JAG GER MINA TÅRAR
MERJA MÄKI
Översättning Mattias Huss
historiska media
Historiska Media
Bantorget 3
222 29 Lund
info@historiskamedia.se historiskamedia.se
© Merja Mäki 2024
Published originally in Finnish by Gummerus
Published by agreement with Helsinki Literary Agency
Originalets titel: Itki toisenkin
Svensk utgåva © Historiska Media 2024
Översättning: Mattias Huss
Sättning: Charlotta Magnusson
Omslagsdesign: Jenni Noponen/Historiska Media och Lönegård & Co
Omslagsbilder: Shutterstock Golubovy, Everett Collection
Tryck: ScandBook AB, Falun 2024
Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8050-574-1
DEL I 1942
Kapitel 1
Min stövel sjönk ner i den regnblöta jorden och gyttjan trängde in genom hålet i tån. Soldaten lutade sig ner från lastbilsflaket och räckte mig min ryggsäck. Hans ansikte såg skrämmande ut i vargtimmens blånande ljus. Regnet hade blött ner ryggsäckens tyg och gjort den tung. Jag drog på mig den och kastade en blick över axeln mot stabsbyggnaden.
Soldaten hjälpte även handarbetslärare Lyyti Liedes att komma ner från flaket bredvid mig. I nästa ögonblick gasade armébilen vidare. Däcken stänkte ner min kjol med lera och det tjocka ylletyget sög i sig gyttjan. Liedes kastade en blick på resultatet.
”Larja får låta det torka tills det börjar spricka upp, först sedan ska hon skrapa loss fläckarna”, instruerade hon.
Hon höll upp sitt eget kjoltyg och strök med pekfingret över stänket längst upp på fållen. Så här i maj luktade marken av fjolårslöv och vildkatters fräna urin.
Lastbilen avlägsnade sig snabbt. Däcken lämnade djupa fåror i marken och björkkvistarna som fästs på bilen som kamouflage darrade mot flakets sidor. Långt borta i öst dånade kriget till, och jag hukade mig ner med överkroppen. Soldaten på flaket hade sagt att det var omkring fem mil från Vitele till frontlinjen. Ändå hade två lottor på tåget pekat ut genom fönstret och pratat om femton döda i gårdagens bombningar redan när vi passerade Pitkäranta.
Liedes såg på mig med dimmig blick. Vårt tåg hade avgått från Helsingfors igår morse, om ett par timmar skulle det vara morgon igen. Det hade känts ensamt att gå av på Viteles hållplats med bara Liedes som sällskap när vårt tåg fortsatte mot Äänislinna. Det var
inte långt från hållplatsen till staben, men Liedes hade krävt att få åka med lastbilen som passerade oss. Mitt livs första biltur hade inte känts det minsta omvälvande, inte ett dugg stadigare än en hästskjuts, vilket jag alltid hade föreställt mig. Jag kände smaken av besvikelse och den alltför korta nattsömnen i munnen.
Jag försökte torka av lerfläckarna på kjolen, fastän Liedes hade avrått mig. Fläckarna drogs ut till långa strimmor. På samma sätt stänkte allt det kletiga och osande inom mig ut och blev synligt.
När vi kom till Vitele hade min rädsla först bara varit ett stänk, men nu började den dras ut till långa stråk. Snart skulle den bli till en göl som dränkte mig helt.
Snart skulle jag få se hur familjemedlemmarna som blivit kvar i Suurmäki hade blivit behandlade. Här i operationsområdet kunde ockupationsmakten ha gått hårt fram med dem. De kunde också ha nyheter om vad som hänt med de familjemedlemmar som förts bort österut för länge sedan. Livsådern i min mage bultade av ängslan. Att ingen svarat på mina brev hem under hela våren var ett dåligt tecken.
På lärarlägret i Mieslahti hade det varit klokast att hänge sig åt arbetet och inte tänka på familjen. Även om det inte längre gick någon nationsgräns mellan Finland och Olonets-Karelen så hade jag inte kunnat åka hem från lägret. Det var just det som gjorde min hemlängtan så smärtsam, att jag inte kunde återvända fastän jag ville.
Ett halvår på lägret räckte för att lära mig att saknaden var som vinden. Den kunde kretsa i cirklar inom mig, eller så kunde jag föreställa mig att jag blåste ut den och lät den fara.
