9789151111018

Gy25 Perspektiv på historien

Lars Nyström

Hans Nyström

Örjan Nyström

Erik Hallberg

Förord

När Perspektiv på historien 1b kom ut 2011 var målsättningen att kombinera en gedigen genomgång av kronologin med en problematisering av ämnet utifrån ingångar som historiebruk och källkritik. Boken innehöll ett rikt pedagogiskt material med textfrågor och källövningar. I den andra upplagan 2016 tillkom dessutom ett antal längre övningstexter som vi kallade analysuppslag, där olika historiska företeelser och frågeställningar kunde analyseras mer i grunden.

I den tredje upplagan har vi anpassat boken efter de nya kursplanerna Gy25. Det innebär bland annat att texter om de nationella minoriteterna tillkommit. Boken har också ett tydligare fokus på den moderna historien.

Ett nytt inslag är de kortövningar som ligger insprängda i texten. Här är trösklarna låga för komma igång och analysera historien, exempelvis utifrån en bild, en karta, ett diagram eller ett begrepp. Nytt är också att vi försett bokens faktarutor med frågor. Samtidigt har dokumentövningarna förnyats. Allt som allt erbjuder boken många möjligheter att verkligen arbeta med det som en gång var.

Vi hoppas att denna bok ska bli till nytta och glädje i historieundervisningen och att den ska väcka ett intresse som blir kvar även efter skoltiden. Det finns ju trots allt ingen berättelse som är så spännande och dramatisk, så lärorik och tankeväckande som historien om det som faktiskt hänt.

Göteborg, november 2024

Författarna

Innehåll

Kontinuitet och förändring. Då-nu-sedan.

i korthet

Analys: Kontinuitet och förändring. Orsak-verkan.

Analys: Långa linjer. Olika perspektiv och tolkningar. – Varför Europa?

Källövning: »Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter«

inför den nya tiden

rättigheter – också för kvinnorna?

och nationella minoriteter

i korthet

Det kommunistiska manifestet

industrisamhället tar form

världskriget

kring sekelskiftet 1900

Det demokratiska genombrottet

Rasism och minoritetspolitik

Kapitlet i korthet

Analys: Historiebruk. Aktör-struktur. – Vem bar skulden till första världskriget? 288

Analys: Långa linjer. Olika perspektiv och tolkningar. – Imperialismens följder

Källövning: En utvandrare ger tillbaka

Källövning: Kvinnlig rösträtt 293

Källövning: Telegrafen och nya sätt att kommunicera

Källövning: Den vite mannen och det »mörka Afrika«

Källövning: »Tattare«

Kapitlet i korthet

Analys: Orsak-verkan. Historiebruk. – Vägen till världskrig

Analys: Historiebruk. Olika perspektiv och tolkningar. – Steriliseringarna och folkhemmet

GULAG

Källövning: »Lebensraum«– från Hitlers

Källövning: Dödsoffer i första och andra världskriget – en jämförelse

Efterkrigstiden

omvandling i väst och öst

svenska välfärdssamhället

Välfärdssamhället i kris och omvandling

i korthet

Analys: Historiebruk, Olika perspektiv och tolkningar. – Folkhemmet tur och retur

Att försvara rasförtryck

Mot en ny världsordning

Från kommunismens fall till kriget mot

nytt globalt brytningsskede

går vidare

Analys: Långa linjer. Olika historiska förklaringar. – Varför är det så oroligt i Mellanöstern?

Analys: Då-nu-sedan. Historiebruk. – Är Ukraina Ryssland?

Nationalism och nationella minoriteter

Nordsamiska

Lulesamiska

Pitesamiska

Umesamiska

Sydsamiska

LULEÅ

Finland (Tillhör Ryssland)

SUNDSVALL

Under stormaktstiden på 1600-talet levde en rad folkslag i det svenska väldet: svenskar och finnar; tyskar och letter; ester och ingermanländare. I Skåne och Blekinge kände sig fortfarande många som danskar, i Bohuslän som norrmän. Totalt talades nästan 20 olika språk i de områden Sverige kontrollerade.

När Ryssland erövrade de baltiska provinserna i början av 1700-talet minskade det svenska rikets etniska komplexitet. Knappt hundra år senare förlorades även Finland och de sista tyska områdena. Därmed fick Sverige samma geografiska utsträckning som idag.

GÄVLE

STOCKHOLM SVERIGE

ÖREBRO

NORRKÖPING

MARSTRAND

GÖTEBORG

KARLSKRONA

MALMÖ

HELSINGFORS ÅBO

Svenska

Finska

Samiska

Nyland

Finsk invandring 1500- och 1600-talet Åland

Städer med judisk befolkning

Kartan visar språk och folkgrupper i Sverige och Finland cirka 1809. Några exakta gränser är svåra att dra. Samerna rörde sig med sina renar över stora områden, men var starkast i inlandet där det vid denna tid bodde få svenska bönder. De skogsfinska bosättningarna från 1500- och 1600-talet sträckte sig över stora delar av Mellansverige. Men på många håll blandades finnarna redan under 1700-talet upp med den svenska befolkningen och övergav sitt språk. Starkast var finskan i gränstrakterna mellan Värmland och Norge. I nordligaste Sverige talades finska inte bara av tornedalingar, utan också av samer som hade finska som andraspråk. Judar fick enligt judereglementet 1782 bosätta sig i Stockholm, Göteborg och Norrköping. Några år senare tilläts också en judisk församling i Karlskrona. Åren 1775–1794 levde dessutom judar i Marstrand, som då hade status som frihamn med religionsfrihet. Var de resande levde går inte att markera ut. De reste över hela det svenska riket och också över gränserna till grannländerna.

Detta var precis när nationalismen började växa sig stark i Europa. I länder med blandad befolkning uppkom ofta konflikter när olika folkslag ville bli självständiga. Hade Finland fortfarande tillhört Sverige är det möjligt att vårt land ställts för en liknande problematik. Istället blev Sverige just vid den här tiden ett land där nästan alla talade svenska.

Fast bara nästan. För även i det nya »Lillsverige« levde grupper med annat språk och kultur, däribland de folk som långt senare erkänts som Sveriges nationella minoriteter: samer, tornedalingar, sverigefinnar, romer och judar. Vilken är deras historia i det svenska riket?

Finlandssvenskar och Tornedalsfinnar

Efter kriget mot Ryssland 1808–1809 drogs det svenska rikets nya östgräns genom Östersjön och längs Torneälven med källflöden. Det betydde att många svensktalande hamnade på den finska sidan gränsen, i de områden som nu tillföll Ryssland. Samtidigt fanns det områden på den svenska sidan gränsen där befolkningen talade finska.

De svensktalande i Finland brukar kallas för finlandssvenskar. Idag utgör de 5‒6 procent av befolkningen, men 1809 var de fler, kanske närmare 20 procent. Då som nu bodde de längs kusterna mot Östersjön och på Åland.

Dessutom var den finländska eliten svenskspråkig. Det gjorde att svenska språket fick en stark ställning i Finland även efter 1809. Formellt har svenska och finska ännu idag samma status som officiella språk.

Antalet finsktalande på den svenska sidan av den nya gränsen var färre. Men i östra Norrbotten har invånarna talat finska så långt bakåt i tiden som vi har källor. Här bedrev de jordbruk i kombination med jakt och fiske.

Den nya gränsen mellan Sverige och Ryssland efter förlusten av Finland 1809 drogs genom områden där befolkningen antingen talade finska eller samiska. Här ser vi en teckning av den svensk-ryska gränskommissions besök vid ett sameläger i Tornedalen i augusti 1810. Personerna i förgrunden är både samer och deltagare i gränskommissionen.

Det är denna grupp som idag utgör minoriteten tornedalingar. Det finska språket i Tornedalen kallas idag meänkieli, men på 1800-talet fanns ingen skillnad jämfört med de dialekter som talades på andra sidan gränsen.

Sverigefinnar

Utöver tornedalingarna har Sverige en andra officiell finsk minoritet, Sverigefinnarna. Vilka är detta?

Eftersom Sverige och Finland haft nära band genom historien har det alltid funnits finsktalande i Sverige. I finska församlingen i Stockholm har man firat gudstjänst på finska sedan 1500-talet och gör så än idag.

Den första stora finska invandringsvågen till dagens Sverige ägde rum 1570–1630 när kungamakten bjöd in bönder från Savolax i östra Finland att bosätta sig i skogarna i Mellansverige. Med sig tog de en särskild teknik för svedjebruk: genom att bränna ned skogen och så i askan kunde man under några år få väldigt goda skördar. Men snart kom skogsfinnarna i konflikt med järnbruken som istället ville använda skogarna till att framställa träkol. Många finnar blev nu torpare under bruken eller tog upp nybyggen i otillgängliga skogstrakter. Med tiden assimilerades de och blev en del av den svenska befolkningen. Men ännu på 1960-talet fanns gamla personer i Värmlands skogstrakter som talade finska. Vid denna tid kom en ny stor grupp finnar till Sverige genom efterkrigstidens arbetskraftsinvandring. Det är från denna grupp de flesta av dagens sverigefinnar härstammar.

1. Förklara begreppen finlandssvenskar, tornedalsfinnar, sverigefinnar och skogsfinnar.

2. I vilka delar av Sverige bodde det personer som talade finska i början av 1800-talet?

3. I vilka delar av Finland bor det personer som talar svenska?

4. Förklara begreppet svedjebruk. Varför blev det konflikter kring skogsfinnarnas svedjebruk?

Frukost i det gröna av Carl Larsson. Tavlan visar hur samer kunde användas som ett exotiserande inslag i den tidens nationalromantiska måleri. Bakom finns dock en mörkare historia. Samen är en så kallad »sockenlapp«, en spillra av en ursprungligen mycket större samisk befolkning i Mellansverige som tvingats bort under 1600- och 1700-talet.

Samerna

Samerna är ursprungsbefolkning i norra Fennoskandien. Det betyder att de bodde där innan Sverige, Norge och Ryssland började kolonisera området.

Idag förknippas samerna främst med renskötsel. Men ända in på 1800talet var jakt och fiske lika viktiga näringar. Ursprungligen hade samerna även en egen religion, en form av schamanism där man höll kontakt med andar i naturen. Men under 1600-talet tvingade präster och ämbetsmän samerna att bli kristna.

Denna oljemålning från tidigt 1700tal visar skatteuppbörd hos samerna. Länge utgick samernas skatter främst i skinn och torkad fisk, men också hantverksarbeten som »lappskor« kunde ingå. Samiska varor var eftertraktade i Europa.

Under 1600- och 1700-talen bodde det nästan inga svenskar i norra Norrlands inland. Det gjorde att samerna där fick stor autonomi. Så länge de betalade sin skatt och dök upp vid kyrkan ett par gånger om året lämnades de i stort sett i fred att själva organisera sina samhällen.

Härutöver fanns också en samisk befolkning i skogarna ända ner i Dalarna och norra Uppland. Men när jordbruk och järnindustri expanderade på 1600- och 1700-talen tvingades de flesta bort. Några bodde kvar som »sockenlappar« och anställdes av bönderna för att slakta hästar, jaga rovdjur och för olika typer av hantverk.

R omer

Romerna härstammar ursprungligen från nordöstra Indien. För cirka 1 500 år sedan började folkgrupper därifrån vandra västerut och nådde via Turkiet så småningom Europa. Med sig tog de sitt språk, romani. Till Sverige kom de 1512.

Vart än romerna kommit har de mött fördomar och diskriminering. Under 1600- och 1700-talen försökte de svenska myndigheterna driva ut romerna ur landet och hotade att avrätta dem som stannade. Ändå lyckades flera familjer hålla sig kvar.

Ättlingarna till de tidiga romerna i Sverige utgör idag folkgruppen resande. Namnet berättar hur de försörjt sig. I det gamla bondesamhället färdades de över landet och ägnade sig åt olika typer av handel och hantverk. En del var duktiga på metallslöjd, andra hade god hand med hästar vilket gjorde dem till driftiga hästhandlare. Härutöver utförde de uppgifter som hade lågt anseende bland svenskar som att kastrera hästar.

Över århundradena blandades romerna med andra grupper i utkanten på samhället. Vissa resandefamiljer räknar sitt ursprung till tyska soldater som kom till Sverige under stormaktstiden. Ändå behöll de sitt språk och en identitet som eget folk.

Judar

I stormaktstidens Sverige måste alla svenskar vara lutheraner. Utlänningar med annan tro fick inte bo i landet. Mot judarna fanns en särskild misstro, de ansågs nämligen ansvariga för Jesu död.

Men genom upplysningen spreds en ny anda av öppenhet i samhället. När Gustav III blev kung 1771 ville han framstå som en tolerant och framstegsvänlig monark. Nu öppnades landets gränser också för judar och katoliker – år 1774 flyttade den första judiska familjen till Sverige. Genom att locka nya invånare ville kungen föra in nya kunskaper och affärskontakter i landet. Men samtidigt fanns en stor misstänksamhet mot judarna, inte minst bland städernas borgare som var rädda för konkurrens. Därför stiftades lagar som begränsade judarnas rättigheter.

