utpekad: goaren
GOAREN UTPEKAD:
EINÁR, DUMLE – OCH HON SOM ÖVERLEVDE
NINA SVANBERG
Utpekad: Goaren © Nina Svanberg och Volante 2024
Volante
Stora Nygatan 7 111 27 Stockholm www.volante.se
Omslag: Paolo Sangregorio
Inlaga: Richard Persson/RPform Sättning: Mattias Pettersson
Tryckt hos Scandbook Falun, 2024 Första utgåvan, första tryckningen
ISBN 978-91-7965-334-7
DEL I
DÖDENS GALLER
– Alltså, han var vilsen. Och så ensam. Han hade gett upp när jag träffade honom, sket i allt. Man såg att han var sliten, jättetrött.
Lägenheten sprider en svag doft av tvättmedel och vanilj. Det är ljusa färger och ombonat. Varje detalj är genomtänkt.
Kristaller, ljus och speglar. En tavla i makramé. På spegeln i hallen, en lapp:
Älskar dig
Din Mehdi
Ordet ”dig” är understruket med blått bläck.
Man vill krypa upp i soffan med en kopp te och sträckkolla serier. En tjejig lya.
Så har det inte alltid sett ut.
För den här berättelsen börjar i slutet, efteråt, när två av dess huvudpersoner redan är döda. Fram tills för några månader sedan var lägenheten mer som ett mausoleum –en minnesplats över den mördade Mehdi ”Dumle” Sachit, aspirerande gangsterrappare, medlem av det kriminella
nätverket Dödspatrullen och dömd för allvarlig brottslighet, i synnerhet ett mycket grovt våldsbrott mot en kvinna, men också misstänkt i mordärenden. Han och rapparen och vännen Adel Dostani var, förutom skyttarna, de sista som såg Nils ”Einár” Grönberg i livet.
Vi kan kalla henne Tessa. Hon är i 30-årsåldern, bjuder på jordgubbar och sötsaker, ursäktar sig:
– Det är vad jag hade hemma.
Hon gör kaffe i kapselmaskin och tillrättavisar sin ettåriga valp, som vill komma nära, helst sitta tätt intill, gärna i knät.
På den stora tv:n visas ett strålande, animerat träd. På gardinen bakom hänger ljusslingor som skiftar dovt i takt med sövande spamusik: Soothing music for dogs.
Hon har tänt ljus och precis slagit igen datorn efter många timmars skrivande på en C-uppsats.
– När du ringde kom allt tillbaka. Du pratade om Dumle, men för mig var han aldrig Dumle. Han var Mehdi, och jag älskade honom.
Tessa har ett typiskt svenskt efternamn och utseende. Hon har levt ett tufft liv med många besvikelser. En komplicerad relation till mamma och pappa, samtidigt som det materiella aldrig saknades under uppväxten.
– Folk kommer inte fatta, säger hon.
Nej, så är det kanske. Men berätta ändå, säger jag.
Första gången hon träffade Dumle såg hon direkt att den här killen, han mår inte bra. Hon kände igen det i sig själv, säger hon. Men hon kände också igen glädjen.
– Man sitter på så mycket mörker, samtidigt har man så mycket kärlek och glädje i sig. Men Mehdi hade gett upp om livet, det enda han gjorde var att sitta i sin bil, lyssna
på musik och åka runt. En massa fina platser hittade han i och för sig, som han tyckte om. Helst vid vattnet.
Hon berättar att han hade börjat skriva dagbok på hennes dator. Om sitt liv. Om mordet på Einár. Hon har sparat allt han skrivit och letar bland filerna.
– Nu ska vi se … Vad var det han kallade den? Alltså, han döpte den ju till någonting … ”Dödens galler” eller något. Det var liksom det han kände när han stod därinne i cykelförrådet. Dödens galler. Det var vad han kallade det.
Hon börjar läsa för mig.
”KOM UT OM DU VÅGAR”
När jag först träffar Dumle har jag precis bytt roll på jobbet – från reporter på Expressens krimredaktion till tidningens grävavdelning. Mängden tid som cheferna nu låter mig lägga på ett reportage är en helt annan än på resten av redaktionen. Ambitionen är hög, ett väl genomfört gräv har potential att nomineras till Guldspaden – ett av de finaste priser man kan få som journalist i Sverige.
