Erik Hannerz
Förord av Emil Arvidson sociala medier
kriminalitet Gäng
Från gatan till
Gäng kriminalitet
Från gatan till sociala medier
David Sausdal • Erik Hannerz
Förord av Emil Arvidson
Liber
Innehåll
Förord: Var är gängkriminaliteten? 6
Tack! 15
Författarpresentation 15
Kapitel 1. Inledning 17
DEL 1: Vad är ett gäng – och vem är med i det? 20
Kapitel 2. Definitionen av gäng 23
Utgångspunkt och struktur 24
De nordiska gängkrigen och ”det svenska tillståndet” 25
Det stora nordiska mc-kriget 26
”Gatugäng” och det danska gängkriget 27
Från det danska till det svenska tillståndet 29
Kapitel 3. Forskningens perspektiv på gäng 33
Den klassiska eran 34
Den gyllene eran 36
De sociala problemens era 39
Bolagisering och framtidens gäng 41
Gängens egna perspektiv 47
Vår(a) definition(er) 48
DEL 2: Var är gängen – och vad gör de? 52
Kapitel 4. Det gatuorienterade 55
Gatans territorialitet 56
Gatan som grund för samvaro – och brottslighet 58
Gatan som konfliktarena 61
Action! 63
Det manliga våldet 66
Att äga gatan 68
Kapitel 5. Bortom den fysiska gatan 75
Mer än bara droger? 75
Mer än bara gängmedlemmar 77
Den digitala gatan 79
Crim- och gangfluencers 81
Sociala medier som ett alternativ till fysiskt våld 83
Virtuellt våld 85
Soundtrack of a gang life 88
Från klubbhus till gata till internet 91
DEL 3: Varför går man med i ett gäng – och varför lämnar man?
Kapitel 6. Att pushas in i gänget 97
Att dras in 98
Utsatta uppväxter 99
Utsatta områden 100
Utsatta sinnen 102
Fokus på processen – en fråga om lojalitet och äkthet 104
Kriminaliteten 106
Våldet 110
Kapitel 7. Att lockas in i gänget 113
Attraktionen 114
Pengar och lyx 115
Status och respekt 118
Samhörighet 122
Sociala medier 124
Så vad är poängen? 127
Kapitel 8. Att lämna gänget 129
Våldet 129
Ålder och utmattning 131
Fängelse och straff 132
Att lockas till att lämna gänget 133
Mognad och pro-sociala relationer 134
En avlägsen livlina 136
Motivationen och bristen på möjligheter? 138
94
DEL 4: Hur förebygger vi gängkriminalitet
– och vad bör vi undvika? 140
Kapitel 9. Bestraffande insatser 143
Den bestraffande vändningen 143
Fokus på straffen 146
Allmänna förebyggande åtgärder och tankar 147
Skammen 148
Vi vet inte vad straffet blir – och gängen bryr sig inte 150
Verkliga straff i stället för tomma hot 151
Strängare straff är både ineffektivt och dyrt 152
Inkapaciteringseffekten? 153
Moral och rättskänsla 154
Kapitel 10. Situationella och sociala insatser 157
Fokuserad avskräckning 160
”Interventioner mot gruppvåld” 161
Visitationszoner 164
Avhopparverksamhet 167
Tidigt ingripande 173
Helhetsorienterade insatser 174
Orossamtal 175
Ungdomskriminalitetsnämnden 176
Fokus på familjen och positiva relationer 177
Kapitel 11. Strukturella insatser 179
Om diagnoser, droger, pengar, vapen och den digitala framtiden … 185
Bättre behandling 185
”Följ X!” 186
De digitala gängen … 187
Efterord 189
Referenser 194
Register 218
Förord: Var är gängkriminaliteten?
Du har just börjat läsa en bok som kommer att göra många personer arga. Det kommer så att säga med ämnet. Gängkriminaliteten har blivit ett rött skynke i vår tid. Vad man än skriver om den riskerar att bli ett slagträ i samhällsdebatten. Något som får oss att retirera in i våra politiska åsikter, in i våra egna föreställningar om hur världen fungerar. Vi hoppar ner i skyttegravarna. Vrålar därifrån:
– Förebyggande åtgärder!
– Fler fängelser!
– Strängare straff!
Krimdebatten är ofta full av känslor. Ibland tom på annat. Såsom forskning eller röster från dem som faktiskt lever nära kriminaliteten. Därför blir även själva slagorden ofta tomma. Vi ska till exempel ”knäcka gängen”. Det har alla våra politiker förklarat i många år nu. Ändå har vi inte exakt bestämt oss för vilka dessa gäng är och vilka som ingår i dem. Hur de verkar. Eller var de finns. Vi ska också ”stoppa skjutningarna”. Inget känns viktigare, efter ännu en natt av våld på öppen gata. Att kunna peka på att man lyckats halvera den statistiken skulle ge vilken svensk politiker som helst exempellösa framgångar. Samtidigt vill vi inte tala om det svåra i frågan. Vad ett sådant stopp av gängvåld också kan innebära. En person jag ofta talar med, som levt stora delar av sitt liv som kriminell, men i dag jobbar med att hjälpa unga ur gängkriminalitet, suckade en dag i telefonen. Han stod då upp till knäna med ärenden med unga mördare som han inte hade en aning om var han skulle placera, eller för den delen kunna hjälpa. Vi pratade om en av de mest inflytelserika gängledarna i Stockholm, en person som styrt sin bit av narkotikamarknaden med ovanlig precision, organisation och ett exceptionellt stort våldskapital. Här kallar jag honom Mohammed. ”Jag trodde verkligen aldrig att jag skulle säga det här”, sade personen jag pratade med. ”Men ibland kan jag känna att jag saknar ’Mohammed’. När han var ute var det också våldsamt. Men det fanns i alla fall regler, som ungarna tvingades följa. Nu bara händer det saker överallt, utan ordning. Nu är det bara våld.”
Förord: Var är gängkriminaliteten?
Ett större lugn i de kriminella miljöerna handlar ofta om mer kontroll hos en mindre grupp kriminella aktörer. Ett slags monopolisering av de kriminella marknaderna. När ett färre antal nätverk styr med järnhand blir det ofta mindre konflikter. De som styr blir allt mäktigare och på sikt ett allt större hot mot samhällsordningen. En rad sydamerikanska nationer – där ”kriget mot gängen” sedan länge faktiskt liknar ett slags inbördeskrig snarare än en polisinsats – kan fungera som avskräckande exempel.
Störningar i maktbalansen leder ofta till konflikter. En sådan störning skedde i Sverige för några år sedan, när det krypterade chattverktyget Encrochat hackades av fransk polis. Fransmännen delade informationen med sina europeiska kollegor, vilket ledde till en lång rad åtal mot centrala svenska gängmedlemmar.
När jag skriver detta hösten 2024 sitter många av dessa, som ”Mohammed”, fortfarande frihetsberövade. Efter sig har de lämnat en svajig kriminell värld, där våldsutvecklingen tagit sig nya och groteska uttryck. Vill man spetsa till resonemanget så kan man alltså fundera på om våra försök att ”knäcka gängen” ibland leder till fler skjutningar och mer våld. Åtminstone på kort sikt.
Fängelseåren som följde på Encrochat-hackningen var en av de största framgångar polisen haft mot den svenska organiserade brottsligheten. Men efteråt har många frågat sig om det fanns en plan för att motverka det som hände när så många ledargestalter försvann. Den sortens långsiktighet i insatserna mot gängkriminalitet har många forskare länge ropat på. Man önskar sig även utvärderingar av de insatser som görs, för att veta vad som faktiskt har effekt. Men sådant passar knappast in i dagens känslostyrda berättelse om den svenska gängkriminaliteten.
I den här boken beskrivs kriminaliteten som en mänsklig aktivitet. Och de kriminella som människor. Även det kan provocera. Många av oss verkar ha ett behov av att definiera kriminaliteten som en liten koncentrerad ö av ondska. För att vi andra – alla laglydiga medborgare – ska kunna definiera oss själva som en motsats till den. Tendensen finns i medier, inom politiken och i tv-serier – i hela samhället. Genom att lyfta upp de mörkaste, mest våldsamma detaljerna av gängkriminaliteten placerar vi den så långt bort från oss själva som det bara är möjligt. Men verkligheten kämpar emot den här föreställningen.
I verkligheten lämnar även gängmedlemmar sina barn på förskolan. En sen natt i norra Stockholm skulle jag åka en sväng i en bil, som ägdes av en gängkriminell, för att göra en intervju. Vårt möte började på trotto-
aren utanför bilen, med dramatiska samtal om skyddsvästar och känslan av att ”kunna dö när som helst”. Sedan ursäktade sig mannen för att rensa baksätet i sin glänsande svarta bil, så att jag och en fotograf skulle få plats. Ut flög barnstolar, McDonald’s-papper och små, små Nikeskor. Vårt samtal kom därefter att handla mycket om familjeliv och förskolor. Lite som när man småpratar med vem som helst från Stockholms medelklass.
