9789180505550 by Smakprov Media AB

hämnden

simon scarrow

översättning

ingmar wennerberg

historiska media

Tidigare utgivna böcker i Silverörnserien: Legionären, Erövringen, Jakten, Upproret, Sveket, Profetian, Hotet, Centurion, Gladiatorn, Legionen, Konspirationen, Återkomsten, Blodsbröder, Druiderna, Segraren, Härskaren, Straffet, Förrädaren, Flykten, Beskyddaren, Krigaren, Rebellen

Historiska Media

Bantorget 3 222 29 Lund

historiskamedia.se info@historiskamedia.se

The right of Simon Scarrow to be identified as the Author of the Work has been asserted by him in accordance with the Copyright, Designs and Patents Act 1988. First Published in 2025 by HEADLINE PUBLISHING GROUP

Originalets titel: Revenge of Rome

Svensk utgåva © Historiska Media 2025

Översättning: Ingmar Wennerberg

Sättning: Gyllene Snittet bokformgivning AB

Omslag: Patrick Insole Omslagsbilder: framsida © Stephen Mulcahey/ Trevillion Images; baksida © Mihai Lucit (hjälm) och Captain Wang, Shutterstock

Kartor: Tim Peters

Tryck: ScandBook AB, Falun 2025

Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9

ISBN 978-91-8050-555-0

Pour mes bons amis

Yannick, Véronique, Solène et Évrard Vermorel

Merci pour tous les bons moments!

BRITANNIEN: REBELLERNAS TERRITORIUM 61 E. KR.

METARIS AEST

Branodunum

SUMPMARKER

Lyngomara

I CE N E R

PersongaLLeri

Romerska armén i Britannien

Prefekt Cato: befälhavare för åttonde illyriska auxiliärkohorten

Gajus Suetonius Paulinus: guvernör i den romerska provinsen Britannien

Prefekt Thrasyllus: befälhavare för tionde galliska auxiliärkohorten

Centurion Tubero: befälhavare för åttonde kohortens kavalleriavdelning

Centurion Galerius: åttonde kohortens högste centurion

Centurion Macro: legionärsveteran och prefekt Catos närmaste man

Tribun Helvius: guvernörens stabschef

Agricola: tribun i guvernörens stab

Phrygenus: läkare i åttonde kohorten

Trebonius: Catos tjänare

Prefekt Quadrillus: prefekt i en kavallerikohort

Julius Classicianus: prokurator som har skickats från Rom för att rapportera om läget i Britannien

Centurion Torcino: befälhavare för legionärskohorten som anslutits till Catos insatsstyrka

Prefekt Fulminus: prefekt i en infanterikohort

Navark Turpillius: befälhavare för en flottilj i Britannien

Legionär Gajus Bullo

Polyclitus

Romerska civila

Claudia Acte: prefekt Catos käresta och Neros landsförvisade före detta älskarinna

Petronella: Macros hustru

Lucius: Catos son

Titus Besodius: kapten på Minerva, en entreprenör med sinne för äventyr

Britanner

Boudica: icenernas drottning, stolt ledare för dem som lider under romarnas förtryck

Syphodubnus: icensk ädling och rådgivare till Boudica

Bardea och Merida: Boudicas döttrar

Tasciovanus: hövding i byn i Combretovium

Vellocatus: Tasciovanus son

Bladocus: Boudicas högste druid

Ganomenus: hövding i byn i Branodunum

Hardrin: hans sonson

Garamagnus: en stråtrövare

Varibagnus: befälhavare för Boudicas livvakt

Pernocatus: en jägare

I Rom

Kejsar Nero

Poppaea Sabina: Neros älskarinna

Burrus: befälhavare för praetoriangardet

Seneca: en senator med talets gåva

Britannien, 61 e.Kr.

Icenernas drottning blickade ut över slagfältet nedanför med en blandning av fasa och förtvivlan. På sluttningen höll tiotusentals av hennes krigare på att trängas tillbaka av romarna. I mitten hade legionärer bildat en kilformation som högg sig fram genom hjärtat av hennes tynande armé. Även på flankerna var det illa – där avancerade auxiliärsoldater som obevekligt tvingade rebellerna bakåt mot den enorma bågen av vagnar och kärror som ställts upp utmed kullens krön. Krigarnas familjer och andra civila som följt armén hade förväntat sig att få se guvernör Suetonius romerska armé utplånas fullständigt, men den tidigare övertygelsen om en nära förestående seger hade för länge sedan falnat och fått det triumferande jublet att bytas mot en växande oro och tystnad.