Det är inte utan viss förväntan som jag hösten 2021 går in i grävgruppen.
Jag är glad att äntligen få göra stora, seriösa grävjobb – att ha en egen whiteboard vid min skrivbordsplats, till och med två. Jag börjar direkt skriva upp namn och härleda dem till olika nätverk. Tanken är att jag ska behålla mitt krimfokus, men vidga blicken och göra prisvinnande reportage. Det går lite trögt i början, och snart halkar jag tillbaka in på krimspåret. Det är mest spännande och där jag har flest upparbetade källor.
När jag kom till Expressen 2017 var det brinnande metoohöst. Ihop med krim och breakingdesken bevakade jag alla de stora fallen: Martin Timell, Jean-Claude Arnault och så
förstås alla upprop. Den hösten var det stabsläge på tidningen och det kändes som om allt vi gjorde handlade om metoo.
Ett av de största reportagen jag jobbade med i början var en granskning av gruppvåldtäkter. Under några intensiva veckor satt vi i krimgruppen i ett trångt konferensrum och läste om grova sexuella övergrepp. Jag reste till småstäder runtom i Sverige och träffade brottsoffer. Fotografen tog anonyma bilder.
Stryptag, unga tjejer inlåsta i rum, killarnas kompisar, tvång och ofrivilliga penetrationer. Jobbet publicerades med rubriken ”De är män som våldtar kvinnor tillsammans” och var en unik kartläggning av 43 män som fällts i domstol åren 2016 och 2017.
Mötena med de drabbade tjejerna gjorde starkt intryck – deras smärta var livslång, medan männen bara fick några år i fängelse eller till och med frikändes i högre instans. En av de saker vi kunde påvisa var att utlandsfödda var i klar majoritet bland de dömda.
Vi gjorde också en stor kartläggning av det kriminella Östberganätverket och kunde avslöja att gängets ledare fanns i det så kallade Tornet, det vill säga i ett av Östbergas högsta lägenhetshus. Vid tiden bodde jag inte så långt därifrån och cykelpendlade förbi varje morgon och kväll med blicken fäst uppåt lägenheten där vi trodde att han bodde.
Men tidningen ville att vi skulle göra mer än bara gängkartläggningar. Under lång tid hade vi framförallt koncentrerat oss på mc-gängen och nu hette det att de varken funkade kommersiellt eller gav nya infallsvinklar. Mer oväntat var att det vid sidan av gängvåldet framkom ytterligare en brottskategori som inte minskade – mäns våld mot kvinnor.
Men gängen skulle så småningom komma tillbaka högt på agendan.
Innan jag går över till gräv hösten 2021 hinner jag också jobba i USA som korrespondent under valåret 2020. När jag kommer tillbaka till Sverige har mina kolleger Kim Malmgren och Fredrik Sjöshult under en längre tid arbetat ihop med nöjesredaktionen och rapporterat om hur rappare på topplistornas förstaplatser i Sverige också är djupt insyltade i kriminalitet. Reaktionerna blir starka. Å ena sidan får tidningen uppskattning för att vi går i bräschen och visar hur involverade några av Sveriges största artister faktiskt är i de kriminella nätverken. Men Expressens namn dras också i smutsen. Det påstås att vi drevar mot rappare. En av dem, Dree Low, skriver textraden:
De hyllar mig i Mitt i men hatar i Expressen
Inget som var viktigt, förtalar mig i pressen. Pull up med en sticky, får dem att hålla käften
I sociala medier följer jag ett stort antal konton som har koppling till eller befinner sig i närheten av den kriminella världen.
Mot slutet av 2020 får jag i uppdrag att kolla närmare på en man som kallas Tati. Abdulrahman Ali Khan, som han egentligen heter, verkar fungera som manager åt Einár, 18-åringen som vid den här tiden är Sveriges mest uppmärksammade rappare.