Men nu var jag äntligen nära min hemby, och vindbyarna inom mig var häftiga. Jag fick brått att kväva var och en av dem, annars skulle smärtan i mitt innersta bli för stark.
Månen lyste bakom mörka moln. En havsdoftande bris drog in från Ladoga en bit därifrån, och regnmolnen började tappa ur himlen igen.
Jag vände mig om. Stabsbyggnaden omgavs av ett enkelt bräd-
staket, fastän det inte fanns någon grind till gården. En hägg stod med regnvattnet rinnande från sina löv invid staketet. Jag kunde se blomknoppar på grenarna, och i dunklet färgades de i blått.
En ny farstukvist av färska brädor hade byggts till på husets framsida. Såvida jag inte bara hade varit för rädd för att lägga märke till den när jag var här för att hämta mitt resetillstånd innan avfärden till lärarlägret.
Husets åttarutiga fönster som vette åt vårt håll var mörklagda, så det tjänade inget till att spana efter rörelser. En tunn strimma steg dock ur en av sadeltakets skorstenar. En blöt gyttja, mörk och motbjudande, började bubbla ur min livsåder. Jag försökte hindra skräcken från att komma, men förgäves.
Liedes fick syn på rökstrimman.
”Vi går in och anmäler oss, eller väntar åtminstone tills någon tar emot oss”, slog hon fast och tecknade mot husets farstukvist.
Lärare Liedes gick med kappsäcken i handen och fladdrande kjolfåll mot distriktsstaben. Jag tog ett försiktigt steg och mer nattkulen gyttja vällde in i min stövel. Rädslan som bubblade ur livsådern blev iskall, den gjorde mina steg stela och långsamma.
Liedes vände sig mot mig med frågande uppsyn. Hon sköt sina runda glasögon längre upp på näsan med fingret. Hennes min blev medkännande.
”Larja”, kallade hon uppmuntrande på mig. ”Du har en nationell grön passersedel. Det är ingen på staben som kommer att ändra din klassning till icke-nationell.”
”Det är inte det”, sa jag.
Jag tryckte instinktivt handen mot kappans ficka. Där låg passersedeln och pengarna i tryggt förvar i sitt prasslande kuvert. Ändå tryckte ryggsäckens remmar mot armhålorna och hucklet stramade under hakan. Det kändes för svårt att prata med läraren om mina bekymmer.
Regnet droppade från häggens grenar ner i vattenpölen, någonstans i fjärran dånade en kanon. Jag tog ett steg och gyttjan i min
stövel klafsade. Jag fokuserade på ljuden, men kunde ändå inte längre hålla tillbaka oron för hur mina familjemedlemmar hade blivit behandlade. Tanken på att återse mitt hem skrämde mig.
”Någon på staben tar emot oss senast på morgonen, och Larja behöver bara uppge sitt namn”, sa Liedes uppmuntrande. ”För egen del säger jag att jag eskorterar hem Larja på ferie från lärarlägret i Finland. När passersedeln är kontrollerad ger jag er tillstånd att färdas återstoden av vägen till Suurmäki på egen hand.”
Hon förstod inte.
Liedes kom tillbaka till mig och fattade milt om min arm. Beröringen kändes obehaglig.
”Larjas finska är som hämtad ur dikterna, den förstår varje finne utan problem”, försäkrade hon.
Det fanns ord men inga passande benämningar. Jag visste inte om man nu skulle kalla Olonets-Karelen för ockuperat område eller låtsas som att det erövrade området alltid hade tillhört finnarna.
Det säkraste vore att härma Liedes och säga Östkarelen, även om det ordet för mig alltid syftat på området öster om Onega. Min hembygd gick väl knappast längre under benämningen Karelskfinska sovjetrepubliken, som för bara ett år sedan innan ockupanternas ankomst. Sovjetunionen kallades den åtminstone inte.
När jag inte ens var säker på vad mitt hem kallades så kunde jag väl inte höra dit längre.
Kapitel 2
Viteleåns yta glimmade mörk i morgondunklet. Det kändes skönt att kränga av sig ryggsäcken på marken och vila sin trötta kropp mot broräcket. Militärtjänstemannen vid staben hade sagt att brevbäraren brukade ta ombord passagerare från bron vid utkanten av byn, och promenaden dit hade känts lång.
