9789113019567

E N MAX MI N GUS-THRIL L ER

NICK STONE

“Den starkaste deckardebutant jag läst sedan Dennis Lehane.

Någonstans mellan Dr John och James Ellroy letar genrens obligatoriska ex-snut – som heter Mingus i efternamn – efter ett försvunnet barn i Miami och på Haiti.” Andres Lokko, SvD

Översättning David Nessle

ISBN 978-91-1-301956-7 © Nick Stone 2006 Norstedts, Stockholm 2011 Originalets titel: Mr Clarinet Översättning: David Nessle Omslag: Jonas Lindén Tryck: ScandBook AB, Falun 2011 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Prolog New York, november 1996 Tio miljoner dollar om han mot alla odds hittade pojken vid liv, fem miljoner om han kom tillbaka med liket och ytterligare fem miljoner om han dessutom släpade med sig mördarna – döda eller levande spelade ingen roll, så länge de hade ungens blod på sina händer.

Det var villkoren, och det var överenskommelsen om han accepterade.

Max Mingus var en före detta polis som hade blivit privatdetektiv. Hans specialitet var försvunna personer, det var hans särskilda talang att hitta dem. De flesta sa att han var bäst i branschen – de hade i alla fall sagt det innan den sjuttonde april 1989, då han började avtjäna ett sjuårigt fängelsestraff i Attica för dråp, och blev av med licensen för alltid.

Klienten hette Allain Carver. Hans son hette Charlie. Charlie var försvunnen, sannolikt kidnappad.

Om allt gick enligt planen och det blev ett lyckligt slut för alla inblandade skulle Max kunna rida mot solnedgången och vara miljonär femton gånger om. Det var mycket han aldrig skulle behöva oroa sig för igen, och han hade oroat sig en hel del den senaste tiden, han hade inte gjort annat än att oroa sig.

Så långt var allt väl, men nu kom fortsättningen: Pojken hade försvunnit i Haiti. ”Ha-iti?” sa Max som om han hade hört fel. ”Ja”, svarade Carver.

Fan också.

5

Det här visste han om Haiti: Voodoo, AIDS, Papa Doc, Baby Doc, båtflyktingar och helt nyligen en amerikansk invasion som gick under namnet ”Operation återställ friheten” – det hade han sett på TV. Han kände – eller hade känt – rätt många exilhaitier som han hade mött när han var snut och hade ett fall i Miamis Little Haiti.

De hade inte haft ett enda vänligt ord att säga om sitt hemland, det vanligaste – och vänligaste – var ”ett fasansfullt ställe”.

Trots det tänkte han med värme på de flesta haitier han hade mött. Han beundrade dem faktiskt. De var hederliga, hårt arbetande människor som hade hamnat i en föga avundsvärd situation – längst ner i den amerikanska näringskedjan, under fattigdomsgränsen, och de fick kämpa länge för att komma därifrån.

Det gällde de flesta haitier han hade mött. Det finns alltid gott om undantag som bekräftar regeln när det gäller människor, och han hade mött dem också. De hade inte bara gett honom dåliga erfarenheter utan sår som aldrig läkte, sår som går upp igen så fort man petar på dem.

Alltsammans lät redan som en dålig idé. Han hade just klarat sig igenom en jobbig situation. Varför uppsöka en ny?

Pengar. Det var skälet.

Charlie hade försvunnit den fjärde september 1994, samma dag som han fyllde tre. Sedan dess hade ingen sett röken av honom.

Det hade inte kommit några krav på lösensumma och det fanns inga vittnen. Familjen hade blivit tvungen att avbryta sökandet efter två veckor när den amerikanska armén invaderade landet – allt stannade upp och hela befolkningen belades med utegångsoch reseförbud. De hade inte kunnat fortsätta med sökandet förrän sent i oktober, och vid det laget var spåren iskalla. ”En sak till”, sa Carver avslutningsvis. ”Om du tar jobbet ska du veta att det är farligt … och då menar jag väldigt farligt.” ”Varför då?” frågade Max. ”Dina föregångare … det gick inte så bra för dem.” ”Är de döda?”

6

Det blev tyst. Carvers ansiktsuttryck blev sammanbitet och han bleknade lite. ”Nej … inte döda”, sa han till sist. ”Det är värre. Betydligt värre.”

7

1 Det är inte alltid en fördel att vara ärlig och rak, men Max valde det framför skitsnack så ofta han kunde. Då sov han bättre om nätterna. ”Jag kan inte”, sa han till Carver. ”Kan inte eller vill inte?” ”Jag vill inte för att jag inte kan. Jag kan inte göra det. Du ber mig leta efter en unge som försvann för två år sen, i ett land som gick tillbaka till stenåldern ungefär samtidigt.”

Carver smålog så svagt att läpparna knappt rörde sig, men det räckte för att Max skulle förstå att hans uppförande inte ansågs sofistikerat. Det fick honom också att inse vilket slags rikedom han hade att göra med. Inte bara pengar, utan gamla pengar, värsta sorten: kontakter inpluggade i vartenda uttag, alla lampor tända, alla hemma – bankvalv i flera våningar, skrämmande stort aktieinnehav, utländska konton med skyhög ränta, makten att kalla alla, oavsett ställning, vid förnamn. Makten att krossa vem som helst. Den sortens människor man inte kan säga nej till, inte kan svika. ”Du har lyckats med betydligt svårare uppdrag. Du har uträttat mirakel”, sa Carver. ”Jag har aldrig återuppväckt de döda, mr Carver. Jag har bara grävt upp dem.” ”Jag är beredd på det värsta.” ”Inte om du vänder dig till mig”, sa Max. Han ångrade sin taktlöshet. Tiden i fängelse hade tagit ifrån honom hans fingertoppskänsla och gjort honom rå. ”På sätt och vis har du rätt. Jag har jagat efter spöken på hemska ställen tidigare, men det var amerikanska ställen, och man kunde alltid ta bussen därifrån.

11

Jag vet ingenting om ditt land. Jag har aldrig varit där och – om du ursäktar – aldrig velat åka dit. De pratar ju för fan inte ens engelska.”

Det var då Carver nämnde pengarna.

Max hade inte blivit förmögen på att vara privatdetektiv, men han hade tjänat hyfsat – tillräckligt för att klara sig och ha lite över att leka med. Hans fru, som var revisor, hade skött affärerna. Hon hade satt undan en hel del på deras tre sparkonton, och de var delägare i L Bar, ett framgångsrikt yuppieställe i centrala Miami som drevs av Frank Nunez, en tidigare snut och vän till Max. De ägde sitt hus och sina två bilar, tog tre semestrar om året och åt på dyra restauranger en gång i månaden.

