DESIGN- AKTIVISTEN
ANNIKA HEIJKENSKJÖLD , pionjären som pratade form med både folket och proffsen.
Av Ingrid Sommar
Estrid Ericsons Stiftelse
Malmö Förskönings- och Planteringsförening
Malmö Kulturhistoriska Förening
Riddarhusets kulturstöd
Stiftelsen Längmanska kulturfonden
Stiftelsen Marianne och Hans Lund
Svensk Form Syd – Form/Design Center
Blå Station
Glimakra of Sweden
Nola
Zlamp
släkt och vänner till Annika Heijkenskjöld
FÖRFATTARENS TACK
Framför allt är jag tacksam för att jag alls fick skriva den här boken. Att upptäcka de 551 utställningarna som setts av en mångmiljonpublik och ändå är så okända i svensk designhistoria var som att hitta en Indiana Jones-skatt. Tack också till Annikas familj som ställt foton och dokument till förfogande, utan att lägga sig i hur jag skulle hantera dem. Kollegorna och väninnorna Tove Gyllenstierna, Anna Nittve och Birgitta Ramdell har fortlöpande läst manus och kommit med värdefulla synpunkter. Bokens AD Casper Heijkenskjöld kläckte idéer från start. Förutom jobbet med bokens fina grafiska form lanserade han tidigt titelförslaget Lady Boss Design Det blev inte bokens titel, men formuleringen hängde kvar som ett mantra för mig genom hela skrivandet: hon var kvinna, chef och jobbade med design. På sluttampen har Eva Wrede kommit in som en klippa i den redaktionella processen. Till alla – stort tack.
Historiska Media
Bantorget 3
222 29 Lund
Historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Ingrid Sommar 2024 Grafisk form: Casper Heijkenskjöld Omslagsbild, framsida: Foto Sydsvenskan, Bilder i Syd Omslagsbild, baksida: Foto Lisbeth Westerlund, Sydsvenskan, Bilder i Syd Tryck: Livonia, Lettland 2024 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
ISBN: 978-91-8050-489
INNEHÅLL
Förord
Det kom ett brev ...
Liten flicka växer upp
Vardagsvaran på frukostbordet
En källare vid Stadion
I prylarnas vimmel
Roligare mönster ska rädda textilindustrin
”I grunden handlar det om livet”
Alla vägar bär till Malmö
Smakfostrare eller produktutvecklare?
Postmoderna tider
Från Hjälmarekajen till Peppanäs
FÖRORD
Det var inte min egen idé att skriva en biografi om Annika Heijkenskjöld. Men när frågan kom från familjen blev jag genast entusiastisk. Direkt insåg jag att här öppnades för att borra i aspekter av design som jag tycker är viktiga och undervärderade. De kan sammanfattas som ”den massproducerade vardagsvaran som kultur- och samhällsfråga”, en möjligen styltig etikett på ett område som stadigt tappat i betydelse de senaste decennierna. Samtidigt som behovet av att lyfta frågorna egentligen har ökat, enligt min mening.
Den strida strömmen av varor vi lever med idag, vars klimatfarliga utsläpp inte syns i svensk statistik och där stora mängder går till tippen utan att ens ha använts, orsakar problem. Globalt omfattande problem. Finns alternativ?
Hur kan de i så fall se ut?
Form/Design Center i Malmö, som Annika grundade 1964 och var chef för till slutet av 1980-talet, har fortsatt att hantera design i den kontexten. Som att företeelsen berör såväl produktion som konsumtion av varor. Som att design är viktigt för våra liv, inte bara ytlig styling.
Min relation till Annika gick alltså via stället hon grundade och via den nutida verksamheten där. Den bottnade inte i att jag kände henne personligen medan hon levde. Före millennieskiftet bodde jag inte ens i Malmö, hörde inte till Form/Design Centers regelbundna publik. Jag var en urstockholmare, tredje generationen infödd, som hade börjat skriva professionellt om design och arkitektur på 1980-talet. Som kom till Malmö för att skriva boken Ø-design 1999 och medan författandet pågick bestämde mig för att stanna i stan. Jag blev så väl mottagen, fick snabbt så många nya vänner att det helt enkelt kändes som en plats där jag gärna ville bo.