Vid åbranten syntes stegpinnar som gjorde det lättare för byborna att ta sig fram. Nere vid vattenbrynet stod en grå, lutande bastu. Om lutningen ökade lite till skulle den rasa ner i ån. Den rökiga doften från bastun kändes hemtrevlig. En liten tvättbrygga stack ut i vattnet, men några människor syntes inte till.
Det välbekanta landskapet var tröstande, och allt var nästan som hemma i Suurmäki. Bostadshusen på båda stränderna krusade sig som mörka skuggor på vattenytan. Deras grå timmer såg vilsamma ut efter alla målade väggar och stenfasader i Finland. De trassliga elledningarna hängde slappt från stolparna och korsade varandra.
Vid brohuvudet välvde en asp sina grenar som ett tak. Byns träd hade blivit lummigare och jag kände den starka doften av växande blad. I solen skulle bladens klara grönska skimra på grusvägen under grenarna. Vinden träffade aspens skygga löv och väckte deras tysta prasslande melodi.
De upprätta stolparna som bar upp broräcket var gjorda av robusta bjälkar. Träet som använts till reparationerna såg färskt och ljust ut, mycket vackrare än den brända brons virke.
Två finska soldater gick på grusvägen mot bron. Deras grå uniformer såg nästan likadana ut som militärtjänstemännens på lärar-
lägret. Båda bar gevär hängande på ryggen. Jag sänkte hastigt blicken ner mot åbranten.
Det var soldater av deras sort som anfallit Suurmäki i juli förra året. Då hade männen sett utmattade och urgamla ut, med smutsiga uniformer. De hade kommunicerat med snäsanden. De här två gjorde däremot ett starkt och rent intryck.
Våra egna soldater hade gjort sig redo att försvara Suurmäki och skällt på angriparna med öknamnet tsuhna, byns åldringar med tillmälet ruotsi. Efter att de finska soldaterna intagit vår by var jag rädd för att de skulle sticka ut våra ögon och skära av våra öron, som det varnats för i tidningarna. Fastän inget av det visade sig stämma så fick deras likar alltid lervällingen att bubbla i min mage.
Träbron började klappra under soldaternas stövelklackar. Postbilen hördes inte av. Nervositeten fick mina axlar att spännas upp mot öronen. Nu måste jag bara fokusera på det strömmande vattnet.
I Finland skulle jag nästan ha varit som en av deras kvinnor, med kappan över armen, iklädd en yllekofta och ljus sjal nyligen inhandlade i Helsingfors. Men de enda kvinnorna jag sett i Vitele bar grå lottauniformer.
Männen stannade bakom min rygg. Jag blundade hårt och höll andan. Jag hörde tysta samtal och skrapet från en tändsticka, och släppte suckande ut luften ur lungorna. Det började lukta rök, sötare än makhorka. Männen fortsatte gå.
Tystnaden bröts av ljudet från en bilmotor, och jag tog upp ryggsäcken från marken. En lastbil närmade sig bron, fastän jag fått beskedet att det var en postbuss som skulle komma från Viteles postkontor. Min osäkra gest med handen kunde säkert tolkas som att jag rättade till sjalen lika gärna som en vinkning.
De dämpade strålkastarna blev synliga i sommarmorgonens grådager. Chauffören körde långsamt fram till bron och bromsade så att björk- och grankvistarna som skulle kamouflera bilen dinglade upp och ner i höjd med mitt ansikte. Förarhyttens tak reste
sig en aning högre än mitt huvud, och flakets låga kant hamnade på samma höjd som mina bröst.
På flaket syntes arméns randiga postsäck, ett stort kolli och paket. Där fanns inget utrymme för passagerare, så jag skulle för första gången få resa i förarhytten.
Dörren på passagerarsidan kändes trög att öppna, och därinne knackade brevbäraren med fingertopparna på ratten. Han bar en lätt vapenrock och en mössa som soldaterna brukade kalla för blodskopa. Hans mungipor var formade som om han hela tiden höll på att spricka ut i ett leende, men blicken skådade i fjärran och såg allvarlig ut.
Jag visade min gröna passersedel, men föraren viftade avfärdande med handen. Jag räckte honom biljetten.