Själv hade han inte så höga omkostnader. Hans kläder – kostymer för jobb och särskilda tillfällen, kakibyxor och T-shirt resten av tiden – satt alltid snyggt men var sällan dyra. Han hade lärt sig en läxa efter sitt andra fall när blod från en pulsåder hade sprutat över hans femhundradollarskostym så att han var tvungen att ge den till kriminalteknikerna, som gav den till åklagaren, som i sin tur använde den i rättegången som bevisföremål D. Han skickade blommor till sin fru en gång i veckan, köpte dyra julklappar och presenter till bröllopsdagar och födelsedagar. Han var också generös mot sina närmaste vänner. Han hade inga laster. Han hade lagt av med cigaretter och gräs när han slutade som snut. Spriten hade tagit lite längre tid, men nu var den också borta ur hans liv.

Det enda han verkligen unnade sig var musik – jazz, swing, doowop, rock’n’roll, soul, funk och disco. Han hade femtusen CD:s, LP:s och singlar som han kunde varenda ton och textrad på. Det mesta han någonsin hade spenderat var fyra hundra dollar när han ropade in In the Wee Small Hours of the Morning signerad av Frank Sinatra på en auktion. Han hade ramat in skivan och hängt den på väggen i sitt arbetsrum, mitt emot skrivbordet. När hans fru frågade så ljög han och sa att han hade fått den billigt på en exekutiv auktion i Orlando.

På det hela taget var det ett behagligt liv av den sorten som gör 12

en förnöjd, fet och alltmer konservativ.

Och sedan hade han dödat tre personer i Bronx och ryckt undan mattan för sig själv så att hela hans tillvaro rasade med ett ljudligt brak.

När Max kom ut från fängelset hade han fortfarande hus och bil i Miami, och dessutom 9 000 på ett sparkonto. På det kunde han klara sig fyra, högst fem månader, sedan skulle han vara tvungen att sälja huset och skaffa ett jobb. Det skulle inte bli lätt.

Vem skulle anställa honom? Före detta snut, före detta privatdeckare, före detta fängelsekund – tre fel och inte ett rätt. Han var fyrtiosex: för gammal för att lära sig något nytt och för ung för att kasta in handduken. Vad fan skulle han göra? Jobba på en bar? I ett kök? Packa matkassar? Bli byggjobbare? Eller säkerhetsvakt i någon galleria?

Visst fanns det vänner och bekanta som var skyldiga honom en tjänst, men han hade aldrig bett någon om en tjänst i hela sitt liv, och han tänkte inte börja nu när han låg på knä. Det skulle vara tiggeri, och det stred mot allt han trodde på. Han hade hjälpt människor för att han haft möjlighet, inte för att de skulle göra honom gentjänster senare, eller för att plocka karmapoäng. Hans fru tyckte att han var naiv, mjuk som en marshmallow under den betonghårda fasad han visade världen. Hon kanske hade rätt.

Han kanske borde ha tagit vara på sina egna intressen snarare än andras. Skulle hans liv ha varit annorlunda nu om han hade gjort det? Förmodligen.

Han kunde tydligt se hur hans liv skulle gestalta sig om ett år eller två. Han skulle bo i en enrummare med solkiga tapeter, krigande kackerlacksstammar och en uppsättning regler på dörren, handskrivna på felstavad spanska. Han skulle höra grannarna gräla, knulla, prata, skrika från alla håll runt omkring sig. Hans liv skulle vara en kantstött tallrik, en kniv, en gaffel och en sked.

Han skulle spela på lotto och konstatera att han inte hade vunnit genom att titta på en liten TV med ostadig bild. En långsam död, ett gradvis utslocknande, en cell i taget.

Han kunde välja mellan att ta uppdraget som Carver erbjöd 13

honom, eller också chansa på att livet efter fängelset skulle lösa sig. Det var de enda alternativen.

När Max första gången talade med Allain Carver så var det i en fängelsetelefon. Det började inte bra. Max bad honom dra åt helvete så snart Carver hade presenterat sig.

Carver hade legat på honom nästan varenda dag de sista åtta månaderna av hans fängelsevistelse.

Först kom ett brev från Miami: ”Bäste mr Mingus, mitt namn är Allain Carver. Jag är en stor beundrare av er och allt ni står för. Eftersom jag noggrant följt ert fall …”

Där slutade Max läsa. Han gav brevet till sin cellkamrat Velasquez, som rullade en joint av det. Velasquez hade rökt upp alla Max brev utom de privata. Max gav honom smeknamnet ”sopugnen”.

Max var en kändisfånge. Hans fall hade varit på TV och i alla tidningar. I ett skede hade nästan halva landet en bestämd åsikt om honom och det han hade gjort, sextio procent för och fyrtio procent emot.

Under det första halvåret tog han emot säckvis med beundrarpost. Han hade inte besvarat ett enda brev. Även de mest uppriktiga och välmenande skribenter lämnade honom oberörd. Han hade alltid avskytt folk som brevväxlade med dömda brottslingar som de hade sett på TV eller läst om i tidningen, eller träffat genom någon av de där sjuka jävla brevklubbarna för fångar. Om det i stället skulle ha varit deras anhöriga som hade dött skulle de vara de första att kräva dödsstraff. Max hade varit snut i elva år. Han hade fortfarande mycket snut kvar i sig. Många av hans närmaste vänner jobbade fortfarande i kåren, och försökte se till så att de här människorna inte råkade ut för samma slags odjur som de skrev till.

När Carver började skriva till honom hade Max brevskörd krympt till meddelanden från hans fru, släktingar och vänner.

Hans fans hade dragit vidare till mer lättflörtade individer som 14

O. J. Simpson och bröderna Menendez.

När Max inte svarade på det första brevet skickade Carver ett nytt två veckor senare. När inte heller det ledde till någon respons kom ett tredje veckan efter, och sedan två till veckan efter det, och sju dagar senare kom ytterligare två. Velasquez tyckte det var bra. Han gillade Carvers brev för att det tjocka, vattenstämplade papperet – gräddvitt, med Carvers namn, adress och telefonnummer präglade i silver i det övre högra hörnet – innehöll något som reagerade på ett fantastiskt sätt med gräset och gjorde honom mer påtänd än vanligt.

Carver prövade olika strategier för att påkalla Max uppmärksamhet – han bytte till ett annat papper, skrev för hand, fick andra att skriva – men hur han än försökte så hamnade breven ändå i Sopugnen.

Det var då breven slutade komma och telefonsamtalen började.

Max gissade att Carver hade mutat någon högt uppsatt person, för det var bara mycket inflytelserika fångar och de som snart hade nya rättegångar som fick ta emot samtal. En vakt hämtade honom i köket och förde honom till ett av samtalsrummen där en telefon hade kopplats in bara för hans skull. Han talade tillräckligt länge med Carver för att höra hans namn, gissa att han var engelsk på grund av accenten, förklara läget och säga åt honom att aldrig ringa igen.

