världens dramatiska historia
Industriella revolutionen
Dick Harrison
HISTORISKA MEDIA
Samtliga bilder i inlagan är hämtade från
Wikimedia Commons.
Historiska Media
Bantorget 3 222 29 Lund
historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Dick Harrison 2025
Sättning: Typ & Design
Omslag: Lönegård & Co
Omslagsbilder: Coalbrookdale by Night av Philippe-Jacques Loutherbourg d.y., 1801, Science Museum, London, Wikimedia Commons
Spinning Jenny, Encyclopædia Britannica
Tryck: Latgales Druka, Lettland 2025
Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
ISBN: 978-91-8050-602-1
Innehåll
Revolution
År 1838 målade den brittiske konstnären Joseph Mallord William Turner en av Storbritanniens mest älskade tavlor, framröstad som nationens mest populära målning i en BBC-tävling 2005. Den fick det långa namnet ”Krigsskeppet Temeraire bogseras till sin sista ankarplats för att huggas upp, 1838” (The Fighting Temeraire tugged to her last berth to be broken up, 1838).
Det är en scen som omedelbart fastnar på näthinnan och i minnet. Så var det redan när den första gången ställdes ut på Royal Academy år 1839, och så är det idag. Ingen som betraktat tavlan i National Gallery i London glömmer den.
”Krigsskeppet Temeraire bogseras till sin sista ankarplats för att huggas upp, 1838” av Joseph Mallord William Turner (1838), idag på National Gallery i London.
Redan vid en första betraktelse inser vi att det är något som inte stämmer. Objektet för tavlan, det gamla linjeskeppet HMS Temeraire, skymtar blott i bakgrunden. Det är inte ens placerat i mitten utan långt till vänster. Skeppet har dessutom fått en färgsättning som gör det svårt att fokusera på: det glider fram över duken i spöklika nyanser mot en dimmig fond, som en silverrelief mot himlen, mer fantasi och dröm än verklighet.
HMS Temeraire är – trots att skeppets namn formellt sett definierar den konstnärliga upplevelsen – endast
en passiv skugga av den mindre och nedsvärtade, men betydligt kraftfullare, bogserbåten, vars långa skorsten med framvällande rök har tagit kommando över målningens tid och rum.
Det är en lika majestätisk som sorglig scen, och känslointrycket förstärks av att Turner avbildar ett vindstilla landskap i skymningen. Solen sjunker mot horisonten ovanför flodmynningen, och dess flammande färg avspeglas i Themsens vatten. Symboliken är närmast övertydlig: här avslutas en epok i brittisk historia. HMS Temeraire, byggt 1798 och ett av de skepp som bidragit till segern i Napoleonkrigen och som varit med vid Trafalgar, har tjänat ut. Den nya tidens fartyg, till exempel den smutsiga lilla hjulångaren på tavlan, har mutat in framtiden. För det gamla linjeskeppet återstår endast döden: det är på väg mot sin sista kajplats i Rotherhithe i sydvästra London för att huggas upp, något som också skedde år 1838.
Det har spekulerats i att Turner identifierade sig med det dödsdömda linjeskeppet, att han uppfattade sig som en del av det England som inte längre fanns, eller som var dömt att dränkas i svallvågorna av den förändring som den ångdrivna bogserbåten är ett tidstypiskt exempel på: den industriella revolutionen. Det finns ingen kärlek eller sympati i skildringen av hjulångaren, tvärtom. Turner erkänner dess styrka, men han tycker inte om den. På hans duk befinner vi oss
ljusår från senare konstnärers nyfikna och positivt värdeladdade utforskning av industrivärlden, allt från Claude Monets målningar av ånglokomotiv på La Gare Saint-Lazare till de radikalt modernitetsbejakande italienska futuristernas verk på 1910-talet. När Monet år 1877 skapade sina stationsmästerverk formligen vältrade han sig i samspelet mellan ljus, ånga, maskiner, rök, buller och rörelse på ett sätt som fick Émile Zola att beundrande hylla scen- och motivval (”dagens måleri: moderna scener, härligt …”). Här ryms ingen sentimentalitet, inget vemod, ty den stora revolutionen var sedan länge överstånden. Turner står ännu med ena benet i Merry Old England, men på Monets tid har industrisamhället triumferat, och för att undslippa det måste man vända tätorten ryggen och – vilket Monet förvisso gjorde – dra sig tillbaka till landsortens näckrosdammar, blomsterprakt och höstackar.
Både Turner och Monet var mästerliga tidsvittnen, och vi kan bara vara tacksamma över att de båda valde att låta upplevelser och känslor som frambragts av den industriella revolutionen färga av sig på deras konst. Den omvälvning som svepte fram över västvärlden –först över Storbritannien, sedan över den europeiska kontinenten och USA – var en av de största förändringar som människan har frambesvurit och upplevt, och ingen som vill förstå varför världen ser ut som den gör kommer runt den.
”Stationen Saint-Lazare” av Claude Monet (1877), idag på Musée d’Orsay i Paris.
Samhällsomvandlingens betydelse framgår redan av själva termen. Ordet revolution är ytterst grundat på det latinska verbet revoltere, som kan översättas med ”att gå ett varv runt”. Etymologiskt kan det härledas till medeltidens franska, där varianten revolucion är känd från 1200-talet, och till engelskans revolution under 1300-talets andra hälft. På den tiden användes begreppet just på det bokstavliga sätt som impliceras av ordalydelsen, till exempel om hur en himlakropp roterar.
