9789113024851

torgny lindgren torgny lindgren

Minnen

Minnen

Torgny Lindgren

minnen

_Minnen.indd 3

2010-08-02 11:15:44

är författarens farfars farfars fars bomärke

isbn 978-91-1-302485-1 © Torgny Lindgren 2010 Norstedts, Stockholm Omslag: Elsa Wohlfahrt Larsson Omslagsbild: Bertil Almlöf ScandBook AB, Smedjebacken 2010 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

_Minnen.indd 4

2010-08-02 11:15:44

Du borde skriva dina Minnen, sade förläggaren.

Det kan jag inte, sade jag. Jag har inga minnen.

Vilken av mina sex förläggare det var, minns jag inte.

Förmodligen alla sex fast vid olika tidpunkter. Bokförläggare är förbrukningsartiklar. De har alla samma sorts önskningar.

Alla människor har minnen, sade förläggaren och log mot mig, han eller hon trodde att jag ville göra mig märkvärdig genom att hävda att jag saknade minnen.

Jag inbillar mig inte att jag minns någonting, sade jag.

Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar. De har varit mycket omfattande. Att nu börja kalla dem minnen vore pinsamt.

Författares Minnen är ganska efterfrågade, sade förläggaren och tecknade med pekfingret i luften försäljningsavdel7

_Minnen.indd 7

2010-08-02 11:15:44

ningens grafiska översikt. Jag skulle kunna visa dig försäljningssiffrorna.

Du vet mycket väl, påpekade jag, att jag inte förstår siffror. Jag minns dem inte. Om jag kunnat minnas siffror hade jag inte blivit författare.

Jag förstår din tanke, sade förläggaren. Dagarna och åren flimrar bara förbi. Vi kan inte hålla någonting kvar. Men djupast inne i oss finns ändå alltsammans lagrat.

Bortom vattnet nedanför förlagets fönster glänste Stockholms förnämsta byggnader i middagssolen. I alla de där ståtliga husen hade jag vid skilda tillfällen varit gäst. När och varför minns jag inte.

Javisst, sade jag, allting lagras och komposteras inne i oss, på vilka ställen i kroppen vet jag inte. Men minnen är det inte.

Vad är det om inte minnen? sade förläggaren.

Jag vet inte.

Du vill väl inte påstå att du lider av minnesförlust? sade förläggaren. Att du har råkat ut för någonting? Att något har drabbat dig?

Jag har råkat ut för nästan allting, sade jag. Sjukdomar och dödsfall och förräderier och ärebetygelser. Och åskväder mitt ute på sjön i en liten roddbåt. Jag är ett gott stycke över sjuttio. Men minnet har jag inte förlorat, jag trodde aldrig att jag hade något. Min tankeförmåga, underströk jag, är fortfarande en av de bättre i Sverige.

Minnet är det enda vi har att lita till i fråga om det förgångna, sade nu förläggaren.

Ja, sade jag. Det är en aning förargligt.

8

_Minnen.indd 8

2010-08-02 11:15:44

Förargligt? sade han.

Vi tycks ha ett behov av historia, sade jag. Historia och berättelser. Därför har vi uppfunnit minnet.

Nej, fortsatte han, därför måste vi tro på minnet. Tack vare minnet kan vi vara trofasta mot det förgångna. Utan minnet skulle vi oavbrutet svika alla löften och plikter, vi skulle avfalla från allt vi nyss höll heligt, vi skulle aldrig ha skäl att omfamna en medmänniska. Vi skulle inte veta att blomman heter pelargon. Minnet är bindemedlet i vårt inre, utan minne brister vi som torra frökapslar.

Och vad kan då gro ur oss? undrade jag.

Ingenting, sade förläggaren.

I kontorslandskapet utanför förläggarens anspråkslösa tjänsterum förbereddes ett möte, man skulle fastställa listan över nästa års utgivning. Stolar och bord bars omkring, på sträckta armar höll redaktionssekreteraren en överdekorerad smörgåstårta framför sig. Förmodligen skulle förlaget besluta att ge ut mina Minnen.

Innerst inne i mig står en sliten, vanvårdad filmprojektor.

Kuggar har lossnat, dreven hackar, motorn slirar, den stora filmrullen är skev, celluloiden har brustit. Men för något flyktigt ögonblick fungerar allt som det ska och en bildruta, en enda, blir synlig. Sedan rasslar den trasiga projektorn vidare.

Utan minnet, sade förläggaren – antagligen en annan av mina sex förläggare, kanske Thomas von Vegesack, den 9

_Minnen.indd 9

2010-08-02 11:15:44

mest akademiske och pessimistiske av alla sex – utan minnet, sade han alltså, finns inte tiden. Tiden är en produkt av minnet. Det sipprar hela tiden små droppar och rännilar av tid ur minnet.

Vilken tid? frågade jag, egentligen mot bättre vetande.

Världens? Eller själens?