När jag skriver detta ser vi hur alla sorters definitioner av den svenska gängkriminaliteten faktiskt pekar rakt in i samhällets mitt – och inte ut mot dess kanter. Plötsligt dyker en gängledare upp på en partiledares bröllop. En framgångsrik åklagare visar sig vara kusin med en av de senaste årens mest våldsdrivande gängtoppar. Och inom nästan alla samhällsviktiga institutioner talas det om gängens infiltration: man driver vårdcentraler och HVB-hem, samarbetar med banktjänstemän, mäklare och politiker.
Dagens Nyheter kunde nyligen avslöja att byggnaden där Södertälje tingsrätt håller till ägs av en bolagskoncern direkt kopplad till en utpekad nyckelperson i Södertäljenätverket. Varje år betalas miljoner i hyra från Domstolsverket till honom. Om polisen skulle lyckas ”knäcka” just det här gänget, är det alltså troligt att rättsprocessen mot den personen skulle pågå i hans egna lokaler (DN, 2024-01-29).1
Samtidigt fortsätter vi, enligt samstämmiga rapporter, att köpa vårt knark inför varje helg direkt av samma sorts gäng. Inte bara knark förresten. Jag har själv skrivit om när det gick upp för mig att jag under många år köpt jordgubbar av företaget som kopplas till personen som i media kommit att kallas Jordgubben – en gängtopp som under det senaste året varit del av den blodiga konflikten inom Foxtrotnätverket. Jag brukade köpa stora mängder också. Var en storkonsument. Precis som jag och min son var i en glasskiosk i centrala Uppsala. Ibland var vi där och tjattrade med de trevliga tanterna flera gånger om dagen. Men kiosken har bytt ägare nu, sedan det uppdagades att den fungerat som pengatvätt för Rawa Majid, gängledaren som kallas Kurdiska Räven, och drevs av hans nära släktingar (Aftonbladet, 2024-08-18).2
1 https://www.dn.se/sverige/domstol-i-handerna-pa-utpekade-natverkskriminella-miljoner-i-hyresintakter/
2 https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/JbrX88/emil-arvidson-koper-glass-och-jordgubbar-av-kriminella-gang
Förord: Var är gängkriminaliteten?
Ibland har jag kontakt med utländska kollegor – journalister som skickats till Sverige för att beskriva gängkriminaliteten. Ofta är de både förvirrade och besvikna. För kriminaliteten ser helt enkelt inte ut som den ska.
En kväll satt jag i en hyrbil med ett tv-team från Kroatien som svor och gormade över att ingen av bilderna till deras reportage fungerade. Var i Stockholm finns det riktiga gettot, frågade de mig. Var är gängen?
Jag räknade upp några platser som brukar toppa polisens lista över ”särskilt utsatta områden” – men de hade redan varit och filmat i allihop. Och inget fungerade. Miljonprogrammen såg för fina ut. Kameramannen, som just kommit från ett jobb i Gaza, mumlade om att ingen i Kroatien skulle köpa det här.
Någon vecka senare promenerade en reporter från danska Politiken omkring i mina hemkvarter, i Bredäng i södra Stockholm, ett annat ”utsatt” område från polisens lista. Dansken suckade och sade att det kändes mer som Astrid Lindgrens Bullerbyn.
En skribent från brittiska Sunday Times lät jagad på rösten när han berättade om sitt besök i Rinkeby i norra Stockholm, som länge plågats av gängstrider. Både arkitekturen och människorna han träffade där var nämligen ”utterly delightful”.
Det är inte bara utländska journalister som har svårt att få fatt på den svenska gängkriminaliteten. I svenska medier berättas att kriminaliteten i dag finns överallt – att den ”ätit sig in” i alla samhällsdelar. Frågar man medborgarna så håller de med. Problemet finns. Man tycker bara inte att det påverkar just en själv.
En opinionsundersökning från Ipsos sammanfattades så här av Dagens Nyheter:
En majoritet av väljarna upplever numera Sverige som ett otryggt land. Men de som är oroliga i sitt eget bostadsområde är mycket få.” (DN, 2023-11-18)3
Enligt undersökningen upplever 53 procent av de tillfrågade landet som otryggt. Men bara 22 procent tycker att den egna kommunen är otrygg. Och bara 10 procent ser sitt eget bostadsområde som otryggt. ”Sannolikt en funktion av mediernas rapportering och spridningen som den får i sociala medier. Än så länge sker våldsdåden i huvudsak inte där majoriteten bor”, sade Nicklas Källebring, opinionsanalytiker på Ipsos, till DN.
I Bredäng finns ett kriminellt nätverk som varit inblandat i några av de blodigaste gängkonflikter som utspelat sig i Stockholm de senaste de-
3 https://www.dn.se/sverige/valjarna-sverige-har-blivit-ett-otryggt-land/
cennierna. När jag skriver detta ser det ut som att nätverket splittrats och även startat interna konflikter, vilket brukar vara ett recept för mer skjutvapenvåld.
När man bedömer ett område som ”utsatt” syftar polisen ofta på vilket inflytande kriminella personer har. Hur de påverkar vardagen för invånarna. Att de har en ”inverkan på lokalsamhället”. Att de fostrar en ”tystnadskultur” och att området liknar ett ”parallellsamhälle”. Både vi journalister och polisen talar ibland om hur gängen ”kontrollerar” eller ”styr” vissa områden. Det här talar även de kriminella gärna om. Beskrivningarna visar att deras självbild stämmer. Att de märks och syns.
Allt detta är självklart provocerande för resten av samhället. Jag blir själv regelbundet tokig av den sortens kommunikation. För den stämmer inte med min egen upplevelse, eller med mitt liv. För mig – en medelålders journalist som på många sätt kan ses som del av den svenska medelklassen – är det absurt att kalla Bredäng ”utsatt”. Så är det även för många av mina grannar.
Naivt, tycker en Stockholmspolis jag pratar med ibland. Samtidigt är även han förundrad över hur annorlunda vi kan se på gängkriminaliteten. Han, som jobbar specifikt mot gängkriminalitet, berättar för mig att han blir frustrerad av att följa lokala Facebookgrupper. När polisen går in i gruppen för oss som bor i Bredäng möter han ett oavbrutet gemytligt samtal om hur mysigt vi har det. Det stämmer inte med polisens egen bild av blodiga gängkonflikter och drogförsäljning på torget. Men när polisen tittar i granngrupper för rikare villaområden i närheten, som inte klassas som ”utsatta”, möter han däremot ofta poster från boende som varnar för ”skumma figurer” i kvarteren, eller medborgare som larmar om att gängkriminella eventuellt ”rekryterar” barn genom att bjuda på godis i lokala mataffärer. Något polisen själv tvingats gå ut och dementera i lokalpressen.
När ett kriminellt nätverk i Göteborg för några år sedan satte upp vägspärrar för att ”kontrollera” personer som passerade in och ut ur ett område var det en nyhetshändelse som upprörde många. Det ansågs vara ännu en gräns som överträtts. Men frågar man folk som levt i den kriminella världen ett tag så är inte det här ett ovanligt beteende. Det händer att man förhör, kontrollerar, hotar och skrämmer bort okända ansikten från ett område medan man har en konflikt med ett annat gäng, för att inte riskera att själva råka illa ut.
Samma sommar som vägspärrarna i Göteborg debatterades hördes rapparen Havals låt ”Kontrollzon” överallt. Singeln fungerade som ett genombrott. I dag är den en klassiker inom den svenska gangsterrappen.
Förord: Var är gängkriminaliteten?
Texten handlar om hur Haval och hans gäng kontrollerar sina kvarter. I den tillhörande videon viftar han och några maskerade vänner med automatvapen.
Området som Haval påstår sig kontrollera heter Skarpnäck, en sömnig tegelförort i södra Stockholm. Ett område som den kroatiska tv-fotografen skulle avfärda direkt. Det skulle aldrig fungera som ”getto” i ett tv-reportage. Tydligen är det ändå ”kontrollerat”, inte av polisen utan av ett gäng? Är Havals låt, samt spridningen och hyllningarna av den, ett tecken på att det egentligen är några tonåringar med automatvapen som bestämmer i Skarpnäck? För många av oss som tror på vårt lands grundläggande samhällskontrakt är det lätt att skratta åt den idén.
I Skarpnäck bestämmer väl kommunpolitiker som träffas i några för syftet avsedda lokaler och debatterar utformningen på en kommande parklek eller simhall? Så tänker vi som står hyfsat tryggt någonstans i mitten av samhället. Vi som sätter våra barn i de bästa skolorna och kräver den bästa vården. Vi som skriver böcker och använder ord som ”samhällskontrakt”.
Men för många jag intervjuar om gängkriminalitet är bilden av både kommunpolitiker och ett samhällskontrakt något ganska diffust. Det är inget som berör en själv. Det är också ett slags språkbruk som man inte litar på. Ord som signalerar att man själv, som står längre ner på samhällsstegen, är på väg att bli blåst på något sätt. Misstänkliggjord, missförstådd, bortsorterad – eller bara lurad. Politikerna eller journalisterna som säger de här orden ser man sällan, för de bor ofta på andra platser.