Under åren i Malmö gjorde jag en hel del jobb för Form/ Design Center. Mest omfattande var den nordiska vandringsutställningen Shop Show, 2013–2014, som byggde på min och Susanne Helgesons bok Köp dig fri! Om design, överlevnad och konsumtion, från 2012.
Med samma blick som Susanne och jag hade i den boken har jag närmat mig Annikas gärning. Lite har det varit som en forskningsresa till en exotisk vildmark. Till något mycket avlägset, för det är nästan obegripligt hur mycket som förändrats när det gäller design och konsumtion i Sverige under de senaste 60 åren. När Annika började som sekreterare i Svenska Slöjdföreningens lokalavdelning för Skåne och Blekinge på 1950-talet var konsumtionssamhället ännu i sin linda. Det var nu som svenskarna började få del av ett tidigare osett välstånd. Strömmen av nya, ofta väldesignade, varor förändrade människors liv i grunden. Att intresset för alla dessa sakers utformning stod på topp var lätt att förstå.
Samtidigt var det bara några år därefter som resan inleddes mot ändrade produktionsförhållanden, som på sikt skulle påverka vardagsvarornas karaktär. Tillverkningen blev global och storskalig, vardagsvarorna alltmer utbytbara och anonyma. Knappast är det någon idag som uppfattar allt vi köper i lågprislador och köpcenter som vare sig kulturföremål eller viktiga för samhället. Men just en sådan syn på vardagsvarorna var utgångspunkten för Annikas engagemang, och hon var inte ensam.
Senare hälften av 1900-talet är också otillräckligt
skildrad i svensk designhistoria, inte minst när det gäller massproducerade vardagsvaror. Mycket finns skrivet om
väldesignade vardagsvaror fram till början av 1960-talet, avsevärt mindre om tiden därefter. Till Annikas starka sidor hörde hennes förmåga att lyssna in tendenser i tiden och att skapa bred dialog. Hon var också produktiv. De fler än femhundra utställningar som visades under hennes tid som chef på Form, och som sågs av närmare fem miljoner besökare, tillför därför vitala pusselbitar till historien om svensk design.
Det är slående att hennes många utställningar förblivit så okända. En orsak var helt klart att hon prioriterade kontakten med den breda publiken framför att ta fram utförliga kataloger. Nästan ingenting i den vägen finns bevarat. Istället är det via några hundra boxar med pressklipp hos Malmös stadsarkiv som jag har kunnat följa hennes gärning.
Det har varit levande läsning, journalisterna rapporterade engagerat om utställningarna på Form medan de pågick. De digra buntarna med tidningsklipp förde mig också närmare
Malmö som stad. En ambition har varit att det ska märkas i boken. Att stadens starka populärkulturella förflutna ska tillföras ytterligare någon nyans.
Min uppfattning är att Annika ännu har kraft att inspirera. Knappast är det en slump att det var just hos hennes skapelse från 1960 -talet som SPOK skulle födas femtio år senare. Bokstäverna står för Samtida Produktion och Konsumtion och är i min tolkning en ny version av slagordet ”konstnärerna till industrin” från 1917. En paroll som skulle spela så stor roll för Annikas syn på form och kvalitet. Med
SPOK:s eget ordval är syftet att samla och sprida kunskap om lokala tillverkningsmöjligheter. Idén väcktes 2014 av
designern Jenny Nordberg och inleddes med en serie utställningar i Malmö på temat ”Den nya kartan”. Enskilda designer kopplades ihop med mindre tillverkande företag.
Efter några år fördes idén vidare i plattformen SPOK , som när detta skrivs har åtta medverkande regioner från Västerbotten till Skåne som ”hubbar”. Alla arbetar de för att stärka förutsättningarna för lokal produktion. Ett solklart exempel på hur design ännu kan beröra både samhället och livet.