”Vi tar det efteråt”, grymtade brevbäraren, tog upp sitt gevär från sätet och ställde det upprätt mellan våra sittplatser. ”Snabba dig in nu, bilfanskapet går sönder hela tiden och vägen har djupa fåror, och efter Suurmäki måste jag hinna till Äänislinna också.”
Jag skrämdes av det otåliga tonfallet och trevade mig ombord.
Sätet kändes mjukt. Jag hamnade alldeles intill ockupanten, trots att jag placerade min ryggsäck mellan oss och kappan ovanpå den.
Brevbärarens soldatuniform luktade egendomligt, som av någon olja eller gas, och fingrarna var svarta av motorolja som om han just hade lagat bilen. Han hade gradbeteckningar på kragen, men jag vågade inte titta närmare på dem. Jag böjde in fötterna för att lerfläckarna på yllekjolen och min trasiga stövel inte skulle synas i fotutrymmet.
Bilen började röra sig och motorns buller kändes i sätet. Jag kramade sitsens kant med min högerhand. Byn började flimra förbi mig så snabbt att jag mådde illa. Brevbäraren körde för fort.
Han vred på ratten med små rörelser, och det kändes omöjligt att han skulle kunna hålla sig på den smala vägen. Ratten omgavs av många mätare och reglage, hur i all världen skulle han kunna hålla koll på allt det viktiga?
Bilen kom till en trevägskorsning och tog av åt höger mot nordost. Nu såg man inte till många hus längre. Vägen som ledde till Suurmäki hade djupa, leriga fåror.
Jag vågade inte vända huvudet mot soldaten, men ur ögonvrån såg jag flack åkermark genom hans sidofönster. Genom mitt eget fönster syntes hur ån ömsom avlägsnade sig och ömsom närmade sig vägen. En korp flög framför bilen en stund innan den dök ner i en grandunge. Allt bekant susade förbi, och mitt illamående blev bara värre.
Vid nästa bro som gick över ån tog husen i Vitele slut. Skogen tätnade till ett taggigt grankärr. Det fanns säkert anledning att vara rädd för flygangrepp i den kamouflerade bilen, men att vara på tu man hand med ockupanten på skogsvägen skrämde mig ännu mer.
Han var en ruotsi, som gamlingarna i vår by sa, och sådana kunde man inte lita på. Det var hans gelikar som skjutit våra soldater och bränt ner våra hem i Suurmäki. Jag lutade ryggen med större kraft mot ryggstödet, kramade sitsens kant hårdare.
Mannens säte knarrade när han rätade på sig. Han rotade i bröstfickan och tog fram en cigarett och tändstickor. Han tryckte låret mot ratten som ett klent stöd medan han skrapade eld på stickan. Fasan gick runt i magen på mig, och det var svårt att låta bli att fatta tag om ratten.
Han lyckades tända cigaretten, släckte tändstickan med en viftning och återbördade båda händerna till ratten. Cigaretten rykte mellan hans läppar och röken slingrade sig framför hans ansikte. Han kisade, blåste ut rök genom mungipan och kastade en blick mot mig. Jag vände tvärt blicken mot vägen.
Soldaterna hade försökt bättra på vägen genom att bre ut granris och något svart material på den. Likväl skumpade bilen då och då ner i gropar och klättrade upp ur dem igen. Nu var det någon som gick på soldatens sida av bilen, men personen gick knappt att urskilja genom slöjan av lövträdsruskor.
Än skulle vägen fortsätta i runt femton kilometer. En ursinnig
snålblåst snurrade i min mage och det bubblade i rädslans gyttjepöl. Om jag bara vetat hur det stod till hemma så skulle det ha känts lätt att återvända.
”Har du varit på semester i Finland?” frågade soldaten oväntat.
Jag kastade en misstänksam blick på brevbäraren, men han verkade uppriktig. Tog han mig verkligen för en finne?
”Det är nu jag ska på semester”, korrigerade jag.
Den karelska dialekten sken igenom hans finska, medan min färgades av det karelska språket.
Bilen gungade till på den ojämna vägen så att jag slog överarmen i dörren. Farten ökade, och björkgrenen utanför fönstret gungade ännu vildare.
”Vad ska du göra på din semester?” frågade han och slängde ut cigaretten genom fönstret.