Enligt »Judereglementet« från 1782 fick judar bara bo i Stockholm, Göteborg och Norrköping. De fick inte bedriva näringar som konkurrera-

1. Förklara begreppet ursprungsbefolkning

2. I vilka delar av Sverige bodde det samer i början av 1800talet? Hur var deras ställning i det svenska riket?

3. På vilka sätt påverkades samerna av det svenska samhället fram till början av 1800-talet

År 1774 blev sigillgravören Aaron Isaac den första juden som tilläts att bosätta sig i Sverige, utan att först konvertera till kristendomen. Gustav III ville locka kunniga och driftiga personer till Sverige. Motstånd från borgar- och prästestånden ledde dock till att judarnas rättigheter starkt begränsades.

1. Förklara begreppen rom, romani och resande

2. Vad var statens politik gentemot romerna under stormaktstiden?

3. Varför tillät Gustav III judar att flytta till Sverige från 1774? Varför hade de inte fått komma till Sverige tidigare?

4. Vad innebar judereglementet?

de med skråhantverket, inte arbeta som ämbetsmän och inte gifta sig med svenskar. Bara familjer som hade med sig ett tillräckligt stort startkapital fick bosätta sig i landet. I början av 1800-talet valde många judar i Sverige att döpa sig och bli kristna för att undvika diskriminering. Ändå blev judarna successivt fler. Med tiden spelade de en viktig roll inom landets ekonomi, inte minst inom handeln med textilvaror.

Minoriteter och enhetskultur

I presentationerna ovan har vi utgått från de namn på minoriteterna som används idag och som utgår från vad de kallar sig själva. Det är inte alltid det stämmer överens med de namn som använts i historien. Det gamla svenska ordet för same är »lapp«. Romerna kallades antingen »zigenare« eller »tattare«. Det är benämningar som hade (och fortfarande har) en nedsättande klang och som användes som skällsord. Också benämningarna »finne« och »jude« hade vid den här tid en negativ ton. På så vis var det tydligt att den svenska kulturen värderades högre än andra kulturer inom riket.

Med hjälp av trummor som denna satte de samiska nåjderna i trans för att komma i kontakt med andarna. Under kampanjen att kristna samerna på 1600-talet, förbjöds trummorna, de kallades »trolltrummor« och sågs av prästerna som ett djävulens redskap. De flesta trummor förstördes av myndigheterna, men några finns bevarade, som den här på Statens historiska museer.

Men samtidigt fanns en viss acceptans för avvikelser. Under 1600- och 1700-talet sågs det således inte som ett problem att vissa invånare talade ett annat språk än svenska. Hade de däremot en avvikande religion uppfattades det som ett direkt hot mot samhället. När staten försökte utrota den samiska shamanismen på 1600-talet var ett viktigt redskap att ge samerna tillgång till Guds ord på deras eget språk. Således utbildade man präster som kunde samiska och gav ut religiösa skrifter på samiska språk. I de finsktalande delarna av riket var gudstjänsterna alltid på finska. Skulle man nå ut till invånarna var det viktigt att man talade deras eget språk!

Nationalism och liberalt genombrott

Men under 1800-talet kastades betydelsen av språk och religion delvis om. Det hängde samman med två viktiga idérörelser under århundradet, nationalismen och liberalismen. När Sverige krympte till dagens omfång växte svenskans roll som samlande faktor i riket. Samtidigt innebar just det nationalistiska tänkandet att acceptansen för andra språk minskade. Helst skulle alla tala svenska!

Inom religionen däremot ökade utrymmet för avvikelse. Det hängde samman med de liberala idéerna om tolerans, frihet och medborgerliga rättigheter. Under »det liberala genombrottet« i mitten av 1800-talet genomfördes flera viktiga reformer. År 1857 blev religiösa sammankomster utanför statskyrkan tillåtna, vilket ledde till ett snabbt uppsving för frikyrkorna. Fortfarande uppfattades Sverige som ett lutherskt rike. Men det var inte längre omöjligt att vara svensk och samtidigt tillhöra ett annat trossamfund.

Judarna var den minoritet som påverkades mest av det liberala genombrottet. År 1838–1870 avskaffades de lagar som gjort dem till en andra klassens medborgare. Därmed fick de samma rätt som alla andra att bosätta

sig var de ville, att gifta sig med vem de ville, arbeta med vad de ville och delta i politiska val. Denna process brukar kallas för den svenska judeemancipationen. Judarna började även benämnas på ett nytt sätt i officiella dokument, nämligen som »mosaiska trosbekännare« – på så vis undvek man den negativa klangen i ordet »jude«.

Bland svenska judar blev det vid den här tiden allt viktigare att visa att man var just svenskar. Man talade allt mer svenska sinsemellan, deltog i firande av historiska minnesdagar och tog till sig svensk konst och kultur.

Näringsfrihet och ny invandring

En viktig reform under det liberala genombrottet var beslutet om full näringsfrihet 1864, att alla invånare skulle ha rätt att driva företag. Detta fick stor betydelse för judar och resanderomer, två grupper som levde på handel och hantverk. Tidigare hade de hindrats av att borgarståndet haft ensamrätt till många näringar – nu öppnades nya affärsmöjligheter. I samma skede avskaffades också passtvånget för att resa in i Sverige. Det möjliggjorde en ny judisk och romsk immigration.

Den gamla judiska befolkningen i Sverige kom från Västeuropa och talade tyska och svenska. Nu kom en ny grupp till Sverige, de så kallade östjudarna. De kom från polska områden i den tidens Ryssland och talade jiddisch, ett judiskt språk som är nära släkt med tyskan.

De flesta östjudar var fattiga. Ofta slog de sig fram som gårdfarihandlare och gick runt och sålde textilvaror i bondgårdarna. Det var en stor kontrast jämfört med den gamla judiska befolkningen, där många var

Stora synagogan i Stockholm invigdes 1870 och markerade den judiska minoritetens närvaro i samhället och stadsrummet. Exteriört inspirerades arkitekturen av assyriska tempel. Interiört påminde den dock rätt mycket om en kristen kyrka, bänkarna var placerade på samma sätt och man hade investerat i en påkostad orgel.

1. Hur såg staten på avvikelser vad gäller språk respektive religion under stormaktstiden? Vad var allvarligast?

2. Hur ändrades synen på språk respektive religion genom nationalismen och liberalismen under 1800-talet?

3. Hur påverkades judarna i Sverige av det liberala genombrottet och nationalismen?

De judiska invandrarna bedrev företag inom textilhandeln, men också i andra branscher. Här ser vi en karamellburk från Zadig Hirschfeldts karamellfabrik i Sundsvall. Familjen Hirschfeldt tillhörde den nya gruppen judar från Östeuropa som invandrade till Sverige efter 1860.

1. Vilka var »östjudarna«? På vilka olika sätt skiljde de sig från den gamla judiska befolkningen i Sverige?

2. Vilka grupper av romer fanns i Sverige i slutet av 1800-talet?

framgångsrika köpmän. Också religiöst skiljde sig grupperna åt. De flesta gamla judar var reformjudar, med en liberal tolkning av den judiska traditionen. Synagogor och gudstjänster påminde om hur det var i kristna kyrkor med orglar, körer och predikan på svenska. Östjudarna däremot var ortodoxa judar och höll hårdare på gamla religiösa seder och påbud. I Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall satte de upp egna synagogor i städernas arbetarkvarter.

Mot slutet av 1800-talet sökte sig även en ny grupp romer till Sverige. De kom från dagens Rumänien där de frisläppts efter flera hundra års slaveri i mitten av 1800-talet. Gruppen kallas för kalderash och levde i större utsträckning än resanderomerna på resande fot och ägnade sig åt bland annat förtenning, kopparslageri och andra hantverk. Många var också musiker och artister. När en svensk tivoli- och cirkusverksamhet växte fram i slutet av 1800-talet var både resande och kalderashromska familjer drivande. Kulturellt och språkligt finns det dock en tydlig skiljelinje mellan de två grupperna. Majoritetsbefolkningens namn på de nya romerna var »zigenare«. Ordet »tattare« reserverades nu för resandefolket – tidigare hade orden används synonymt. Båda benämningarna var, och är, starkt nedsättande.

Folkskola – försvenskning eller exkludering?

År 1842 fattade riksdagen beslutet om att inrätta folkskolan. Nu skulle alla barn få tillgång till en grundläggande utbildning. Samtidigt innebar skolan nya möjligheter att forma befolkningen och dess tankevärld – inte minst blev den ett viktigt verktyg för att inpränta en svensk nationalkänsla. Genom undervisningen i svenska, historia, geografi och litteratur ville man få alla att uppfatta sig som »svenskar«.

En viktig fråga för folkskolan var hur man skulle göra i norra Sverige, där många talade samiska eller finska. Inom kyrkan gällde fortfarande principen att möta invånarna på deras eget språk, och till en början tilllämpades detta också vad gäller skolan. I Tornedalen användes således finska som undervisningsspråk. Man tog fram skolböcker på finska och hade en särskild lärarutbildning för finsktalande lärare. Hade man istället undervisat på svenska så hade barnen helt enkelt inte förstått.

Men i takt med att nationalismen växte sig starkare under 1800-talet uppfattades det allt mer som ett problem att det fanns barn i Sverige som talade andra språk än svenska. På 1880-talet tog staten över driften av skolorna i Tornedalen. Då blev svenska enda tillåtna undervisningsspråk. Senare skärptes inställningen så att meänkieli förbjöds också på rasterna.

Det fanns en medborgarskapstanke i detta förhållningssätt: att barnen skulle få tillgång till det språk som talades i det större samhället och som gav tillträde till utbildning, karriärvägar och samhällsdebatt. Men det sände samtidigt ett tydligt budskap till barnen, nämligen att deras eget

språk och kultur inte hade samma värde. Det är också en skarp kontrast gentemot hur svenskspråkiga barn i Finland behandlats: här har ju båda språken haft samma status. Skolan blev på så vis en viktig pusselbit i den försvenskningspolitik som bedrevs i Tornedalen cirka 1860–1960. En liknande politik riktades också mot samerna.

Vad gäller de romska barnen var situationen en annan. Enligt lagen om skolplikt måste alla barn gå i skolan. Men märkligt nog gällde inte det omvända, att alla barn hade rätt till undervisning. För att få tillträde till en skola måste du vara folkbokförd i en kommun. Men kalderashromerna levde på resande fot och inga kommuner ville folkbokföra dem.

Inom resandegruppen lyckades många, trots motstånd från lokalbefolkning och myndigheter, skaffa bostad och folkbokföringsadress, och deras barn kunde gå i skolan. Värre var det för kalderashromer, där många saknade svenskt medborgarskap. Först på 1960-talet, när gruppen blev bofast, fick också deras barn möjlighet att gå i skolan.

Skolan hade alltså olika effekter för olika minoriteter. Gentemot tornedalingarna blev den ett verktyg för assimilering. Målsättningen var att gruppen skulle försvinna upp i det svenska majoritetssamhället och att finskan skulle ersättas av svenskan. Gentemot romerna blev skolan istället ett verktyg för exkludering, det vill säga ett sätt att aktivt stänga ute dem från den svenska samhällsgemenskapen.

I slutet av 1950-talet upprättade Stockholms stad ett antal lägerplatser för kalderashromer. Tält och hästar har vid denna tid bytts ut mot husvagnar och bilar. Några år senare genomfördes en samlad insats av myndigheterna i landet för att ge kalderashromerna tillgång till lägenheter och skolgång. Här har fotografen fångat en grupp barn framför lägret.

1. Varför användes till en början finska i folkskolorna i Tornedalen? Varför förbjöds barnen senare att tala finska i skolan?

2. Hur påverkades romerna av folkskolereformen?

3. Förklara begreppen assimilering och exkludering.

Det demokratiska genombrottet

År 1814 till 1905 var Sverige och Norge i union med gemensam kung och utrikespolitik. Bilden visar den svenska unionsflaggan, i Norge användes en likadan fast omvänt. De infällda svenska färgerna i vänstra hörnet kallades här för »lydstatsmärket«. Norrmännens vilja att bryta sig loss ledde till starka motsättningar, både inom och mellan länderna. De konservativa ville till varje pris behålla unionen, vissa var till och med beredda att gå ut i krig mot grannlandet. Liberaler och socialister tyckte att norrmännen själva skulle få bestämma. Frågan löstes slutligen genom förhandlingar mellan regeringarna vid ett möte i Karlstad, där Sverige tvingades att ge vika.