Så vad är samhället? Det är vad man ser i sin vardag. Saker som alltid funnits där och därför är svåra att ifrågasätta. Faktorer som smyger sig in i en vardag av fotboll, lågbetalda jobb eller skolluncher. Finns det någon form av kriminalitet i närheten så behöver man inte själv drabbas av brott för att ändå tvingas förhålla sig till den.
Säg att det finns några personer man känt från området sedan man var liten, som man växt upp med och levt med i hela sitt liv. Nu har de plötsligt någon sorts status. Inte en ekonomisk eller politisk makt, men ändå ett inflytande. Lokala kriminella som är trevliga mot alla. Det är de som håller upp dörrar och bär gamla damers matkassar om det behövs. De som bjuder yngre på mat. Eller helt enkelt bara står där på torget och hälsar. Att de skulle styra ett område känns fortfarande absurt. Några få kriminella, mot tiotusentals ärliga människor som mest sliter för att få livet att gå ihop. Men de finns ju i alla fall där, varje dag. Och de syns. Till skillnad från resten av samhällsbygget. Kanske har de ändå lite makt.
I Bredäng finns också en restaurang som ofta byter ägare, men alltid verkar behålla sitt namn: ”Ortens Favorit”. Det kubformade träskjulet ligger precis under tunnelbanespåret, bakom centrum. Här kan man köpa hamburgare, pizza och kebab. Det finns en uteservering på byggnadens tak. Där uppe tar vinden från tågen tag i hår och servetter var femte minut.
En dag hördes skottsalvor från restaurangen. Då startade en vanlig rutin. Nyfikna barn vid fotbollsplanen i närheten började röra sig mot ljudet. Äldre personer började röra sig åt andra hållet. Oroliga inlägg postades i lokala Facebookgrupper. Men den här gången var det ingen fara. Även i dag handlade det visserligen om en gänguppgörelse, men den här filmades. Snabba Cash, svenska Netflix succéserie, baseras på Jens Lapidus böcker och har uppdaterats enligt samtida svenska formler. Man har jobbat med att nyansera porträtten av livet i gängkriminalitet, samtidigt som man gärna vill behålla böckernas tempo och mörker.
Serien har ändå blivit föremål för debatt. Vissa menar att både de som gjort serien och vi som tittar på den fungerar som en slags kulturella vampyrer. Som suger spänning och dramatik ur verkliga personers liv och död. Många blev upprörda när en rad vita influencers började prata ”Snabba Cash-slang” på sina sociala medier. Eller när filmteamet bakom serien byggde upp en minnesplats efter en skjutning, komplett med mjukisnallar och värmeljus, i centrala Husby – ett område där många boende vant sig vid skjutningar, där det ofta under de senaste åren har skapats verkliga minnesplatser. Produktionen fick kritik av lokala journalister och aktivister för att skapa nya trauman.
Eller den där gången när någon lyckades filma en av produktionens inspelningar, en scen där det begicks ett rån, från sitt fönster. Den gryniga mobilfilmen hade en långt mer autentisk känsla än något ur den färdiga produkten. Den spreds snabbt över det svensktalande internet, innan etablerade medier hann bekräfta filmsnuttens verkliga ursprung. Mobilfilmen hann dock hamna i ett nyhetsinslag på polsk statlig tv. Där visades den upp som ett exempel på hur degenererat Sverige blivit (inslaget handlade om invandring).
Snabba Cash-inspelningen i Bredäng just den här dagen ledde inte till några nya debatter. Området används ofta för allt från drama- till reklamfilm när man söker en kuliss av betonghus. Folk har vant sig vid filmteamen. Få verkade nämnvärt upprörda över skjutningsscenen vid ”Ortens Favorit”. När lokaltidningen Mitt i intervjuade några förbipasserande fick man mest positiva svar. Någon menade att det var bra för området. Bra för ungdomarna som har svårt att få jobb, att de nu kunde jobba som statister i den fiktiva berättelsen om Stockholms gängkrig. I stället för att
Förord: Var är gängkriminaliteten?
engagera sig ännu djupare i den verkliga versionen. ”Det är en chans för dem att fortsätta som skådisar”, sade en förbipasserande.
Den här sortens glidningar mellan fiktion och verklighet är vanliga i den svenska diskussionen om gängkriminalitet. Man skulle kunna argumentera för att hela den enorma musikgenre som brukar kallas svensk gangsterrap till stor del bygger på den sortens glidningar. En rappare som säger att han har levt allt han rappar om – men ändå helt uppenbarligen hittar på saker i sina texter.
Hiphopens sammanblandning av fiktion och verklighet är ofta både mer komplex och kontroversiell än de exempel på autofiktion som brukar debatteras sönder och samman när de dyker upp i form av en roman. Men återigen handlar det om vem som lyssnar. En före detta kriminell jag känner sade att han tycker det är ett problem att unga personer från Stockholms innerstad använder musiken för att dansa till och tolkar texterna som spännande och fantasifulla berättelser, medan de unga på förortstorget där han bor tar låtarna bokstavligt.
Författaren och poeten Faysa Idle, som växt upp mitt i Järvas gängkonflikter, berättade för mig om en person hon träffat i kassan till en mataffär. Personen sade sig vara väldigt intresserad av livet som Faysa levt och nu skrivit en bok om. Hen skulle därför börja titta på Snabba Cash på Netflix för att lära sig mer.
En aktiv gängledare jag intervjuade föreläste länge om hiphopens negativa inverkan på de unga när jag försökte fråga om hans eget ansvar kring rekryteringen av barn in i gängkriminalitet. Kanske är det musiken som inspirerar dem, sade gängledaren, när han lade ansvaret för en av den svenska kriminalitetens mest frånstötande delar på ett gäng rappare.
Det är typiskt för hela den böljande debatten. Alla har en egen åsikt. Men själva ansvaret finns ofta på en helt annan plats.
Du har just börjat läsa en bok om svensk gängkriminalitet. Klart att det väcker känslor. Det är därför du ska läsa vidare. För just i det här ämnet behöver vi i dag så mycket mer. Vi behöver förstå vad som händer. Att försöka förstå, och inte bara bekräfta de upprörda känslor som finns kring den svenska kriminaliteten, kan ibland ses som något nästan suspekt. Rent av provocerande. Som en slags inställsamhet mot de kriminella själva.
Många reaktioner jag får när jag skriver om ämnet handlar om det. Att vi ”gullar” med dem vi gör journalistik om. Om de ”hårda tag” som läsaren själv, ibland alltså personligen, vill använda mot de gängkriminella. Och
egentligen är det väl kanske inte så konstigt. Många svenska gängkriminella gör ofattbart vidriga saker. På senare år har man börjat mörda barn och tvingat barn att mörda.
Det är ju också så lätt för vissa av oss att rynka på näsan åt känslor. Att försöka sätta sig över de förenklingar som kommer av ilska och frustration. Att bara plocka fram ännu en snustorr undersökning som visst bevisar att verkligheten inte alls ser ut exakt som den känns för en förtvivlad människa som står utanför sin port morgonen efter ett sprängdåd.
Journalister och akademiker brukar försöka hålla sig lugna och hänvisa till de skärvor av kunskap som finns. Men om man ska vara ärlig så brukar väl inte det heller hjälpa alla gånger. Det definitiva svaret kring de stora frågorna om den svenska gängkriminaliteten får vi nog om några decennier. Om någon forskare eller journalist är tillräckligt skicklig och envis. Om någon då finner det angeläget att finansiera sådan forskning eller journalistik.
Men vi behöver ju svar nu. Därför är det så viktigt att den här boken och många andra skrivs och sprids. Och därför är det nog också viktigt att vi fortsätter låta oss provoceras.
Ibland tänker jag på den amerikanska gängkriminaliteten. Gängen från USA är på många sätt förlagor till gäng i Europa, även om det också finns tydliga skillnader. Mycket av den viktigaste forskningen på gängkriminalitet har också gjorts, och görs, i USA. Men när jag som svensk journalist skriver ännu en text om frågan så hamnar den högst upp i topp på hemsidan för Skandinaviens största nyhetskälla. Och den debatteras som sagt ofta hårt. Medan den nationella debatten kring gängkriminalitet i USA har varit närmast död i decennier. Trots att det kan dö lika många unga gängmedlemmar på en vecka i Chicago som i hela Sverige på ett år. I USA vinner man inga val på att lösa det samhällsproblem som leder till att tusentals ungdomar mördar varandra. Där har man, liksom i många andra länder, vant sig vid kriminaliteten som en del av samhällskroppen. Och alltså också bestämt sig för att leva med dess avarter. Kanske ska vi svenskar vara glada att vi fortfarande upprörs. När jag skriver detta, hösten 2024, syns vissa tendenser till motsatsen. Att en skjutning här och en portsprängning där glider in i ett vardagsliv även i Sverige. Att nattens våldsdåd inte längre har samma akuta klang genom samhället. En sorglig utveckling. Så låt oss fortsätta vara arga. Kanske borde vi vara ännu argare? Men låt oss också försöka förstå vad vi egentligen är arga på.
