glasblåsarnas ö
Elin Nilsson
glasblåsarnas ö
alfabeta
Av samma författare finns även:
Vulkanens barn
Världar under vatten
Anrop från inre rymden
Flyt som en fjäril, stick som ett bi Istället för att bara skrika
Nyfiken på mer?
Titta in på www.alfabeta.se
Följ Alfabeta Bokförlag på Facebook och Instagram (@alfabetabokforlag)
Text © 2024 Elin Nilsson
Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm
Omslag: Alexander Jansson
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2024
isbn 978-91-501-2299-2
kapitel 1
böckerna vägde flera kilo. Jag strök med handen över en av dem, över det mjuka lädret.
Herr Murelius, skolläraren, iakttog mig.
– Har Vilhelm inte bråttom hem?
– Förlåt, herr Murelius, sa jag och stoppade ner böckerna i ryggsäcken.
– Kunskap är lätt att bära.
Murelius verkade ha läst mina tankar. Jag ville svara men inte böcker, men jag visste bättre än att vara uppnosig.
Det fick mamma snart veta i så fall, och då skulle hon inte bli glad. Jag fick inte låta mig distraheras från latinet. Latin, som riktigt skickliga glasblåsare måste behärska. I alla fall enligt mamma.
Frieda väntade otåligt vid dörren. Hon hade redan packat ihop sina böcker och satt på sig kappan.
Murelius såg ut över sitt klassrum och suckade uppgivet. Trots att det kryllade av barn på Glasblåsarnas ö stod hälften av bänkarna tomma. Istället arbetade barnen som hyttungar i någon av glashyttorna.
De slapp i alla fall lära sig latin. Och flera av dem skulle nog bli glasblåsare ändå.
Frieda och jag tog den långa vägen hem från skolan. Egentligen var den inte mycket längre i avstånd räknat, men den tog alltid längre tid eftersom det fanns så många ställen att stanna till vid. Päronträdet på Slipargatan, till exempel. När det började bli höst dignade det av frukt, men nu, när vintern nyss gett med sig, var det öns bästa klätterträd. Förutom några ynkliga körsbärsträd på kyrkogården fanns det inga andra träd på hela ön. De som funnits hade sedan länge kluvits till ved och matats in i glasugnarna. Varför just det här trädet sparats visste jag inte.
Frieda högg tag i en gren och slängde upp fötterna.
Sedan hängde hon och dinglade som ett övermoget päron i vinden.
Jag satte ner den tunga skolväskan på marken med en duns. Snart slapp jag böckerna. Efter jul skulle jag fylla tretton år, och då var det hög tid att jag fick en lärlingsplats hos mamma. Efter några år som lärling skulle jag bli gesäll, med större ansvar. Och till sist mästare, precis som mamma. Och som mormor. Fram tills hon dog var hon den bästa glasblåsaren på Glasblåsarnas ö, och sedan dess hade mamma varit det.
Vilhelm Glasmäster, glasblåsarmästare på Glasblåsarnas ö.
Frieda hängde i knävecken och hennes hår fladdrade i vinden. Hon skulle få vänta några år innan hon fick börja blåsa glas.
– Vilhelm! Kom då! ropade Frieda. – Kommer, svarade jag, och hävde mig upp i trädet.
När man satt allra högst upp såg man faktiskt riktigt långt, och vid klart väder kunde man ana konturerna av fastlandet.
Idag var det klart.
Jag spanade först över torget, där torghandlarna fortfarande stod och sålde fisk och korgar och kringlor. Sedan över takåsarna. Ett kvarter bakom torget låg vårt hus. Det var ett av de finaste husen på hela ön, men det var ändå ingenting mot de rikas hus på fastlandet. Kungens slott har över hundra rum. Det har mamma berättat.
Jag sträckte lite på mig och kisade. Där! Där syntes fastlandet!
– Titta Frieda, sa jag och pekade.
Havet var ändlöst åt alla håll, utom precis där fastlandet
tornade upp sig. En gång i tiden hade Glasblåsarnas ö varit en obebodd ö, där de enda levande varelserna var tama får som betade ljungängarna tills frosten kom. Då skeppades de tillbaka till fastlandet. På den tiden bodde glasblåsarna också där, i egna kvarter, precis som slaktarna och krukmakarna och garvarna. Men en dag, när en eldsvåda tagit fart i en av glasugnarna och spridit sig, fick kungen nog.
Det var långt ifrån första gången det brann i en glashytta, men den här gången nådde branden slottsmurarna som blev svarta av sot.
Skicka glasblåsarna till den där obebodda fårön, sa kungen ilsket. Därifrån kan inga eldar sprida sig.
Sedan dess hade ön varit hem åt glasblåsarna, och alla som lockats dit av glasblåsarnas pengar. De var krögare
och krämare, och några fiskare, för det var bra fiskevatten runt ön. Dessutom seglade sjöhandlarna hit med fartygen fulla av ved och fläsk, och på vägen tillbaka låg det glas i lasten.
Jag hade aldrig varit på fastlandet. Jag föddes här, precis som mamma och pappa. Men pappa hade aldrig blåst glas. Han var krögare, för även glasblåsare behövde gå på krogen ibland.
Glasblåsarna var förbjudna att lämna Glasblåsarnas ö. Hade man en gång läst de hemliga recepten på glasmassa var man tvungen att stanna för alltid. Ingen utanför ön fick veta hur det vackraste glaset i världen blev till. Alla som ingick i skrået fick svära en ed, och om de bröt mot den fick de aldrig komma tillbaka, och aldrig mer kalla sig glasblåsare.