Tillsammans med sina nordiska grannländer tillhör Sverige idag de mest demokratiska länderna i världen. En vanlig tanke är att den svenska demokratin går tillbaka en på lång tradition av jämlikhet och politiskt deltagande. Till skillnad från i andra länder i Europa var de svenska bönderna aldrig livegna. I ståndsriksdagarna deltog bönderna som ett av fyra stånd, något det var nästan ensamma om i Europa. På sockenstämmor och häradsting spelade de ofta viktiga roller och tränades i att argumentera och fatta beslut. Här grundades enligt vissa forskare en politisk kultur som förklarar varför vår demokrati fungerar så bra idag. Historikern Eva Österberg har talat om ett svenskt »demokratiskt urberg«

Men tittar vi närmare på historien ser vi att denna linje mellan då och nu knappast varit spikrak. Under 1800-talet hamnade Sverige nämligen på efterkälken när det gällde demokratiska reformer. Medan både Frankrike och Tyskland införde allmän rösträtt för män breddas rösträtten i Sverige knappt alls. Både före och efter övergången till tvåkammarriksdagen 1866 hade visserligen de självägande bönderna rösträtt. Men den växande gruppen av arbetare stod helt utanför. Kring år 1900 fick bara en åttondel av alla vuxna svenskar delta i riksdagsvalen: en fjärdedel av männen och inga kvinnor. Det var en lägre andel än nästan överallt i Västeuropa.

1. Vad menade historikern Eva Österberg när hon talade om »Sveriges demokratiska urberg«?

2. Hur stod sig rösträtten i Sverige cirka 1900 jämfört med i resten av Västeuropa?

3. Vilka begränsningar utifrån klass och kön fanns i valen till a) andra kammaren; b) första kammaren?

Både klass och kön stängde ute människor från politiken. För att få delta i valen till riksdagens andra kammare måste man ha en viss inkomst, eller äga en fastighet eller en förmögenhet. Det gjorde att de flesta ledamöter var bönder eller tillhörde städernas medelklass. Samtidigt utsågs första kammaren på ett sätt som innebar att man fick fler röster ju rikare man var – och dessutom måste man vara ytterst förmögen för att kunna väljas. Det gjorde att de flesta som satt där var godsägare, grosshandlare eller fabrikörer. Kvinnor som betalade skatt fick visserligen delta i kommunalvalen. Men till riksdagen kunde bara män rösta och bli valda. Kort sagt styrde män med pengar eller jord över rikets parlament. Så hur blev Sverige en demokrati där alla hade rätt att vara med och bestämma?

D e politiska partierna tar form Kring sekelskiftet 1900 växte det moderna partisystemet fram i Sverige. Först ut var det socialdemokratiska arbetarpartiet som bildades 1889. Partiet hade sina rötter i städernas fackföreningar och de flesta medlemmarna var arbetare. Men partiets ledare, Hjalmar Branting, kom från medelklassen. På lång sikt arbetade partiet för att industrier och naturresurser skulle ägas gemensamt, i enlighet med den socialistiska läran. Men de viktigaste dagsaktuella frågorna var allmän rösträtt och åtta timmars arbetsdag. Allmän rösträtt var också viktig för liberalerna, som bildade ett parti

1902. Det var framför allt människor från medelklassen i städerna, och bönder, småföretagare och torpare på landsbygden som ingick i partiet. Många tillhörde nykterhetsrörelsen och frikyrkorna. Liberalerna ville överbrygga klyftan mellan fattig och rik i samhället och samarbetade med Socialdemokraterna i rösträttsfrågan. Tillsammans utgjorde de »vänstern« i politiken. Men till skillnad från Socialdemokraterna försvarade liberalerna det privata ägandet.

År 1904 bildade också de konservativa, »högern« ett parti. Högern hade starkt stöd inom överklassen, exempelvis bland högre tjänstemän, godsägare och fabrikörer. Men det hade också många anhängare bland bönder och medelklass. Dess paradfrågor var försvaret, äganderätten och den nationella gemenskapen. Målsättningen att ena och försvara fosterlandet måste enligt högern stå över motsättningarna inom nationen, exempelvis mellan fattig och rik. När det gällde rösträtten ansåg de konservativa att bara de med utbildning och egendom kunde ta ansvar för riket. Men de kunde ändå tänka sig kompromisser. År 1901 infördes allmän värnplikt i Sverige. Slagordet »en man, en röst, ett gevär« gjorde intryck på många också inom högern.

Männen får rösträtt

Flygblad för lika rösträtt från 1896.

Både liberalerna och Socialdemokraterna var för kvinnlig rösträtt. Men mest prioriterade de frågan om lika rösträtt för män. År 1902 bildades Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. Föreningen ordnade möten och gav ut tidningar som krävde politisk jämlikhet. Den genom-

I kommunerna fick man rösträtt efter hur rik man var, godsägaren eller fabrikören kunde ha flera röster än alla andra kommuninvånare tillsammans. Den graderade rösträtten i kommunerna låg i sin tur till grund för valen till riksdagens första kammare. Studera flygbladet för lika rösträtt från 1896, ovan.

1. Vad tillhör personerna till vänster och höger för klass?

2. Vad har personen till vänster bredvid sig?

3. Varför tynger vågen över?

4. Varför är det bara män på bilden?

1. Vilka var de tre första moderna partierna i Sverige?

2. Vilka partier hade sina rötter i folkrörelserna?

3. Vilka partier drev frågan om allmän rösträtt?

4. Förklara slagordet »en man, en röst, ett gevär«. Varför var det ett starkt argument för allmän rösträtt? Vilken var begränsningen?

Arbeta med bilder

Hjalmar Branting i samtal med Gustav V 1909. Branting kom från en välbärgad familj men anslöt sig redan i 20-årsåldern till arbetarrörelsen. Där kom han att bli en respekterad ordförande, och fick namnet »Hövdingen«. Här tar han av sig hatten för kungen, som etiketten föreskrev, men visar knappast i övrigt upp någon underdånig attityd.

förde också stora namninsamlingar med krav på kvinnlig rösträtt, som mest med 350 000 namn. De flesta medlemmarna tillhörde överoch medelklassen. Här märktes den politiska diskrimineringen av kvinnor särskilt tydlig –inom medelklassen hade nämligen de flesta män rösträtt, men inte deras kvinnor. Bland arbetarna var både kvinnor och de flesta män utestängda från riksdagsvalen.

Kring sekelskiftet gick liberalerna starkt framåt i valen och även socialdemokraterna kom in i riksdagen. Därmed fick vänstern majoritet i andra kammaren. Men trots det lyckades de inte driva igenom en rösträttsreform eftersom första kammaren, som dominerades av högern, sade nej. Beslutet ledde till omfattande protester. I detta läge presenterade statsminister Arvid Lindman från högerpartiet en kompromiss: alla män som betalat skatt och gjort sin värnplikt skulle få rösta till andra kammaren.

Hur kunde högern, som ju var skeptiska till demokratin, driva igenom ett förslag som gjorde att de flesta män fick rösträtt? En orsak var att man ville dämpa motsättningarna i samhället och minska risken för sociala oroligheter. Samtidigt hoppades man att man härigenom skulle kunna undvika mer omfattande reformer. Fortfarande var rösträtten till första kammaren graderad efter hur rik man var. Här hade de konservativa en stor majoritet – det gjorde att de kunde stoppa alla förslag som de inte gillade. Liksom tidigare stod också kvinnorna utanför politiken.

1. Varför kunde inte liberalerna genomföra allmän rösträtt när de vunnit valen till andra kammaren?

2. Vad innebar 1907 års rösträttsreform? Vilka orättvisor fanns kvar?

3. Varför var frågan om kvinnlig rösträtt länge viktigare inom medelklassen än inom arbetarklassen?

Arbeta med kontinuitet och förändring

Sveriges moderna partisystem föddes runt sekelskiftet 1900. Sök information på internet och besvara frågorna:

1. Vilka av dagens riksdagspartier kan följas tillbaka till tidigt 1900-tal?

2. Vilka har tillkommit senare?

3. Ett antal partier har bytt namn. Vilka? Vet vi varför?

4. Gör en sammanställning, med en enkel tidsaxel för varje parti, över partisystemet från cirka 1900 fram till idag!

Försvarsstriden och bondetåget 1914

När de nya rösträttsreglerna tillämpades första gången i valet 1911 blev liberalerna största partiet i andra kammaren och Socialdemokraterna lika stora som högern. Vid denna tid var det fortfarande kungen som utsåg regeringen. Gustav V, som själv sympatiserade ned högern, insåg nu motvilligt att han måste acceptera vänsterns framgångar i valet. Därför gav han den liberale partiledaren Karl Staaf uppdraget att bilda regering. Den nya regeringen innebar ett viktigt steg mot införande av parlamentarism i Sverige, det vill säga principen att regeringen måste ha stöd i riksdagen. Liberalerna ville genomföra en rad sociala reformer, bland annat att alla svenskar skulle ha rätt till en liten pension när de blev gamla. För att ha råd med satsningarna planerade de att dra ned på försvarsbudgeten. Liberalernas förslag ledde till en dramatisk skärpning av den politiska striden. De konservativa motsatte sig alla besparingar inom försvaret. De målade ut faran för en rysk invasion och beskrev Staaf som en landsförrädare. Kampanjen nådde sin höjdpunkt genom »bondetåget« i februari 1914, då fler än 30 000 konservativa bönder och godsägare marscherade genom Stockholms gator upp till slottet. Här höll Gustav V ett tal där han krävde en upprustning av både armén och flottan och pratade om hur banden mellan kung och bönder genom historien varit den klippa varpå nationen vilat. Därmed hade kungen tagit ställning mot den regering som hade stöd av den folkvalda andra kammaren. Bondetåget sågs av de flesta som en kraftfull manifestation mot kraven på demokrati och parlamentarism.

Efter bondetåget demonstrerade 100 000 arbetare i protest mot kungens tal. Den liberale statsministern krävde att kungen inte skulle få uttala sig politiskt utan att rådgöra med regeringen. När kungen vägrade avgick Staaf och hans ministrar. Då utnämnde kungen en ny, konservativ, regering, trots att den inte hade majoritet i riksdagen.

Den här affischen användes inför bondetåget 1914.

1. Vad föreställer bilden?

2. Hur ser himlen ut? Varför har man målat en sådan himmel?

3. Vad är det för symboler som pryder ramen runt bilden? Vilka associationer väcker de? Ta eventuellt reda på mer.

4. Beskriv personerna på bilden (klädsel, kön och så vidare)

5. Affischen vill att man ska komma att tänka på en tidigare epok i svensk historia. Vilken?

6. Försök att sammanfatta affischens budskap och historiebruk.

Arbeta med bilder

Under kriget uppstod svår livsmedelsbrist i Sverige. Så snart det fanns mat i någon butik blev det långa köer utanför. Många hann inte fram innan maten tog slut. Ibland ledde en sådan situation till demonstrationer och plundring.

Arbeta med bilder

Matbrist och matspekulation

Sverige under första världskriget

Sensommaren 1914 bröt första världskriget ut. Detta medförde att de politiska motsättningarna till en början dämpades i Sverige. Men det dröjde inte länge förrän landet ställdes inför nya svårigheter.

Bildserien till höger är ur den radikala tidningen Naggen våren 1917.

1. Vad gör mannen på bilden. Vad är hans sysselsättning?

2. Vad vill man visa med hur mannen förändras från 1914 till 1917.

3. Hur hade vanligt folk det våren 1917 när bilden publicerades

Under de första krigsåren exporterade Sverige stora mängder livsmedel till Tyskland. Detta ledde till konflikter med Storbritannien som ville stänga ute Tyskland från handel med omvärlden. Britterna beslutade

4. Varför hade en bild som denna också betydelse i förhållande till diskussionen om rösträtten.

att stoppa all införsel av konstgödsel och spannmål till Sverige. Resultatet blev brist på livsmedel och dyrare mat.

De stigande matpriserna innebar att många människor fick det allt svårare och framförallt drabbades arbetarna i städerna. Samtidigt kunde storbönder och godsägare sälja sina skördar för dyra priser till Tyskland eller på den svarta marknaden. Runt om i landet växte missnöjet: Hur orättvist var det inte att de som redan var rika kunde tjäna pengar på kriget medan arbetarna led nöd!

Hösten 1916 slog skörden av spannmål och potatis fel på grund av dåligt väder och brist på konstgödsel. Nu blev det ännu svårare för arbetarfamiljerna att få tag på mat. Våren 1917 bröt missnöjet ut i stora demonstrationståg som drog fram över landet. I städerna plundrade uppretade husmödrar bagerier och köttbutiker. På landsbygden drog grupper av arbetare från gård till gård och letade efter potatisförråd, som de misstänkte att bönderna gömt i väntan på att priserna skulle stiga. På flera ställen drabbade demonstranterna samman med polis och militär.