”Hon var självständig, stridbar och folklig”, som Form/Design Centers nuvarande chef Dorte Bo Bojesen konstaterar om Annika. ”Hennes tänkande påverkar oss fortfarande, det är ett privilegium att få föra hennes arbete vidare.”
En åsikt som inte alls är svår att förstå.
Ingrid Sommar
Skåne, mars 2024
DET KOM ETT BREV …
En kärlekshistoria inleds mellan Malmö och Stockholm
Sverige stod på tröskeln till rekordåren. Fyra år hade gått sen H55 i Helsingborg, den största manifestationen under 1900-talet för svensk konstindustri. En folkhemsk höjdpunkt, som under några oftast soliga sommarmånader besöktes av fler än en miljon nyfikna. Succén var obestridlig. Svenska Slöjdföreningens inkörda visioner om det goda boendet och den vackra, väl formgivna vardagen framstod som något alla i Sverige var överens om.
Men nu var det 1959 och vindarna blåste ostadigare. De fina gamla slagorden från 1900-talets början, ”Skönhet för alla” och ”Vackrare vardagsvara”, höll på att ersättas av renodlat konsumistiska slogans som ”Köp, slit och släng”. 1930-talets en gång så älskade funkis, med noga omhändertagen industriestetik och nybyggen i stadsdelar som var både natur- och citynära, höll på att förvandlas till något mer utslätat. Något som var både likt och olikt. De räta husformerna kändes igen, men planerarnas och byggjättarnas kommande bostadsområden var så mycket storskaligare och uppfördes långt från city. Industrialiseringens estetik, det vill säga modernismen, höll på att bli rejält industriell, styrd främst av teknik och ekonomi. Samtidigt som det lustfyllt nya, 1960-talets popkultur, ännu bara kunde anas vid horisonten.
Men fortfarande kunde klassiskt modernistisk arkitektur vara andaktsfullt vacker. Och fortfarande kunde attraktiva, spännande exposéer göras över svensk design. Det märktes i Lunds konsthall, där utställningen Form i centrum just hade öppnat i februari 1959. Intresset hade trissats upp veckor i förväg, lokalpressen hängt på låset för att bevaka varenda glimt av inkommande objekt.
← Lunds konsthall, fotograferad av Lennart Olson för katalogen till Form i centrum
Vernissagen gick strålande. Högtidliga tack uttalades till alla medverkande, Lunds högdjur från både affärslivet och akademin var på plats och förgyllde evenemanget, recensenterna skrev positivt några dagar senare. ”Stor succé”, summerade till och med tidningen Arbetet . Av fortsatta notiser framgick att även publiken strömmade till – 3000 besökare redan de första åtta dagarna. Lunds konsthall, ritad av arkitekten Klas Anshelm, hade öppnat bara drygt ett år tidigare. Husets renlinjiga konstruktion, råa materialkänsla, öppna volymer och inflöde av indirekt ljus genom den dominanta taklanterninen hade väckt berättigad uppmärksamhet. Som inramning till just en designutställning var arkitekturen perfekt, men konsthallens program var varierat. Före Form i centrum hade visats Dansk nutidskonst, efter skulle komma både Edvard Munch som grafiker och 9 amerikanska fotografer.
Bland de som jobbat mest intensivt med utställningen och fick varma tack vid vernissagen fanns, förutom konsthallschefen Eje Högestätt, två formprofiler från Malmö: reklammannen och affischkonstnären John Melin och en fru Annika Heijkenskjöld. Några veckor senare damp ett vitt kuvert ner i denna fru Heijkenskjölds brevlåda, ställt till hennes hemadress på Köpenhamnsvägen 47 A i Malmö. Brevet var daterat i Stockholm den 26 mars 1959 och löd så här:
Kära Fru Heijkenskiöld, Hjärtligt tack för senast och framför allt för den utomordentligt vackra utställningen i Lunds Konsthall ”FORM I CENTRUM”.