Det hördes på hans tonfall vad han egentligen skulle ha velat fråga. Vad gör du annars då? Varför har en östkarelsk kvinna varit i Finland?
”Jag kommer från Kajanalands folkhögskola i Mieslahti.”
Kanske skulle han se mig som en allierad eller åtminstone inte som en fiende.
”Jag hörde något om det där lärarlägret”, drog sig brevbäraren till minnes. ”Sovjetiska lärare får förstås inte fortsätta sprida Stalins läror till östkarelska barn utan har ersatts av finska lärare. Men en liten grupp sovjetiska lärare utbildas efter finsk modell på lägret. Var det så det var?”
”Ja.”
Även om det inte hade känts fullt så enkelt. Jag hade gråtit när jag i höstas hindrades från att återgå till rollen som lärare på Suurmäki elementarskola. Skrikit när jag hotades med att skickas än längre in i operationsområdet om jag inte åkte till lägret. Kvävt min hemlängtan när jag studerade i Kajanaland, sågat ved och spelat harmonium. Och slutligen blivit så avtrubbad att det istället kändes svårt att återvända hem.
”Hur var det där?” frågade mannen.
Brevbäraren skulle skjutsa lärare Liedes som skulle besöka mig nästa vecka. Han skulle säkert berätta för henne om jag talade illa om lägret.
”Det var mest ingermanlänningar och karelare som jag på lägret, och alla delades in i avdelning A eller B beroende på finskkunskaper och lärarerfarenhet”, förklarade jag hastigt. ”Jag ska åka tillbaka på fortsättningskurs om en månad. Jag fick tillstånd att fortsätta mina studier.”
Framdelen av bilen dunsade plötsligt ner i en grop och jag höll på att slå huvudet i vindrutan. En djup flämtning slank ur mitt bröst. Jag kände mig varm och illamående, och lossade lite på hucklet. Jag drog ner sjalen i famnen och lade min dyrbara souvenir från Helsingfors i en hög över låren.
Sedan slet jag av mig hucklet helt och hållet, fastän det inte var passande att visa sig barhuvad. Mannen fokuserade dock på att hålla sig på den smala vägen och tittade inte åt mig. Bilen krängde.
Den mindre av mina sjalar knölade jag ner under låren. Jag hade försökt göra en likadan knut med hårnålar som lägrets lärarinnor, men frisyren hängde lös i nacken.
En sur smak trängde upp i munnen och en kräkning vällde upp mot kindtänderna. Min hand for upp till munnen, men spyan forsade ut mellan fingrarna. En varm pöl bredde ut sig över låren.
Föraren bromsade så kraftigt att min panna dunsade in i vindrutan. Han lutade sig över mig för att knuffa upp dörren, och jag uppfattade en på något vis bekant doft från hans hud.
Jag slängde mig ner på knä på vägen och spydde igen. Jag slet loss den fuktiga sjalen från kjoltyget och slängde det fränt osande tygstycket i dikesrenen. Knuten gick upp och håret föll över ryggen och axlarna ner i famnen så att topparna sölades ner.
Det kom kräks ur näsan, och gråten trängde fram ur ögonen. Knäna blev blöta och smutsiga på den leriga marken. Jag hörde hur det gick i bildörren på förarsidan, och mannens steg kom runt baksidan av bilen. Motorn brummade fortfarande.
Jag fick kväljningar igen och mitt hjärtas slag trappades upp till en farlig rytm. Det var nästan omöjligt att få luft. Här skulle jag dö, på vägen som ledde hem.
Jag kände av soldatens närvaro bakom min rygg. Plötsligt snuddade hans fingertoppar sidorna av min hals. Jag skälvde till – han skulle strypa mig för att jag hade smutsat ner hans dyra bil. Men magen knöt sig och det kom ny vätska genom munnen och näsan.
Soldaten trevade med fingertopparna längs sidorna av mitt huvud och samlade upp håret i sina händer. Han höll undan hårtopparna.
Förgäves försökte jag först undvika handen och sedan tacka för hjälpen, när den onda vågen än en gång slog ut ur mig.
”Det är ingen fara”, sa han tyst och lutade överkroppen närmare bakom min rygg.
Han började nynna. Melodin var främmande och oregelbunden, han måste ha hittat på den i stunden.