Väljarna gav den konservativa regeringen skulden för bristen på mat: andrakammarvalet hösten 1917 blev ett stort nederlag för högern. I detta läge insåg kungen att han måste acceptera parlamentarismens spelregler, det vill säga att regeringen måste ha stöd i riksdagen. Detta ledde till att en ny regering tillsattes, under ledning av liberalen Nils Edén och med socialdemokraten Hjalmar Branting som finansminister.

Allmän och lika rösträtt för män och kvinnor

Den viktigaste frågan för den nya regeringen var att införa allmän och lika rösträtt. Men fortfarande hade högern majoriteten i första kammaren. Det gjorde att förslaget till rösträttsreform röstades med.

Men i första världskrigets slutskede gav nöden under kriget upphov till en rad uppror i Europa. Den tyske kejsaren tvingades fly från sitt land och i Ryssland hade tsaren störtats. Sommaren 1918 beslutade det brittiska parlamentet att införa allmän rösträtt för män (från 21 års ålder) och kvinnor (från 30 års ålder). Allt detta bidrog till att frågan om rösträtten kom i ett nytt läge också i Sverige. I november 1918 demonstrerade tiotusentals människor i Stockholm för demokratin.

1. Förklara begreppet parlamentarism. I vad mån gällde parlamentarismens principer i Sverige kring 1914?

2. Varför uppfattade vänstern kungens tal under bondetåget som ett slag mot kraven på demokrati och parlamentarism?

3. Vilka var orsakerna till bristen på mat i Sverige under första världskriget?

4. Hur drabbades olika grupper av bristen på mat? Hur reagerade de?

1913 genomförde »Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt« (LKPR) en namninsamling för kvinnlig rösträtt, som samlade 130 000 namn. På bilden betraktar en av rörelsens förgrundsgestalter, författarinnan Elin Wägner, stolt högen av pärmar med namnunderskrifter.

Några sekunder kvar att leva – avrättning av två »röda« under finska inbördeskriget.

Samtidigt som rösträttstriderna intensifierades i Sverige gick Finland in i ett blodigt inbördeskrig. Kriget hade sin bakgrund både i klassmotsättningarna inom landet och i den nationella frigörelsen från Ryssland.

År 1809 hade Finland blivit ryskt efter att ha tillhört Sverige sedan medeltiden. Tsarens styre över landet var till en början rätt milt, men mot slutet av 1800-talet skärptes kontrollen. Samtidigt växte en finländsk självständighetsrörelse fram. Efter oroligheterna i Ryssland 1905 fick Finland en ny författning med allmän rösträtt för både män och kvinnor. Men tsaren hade fortfarande den övergripande makten.

Efter oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 förklarade sig Finland självständigt. Men arbetslöshet och svält under kriget hade skärpt de sociala motsättningarna i landet. För de borgerliga, som stödde sig på samhällets högre skikt och de självägande bönderna, var självständighet nog. Socialdemokraterna, som stöddes av arbetare i städerna och på landsbygden, ville omforma samhället i socialistisk riktning. När den ryska administrationen upphörde fanns ingen fungerande centralförvaltning i riket. Partierna satte upp egna beväpnade styrkor »röda garden« och »vita skyddskårer«. I januari 1918 var inbördeskriget ett faktum.

Båda sidor gjorde sig skyldiga till grymma övergrepp under kriget. De röda behärskade södra Finland och fick viss hjälp av ryska trupper som fanns kvar i riket. De vita kontrollerade resten av landet. De flesta yrkesmilitärer stod på deras sida, liksom en division tyska soldater. I början av maj hade de vita segrat. De tog ut en oförsonlig hämnd på sina motståndare. Tiotusentals röda avrättades eller dog av svält och sjukdomar i fånglägren.

Händelserna 1918 lämnade djupa sår i det självständiga Finland. Som segrare kunde de vita framställa sin syn på konflikten som den enda sanningen. Detta väckte bitterhet bland dem som stödde de röda. Först på senare år har historikerna kunnat presentera en mer balanserad bild av inbördeskriget 1918.

1. När infördes allmän rösträtt för män och kvinnor i Finland?

2. Vilken världspolitisk händelse bidrog till finska inbördeskrigets utbrott?

3. I Finland ledde de sociala konflikterna 1917–1918 till inbördeskrig, i Sverige löstes de fredligt. Varför skilde sig länderna åt? Hade det kunnat bli krig i Sverige också om omständigheterna varit annorlunda?

Inom högern började allt fler nu inse att en förändring var oundviklig –annars riskerade i värsta fall också Sverige drabbas av en revolution. Kung Gustav V, som skrämdes av hur det gått för den tyska kejsaren, menade att man måste göra eftergifter. Också en grupp storföretagare med bankdirektören Marcus Wallenberg i spetsen uppmanade högerledarna att medverka till en rösträttsreform så att man kunde dämpa oron i samhället.

Strax före jul 1918 kallades riksdagen till ett extra sammanträde. Där lade den liberala och socialdemokratiska regeringen åter fram sitt rösträttsförslag. Den graderade röstskalan till första kammaren skulle avskaffas och alla skulle få rösta på lika villkor – såväl män som kvinnor. Nu gav de konservativa till sist upp sitt motstånd. Överenskommelsen från december 1918 följdes upp med ett formellt beslut vid ordinarie riksdagen nästa år. Den långa kampen för allmän och lika rösträtt hade därmed segrat. Valet 1921 tillämpades för första gången de nya rösträttsreglerna.

med bilder

Kvinnlig rösträtt

Nedan visas ett vykort och en teckning som båda användes under rösträttsdebatten.

1. Varför kunde inte Liberalerna och Socialdemokraterna genomföra sin rösträttsreform när de vunnit valet hösten 1917?

2. Varför kunde de genomföra reformen ett år senare?

3. Vad innebar reformen?

1. Varför gjorde rösträttsförespråkarna vykort?

2. Försök att tolka rösträttsrörelsens symbol upptill på vykortet.

3. Vad tror du man ville säga med kartan över Norden?

Den andra teckningen är gjord av Albert Engström och ska föreställa rösträttskvinnor

4. Hur ser kvinnorna ut? Beskriv dem.

5. Är bilden positiv eller negativ till kvinnlig rösträtt? Motivera ditt svar.

Arbeta

Källa: UB, gbg univ

R asism och minoritetspolitik

I ett tidigare kapitel bekantade vi oss med Sveriges nationella minoriteter. I befolkningsstatistiken 1880 gjordes ett försök att beräkna gruppernas storlek. Enligt statistiken fanns cirka 6 400 samer och 17 000 finnar i Sverige. Antalet mosaiska trosbekännare angavs till 3 000. Hur många romerna var lyckades man inte fastställa. De flesta saknade folkbokföringsort, vilket gjorde att de saknades i prästernas befolkningstabeller. Kanske uppgick resanderomerna till några tusen. Kalderashromerna – som kom till Sverige just vid den här tiden – var troligen inte fler än något hundratal. Även om statistiken lider av en rad brister ger den en uppfattning om gruppernas storlek. År 1870 hade Sverige 4,6 miljoner invånare. Det innebar att minoriteterna sammanlagt utgjorde mindre än en procent av befolkningen. Ändå kom de flesta i Sverige på olika sätt i kontakt med dem. Samerna flyttade med sina renar över stora delar av Norrland. I Mellansverige var en stor del av befolkningen ättlingar till de finska invandrare som bosatt sig i skogarna under 1600-talet. I storstäderna satte de judiska samhällena sin prägel på stadsbilden. Judiska gårdfarihandlare, resande och kalderashromer färdades land och rike runt för att sälja sina tjänster. Hur ett land förhåller sig till sina minoriteter är samtidigt principiellt intressant. Inte minst gäller det för perioden från slutet av 1800-talet – när nya idéer om skillnaderna mellan olika folkslag spreds inom samhället.

R asismen

Att man på 1800-talet förde statistik över befolkningens etniska tillhörighet hängde samman med nationalismen. Bland annat var man rädda att

Rasbiologiska institutet instiftades 1921 av en enig riksdag. Chefen Herman Lundborg reste runt i riket, mätte skallar, fotograferade kroppar och delade upp i »raser«. Han var övertygad att svenskarna tillhörde en ren germansk ras, som hotades genom uppblandning av »sämre« grupper, som samer och finnar. Här ser vi en illustration av olika »folktyper« från institutets monter vid Stockholmsutställningen 1930. I och med nazismens framgångar fick Lundborgs rasistiska idéer kritik. När han gick i pension 1935 styrde institutet om till studier av ärftliga sjukdomar.

de finsktalande skulle vinna terräng på svenskarnas bekostnad i Norrbotten. I befolkningsstatistiken 1880 kategoriseras finnar och samer som olika »nationaliteter« eller »stammar«. Men går vi bara lite längre fram i tid började man istället kategorisera dem som olika »raser«.

Vid denna tid i Europa började man se skillnaderna mellan olika folkgrupper som grundade i biologi. Ofta delade man upp folkslag i hierarkier, där vissa ansågs tillhöra bättre och mer livsdugliga raser, andra sämre. Detta sätt att klassificera människor är ett exempel på rasism.

De rasbiologiska idéerna brukar kopplas samman med kolonialismen (se s. 248). När européerna lade beslag på områden i andra världsdelar krävde det någon form av legitimering. Föreställningen att »infödingarna« i kolonierna tillhörde underlägsna raser blev ett argument för rätten att beröva dem deras land.

På motsvarande sätt användes i Sverige rasistiska idéer för att inskränka de inhemska minoriteternas livsutrymme eller rättigheter. Att påstå att hela den svenska minoritetspolitiken byggde på rasism vore en överdrift. Men rasbiologiska tankar fanns under perioden 1870–1945 brett spridda i samhället.

Antisemitism och antiziganism

På europeisk nivå var judarna särskilt utsatta för rasism. Under 1800-talet hade den judiska minoriteten i de flesta länder vunnit medborgerliga rättigheter genom upplysningen och det liberala genombrottet. Nu möttes de av nya fördomar. På sikt skulle denna nya våg av antisemitism få förödande konsekvenser i Europas historia och lägga grunden för judeförföljelserna och Förintelsen under nazismen.

Också i Sverige spreds mot slutet av 1800-talet rasistiska föreställningar om judar. Men det rubbade aldrig principen att svenska medborgare av mosaisk trosbekännelse skulle ha samma rättigheter som alla andra svenskar. Desto mer utsatta var de nya östjudarna, som flyttat till Sverige från polska områden och ofta saknade svenskt medborgarskap. Jämfört med de gamla judiska familjerna i landet, som ofta vinnlade sin om att vara så svenska som möjligt, hade östjudarna en tydligare judisk framtoning i språk, klädsel och kultur. Därför såg många svenskar dem som ett hot. När riksdagen på 1880-talet förbjöd utlänningar från att bedriva gårdfarihandel fanns rasistiska och antisemitiska argument tydligt med i bakgrunden. Härmed förlorade många östjudar sin försörjning. Den grupp som drabbats allra hårdast av rasistisk diskriminering i Sverige under 1800- och 1900-talen är romerna. I uttalanden från myndighetspersoner fanns ofta en direkt fientlig attityd mot romer. De framställdes som smutsiga, opålitliga, onyttiga och som en plåga för samhället. Dessa omdömen kopplades i sin tur till deras »ras«.

Under första hälften av 1900-talet tillsattes flera statliga utredningar om vad man skulle göra med romerna. År 1914 beslutades att inga romer

Genom historien har det svenska samhället utsatt flera av de nationella minoriteterna för svåra övergrepp. Vilket ansvar har Sverige idag för tidigare generationers behandling av exempelvis samer och romer? Ska och kan samhället göra något för att ge de grupperna upprättelse och rättvisa?

1. Vilken av de nationella minoriteterna var störst kring 1880?

2. Vad kännetecknar rasismen?

3. På vilket sätt hängde rasismen samman med kolonialismen?

R omerna och språket

skulle få inresetillstånd till Sverige. Därmed blev det omöjligt för kalderashromska familjer att upprätthålla kontakten med släktingar utomlands, för att hade man väl en gång passerat gränsen ut ur landet släpptes man inte in igen.

Men detta ansågs inte tillräckligt. En vanlig synpunkt var att man borde förbjuda romerna att resa runt med sina näringar, för att på så vis tvinga dem att lämna Sverige. Denna strategi tillämpades i Danmark och ledde till kalderashromerna nästan försvann från det danska riket. Ett annat för-

När romerna spreds över Europa under 1500-talet rådde stor förvirring om vad det var för folkslag. På engelska är den gamla beteckningen på romer »gypsies«, som betyder »egyptier«. På svenska sa man »tattare«, som kommer av det turkiska folkslaget »tatarer«. Senare forskning har visat att romska grupper visserligen passerade östra Turkiet innan de nådde Europa, men det var inte här de hade sitt ursprung.