Men Carver gav sig inte. Max blev avbruten på jobbet, på rastgården, när han åt, i duschen, vid inlåsningen och efter att lyset hade släckts. Han behandlade Carver på samma sätt varje gång: han sa ”hallå?”, hörde Carvers röst och lade på luren.

Till sist klagade Max hos fängelsedirektören, som aldrig hade hört något så roligt. De flesta fångarna klagade över trakasserier inne i fängelset. Han sa åt Max att inte vara en sådan mes och hotade med att installera en telefon i hans cell om han inte slutade med de här dumheterna.

Max berättade för sin advokat Dave Torres om Carvers samtal.

Torres lyckades få dem att upphöra. Han erbjöd sig också att ta reda på mer om Carver, men Max tackade nej. Hade han varit en 15

fri man skulle han ha varit fan så nyfiken, men nyfikenheten var något man lämnade ifrån sig tillsammans med rättegångskostymen och klockan.

Dagen innan Max skulle friges fick han besök av Carver. Max vägrade träffa honom, så Carver lämnade över ett sista brev, nu på det gamla brevpapperet igen.

Max gav det som avskedspresent till Velasquez.

Max hade planerat att åka till London när han blev fri igen.

Jorden runt-resan hade varit hans frus idé, något som hon alltid hade velat göra. Hon hade länge varit intresserad av andra länder och kulturer, deras historia och minnesmärken, deras folk.

Hon gick alltid på museer och köade för att komma in på de senaste utställningarna, hon gick på föredrag och seminarier, och hon läste ständigt – tidskrifter, tidningsartiklar och bok efter bok.

Hon gjorde sitt bästa för att smitta Max med sin entusiasm, men han var inte det minsta intresserad. Hon visade bilder på sydamerikanska indianer som hade pizzatallrikar i underläppen, afrikanska kvinnor vars giraffhalsar var täckta av stora stålfjädrar, och han kunde inte förstå vari lockelsen låg. Han hade besökt Mexiko, Bahamas, Hawaii och Kanada men hans värld bestod av USA, och det räckte bra för honom. Inom landet fanns öknar, tundror och i stort sett allt däremellan. Varför åka utomlands för att titta på samma skit, fast äldre?

Hans hustru hette Sandra. De hade träffats medan han fortfarande var snut. Hon var halvkubansk. Hon var vacker, skärpt, tuff och rolig. Han kallade henne aldrig för Sandy.

Hon hade planerat att de skulle fira sin tionde bröllopsdag på ett ståndsmässigt sätt genom att resa jorden runt och se på merparten av det som hon bara hade läst om. I vanliga fall hade Max förmodligen kunnat övertala henne till att nöja sig med ett besök i Florida Keys och en kortare utlandsresa (till Europa eller Australien) senare samma år, men eftersom han satt i fängelse när hon redogjorde för planerna kunde han inte säga nej. I hans 16

nuvarande situation lät det dessutom rätt bra att komma så långt som möjligt ifrån USA. Den årslånga resan skulle ge honom tid att tänka över sitt liv och hur han skulle reda upp det på bästa sätt.

Det tog Sandra fyra månader att planera resan och boka alla biljetter. Hon lade upp resplanen så att de skulle komma tillbaka till Miami efter exakt ett år, på deras nästa bröllopsdag. Under tiden skulle de se hela Europa, med början i England, för att sedan fortsätta till Ryssland och Kina, följt av Japan och Fjärran Östern, innan de flög vidare till Australien, Nya Zeeland, därefter till Afrika och Mellanöstern och slutligen Turkiet.

Hon besökte honom en gång i veckan och berättade om sina planer, och ju mer han hörde desto mer såg han fram emot resan.

Han lånade böcker i fängelsebiblioteket och läste om platserna de skulle besöka. Till att börja med var det bara ett sätt att klara sig från den ena dagen till den andra, men ju djupare han trängde in i sin hustrus drömmar, desto närmare kom han henne, kanske hade han aldrig varit så nära.

Hon gjorde den sista avbetalningen på resan samma dag som hon dog i en bilolycka på Highway 1, efter att hon helt plötsligt och oförklarligt hade svängt över i mötande fil och frontalkrockat med en lastbil. Vid obduktionen hittades ett brustet blodkärl i hjärnan som hade orsakat olyckan, hon hade dött bakom ratten.

Fängelsedirektören gav honom dödsbudet. Max var för chockad för att reagera. Han nickade, sa inget mer, lämnade fängelsedirektörens kontor och fortsatte med dagens sysslor som om inget hade hänt – torkade av bänkar i köket, stod vid disken och serverade, laddade diskmaskinen med brickor, torkade golven.

Han sa inget till Velasquez. Det gjorde man inte. Att visa sorg, förtvivlan eller någon annan känsla som inte var besläktad med ilska var ett svaghetstecken. Sånt dolde man noggrant, behöll det djupt inom sig, där det varken syntes eller kändes.

Budet om Sandras död sjönk inte in förrän dagen därpå. Torsdag var hennes besöksdag. Hon hade aldrig missat den. Hon bru17

kade flyga dit kvällen innan, övernatta hos en moster i Queens och köra upp till honom nästa dag. Ungefär klockan två, när han normalt sett just höll på att bli klar i köket och småpratade med kocken Henry, brukade de ropa ut hans namn i högtalarna och säga åt honom att gå till besöksrummet. Hon brukade vänta på honom på andra sidan fönstret i det lilla båset. Hon var alltid oklanderligt välklädd, hade just fixat till läppstiftet och log brett med strålande blick, som om de var på sin första träff. De småpratade lite om hur han mådde, hur han såg ut, och sedan berättade hon senaste nytt hemifrån, om sig själv, huset, jobbet.

Henry och Max hade en överenskommelse. På torsdagar anpassade sig Henry efter Max, gav honom uppgifter han kunde klara snabbt, så att han var redo att ge sig iväg när hans namn ropades upp. Max hjälpte alltid Henry på samma sätt på söndagar när hans familj – hustru och fyra barn – kom för att hälsa på honom. De trivdes tillräckligt bra tillsammans för att Max skulle ha överseende med att Henry avtjänade ett femtonårigt fängelsestraff för ett väpnat rån där en gravid kvinna hade dött, och hade kopplingar till Ariska Brödraskapet.

På ytan var allt som vanligt den där torsdagen. Förutom att Max hade vaknat med en dov smärta i bröstet och en känsla av saknad som växte till ett förlamande tomrum under morgonens lopp. Det brusade i hans öron på ett märkligt sätt, som om han var fången i en vindtunnel, och ådern i hans panna började bulta och orma sig under huden. Han ville säga till Henry att hans fru inte skulle komma i dag och förklara för honom nästa vecka, men han kunde inte förmå sig att prata, för han visste att i samma ögonblick som han öppnade munnen skulle han förmodligen tappa behärskningen och bryta ihop.

