nordpolen. I likhet med alla polarfarare drevs jag också av ett behov av erkännande, men också av anledningar som jag fortfarande har svårt att förstå.
Familjen Kagges vardag har så länge jag kan minnas varit grundad på maskulina värderingar. Det största idealet som varje familjemedlem kunde uppnå var att åka skidor så långt som möjligt. Att sätta rekord för en dag, en vecka och en säsong. Som min mamma så uppgivet uttryckte det: ”Hemma hos oss har vi tre årstider, vår, sommar, höst och så är det säsong.” Av alla var min pappa den som jag mest önskat att få erkännande av. Jag tänkte inte på det på den tiden, men sedan har jag känt med min mamma, som levde med tre söner och en äkta man med värderingar som var så skilda från hennes egna.
Min förhoppning var att bli respekterad av honom som jag höll − och fortfarande håller − så högt och lära mig mer om honom och om mig själv – genom att frysa, hungra, slita och uppleva stora faror. Min fars skugga vilade över min nordpolsexpedition, men jag talade inte om det för honom och har svårt att erkänna det inför mig själv. Resan blev min variant av världens äldsta historia: en son som vill ta reda på vem hans far är och bli älskad av honom.
Nordpolen är en fragmentarisk och personlig monografi om ett geografiskt område som upptäcks och återupptäcks av egocentriska, nyfikna människor från nästan hela världen – som jag själv. Jag är varken historiker, religionsvetare, geolog, astronom eller kartograf, så det är mycket jag inte vet om den här polen. Min berättelse handlar därför inte om hela historien, utan om de drömmar, idéer, böcker och expeditioner som jag själv har varit upptagen av.
I dag har min pappa och jag en god och nära relation. Efter det att Børge Ousland och jag begav oss till Nordpolen har även mitt förhållande till den ändrats och handlar inte längre om att göra något extremt eller imponera på någon. Jag skriver därför att jag känner ett
innerligt behov av förundran, äventyrslust och kärlek till naturen, och till dem som beger sig bort mot horisonten för att lära sig mer om sig själva och om världen.
Alla människor föds med samma två instinkter som en polarfarare. Så snart vi har lämnat moderlivet vill vi ha större utrymme och mer plats omkring oss. Vi sträcker ut armar och ben åt fyra håll och skriker efter luft. Den andra instinkten är äventyrslust, en önskan om att utforska världen. När vi har lärt oss att gå lämnar vi utan vidare rummet och går hemifrån, och vi börjar undra över vad som finns mellan oss och horisonten, och ganska snart vad som finns på andra sidan om horisonten. Då är vi redan på väg att upptäcka våra egna nordpoler.
Dessa två instinkter − behovet av att skapa större utrymme omkring oss själva och längtan efter att utforska världen – försvinner aldrig så länge vi lever. Ändå är det som om sådana egenskaper i dag hotas av samhällets förväntningar om att vi ska ta mindre plats och att vi ska utforska världen medan vi sitter och tittar på en skärm. Som om det inneboende behovet av – och drömmen om – att själv ta reda på vad som finns bortom horisonten ska tämjas.
Själv har jag fotvandrat, åkt skidor, klättrat och seglat över en stor del av världen. Alla de berg, vidder, skogar, slätter och hav som jag har upplevt har jag kunnat jämföra med andra erfarenheter. Jag har bara upplevt en plats som inte liknar någon annan: Nordpolen. När jag äntligen nådde polpunkten insåg jag att det inte finns något där där.
VÄRLDENS FYRA NORDPOLER
Upptäckten
på min födelsedag 1970 fick jag min första jordglob av mamma och pappa. Jag minns att den hade en metallbygel som sträckte sig runt jorden, från botten till toppen. Länderna var utmärkta med tunna streck, medan alla andra detaljer återgavs i olika färger som gled över lite i varandra: haven och floderna var blå, glaciärerna vita, bergen bruna.
Ju djupare haven var, desto mer mörkblå blev de, och ju högre bergen var, desto brunare blev topparna. Jordgloben gav en upplevelse av att naturen – vatten och is, jord och sten – var sammankopplad.
Jordgloben var som störst i mitten, där det stod ”0” (noll) på bygeln. Från noll gick talen upp till nittio åt vardera hållet. Efter att ha studerat en stor del av världen fäste jag blicken på den översta punkten. Vad var den stora blåvita fläcken på toppen? Vilket land tillhörde den? Hur kunde man resa dit?