Det var språkforskningen som löste gåtan om romernas historia. I slutet av 1700-talet sammanställde en tysk lingvist en ordbok över romernas språk. Av en slump kom han att jämföra med språk i Indien. Det visade sig att många ord var identiska! Senare forskning har kunnat följa språkets historia mer i detalj. Även om en kärna av ord kommer från Indien, har man också tagit upp ord från andra språk man kommit i kontakt med under sina vandringar, som persiska och armeniska. I nästa steg har man lånat ord från olika länder i Europa, många från t.ex. grekiska. Språket blir på detta sätt en avlagring av romernas historia!

Den romani som talas i Sverige brukar kallas romani chib. Men egentligen är det inte ett språk utan flera, för skillnaden mellan den romani som talas av exempelvis resande (som levt i Sverige sedan 1500-talet), kalderash (som kom under andra halvan av 1800-talet), finska romer (som kom på 1950-talet) och romer från Balkan (som kom i samband med krigen i forna Jugoslavien på 1990-talet) är så stor att grupperna inte kan förstå varandra.

De resandes språk kallas ibland för svensk romani. Språket är speciellt så till vida att man under århundradena i Sverige behållit mycket av det ordförrådet i romani men samtidigt anammat en svensk grammatik. Intressant nog är svensk romani också det minoritetsspråk

Detta lock till snusdosa med årtalet 1632 och ordet nackepa (snus på romani) ingraverat hittades för några år sedan på en vind i Bohuslän.

som påverkat svenskan mest. Många ord på romani togs upp i svensk slang under 1800- och 1900-talet; några letade sig också in i standardspråket. Exempel på ord med ursprung i romani är tjej, lattjo, pucko, bast, bäng, gola, gullig, haja, kinesa, tjack, nobba, mucka, muddra, hispig, jiddra och tuttar.

1. På vilka sätt återspeglar romani chib romernas historia?

2. Gå igenom exemplen på låneord från romani i svenskan. Vet du vad de betyder? Vilka ord använder du själv?

3. Ordet »tjej« kommer från romani. Men från vilket minoritetsspråk kommer ordet »pojke«? Kan du hitta fler exempel på låneord från minoritetsspråken?

Resandefamilj i Myssjö församling, Jämtland 1922. Från myndigheternas sida var man länge osäker vilka de resande var. Långt in på 1900-talet sågs de som tillhörande en »sämre ras«. Men med tiden började man istället se dem som en »socioekonomisk grupp«, bestående av människor i samhällets bottenskikt som man menade hade sämre både sociala och biologiska förutsättningar att leva i det moderna samhället. Att de resande hade en egen kultur och ett eget språk var då inget man tog hänsyn till.

Arbeta med ordböcker

Både i detta kapitel och i Nationalism och nationella minoriteter diskuteras vad romerna kallats genom historien. Vi ska nu titta vidare på detta tema med hjälp av ordböcker. På Svenska Akademiens hemsida kan man söka i tre ordböcker samtidigt (sök på »tre ordböcker«). Svenska Akademiens ordbok (SAOB) är mest ambitiös och innehåller även historiska textutdrag. Men se upp! Arbetet med SAOB började på bokstaven A år 1893, till Ö nådde man först år 2023. Många artiklar är alltså gamla, så titta längst upp när texten är publicerad. Ta även hjälp av lärobokstexten när du diskuterar frågorna.

1. Slå upp »rom« och »resande« i de tre ordböckerna. Varför saknas orden i en bok? Kan du se när orden först är belagda?

2. Slå upp »tattare« och »zigenare« i ordböckerna. Kan du utifrån SAOB och lärobokstexten rekonstruera hur de två begreppen förhållit sig till varandra genom historien? Ger ordböckerna någon vägledning om hur de uppfattas och bör användas idag?

3. Diskutera hur de historiska textutdragen i SAOB visar på samhällets behandling av romer under olika tider.

4. Uppslagsorden »tattare« och »resande« definieras på ett annat sätt i Svensk Ordbok (SO, publicerad 2021) jämfört med i Svenska Akademiens ordlista (SAOL, 2015). Vad är skillnaden? Hur återspeglar den olika sätt att se på de resande genom historien?

5. Är det något du tycker Svenska Akademien borde revidera i ordböckerna till kommande upplagor?

1. Varför var de nya östjudarna mer utsatta för rasistisk diskriminering än den gamla judiska befolkningen i Sverige?

2. Vilka olika sätt att minska antalet i romer i Sverige diskuterades under 1800- och 1900-talet?

Vi resande skulle utrotas

slag var att man borde omhänderta romernas barn, och istället låta dem uppfostras av fosterfamiljer och på barnhem. Så skedde i stor skala i Norge och i viss utsträckning även i Sverige vad gäller barn till resanderomer.

Vi kallades för ”tattarplågan” och det fördes en politik som gick ut på att vi som folk skulle utrotas. Det är inte länge sedan vi ansågs vara samhällets bottenskikt och vi skulle inte tillåtas bli fler. Mina föräldrar klarade sig undan sterilisering.

Jag tänker ofta på att om de hade utsatts för sterilisering hade jag och mina barn inte funnits i dag.

Eleonor Frankemo, 31 år

3. Varför menade personer med rasistiska åsikter att det var fel att omhänderta romska barn och uppfostra dem i svenska familjer?

Men i takt med att de rasistiska idéerna slog igenom blev många tveksamma till tanken på att man kunde göra romska barn till goda svenskar: För ansåg man att felet med romerna var deras »ras« var ju detta inget man kunde påverka genom uppfostran. Fick romska barn växa upp i svenska familjer riskerade man tvärtom att den inhemska befolkningens kvalitet försämrades genom inblandning av personer och grupper av sämre rasegenskaper. Istället, menade vissa, måste man hindra romerna från att skaffa barn.

I ett analysuppslag längre fram i boken diskuteras de steriliseringslagar som gällde i Sverige från 1934–1975. Genom dessa ville man hindra personer med oönskade egenskaper att få barn. Formellt krävde sterilisering som regel samtycke från den som utsattes för ingreppet, men i praktiken kunde myndigheterna ofta pressa personer att gå med på att steriliseras. I lagen utpekades inte just romer som en grupp som borde hindras att få barn. Men upplevelsen bland romerna själva är att steriliseringarna riktade sig mot just dem. Forskning visar att resanderomer i fertil ålder löpte en hög risk att steriliseras, mycket högre än för andra invånare. Att personen som skulle steriliseras var »av tattarsläkt« eller »zigenare« angavs ofta i beslutsunderlagen.

Så här kunde man skriva om resande inför den nya steriliseringslagen 1941. Lagstiftningen nämnde aldrig romer som en grupp, men i praktiken löpte de en mycket högre risk att steriliseras än andra svenskar.

Under 1930- och 40-talet kunde tidningar beskriva sterilisering av romer på det här sättet. Bild: Aftonbladet, 14/2 1936 ”Radikalkur mot tattarplågan: sterilisering”, 5/12 1941 ”Sterilisering bot mot tattarplåga”.

År 2014 gav regeringen ut en vitbok om samhällets behandling av romerna. Här visas hur de på olika sätt hindrats från att försörja sig, hitta en bostad, skaffa barn och få utbildning. Först från 1950-talet började attityden förändras. Nu ville samhället istället hjälpa romerna. Kalderashromerna fick bostäder och sociala förmåner. Men det innebar samtidigt att de kontrollerades hårdare än tidigare. Utgångspunkten var att de inte klarade sig själva och inte kunde fatta egna beslut. Det måste samhället göra åt dem.

» L app ska va lapp«

En annan grupp som påverkats av statens minoritetspolitik är samerna. Som ursprungsfolk har de en särskild plats i vår historia. Historiskt har stora delar av Sverige varit samernas land.

Ännu runt år 1800 hade samerna i norra Norrland en stark ställning. Varje familj hade sina egna marker, så kallade lappskatteland. Äganderätten erkändes av staten och av de lokala domstolarna, där många av ledamöterna var samer.

Men under 1800-talet undergrävdes successivt deras rättigheter. Svenska nybyggare bosatte sig allt längre in på samisk mark vilket ledde till konflikter. Myndigheterna tog oftast parti för nybyggarna och samerna pressades upp mot fjällkedjan. Samtidigt urholkades äganderätten till lappskattelanden. Marken tillhörde staten menade man, även om samerna hade rätt att låta renarna beta där. Ofta anlades nybyggen på de bästa renvallarna.

Mot slutet av 1800-talet blev attityden mot samerna allt mer nedlåtande. Man började tänka i rasistiska banor och menade att samerna var av en underlägsen ras. Även om politikerna ville samerna väl började de lägga sig i hur de skulle leva sina liv. År 1895 skrev Karl Wiklund, landets främste sameexpert, att det vore farligt »att låta lappbarnen ligga i ordentliga sängar, dricka mjölk och äta med kniv och gaffel«. Hur kunde han komma till en sådan slutsats? Enligt Wiklund lämpade sig samerna rasmässigt bara för renskötsel. Om de började med jordbruk eller tog till sig svenska seder skulle de gå under. Den »lappska rasen« hade inte förutsättningar att »nå ett högre kulturstadium«.

Dessa tankar fick stor betydelse för samepolitiken fram till slutet av 1930-talet och brukar sammanfattas med parollen »lapp ska va lapp«. Bland annat försökte man hindra de renskötande samerna att bygga hus –om de bodde för bekvämt skulle de lockas bort från nomadlivet. Efter 1916 inrättades särskilda nomadskolor för barnen inom rennäringen. Här var

Detta vykort över nomadskolan ger en närmast idyllisk bild av förhållandena. I själva verket blev mötet med nomadskolan traumatisk för många barn. De skulle hindras från att bli svenskar men också från att tala sitt eget språk. Bilden är troligen från 1920-talet och visar en skola för mindre barn, där lärarna följde samernas vandringar.

Samerna i Sarivouma sameby i trakterna av Vittangi förlorade det mesta av sina sommarbeten i överenskommelsen med Norge 1919. Här ser vi familjen Skum dagen innan de tvingades flytta söderut år 1926. Tvångsförflyttningarna pågick till 1937 och omfattade cirka 80 familjer.

undervisningen sämre än i de svenska skolorna och förhållandena enkla och spartanska, så att barnen inte skulle vänja sig vid civilisationen – bland annat saknades stolar. Men trots att man på detta sätt ville hindra barnen från att bli svenskar fick de inte prata samiska i nomadskolorna.

Enligt »lapp ska va lapp«-politiken var bara renskötarna riktiga samer. Detta stämde dåligt överens med verkligheten, många samer var småbrukare, fiskare eller arbetare. Dessa förlorade nu sina rättigheter som samer, bland annat rätten att jaga och fiska på fjället.

Tvångsförflyttningar och assimilering

År 1919 inträffade en händelse som fick stor betydelse för samerna i Sverige. Enligt en gränsöverenskommelse från 1751 skulle samer och renar få röra sig fritt över gränserna i norra Skandinavien. Många samer som bodde i norra Lappland under vinterhalvåret hade sina sommarbeten vid norska ishavskusten. Men nu ville Norge att dessa marker istället skulle användas till norska nybyggen. Vid förhandlingarna mellan länderna gick Sverige med på de norska kraven. Därmed förlorade flera hundra svenska samer sina sommarbeten.

1. Förklara begreppet lappskatteland.

2. Vad innebar »lapp ska va lapp«-politiken. På vilket sätt var den rasistisk?

3. Vilka konsekvenser för samerna fick överenskommelsen om renbeten med Norge 1919?

4. Vilka bakomliggande drivkrafter till att samerna trängts tillbaka ekonomiskt och kulturellt under 1800- och 1900-talet kan du identifiera?

Den svenska statens lösning på krisen blev att tvångsförflytta dessa familjer söderut i fjällkedjan. Men där bodde det ju redan andra samer. Tidigare hade de trängts undan av svenska nybyggare, nu tvingades de dela de marker de hade kvar med familjerna från norr. Nästan överallt blev det konflikter. Dessutom hade de två grupperna svårt att kommunicera med varandra. Medan inflyttarna från norr talade nordsamiska, talade den gamla befolkningen i området pite- eller umesamiska. Skillnaden är så stor att man ofta tvingades att gå över till svenska som gemensamt arbetsspråk inom rennäringen. Det bidrog till att samerna i södra Lappland över tid nästan helt förlorat sitt språk.

De senaste decennierna har den samiska självkänslan stärkts. Men som liten minoritet är man utsatt. Kärnan i den samiska kulturen är rennäringen. Men för att driva ett framgångsrikt renföretag idag krävs pengar till helikoptrar, snöskotrar och andra moderna hjälpmedel. Det gör att det

krävs allt större renhjordar för att det ska gå runt. De flesta samer har fått hitta andra yrken. Hur behåller man sitt språk, sin kultur och sina traditioner om man har vanligt jobb, går i svenskspråkiga skolor, och ser på svensk tv?