Anledningen att vi vill titta närmare på Tati är hans efternamn. Det finns nämligen ett kriminellt nätverk i Göteborg
där delar av släkten Ali Khan ingår. Nästan alla släktens män finns i polisens register, misstänkta för olika våldsdåd. Nätverket har figurerat i många förundersökningar, och utgör ena parten i en infekterad konflikt i Västsveriges gängvärld.
Det förekommer våldsbrott, utpressningar, bilbränder och upplopp. Som ett led i gängkonflikten har parterna satt upp beväpnade vakter vid egna vägspärrar i Göteborgs nordöstra förorter.
Och nu har alltså Einár börjat använda den här Tati som manager, enligt tipset.
Tati är aktiv på Instagram och postar bilder på Einár. De uppgifter jag har är att Tati hör till den inre kärnan i släktnätverket. Om en artist som Einár samarbetar med en person med det våldskapitalet är det en story. Tati är också aktiv i kommentarsfältet hos rapparen Yasin, en annan av Sveriges mest kända rappare. Det når redaktionen att Einár köpt beskydd av Ali Khan efter att han våren 2020 kidnappats och rånats av ett kriminellt nätverk.
Jag skickar i väg ett meddelande till Tati:
Hej, är reporter på Expressen, vi har gjort en hel del reportage kring den svenska rapvärlden och jag undrar därför om du och jag skulle kunna höras? Ring mig eller mejla.
Jag får snabbt svar.
Tack för din förfrågan, skulle du kunna mejla dina frågor på förhand så kan jag se över om det är frågor jag kan svara på.
Jag skickar mina frågor – om samarbetet med Einár, Yasin, Tatis planer för framtiden, egen brottslighet, kopplingarna till släktnätverket Ali Khan – och skriver att han får läsa citat före publicering.
Han ringer upp på Facetime när jag är på jobb i Göteborg
och säger skrattande att han inte vill vara med. Jag tänker att det inte är mer med det och åker hem till Stockholm.
Det blir helg.
Jag är vid havet, grillar korv med barnen i riktig Stockholmskyla, sådan som tar sig inpå kroppen oavsett hur man klär sig.
Jag har glömt allt vad jobb heter och tar bilder på halvbrända varmkorvar över öppen eld. Vi har gått tipspromenad hit. Försökt guida vänner som kört vilse. Jag kollar inte mobilen förrän jag kommer hem. Där, visar det sig, har hat och hot öst in.
Tati har lagt ut min förfrågan på Instagram tillsammans med mitt telefonnummer och mejl. I bildtexten skriver han att det här är ett tydligt exempel på hur Expressen vill hänga ut honom och även två av Sveriges största rappare.
Inlägget fortsätter att re-postas, även av rapparen Yasin Mahamoud som har nästan en kvarts miljon följare. Hoten fortsätter också att komma.
Jag står och hackar lök till en stroganoff när någon skriver: ”Din lilla hora, kommer klippa dig, kom ut om du vågar.” I min yrkesroll är jag van att läsa om diverse våldsbrott, jag är i den världen i huvudet hela tiden. Kanske är det därför jag inte har svårt att snabbt börja tänka att jag nu också riskerar att bli utsatt.
Ute börjar det mörkna. Jag säger inget till barnen, men börjar oroa mig för män utanför huset. Tittar mot gården, ingen där. Drömmer ihop olika scenarier, tänker ut överlevnadsstrategier. Sedan tidigare har jag en stor brandsläckare vid ytterdörren och nu lägger jag också ett basebollträ på hyllan i hallen.
Fler hot om att jag borde våldtas plingar in i mobilen.
Jag sätter den på ljudlöst och mejlar säkerhetsansvarig på Expressen som frågar vad jag behöver. Jag får rådet att inte ha mobilen på, än mindre svara på något. Man beslutar att sätta mig på hotell.
Jag pausar korvstroganoffen.
Efter att jag packat en lätt väska hämtar en bil mig och barnen. Tillsammans åker vi till deras pappa där jag lämnar kidsen med ett ”Mamma måste jobba”. Jag ber att bli körd till Hotel Rival på Södermalm. Meddelanden från olika nummer fortsätter att strömma in. Ett anonymt nummer ringer mig flera gånger i timmen. Det ska fortsätta dygnet runt.