Bredäng den 25 november 2024
Emil Arvidson
Tack!
Vi vill passa på att rikta ett tack till dem som gjort denna bok möjlig. Tack till Emil Arvidson för det fina förordet som vi hoppas kommer ge en välbehövlig inramning av boken som helhet. Tack till våra familjer som accepterade att sommaren 2024 i hög grad kom att innefatta att läsa rapporter, förundersökningsprotokoll och allehanda gängforskning. Tack till Helena Ekholm och Liber för att ni gav oss förtroendet att skriva denna bok och till Camilla Nevby för hennes arbete med språk och korrektur.
Tack till forskningsmiljöerna Crime, Control & Culture samt Cultural Space vid Sociologiska institutionen, Lunds universitet. Tack Milo för din hjälp med den nya tidens verktyg för översättningar och tack Sofia Ulver för din utmärkta granskning av manuskriptet.
David & Erik
Författarpresentation
David Sausdal är docent i sociologi vid Lunds universitet och har en doktorsexamen i kriminologi från Stockholms universitet. Hans primära forskningsområden och intressen rör gängkriminalitet, gränsöverskridande brottslighet, polisväsendet och övervakning. Sausdal undervisar både universitetsstudenter i kriminologisk teori och metod samt poliser och andra praktiker. Han är dessutom en ofta anlitad expert i media samt i skapandet av policyunderlag.
Erik Hannerz är docent i sociologi vid Lunds universitet. Hans primära forskningsområden rör avvikelse, brott, försök till ordning och framför allt subkulturella gruppers användning av staden och sociala medier. Hans undervisning täcker kriminologi, sociologi och etnografi. Hannerz är även en flitigt anlitad föreläsare kring frågor som rör unga, kultur, utanförskap och aktivering.
Kapitel 1. Inledning
Det är knappast en överdrift att säga att gängkriminaliteten har kommit att dominera det offentliga samtalet. Oavsett om du öppnar en tidning, sätter på radion, tv:n eller plockar upp mobilen ur fickan bombarderas du med nyheter om skjutningar, våld och rekrytering av unga. Gängen verkar finnas överallt. De skjuter på gatorna. De kastar granater. De infiltrerar företag och bedrar välfärden. De tar plats på våra Spotifylistor och i våra Instagramflöden. Och svenska politiker, myndigheter och opinionsbildare ägnar dag ut och dag in åt att fundera på och diskutera hur vi som samhälle kan stoppa gängens framfart.
Samtidigt som ingen kan förneka gängkriminalitetens omfattning är det anmärkningsvärt hur relativt lite kunskap vi har om problemet och dess möjliga lösningar. Och det blir tyvärr ännu mer anmärkningsvärt när vi inser att problemet på intet sätt är nytt. Om vi till exempel ser till statistiken över antal skottlossningar och gängrelaterade mord i Sverige, började det gå snett redan i början av 2010-talet. Och under de många efterföljande åren har utvecklingen bara eskalerat, så att den i skrivande stund har nått en nivå där Sveriges utmaningar med gängkriminalitet är bland de största i hela Europa – en dramatisk och, för många, högst förvånande utveckling för ett land som annars ofta ser sig själv som ett hyllat välfärdssamhälle och en humanitär stormakt. I kontrast till denna vackra självbild står gängen och deras brutalitet som en skarp motsättning – en obestridlig förvrängning av den svenska folksjälen.
Det är ett sorgligt faktum. Varken mer eller mindre. Och det faktum att eskaleringen inte heller kan sägas vara helt överraskande har lett till en hel del självrannsakan från politiker och myndigheter som erkänner att de borde ha reagerat tidigare.
Samtidigt kan vi forskare inte undkomma att erkänna vårt eget misslyckande. Samma krav på självrannsakan och självkritik bör också riktas mot oss. Tittar vi på vad som har skrivits och publicerats om gäng de senaste 10 till 15 åren, är det förvånansvärt lite – särskilt med tanke på problemets omfattning och historik. Visst, det finns en del intressanta svenska artiklar, böcker och insiktsfulla rapporter (jfr Brå, 2016; 2021a; 2024b; 2024c; Khoshnood & Väfors Fritz, 2017; Sturup m.fl., 2019; Forkby m.fl., 2020a; Hedlund, 2021; Rostami & Sarnecki, 2022; Rostami &
Mondani, 2024). Men betraktar vi den allmänna bilden, vore det inte fel att kalla forskningen både begränsad och bristfällig.
I all ödmjukhet är denna (läro)bok därför ett försök att ytterligare bidra till vår samlade kunskap om gängen och deras brottslighet. Förutom att vara den första av sitt slag – alltså den första svenska utgåvan med specifikt fokus på gängkriminalitet – är boken utformad som ett slags uppslagsverk över de mest centrala frågorna när diskussionen faller på gängen och deras verksamhet. Boken är därför indelad i fyra separata delar med följande fokus:
1. Vad är ett gäng – och vem är med i det?
2. Var är gängen – och vad gör de?
3. Varför går man med i ett gäng – och varför lämnar man?
4. Hur förebygger vi gängkriminalitet – och vad bör vi undvika?
Boken bygger på så vis på klassiska frågor som rör ”vad”, ”vem”, ”var”, ”varför” och ”hur”, och det är också så den ska läsas: Som en forskningsöversikt och inspiration till fortsatta studier. Den vänder sig därmed till en bred målgrupp som innefattar såväl studenter på gymnasium, högskola och universitet som tjänstemän och yrkesverksamma inom skolan, kommuner, kriminalvården och polisen samt den breda allmänheten.
Boken är dock ingen fullständig manual eller bibel. På grund av gängkriminalitetens komplexitet och ständiga utveckling är detta i sig omöjligt, och dessutom ingen produktiv eller önskvärd målsättning. Till skillnad från forskning som förstår sig själv som det Deleuze och Guattari lite provokativt har kallat ”kunglig vetenskap” (1987, s. 367), är målet med boken inte att sätta punkt för diskussionen utan snarare att nyansera bilden av vad och hur ett gäng är och hur vi som samhälle kan komma till rätta med problemet. Gängforskning är inte naturvetenskap. Inget står skrivet i sten. För om vi verkligen tror att den sista stenen är vänd och att vi nu har löst gåtan, är risken stor att vi återigen överraskas av verkligheten. Vem skulle till exempel för bara några få år sedan ha trott att svenska gäng skulle utvecklas till en slags gig-ekonomi, där unga tonåringar erbjuds kriminella frilansuppdrag på sociala medier för skiftande summor?
Eller att våld och skjutningar öppet skulle talas om i låttexter och visas på Tiktok? Tittar vi på gängkriminalitetens senaste och i allt högre grad digitala och internationella utveckling är det uppenbart hur viktigt det är att vi förhåller oss nyfikna och frågande snarare än påståeligt allvetande.
Av just den anledningen har boken fått sin undertitel: Från gatan till sociala medier. Idén är enkel: Vi vill med bokens nära 200 sidor peka på
1. Inledning
både den historiska, nutida och, inte minst, framtida utvecklingen. Trots att ”gatans kod”, som Elijah Anderson (1999) kallade det i sin berömda studie av gäng och gatubrottslingar i 1980- och 1990-talets Philadelphia, fortfarande är aktuell år 2024, har koderna och kulturen också förändrats.
Som en gryende mängd särskilt internationell forskning också påpekar (jfr Hagedorn, 2007; Fraser, 2017; Pyrooz & Moule Jr, 2019; Stuart, 2020a; Moore & Stuart, 2022; Fraser & Joe-Laidler, 2024) är dåtidens lärdomar därför inte alltid gångbara om vi vill förstå (och motverka) gängens intåg på internet och i mobiltelefonernas digitala värld. Tidigare rekryterade gängen sina springpojkar direkt från grannskapet, nu anställer de ”torpeder” bosatta hundratals kilometer bort genom individer som kommit att specialisera sig på att förmedla kontakter online till ”jappare”, ”klivare”, ”sprängare” och ”brännare”. Och även om gängen är mest kända för att tjäna pengar på narkotika, pekar mycket nu på att drogerna blir en allt mindre del av deras brottslighet. Fler och fler studier visar på hur gängen breder ut sig och tjänar pengar på bedrägeribrott, bidragsfusk och företagandets gråzoner. De bedrar, fifflar, smugglar, dumpar, utnyttjar och infiltrerar. Gårdagens gäng behöver därför inte utgöra morgondagens.
Gängkriminaliteten är ett fruktansvärt fenomen. Det finns inget tvivel om det. Men samtidigt som vi som samhälle gärna får förfäras över dessa ofta unga män (och i allt högre grad även kvinnor och barn) som antingen är en del av gängen eller utför uppdrag åt dem, är det viktigt att vi inte glömmer att det långt ifrån är ett underbart liv de lever. Även om de flashar pengar och dyra klockor på sociala medier, är sanningen att de flesta har svårt att få vardagen att gå runt. Mer än av lyx är deras uppväxt och vardag ofta präglad av fattigdom, diagnoser, våld och tristess.