Fyra gånger hade rebellarmén stormat fram över vattendraget vid sluttningens fot och upp på motsatta sidan för att angripa den betydligt mindre romerska styrkan som stått samlad där med den täta skogen som skydd för flankerna. Varje anfall hade mötts av en skur med spjut, ballistpilar och andra projektiler innan närstrid utbrutit mellan arméerna. Efter en blodig näsbränna drog sig rebellerna tillbaka över vattnet för att samla sig inför nästa försök medan de döda kamraterna de fått lämna låg strödda över backen

framför den romerska linjen. Fienden hade fyllt luckorna i leden, hämtat tillbaka dugliga kastspjut från slagfältet och berett sig på att försvara sig på nytt. Fastän deras resurser stadigt sinat hade man endast lyckats bryta sig igenom romarnas linje en enda gång under dagen, och även då hade de snabbt tagit itu med problemet, format nya led och drivit Boudicas krigare på flykten.

Det fjärde anfallet hade nu slutat med katastrof. Rebellkrigarna hade varit modfällda när de vallats tillbaka till sina stridsgrupper av hövdingarna. Så många av deras fränder låg döda på den motsatta sluttningen, och så många skadade ropade på hjälp, att modet som tidigare fyllt dem hade ebbat ut. Den här gången hade romarna, som tycktes ana deras bristande kampvilja, följt efter dem nerför sluttningen, över vattendraget och upp på motsatta sidan.

Regnet som börjat falla några timmar tidigare hade blivit ett skyfall, och blixtar lyste regelbundet upp slagfältet och kämparna med ett silverfärgat sken. Drottning Boudica insåg på ett ögonblick den fasansfulla sanningen. Inte nog med att hennes armé var besegrad – den löpte risk att utplånas. Den högra flanken hade redan tryckts tillbaka mot trossens vagnar och kärror, och åskådarna på taken var i färd med att ta sig ner för att fly. Deras panikslagna rop hördes tydligt trots det öronbedövande stridslarmet.

Den romerska kilformationens spets var riktad mot mitten av rebellernas linje och närmade sig stadigt Boudica och hennes följeslagare, som i de flesta fall hade ställt sig på tvåhjuliga stridsvagnar för att få bättre utsikt över slagfältet. Hennes två döttrar, som hette Bardea och Merida, stod på en vagn i närheten och bevittnade den pågående katastrofen med lika stor bestörtning. En av Boudicas närmaste rådgivare, Syphodubnus, kom fram och grep tag i kanten på vagnssidan ovanför ena hjulet.

”Slaget är förlorat”, sa han högt nog för att hon skulle höra. ”Du måste bege dig härifrån medan det fortfarande finns tid att fly.”

Boudica tittade ner på honom med bister min. ”Jag kan inte ge mig av. Jag tänker inte överge mitt folk. Jag tänker inte svika dem.”

”Det finns ingenting kvar att svika här. Vi har förlorat. Men upproret fortsätter så länge du lever. Om du dör eller tillfångatas här i dag kommer alla förhoppningar om att köra iväg romarna från vårt territorium att dö med dig. Är det verkligen det du vill?”

Det var ett klumpigt försök till känslomässig utpressning, men det låg någonting i det han sa. Rebellerna hade redan bevisat att romarna kunde besegras. Deras Nionde legion hade huggits i bitar efter ett överfall, veteranerna i den romerska byn Camulodunum hade övermannats och städerna Londinium och Verulamium hade jämnats med marken efter att invånarna slaktats. Boudica och hennes anhängare hade föregått med ett exempel som ingjutit mod i öns alla stammar. Skulle det förkrossande nederlag de nu genomlevde ta gnistan ur dem? Skulle deras kampvilja förvittra? Rebellerna hade varit så nära målet att driva iväg de romerska inkräktarna från Britannien. Hon insåg att upprorsandan måste bestå. Och för att den skulle bestå måste ledarna som hade inspirerat så många tusen människor att resa vapen mot Rom överleva och fortsätta kampen.

”Boudica!” Hennes rådgivare skakade sidan på vagnen. ”Du måste ge dig av. Med en gång!”

Hon tog ett djupt andetag, samlade sig och nickade. ”Ja.”

Syphodubnus inväntade inga ytterligare instruktioner utan vände sig om och sprang till kaptenen för drottningens livvakt, en styrka som utgjordes av icenernas bästa krigare. Denne stod med sina mannar framför deras hästhållare och riddjur. Rådgivaren höjde armen mot vagnarna som blockerade vägen bakom Boudica och hennes följe. ”Få dem ur vägen!”