Det fanns inte tillräckligt mycket att göra i köket för att hålla honom sysselsatt. Han torkade av en nästan helt fläckfri spis.

Mitt bland knapparna satt en klocka. Han försökte låta bli, men han stirrade på klockan oupphörligen och såg de svarta visarna röra sig med små ryck mot klockan två.

I minnet spelade han upp förra veckans besök, varje sekund av 18

deras sista möte. Han kom ihåg vartenda ord hon hade sagt – om den överraskande rabatten hon hade fått av flygbolaget, om nätterna på ett lyxhotell hon hade vunnit i en tävling, hur imponerad hon varit av hans kunskaper om Australiens historia. Hade hon någonsin nämnt ett ord om migrän, svindel, minnesförlust eller näsblod? Framför sig såg han hennes ansikte genom det skottsäkra glaset, solkat av spöklika finger- och läppavtryck från en miljon fångar som försökt röra vid sina älskade och kyssa dem.

Det hade Max och Sandra aldrig gjort. De var överens om att det verkade meningslöst och desperat. De skulle ju röra vid varandra på riktigt igen, eller hur? Nu önskade han att de hade kysst varandra genom glaset. Det hade varit bättre än ingenting, och det var vad han hade kvar nu. ”Max”, ropade Henry från vasken. ”Dags att leka make.”

Klockan var snart två. Max började ta av sig förklädet som han brukade, men hejdade sig. ”Hon kommer inte i dag”, sa han och släppte förklädesbanden. En het flod av tårar trängde upp i ögonen och hotade att svämma över. ”Varför inte?”

Max svarade inte. Henry kom fram till honom och torkade av sig på en handduk. Han såg på Max att känslorna höll på att koka över. Han verkade förvånad. Han tog till och med ett steg bakåt. Som alla andra i fängelset trodde han att Max var en hård jävel – en före detta snut som avtjänade sitt straff bland vanliga fångar, som höll huvudet högt och som vid åtminstone fem tillfällen hade varit beredd att möta våld med våld.

Henry log.

Han kanske log föraktfullt, eller njöt sadistiskt av andras lidanden på det sätt som man gjorde i fängelset, eller bara för att han var förvirrad. Tuffa killar grät inte – såvida de nu inte hade varit mesar hela tiden, eller ännu värre, höll på att bryta samman.

Ur djupet av sin smärta tyckte Max att Henry såg hånfull ut.

Dånet i hans öron tystnade.

Han riktade ett hårt, snabbt slag mot Henrys hals, lade hela 19

sin vikt bakom det, och träffade rakt på luftröret. Henry gapade. Han flämtade efter luft. Max gav honom en högerkrok som spräckte käken. Henry var en stor kille som lyfte skrot varenda dag, och tog hundrafemtio kilo i bänkpress utan att ens börja svettas. Han föll med en tung duns.

Max flydde från köket.

Det var inget smart drag, det var det sämsta han hade kunnat göra. Henry var högt uppsatt inom Brödraskapet och deras främsta inkomstkälla. De sålde det bästa knarket på Atticafängelset. Henrys ungar smugglade in det mellan skinkorna. Brödraskapet skulle kräva blod, döda honom för att rädda sitt anseende.

Henry var på sjukavdelningen i tre dagar. Max skötte köket medan han var borta, och väntade hela tiden på vedergällningen.

Brödraskapet mördade inte hur som helst. De brukade komma i grupper om fyra eller fem. Vakterna skulle vara förvarnade. De skulle vara tipsade, mutade att se åt ett annat håll, och det skulle alla andra här inne göra också. Han hoppades att de skulle ge honom ett snabbt, dödligt stick så att han slapp lida. Han ville inte komma ut ur fängelset i rullstol.

Men inget hände.

Henry påstod att han hade halkat i utspillt stekflott på köksgolvet. Han var tillbaka i köket på söndagen med käken hårt surrad. Han hade hört om Max förlust och det första han gjorde när de möttes igen var att skaka hand med honom och klappa honom på axeln. Det fick Max att ångra sig ännu mer.

Sandra begravdes i Miami veckan därpå. Max fick tillåtelse att närvara.

Hon låg i en öppen kista. Begravningsentreprenören hade satt på henne en stor svart peruk som inte alls passade. Hennes hår hade aldrig varit så rakt eller så svart; det skiftade i rödbrunt här och där, och mer i brunt på andra ställen. Sminkningen var också helt fel. Hon sminkade sig aldrig särskilt hårt. Han kysste hennes kalla, stela läppar och stack in fingrarna mellan hennes korsade händer. Han stod där en lång stund och såg på henne, kände hur hennes själ var en miljon mil bort. Lik var inget nytt för honom, 20

men det var en annan sak när kroppen tillhörde den mest betydelsefulla personen i ens liv.

Han kysste henne igen. Han ville så förtvivlat gärna öppna hennes ögon och se dem en sista gång. Dessutom brukade hon aldrig blunda när de kysstes. När han sträckte fram handen såg han att de stora vita liljorna i blomsterarrangemanget hade strött frömjöl på kragen till den kritstrecksrandiga dräkten hon hade på sig. Han borstade bort det.

Vid jordfästningen sjöng hennes lillebror Calvin hennes älsklingssång ”Let’s Stay Together”. Senast han sjöng den var på deras bröllop. Calvin hade en fantastisk röst, sorgsen och genomträngande som Roy Orbisons. Då tappade Max kontrollen. Han grät så att hjärtat höll på att brista. Han hade inte gråtit sedan han var barn. Han grät så att skjortkragen blev våt och ögonen svullnade upp.

På vägen tillbaka till Attica beslöt sig Max för att åka på resan som Sandra hade ägnat de sista månaderna av sitt liv åt att planera. Dels för att det hade varit hennes sista önskan, dels för att se allt det hon aldrig skulle få se, men framför allt för att han inte hade en aning om vad han skulle göra annars.

Hans advokat Dave Torres plockade upp honom utanför fängelsets grindar och tog med honom till Avalon Rex, ett litet hotell på Broadway, några kvarter från Prospect Park. Inredningen i rummet var funktionell – säng, skrivbord, stol, garderob, sänglampa, taklampa, klockradio och telefon – och det fanns ett gemensamt badrum med stort handfat på översta våningen. Han hade bokat rummet två dagar, sedan skulle han flyga till England från JFK-flygplatsen. Torres lämnade över biljetter, pass, 3 000 dollar i kontanter och två kreditkort. Max tackade Torres för allt, sedan skakade de hand och tog farväl.