Fru Heijkenskiöld har lyckats berömvärt att på ett utsökt sätt hänga textilierna och ställa ut övriga föremål.
Så vacker hade vi önskat oss ”FORM I CENTRUM” i Stockholm!
Genom Per Berg har jag erfarit att Fru Heijkenskiöld har ett Skånskt souvenirprogram på gång. Verkställande direktören i AB . Nordiska Kompaniet, Rudolf Kalderén, önskar nyinjektioner av bra souvenirer för N.K.s Ljusgårdsförsäljning under sommaren. Kan vi få komma i åtnjutande av Fru Heijkenskiölds program och beställa de souvenirer N.K. anser lämpliga att föra i sommar?
Beder om min hälsning till Eder make, vilken jag hade glädjen att sitta med till bords vid vernissagemiddagen för ”FORM I CENTRUM” i Lund. Välkommen upp till N.K:s Textilkammare vid nästa Stockholmsbesök.
Eder förbundna Astrid Sampe
Högst upp i brevet syntes den diskreta, så karaktäristiska NK-loggan, här i blått och vitt, och en kompletterande text, ”NK:s textilkammare”. Intill ett tillägg på engelska med avsändarens namn tryckt i tunna bokstäver – ”Astrid Sampe HON. R.D.I.”
De mystiska bokstäverna stod för Honorary Royal Designer for Industry, en hederstitel för formgivare som regelbundet, sen 1936, delats ut av brittiska Royal Society of Arts. Men bara ett visst antal designer kan ha titeln samtidigt och ytterst få svenskar har någonsin förärats den. Bland den handfull från Sverige som hyllats med titeln finns förutom textildesignern Sampe också glaskonstnären Edward Hald och möbelarkitekten Bruno Mathsson.
Sampes signatur var skriven med extremt låga, breda bokstäver. Bläckets färg matchade perfekt det blå i brevhuvudets NK-logotyp. Brevet var lika vänligt och uppskattande i tonen som det var stramt och elegant till formen – precis som Astrid Sampe ofta beskrivits som person. Uppenbarligen hade de två kvinnorna träffats, både rent
Astrid Sampe, NK:s textilkammare 1959.
professionellt och mer informellt i samband med vernissagen och middagen i Lund. Ett möte mellan två omvittnat driftiga, viljestarka och estetiskt sinnade kvinnor – men i olika skeden av karriären.
Astrid Sampe var vid den här tiden klart etablerad.
1936 hade hon grundat NK:s berömda Textilkammare, gjort succé vid världsutställningen i Paris 1937, formgett nyskapande textilier och inrett ambassader världen över. Hon hade mött uppskattning både i Sverige och utomlands, som den brittiska hederstiteln signalerade. Annika Heijkenskjöld hade ännu fem år kvar till det som skulle bli hennes viktigaste livsverk, grundandet av Form/Design Center i Malmö. Men redan under 1950-talet hade hon allt oftare låtit tala om sig. Inte minst hade souvenirprojektet, som Sampe nämnde i brevet, fått omfattande uppmärksamhet.
I maj 1950 hade Annika sökt och fått en utannonserad tjänst som sekreterare i Svenska Slöjdföreningens lokalavdelning för Skåne och Blekinge. Även tidigare hade hon visat sig vara en initiativrik och aktiv ung kvinna, men i och med jobbet för Slöjdföreningen fick hon en inkörd, välrenommerad plattform att förverkliga sina idéer på. Flera mindre utställningar arrangerades redan de första åren, men det var souvenirprojektet, sjösatt 1957, som på allvar fick omvärlden att reagera och satte den sydsvenska formföreningen på kartan. Mediernas intresse var massivt efter projektets lansering 1958. En rad uppföljare drogs igång, både av Slöjdföreningen i Stockholm och av alla designcenters förebild, Londons Design Council på Haymarket, som Winston Churchills regering hade inrättat 1944.
