9789180506083 by Smakprov Media AB

Vinterkyla

landet

De red snabbt.

Ett utsträckt band med hästar på handelsvägen i skuggan av gulbruna sandstensberg. Hundra mongoler rustade för att färdas utan att behöva stanna, med tvåhundra reservhästar. I mitten av gruppen red Orm i sin vita mamluktunika, bredvid Isabella och pojken Krain.

Orm såg att Isabella kämpade för att hålla sig kvar på hästryggen och även han fick anstränga sig. En sadelutmattning som gjorde att kroppen ville ge upp. Omkring dem red mongolerna oberört.

”Vi passerar Nasaret”, flämtade han över mullret från hästhovarna. ”På andra sidan höjderna där. En liten by som klättrar på sluttningarna.”

Isabella tycktes nicka. Krain reagerade inte alls och Orm insåg att namnet Nasaret inte hade någon betydelse för pojken. Hans första möte med det kristna hade varit i Jerusalem någon vecka tidigare.

Blott några timmar tidigare hade de varit på väg mot ett väntande skepp i Haifa, för att lämna Heliga landet, eskorterade av trettio eunucker från Kairo. De hade färdats genom sultanatets inre, en plats där fred skulle härska.

Mongolerna hade dykt upp från ingenstans och attackerat med stor våldsamhet, och eunuckerna de lärt känna under veckorna de färdats tillsammans hade huggits ned. Också

Orm, Isabella och Krain hade så när mist livet. Ett pilskott hade räddat dem.

Orm hade siktat på mongolernas befälhavare och träffat mannen. Därför hade de fått leva. Det var obegripligt, men det var mycket han inte förstod. Om de kunde hålla jämna steg med mongolerna skulle de få fortsätta leva.

”Tänk inte på att ni är trötta”, sade han till Isabella och Krain. ”Eller vart vi är på väg. Bara fortsätt. Till slut måste de stanna.”

Mongolgruppen red nedför en flack sluttning i soldiset, rundade en krök och dundrade vidare genom en dalgång. Några enkla hus av soltorkad lera skymtade på avstånd, mellan vägen och en nästan torrlagd bäckfåra. Orm såg människor stelna till och fly utom synhåll.

De passerade husen utan att se vare sig människor eller djur.

Handelsvägen fortsatte längs bäckfåran. Männen i täten ropade och pekade, det fick Orm att sträcka på sig i sadeln. Framför dem såg han bäcken breddas till en liten insjö med vajande vass.

Det tycktes som om de skulle stanna. Han vågade inte säga något, rädd att väcka falska förhoppningar. Den lilla sjön kom allt närmare och mongolerna red fortfarande lika hårt. Plötsligt höjde ledaren, mannen som hette Barlas, handen. Hela gruppen saktade in och svängde ned mot sjön.

Isabella rätade på sig, yrvaket blinkande.

”Vad händer?”

Rösten var sprucken och avlägsen. De red nedför en liten slänt.

”Hästarna ska dricka”, sade Orm. ”Kanske ska vi byta riddjur också.”

Det var gissningar. Han visste ingenting om vad som

väntade och Isabella svarade inte. Det fanns en tomhet i hennes blick.

”Vi har överlevt värre saker än så här”, sade han.

Hon såg bort.

”Jag trodde jag var på väg till Famagusta. Till min syster. Inte hit. Inte så här. Jag skulle lämna Heliga landet och komma till en trygg plats.”

”Det blev inte som vi tänkt”, sade han. ”Det blir det nästan aldrig. Det blev så här i stället.”

Omkring dem satt mongolerna av. Orm gled ur sadeln, landade på stela ben och hjälpte Isabella ned på marken. Han vände sig mot Krain.

”Behöver du hjälp?”

”Nej.” Krain hoppade ned på marken och landade mjukt.

Kanske var det pojken som klarade ritten bäst.

Orm sökte med blicken efter mannen som hette Barlas. Mongolen skymtade i vimlet, men tycktes ignorera dem, liksom de flesta i truppen. Men det fanns några som stirrade.

Jag skulle också ha stirrat, tänkte Orm. Om rollerna varit omvända.

Han såg mongoler som hade kroppsdelar omlindade med blodiga bandage. Flera av dem talade med Barlas samtidigt som de gestikulerade och pekade mot Orm. Han anade vad som sades. Tre mongoler hade dött under attacken och deras kroppar hade lämnats nästan nakna på en höjd. Mongoliska krigares begravning. De skulle snart vara återförenade med naturen.