Kaptenen tvekade och kastade en blick mot sin drottning.

”Det är Boudicas order”, snäste Syphodubnus. ”Sätt igång!”

Kaptenen kupade handen bredvid munnen för att ropa ut ordern och skyndade sig sedan med sina mannar mot den närmaste vagnen, som redan hade övergetts av ägaren. En grupp krigare grep tag i oket, tog spjärn med fötterna och justerade de främre

hjulen innan deras kamrater tryckte på för att lossa vagnen ur leran.

Kaptenen hjälpte med alla krafter till att försöka rubba det tunga fordonet. ”Kom igen, grabbar. Vi måste få loss fanskapet!”

Vagnen rörde sig först inte, men började sedan sakta plöja genom den genomblöta marken och få upp farten. Livvakterna upprepade skyndsamt processen med nästa vagn medan Boudica stod och stirrade på romarna som närmade sig knappt femtio steg bort. Rebellerna höll på att tvingas tillbaka mot henne och skulle snart blandas med hennes följe. Hon vände sig mot sin körsven. ”Vänd på vagnen och kör mot öppningen!”

Körsvennen ropade till de två hästarna som stod på var sin sida om oket, och sedan började fordonet vända sig från striden och mödosamt rulla uppför sluttningen. De andra tvåhjuliga stridsvagnarna följde omedelbart efter, och den spridda formationen rörde sig mot den allt större öppningen som livvakterna lyckades skapa. När hennes vagn närmade sig öppningen beordrade Boudica körsvennen att stanna och vände sig om för att mana på de andra. En efter en mullrade vagnarna förbi i det piskande regnet innan de fortsatte ner på kullens andra sida.

Hennes rådgivare skyndade fram.

”Vad väntar ni på, min drottning? Åk härifrån! För Andrastes skull, ge er av!”

Boudica slets mellan en vilja att fly medan hon kunde och hederskänslan som uppmanade henne att stanna med armén och dela dess öde. Ett öde som nu var fullständigt uppenbart. Den högra flanken höll på att krossas mot raden med vagnar, och mannarna var så tätt sammanpressade att de inte kunde röra sig eller använda sina vapen. Auxiliärsoldaterna, vars kortsvärd var överlägsna i trånga utrymmen, gjorde processen kort med dem. Motståndarna klev över de stupade rebellerna för att komma åt de levande, som nu lät höra ömkliga tjut.

På närmare håll hade rebellerna längst bak i det vittrande ledet märkt att Boudicas befälsgrupp flyttat på sig, och när de flydde

genom öppningen bland vagnarna hördes en rad arga vrål från leden.

”Boudica flyr!”

”De sviker oss! Må gudarna vara oss nådiga!”

Orden skar i hennes hjärta som en kniv. De som stannade hade inga goda chanser att fly, och romarna skulle inte visa någon som helst nåd mot rebeller som fångades i skruvstädet mellan den romerska linjen och rebelltrossens täta gytter av vagnar och kärror. Så mycket romerskt blod hade spillts under upproret att hämndbegäret efter alla tidigare nederlag och massakrer på både soldater och civila var svårsläckt.

När nyheten kom om att Boudica övergav dem spred sig ett förtvivlat tjut genom rebellernas led och hon kände det i hela sin varelse. Det kändes som om den stora kampen, kampen som hade förenat stammar som varit bittra fiender innan romarna kommit, var över. Det hade funnits ett växande hopp och sedan visshet om att man skulle lyckas jaga tillbaka inkräktarna ut i havet så att Britanniens folk åter kunde bli fritt. Nu ekade minnena av skratten och glädjen som följt rebellarméns växande led då de marscherat från seger till seger tomt, och det första förödande nederlaget fyllde henne med sin beska smak.

Hon vände sig bort från den fruktansvärda synen och beordrade körsvennerna att fortsätta genom öppningen. De andra fordonen väntade längre ner på sluttningen, och när hon närmade sig kunde hon urskilja sina närmaste anhängares orörliga ansiktsuttryck i regnet som föll som spjut från de mörka molnen som kvävde landskapet. Civilisterna som hade följt armén strömmade över sluttningen på båda sidor och längre bort. De hade lämnat sina vagnar och sitt krigsbyte bakom sig och flydde nu för sina liv. De behövde ta sig så långt från slagfältet som möjligt och leta upp ställen där de kunde gömma sig från en fiende som skulle leta upp och dräpa precis alla de misstänkte hade det minsta med upproret att göra. Bland dem fanns en del krigare som hade lyckats klätt-

ra upp på trossens fordon och fly förödelsen på slagfältet. De som fortfarande befann sig på fel sida om vagnarna var dödsdömda.