Jag är inte överdrivet sugen på att bo på hotell. Det känns som om jag inte har gjort annat det senaste året, då jag varit utrikeskorrespondent i USA. En kompis kommer över och vi tar ett glas cava i lobbyn. När vi är klara åker jag upp till rummet och går ut på kungsbalkongen för att ta luft.
Dagen efter äter jag frukost i matsalen, Rolf Lassgård sitter där. Lång, jag tror han äter ägg. Ser också Klas Östergren. Det tar någon dag innan det helt lugnar ner sig. Stormen i sociala medier är över, ingen kommer till min hemadress och de anonyma sms:en och uppringningarna upphör. Jag flyttar hem igen.
Den lilla kontakt jag haft med Tati har inte avskräckt mig. När jag hösten 2021 går över till gräv vill jag skildra hur det är att leva som gängkriminell, skriva om någon som är mitt i det.
Jag börjar researcha Stockholms gängvärld på allvar, pratar med poliser och andra kontakter, läser underrättelsematerial och PM för att förstå och kunna koppla hur konfliktbilden ser ut. Polisen har en bild, men folk ”från miljön” ofta en annan. Parallellt rapporterar jag löpande om utvecklingen i olika krimfall.
Sedan ett antal år pågår vad som närmast kan beskrivas som rekryteringskampanjer i sociala medier, mer eller mindre öppet. Instagram och Snapchat, senare Tiktok, är kanaler för att manifestera status och marknadsföra sin verksamhet.
Bilder med korta klipp där unga killar står och röker i trappuppgångar eller burnar med mopeder i miljonprogrammens bostadsområden, eller siktar med vapen eller händerna mot kameran. Baksidan, det som syns på polisens bilder i förundersökningarna, är att pojkarna det handlar om ofta varit tvångsomhändertagna sedan tolvårsåldern. Bor de hemma har de knappt ens egen sovplats. Jag har sett otaliga bilder på sedlar eller vapen i dyra märkesväskor, som hittats under en madrass på golvet, eller patronhylsor gömda i ett småsyskons barnvagn. Då känns guldkedjorna långt borta. Det svåra är att hitta någon som är villig att ställa upp och berätta om livet inifrån. Jag skickar meddelanden till många, och några svarar. Men ingen vill prata öppet. Att sitta bakom en maskering och snacka är en sak, att göra det med namn och bild en helt annan. Misstänksamheten är stor. En av dem med konstaterad nätverkstillhörighet är Mehdi Sachit, i Rinkeby känd som Dumle.
Han postar ofta på Instagram.
Jag tänker att det är värt ett försök.
”DET FINNS BARA EN DUMLE I SVERIGE”
Jag har läst hans domar, brottsregisterutdraget. I september 2021 skickar jag ett första, lätt kryptiskt meddelande till Dumle på Instagram.
Kan vi höras? Jag har några frågor.
Han svarar snabbt.
Den 14 september 2021, efter att vi etablerat kontakt, skriver jag:
Kan du verifiera att du är du på något sätt?
Han svarar med en bild underifrån, butter uppsyn:
Det finns bara en Dumle i Sverige.
Jag förklarar att jag skulle vilja intervjua honom om gänglivet. Han är intresserad, skriver att han gärna vill promota sin musik.
Om och om igen får jag förklara vem jag är och vilka mina intentioner är. Han är misstänksam, funderar på om jag är polis.
Men han går med på att höras på telefon. När jag ringer upp honom från redaktionen samma dag svarar han med ett ”Hallå?”. Hans röst är släpig. Jag får känslan av att jag är på högtalare och att fler lyssnar. Jag försöker övertyga
honom om att vi borde ses, för ett första förutsättningslöst samtal.
Jag talar lite långsammare, rakt, och försöker vara så tydlig jag kan med upplägget. Poängterar att sådana här intervjuer alltid blir bättre när man ses och pratar. Jag tänker på min chefs instruktion: ”Lova ingenting som du inte kommer kunna hålla” och vaktar mina ord.