Tre män dog, tänkte Orm. Ändå lät Barlas oss leva.

Stora grupper med mongolhästar leddes ned till vattnet för att dricka. Orm tog tyglarna ur Isabellas och Krains händer.

”Sätt er och vila. Jag ser till våra hästar.”

Han ledde hästarna till vattnet och ut bland vassen. Hästarna

drack på hästars yviga vis, som om de tuggade i sig vattnet.

Han böjde sig ned och doppade ansiktet. Kylan fick honom att vakna till. När han rätade på sig rann vattnet från skägget och ned över bröstet.

Isabella låg platt på rygg på marken. Krain hade krupit upp tätt intill henne och hon höll om honom. Det sög till i bröstet.

Jag älskar er, tänkte han och kramade vattnet ur skägget.

Barlas kom gående mot honom. Han släppte hästarnas tyglar och gick upp på land. Barlas stannade.

”Mina män kräver att jag dödar er.”

Orms blick drogs till Isabella och Krain. Isabella skuggade ögonen med en hand och betraktade honom. Han vände sig tillbaka mot den mongoliske befälhavaren.

”Kommer du att göra som de säger, Barlas?”

Orm hade fått behålla sitt svärd och sin kniv. Han kunde döda mannen som låtit dem leva, döda så många han förmådde av mongolerna som skulle komma rusande.

”Aldrig.” Barlas gjorde en grimas. ”Jag bestämmer. De ska lyda.”

Mannen gick därifrån.

Orm hade mött den sortens tjurskalliga beslutsamhet förut och den gjorde något med honom. Något han tyckte om.

Ritten fortsatte i lugnare takt. De följde en stenlagd väg mot nordöst och Orm insåg att han kände igen stenläggningen.

”Romarna byggde den här vägen”, sade han.

Isabella svarade inte. Krain vred sig mot honom, med sina små händer om tyglarna.

”Vilka är romarna?”

Orm mindes vad han en gång fått berättat för sig av emir Ganbat, på vägen söderut längs Heliga landets kust.

”Romarna härskade över världen när Jesus föddes”, sade han.

”Jesus på korset?”

Han nickade.

”Romarna byggde vägar åt sina arméer”, sade han. ”Vägar som knöt ihop hela deras rike. De ville snabbt kunna flytta trupper för att slå ned ett uppror. Men vägarna kunde användas av alla. Oss också, mer än tusen år senare.”

Tanken svindlade.

”Hur mycket bestämde romarna?” frågade Krain. ”Mer än Kitbugha?”

”Mycket mer.” Orm log. ”Allt som sultan Kitbugha bestämmer över är bara ett litet hörn av deras rike.”

Krain nickade och Orm förstod att han skulle kunna berätta mer om romarna. Men det var slitsamt att överrösta vinden och klappret från hästhovarna.

Han försjönk i tystnad.

De stannade igen.

Den här gången vid ett vadställe över en flod som kunde vara Jordanfloden. Orm visste inte säkert. Han hade aldrig varit där. Hästarna drack. En av mongolerna gick runt och delade ut något.

”Det ser ut som om de äter”, sade Isabella.

”Är du hungrig?”

”Nej”, sade hon långsamt. ”Men jag borde vara det.”

”Han kommer.” Krain pekade.

Barlas närmade sig. Orm tog några steg mot mannen, in framför Isabella och Krain. Barlas stannade och räckte fram en handfull med tunna skivor av torkat kött.

”Här.”

”Tack.” Orm tog emot köttet och gav det till Isabella.

Barlas stod kvar.

”Vi skulle rida snabbare utan skadade bland oss.”

”Jag förstår”, sade Orm.

Det var uppenbart vad Barlas egentligen sade. Mongolerna såg att Isabella kämpade för att orka. De ville att hon skulle bli lämnad.

”Dessutom”, fortsatte Barlas. ”De har inte ändrat sig.”

Orm förstod att det var därför mongolen sökt upp honom.

Männen i truppen ville fortfarande döda dem och han behövde göra något för att visa sitt värde. Han visste bara inte vad.

”Hur länge stannar vi här?” frågade han.

Barlas kastade en blick mot himlen. Solen närmade sig horisonten.

”Inte länge.”

Den mongoliske befälhavaren gick därifrån.

”Vad handlade det om?” Isabella tuggade på en skiva av det mörka, torra köttet. Hon var hålögd och utmattad, och Orm ville inte skrämma henne. Samtidigt måste hon få veta vad som pågick.