Ett gängliv är därför både nedslående och sorgligt. Det befriar inte den kriminelle från sitt ansvar. Men det förklarar en hel del. Och inte bara det. I en bredare och mer nyanserad förståelse av vad som lockar med gängen finns också en stor del av lösningarna – lösningar som inte bara behandlar symptomen och tillfredsställer vår hämndlystnad genom hårdare straff, utan som söker komma till botten med problemet. För i slutändan är det väl ändå vad allt handlar om: Att skapa gemensamma insatser och ett samhälle där de flesta väljer bort gängen och i stället väljer livet.
DEL 1: Vad är ett gäng – och vem
är med i det?
Året är 2024. Februari närmar sig sitt slut, och vädret är precis så dystert och tungt som det kan vara i våra nordiska trakter.
Så händer äntligen något som fångar massmedias och allmänhetens intresse. En presskonferens om gängbrottsligheten. Rikspolischef Petra Lundh kliver beslutsamt upp på en scen, passande nog flankerad av justitieminister Gunnar Strömmer (M). Journalisterna är redo med sina frågor, anteckningsblock, diktafoner och kameror. Och befolkningen följer spänt med från sina vardagsrum.
Det går nästan att ta på allvaret i situationen. Petra Lundh ser bekymrad ut, och det gör även justitieministern. Och det på goda grunder. De senaste åren har den svenska gängkriminaliteten slagit alla rekord. År 2022 registrerades 365 skjutningar, varav 64 med dödlig utgång, och 2023 registrerades 341 skjutningar, varav 54 dödsskjutningar. Som jämförelse är Sveriges gängrelaterade mordsiffror hela sex(!) gånger högre än vad som registrerats i grannländerna Danmark, Norge och Finland tillsammans under samma period.
Presskonferensen börjar. Alla spetsar vi öronen …
Med en ny rapport i handen som Polismyndigheten (2024a) tagit fram avslöjar Petra Lundh att svensk polis uppskattar att det finns så många som ”62 000(!) personer i Sverige med kopplingar till gängkriminalitet”
– en svindlande hög siffra, mer än dubbelt så hög som den redan tragiska siffran på cirka 30 000 som presenterades vid en liknande presskonferens mindre än ett år tidigare. Jämfört med exempelvis de uppskattningsvis 550 000 personer som bor i utsatta områden i Sverige utgör de 62 000 drygt 10 procent av befolkningen i dessa områden.
Men kan det vara sant? Har verkligen en så stor andel av de boende i Sveriges utsatta områden en koppling till den pågående gängkriminaliteten?
Det låter vansinnigt.
När presskonferensen är slut är chocken påtaglig och kommer att prägla den offentliga debatt som följer under de närmaste dagarna. För kan det vara sant att det i en i vanliga fall harmonisk välfärdsstat som Sverige finns så många individer som på ett eller annat sätt är involverade i den olagliga och våldsamma verksamhet som vi kallar gängkriminalitet?
Nej(!) menar ett flertal kommentatorer, däribland Aftonbladets krönikör
Oisín Cantwell (2024), som torrt konstaterade: ”Nej, vi har inte 62 000 gängkriminella” – en kritik han grundar i en genomgång av polisens siffror:
… en närmare blick på uppskattningen ger vid handen att det inte finns misstankar om gängrelaterad brottslighet mot 78 procent av de 48 000 som bedöms ha ”koppling” till nätverk. Ett annat sätt att uttrycka det är att mer än hälften av de 62 000 är någonting så vagt som personer som av en eller annan anledning återfinns i polisens underrättelseinformation. Onekligen en lågt lagd ribba. Och vad betyder egentligen ”koppling” till gäng? Vi fick veta att det handlar om personer som har bindningar med
minst två personer som är aktiva i en organisation, men inte så mycket mer. Innebär det att alla skötsamma småsyskon med en bror och en kusin som är kriminella ingår? Alla de unga i utsatta förorter som känner några lokala gangsters? Människor kan hamna i underrättelserapporter på väldigt lösa grunder.”
(Cantwell, Aftonbladet 2024-02-23)
Oisín Cantwell är uppenbarligen inte imponerad av polisens arbete. Framför allt kritiserar han just siffran ”62 000”, som han anser vara tagen ur luften och som är starkt stigmatiserande. Detsamma gäller ett antal andra kommentatorer och experter som dagarna efter presskonferensen även de uttrycker sin skepsis.
Det bör noteras att den siffra som rikspolischefen nämner beskriver just personer med koppling till gängkriminalitet, det vill säga, som Cantwell noterar, personer som på ett eller annat sätt hade relationer till personer som varit aktiva i den explosionsartade ökningen av den dödliga gängkriminaliteten de senaste 5–10 åren. Enligt polisens egna siffror var antalet ”aktiva gängmedlemmar” i Sverige år 2024 ”bara” cirka 14 000 – en siffra som fortfarande är onormalt hög jämfört med motsvarande siffror i Danmark och Norge, där antalet gängmedlemmar aldrig har överstigit 2 000, inte ens under de värsta tidsperioderna.
Det intressanta med siffran 62 000 är mindre vad den är och mer vad den gör. Även om Petra Lundh talade om personer med kopplingar ansåg vissa forskare och opinionsbildare att denna stora men mycket löst definierade siffra bidrog till att dölja problemet och diskriminera mot en större befolkningsgrupp. I stället för att utgöra en konstruktiv utgångspunkt för framtida insatser för att förebygga gängkriminalitet sågs myndigheternas arbete som en bristfällig och kontraproduktiv skrämselkampanj.
Föga förvånande var myndigheterna och de ansvariga politikerna själva oeniga. Genom att peka på skillnaderna mellan ”aktiva” gängmedlemmar och de med ”kopplingar” tyckte myndigheterna att de hade varit noggranna och korrekta. Och genom att presentera detta fruktansvärt höga antal ansåg de sig bidra till att belysa hur genomgripande ett problem som gängkriminaliteten har blivit i den fjällhöga nord.
Ovanstående presskonferens, och dess efterspel, visar på att skiljelinjen bland opinionsbildare inte är huruvida Sverige har eller inte har ett omfattande gängproblem. Snarare ligger oenigheten i vem och vad som ska räknas som ett gäng.
Det är de här två frågorna som kommer att vägleda denna första del i boken: Vad är ett gäng? Och vem är med i gängen?
Kapitel 2. Definitionen av gäng
Av alla de möjliga sätten att inleda en bok om gängkriminalitet framstår frågorna ”vad är ett gäng” och ”vem är med i gängen” vara en bra utgångspunkt. Om vi inte har klart för oss vad och vem vi pratar om när vi talar om ”gäng” är risken stor att vi pratar förbi varandra.
”Vad är ett gäng?” Frågan kan verka relativt enkel, för vem vet inte redan det? Vem har inte redan sett gäng och deras brott beskrivas i alarmerande rubriker i kvällstidningar och på nyhetssajter, eller lyssnat på politiker och myndigheter som gång efter annan skildrar problemet? Vem har inte reagerat på en man i skinnväst på en motorcykel eller ett par skumma figurer med huvtröjor i ett gathörn? Det har vi alla – eller åtminstone de flesta av oss.
Problemet är emellertid att uppfattningarna om och definitionerna av vad som utgör ”ett gäng” är både mycket flytande och kontroversiella. Den brittiske gängforskaren James Densley (2013) liknar definitionen av gäng vid vatten: det formar sig enkelt efter det som vi inrymmer det i, men rinner mellan våra fingrar när vi försöker hålla fast det. Vad myndigheterna identifierar som gängkriminalitet och gängmedlemskap är till exempel en sak. En annan är vad forskningen säger och, inte minst, hur de inblandade aktörerna själva förstår och beskriver sin verksamhet.
Tittar vi närmare på dessa olika utgångspunkter får vi knappast någon klar bild. ”Vad är ett gäng?” är med andra ord en fråga med många möjliga svar. Som William R. Arnold klokt påpekade för mer än ett halvt sekel sedan, och som verkar ha blivit mer och mer sant i efterhand, så är de aspekter som vi ”uppfattar som nödvändiga för att en grupp ska kunna kallas ett gäng högst godtyckliga” (Arnold, 1966, s. 67, vår översättning).
Komplexitet segrar oftast över konsensus. Eller som Esbensen och Lynskey (2001, vår översättning) har konstaterat, finns det fortfarande en ”begränsad om ens någon enighet om vad som utgör ett gäng och vem som är gängmedlem” (se även Esbensen & Carson, 2012).
Utgångspunkt och struktur
Att ”ett gäng” kan vara olika saker beroende på betraktarens ögon är utgångspunkten för detta kapitel och boken i sin helhet. På de följande sidorna kommer vi därför att gå igenom några av de olika exempel, siffror och förklaringar som gäller, både i och utanför Sverige, när det gäller frågan om vad (och vem) som är ett gäng.
I vår översikt börjar vi med att titta på den historiska och aktuella utvecklingen i Sverige och dess grannländer. Därefter tar vi en bredare titt på hur forskningen både i Sverige och utomlands har diskuterat och definierat gäng och deras aktiviteter, med början i vad Pyrooz och Mitchell (2015) har beskrivit som den ”klassiska eran” till vad Moore och Stuart (2022) benämner som den samtida och framtida ”globala och digitala eran” av gängforskning.