Det första Max gjorde var att öppna dörren, gå ut ur rummet, tillbaka in, och stänga den bakom sig. Han tyckte så mycket om det att han upprepade det ett halvt dussin gånger tills det inte längre kändes lika ovant att kunna komma och gå som han ville.

21

Sedan klädde han av sig och granskade sin kropp i spegeln på garderobsdörren.

Max hade inte sett sig själv naken sedan innan fängelsetiden.

Sju år senare såg han fortfarande okej ut från halsen och nedåt där han stod, endast iförd sina två tatueringar. Breda axlar och svällande biceps, grova underarmar, kort bred nacke, sexpack, tjocka lår; med ett par badbyxor och lite olja på sig hade han lätt kunnat vinna titeln mr Kåkfarare. Det var en särskild konst att bygga muskler i fängelse. Det handlade inte om att vara fåfäng eller vältränad. Det var klokt att vara stor – om man kastade en imponerande skugga var folk angelägna om att inte jävlas med en, och höll sig för det mesta ur vägen – men man skulle akta sig för att vara för stor, då stack man ut och riskerade att falla offer för unga fångar som ville skaffa sig ett rykte. Inget såg löjligare ut än när avdelningens jätte höll på att förblöda av en vässad tandborste som körts in i halspulsådern. Max var vältränad innan han hamnade i fängelse. Han hade vunnit tre titlar som mellanviktsboxare i tonåren, och sedan hade han fortsatt hålla sig i form genom att springa, simma och boxas på ett gym i närheten av Coral Gables. Tyngdlyftning var inte ett stort steg för honom; han hade redan den disciplin som krävdes för att ta emot ett hårt slag utan att blinka. I Attica hade han fått tillåtelse att träna en halvtimme per dag. Han hade lyft skrot sex dagar i veckan och jobbat på överkroppen ena dagen och benen nästa.

Han hade gjort tretusen armhävningar och situps varje morgon i cellen, femhundra åt gången. Även om han fortfarande var attraktiv på ett grovt och brutalt sätt som var förrädiskt tilltalande för kvinnor som drogs till hårda män och destruktiva förhållanden, så var hans ansikte inte särskilt snyggt. Huden var spänd, men den var rynkig och vaxblek, nästan spöklik, av bristen på solljus. De små ärren kring munnen syntes knappt längre. Det fanns en ny grymhet i hans blåa ögon och mungiporna var buttert nerdragna på ett sätt som han kände igen från sin mamma, hon hade också blivit ensam i början av medelåldern. Och precis som hon hade han blivit helt 22

gråhårig i samma ålder. Han hade inte märkt förändringen från den mörkbruna hårfärg han hade haft när han påbörjade straffet, för han hade rakat huvudet för att verka tuffare. Han hade låtit håret växa ut de sista veckorna före frigivningen – ett misstag som han tänkte rätta till innan han reste från stan.

Nästa morgon gick han ut. Han behövde skaffa en varm vinterrock och en jacka, och en hatt om han skulle raka av sig gammelmanshåret. Den kalla luften rev i lungorna. Gatorna svärmade av folk. Plötsligt var han vilse och visste inte vart han var på väg eller vad han höll på med. Han hade gått rakt ut i morgonrusningen, alla hade bråttom för att komma iväg och tjäna pengar, ta skit medan de log och sa tack, och lägga oförrätter och frustrationer på hög under tiden. Han borde ha vetat bättre och förberett sig, men han kände sig som en ofrivillig besökare från en annan planet. De sju saknade åren ryckte i kopplet och kastade sig över honom med vidöppna käftar och tom mage. Allt hade förändrats – kläder, frisyrer, gångstilar, ansikten, varumärken, priser, språk – för mycket för att ta in och smälta, analysera och jämföra. För mycket för snart efter fängelset, där inget förändrades och man åtminstone kände igen alla man såg. Det var som att dyka på djupt vatten. Han kunde hålla sig flytande, men han hade glömt hur man simmar. Han kämpade sig fram, två steg bakom människorna framför och två steg framför dem som var bakom, som en kedjefånge. Hur fria vi än känner oss kanske vi alla på något sätt ändå är fångar, tänkte han. Eller så behövde han bara tid för att vakna till och komma in i matchen.

Han lösgjorde sig ur trängseln och smet in på ett litet kafé.

Det var fullt av folk som behövde en koffeinkick innan de kom till kontoret. Han beställde en espresso. Den kom i en pappmugg med öra och en tryckt varning om att den var MYCKET HET. När han smuttade på den upptäckte han att den bara var ljummen.

Vad gjorde han i New York? Det var inte ens hans hemstad.

Hur kunde han över huvud taget fundera på att åka jorden runt utan att först åka hem, orientera sig och vänja sig vid friheten?

23

Sandra skulle inte ha velat det. Hon skulle ha sagt att det var meningslöst att fly från vardagen, han skulle ändå bli tvungen att möta den förr eller senare. Och det var sant. Vad var han rädd för? Att hon inte fanns där längre? Att hon var borta? Han var tvungen att komma över det – och gå vidare så gott det nu gick.

Han skulle skita i det. Åka tillbaka till Miami med första bästa plan.

Max ringde till flygbolagen från hotellrummet. Alla plan var fullbokade de närmaste två dagarna. Han lyckades få en biljett till fredag eftermiddag.

Trots att han inte hade en aning om vad han skulle göra när han kom till Miami så kändes det bättre att veta att han var på väg till något välbekant.

Han funderade på att ta en dusch och försöka hitta någonstans att äta, och kanske klippa sig om han hittade en frisör.

Telefonen ringde. ”Mr Mingus?” ”Ja?” ”Allain Carver.”

Max teg. Hur hade han hittat honom?

Dave Torres. Det var bara han som visste var Max fanns. Hur länge hade han jobbat åt Carver? Förmodligen ända sedan Max sa åt honom att få slut på samtalen till fängelset. I stället för att kontakta myndigheterna hade Torres kontaktat Carver. Den opålitliga jäveln missade aldrig en chans att tjäna lite extra. ”Hallå? Är du kvar?” ”Vad gäller det?” sa Max. ”Jag har ett jobb som kanske kunde intressera dig.”

Max gick med på att träffa honom dagen därpå. Han var nyfiken igen.

Carver gav honom en Manhattanadress. ”Mr Mingus? Jag är Allain Carver.”

Första intrycket: stroppig jävel.

24

Carver reste sig ur sin fåtölj när Max kom in på klubben, men i stället för att gå fram till honom tog han bara några steg för att identifiera sig och sedan blev han stående med armarna bakom ryggen, likt en kunglighet som träffar en ambassadör från en tidigare koloni som har hamnat på obestånd och är i desperat behov av hjälp.