Det borde du inte fråga, sade han. De båda förutsätter och skapar varandra. Du är förtrogen med Aristoteles och Bergson och Ricœur och Kant. Då måste du veta att man inte kan ställa frågan på det sättet.

Förlåt mig, sade jag.

Minnet söker sanningen, sade han. Om inte sanningen fanns, då skulle minnet inte behövas. Eller om den vore löjligt uppenbar.

Har jag verkligen sagt, sade jag, att jag inte har något minne?

Ja, sade förläggaren, det påstår du ideligen.

Och förlaget, sade jag, menar att det är en undanflykt?

Att jag i själva verket minns nästan hela mitt liv och att jag skulle kunna skriva mina Minnen?

Alla författare kan skriva sina minnen, sade förläggaren.

Det är förmätet av dig att tro dig utgöra ett undantag. I diktens värld är Minnen inte detsamma som minnen. Om de andra kan, då kan också du.

De andra hittar bara på, sade jag. Det ligger inte för mig.

Jag förstår mig inte på dig, sade förläggaren. Vi har aldrig förstått oss på dig. Det har visserligen varit fördelaktigt för förlaget att ge ut dina böcker, men du har alltid varit en gåta 10

_Minnen.indd 10

2010-08-02 11:15:44

för oss. Du och dina läsare.

Men nu ville jag vara envis.

Vi har inte ett minne, sade jag, vi har miljarder. Mina läsare och jag har aldrig trott på minnet.

Miljarder? sade förläggaren.

Varje kroppsdel, sade jag, har sina minnen. Lilltån, knäskålarna och örsnibbarna. För att inte tala om de inre organen. Alla körtlarna och polyperna. Varje cell har sina egna minnen. Det vore lögnaktigt och oanständigt att sammanfoga dem till Minnen. Då är det mera renhårigt och gudfruktigt att säga: Jag minns ingenting.

Minnet är också en kroppsdel, sade förläggaren. Kan du inte, fortsatte han, komma med ett enda vettigt skäl varför du inte äntligen skulle skriva en bok som vi verkligen ber dig att skriva? I stället för alla irrsinniga berättelser som vi ingalunda har önskat oss.

Jag har aldrig skrivit ett osant ord, betygade jag, kanske för tusende gången. Varför skulle jag börja med det nu?

Litteratur är litteratur, sade förläggaren. Ingenting annat.

För mig har litteraturen alltid varit något storartat, ja heligt, sade jag. Genom litteraturen kommer vi i beröring med det eviga och gudomliga.

Nu log förläggaren stort och hjärtevärmande, det brukade han sällan göra. Ska jag stjäla en bit av smörgåstårtan åt dig? sade han.

Jag har haft otaliga argument förberedda i den här frågan, sade jag. Jag önskar att jag kunde minnas dem. Författarna är de enda som kan hindra världen från att gå under.

11

_Minnen.indd 11

2010-08-02 11:15:44

Vi lever i en apokalyptisk tid, fortsatte han sedan. Det borde du kunna utnyttja.

Smörgåstårtan var kletig och smakade tonfisk, majonnäs, leverpastej och dill. Jag åt den med en plastgaffel.

Jag har alltid tyckt, sade jag, att Johannes uppenbarelser är Bibelns svagaste bok. Änglar och varelser med ögon både framtill och baktill och sju sigill och vatten som blir blod och odjur och bokrullar hit och dit. Den saknar stringens och form.

Alla minnen, sade han, är framåtsyftande, de handlar egentligen om framtiden. Därför pekar de hän mot undergången. I apokalypsen smälter världens och själens minnen samman. Jordens undergång är helt enkelt minnets slutgiltiga utplåning. Alla erinringars kollaps. Det borde passa dig.

Då är det en fördel, sade jag, att inte ha haft något minne.

Då mister man ingenting.

Har du aldrig skrivit dagbok? undrade förläggaren.

Hela mitt liv, sade jag. Temperatur och molnighet morgon och kväll. Människors namn, de flesta är döda. Jag säger ofta: Vart tog han vägen? och någon annan säger: Han dog ju för flera år sedan på ett vårdhem i Örebro.

Järnvägsstationer, flygplatser. Bilar som jag köpt och sålt.

Gatuadresser i Wien och München och Paris och Berlin.

Förstoppningar och diarréer. Nätter utan sömn.

12

_Minnen.indd 12

2010-08-02 11:15:44

Nå, där ser du!

Nej, sade jag. Där finns inga minnen.

Nu var det min enda kvinnliga förläggare jag hade mitt emot mig. Hon bjöd på kaffe ur förlagets automat. Och en slurk Bénédictine i en plastmugg.

Du måste ha varit ögonvittne till mängder av händelser. Och du har mött otaliga berömdheter. Sådant kan du skriva.

En gång sjöng jag till Allen Ginsbergs munspelsackompanjemang, sade jag. Han spelade bra. Och stampade takten med höger fot.

Där ser du! sade hon. Du måste bara sätta dig till!