Marken, som hade rivits upp redan dagen innan av alla vagnar och kärror som dragits upp till krönet, var hal av lera och regnet höll på att förvandla hela sluttningen till ett träsk. Ponnyerna fick kämpa för att dra sin last nerför kullen. De tvåhjuliga stridsvagnarna, som var så snabba och smidiga på stadig mark, hade blivit klumpiga dödvikter som kanade och krängde vanskligt. Och det var inte lättare för de beridna livvakterna som följde efter den långsamma processionen. De flesta hade suttit av och ledde nu med stor försiktighet sina hästar nerför sluttningen – de ville inte riskera ett fall som kunde slå ut både hästen och dess ryttare.

Boudica och hennes återstående följeslagare blickade oavbrutet tillbaka efter det första tecknet på att romarna hade kommit förbi vagnarna och tagit upp jakten på dem. Hon visste att de skulle använda alla resurser som stod till buds för att gripa henne. Den romerske guvernören ville utan tvekan slå henne i bojor och tvinga henne att marschera efter honom när han tågade genom Rom i triumf då det krossade upproret firades i kejsardömets huvudstad.

Hon hade för länge sedan bestämt sig för att aldrig låta det ske. Trots att rebellerna hade vunnit seger efter seger hade hon kommit överens med sina två döttrar om att ingen av dem skulle gripas levande. Om det blev nödvändigt – om upproret misslyckades och det fanns risk att de greps – skulle de hjälpa varandra att dö. De hade svurit att aldrig bli troféer för de fördömda romarna och deras kejsare Nero.

När de kom ner till sluttningens fot och marken planade ut blev det lättare att ta sig fram. Medan livvakterna bytte hästar vände sig deras kapten mot Boudica för att invänta order. Det här var ett kritiskt ögonblick. Borde de bege sig norrut, mödosamt ta sig förbi de glest spridda romerska forten och sluta upp med de nordliga stammarna som ännu inte hade kuvats? Flyktingarna kunde hoppas på fristad hos briganterna och drottning Cartimandua. Kunde Boudica få henne att ta till vapen och blåsa liv i upproret?

Hon funderade kort på saken, men avfärdade tanken. Det skulle bli nödvändigt att korsa territorier som fienden intagit, och det fanns ingen garanti för att planen skulle lyckas, bara goda förutsättningar för svek. Det var heller ingen mening i att bege sig söderut. Där hade romarna haft sitt maktcentrum innan upprorets utbrott och de skulle utan tvekan befästa sin makt över den delen av provinsen efter dagens kraftfulla seger.

Då återstod öns östra delar. Två eller högst tre dagsmarscher bort fanns ett enormt gytter av sumpmarker som sträckte sig mot havet och långt in i icenernas marker. Hon kände till området väl och var medeveten om hur enkelt det skulle vara att gömma sig själv och sina anhängare där samtidigt som motståndet mot inkräktarna fortsatte. Det fanns ingen bättre plats för att återhämta sig, omgruppera sig och bygga upp armén på nytt samtidigt som man fortsatte med snabba attacker mot romerska villor, fort och patruller som skickats ut efter rebellerna. De tunga romerska legionerna skulle sinkas svårt om de försökte ta sig ut i sumpmarkerna. Och minnet av det som hänt Varus och hans tre legioner då de klampat in i lika svår terräng var fortfarande färskt hos de romerska befälhavarna. De skulle tänka sig för innan de skickade sina bästa soldater i fällor som Boudica kunde ha gillrat för dem.

De hade redan lidit stora förluster och hade press på sig att återställa ordningen som rått.

Det fick bli österut, tänkte Boudica. Hon höjde handen och pekade i riktning mot stammens hemtrakter. ”Den vägen.”

Körsvennen snärtade med tömmarna och ropade till sina ponnyer, och sedan vaknade vagnen till liv med ett ryck. De andra följde efter en efter en, och livvakterna bildade en gles kolonn bakom dem för att försvara reträtten. Stridslarmet och de förtvivlade vrålen från rebellarmén ebbade sakta ut. Runt dem traskade de civila följarna, som oroligt tittade upp när de blev medvetna om de passerande vagnarna och ryttarna. Några blängde på Boudica utan att dölja sitt ursinne över katastrofen hon lett dem till. De flesta såg

på henne med en blandning av skräck och skam nu när omfattningen av nederlaget de hade fått lida under hennes ledning stod klart. Bara ett fåtal jublade dämpat och manade henne att fortsätta kampen. Dem besvarade Boudica med en nick och en hastig vink.