Carver var lång och smal, klädd i en välsydd marinblå yllekostym, ljusblå skjorta och matchande sidenslips. Han kunde ha stigit direkt ur en tjugotalsmusikal, som statist i en Wall Streetscen. Det kortklippta blonda håret var bakåtstruket och mittbenat. Han var solbränd, hade markerad haka och långt, spetsigt ansikte.

De skakade hand. Fast handslag, mjuk, slät hud som aldrig hade varit i närheten av kroppsarbete.

Carver gjorde en gest mot en djup fåtölj i svart läder och mahogny som stod framför ett runt bord. Han väntade tills Max hade satt sig innan han slog sig ner mitt emot honom. Fåtöljryggen var hög och slutade en halvmeter ovanför hans huvud. Han kunde varken titta åt höger eller vänster utan att böja sig fram och sträcka på halsen. Det var som att sitta i en egen liten hytt, intim och hemlig.

Bakom honom låg bardisken, som sträckte sig genom hela lokalen. Varenda tänkbar spritsort verkade finnas där – gröna, blå, gula, rosa, vita, bruna och ofärgade flaskor glittrade glatt som plastpärledraperier på en bättre bordell. ”Vad vill du ha att dricka?” ”Kaffe tack. Grädde, inget socker.”

Carver kastade en blick mot rummets bortre ände och höjde armen. En servitris kom fram. Hon var mager som en fotomodell, med markerade kindben, putande läppar och en gångstil som tagen från en catwalk. Alla anställda Max hade sett hittills såg ut som modeller. Båda bartendrarna hade det där förföriska, skäggstubbiga utseendet som reklambyråerna använder för att sälja skjortor och rakvatten, medan receptionisten var lätt att föreställa sig i en klädkatalog och killen som såg på monitorn från 25

övervakningskamerorna kunde i ett tidigare liv ha varit en byggjobbare på rast i en Coca Cola-reklam.

Max hade varit nära att gå förbi klubben. Den låg i ett anonymt femvåningshus i en återvändsgränd som mynnade mot Park Row. Huset var så intetsägande att han gick förbi det två gånger innan han fick syn på siffran 34, svagt målad på väggen invid porten. Klubben låg på tredje våningen, och han åkte upp i en hiss med välputsade mässingsstänger och spegelväggar som mångfaldigade hans spegelbild i oändlighet. När dörrarna öppnades och Max klev ur trodde han att han befann sig i foajén på ett mycket lyxigt hotell.

Rummet var stort och tyst som ett bibliotek eller ett mausoleum. På den tjocka heltäckningsmattan stod djupa fåtöljer som stubbar i en kalhuggen urskog. De var uppställda så att man bara såg ryggarna, inte människorna som satt i dem. Han trodde att de var ensamma tills han såg en pelare av cigarrök stiga upp bakom en av stolarna och när han tittade närmare såg han en beige herrsko sticka fram bakom en annan fåtölj. En ensam tavla prydde väggen närmast dem. Den föreställde en pojke som spelade flöjt.

Han var iförd en sliten inbördeskrigsuniform som var alldeles för stor för honom. ”Är du medlem?” frågade Max för att bryta isen. ”Vi äger stället. Det här och ett antal liknande klubbar världen över”, svarade Carver. ”Du är alltså i herrklubbsbranschen?” ”Inte direkt”, svarade Carver och såg road ut. ”Min far Gustav grundade dem i slutet av femtiotalet för att ta hand om sina bästa affärskontakter. Den här var först. De finns även i London, Paris, Stockholm, Tokyo, Berlin – och på andra ställen. De är en bonus. När privatpersoner eller företag kommer över en viss volym i sina affärstransaktioner med oss erbjuder vi dem livstidsmedlemskap. Vi uppmuntrar dem att föreslå vänner och kolleger, som naturligtvis får betala. Vi har många medlemmar och gör en god vinst.” ”Så man kan inte bara fylla i en blankett?”

26

”Nej”, sa Carver och skrockade. ”Och på så vis håller ni bönderna borta, eller hur?” ”Det är bara en affärsidé”, svarade Carver torrt. ”Den fungerar.”

Man kunde ana spår av välbeställd östkustamerikanska i Carvers i övrigt oklanderliga brittiska dialekt, genom att han höll tillbaka vissa vokaler och överdrev andra. Brittisk privatskola, amerikanskt universitet?

Carver såg ut som en före detta filmstjärna vars skönhet höll på att blekna bort på ett klädsamt sätt. Max gissade att de var ungefär jämngamla, Carver var möjligen något år yngre. Han såg ut att äta rätt. Halsen var veckig och han var smårynkig kring de genomträngande, klarblå ögonen. Den gyllenbruna hyn gjorde att man hade kunnat ta honom för latinamerikan – argentinare eller brasilianare – med tyskt påbrå. Han var vacker så när som på munnen. Den svek honom. Den såg ut som ett långt rakbladssnitt där blodet just började tränga upp, men ännu inte hade vällt fram.

Kaffet serverades i en vit porslinskanna. Max hällde upp en kopp åt sig själv och slog sedan i lite grädde ur en liten snipa.

Kaffet var starkt och smakrikt, och det flöt inte ut någon liten oljefläck ovanpå grädden. Det var kaffe för finsmakare, sådant man malde själv, inte något av de vanliga snabbköpsmärkena. ”Jag hörde vad som hände med din fru”, sa Carver. ”Jag beklagar sorgen.” ”Jag också”, svarade Max kort. Han var tyst tills han kände att han hade tigit ihjäl ämnet och övergick sedan till det egentliga ärendet. ”Du sa att du hade ett jobb åt mig?”

Carver berättade om Charlie. Efter att han hade fått höra ett sammandrag av fallet tackade Max nej. Carver nämnde pengarna och Max teg, mer för att han var chockad än för att han var girig. Girighet hade faktiskt inte med saken att göra. Medan Carver rabblade siffror räckte han över ett brunt kuvert till Max. I det låg två blanka svartvita fotografier, ett porträtt och en helfigursbild, av en liten flicka.

27

”Jag tyckte du sa att det var din son som var försvunnen?” sa Max och höll upp bilden. ”Charlie hade en fix idé om sitt hår. Vi kallade honom Simson eftersom han inte lät nån röra det. Han hade en tjock man redan när han föddes – och det är ju lite ovanligt. Så snart nån försökte smyga sig på honom med en sax så ylade han – ett öronbedövande vrål. Rätt skrämmande. Så vi lät honom vara. Jag är säker på att han hade kommit över den där fobin till sist”, sa Carver. ”Eller inte”, sa Max, medvetet taktlös.

Max tyckte sig se hur Carvers uttryck skiftade för ett kort ögonblick, som om en skugga av mänsklighet drog över hans affärsmässiga, samlade ansikte. Det räckte inte för att han skulle tycka om sin potentiella arbetsgivare, men det var i alla fall en början.