Efter ett besök i forskningens värld lämnar vi för en kort stund över ordet till gängen själva. Här får vi lyssna till hur gängmedlemmarna framställer sig själva och sin verksamhet. Att ge gängen utrymme för att tala är naturligtvis inte något vi gör för att ge grovt kriminella en möjlighet att förneka eller dölja sina olagligheter. Målet är inte att ge dem tolkningsföreträde. Tvärtom är syftet att komma lite närmare de något annorlunda förhållandena och på andra sätt bidragande orsakerna till att unga män söker sig till miljöer som samhället ofta uppfattar som djupt avvikande. I likhet med kultursociologiska eller socialantropologiska studier (jfr Geertz, 1973) finns här en betoning på att respektera ”lokalbefolkningens” egna föreställningar om den värld de lever i, utan att för den delen vara naiv och okritisk. Vi vill försöka skapa en förståelse för vad som driver och motiverar individer; en förståelse som inte bara baseras på vad en forskare, politiker eller polis kan tänkas tycka i frågan.
Slutligen, efter att ha gått igenom de olika representationerna av ”vad är ett gäng?” (så som de framträder på allt från medias förstasidor till gatuhörnens interna logik), avslutar vi denna första del av boken med ett försök att definiera och summera vad vi (och därmed den här boken) menar med ”ett gäng” – ett slags arbetsdefinition som anger tonen och utgör en röd tråd i bokens följande beskrivningar av gängens geografiska hemvist, aktiviteter, rekryterings- och avhopparprocesser samt en avslutande diskussion om olika förebyggande åtgärder.
Kapitel 2. Definitionen av gäng
De nordiska gängkrigen och ”det svenska
tillståndet”
Gäng är på intet sätt ett nytt eller modernt fenomen. Inte på långa vägar.
Detsamma gäller för andra liknande nätverk och sammanslutningar av framför allt yngre män som på något sätt är involverade i aktiviteter som avviker från det normala. Även om en snabb sökning (gjord sommaren 2024) i Mediearkivet via webbportalen Retriever visar att just ordet ”gäng” närmast explosionsartat har blivit en del av debatten och den politiska agendan (med bara 13 träffar 1981 till över 94 000[!] år 2023), är den gemensamma nordiska historien full av exempel på berättelser om ”grupper”, ”ligor”, ”undre världen”, ”sammanslutningar”, ”mc-klubbar”, ”karteller”, ”maffia” eller andra ”kriminella nätverk” – olika former av avvikande grupperingar som samhället har betraktat med förakt, men även ibland med en viss förtjusning och förvåning. Som danskarna Jeppe Facius och Anders-Peter Mathiasen (2024) beskriver det i sin redogörelse av Den danske underverden har det alltid funnits kriminella som aktivt spekulerat i hur de snabbt skulle kunna tjäna mycket pengar. Det som i en dansk kontext började under den tyska ockupationen och den efterföljande ransoneringen, där en urklippt pappersbit gav dig rätten att köpa smör, rör i dag hur ett par klick på internet kan ”förändra dagspriset på olagligt importerad hasch” (Koch, 2024). Och i ett svenskt perspektiv (se även Wierup & Larsson, 2009) kan vi nämna den mytomspunna ”juggemaffian”, olika kriminella mc-gäng, pågående diskussioner om ”klankriminella” (Persson & Wahlström, 2024) och därtill fiktionens och filmens förunderliga värld, där allt från Jens Lapidus Snabba Cash till de populära romantiska komedierna om Olsenligan/Jönssonligan och myterna om, och numera även Netflix-serien, Clark Olofsson, har bidragit till att forma våra föreställningar om gängen och deras (o)gärningar.
I den meningen är förekomsten av ”gängliknande” karaktärer och aktiviteter förmodligen lika gamla som de nordiska ländernas moderna historia, ja hela mänsklighetens historia. Ändå verkar det finnas en skillnad. Som den senaste tidens ökade användning av termen ”gäng” visar har gäng och gängkriminalitet blivit ett av dagens stora samtalsämnen och mardrömmar (ett slags ”folkdjävlar”, som Cohen, 2002, kallade det). ”Ibland verkar det som om vi är omgivna av gäng”, säger därför den kände sociologen och gängforskaren Alistair Fraser (2017, s. 2) och fokuserar på hur gängen alltmer har blivit en del av vårt gemensamma ”kulturella medvetande” (ibid.). Fraser har inte fel. Det har inte heller andra gäng-
forskare (jfr Hagedorn, 2008; Hallsworth & Young, 2008; Fraser & Van Hellemont, 2020; Moore & Stuart, 2022; 2024). För även om gängen kan spåras historiskt har de på alla möjliga (och förståeliga) sätt blivit en stor och skrämmande del av dagens agenda – inte bara i Norden utan globalt.
Det stora nordiska mc-kriget
Även om det inte är helt enkelt att sätta fingret på hur den samtida diskussionen om gängkriminalitet tog sin början, är 1990-talet en bra utgångspunkt. Om vi återigen ser till utvecklingen av mediebilden och dess fokus på frågan ser vi att det förmodligen är ett rimligt antagande. Medan ordet ”gäng” endast användes 486 gånger i svenska medier 1990, användes det 1999 över 8 500 gånger, det vill säga cirka 20 gånger så ofta. Att 1990-talet var en typ av startpunkt för gängens tillväxt i Norden bekräftas också av ett ökande antal rapporter och studier på området.
Vid sidan av den tidigare nämnda ”juggemaffian”, som växte fram som fenomen under 1970-talet och framåt, är det nog framför allt ”det stora nordiska mc-kriget” som folk minns och som har präglat bilden av gängkriminaliteten. Det stora nordiska mc-kriget var som benämningen antyder en konflikt mellan de nordiska sektionerna av de stora och internationellt välkända kriminella mc-klubbarna Hells Angels och Bandidos. I motsats till dagens diskussion om gängkriminalitet – där Sverige ses som huvudexportör av brottslighet till Danmark – är beskrivningarna av det mc-krig som bröt ut 1994 det omvända. Även om Skåne blev skådeplats för våldet, importerades konflikten från Danmark. I Helsingborg hade mc-klubben Morbids MC just blivit provmedlemmar i Bandidos, och omedelbart därefter avlossades skott mot klubbens högkvarter. De skyldiga var Morbid MC:s rivaler från Rebels MC, en så kallad prospect-klubb – det vill säga affilierad och steget under att vara en fullständig medlem – till Hells Angels. Fler skottlossningar och våldsamheter följde. Bland annat har det beskrivits hur presidenten för Hells Angels i Malmö, Thomas Möller, under dramatiska former avlossade en kpist mot samma klubbhus från taket på en skåpbil. Drygt en månad senare lade sig 15 danska Bandidos-medlemmar i bakhåll vid en nattklubb i Helsingborg, varvid en stödmedlem i Hells Angels dödades och flera andra skadades.
Våldsvågen i Skåne blev startskottet på en väpnad och blodig konflikt mellan Hells Angels och Bandidos och deras olika stödgrupper som skulle pågå fram till 1997. Även om den hade sin startpunkt i Skåne kom den framför allt att utspela sig i de nordiska huvudstäderna Köpenhamn, Oslo
Kapitel 2. Definitionen av gäng
och Helsingfors. Förutom rivaliteten och kampen om status beskrivs en av huvudorsakerna till konflikten vara en kamp om narkotikamarknaden och försök till att skaffa sig, eller försvara ett redan existerande, monopol. Fram till dess att ett fredsavtal slöts 1997 dödades så många som nio gängmedlemmar. Till detta kan en rad uppmärksammade skottlossningar och sprängningar läggas som gjorde inte bara gängens existens, utan även deras våldsamma metoder synliga för allmänheten. Gängen hade inte bara tagit plats på gatorna, utan också på mediernas förstasidor och på den politiska agendan.
”Gatugäng” och det danska gängkriget
Om 1990-talet framför allt förknippas med mc-gäng har det på senare tid dykt upp andra typer av gäng – och inte minst andra uppfattningar om vad ett gäng är. Mc-gängen existerar fortfarande och utgör en betydande del av den gängrelaterade brottsligheten, inklusive narkotikahandel, utpressning, stöld, vapenförsäljning, penningtvätt, ekonomisk brottslighet, IT-baserad brottslighet och annan illegal verksamhet. Men om vi återigen vänder blicken mot Danmark finner vi ett tydligt exempel på hur synen på vad ett gäng är har förändrats i spåren av det stora nordiska mc-kriget. Det mest flagranta exemplet på detta är att man i Danmark fram till för bara några år sedan arbetade med en definitionsskillnad mellan å ena sidan ”mc-gäng” (”rockere” på danska) och å andra sidan ”gäng” (”bander” på danska). Medan ”rockere” fokuserade på de tidigare nämnda motorcykelklubbarna, likställdes och likställs ”bander” ofta med ”gatugäng” eller ”invandrargäng” i den danska debatten. I viss mån är orsaken till denna uppdelning fortfarande oklar. Och poängen med att nämna denna skillnad är därför snarare att peka på att den allmänna förståelsen av gängkriminalitet i Danmark har präglats av mer än bara dessa olika gruppers kriminella aktiviteter (som ofta är mycket lika), och då framför allt utifrån olika politiska uppfattningar om etnicitet och ursprung – en skillnad som i viss utsträckning har kommit att prägla den nutida svenska debatten och svenska gängdefinitioner, något som är tydligt i benämningen ”klankriminalitet”.