Nynnandet fick mitt darrande hjärta att lugna sig. Min gråt stillnade. Jag sträckte mig fram för att slita loss en tuss vitmossa och torkade kinderna och läpparna med den. Mannen släppte sitt grepp om mitt hår, och hårtopparna lade sig mot korsryggen.
Brevbäraren ställde sig upp och vände sig mot bildörren som jag lämnat öppen. Ur ögonvrån såg jag hur han lossade en granruska från flakets kant och torkade rent mitt säte med den. Han hällde ut en skvätt vatten ur sin fältflaska och fortsatte med rengöringen.
Spyan ville inte gå bort ur kjoltyget, hur jag än gned med mosstuss efter mosstuss. Jag började frysa och min magra kropp darrade.
Motorn gick, och mannen gick och satte sig på förarplatsen. Han verkade inte arg, fastän han fortfarande behövde köra långt bort till Onegas strand och säkert stanna i åtminstone Vieljärvi och Teru på vägen.
Vid bildörren kändes det för tungt att klättra ombord, och jag dröjde kvar på vägen med handen på handtaget. Vinden drog genom håret och fick min kjol att fladdra. Sätet luktade spya.
”Ursäkta”, mumlade jag. ”Jag kan mycket väl gå sista biten.”
Brevbäraren vände sig mot mig, och för första gången möttes våra blickar. Jag hajade till.
Han kunde inte vara mycket över tjugo, och säkert några år yngre än jag. Men hans blick var egendomligt grumlig, alldeles som om den blivit berövad all livsglädje. Likväl hade de uppåtkrökta mungiporna nära till leendet, och en grop stor som en fingertopp uppstod på kinden.
Brevbärarens blick svepte över mina ögon till mitt hår.
”Hur har du fått det att växa sig så långt?” frågade han, och det fanns beundran i rösten.
Han tecknade åt mig att hoppa in, och jag klättrade upp på sätet. Det kändes fuktigt under mina lår. Han räckte mig sin fältflaska och försökte göra mer plats åt mig genom att ställa sitt gevär mer upprätt mellan sätena. Vattnet smakade gott.
”Den här våren fick postbilsförarna order om att inte skjuta något vilt på skogssträckorna. Men det känns motigt att lyda”, sa mannen som om han ville ursäkta sitt skrymmande vapen i förarhytten.
Han fattade om ratten och körde försiktigt iväg.
”Det är sällan man ser kopparfärgat hår”, sa han som för sig själv.
Jag trevade rätt på hucklet från fotutrymmet och vek upp det. Det var nästan rent, och jag torkade bort smutsfläckarna efter leran på stövlarna.
I sidospegeln skymtade jag sjalen som jag hade glömt vid vägkanten, som jag bara hunnit bära en enda dag. Tårarna trängde fram ur ögonen mot min vilja. Jag skulle få lämna min dyrt inköpta skatt från det avlägsna Helsingfors bakom mig, för jag vågade inte be mannen att stanna igen.
Kapitel 3
Motorn brummade ansträngt och bilen kröp uppför den branta sluttningen. Vägen var en eländig lervälling av regnsjuk jord. Dess djupa diken var svåra att ta sig över. Men så snart vi kom upp skulle Suurmäkis byväg börja löpa stadigare över bergets långa krön. Berget skulle buga sin krökta rygg och bära hela byn på sina axlar.
Bilens fart avtog, motorn hackade, och oron bultade i mig. Rädslans smutsvatten porlade i mitt inre, och jag ville stämma det, få hela strömmen att sina precis som på lärarlägret.
Den regnskadade stigningen fortsatte brant, och än hade vi en bit kvar till Peiponens gård i byns utkant. Solen steg upp bakom höjderna intill, och i halvdagern var himlen gyllene.
Misa hade hämtats från Peiponens gård till det nya kriget, och vi livskamrater kunde inte ens skriva till varandra. Redan före krigen hade mor och far släpats långt österut från mitt barndomshem innan jag hann ta farväl av dem. Det var svårt att tro att någon av dem skulle ha återvänt under min frånvaro, och jag var rädd för att det inte skulle finnas någon annan kvar i byn heller.
De som blev kvar i det gemensamma hemmet hade det alltid svårare än de som gav sig av. Jag skulle hellre ha stannat kvar på lärarlägret än återvänt till saknaden.
Brevbäraren kastade en blick på landskapet genom min sidoruta och tog av sig mössan.
