Fabian Göranson:
Klara – Tvättbjörnarnas stad
Galago, Ordfront förlag, Stockholm www.galago.se
© Fabian Göranson, 2025
Grafisk form: Josefine Edenvik
Tryck: BaltoPrint, Litauen 2024
ISBN 978-91-7775-466-4
Fabian Göranson
Klara och hennes mamma banade sig fram genom trängseln på torget. Det var fredag eftermiddag och alla hade bråttom.
”Skynda på, hjärtat”, sa mamma. ”De stänger klockan sex.”
Men Klara kunde inte slita blicken från allt som pågick omkring dem. Handlarna skrek ut sina priser och kunderna klämde misstänksamt på frukter och grönsaker. En blomsterhandlare sträckte fram en nejlika och plirade med ögonen.
Innan hon hann ta emot blomman hade mamma släpat henne vidare. Målet var den stora saluhallen i andra änden av torget.
Klara hade bara varit där en gång tidigare, och sen dess hade hon tjatat om att de skulle åka dit igen.
Idag hade mamma gett med sig. De hade mötts upp efter skolan och tagit spårvagnen hela vägen in till stan.
Gått upp för gator som
Klara inte visste namnet på tills de äntligen var framme.
Så kom de innanför dörrarna. Tusentals lukter från de olika bodarna letade sig in i näsan, men det tog en stund innan Klaras ögon vant sig vid dunklet. Mamma drog fram en inköpslista ur handväskan.
”Få se nu … vi ska till Hedbergs Fågel och köpa vaktlar”, sa hon.
”Egentligen har vi inte råd, men det är ju så sällan din bror kommer hem nu för tiden.”
”Bara det bästa är gott nog åt Edvin …” sa Klara och log.
”Håll dig nära mig nu så att vi inte tappar bort varandra”, sa mamma.
Men Klara hade inte minsta tanke på att gå med mamma. Istället kastade hon sig ut i saluhallens labyrint av dofter.
Först kom kryddboden. Klara föreställde sig att kryddorna kom från avlägsna hamnar fulla av sjömän med tama apor och papegojor. De hade fraktats hit på skepp som korsat tusen stormars hav, skepp med lika många segel som sidorna i en bok.
Sen var det ostarna. De bildade ett gyllengult bergslandskap och fick det att vattnas i munnen på Klara.
Ostgubben satte precis kniven i en schweizerost och skar loss ett stycke lika stort som en herrsko. Kvinnan som skulle köpa biten stod bredvid och såg på osten med hungriga ögon.
Köttboden gjorde Klara varm och nervös. Den lille slaktaren såg ut som om han just utkämpat ett krig mot vartenda djur i skapelsen och sen skurit upp sina motståndare i småbitar.
Den halverade grisen var skräckinjagande, till och med som död.
Bredvid honom hängde de flådda kaninerna som nakna små änglar.
Och där. Fiskarna som ryckts upp ur de mörkaste djupen och lagt sig till vila på en bädd av is. Klara ryste till när hon såg in i de blinda ögonen.
Bredvid dem låg ostron, snäckor och sjöborrar. Uråldriga stenar som fått liv på havets botten. Och en bläckfisk med tentakler som glittrade av slem.
Klara såg sig om. Hon funderade på om det var dags att leta upp mamma igen.
Då var det någon som ropade ”Stopp där!” och hon hörde ljudet av springande fötter.
Plötsligt brakade något in i Klara med en smäll och hon vräktes handlöst ner på golvet.
När hon tittade upp såg hon två barn i konstiga dräkter som låg bredvid henne. Den ena flinade och trevade på hennes jacka som om han letade efter något.
I nästa ögonblick hördes ett ursinnigt vrål och de två barnen for upp i
”Vi h-har i-ingen o-ost!” stammade den ena.
”Varför sprang ni då va?” sa osthandlaren samtidigt som en massa småsaker föll ut ur deras dräkter och landade på golvet framför Klara.
När osthandlaren inte lyckats ruska fram någon ost ur ungarna slängde han ner dem på golvet. Den ena hann inte ta emot sig när han landade och skrek till av smärta.
Men gubben verkade inte bry sig om det utan vände sig om och gick sin väg, kokande av ilska.
Människorna som samlats för att se på spektaklet började skingras. De två barnen kom på fötter och föste med sig Klara.
”Vart ska vi?” flämtade hon med hjärtat bultande av skräck och förtjusning.
Utan att svara släpade de iväg henne till andra sidan saluhallen och öppnade en dörr. Innanför dörren fanns en trappa som ledde neråt.
Där nere hördes ljuden från saluhallen som ett svagt sorl. Det luktade jord och sten och långa korridorer sträckte sig åt alla håll. ”Vad är det här för ställe?” undrade Klara.
”Det är här säljarnas lager”, sa en av pojkarna. ”Det är här de förvarar sina grejer.”
De letade upp ett litet förråd med fullproppade hyllor och satte sig. ”Vilka är ni egentligen?” undrade Klara.
”Jag heter Perri och han är Mack. Vi hör till Tvättbjörnarnas gäng.” ”Är det därför ni klätt ut er? Får ni se ut så där för era mammor?”
”Ja ja, fram med snasket nu, innan vi svälter ihjäl!” sa Mack. ”Snasket?” Klara förstod inte vad han menade.
Då drog Mack fram en ostbit. Han hade lyckats gömma den i hennes kappa utan att hon märkt det.
”Våra mammor bestämmer inte över oss. Vi bor inte hemma längre, vi lever fria på gatorna”, sa Perri.
”Vi har våra egna bon och hittar vår egen mat.”
”Simsalabim, nu blir det frukost!”
sa Mack och bröt loss en bit av osten som han gav till Klara. ”Här är din andel av snasket.”
”Klara!”
Det var mamma som kom rusande från ingenstans. Hon kokade av ilska, och efter henne kom slaktaren i släptåg.
Klara tittade förundrat på tvättbjörnarna. Det var lite sorgligt att de inte hade någonstans att bo och inga föräldrar som tog hand om dem.
Men de såg ut som att de … strålade. Av frihet och fantastiska äventyr.
”Våra mammor bestämmer inte över oss.
Vi bor inte hemma längre, vi lever fria på gatorna.
Vi har våra egna bon och hittar vår egen mat.”
När Klaras familj bestämmer att hon ska skickas till internatskola rymmer hon hemifrån. Hon tänker hitta Tvättbjörnarna, ett gäng gatubarn som skapat sitt eget samhälle. Men tillvaron på rymmen visar sig vara hårdare än hon kunnat föreställa sig. Olika gäng av gatubarn slåss mot varandra, samtidigt som den mystiske doktor Nuragen och hans teknokrater smider planer på att förändra staden för alltid.
Klara – Tvättbjörnars stad är den första delen i en ny trilogi av Fabian Göranson, skaparen av de älskade Hokus Pokus-böckerna om häxan Ida.