Statens samepolitik bygger inte längre på rasism. Men man erkänner fortfarande inte samernas äganderätt till sitt land. Stora landområden har under 1900-talet förlorats genom vattenkraftsutbyggnad, gruvor och skogsbruk.

En framtid för Sveriges nationella minoriteter?

År 1999 skrev Sverige under Europarådets konvention för nationella minoriteter. Därmed fick samer, tornedalingar, sverigefinnar, romer och judar en särskilt status. I konventionen förband sig Sverige att skydda att minoriteternas rättigheter, bekämpa alla former av diskriminering och värna minoriteternas kultur, språk och identitet. Det är principer som det svenska majoritetssamhället under större delen av historien varit dåligt på att leva upp till.

Värst var inställningen till minoriteterna från sent 1800-tal och fram till andra världskriget, när nationalistiska och rasistiska föreställningar fick genomslag inom politik och samhälle. Därefter har pendeln gradvis svängt. På skolgårdarna i Tornedalen har det åter blivit tillåtet att tala meänkieli och det har startats radiosändningar på samiska och andra minoritetsspråk.

Ändå var just under perioden efter cirka 1950 som minoriteternas kultur och språk utsattes för de allra största påfrestningarna. Många föräldrar bland samer, tornedalingar eller resande har valt att inte tala minoritetsspråket med sina barn. Man har tyckt att det egna språket har varit av begränsat värde i samhälle och tänkt att barnen får bättre möjligheter till ett bra liv om de blir helt svenska. Men ofta bottnar beslutet att inte föra språk och kultur vidare också i den känsla av skam, diskriminering och utanförskap många själva upplevt under sin barndom: Något sådant vill de inte att deras egna barn ska utsättas för. De sektorer i samhället där minoritetsspråken gått att använda har blivit allt mindre samtidigt som allt fler gift sig utanför den egna gruppen. Antalet barn som växer upp med meänkieli eller svensk romani som modersmål är idag försvinnande litet. Men det finns också en motrörelse. Både bland samer och kalderash är det hög status att behärska det egna språket. Om vi bortser från sverigefinnarna utgör de nationella

Ett resultat av erkännandet av Sveriges nationella minoriteter är flerspråkiga vägskyltar, här på svenska, meänkeli och nordsamiska.

minoriteterna idag en mycket liten del av Sveriges befolkning. Samtidigt är antalet invånare med rötter i en annan kultur än den svenska större än någon gång tidigare i historien. När Sverige år 1999 antog konventionen om minoriteternas rättigheter valde man att ta fasta på grupper med en lång historia i landet. Det innebär de flesta invandrargrupper som flyttat hit efter 1945 inte är med. Inom många av dessa grupper finns en strävan att bevara språk och kultur. Men det pågår också en snabb assimilering, särskilt mellan generationerna, där den egna kulturen och identiteten steg för steg löses upp i den svenska. Samtidigt har majoritetssamhällets kulturella tolerans ökat. Idag går det bra att vara både och: svensk och finne, svensk och grek, somalier eller same.

1. Varför har många inom de nationella minoriteterna valt att inte tala minoritetsspråket med sina barn?

2. Fundera över vilka invandrargrupper som kommit till Sverige efter 1945 som har status som nationella minoriteter.

3. Vad har samhället för skyldigheter gentemot de nationella minoriteterna? Har samhället skyldigheter också mot etniska grupper som saknar minoritetsfolksstatus? Diskutera!

Perioden 1870–1920 stod Europa på höjden av sin makt. På hemmaplan var det en period av industrialisering och begynnande demokratisering. Samtidigt förvandlade de europeiska stormakterna under imperialismen Afrika och stora delar av Asien till kolonier. Perioden slutade i en katastrof: det första världskriget.

Det moderna industrisamhället tar form

I slutet av 1800-talet inleddes en ny period av snabb teknisk utveckling, »den andra industriella revolutionen«, baserad på uppfinningar som elektriciteten, förbränningsmotorn och nya metoder för framställning av billigt stål. Samtidigt spreds industrialismen till nya länder, vilket ledde till ökad konkurrens när allt fler företag tillverkade allt fler varor. Människor rörde sig från land till stad, och från Europa till andra kontinenter. Arbetarnas otrygga villkor skapade sociala problem och ökade klassmotsättningar och i städerna uppkom socialistiska partier och fackföreningar. Samtidigt växte kraven på allmän och lika rösträtt, både för män och kvinnor.

Imperialismen

På 1870-talet inleddes en kapplöpning om att erövra kolonier mellan de europeiska staterna. Afrika och södra Asien delades upp mellan kolonialmakterna, och Kina förlorade det mesta av sin självständighet. Bara Japan lyckades stå emot och framträdde runt sekelskiftet 1900 själv som en imperialistisk erövrarstat. Imperialismen drevs av en jakt på råvaror och marknader,

Edison uppfinner glödlampan

men grundades också i nationalism och rasism. Med utgångspunkt i rasbiologiska idéer föreställde sig européerna att de tillhörde en överlägsen ras och att det därför var naturligt att de utträngde andra folkslag. En annan tanke var att erövringarna var ett sätt att föra ut kristendom och civilisation över världen – och alltså skedde för de koloniserade folkens eget bästa.

Första världskriget

1871 hade Tyskland etablerat sig som en ny stormakt mitt i Europa. I början av 1900 skärptes konkurrensen om kolonier och marknader mellan stormakterna, samtidigt som det nationalistiska tänkandet blev mer aggressivt. Sommaren 1914 utlöste en konflikt om maktbalansen på Balkan ett storkrig som varade i mer än fyra år. På ena sidan stod Tyskland, Österrike-Ungern och det Osmanska väldet; på den andra Frankrike, Ryssland och Storbritannien. Tio miljoner människor dog, de flesta soldater. Efter USA:s inträde i kriget 1917 led Tyskland nederlag och tvingades acceptera hårda villkor i Versaillesfreden 1919. En rad nya stater bildades, delvis efter principen om nationellt självbestämmande. Samtidigt skedde en rad revolutioner. Genom folkliga uppror gick kejsardömena i Tyskland, Österrike-Ungern och Ryssland under. I flera västländer var det nu demokratin fick sitt genombrott.

Den ryska revolutionen Ryssland var i början av 1900-talet ett ålderdomligt rike, med en tsar som styrde enväldigt över en fattig bonde-

Darwin publicerar Om arternas uppkomst

Svensk utvandring till Amerika som störst Stormakterna delar upp Afrika på Berlinkonferensen

Viktoria blir kejsarinna av Indien

Fransk-tyska kriget

Japan öppnas för handel

Världsutställningen i Paris

befolkning. Kring sekelskiftet skapades flera oppositionsrörelser, bland dessa bolsjevikerna som arbetade för en socialistisk revolution. Under världskriget gick Ryssland från motgång till motgång. I städerna rådde svält och vid fronten började soldaterna att desertera. I februari 1917 besatte soldater och arbetare järnvägar, post- och telegrafstationer och bildade »sovjeter« som tog över administrationen. Tsaren avgick och en ny regering bildades under liberal ledning. Men oron bestod. I oktober tog bolsjevikerna makten genom en ny revolution. När de förlorade valen 1918 införde de kommunistisk diktatur. Efter tre års blodigt inbördeskrig utropades den nya staten Sovjetunionen.

Sverige kring sekelskiftet

Ännu i slutet av 1800-talet var Sverige ett jordbrukarsamhälle, av bönder, torpare och lantarbetare. Hoppet om bättre jobb, en egen gård eller större religiös och politisk frihet fick över en miljon svenskar att emigrera 1850–1920. Men runt sekelskiftet 1900 avtog utvandringen. Det var i detta skede industrialiseringen sköt fart, med nya tillverkningsmetoder för stål och pappersmassa och nya verkstadsindustrier, ofta baserade på svenska uppfinningar. Folkrörelser som frikyrkorna, nykterhets- och arbetarrörelserna växte fram och drev på en demokratisering av samhället. Särskilt arbetarrörelsen spelade snart en central roll i landets politiska liv.

Det demokratiska genombrottet

I början av 1900-talet saknade de flesta svenska män

och alla kvinnor rösträtt. Bland partierna som växte fram vid den här tiden krävde liberaler och socialdemokrater allmän rösträtt; medan »högern« förespråkade olika inskränkningar. Genom en första reform 1907 fick de flesta män rösträtt till riksdagens andra kammare. Men första kammaren var fortfarande reserverad för de rika och kvinnorna saknade helt representation. Under världskriget rådde svår livsmedelsbrist i Sverige. Många gav den konservativa regeringen och avsaknaden av demokrati skulden för bristen på mat och våren 1917 utbröt kraftfulla protester i landets städer. Efter valet hösten 1917 tog liberaler och socialdemokrater över regeringsmakten och lyckades till slut, efter intryck från uppror i Europa, driva igenom beslutet om allmän och lika rösträtt för män och kvinnor 1919.

Rasism och minoritetspolitik

Sveriges minoritetspolitik av rasbiologiska tankar. De så kallade »lapp-ska-va-lapp«-politiken byggde på föreställningen att samerna rasmässigt bara lämpade sig för renskötsel och måste hindras från att bli bofasta. Samtidigt drabbades samerna av förlorade marker och tvångsförflyttningar när Norge cirka 1920 stängde ute svenska samer från deras betesmarker i Nordnorge. Den grupp som varit värst utsatt för rasism och diskriminering är romerna. Det har påverkat deras möjligheter att bosätta sig, försörja sig, bilda familj och gå i skolan.

Dieselmotorn tas i bruk

Slaget vid Omdurman i Sudan

Japan besegrar Ryssland

Storstrejken i Sverige

Skotten i Sarajevo

Ryska revolutionen

Versaillesfreden

Finland blir självständigt

Allmän och lika

rösträtt i Sverige

Unionen SverigeNorge upplöses

Analys: Historiebruk. Aktör-struktur.

Vem bar skulden till första världskriget?

Efter första världskriget kastade sig historiker in i arbetet med att försöka förklara det oförklarliga. Flera miljoner av Europas unga hade ryckts bort. Idén om att det skulle vara särskilt ädelt att dö för sitt land framstod för de överlevande från massakrerna på västfronten närmast som ett hån. Men vem bar skulden till katastrofen?

I linje med principen om att det är segrarna som skriver historien pekade Versaillesfreden ut Tyskland som ensamt ansvarigt. Detta skapade förbittring över hela det politiska spektret i Tyskland. Här hävdades att stormakterna i Europa hade ett delat ansvar. Efterhand övertygades också en del politiker bland segrarmakterna om detta. Snart betraktades kriget allmänt som ett olycksfall i arbetet. Europa hade, som den brittiska premiärministern Lloyd George uttryckte det, snubblat in i kriget. Det kunde lika gärna ha undvikits.

Inför 100-årsminnet av krigsutbrottet skrev historikern Christopher Clark in sig i denna tradition. I sin bok The Sleepwalkers driver han tesen att de europeiska länderna likt sömngångare marscherat in i katastrofen 1914 utan att vara medvetna om det. Clark försöker visa att om bara statsmännen hade agerat annorlunda, så hade kriget kunnat stoppas. Därför fylls boken med en rad »om inte-argument«:

Om inte den tyska militärledningen stöttat Österrike i tron att Ryssland inte skulle blanda sig i och om inte Ryssland hade haft en pro-serbisk utrikesminister och just i juli 1914 haft besök av den anti-tyske franske presidenten Poincaré och om inte den brittiska utrikesministern Sir Edward Grey hade varit så principfast, med mera, så hade första världskriget aldrig inträffat. En dylik tolkning är dock knappast invändningsfri. Faktum är att det redan före kriget fanns de som varnade för ett storkrig. De socialdemokratiska partierna i Europa hade utfäst sig att stoppa det genom generalstrejk. Som bekant gjorde de aldrig det. Men att man flera år före krigsutbrottet förutsåg ett krig är något som rimmar illa med en sömngångar-tes. Samtidigt tenderar Clarks tolkning att skymma de grundläggande konfliktlinjer stormakterna emellan som ledde

fram till krigssituationen. Dessa blir så att säga underordnade enskilda aktörers olyckliga beslut. Så vad finns det för andra försök att förklara och fördela bördan för kriget?

I en inflytelserik analys författad i exil året efter krigsutbrottet menade bolsjevikledaren Vladimir Lenin att kriget var en naturlig följd av det kapitalistiska systemet. Staten, ansåg Lenin, brydde sig främst om landets storindustri och storfinans. Den internationella politiken blev därmed en kamp mellan stater om marknader och råvaror runt om i världen. När konkurrensen skärptes, skärptes också konflikterna mellan stormakterna. Vid tiden före kriget hade de redan fördelat världen mellan sig. Skulle någon av dem fortsätta att växa, så kunde det bara ske på någon annans bekostnad. Därför återstod bara att omfördela världen, därav kriget. För Lenin blir den politiska skuldfrågan på sätt och vis ointressant. Det var det kapitalistiska systemet som var skyldigt. Ur detta perspektiv var ett krig också näst intill oundvikligt.