Spridningen och konstellationen av dessa ”nya” typer av gäng i Norden bidrog till skapandet av nya konflikter som ersatte 1990-talets ”mc-krig” i Danmark och som än i dag är synliga. År 2008 utbröt det som i Danmark helt enkelt kommit att kallas ”gängkriget” – en våldsam konflikt mellan Hells Angels supportgrupp AK81 och olika kriminella nätverk med et-
nisk minoritetsbakgrund. Bara mellan 2008 och 2010 registrerades över 100 skottlossningar, då sju personer dödades och 55 skadades. Under 2012 inleddes en slags fredsmedling mellan representanter från de olika grupperna och ”freden” markerades genom att mer än 100 personer med kopplingar till gängmiljön deltog i en gemensam demonstration och parad genom Köpenhamns nattliv.
Dock varade inte freden särskilt länge. Ända fram till i dag (2024) har konflikter blossat upp mellan såväl mc-gängen själva som med andra gäng med både minoritets- och majoritetsbakgrund. Av de senare tillhör gänget Loyal to Familia (LTF) ett av de mer kända, eller ökända, exemplen. LTF grundades och leds av dansk-pakistaniern Shuaib Khan med inspiration från mc-gängen och består främst av minoritetsdanskar som bor eller har relationer till stadsdelen Nørrebro i Köpenhamn. Från 2017 och framåt försökte LTF utöka sin makt och sina territorier genom väpnade konflikter, inklusive en blodig konflikt med andra danska gäng och samarbeten med det kända svenska gänget Dödspatrullen. År 2021 blev LTF det första gänget som förklarades olagligt och därmed förbjöds av Danmarks högsta domstol. Men trots att lagen på så sätt har kriminaliserat deltagande i LTF lever gänget vidare i allra högsta grad. Deras ledare Kahn, som nu är utvisad från Danmark, har sedan bosatt sig på Spaniens sydkust och därifrån leder han gänget och dess kriminalitet. Att LTF fortfarande är aktivt understryks ytterligare av att de misstänks för inblandning i en nyligen upptrappad gängkonflikt i Danmark 2023/2024 – en konflikt som också inkluderar ett danskt-svenskt kriminellt nätverk.
I ett danskt sammanhang har de olika konflikterna och krigen mellan gängen också lett till många av de rättspolitiska initiativ som på senare tid har blivit populära i svensk kriminalpolitik. 1990-talets ”mc-krig” gav upphov till ”mc-lagen”, som i två omgångar gav myndigheterna ytterligare befogenheter i form av fler utrednings- och övervakningsmöjligheter, infiltration, skydd av angivare, vistelseförbud och senare kontroversiella åtgärder som visitationszoner. De senare gängkrigen inspirerade i sin tur de danska ”gängpaketen”, varav det första såg dagens ljus 2009 och det fjärde röstades igenom och blev lag 2024. Även om gängpaketen innehåller flera åtgärder, såsom stärkta förebyggande möjligheter, avhopparprogram och ökade polisiära möjligheter till ingripande, definieras den röda tråden i paketen särskilt av ett fokus på hårdare straff, inklusive möjligheten till ”dubbelbestraffning”. Det senare innebär att förövare som bedöms ha en koppling till ett kriminellt nätverk riskerar dubbelt så långa straff för vissa typer av brott, något som även har klubbats igenom i Sverige. Sedan
Kapitel 2. Definitionen av gäng
2023 innebär detta skärpta straff för brott som sker inom ramen för gänguppgörelser, något som föreslås utvecklas till ”dubbla straff” (Regeringen, 2023).
Från det danska till det svenska tillståndet
I del 4 kommer vi att gå djupare in på vad som fungerar (bäst) när det gäller att förebygga och bekämpa gängkriminalitet. I detta kapitel ligger fokus i stället på hur synen på gängen och rättspolitiken har utvecklats. Att beröra utvecklingen i Danmark känns oundvikligt när man talar om den dramatiska utveckling som Sverige har upplevt de senaste åren, både när det gäller gängkriminalitet och kriminalpolitik. Som Sveriges nu sittande statsminister Ulf Kristersson gick till val på, och som i viss mån har blivit ett credo i Sveriges försök att ”knäcka gängen”, har Danmark blivit ett slags kriminalpolitiskt riktmärke, ett benchmark. Förutom visitationszoner och vistelseförbud efterfrågas ”danska straff för svenska brott”.
Huruvida danska straff är vägen framåt eller inte är återigen något vi tar upp senare i boken. Poängen här är att svenska politiker och den breda allmänheten har goda skäl att vara bekymrade och kräva lösningar. Som berörs i den kriminologiska publikationen Det svenska tillståndet (Rostami & Sarnecki, 2022; se också Gunnarson & Rostami, 2019) och i en Brå-rapport nyligen (Brå, 2024a) har Sverige på relativt få år gått från att vara i paritet med sina nordiska grannländer när det gäller gängkriminalitet och våld till att bli ett varnande exempel, inte bara i Norden utan även internationellt.
Siffrorna talar här sitt tydliga språk (se figur 1). Tittar vi till exempel på antalet skjutningar så har det i Sverige registrerats över 300 skjutningar varje år sedan 2018. Om vi tittar på antalet dödsfall sedan 2018 har fler än 40 personer mist livet varje enskilt år, med 2022 som det värsta. Lägg därtill en myriad av sprängningar och andra våldsdåd och det är tydligt att den svenska gängkriminaliteten är av en omfattning som saknar motstycke i en nordisk kontext.
Symboler
5iftyy 32, 53 20/80-principen 164
A
Abdo, Ismael (Jordgubben) 32 action 63
AK81 27
Al Capone-metoden 186 allmänprevention 147 amerikanisering 125 Anderson, Elijah 19, 64 androcentrism 46 anomi 180 anstiftare 73
Arnold, William R. 23 avfallsmarknaden 77 avhopparprogram 137, 167 avhopparverksamhet 98, 133, 167 avterritorialisering 44 avvikande beteende 37 avvikelsens sociologi 36
B
bad standing 130, 171 bander 27 Bandidos 26, 47
Becker, Howard S. 37, 60 bedrägerier 75 begränsad rationalitet 123
Benzema 53, 86, 121 bestraffande insatser 143 bidragsbrott 76 Birminghamskolan 36, 38 bolagisering 41, 72
Bourdieu, Pierre 80
Bourgois, Philippe 66, 121 Bredäng 10, 13 broken windows-teorin 57
brott, attraktion till 114 brottsbekämpning 142 brottslighet 141 brottsprevention 144 brottsprevention, social 160 brottstriangeln 158 brottsvinster 76 brottsvinster, hantering 77
Bruun, Kettil 38 bryta kurvan 177 brännmärkning 139
C
cafeteria style-kriminalitet 59 call-in 162 calling the bluff 86 catch lacking 87 Cetin, Evin 60 Chicagoskolan 35 chosen family 67 Christie, Nils 38 Cohen, Albert 36 Cohen, Stanley 38 Crime Prevention Through Environmental Design (CPTED) 144 crime science 41
D
Dalennätverket 32 danska modellen 143 den andres kriminologi 144 Densley, James 23 differential association 37 differentierad möjlighetsstruktur 37 digitala gatan 79 digitalisering 44, 187 diskriminering 128, 165 drifters 123 drifting 114
drill 89
drillrap 45, 88
drillrappare 83
droger 72, 75
dubbelbestraffning 28, 143
Durkheim, Émile 180
Dödspatrullen 28
E
Einár 32, 82, 86, 87, 139
Encrochat 8, 64, 82 environmental criminology 35 etnisk profilering 165
Eurogang-definitionen 40 exitprogram 171
F
familjeterapi 177 femininitet 67
Flashback 91
fokuserad avskräckning 133, 160, 164
folkhemmet 36, 183 folkhälsomodellen 145
Foxtrot 32, 53, 75
Foxtrotnätverket 9, 43, 121
Fraser, Alistair 33 fritidsprogram 178
Fryshuset 104
fängelse 132
fängelse och straff som pushfaktor 133
fängelsestraff 151 förebyggande insatser 142, 157
G
gangfluencer 81, 91, 126 gangsta rap 88 gangsterrap 14, 32, 88, 124, 125, 126, 192
gangsterrappare 45 gatan 57 gatan, den digitala 79 gatans kod 19, 64, 68, 80 gatan som konfliktarena 61 gatan som terräng 79