Dumle säger att det låter bra. Vi lägger på. Jag är upprymd över att det här verkar gå vägen, vi har bestämt att vi ska ses redan dagen efter. Som journalist är det jackpot att överhuvudtaget få en person med den här typen av berättelse att ställa upp på intervju, att få någon att göra det med namn och bild en ännu större vinst.
Jag går till mitt skrivbord, slår upp datorn och bläddrar igenom mapparna där Dumles kriminella liv finns sammanfattat. Rummet jag sitter i har metallpersienner med fönster ut mot en ljusgård. Jag sitter för det mesta ensam. Det är bara ett stenkast till desken där breakingreportrarna och nyhetschefen sitter. På desken är det blinkande tv-skärmar och livesändningar med ljud på, men där jag sitter är det så tyst och lugnt att jag hajar till när klockan blir 18 och luftkonditioneringen slår av. Jag tar upp våldtäktsdomen mot Dumle och de andra männen, och börjar läsa. Materialet är välbekant, jag har läst det förut.
Läsningen är magstark.
Brottsoffret, en 19 år gammal kvinna, har blivit våldtagen i en kolonistuga och i en källare, det förekommer en pistol. Vid ett tillfälle beskriver hon hur en av gärningsmännen hotade att skjuta henne om hon inte fortsatte ha sex med hans kompisar. På frågan hur rädd hon var på en skala 1–10 svarade
hon 15. I förhör säger hon att hon trodde att de skulle skjuta henne, att hon skulle dö. Att det var något som ”sprack” inne i henne och att hon grät. Trots att hon blödde ymnigt slutade de inte. Rätten konstaterade senare att de varit flera gärningsmän, att det varit ett utdraget förlopp och att gärningsmännen visat särskild hänsynslöshet och råhet.
Men det är inte gruppvåldtäkten som jobbet om Dumle ska handla om nu, även om den speglar den samvetslösa miljö han då befann sig i – och vad han och personer i hans närhet är kapabla till. Jag gör en mental anteckning att ha det i bakhuvudet ifall jag får till en intervju med honom.
Jag är van att prata med eller läsa utredningar om personer som begått fruktansvärda brott mot kvinnor och barn.
Att kunna hantera det är en del av yrket.
Jag studerar polisens gängkartor. Väljer ut ett par individer att titta närmare på utifrån vilka träffar som kommer upp i våra databaser, där det går att söka rätt på det mesta om en person som prövats rättsligt.
Mehdi Sachits namn förbryllar, för han har bytt namn hos Skatteverket upprepade gånger. Abdulmahdi Hedi, Mehdi Hedi, Abdulmahdi Sachit … Men vid den här tiden heter han rent juridiskt Mehdi Sachit.
Han förekommer under 22 avsnitt i brottsregisterutdraget. Det handlar om narkotikabrott, vapenbrott, gruppvåldtäkten och upprepade trafikbrott. Det konstateras i domarna att han röker cannabis och missbrukar kokain och tramadol. I ett förhör säger han: ”Ibland kan jag ta kokain en, två veckor i sträck.” Och: ”Jag röker mycket. Det finns inget stopp på mig alltså. Jag röker tills, tills tio–femton gram om dagen.”
Källor beskriver honom som en ”haschtomte”. Han kopplas
till Dödspatrullen, ett kriminellt nätverk som blivit riksbekant efter den mångåriga och mycket blodiga konflikten med rivaliserande Rinkebygänget Shottaz. I polisutredningar uppger en polis att Dumle sagt att han sköter vapenhandeln i västerort.
Hösten 2021 har samtliga i DP:s ledarkvartett gripits, och för dem som inte redan dömts väntar snart långa fängelsestraff. Mehdi Sachit har gjort egen Dödspatrullen-merch, tröjor med ordet ”Dödspatrullen” tryckt i latinoinspirerad skrivstil. På tröjorna står det också ”Free Musse, Free Makan, Free Talle, Free S”. Det är dödskallar och mc-klubbestetik.
Jag följer hans Instagramkonto. Han postar från bilen, rappar, går runt i dunväst och becknarväska.
Han postar selfies med sammanbiten min och trött blick.
Vem är han?