De hade kommit ungefär två mil* när en skog blev synlig som en mörk massa i fjärran. Boudica pekade ut en väg som ledde i trädens riktning, och kolonnen vek av mot den. En av ponnyerna som drog hennes döttrars vagn hade börjat halta, vilket sinkade den lilla gruppen. Snart hördes ett bestört tjut bakom dem. Boudica grep tag i vagnens sida med ena handen och höjde den andra för att skydda ögonen från regnet medan hon drog blicken över landskapet. Snart kunde hon se någonting röra sig på en låg ås på sidan. Ett led med ryttare hade kommit upp på krönet och började genast strömma nerför sluttningen i deras riktning. Hon vände sig mot döttrarna på vagnen bakom.

”Kom till mig. Nu!” beordrade hon, och de två skyndade sig fram och klättrade upp bredvid henne. Den yngsta, Merida, rörde sig stelt, och Boudica kände flickan darra när hon lade armen om henne. ”De kommer inte att ta oss. Kom ihåg vad vi kom överens om.”

Merida såg på henne med oändligt sorgset ansikte, och hennes förtvivlan tycktes understrykas ytterligare av de genomblöta hårlockarna som satt som klistrade mot hennes hjässa och tunikan över axlarna. Hon knackade på dolken som hängde vid hennes sida. ”Jag gör det. Om jag måste. Om jag inte kan, så …”

Boudica kramade henne. ”Om du inte kan så ska jag se till att det blir så snabbt och smärtfritt jag kan, mitt barn. Innan Bardea och jag följer dig.”

En vagn rullade in bredvid henne och Syphodubnus ropade ut en order till körsvennen. ”Kör in med dem i skogen! Med en gång!”

Vagnen rullade iväg samtidigt som Syphodubnus ropade ut order

* Den mil som avses här och i det följande är den romerska, det vill säga 1 478,5 meter. Övers. anm.

om att vända sig om för att ta itu med förföljarna. Livvakternas kapten hade redan börjat förbereda sina mannar. De var lika bra på att strida till fots som från sadeln med sina svärd. Den icenska stammens stridsstandar pryddes av en blå häst på vit bakgrund – och av goda skäl, för de tillhörde Britanniens bästa ryttare och var minst lika skickliga som eventuella beridna styrkor romarna kunde tänkas sätta in mot dem.

Boudica såg hur de cirka fyrahundra livvakterna närmade sig romarna i makligt tempo. Fienderna var upptagna med att jaga ifatt flyktingar från slagfältet, och de slaktade såväl krigare som gamla, kvinnor och barn utan vare sig nåd eller urskillning för att släcka sin blodtörst. Befälhavaren reagerade på faran för sent, och när trumpetens metalliska toner skar genom det brusande regnet för att kalla tillbaka soldaterna satte Boudicas livvakter av i kort galopp. De som flydde från romarna gjorde sitt bästa för att ta sig ur vägen, men flera trampades ändå ner av den egna sidans ryttare.

Fiendens kavalleri höll fortfarande på att samlas runt standaret när icenernas kapten gav order om stormanfall. Rebellryttarna brakade in i auxiliärernas kaotiska led och stack med sina lansar och utnyttjade hästarnas större tyngd för att tvinga undan romarna, och flera slogs ur sadeln. Andra genomborrades och säckade ihop eller svajade från sida till sida när de försökte ta sig bort från striden. Den romerske befälhavaren hade inte lyckats samla mer än femtio av sina mannar, och dessa omringades snabbt.

Ett bistert leende drog över Boudicas ansikte när hon såg fienderna malas sönder av hennes krigare. Det var en klen tröst efter dagens fruktansvärda katastrof, men det kändes bra att se de romerska kavalleristerna bestraffas för sin hänsynslösa arrogans. En liten grupp auxiliärer som hade samlats runt sitt standar försökte kämpa sig loss och bryta sig igenom de icenska ryttarna, men de höggs ner en efter en. Endast tre lyckades ta sig igenom icenernas led. Det dröjde dock bara ett ögonblick innan de hanns ifatt av ryttarna med utvilade hästar och dräptes.