Utgångspunkten att på detta sätt se till mer djupgående strukturer istället för till enskilda aktörer har under 1900-talet slagit igenom brett inom historievetenskapen. Däremot har Lenin kritiserats för uppfattningen att politiken bara skulle vara en återspegling av ekonomin. Också exempelvis kulturella faktorer måste tas med i analysen, har det hävdats – vad gäller första världskriget inte minst tidens starka nationalism. I denna diskussion har också frågan om Tysklands eventuella krigsskuld fått förnyad aktualitet.

Enligt en uppfattning hade Tyskland utvecklats annorlunda i övergången till det moderna samhället, anträtt en sonderweg. Endast landets ekonomi hade moderniserats. Inom statsförvaltningen och bland samhällets eliter levde samtidigt äldre militära, auktoritära och odemokratiska ideal vidare. Tillsammans med den nationalistiska ideologin skapade detta en livsfarlig kombination. Tyskland år 1914 var helt enkelt mer erövringslystet och aggressivt än andra stormakter. Följaktligen bar det också en större skuld till kriget.

Detta hävdade under 1960-talet bland andra den

västtyske historikern Fritz Fischer. I sin bok Griff nach der Weltmacht (ung. Strävan efter världsmakt) grävde han fram historiska dokument som visade på en tysk plan att expandera i såväl Afrika som Europa. Det senare skulle också innefatta en germanisering av erövrade områden genom fördrivning av slaver och judar österut. Detta var det mest provocerande med Fischers bok. Om stortyska mål fanns redan i första världskriget så framstod inte Hitlerregimen som det undantag i tysk historia som många ville få det till. Fischers bok delade Tyskland. Sextiotalets unga, som ville göra upp med föräldragenerationen och det gamla Tyskland, hyllade den. Men äldre tyskar var inte beredda att ta på sig ytterligare en krigsskuld. Det sades vidare att boken mest uttryckte författarens eget behov av botgöring, Fischer hade nämligen varit nazist under kriget. Den vetenskapliga kritiken bestod i att auktoritära ideal och aggressionsplaner hystes av ledande kretsar i alla imperialistiska länder. Tyskland var inte »fallet annorlunda«. Detta är också slutsatsen hos Clark – han med »sömngångartesen«. Kaiserns Tyskland var inte någon särskilt erövringslysten, militariserad stat, menar den brittisk-australiensiske historikern, utan del i ett Europa med en gemensam kultur och ömsesidiga intressen. Uppfattningen har visat sig gå hem i dagens Tyskland, som ju också utgör ett kärnland i Europasamarbetet – Clarks bok blev snabbt en bästsäljare i landet.

1. Vad säger »sömngångartesen«?

2. Vad innebär begreppet sonderweg? Hur har det använts för att förklara den tyska utvecklingen under 1900talets första hälft?

3. I texten talas om aktörer och strukturer. Vilka av författarna som nämns har ett aktörsperspektiv och vilka har ett strukturperspektiv? Försök förklara vad som skiljer perspektiven åt.

Visserligen kommer Clarks och Fischers böcker till helt olika slutsatser om kriget. Ändå kan de sägas ha något gemensamt. Båda tilltalar (fast på olika vis) tyska läsare som längtar efter att få lägga 1900-talets försyndelser bakom sig. Deras böcker är därmed exempel på att historieskrivningen om första världskriget inte bara rör en stor händelse som ska förklaras, utan också ett trauma som ska bearbetas.

4. Historieskrivningen fyller ofta politiska syften. Fundera över vilka exempel på politisk historieanvändning du kan hitta i framställningen.

Mer än åtta miljoner soldater dödades i första världskriget. I flera länder är den röda vallmon en symbol för att hedra de döda.

Imperialismens följder

Blev Afrika fattigt och Europa rikt genom koloniseringen av Afrika under slutet av 1800-talet? Går det att på detta vis tala om förlorare och vinnare i historien?

Historikern Walter Rodney blev år 1972 mycket uppmärksammad för sin bok Hur Europa underutvecklade Afrika. Rodney hävdade att den koloniala politiken var direkt skyldig till många av Afrikas moderna problem. Hela kontinentens utvecklingsmöjligheter hade gjorts om intet. Först genom slavhandeln, där miljontals afrikanska unga män och kvinnor tagits till fånga för att skeppas över Atlanten. Därefter genom den europeiska exploateringen av kontinentens naturtillgångar. Järnvägar och vägar hade främst dragits från gruvor och andra råvaruområden till utskeppningshamnar vid kusterna, men inte i samma utsträckning mellan olika befolkningscentra eller ens mellan olika länder. Afrika hade därför svårt att komma ur sitsen som underordnad råvaruleverantörer inom världsekonomin.

Också andra har lyft fram hur Afrika tog skada av imperialismen. En välkänd författare, Frantz Fanon, menade att kolonialstyret främst drabbat den afrikanska stoltheten och självkänslan. Den verkliga effekten av kolonialismen var därmed, enligt Fanon, främst psykologisk. Den inpräntade en känsla av underlägsenhet. Även ekonomin led av detta, menade han. Dominansen av en främmande makt hade skapat en känsla hos afrikaner att de inte dög något till, vilket var ett stort hinder för tillväxt och innovation. Andra forskare har lyft fram hur länderna genom kolonialismen fick onaturliga gränser, tvärs över etniska och religiösa skiljelinjer, eller hur de inhemska traditioner som kunnat legat till grund för fungerande stater, krossats genom kolonialismen.

Gemensamt för dessa forskare är att de menar att Europa vann på imperialismen och blev rikt, medan Afrika förlorade och blev fattigt. Därför hoppades de att en ny generation av afrikaner utan koloniala tankar och tänkesätt skulle träda fram och driva på en ekonomisk omvandling. Eftersom både Fanon och Rodney gripits av de politiska vänstervindar som blåste under avkolonialiseringen föreställde de sig att denna omvandling

innefattade en övergång till socialism (ironiskt nog också en västerländsk skapelse).

För att rätt kunna bedöma hur mycket Afrika förlorade på imperialismen måste vi först veta något om läget innan européerna kom. Var Afrika då rikt eller fattigt? Enligt Rodney var Afrika relativt välmående fram till att den europeiska slavhandeln tog fart under 1600-talet. Om detta var fallet, så stärks förstås argumentet att det var Europa som gjorde Afrika fattigt.

Men alla forskare är här inte överens. Snarare menar de flesta att kontinenten var förhållandevis outvecklad före européernas ankomst. Befolkningstätheten var låg, tamboskapen och de odlingsbara växterna få, statsbildningarna svaga.

Detta har lämnat utrymme för tolkningen att Afrika i själva verket tjänade på imperialismen. Kanske innebar européernas ankomst faktiskt nya möjligheter. Även om övergrepp förekom under den koloniala epoken, så spreds ändå idéer och varor till Afrika som kontinenten i det långa loppet hade nytta av.

En forskare som drivit en sådan tes är den brittiske historikern Niall Ferguson. Enligt hans analys var det i grund och botten Europas samhällsmodell som gjorde länderna i västvärlden rika och mäktiga. Här utvecklades ett konkurrenssamhälle inom politik och ekonomi som vaskade fram allt bättre lösningar, metoder och varor. Här ägde den vetenskapliga revolutionen rum och här utvecklades den moderna medicinen. Här uppkom idén att landet ska styras av lagar, rule by law. Här utvecklades ett konsumtionssamhälle och en arbetsmoral. Mot denna bakgrund var det nästan oundvikligt att resten av världen kom i ett beroendeförhållande till de ledande länderna i väst. Européernas skuld är snarare vad de underlät att göra. Europa borde än mer ha sökt etablera sin överlägsna samhällsmodell i sina kolonier. Hade det lyckats, så hade Afrika vunnit på imperialismen. Länder som inför den europeiska samhällsmodellen har nämligen goda förutsättningar att också bli rika som Europa.

Denna tanke är rakt motsatt det förra perspektivet, det hos Rodney och Fanon. Enligt dem skapade impe-

»Gold diggers« kallar Paul Fitzgerald sin satirbild.

rialismen tydliga vinnare och förlorare. Enda vägen för Afrika att utvecklas var att radikalt bryta med det europeiska inflytandet. Accepterar man istället Fergusons förklaring framstår imperialismen som en förlorad möjlighet. Att helt bryta med det europeiska arvet skulle vara direkt förödande för länder i Afrika.

Fergusons uppfattning ligger nära den optimistiska framstegstanken som länge präglat historieskrivningen i västvärlden. Den snabba utvecklingen av teknik, handel och samhällsinstitutioner gynnar i det långa loppet alla, låt vara i olika mån. Detta gäller även kolonialismen i Afrika, åtminstone så länge den är »upplyst«, alltså västerländsk. Tidvattnet höjer alla båtar. Rodney och Fanon anlägger istället ett konfliktperspektiv på historien där Europas blev rikt genom att kolonierna blev fattiga.

Utifrån de skriande klyftor mellan nord och syd som öppnade sig under decennierna efter avkoloniseringen syntes det senare perspektivet länge som mest rimligt. Men i takt med att många av de forna kolonierna under de senaste decennierna börjat lyfta sig ur sin fattigdom

har saken delvis kommit i ett annat läge. Frågan man nu kan ställa sig är i vad mån kolonialismen fördröjt eller tvärtom påskyndat Afrikas uppsving.

1. Varför blev Afrika fattigt enligt Rodney och Fanon?

2. Varför blev Europa rikt enligt Ferguson? Vad var felet med kolonialismen enligt hans analys?

3. Rodney var från Guayana, Fanon från St. Dominique i Västindien och Ferguson är från Skottland. Spelar en historikers ursprung en roll för den historieskrivning han eller hon för fram?

4. Idag upplever stora delar av Afrika en stark tillväxt. Vad beror den på? Peka på argument som stödjer teserna att kolonialismen påskyndat respektive hindrat Afrikas framryckning.

En utvandrare ger tillbaka

År 1907 tillsattes en emigrationsutredning som skulle undersöka varför så många lämnat Sverige de senaste decennierna. Bland annat gick man ut i svensk-amerikansk press och uppmanade utvandrare att skriva till

utredningen och berätta om sina liv och emigrationsbeslut. Här följer ett brev från en man som arbetade på ett sågverk i Minnesota:

Några förklaringar: När utvandraren skriver att han var för fattig för att »sättas in i dagens brännande frågor« syftar han på att han saknade rösträtt. Myndighetsåldern var 21, men det krävdes förmögenhet eller god inkomst för att få

1. Vilka var de viktigaste skälen till att brevskrivaren emigrerade? Jämför gärna med texten om emigration i boken s. 247.

2. På vilka sätt skiljer sig enligt brevskrivaren det nya hemlandet från det gamla?

3. Brevet uttrycker kraftiga åsikter om Sverige. Vilken politisk åsikt tror du brevskrivaren hade? Var han konservativ, liberal eller socialist? Kan vi utesluta någon av de tre ideologierna?

4. Emigrationsutredningen gick ut i svenskspråkig press i USA för att få folk att skriva. Fundera lite över vad detta kan ha betytt för undersökningen. Vilka grupper tror du svarade? Vilka svarade inte? Kan detta eventuellt ha påverkat bilden av Sverige i brevmaterialet. Vad betydde erfarenheterna i USA?

KÄLLA: Emigrationsutredningen, bilaga VII, s. 233

rösta. Att gå i borgen är att förbinda sig att stå för ett lån om inte låntagaren kan betala. En egen torva är en egen gård eller bit jord.

5. Brevet ovan kom från en person som emigrerade rätt sent, 1902. Hur märks det? Finns det några frågor som var särskilt brännande i Sverige vid den tiden? Vilka faktorer tror du en person som emigrerade ett par decennier tidigare hade lyft fram.

6. Brevet ger ingen vacker bild av Sverige. Känner du igen dig i beskrivningen av ditt land? Vad har förändrats och vad är fortfarande aktuellt?

7. Sedan 1950-talet har Sverige haft en stark invandring. Fundera över de argument för att lämna sitt land som brevskrivaren tar upp. Vilka kan ha varit aktuella för olika grupper av invandrare som kommit till Sverige under efterkrigstiden?

Kvinnlig

rösträtt

Kring sekelskiftet 1900 diskuterades kvinnans roll inom en rad områden såsom i hemmet och politiken. Kvinnans medborgarrätt kom att bli en särskild politisk fråga och Landsföreningen för kvinnlig rösträtt bildades. Ur denna växte det fram lokala föreningar

i hela landet och 1913 påbörjades en namninsamling där kvinnorna krävde full medborgarrätt. Samma år inledde tidningen Nya Dagligt Allehanda en debatt kring kvinnlig rösträtt där argumenten för och emot spaltades upp. Här är ett utdrag ur denna artikel.