Max granskade porträttet. Charlie var inte det minsta lik fadern. Ögon och hår var mycket mörka och han hade en stor mun med fylliga läppar. Han log inte. Han verkade förbannad, som en stor man som blivit avbruten mitt i något viktigt. Det var ett vuxet uttryck. Hans blick var genomträngande och ohöljd. Max kände hur den utforskade hans ansikte, hur den fick papperet att vibrera, sökte kontakt med honom.

På den andra bilden såg man Charlie stå framför ett stånd av bougainvillea med nästan samma ansiktsuttryck. Håret var verkligen långt – det var uppsatt med två hårband och flödade över axlarna. Han hade på sig en blommig klänning med krås på ärmarna, i kragen och i fållen.

Det fick Max att må illa. ”Inte för att det angår mig, och jag är ingen psykolog, men det där måste vara ett bombsäkert sätt att ge ungen problem”, sa Max med öppen fientlighet. ”Det var min frus idé.” ”Du verkar inte särskilt hunsad.”

Carver skrattade kort, det lät nästan som om han harklade sig. ”Folk är lite bakom i Haiti. Till och med de mest välutbildade, 28

sofistikerade människorna tror på en massa dumheter – vidskepelser …” ”Voodoo?” ”Vi kallar det för vodou. Haitierna är till nittio procent katoliker och till hundra procent vodouiste. Det är inte skrämmande – i alla fall inte mer skrämmande än att till exempel tillbe en halvnaken man uppspikad på ett kors, dricka hans blod och äta hans kött.”

Han såg forskande på Max för att läsa av hans reaktion. Max mötte hans blick utan att röra en muskel. För hans del fick Carter gärna tillbe kundvagnar på en stormarknad. Den enes Gud var den andras dåliga skämt, det var hans filosofi.

Han såg på bilden av Charlie i sin klänning igen. Stackars unge, tänkte han. ”Vi har letat överallt”, sa Carver. ”Vi körde en kampanj i början av nittiofem – annonser i tidningarna, reklamtid i radio och TV, affischtavlor med bilder på honom – allt vi kunde komma på.

Vi erbjöd en rejäl belöning för upplysningar, eller, ännu bättre, Charlie själv. Det gick som man hade kunnat förutspå. Vartenda kryp krälade fram i dagsljuset och påstod att de visste var ’hon’ fanns. Vissa av dem påstod till och med att de hade kidnappat ’henne’ och krävde lösensumma, men det var allt – summorna de krävde var obetydliga, alldeles för låga. Jag insåg förstås att de ljög. Infödingarna i Haiti ser inte längre än näsan räcker, och de har mycket platta näsor.” ”Följde ni upp alla tips?” ”Bara de som lät vettiga.” ”Det var ert första misstag. Kolla upp allting. Följ vartenda uppslag.” ”Det var vad dina föregångare sa.”

Där kom det där lockbetet igen, tänkte Max. Bäst att hålla sig borta. Det kunde bli en prestigegrej. Men han var nyfiken. Hur många hade redan jobbat med fallet? Varför hade de misslyckats?

Och hur många höll fortfarande på?

Han spelade oberörd.

29

”Gå inte händelserna i förväg. Än så länge snackar vi bara”, sa Max. Carver verkade stött, han var nog ovan vid att bli bemött på det här sättet. Han omgav sig förmodligen bara med folk som skrattade åt alla hans skämt. Det var grejen med de verkligt rika, de som föds till rikedom: de simmade i sitt eget hav, levde i ett parallelluniversum, isolerade från verkligheten, utan att utsättas för karaktärsdanande strider och misslyckanden. Hade Carver någonsin varit tvungen att vänta på nästa avlöning för att kunna köpa nya skor? Blivit nobbad av en kvinna? Hade utmätningsmän knackat på hans dörr? Knappast.

Carver berättade om farorna, nämnde föregångarna en gång till, antydde att det hade hänt saker med dem. Max vägrade fortfarande att nappa på betet. När han gick hit hade han varit övertygad till trettio procent om att han inte ville ha jobbet, nu var han snart uppe i femtio.

Carver lade märke till hans ointresse och började tala om Charlie i stället – när han hade tagit sina första steg, hur musikalisk han var – och sedan började han berätta mer ingående om Haiti.

Max hörde på med stel blick och spelat intresse, men under ytan var han redan på väg därifrån, in i sig själv, och funderade på om han fortfarande skulle klara av ett sånt här jobb.

Han lyckades inte komma fram till något, utan kände sig märkligt tom. Det fanns två uppenbara infallsvinklar på fallet – antingen pengar eller något slags voodooskit. Eftersom det inte hade kommit några krav på lösensumma så återstod bara det andra alternativet, han visste lite mer om voodoo än han låtit Carver förstå. Eller också kände Carver redan till hans samröre med Solomon Boukman. När han tänkte efter var han säker på att det var så. Självklart. Hur skulle Carver kunna ha undgått det, med tanke på att han hade köpt Torres? Hur mycket mer visste Carver om honom? Hur långt tillbaka hade han gått? Hade han något i bakfickan, redo att användas mot honom?

Det var ingen bra start om han skulle ta fallet. Han litade inte på sin framtida klient.

30

Max avslutade mötet och sa till Carver att han skulle tänka på saken. Carver gav honom ett visitkort och ett dygns betänketid.

Han tog taxi till hotellet med bilderna på Charlie Carver i knäet.

Han tänkte på de tio miljonerna och vad han skulle kunna göra med dem. Han skulle sälja huset och köpa en lägenhet i någon lugn, välbärgad förort, kanske i Kendall. Eller kanske i Florida Keys. Kanske skulle han lämna Florida helt och hållet.

Sedan tänkte han på att resa till Haiti. Skulle han ha tagit fallet innan han åkte i fängelse? Ja, absolut. Bara utmaningen skulle ha tilltalat honom. Ingen bevisning att falla tillbaka på, ren problemlösning, hjärngymnastik, en kamp mellan två intellekt. Men hans talang hade legat i malpåse medan han satt inne och nu hade den förtvinat av brist på övning, precis som en muskel. Ett fall som detta skulle vara som att springa baklänges i en uppförsbacke, hela vägen upp.

När han kom tillbaka till sitt rum ställde han upp de båda fotografierna på skrivbordet och stirrade på dem.

Han hade inga barn. Han hade aldrig varit särskilt förtjust i barn. De var krävande och nervpåfrestande. Inget gjorde honom så förbannad som att vara i samma rum som ett spädbarn som föräldrarna inte kunde eller ville få tyst på. Ironiskt nog hade många av hans fall handlat om att leta rätt på barn, en del av dem riktigt små. Han hade lyckats i hundra procent av fallen. Han hade tagit hem dem alla, levande eller döda. Han ville göra samma sak för Charlie. Men han oroade sig för att han inte skulle klara det, att han skulle svika honom. De där ögonen som sprakade av brådmogen ilska hade hittat honom igen, från andra sidan rummet. Det var märkligt, men det kändes som om de sökte kontakt, försökte få honom att komma till undsättning.