Jag var sju år och hade just upptäckt Nordpolen.
Jag studerade jordgloben närmare, det blåvita området och själva nordpolspunkten som doldes av en liten förkromad skiva som säkrade jordglobens rotationsaxel och höll fast metallbygeln. Jag funderade på vad som fanns under skivan, vid Nordpolen. Vad var det Nordpolen dolde? Tack vare den lilla jordgloben förstod jag att jordklotet snurrar runt. Om jag snurrade jordgloben till höger rörde den sig österut, med Nordpolen i mitten. Polpunkten framstod som jordens centrum. När mamma berättade att jordens hastighet runt
sig själv vid ekvatorn är 1 670 kilometer i timmen försökte jag först snurra jordgloben runt så fort jag kunde. Jag blev inte klokare av det. Så fick jag en ny idé. Jag ställde mig mitt på vardagsrumsgolvet, blundade och började själv snurra runt, för att föreställa mig hur jorden snurrar. Det dröjde inte länge förrän jag förlorade balansen och var tvungen att ta stöd mot väggen för att inte ramla.
Det var den geografiska nordpolen jag hade upptäckt: jordklotets nordligaste punkt, där kompassnålen alltid pekar mot syd, mot den magnetiska nordpolen. Där vinden alltid kommer från syd – och vinden alltid blåser söderut. En punkt där jordens centrifugalkraft upphör. Det är den punkt där det är en solnedgång och en soluppgång inom loppet av ett år. Solen går ned vid Nordpolen på höstdagjämningen den 22 september – när solen korsar ekvatorn från nord till syd – och går upp vid Nordpolen den 21 mars vid vårdagjämningen när solen på nytt passerar ekvatorn, nu från syd till nord.
Den geografiska nordpolen är den punkt som nationer och äventyrare har tävlat om att nå i flera hundra år, och det var dit jag begav mig tjugo år senare.
Först flera år efter det att jag hade fått jordgloben förstod jag att det finns tre nordpoler förutom den geografiska, den som vi många år senare skulle bege oss till.3 De fyra nordpolerna hänger ihop med varandra, men de är ändå olika.
Den celesta nordpolen eller norra himmelspolen är en punkt som ligger i rät linje upp från Nordpolen, som en osynlig fortsättning på axeln som går från Sydpolen rakt genom jordklotet till Nordpolen, och kan på goda grunder upplevas som himlens mittpunkt.4
Den magnetiska nordpolen har varit avgörande för navigation över hav och land ända sedan människorna förstod att en magnet kan peka norrut. Den polen är livsnödvändig.
Den fjärde polen är inte lika känd och har aldrig fått något riktigt bra namn. Jag har valt att kalla den den imaginära nordpolen. Den är en pol som befinner sig i människors huvud, därav namnet. Den är skapad av förundran, våra förfäders föreställningsförmåga och enskilda muntliga och skriftliga källor.
Den celesta nordpolen
efter det att jag hade upptäckt den geografiska nordpolen på jordgloben började jag undra över vad som kunde finnas bortom Nordpolen. Först tänkte jag att det inte fanns något där utan att jordklotet rätt och slätt tar slut. Sedan förstod jag att det ändå fanns något där. För om man står vid Nordpolen i vintermörkret och tittar 90° rakt upp, in i stjärnhimlen, så ser man inåt i den celesta nordpolen. Den polen är en tänkt punkt på himlen där jordens rotationsaxel fortsätter vertikalt upp från Nordpolen till Polstjärnan och vidare in i det oändliga.
Polstjärnan består av tre stjärnor som ser ut som en och är en förlängning av Karlavagnen. Karlavagnen utgörs av de sju ljusaste stjärnorna i Ursa Major, som ofta kallas Stora björnen. Om du ser på de två bakersta stjärnorna i Karlavagnen, Merak och Dubhe, och drar en linje rakt upp, fem gånger distansen mellan dem, ser du Polstjärnan. Denna tumregel fungerar alltid, eftersom Stora björnen och Lilla björnen kretsar runt Nordpolen. Polstjärnan, den ljusaste av de tre stjärnorna i Lilla björnen, Ursa Minor, är den som befinner sig rakt över Nordpolen.