1. Beskriv de argument för och emot kvinnlig rösträtt som lyfts fram i artikeln.

2. Vilken sägs vara kvinnans högsta uppgift i samhället och på vilket sätt är den oförenlig med kvinnlig rösträtt? Tycker du att argumentationen håller?

3. Varför var det inte bra om kvinnorna röstade för fred?

KÄLLA: Nya Dagligt Allehanda, 28 maj 1913

4. Kan man se vilken åsikt tidningen hade i frågan om kvinnlig rösträtt? Hur ser man det?

5. Vilka manliga och kvinnliga egenskaper nämns i artikeln?

6. Fundera över hur vi ser på manligt och kvinnligt idag. Finns det egenskaper som anses typiskt kvinnliga respektive manliga?

Nya sätt att kommunicera

Före industrisamhället kunde textmeddelanden inte färdas fortare än en häst. Under 1800-talet skedde snabba förändringar. Först ut var telegrafen, sedan kom telefonen. Telegrafen använde elektriska signaler som sändes genom ledningar. Meddelandena kodades i morsealfabetet, ett system av korta och långa signaler som representerade bokstäver och siffror. Den första svenska telegrafledningen invigdes år 1853 mellan Stockholm och Uppsala. Därefter byggdes nätet successivt ut. Telegrafens betydelse kan illustreras genom den fullmakt som Kungl. Maj:t skickade,

genom civildepartementets chef Axel Bergström, till landshövdingen i Älvsborgs län, Axel Sparre, för att ge honom befogenhet att leda landstingsmötet. Landstingsmötet varade vid denna tid i fyra dagar och behandlade frågor som sjukvård, vägar och skolor. År 1870 inleddes det den 20 september, följande år, 1871, den 19 september. Fullmakten skickades 1870 som brev med Posten, medan den 1871 telegraferades genom Telegrafverket. Brevet krävde porto för hela innehållet, medan telegrammet betalades per ord. Nedan är först brevet, sedan telegrammet återgivet:

Kongl. Maj:t

vill härmed hafva i nåder förordnat sin troman, Landshövdingen kommendören med stora korset av Kongl. Nordstierneorden m. m. Grefve Erik Sparre att vara ordförande i det innevarande år sammanträdande lagtima landsting för Elfsborgs län, hvilket vederbörande till underdånig efterrättelse länder, Stockholms slott den 19 augusti 1870. Carl [kungens namnteckning med kungl. sigill] /Axel Bergström

Telegram inlämnat till Stockholm den 18/9 1871 kl. 2.00, ankommet till Vänersborg den 18/9 1871 kl. 2.38

Landshövdingen Sparre, Wenersborg

Kongl. Maj:t har förordnat Eder till ordförande i Elfsborgs läns pågående landsting, vilket jag på nådigaste befallning härmed tillkännagiver. Bergström

Älvsborgs läns landsting: Protokoll med bilagor huvudserie (Regionarkivet, VG-regionen)

1. Hur långt i förväg var Bergström tvungen att skicka fullmakten som brev jämfört med som telegram?

2. Hur har språket förändrats i telegrammet jämfört med brevet? Vad tror du att förändringen beror på?

3. Telegrafen var faktiskt ett större genombrott än internet när det gällde att snabbt skicka korta meddelanden, medan internet revolutionerade överföringen av stora mängder text. Hur har språket förändrats i dag genom sociala medier och appar som Snapchat, WhatsApp och Instagram? Diskutera!

4. På telegrammet är det förtryckt att telegraftiden beräknas efter huvudstadstiden. Vad menas med det?

5. Först år 1879 infördes gemensam tid i Sverige. Nämn en kommunikationsnyhet förutom telegrafen som motiverade den förändringen! Kan du komma på andra saker i samhället som standardiserades genom den industriella revolutionen?

erövrar världen

Den vite

mannen och det »mörka

Afrika«

Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet präglade imperialistiska tankar många delar av samhället, inklusive reklamen. Till höger ser vi en annons från Woodhouse and Rawson, som specialiserat sig på elektriska apparater. Studera bilden.

Bildkälla: Victoria and Albert Museum, London. Ur Ute Hasenöhrl (2018) Rural electrification in the British Empire, History of Retailing and Consumption, 4:1, 10-27

1. Vad står det för text i bilden? Vem är det som kommer med ljus i bilden?

2. Jämför hur afrikaner och européer framställs på bilden!

»Den vite mannens börda«

3. Vad kan uttrycket »Darkest Africa« säga om hur man såg på Afrika vid denna tid?

4. Ta reda på vem Stanley var. Varför är han med i reklamen?

Nästa källa är dikten Den vite mannens börda av Rudyard Kipling, skriven 1899 i samband med USA:s kolonisering av Filippinerna. Den kan ses som en inbjudan till USA att träda in i den imperialistiska sfären. Dikten har väckt diskussioner kring sitt budskap och sin ideologiska grund. Vers 1 och 5 återges nedan.

Tag upp den vite mannens börda – / sänd män med mod och spänst / i landsflykt, sänd er bästa flock / till era fångars tjänst / att träla i tungt harnesk [rustning] / att ge en vettlös hord / ett galet, nyss fångat folk – halvt barn / halvt djävlar – värn och vård

Tag upp den vite mannens börda – / och skörda vad han alltid får: / hån från dem ni bättrar, / hat från dem ni skyddar, / skri från skaror ni tillmötesgår. / Åh, långsamt! Hän mot ljuset: / ”Varför för ni oss från träldom / från vårt älskade egyptiska mörker?”

1. Vad innebär begreppet »den vite mannens börda«?

2. Hur beskriver Kipling de européer som reser ut i kolonierna respektive de människor européerna möter där?

3. Vad tror du Kipling menar med »vårt älskade egyptiska mörker«? Vilka är det som säger detta i dikten?

Varför tror du att detta »mörker« är så viktigt i hans resonemang?

4. Finns det spår av rasism i dikten?

5. Diskutera hur annonsen och dikten kan användas som historiska källor.

»Tattare«

De romska grupperna har länge diskriminerats, vilket påverkade dem inom många områden och hindrade deras fulla integration i samhället. Källmaterialet om resanderomer och andra romska grupper använder ofta ett nedlåtande språk och speglar en hierarki där vissa grupper ansågs vara mindre värda. Att sådana

attityder uttrycktes och spreds öppet antyder att de var socialt accepterade vid den tiden. Som källkritiker bör man vara medveten om att informationen inte ger en pålitlig bild av resandes livsstil utan snarare reflekterar den samtida synen hos det svenska samhället.

Källa 1

Första källan är en uppteckning av en intervju gjord på 1930-talet med en kvinna född på 1870-talet i Halland om livet på landet förr. I intervjun kommer kvinnan in på vad som kännetecknar resanderomer, »tattare«.

Bygdens folk föraktade tattarna. Den, som beblandade sig med dem, blev också föraktad. En piga på Björkholmens herrgård följde Rackare-Anders [rackare=hästslaktare], och de hade många barn tillsammans, både pojkar och flickor. Den yngste pojken, Frans, gick i skola och konfirmerades på sin egen önskan. Han ville ej gå med krämare [resanderomer], sade han, utan skaffade sig tjänst hos en bonde. Han var skötsam och ordentlig. Till utseendet var han ljus och såg bra ut. Annars voro tattarna mörka och hade gul hy. Med renligheten bland dem var det si och så, de luktade alltid illa. Skojare kallades de tattare som bytte och sålde hästar. Zigenare och tattare brukade inte följa varandra. Zigenare anses för ett folk för sig, finnar likaså. Kom det någon vandrande tattare till en bonde och bad att få ligga i en lada eller i en ödestuga på utmarkerna, tyckte inte bonden [om] det, men han nekade honom inte, ty tattarna voro snara att taga till kniven. De ville gärna stjäla också.

1. Denna källa skulle vara användbar för en historiker idag, eftersom den a) beskriver resanderomers personliga vanor i Sverige. b) jämför hur resanderomer levde under 1800-talet.

Källa 2

c) avslöjar vissa svenskars attityder gentemot resanderomer i Sverige.

d) förklarar de juridiska rättigheterna för resanderomer i Sverige under 1800-talet.

2. Vad utmärkte »tattare« enligt kvinnan som intervjuas?

Andra källan kommer från Socialstyrelsen i Sverige. År 1943 genomförde denna myndighet en landsomfattande inventering av så kallade »tattare«. Präster eller andra betrodda uppgiftslämnare instruerades att lämna information huruvida »tattare« fanns i deras närområde eller inte. För att avgöra om någon tillhörde denna grupp skulle tre kriterier användas: A hävd, B utseende och C. levnadssätt. Nedan följer några exempel på de svar som uppgiftslämnarna skickade in till Socialstyrelsen angående förekomsten av »tattare« på orten, baserat på de tre kriterierna. Läs igenom och svara på frågorna.

A. Enligt en i orten hävdvunnen uppfattning?

– Ja, halvtattare. Hustrun lär vara helt av tattarsläkt. – Ja, dock endast till hälften tattare. Fadern är svensk.

B. På grund av från den övriga ortsbefolkningen avvikande utseende eller rasdrag?

– Ja, utseendet, men stadig i sitt levnadssätt.

– Möjligen till utseendet, men har gjort sig känd för god vandel och pålitlighet i affärer, stadig i sitt levnadssätt.

– Ja, typiskt tattarutseende.

– Barnens utseende påminner ej om tattare. Rasdragen framträder efterhand som de växa till. Under skolåldern ha de visat sig rätt välartade.

– Ej utseende, men däremot karaktärsdrag.

C. På grund av familjemedlemmarnas levnadssätt?

– Ja, idkar hästhandel samt handlar med skrot o.d.

– Nej, mycket skötsam och stadig.

Källa 3

1. Kan en »tattare« betraktas som svensk enligt svaren under A?

2. Vad avgör om en person betraktas som »tattare« enligt de tre kriterierna under A, B och C?

3. Jämför citaten ovan med första källan (kvinnan från Halland). Vilka likheter finner du?

På bostadsmarknaden kunde resanderomer och andra romska grupper utsättas för diskriminering. I slutet av 1800-talet hände det att fastighetsägare inom en kommun gick samman och införde regler som gav böter åt den som sålde en fastighet till resande. Dessutom gavs kommunen rätt att lösa in egendomen, vilket ledde till att resanderomer vräktes. Nästa källmaterial, en tidningsnotis från 1891, belyser detta.

Källa: Lilla Edet Tidningen 1891-11-21

Ordförklaring hemmansdel = fastighet vallackare = resandefolk (egentligen hästkastrerare) menliga = negativa »göra sig dem qvitt« = bli av med dem husvilla = utan bostad fal = till salu vite = straffavgift (i detta fall att säljaren, Pettersson, skulle betala en straffavgift till köparen, »hövdingen«, om affären upphävdes) »bättra stämma i bäcken än i ån« = bättre att agera i förebyggande syfte för att undvika problem och svårigheter längre fram (idiomatiskt uttryck) nödgades = tvingades förbehåll = villkor ombesörjde = ordnade med »lät rundligen betala sig« = tog bra betalt

1. Vad hade hänt i Råsa, Kållerstad? Vad hände sedan i Nyarp, Långaryd?

2. Vad säger texten och skribentens ordval om samhällets syn på resanderomer på den tiden? Ge exempel.

3. Finns det grupper i dag som diskrimineras på bostadsmarknaden? Vilka likheter respektive skillnader finner du i så fall med exemplet ovan?

Perspektiv på historien 1b

Perspektiv på historien 1b är ett läromedel i första hand tänkt för gymnasieskolans nivå 1b. Stor vikt har lagts vid att ge boken ett lättillgängligt språk och rikligt med pedagogiskt material i form av uppgifter och övningar.

I den tredje upplagan har vi anpassat boken efter de nya ämnesplanerna i Gy25. Det innebär bland annat att texter om de nationella minoriteterna tillkommit. Boken har också ett tydligare fokus på den moderna historien. Den har fler korta övningar som ligger insprängda i texten och som gör det enkelt att komma igång att analysera historien, exempelvis utifrån en bild, en karta, ett diagram eller ett begrepp.

Boken är skriven av Lars Nyström, Hans Nyström, Örjan Nyström samt Erik Hallberg. Författargruppen har tillsammans lång erfarenhet av undervisning på gymnasieskola och universitet.

De är även författare till flera historiska fackböcker.

Serien omfattar även Perspektiv på historien Plus, som har en mer fyllig, kronologisk framställning från äldre tider till idag, Perspektiv på historien 50p (för nivå 1a1), Perspektiv på historien 2–3

Historiebruk och historievetenskap (för nivå 2 och 3), Perspektiv på historien – Kulturhistoria samt temaboken Perspektiv på historien –Socialhistoria.