Jag kan inte erinra mig vad jag sjöng, sade jag. Kanske var det en shanty.

Någon av våra redaktörer kan fylla i sådant som fattas, tröstade mig förläggaren. Det är vi vana vid.

Publiken var alldeles vild, sade jag.

Och barndomen? fortsatte förläggaren. Uppväxttiden? Hem­ lösheten? Åren av rådvillhet.

Vi var tre bröder, sade jag. Min äldre bror behöver jag inte minnas, han lever ännu. Den äldste är död.

Jaa? sade förläggaren.

Han låg på sjukhus sista gången vi sågs, sade jag. Läkarna hade amputerat bägge benen.

Jag minns benen ända ut i naglarna, sade han till mig.

Fast nu behöver jag inte klippa dem längre.

Naglarna? sade jag.

13

_Minnen.indd 13

2010-08-02 11:15:44

På fötterna, sade han. Jag brukade blöda, särskilt på väns­ter stortå.

Sedan gjorde vi vårt bästa för att minnas ett eller annat.

Minns du, sade jag, när vi stod vid landsvägen utanför Kvarnåsen och kapade björkved med en bågsåg? Det var som dimman av myggen över Raggsjön.

Nej, sade han, det minns jag inte.

Det stannade en ämbetsman i en Mercedes av årets modell, således nittonhundrafemtifem, kom jag sedan ihåg, och han, ämbetsmannen, tillhöll oss att vi skulle dra oss in i skogen med vårt tarvliga grovarbete. Vi inkräktade på landskapets skönhet.

Jo, sade min bror, den modellen minns jag, Femtifemman. Bakskärmarna var en aning rundade. Men jag önskar att jag kunde komma ihåg den där dagen. Kapade vi kubb?

Ja, sade jag. Kubb. Och ämbetsmannen omtalade att hertiginnan av Västerbotten, hennes kungliga höghet prinsessan Sibylla, snart skulle passera. Hon måste besparas åsynen av våra sjaskiga och besudlade blåställ och våra svettiga, gemena ansikten.

Gjorde vi det? undrade min bror. For vi in i skogen?

Vi frågade pappa, sade jag, han var ju på sätt och vis vår överordnade.

Det är skamligt att flytta på sig bara för att man blir tillsagd, sade pappa. Det har jag aldrig gjort.

Och det var förvisso sant.

Kom hon, prinsessan Sibylla?

Ja, sade jag. Hon satt i baksätet och sov. Vi såg henne 14

_Minnen.indd 14

2010-08-02 11:15:44

mycket tydligt.

Javisst ja, sade min bror. Där satt hon och sov.

Göran höll högra handen över ögonen medan vi samtalade, kanske ville han slippa att se mig och se hur jag förfulats och åldrats sedan de där somrarna då vi tillsammans kapade kubb med en bågsåg. Det tidiga femtitalets varma somrar.

Kubben skulle vara exakt en meter lång, lika lång som sågbladet.

Ja du lillebror, sade han.

Ja du Göran, sade jag.

Men du har ju läsningen, sade jag sedan. En bok om dagen. Det minns jag.

Jag kan inte läsa, sade han. Små bristningar i blodkärlen.

Näthinnan.

Det är ju ett elände, sade jag.

Jag har insett, sade han, att det bara var lögner. Alltsammans. Det finns ingen sanning i böckerna.

Fast musiken har du väl alltid, sade jag och pekade på hörlurarna som låg på kudden.

Det enda jag tål numera är dansmusiken, sade han. Mantovanis orkester och Glenn Miller och Flamingokvintetten och Vikingarna och Thorleifs och Saxparty.

Sådant brydde du dig aldrig om förr i tiden, sade jag.

Den riktiga musiken är alldeles för smärtsam, sade han.

Men dansmusiken tål jag. Om jag kunde resa mig upp, om jag hade benen, då skulle jag dansa.

Vi har aldrig kunnat dansa, påminde jag honom. Vi lärde 15

_Minnen.indd 15

2010-08-02 11:15:44

oss aldrig att dansa. Du och jag. Raggsjöborna trodde att dansen var en svår synd.

Jo, sade Göran. Men vi tyckte att livet var sådant att man egentligen borde ha dansat.

Varför han då och då var tvungen att räcka ut tungan och omsorgsfullt blöta läpparna vet jag inte. Jag borde ha frågat.

Men den egentliga musiken? sade jag. Den du alltid har lyssnat till?

Den gör ohyggligt ont, sade han.

Man måste lära sig att leva med sin känslighet, sade jag. I vår släkt har vi i alla tider kämpat mot känsligheten.

I fråga om Mozart och Schubert och Mendelssohn kan det hjälpa med smärtstillande tabletter, sade min bror. Men mot Bach och Beethoven måste jag ha sprutor.

Javisst! Javisst! sade min förläggare och höjde den bräckliga plastmuggen. Det där kan du ju skriva!

Nej, sade jag. Det kan jag inte.

16

_Minnen.indd 16

2010-08-02 11:15:44