”På alla de femton milen till Äänislinna finns det inget berg som Suurmäki”, sa brevbäraren med en suck. ”Jag vänjer mig aldrig vid den här synen, fastän jag kört genom byn var tredje vecka ända sedan mitten av december.”
”Det är precis så lång tid som jag har varit borta härifrån”, svarade jag.
Motorn brummade till, och oron bubblade upp i mig, men jag tänkte inte fråga brevbäraren om mina familjeangelägenheter. Han hade lämnat sin postsäck i Vako-bolagets butik vid bergets fot och verkade vara bekant med lokalchef Niemi som bodde i samma byggnad. Men han kunde väl knappast känna till namnen på mina familjemedlemmar.
”Hemma på ön Haavus bodde jag på en helt annan sorts plats, nära havsytan under klippbranterna”, sa brevbäraren.
Jag dristade mig till att betrakta hans ansiktsdrag, hårets ljusa ton, den breda näsan och de fiskenätsruggade fingrarna. När han nämnde sitt hem i Ladoga-Karelen blev det plötsligt möjligt att föreställa sig honom i en annan mundering än uniformen. Med fiskarens stövlar och tjocka rock. Med nyckeln i fickan, till hemmet som gått förlorat i förra kriget.
Vi var båda karelare, från olika sidor av den gamla gränsen men från stränderna av samma hav. Som barn av gränstrakterna hade vi båda fruktat, och fruktan svetsade människor samman ännu hårdare än hat.
”Vyn ner i dalen lugnar mig”, svarade jag. ”Hemma känns det som jag står på vakt ovanför allt som hotar, och längs de här branta sidorna kunde inte ens er armé närma sig förra sommaren utan att jag visste det.”
”Blev ni inte evakuerade när våra trupper skulle anfalla er by?” frågade brevbäraren försiktigt.
Den uppriktiga frågan sved. Jag hade hört talas om att bland annat hans folk från trakten kring Sordavala skickats i säkerhet undan vinterkriget. Suurmäki hann man väl inte med, eller så ville man inte. Sådana spekulationer gjorde man dock bäst i att inte yppa för en främling, så jag vände bort blicken och lutade mig närmare mitt fönster.
Jag hade alltid föreställt mig de fjärran bergskrönen som hukande
skogsväsen ovanför skogsbrynet, med en hud som skimrade i blått.
Sluttningen närmast glödde istället i alla nyanser av grönt.
Nere i sänkan skymtade den frodiga skogen. Tallkronorna som alla pekade åt samma håll var som korta ord på skrivhäftets sidor, och granarnas högsta toppar som punkter efter meningarna. Och mitt ibland dem låg Viteleån som en vajande linje över sidan.
Ån strömmade genom dalsänkan i samma riktning som vi kommit, genom byn Vitele till Ladoga.
”Vid klart solsken skulle du kunna urskilja Ladoga långt borta i sydväst”, sa jag.
Mannen kastade en blick på mig.
”Från Viteles strand är Ladoga något helt annat än runt min hemö”, sa han. ”Vinden från det öppna havet är alltid hård, och vågorna brusar även inne vid stranden, medan stiltjen består i det smala sundet hemmavid.”
”Jag tycker om hård vind.”
Brevbäraren skrattade till.
”På berget blir man genomblåst av vinden.”
”Och på ön blir man genomsköljd av havet.”
Mannen vände sig och log, men leendet kändes svårt att besvara. Stigningen planade ut, och min spänning inför hemkomsten tilltog.
Peiponens gård stod kvar i oförändrat skick till vänster om byvägen. Den välbekanta smala plankbron ledde över diket till gårdsplanen, sadeltakets upprätta bräder var inte helt jämnlånga. Morgonen grydde röd mot timmerväggarna.
”Här bor jag”, sa jag till föraren och tecknade mot huset.
Soldaten saktade ner, och bilen stannade med ett ryck vid byvägens kant. Ingen kom ut för att möta mig. Alldeles från trappans fot började ett trädgårdsland som ännu inte varit anlagt när jag gav mig av. Det var omöjligt att förstå vem som kunnat styra om på gården.
Byvägen fortsatte rakt fram, och de låga husen låg bredvid varandra i två rader som rönnlöven på sina kvistar. Husens gavelföns-