I vårt språkbruk syftar det dock inte bara på rotation i allmänhet utan på en förändring av våra regimer eller samhällsstrukturer, och inte bara vilken omvälvning som helst utan en mycket snabb. En revolution är mycket mer än en enkel kupp. Det är en fullständig omdaning av ett politiskt eller socio-ekonomiskt system. Huruvida revolutionen sker med fredliga eller våldsamma medel är oväsentligt i sammanhanget. Det är hastigheten och omfattningen som är avgörande för bedömningen och definitionen. På detta sätt har termen brukats sedan andra hälften av 1400-talet, och på 1600- och 1700-talen var den nya betydelsen så inarbetad att den hade införlivats med allmän statsvetenskaplig vokabulär. Ett känt exempel är den politiska och militära omstörtningen i England 1688, som kallades the Glorious Revolution (”Ärorika revolutionen”).
När revolutionsbegreppet brukas i våra historieböcker, inte minst i skolornas läromedel, hamnar nästan alltid två revolutioner i fokus, vilka båda ägde rum under 1700-talets andra hälft: den franska revolutionen och den industriella revolutionen. Tillsammans har dessa omvälvningar kommit att utgöra den stora vattendelaren mellan nu och då, mellan det förmoderna och förindustriella Europa och den nya tid som vi ännu lever i. Med de franska och industriella revolutionerna, har forskarna menat, tog människan steget ut ur den tidigmoderna eran och in i den hastiga ut-
vecklingsprocess som vi ännu är mitt uppe i. Före fabrikernas och giljotinernas tidevarv hade det statiska och det oföränderliga varit norm; människans liv och samhällets strukturer hade präglats av ständig repetition. Från och med nu var det tvärtom. Förändring blev normen. Uppfinningar stannade inte på skrivbordet eller i experimentverkstaden utan omsattes i innovation och transformation. Hjulen började, bokstavligt talat, snurra allt fortare.
För att få perspektiv på den industriella revolutionens betydelse räcker det med att jämföra med hur liknande revolutionsbegrepp har brukats inom human- och samhällsvetenskaperna om andra epoker.
Den enda stora sociala och ekonomiska förändring som av hävd har tillmätts lika stor, eller större, vikt är den ”neolitiska revolutionen”, en term som myntades av den marxistiskt influerade australiske arkeologen
V. Gordon Childe. Begreppet syftar på den process varigenom stenålderns jägare och samlare i övergången till yngre stenålder (neolitikum) övergav ett nomadiskt levnadssätt för att bli bofasta och bruka jorden. I och med det fick våra förfäder och förmödrar oändligt mycket större möjligheter att försörja växande familjer och skapa bestående kulturer med byar och städer. Civilisationen uppstod.
En intressant aspekt i sammanhanget är att den neolitiska revolutionen, alldeles som den industriella, inte
förefaller ha varit önskad av majoriteten av de inblandade. Lika svårt som det var att tvinga in landsbygdsproletärer i Lancashires fabriker tycks det ha varit att få folk att börja så och skörda regelbundet på Främre Orientens åkrar. Inget ger vid handen att det var ett frivilligt val. Ett känt exempel på upplevelsen av det arbetstvång som mången invånare i forntidens högkulturer ideligen beklagade sig över är Första Mosebokens skildring av övergången från den paradisiska tillvaron i Edens lustgård till arbetshelvetet efter syndafallet. Människan inträdde i en mångtusenårig fas av idel hårt och tungt slit från morgon till kväll, ända tills industriella revolutionens långsiktiga socio-ekonomiska följdverkningar äntligen gav oss välstånd och fritid på 1900-talet. Bondens arbetssituation var värre och hårdare än föregångarnas, liksom de första fabriksarbetarnas verklighet var föga eftersträvansvärd, sett ur flertalet 1700-talseuropéers perspektiv. I båda fallen har vi dock skäl att vara tacksamma över att revolutionerna ägde rum. Omvandlingarna har visat sig vara dramatiskt positiva för mänskligheten. Det absoluta flertalet nutidsmänniskor hade inte existerat om jägar- och samlarsamhället hade fått leva kvar, och om det inte varit för industriella revolutionen hade vi fortfarande levt i armod, med betydligt kortare medellivslängd.
Sett mot denna bakgrund kan det tyckas besynnerligt att det har förekommit en stor debatt inom
forskarvärlden rörande om industriella revolutionen överhuvudtaget var en revolution. Hur stora och radikala var förändringarna? Går det verkligen att tala om en så snabb utveckling att det är befogat att bruka revolutionstermen?
Absolut, menade man på 1800-talet. Arnold Toynbee, den brittiske historiker som myntade begreppet ”industriella revolutionen”, kontrasterade gärna den fridfulla, statiska och icke-föränderliga värld som präglade England före mitten av 1700-talet med det England som kännetecknades av brutala förändringsprocesser därefter. Ångmaskinen och den mekaniska vävstolen slog, menade Toynbee, det gamla samhället i spillror. Problemet är att Toynbee och hans meningsfränder överdrev kraftigt när de dömde ut det gamla bondesamhället som stillastående. Vi vet idag att hela Västeuropa, i synnerhet folktäta och ekonomiskt dynamiska regioner i England och Nederländerna, genomgick stora och för framtida ekonomi vägröjande förändringar under 1600-talet och tidigt 1700-tal, inte minst vad beträffar jordbruket. Sett ur den synvinkeln reduceras mekaniseringens och fabrikernas betydelse för den samlade utvecklingen. Industrialiseringen inom den brittiska textilnäringen på 1760- och 1770-talen framstår snarare som ett led i en längre utvecklingskedja.
Icke desto mindre har det funnits gott om talesmän för omvandlingens revolutionära drag under