Polstjärnan är viktig för navigation eftersom den alltid står i norr. Den är himlens fasta punkt, medan alla andra stjärnor rör sig runt polpunkten. Det är inte så lätt att navigera efter Polstjärnan när man beger sig till Nordpolen, eftersom det så långt norrut verkar som om man hela tiden har den rakt över sig. Framemot våren till blir det dessutom midnattssol, och då kan man inte längre se den. Längre söderut, när jag har seglat över Atlanten och längs Stilla havet, finns Polstjärnan som en trofast vän. På en seglats över södra Stilla havet till Antarktis kändes det nästan lite ensamt när den försvann för gott efter det att vi korsade ekvatorn vid Galapagosöarna.
Likväl har stjärnan inte alltid stått i norr. Positionen förändrar sig sakta men säkert. För tvåtusen år sedan befann sig Polstjärnan 12° från den celesta nordpolen. Kochab, en annan stjärna i Lilla björnen, befann sig mycket närmare. Astronomer har beräknat att Polstjärnan inom loppet av de följande fjortontusen åren inte längre kommer att befinna sig närmast den celesta nordpolen. Stjärnan Vega, som rör sig mot den celesta nordpolen, kan bli den nya Polstjärnan.
Hos Homeros var Stora björnen stjärnbilden som aldrig sjönk under horisonten och därför användes som en celest referenspunkt.
När Odysseus äntligen skulle segla hemåt gav nymfen Kalypso honom rådet att på sin färd över havet alltid hålla babord om ”Björnen, den som benämnes Vagnen ibland och kretsande rör sig utan att lämna sin plats, men ständigt bevakar Orion; ensam är den förvägrad bad i Okeanos’ vågor.”5 Hade Kalypso lurat honom och sagt att han i stället måste ha solen eller månen till höger om sig skulle han aldrig ha kommit hem.
Stora björnen är central för oss som bor på norra halvklotet, eftersom de sju stjärnorna är så lätta att se och alltid kretsar runt den celesta nordpolen, och därmed också runt Nordpolen. Genom historien har stjärnbilden knutits till en björn. I Jobs bok skapar Gud Stora björnen, och när Jesus i början av Uppenbarelseboken visar sig för Johannes i en håla på Patmos i Egeiska havet håller han sju stjärnor i sin högra hand.6 Björnen dyker dessutom upp i en rad kulturer på norra halvklotet. Myterna har varit muntliga och överförts från generation till generation. I grekisk mytologi var det Zeus, gudarnas kung, som skapade både Lilla björnen och Stora björnen. Zeus är gift med Artemis men har ett förhållande med en kvinna som heter Kallisto. Artemis får reda på att Kallisto har en son och tror att hennes make är fadern. Då förvandlar hon Kallisto till en björn så att Zeus inte längre ska känna lust att ligga
med henne. Efter förvandlingen möter Kallisto sin son, som är på björnjakt, och blir nästan dödad. För att undgå en tragedi förvandlar Zeus även sonen till en björn. Han placerar dem båda på himlen och skapar därmed av Kallisto Stora björnen och av sonen Lilla björnen. Området på himlen kom att kallas Helike, som betyder ’vridning’, eftersom de båda stjärnbilderna alltid vrider sig tätt runt Nordpolen. Grekerna gav området i norr namnet Arktos (’Arktis’), som är grekiska för ’björn’; den motsatta ändan av jordklotet kallade de Anti-Arktos (’Antarktis’), det vill säga ’Antibjörn’, ett område utan björnar. I den nordamerikanska urbefolkningens traditioner är björnmotivet centralt. Lakotafolket kallar stjärnbilden Wičhakhiyuhapi, som betyder just ’Stora björnen’. Irokesfolken mohawk, seneca, oneida, onondaga och cayuga tolkade de tre stjärnorna som hänger efter varandra – Alioth, Mizar och Alkaid – som tre jägare som förföljer den stora björnen. Alioth har en pil och båge för att döda björnen, Mizar bär en stor gryta över axeln för att tillaga björnköttet i, medan Alkaid drar på en vedtrave för att kunna tända ett bål under grytan.7
För mig är det en gåta vad som ligger till grund för att Stora björnen har fått samma namn på flera platser och på flera kontinenter. Jag har aldrig nöjt mig med den vanliga förklaringen att Stora björnen och Arktis har fått sina namn därför att stjärnbilden i norr liknar en björn. Eller att området i söder kallades landet utan björnar därför att det inte fanns någon motsvarande stjärnbild över Sydpolen som liknar en björn.
När jag själv blickar upp på stjärnhimlen så kan jag inte med bästa vilja i världen tycka att Stora björnen påminner om en björn.