Bakgrunden i Malmö var, som en pressrelease från sommaren 1958 konstaterade, ”ett försök att motarbeta allt importerat gods inom souvenirmarknaden”. Föremål som skulle säljas som skånska souvenirer skulle helt enkelt uppfylla vissa krav på skånskhet. De skulle vara av erkänt god kvalitet och de måste vara tillverkade i Skåne.
Inför souvenirsäsongen 1958 hade 30 föremål ”i prisklasser och typer som kan tilltala alla” godkänts av en för ändamålet inrättad jury och försetts med ett specialdesignat kvalitetsmärke. Där fanns enkla cykelvimplar och Göingehästar för några kronor, liksom Nils Holgerssondockor av olika slag, den finaste och dyraste i trä, skuren för hand. Även ätbara souvenirer lanserades, allt från garanterat lokalproducerad spettekaka i ”portabel kartong” till skånsk senap i vacker stengodsburk.
Bakom det hela stod varumärket ”Skånsk souvenir” i regi av Svenska Slöjdföreningens lokalavdelning för Skåne och Blekinge. Adressen till projektet var densamma som till Fru Heijkenskjöld i Astrid Sampes brev, Köpenhamnsvägen 47 A i Malmö. För denna fru Heijkenskjöld hade kontoret på fickan. Eller korrektare – inhyst i familjens lägenhet på tredje våningen i den nybyggda HSB-stadsdelen Mellanheden, belägen mellan Triangeln och Erikslust. Närmare bestämt i makarnas sängkammare, där det framme vid fönstret fanns ett skrivbord.
– Hon hade också en särskild telefon, bara för Slöjdföreningen, minns mellansonen Oscar.
Annika var en pionjär både yrkesmässigt och privat. Nu 1959 levde hon vid sidan om alla entusiastiska bedrifter på jobbet även privat i en kvinnoroll som var högst ovanlig, ja snarast unik. Möjligen kan den liknas vid en modern variant av matriarken i bondesamhället. Gift med Selim Heijkenskjöld, mor till fem söner – Thor, 14, Rolf, 12, Oscar, 10, Dick, 5, och Jerker, 3 år. Hur märkvärdigt det var att på 1950-talet vara både högpresterande yrkeskvinna och mamma till fem barn är svårt att greppa i en 2020-talskontext. Då fanns ännu ingen offentligt finansierad barnomsorg. Rådande regler för sambeskattning bidrog dessutom till att det ofta var direkt ofördelaktigt för en hustru att arbeta utanför hemmet. Två inkomster var ingen fördel, utan en nackdel. Först på 1970-talet skulle förändringar slå igenom på detta område.
Föregående uppslag: Skånska souvenirer kunde gärna vara ätbara, som spettekaka och kaffe.
← Typiskt skånska matvaror, grafiskt presenterade av Melin & Österlin.
Rollen som hemmafru hade blivit vanligare under 1900-talet, i takt med att inflyttningen från landsbygden till städerna hade ökat. Länge var kvinnorörelsens mål att typiskt kvinnliga sysslor skulle uppvärderas, även om de utfördes oavlönat i hemmet. Men en könsrollsdebatt om hemmafruarna hade börjat spira, och skulle 1961 brisera på allvar i och med författaren Eva Mobergs essä Kvinnans villkorliga frigivning. Tre av fyra gifta kvinnor i Sverige var då hemmafruar, ännu fler bland dem som hade små barn. Men för Annika var den ovanliga jobb- och familjesituationen något bra, något hon själv hade valt. ”Att få fem söner var alltid min dröm”, brukade hon säga till dem. Selim och hon hade träffats redan när hon gick på gymnasiet i Malmö. Första mötet skedde när hon var ute på danskrog tillsammans med bästisarna Bisse Friberg och Dagmar Carlsten. Selim hade närmat sig deras bord, ställt frågan till hela tjejgänget – någon som vill dansa? Jo, Annika ville. Och det dröjde inte länge förrän romansen spirade. De hade gift sig på försommaren 1945. På bröllopsfotot liknar Annika en klassiskt leende prinsessbrud med prunkande bukett och diskret krona fäst på den vita slöjan. Selim i svart frack ser allvarsamt stilig ut. Utan tvekan hade hon förälskat sig i en man som i mycket var hennes motsats. Hon – oändligt kommunikativ och energisk, fylld av idéer och ständigt drivande. Han – från en adlig familj, där pengarna tagit slut i pappans generation, vilket gjort honom snobbig och oambitiös, enligt Annika. ”Det är din och dina syskons olycka, att ni haft det så bra som barn”, skrev hon till honom i ett brev året före bröllopet. ”Använd inte det förflutna annat än som en sporre, att du skall klara upp situationen, och att du skall ge dina barn en uppfostran så att de kan stå på egna ben och att namnet Heijkenskjöld åter en gång skall klinga.”