”Trupperna tycker att vi ska dö”, sade han.

Hon nickade och fortsatte att tugga.

”Finns det något vi kan göra för att de ska ändra sig?” sade hon. ”Jag vill verkligen leva, Orm. Det var så nära att vi kom till Haifa tillsammans. Det kan inte sluta så här.”

Han ville också leva. Mer än någonsin, insåg han. Tillsammans med dem.

”Jag kommer på något.”

Mongolerna satt upp.

Orm, Isabella och Krain tvingade upp sina stela kroppar i sadeln och hela truppen red vidare mot en blodröd solnedgång.

Tre mongoliska ryttare inväntade dem. Hela truppen vek av från vägen och fortsatte uppför en flack sluttning, till en avskild plats i närheten av en porlande bäck.

De tre var spejare, tänkte Orm. De red i förväg och valde ut en lägerplats för natten.

Mongolerna satt av, lossade sadlar och betsel. Hästarna leddes till det lilla ätbara som fanns. Inga eldar tändes. Mörkret föll snabbt och kvällen var kall.

Åter samlades delar av truppen omkring Barlas och gestikulerade. Isabella tog fram filtar ur deras packning.

”Vänta här”, sade Orm.

Det tog emot att lämna Isabella och Krain ens en liten stund, men han ville inte stå vid sidan om mongolernas samtal och se på. Rösterna tystnade när han närmade sig, men blickarna vek inte undan. Han gick in i en mur av fientlighet.

Barlas vände sig mot honom. Orm fortsatte hela vägen fram till mannen och det kändes som om han vandrade längs kanten av ett bråddjup. Något fick honom att sjunka ned på knä på den steniga marken framför Barlas. Omkring honom höjdes ögonbryn.

När han började tala var det tyst.

”Jag var en gång tempelherre”, sade Orm. ”Mamluk blev jag för att överleva. Barlas, jag vet att din härskare har bett Tempelherreorden om hjälp i kampen mot sultanatet och jag kan också hjälpa till. Jag vet hur mamlukerna strider.”

Är det här ytterligare ett förräderi, tänkte han. Som när jag förrådde Tempelherreorden?

Barlas ansikte var orörligt. Mannen kunde ha varit en mer behärskad broder Richard, insåg Orm, broder Richard som han älskat.

”Jag vet att du vet hur mamlukerna strider”, sade Barlas. ”Jag lät dig leva för att du ska tjäna mig. Men männen är inte längre vredgade för att du får rida med oss. De är arga för att du är den ende som får lägra kvinnan.”

Det dröjde ett ögonblick innan Orm förstod vad Barlas

menade, sedan var han på väg att protestera. Han lägrade inte Isabella. Men det var meningslöst att försöka förklara. Och det fanns något i truppens orörliga ansikten, något han behövde förstå. Något som gällde alla krigare, men som kanske var förstärkt hos just mongoler, slättens erövrare. Mongoler var ett enkelt folk som segrat sig fram genom världen genom att vara hårdare än alla andra. De föraktade svaghet och han kunde inte tala dem till rätta. De skulle aldrig förstå.

Orm reste sig upp. Han var längre än Barlas, längre än samtliga män omkring honom.

”Jag dödar alla som kommer i närheten av min kvinna”, sade han.

Barlas översatte hans ord till det främmande språket och han tvingades vänta. Han försökte inte se arg ut. Oberörd, som om deras liv inte betydde något för honom. Inte hans eget heller.

”De är många”, sade Barlas.

Han ryckte på axlarna.

”De behöver döda mig för att komma åt henne.”

Barlas nickade.

Orm gick därifrån samma väg han kommit. Mongolerna stirrade, men ingen hejdade eller utmanade honom. Bakom sig hörde han Barlas tala till gruppen på språket han inte förstod.

Isabella kom honom till mötes, hålögd och synbart utmattad. Krain låg på marken, inlindad i filtar men fortfarande vaken.

”Vad hände?” frågade Isabella.

Orm blev tvungen att tänka efter innan han svarade, men det fanns inget enkelt sätt att säga det på.

”De är arga för att jag får lägra dig.”

Han kunde se hur insikten landade. Hon svalde och vände bort blicken. Han fortsatte:

”Jag sade att jag dödar alla som kommer i närheten av dig.”

”Alla?”

Hon såg på honom. Truppen bestod av nära hundra män.

”Så många jag kan.”