Magiska ögon.

31

Max gick ut och försökte hitta en bar där han kunde få något att dricka och tänka igenom alltsammans, men alla ställen var fulla, de flesta besökarna var en generation yngre än han, många av dem upprymda och högljudda. Bill Clinton hade blivit omvald.

Folk firade överallt. Det var inte hans grej. Han beslöt sig för att köpa en flaska Jack Daniels i en spritbutik i stället.

Medan han letade efter en affär råkade han stöta ihop med en kille i vit, bylsig jacka och skidmössa nerdragen nästan till ögonen. Max bad om ursäkt. Något föll ur mannens jacka och landade vid hans fötter. Det var en genomskinlig plastpåse som innehöll fem jointar, feta som tamponger. Max tog upp påsen och vände sig om för att ge tillbaka den till mannen, men han var försvunnen.

Han stoppade ner jointarna i jackfickan och gick vidare tills han hittade en spritbutik. De hade slut på Jack Daniels. De hade andra sorter, men inget var som ett glas Jack.

Ja, möjligen gräs.

Han köpte en billig tändare av plast.

På den gamla goda tiden hade Max Mingus och hans partner Joe Liston gillat att varva ner med lite gräs som de fick av en tjallare och langare som kallades Five Fingers. Five brukade ge dem säkra tips om tillslag och slänga åt dem några gram Caribbean Queen – starkt gräs som han själv använde.

Det var den bästa marijuana Max någonsin hade rökt, betydligt bättre än det årsgamla skräpet han just hade hittat.

En timme senare satt han på sängen och stirrade rakt in i väggen, vagt medveten om sin oroliga mage.

Han lutade sig bakåt och slöt ögonen.

Han tänkte på Miami.

Hem, kära hem.

Han bodde på Hobie Beach vid Key Biscayne, nära avfarten från Rickenbacker Causeway. Sköna kvällar brukade han och Sandra sitta på verandan och betrakta Miamis hypnotiska, ne32

onljusa prakt, känna lukten från Biscayne Bay i den svala brisen, med spår av fisk och motorolja från båtarna. Hur ofta de än såg på utsikten så var den aldrig likadan. Manhattan kunde inte mäta sig med hans hemstad en vacker dag. På den tiden pratade de om framtiden, på den tiden när livet var skönt och verkade bli bättre hela tiden. För Sandra innebar framtiden barn.

Max borde ha berättat för henne att han hade låtit sterilisera sig några månader innan de träffades, men han hade aldrig haft – ja, han hade aldrig haft stake nog att göra det.

Hur skulle han ha kunnat sätta barn till världen efter att ha sett det som var kvar av dem han letade rätt på i sitt arbete, de som hade gått i bitar, som han var tvungen att försöka pussla ihop. Han kunde inte göra det. Han skulle aldrig klara att släppa barnen utom synhåll. Han skulle låsa in dem och kasta bort nyckeln. Han skulle hindra dem från att gå i skolan och leka ute och hälsa på vänner, allt för att de inte skulle bli kidnappade.

Han skulle kolla upp släktingar och bekanta för att se om de var dömda för pedofilbrott. Vad skulle det vara för liv – för dem, för hans fru, för honom? Inget alls. Lika bra att glömma tanken på att skaffa familj, glömma det här med att föra släktet vidare, lika bra att lägga ner alltsammans.

1981: det hade varit ett dåligt år för honom, rena skitåret.

1981: det var gangsterledaren Solomon Boukmans år. 1981: det var svärdkungens år.

Sandra skulle ha varit förstående om han sagt sanningen direkt, men när de började träffas körde han fortfarande sin inbitna ungkarlsstil, ljög för alla kvinnor han stötte på, låtsades vara seriöst intresserad, sa vad de ville höra, satte på dem och stack. Han hade haft många tillfällen att bikta sig innan de gifte sig, men han hade varit rädd att mista henne. Hon kom från en stor familj och älskade barn.

Nu ångrade han att han inte hade gjort ett nytt ingrepp och fixat sädesledaren när han hade chansen. Han hade funderat på att göra det efter ett års äktenskap, när livet med Sandra hade gjort 33

honom till en bättre människa och gradvis börjat ändra hans syn på barn. Det skulle ha varit ovärderligt för honom att ha något kvar som påminde om henne, minsta spår som han kunde älska och hålla fast vid som han hade älskat och hållit fast vid henne.

Han tänkte på deras hus igen.

De hade ett stort kök med en fristående bänk i mitten. Han brukade sitta där på nätterna och försöka få rätsida på fall som höll honom vaken. Ibland gjorde Sandra honom sällskap.

Han såg henne framför sig, i T-shirt och tofflor, håret rufsigt av kudden, med ett vattenglas i ena handen och porträttbilden på Charlie i den andra. ”Jag tycker du ska ta det här fallet, Max”, sa hon och såg på honom med sömntunga ögon. ”Varför?” hörde han sig själv fråga. ”För du har inget val, älskling”, sa hon. ”Det är antingen det eller du-vet-vad.”

Han vaknade med ett ryck. Han låg fullt påklädd på sängen, stirrade upp i taket och kände smaken av ruttet kött i munnen.

Rummet var inpyrt av marijuanarök. Lukten fick honom att minnas kvällarna i cellen, efter att Velasquez tagit sin nattrök och bett sin aftonbön på latin.

Max reste sig upp och gick med ostadiga steg till skrivbordet medan tjugo släggor dunkade i skallen. Han var fortfarande lite hög. Han öppnade fönstret och den iskalla luften vällde in i rummet. Han tog några djupa andetag. Dimman i huvudet lättade.

Han bestämde sig för att ta en dusch och byta kläder. ”Mr Carver? Max Mingus här.”

Klockan var nio på morgonen. Han hade gått till ett fik och ätit en rejäl frukost – omelett på fyra ägg, fyra skivor rostat bröd, apelsinjuice och två kannor kaffe. Han hade tänkt igenom allt ännu en gång, fördelarna och nackdelarna, farorna, pengarna.

Sedan hade han letat rätt på en telefonkiosk.

Carver lät en smula andfådd när han svarade, som om han just pustade ut efter en joggingrunda.

34

”Jag ska hitta din son”, sa Max. ”Det är ju strålande nyheter!” nästan skrek Carver. ”Jag behöver ett skriftligt avtal.” ”Självklart”, sa Carver. ”Kom förbi klubben om två timmar.

Jag ordnar ett kontrakt.” ”Okej.” ”När kan du börja?” ”Om jag lyckas fixa en biljett kan jag vara i Haiti på tisdag.”

35