Selim var elva år äldre än Annika. När de träffades jobbade han som landsfiskalsassistent i Klågerup, vilket inte
passade honom alls, menade hon. Något mer rörligt borde han ha, närmare stan. Selim lyssnade och fick snart anställning som försäljningschef hos Choklad-Thule i Malmö. Han var född på Bornholm och delvis uppväxt i gränstrakterna mellan Österrike och Italien. Bland Annikas söner cirkulerade många färgstarka historier om pappas sex år äldre barndomskompis Johnny Weissmuller, legendarisk OS-simmare och Tarzan-skådis i filmens Hollywood. Även Selim ska ha haft olympiska meriter i italienska hockeylandslaget inför vinter-OS i Sankt Moritz 1928. Men uttagningen slutade dåligt, Italien gick inte vidare. Framför allt var han dock en stor djur- och naturvän. Gärna skulle han ha blivit lantbrukare, om pengar funnits till att köpa en gård.
I hemmet delade makarna på ansvaret enligt traditionellt mönster. Hon skötte hushållet, periodvis med hjälp av inackorderade barnflickor. Att middagen stod på bordet varje dag var hennes ansvar. Han snickrade och målade, inte minst på torpet i Lyngby slätter, som familjen skaffat på 1950-talet. Bägge var närvarande, enligt sönerna. Bägge hade tid för barnen.
När Form i centrum pågick i Lund och brevet från Astrid Sampe damp ner på Köpenhamnsvägen hade Annika precis fyllt 37 år. Samtidigt hade femrummaren börjat bli för trång. När familjen flyttat in vid 1950-talets början i det då helt nybyggda HSB-området bestod den bara av fem individer. Sen dess hade Annika hunnit med ytterligare två graviditeter och förlossningar. Rentav hade grannarna börjat klaga över att barnen förde för mycket oväsen. Det passade sig helt enkelt inte med så många barn i en vanlig lägenhet, tyckte de. Flytt till en rymligare villa skulle också bli verklighet inom några år.
Både Annika och Selim hade politiskt påbrå, fast olika långt tillbaka i tiden och med olika partifärg. Den politiskt mest kända personen i Selims släkt var hans namne, Selim Heijkenskjöld (1807–1871), en framgångsrik
Mellan 1964 och 1989 basade
Annika Heijkenskjöld för
Form/Design Center i Malmö och satte fart på diskussionerna om svensk design.
Hur påverkar prylarna vår vardag?
Är de bra för miljön?
Kan de bli bättre?
Raskt växte verksamheten till en livlig mötesplats för formgivare, intresserad allmänhet och beslutsfattare. Under hennes tid vid rodret producerades 551 utställningar som sågs av nästan fem miljoner besökare.
I journalisten och författaren
Ingrid Sommars berättelse träder fembarnsmamman och designaktivisten Annika Heijkenskjöld fram som ett drivande nav i svensk designhistoria. En sann pionjär, vars hjärtefrågor idag är mer aktuella än någonsin.