Ibland fantiserade jag om fastlandet, om hur människorna var där. Mamma sa att folk var av samma skrot och korn överallt. Den enda skillnaden var att de inte var glasblåsare, och att de var tvungna att gå i kyrkan varje söndag och bocka för präster och kaplaner. Här på Glasblåsarnas ö var det vi som bestämde. Vi hade vår egen domstol som dömde de som bröt mot glasblåsarnas lagar. Det enda kungen hade här var några gendarmer, som skulle skydda oss om fiender försökte inta ön. Fast mest jagade de småtjuvar och skränande krogbesökare som störde ordningen. Om de gjorde något överhuvudtaget, vill säga.
I hela mitt liv skulle jag leva här, och aldrig se något annat.
Det gjorde mig ingenting. Vi hade det bra här, det visste jag. Vi slapp bli soldater i armén, och vi slapp bli bönder och slita med hacka och plog. Istället fick vi blåsa glas. Det var också hårt arbete, men medan bönderna fick jordiga, maskätna rovor fick vi kristallklart glas.
Frieda rev loss ett bladskott och la det på tungan. Trots att hon var nästan nio år stoppade hon fortfarande allt möjligt i munnen, som en bebis.
– Sluta, sa jag, men Frieda brydde sig inte. Hon tuggade på skottet, men istället för att svälja spottade hon ut det och rynkade på näsan.
Det blåste lite, men trädet stod skyddat mellan husväggarna.
Vid öns västra sida åt sig havet in i landet och bildade en vik, och längs den stod glashyttorna på rad. Det var enkelt för transportbåtarna att lägga till där, och om det började brinna i någon av ugnarna fanns både sand och vatten att släcka med. Mammas glashytta, där hon var mästare, låg längst ut. Bortom den fanns bara det höga fyrtornet och havet. På nätterna brann fyren och varnade båtar för att gå på grund.
– Ska vi bada? sa Frieda hoppfullt, när hon märkte vad jag tittade på. Viken var så grund att vi fick bada själva i det salta havsvattnet, om vi var försiktiga.
– Är du inte klok? Det är iskallt i vattnet.
Frieda fortsatte tjata, men jag vägrade. Det var fortfarande frostgrader på nätterna, och mamma skulle inte bli glad om vi kom hemdragande med förkylningar.
Några kvarter från vårt hus låg pappas krog. Förr gick
vi dit på söndagarna och åt middag tillsammans, men det var längesedan nu. Frieda mindes det nog inte ens. Jag brukade alltid äta smörkokt vitfisk med senap, för det var det godaste jag visste. Det sög till i magen när jag tänkte på den mjälla fisken som föll sönder i skivor när jag petade på den med gaffeln, och hur doften av senapen blandade sig med mammas rökta makrill, hennes älsklingsrätt.
En gång i tiden var det en krog man klädde upp sig för att gå till. Men så var det inte längre. På pappas krog satt bara olyckliga fyllebultar och drack billigt öl och brännvin.
Pappa var en av dem.
Jag skrapade fingertoppen mot päronträdets skrovliga bark. Några flagor följde med, och den ljusa stammen bakom såg naken ut.
Mammas arbetsdagar i hyttan hade blivit längre och längre de senaste månaderna. Sedan några veckor arbetade hon nästan dygnet runt. När Frieda och jag klagade sa hon bara att glasblåsare var ett krävande yrke. Ibland krävde det mer, och ibland mindre. Oftast mer.
Vi klarade oss, Frieda och jag. Vi lagade mat och bäddade våra sängar och kom i tid till skolan.
Plötsligt såg jag hur dörren till pappas krog slogs upp, och hur en man störtade ut och sprang för allt han var värd. Först trodde jag att det var någon som smitit från notan, men sedan kände jag igen de ryckiga, ostyriga stegen.
Det var pappa.
– Frieda! sa jag upphetsat. Pappa springer! Han är på väg hem!
– Jaha, sa Frieda. Men så gick det upp ett ljus för henne. Vi skyndade oss ner från trädet och sprang allt vad vi kunde på de ojämna kullerstenarna, över torget och förbi kyrkan, tills vi var hemma.
kapitel 2
jag smög in i hallen och genom storstugan, med Frieda hack i häl. Det hördes ljud från mammas och pappas sovrum. Jag knackade försiktigt på dörren och pappa öppnade. Han var rödmosig om kinderna och näsan, men ögonen var våta av tårar. För en sekund trodde jag att det värsta hade hänt, men sedan såg jag att han log.
I sängen låg mamma. Hon var blank av svett, och hennes tjocka, svarta fläta hade löst upp sig och flöt ut över kudden. I famnen höll hon ett litet bylte.
Hon vinkade matt åt oss att komma närmare. I bakgrunden hörde jag hur någon tappade upp vatten i köket, och jag förstod att det måste vara jordemodern, hon som hjälpte barn till världen.
– Vill ni säga hej till er lillebror? sa mamma, och lyfte försiktigt upp honom.
– Han ska heta Fridolf, sa pappa.
– Fridolf, upprepade Frieda nöjt.
– Vilhelm, vill du hålla honom? sa mamma.
Jag nickade, och tog emot Fridolf medan mamma visade hur jag skulle hålla honom. Det lilla huvudet måste vila på underarmen, för det klarade bebisen inte att hålla uppe själv.
Fridolfs ögon var slutna, som en kattunges. Jag blev varm inombords och kände hur mitt hjärta bultade och pickade.
– En Glasmäster till i världen, sa pappa, och hans röst var helt fri från den vassa tonen den brukade ha när han talade om våra efternamn. Är det något fel på namnet Ulfsson? Är inte jag deras far?
Mamma log mot pappa och mot oss, och jag såg hur pappa kramade hennes hand, och hur hon kramade tillbaka. Frieda stod på tå för att kunna granska vår lillebrors skrynkliga, röda ansikte.
För en stund var vi en alldeles lycklig familj.