Livvakternas kapten tillät sina mannar att hastigt göra slut på skadade romare och plundra stupade fiender innan han formerade gruppen och red tillbaka till vagnarna. Snart nådde kolonnen fram till skogsbrynet och började följa den vindlande vägen in mellan träden. Den hårda striden hade åtminstone tagit musten ur fienderna till den grad att de inte orkade förfölja rebellerna särskilt länge. Dessutom skulle det snart skymma, och då skulle det vara dåraktigt att famla omkring i den mörka skogen där de överlevande från Boudicas armé mycket väl kunde ha lagt sig i bakhåll.

Fastän deras folk hade lidit ett svårt nederlag var hennes livvakter upprymda över den lilla segern över auxiliärkavalleristerna, och några av dem svingade avskurna huvuden de hade tagit som troféer i enlighet med keltisk krigstradition. När Boudica hörde dem utväxla skrönor om sina bedrifter under den korta striden mot det romerska kavalleriet dök ett starkt minne från barndomen upp i hennes tankar. Hon hade sett samma upprymdhet många gånger bland icenska krigare efter lyckade anfall mot rivaliserande stammar. De hade hängt upp sina fienders huvuden utanför sina hyddor och skänkt gudarna offergåvor genom att kasta vapen och rustningar i floden innan de festat hela natten för att fira sin seger.

Den tiden var förbi. Ingen ärofull återkomst till icenernas huvudstad väntade krigarna i hennes livvakt. Romarna skulle utan tvekan bränna ner varenda icensk by de kunde hitta efter att först ha slaktat allt som levde i dem – till sista hunden eller geten. Det var så de gjorde när de ville statuera ett exempel och visa hur det gick för dem som vågade trotsa Rom. Boudica och de överlevande från hennes armé skulle liksom alla som var kvar i de icenska byarna bli tvungna att överge sina hem och gömma sig i sumpmarkerna. Där skulle de föra en farlig tillvaro full av vedermödor, men om de skulle överleva och hålla upproret vid liv fanns det inga andra alternativ. Det skulle dröja många år innan de åter kunde uppbåda en armé som var tillräckligt kraftfull för att möta legionerna i strid.

Livvakternas kapten red fram tills han befann sig jämsides med

Boudicas vagn. Han höll det romerska kavalleriets erövrade standar i handen och flinade när han höjde det.

”Min drottning! Var så god.”

Boudica betraktade standaret i ett ögonblick. Hon hade sett sådana många gånger när hon närvarat vid ceremonier i Londinium och även dessförinnan, då hon hade kämpat vid romarnas sida under tiden då en skör allians rått mellan dem och icenerna.

Det var innan romarnas illdåd mot stammen fått upprorets eldar att tändas. Hon kände ett välbekant ursinne flöda i ådrorna när hon mindes hur hennes döttrar hade våldtagits och hon själv hade pryglats av den romerske prokuratorn. Det var först efter att hon hade tagit ett djupt andetag som hon kände sig tillräckligt behärskad för att ge kaptenen sina order.

”Kör ner det i marken vid skogsbrynet där romarna lätt kan hitta det. Säg åt dina mannar att lägga en del av fiendeskallarna de har tagit under standaret. Jag vill visa romarna att även om slaget för vår del är förlorat så är upproret långt ifrån över, och det här är vad som väntar dem när de följer efter oss. Vi kommer bekämpa dem från varenda skog och varenda våtmark i skydd av mörkret. Varenda soldat de skickar efter oss kommer få leva i skräck för fällor och överfall. Vi kommer slå till från skuggorna och långsamt nöta ut dem. Det svär jag inför Andraste. Vi är icener, de största krigarna på denna ö, och vi kommer hämnas våra stupade fränder. Vi kommer inte tillåta oss själva någon ro så länge en enda av oss fortfarande andas och kan fortsätta kampen!”

Hon kände något som rörde sig vid hennes axel, och när hon vände sig om såg hon sin yngsta dotter sjunka ihop i vagnen med ett stön. Boudica hukade sig bredvid henne.

”Merida! Vad hände?”

”Mitt ben.” Den unga kvinnan drog upp manteln och visade en blodig reva i knäbyxornas tyg och ett gapande sår under. En kall fasa grep tag i Boudicas hjärta. ”Hur …?”

”Det var mitt eget fel.” Merida log trött. ”Jag hade beordrat vår

9789180505550

hämnden

simon scarrow

BRITANNIEN: REBELLERNAS TERRITORIUM 61 E. KR.

I CE N E R

TRINOVANTER

LYNGOMARA 61 E. KR.

BEFÄLSORDNING

PersongaLLeri