Kanske undervärderar vi kunskapsnivån hos människorna som uppkallade de båda stjärnbilderna vid den himmelska polen efter björnar? Jag tror det. Människorna i Europa och i Nordamerika kan ha haft kunskap om björnar, även om det inte fanns sådana där de själva bodde. Möjligen hade de också hört talas om isbjörnar som då och då kom drivande på isflak från Grönland till Island. Vidare
verkar det rimligt att människor i norr utbytte erfarenheter med handelsresande och äventyrare och fick veta att det, om man kom tillräckligt långt söderut, inte fanns några björnar. Om det stämmer kom sig namnen på Stora björnen och Arktis från kunskap om var det fanns björn, inte från en föreställning om att stjärnbilden påminner om en björn. Och i så fall fick Antarktis likaså sitt namn därför att det inte finns några björnar i söder.
Över Sydpolen finns ingen polstjärna som man kan navigera efter eller som den sydliga stjärnhimlen kan kretsa runt. Från den 18 november 1992 fram till den 7 januari året efter vandrade jag ensam till Sydpolen. På vägen såg jag inga tecken till liv, jag använde varken telefon eller radio och yttrade knappt ett ord. Ofta fortsatte jag att gå och tittade upp mot himlen och den sydliga himmelspolen. Det var midnattssol, och jag såg inga stjärnor. Under de första veckorna på vägen mot Nordpolen, då man märkte det mest, var det däremot annorlunda. Jag fick en känsla av att komma närmare stjärnorna och hela universum, som i allt snabbare takt bredde ut sig åt alla håll.
När man höjer blicken och ser upp på stjärnhimlen och in i universums begynnelse eller fortsättning kommer man alltid att se tillbaka i tiden. Hela universum är vår historia, och ljusets hastighet är cirka trehundratusen kilometer i sekunden. Det tar ljuset cirka åtta minuter att färdas från solen till jorden, cirka en sekund från månen till jorden och vid polerna cirka en sekund åtta gånger runt jordklotet. Ljuset från Polstjärnan är så svagt att stjärnan inte alltid är så lätt att få syn på. När jag har spanat efter den har jag tänkt att den lyser svagare än månen och solen, men det är fel. Avståndet från jorden till Polstjärnan är drygt fyrahundra ljusår. Bilden av Polstjärnan som vi ser har tagit så lång tid på sig för nå oss, vilket med andra ord innebär att resan inleddes ungefär på den tiden då upplysningen började i Europa. På den tiden var ljuset från Polstjärnan fyratusen gånger starkare än solen.8
Det tar lång tid från att veta något till att förstå det. Jag förstår inte så mycket mer av det i dag än när jag var sju år.
Den magnetiska nordpolen
under vår vandring mot Nordpolen pekade kompassnålen inte norrut. Nålen är en magnet och pekade mot den magnetiska nordpolen vid Ellef Ringnes Island, väster om Grönland, en av världens största obebodda öar. Jorden skärs av en axel som löper mellan två magnetiska punkter, där den på norra halvklotet för enkelhetens skull brukar kallas den magnetiska nordpolen (och som inte ska förväxlas med den geografiska nordpolen, som ju är den punkt på norra halvklotet där jordytan skärs av jordens rotationsaxel).
Varför är de magnetiska polerna så viktiga? Jordklotet är en stor magnet, och som alla magneter har den två poler: en nordpol och en sydpol. Det är inte bara polarfarare som är beroende av jordens magnetfält, utan hela världen – dessa är en förutsättning för liv.
Utan två magnetiska polpunkter i norr respektive söder, och magnetfältet mellan dessa, skulle livet på jordklotet sannolikt dö ut.
När kraften från magnetfältet på Mars försvann för 3,9 miljarder år sedan försvann också atmosfären och vattnet, och sedan dess har planeten varit öde.
Magnetismen orsakas av glödhett flytande järn i jordklotets yttre kärna, cirka tretusen kilometer under jordens yta. Till skillnad från de magneter som du kanske använder till att fästa fotografier på kylskåpet ändrar de båda magnetiska polerna ständigt position, eftersom järnet rör sig på grund av jordens rotation och järnets skiftande temperatur. Järnets rörelser skapar elektrisk ström som i sin tur inducerar (framkallar) magnetfältet. Det betyder att det inte bara är isen, utan också den magnetiska nordpolen, som ständigt är i rörelse i Norra ishavet. Inom loppet av de drygt trettio år som har gått sedan vi begav oss till Nordpolen har den magnetiska nordpolen