gatans språk 122 gatans territorialitet 56 gatugäng 27 gatuhabitus 80 gatukultur 49
gatuorienterad grupp 40 gig-ekonomi 18, 92, 126, 192 globala gäng 125
Goffman, Ervin 63
Group Violence Intervention (GVI) 133, 161
gruppvåldsinterventioner 161, 162 gröna personer 78
GVI 161, 163
GVI-modellen 163
gyllene eran, den 36 gäng, att lämna 129 gäng, definitioner 23, 48 gänget som varumärke 71 gängkonflikt, 2020-talet 81 gängkrigen, de nordiska 25 gängkriget, det danska 27 gängmedlemskap 106 gäng, olika stadier 58, 72, 79 gängpaketen 28 gängrekrytering 97 gäng, som en process 48 gäng, som ett hot 56 gäng, som organisering 56
H
habitus 80
Hageby 143
Hannerz, Ulf 62
Haval 12
hegemonisk maskulinitet 66 helhetsorienterade insatser 174
Hells Angels 26, 43, 47 hiphop 14 hot 69
hot spot-insats 166
Hsiao, Yuan 82
Husby 13
I
Idle, Faysa 14, 60, 67
infiltratörer 78
initieringsritualer 106 inkapaciteringseffekt 153
inlärningsteori 37, 100 institutionalisering 72
institutionell anomi 182 institutionell anomiteori 182 internet 81 invandrargäng 27
Ipsos 10
J
Jerre, Kristina 150 jobbprogram 178
Jordgubben 9, 53, 171 juggemaffian 25, 26, 43
K
kategoriska imperativet 154
Katz, Jack 46
Kennedy, David M. 162 Khan, Shuaib 28, 154 klankriminalitet 27
klassiska eran, den 34 koncentriska zon-modellen 35 kontextkollaps 85
kontrollteorin 174, 182 kriminalitet 106 kriminalvetenskap 41
kriminella ekonomin, den 76, 77 kriminogena riskfaktorer 103 Kristersson, Ulf 29, 141, 143 kulturellt kapital 116 Kurdiska Räven 9 kvinnor, som del av gängen 67
L
Lafree, Gary 153 lagen om säkerhetszoner 143 liminalitet 55
lojalitet och äkthet 106, 108
Loyal to Familia 154
Loyal to Familia (LTF) 28
Lundh, Petra 21
M
Majid, Rawa (Räven) 9, 32 maskulinitet 46, 66 masterstatus 108
Matza, David 114
mc-gäng 27
mc-krig, det stora nordiska 26 mc-lagen 28
Merton, Robert 180
miljonprogrammen 10 mods 38
Moewgli 32 mognad 134
Moore, Joan W. 57 moral 154 moralisk kompass 101 moralpanik 88
Morbids MC 26 motivation 170 musik 88
målvakter 78
möjliggörare 77, 108
Möller, Thomas 26
N
Nagin, Daniel 151 narkotikabrottslighet 46 neutraliseringstekniker 119 nordiska gängkrigen 25 nordiska mc-kriget, det stora 26 nätverk 72
Nørrebro 28, 60, 127, 171
O
onlineaktiviteter 81 online persona 83 Operation Ceasefire 162, 163 orossamtal 175
P parallellitet 81 parallellsamhälle 11
Paretoprincipen 164 perifering 57
persona 83 phishing 107 prevention 34 prevention, situationell 157 problemorienterat polisarbete (POP) 133, 161
pro-sociala relationer som pullfaktor 134
psykisk ohälsa 102 pullfaktorer 95, 122 punitive turn, the 40, 143 pushfaktorer 95, 103
Q
queerteori 67
R
Rebels MC 26 rekrytering 125, 173
rekryteringsplattform 122, 126 rekryteringsprocess 95, 105, 110 respekt 120 respektens paradox 121 respektlöshet 119
Rimfrost 163
Rinkeby 10 riskbeteende 174
Robins paradox 98 rockere 27
rockers 38
rutinaktivitetsteorin 158
rykte 120 rädsla 129
rättskänsla 154, 155 rättvisa 154
Räven 53, 75
S
Sahlin, Ingrid 40, 144, 179 samhörighet 122 samverkan 174
Sarnecki, Jerzy 164
Scared Straight 176
Siponen, Rebecca 103 situationella och sociala insatser 157
situationell prevention 157 självförstärkande spiraler 38
skam 148
Skarpnäck 12 skattebrott 76 skjutningar 130, 131
skjutningar, antal 29 skjutvåld 112 skrämselkapital 46
Sluta Skjut 163 smishing 107 snabba cash 13, 71, 116 snabba pengar 115, 135 snapshot-kultur 87 sociala medier 83, 124, 125, 138 sociala problemens era 39 social brottsprevention 160 social interaktion 123
SSP-samarbetet 174 status 12, 71, 85, 117 status och respekt 118
Steinbock, Anthony J. 79
Stockholmspriset i kriminologi 151, 153
storebrorsutmaningen 178 straff 146, 150 straffnivåer 150 straffrabatt 146 strainteorin 37, 158, 180 street cred 111 strukturella insatser 179
Strömmer, Gunnar 21, 143 Stuart, Forrest 62, 83, 89, 131, 173, 188
stämplingsteorin 37, 139 subkultur 36, 45, 62, 122 Sutherland, Edwin 37 svenska tillståndet 29, 32 Sykes, Gresham 114 symboliskt kapital 121 syndikat 72 säkerhetszoner 164
Södertäljenätverket 9
Södertälje tingsrätt 9
T
Talions lag 154 territorialitet 56 terräng 79
Tham, Henrik 150
Thrasher, Fredric M. 34, 48 tidigt ingripande 173
Tidöavtalet 141 tillfället skapar tjuven 159 trap 45, 88 tullar 69
Tyler, Tom R. 153 tystnadskultur 11
U ungdomsfenomen 131 Ungdomskriminalitetsnämnden (UKN) 176 ungdomsrabatt 147 uppmärksamhetsekonomi 85 utanförskap 127 uteslutning 130 utförare 73 utmattning 131 utsatt område 11, 71 utträde ur gäng 130
V valrörelsen 2022 142 vedergällning 154 virtuellt våld 85 vishing 107 visitationszoner 143, 164 vistelseförbud 172 vita världen, den 60 våld 110 våldets slumpmässighet 110 våld, manligt 66 våldskapital 46, 71, 110 våldsnivån, Sverige jämfört med Europa 31 våld som pushfaktor 129
vägspärrar 11, 69 vändpunkter 170 vändpunkter som pullfaktorer 133
Y
Yasin 32 Z
zonal kriminalpolitik 165 zon-modellen 35
återfallsfrekvens 170
Gängkriminalitet
ISBN 978-91-47-15553-8
© 2025 Författarna och Liber AB. Text- och datautvinning ej tillåten.
Förläggare: Helena Ekholm
Projektledare: Stefanie Holmsved Thott
Redaktör: Camilla Nevby
Produktionsspecialist: Helene Ågren
Omslag och grafisk formgivning: Fredrik Elvander
Foton omslag: Shutterstock
Första upplagan
1
Repro: Integra Software Services, Indien
Tryck: People Printing, Kina 2025
Kopieringsförbud
Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och elevers begränsade rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner och universitet. Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material. Såväl analog som digital kopiering regleras i BONUS-avtalet. Läs mer på www.bonuscopyright.se.
Liber AB, 113 98 Stockholm
Kundservice tfn 08-690 90 00 kundservice.liber@liber.se www.liber.se
Gängkriminaliteten har blivit en del av vardagen – tyvärr. Såväl traditionella som sociala medier svämmar över av hemska nyheter om gängens våld och verksamhet. Gangsterrap har blivit mainstream och belönas med priser. Alltför många – både pojkar och flickor – dras in i dessa miljöer, vare sig de vill det eller inte. Samtidigt sitter gängens ledare långt borta där de drar i kriminalitetens trådar med hjälp av mellanhänder och krypterade appar. Och gängkriminalitet har även i hög grad blivit ”gängpolitik”, där kriminalpolitiken präglas av krav på hårdare straff och ökad kontroll.
Denna bok är den första svenska, forskningsbaserade genomgången av vad gängen och deras kriminalitet är. Det är en lättläst sammanställning av både nationella och internationella studier på området kopplat till tydliga exempel från verkligheten. Angelägna frågor den vill ge svar på är: Vad är ett gäng? Vilka ingår i gängen? Var finns gängen? Vad gör gängen? Hur tar man sig in i – och ut ur – ett gäng? Hur kan vi som samhälle bäst förebygga gängkriminaliteten?
Det är dock viktigt att understryka att boken inte ska ses som ett slutgiltigt svar. För bara några år sedan stod gängen på gatorna. Nu lever de – precis som du och jag – i en global och digital tidsålder. Så ser nutiden ut. Framtiden kan vi bara sia om.
Boken vänder sig till en bred målgrupp som innefattar såväl studenter på gymnasium, högskola och universitet som tjänstemän och yrkesverksamma inom skolan, kommuner, kriminalvården och polisen samt den breda allmänheten.
Båda författarna är verksamma vid Sociologiska institutionen, Lunds universitet.