De måste döda honom för att komma åt Isabella. Det var innebörden. Hennes liv hade blivit viktigare än hans eget.

”Tror du det hjälpte?”

”Kanske. Befälhavaren är på min sida.”

”Barlas?”

Han nickade.

”Jag träffade honom i halsen med en pil. Därför lät han mig leva.”

Hon rynkade pannan.

”En märklig man.”

”Mycket. Kom.” Han drog henne med sig mot Krain. ”Vi behöver vila.”

De kröp ihop tätt tillsammans under filtarna. Han med Isabella framför sig och hon med armarna om Krain. Marken var kall och hans tänder skallrade.

”Skeppet som väntar på oss i Haifa”, viskade hon. ”Vad händer med det?”

”Till slut kommer det att ge sig av.”

De hade inte fått något mer att äta. Magen var platt och tom. Och följande dag skulle de rida lika hårt, allt längre bort från allt de kände till.

Men vi har varandra, tänkte han.

Kapitel 2

Heliga landet

Isabella visste inte vad som fick henne att vakna. Men plötsligt var hon klarvaken.

Det var natt. Ljudet av hästar som rörde sig en bit därifrån.

Krain sov i hennes armar och Orm andades lugnt vid hennes öra. Luften var kall och hennes mage tom, men hon frös inte.

Ändå hade hon vaknat.

En rörelse i hennes synfält. Skuggorna av tre män, mindre än tio steg bort. Natthimlens stjärnor blänkte i deras ögon.

Hon kisade under halvslutna ögonlock och såg att de närmade sig långsamt, men med en tydlig beslutsamhet.

Hon hade sett samma beslutsamhet när en man som hette

Metcalf sökt upp henne mitt i natten tillsammans med fyra andra män. Hon visste vad de ville.

Orm låg med ena armen om henne. Hon grep tag i den och gjorde sig beredd att väcka honom, väcka alla i hela lägret, även om hon inte visste om det skulle rädda henne.

Ytterligare en rörelse fick henne att hejda sig. En skugga närmade sig de tre männen från sidan, skuggan av en ensam man.

De tre fortsatte.

Ett framväst ord hördes. Ett ord Isabella inte förstod, men ordet bar så mycket kraft att hon stelnade till. De tre blev stående. I nästa stund skyndade de därifrån likt skrämda harar.

Den ensamme mannen vände sig mot henne. Hon såg att det var truppens ledare, mannen som kallades Barlas. Han

betraktade henne helt kort, sedan vände han sig om och gick därifrån lika tyst som han kommit.

Tack, tänkte hon med en skälvning.

Natten var åter stilla. Det var som om de tre männen aldrig dykt upp, som om Barlas inte behövt rädda dem, som om …

Men hennes hjärta fortsatte att banka hårt. Det var uppenbart att hon skapade en obalans i truppen. En ensam kvinna bland män som var vana vid att kunna våldföra sig på kvinnor. Om hon försvann skulle det inte finnas någon spänning i gruppen. Orm

och Krain skulle kunna rida med Barlas till det fjärran Tabriz utan att behöva oroa sig för henne. Allt skulle bli bra.

Det var en bedrägligt frestande lösning.

Hon var den som uthärdade den hårda ritten sämst, på alla sätt var hon truppens svaga punkt. Men hon låg mellan Orm och Krain och hon kunde inte röra sig utan att väcka dem.

Om hon försökte ta sitt eget liv skulle de hejda henne.

Hon var fångad av dem, berövad rätten att fatta egna beslut.

Isabella vaknade med solen.

Skarpa strålar av ljus över bergstopparna i öster. Hon låg stilla och väntade på att Orm och Krain skulle röra sig. Solen fick värmen att återvända. En bit därifrån kom truppens mongoler på fötter och sträckte på sig, samtliga kastade blickar i hennes riktning. Hon låtsades inte om dem. Barlas gick redan genom lägret.

Orm drog ett djupare andetag bakom henne.

”Sovit gott?”

Hans morgonsträva röst vid hennes öra.

”Så gott det går.”

Hon ville inte berätta vad som hänt under natten, inte störa hans lugn. Om hon inte vaknat till skulle hon inte ha vetat om det. Det fick vara hennes och Barlas hemlighet.

”Det är dags”, sade Orm.

Barlas var på väg mot dem med något i händerna.

”Det ser ut som frukost.” Orm sträckte sig över henne och ruskade om Krain. ”Unge man, dags att vakna.”

Orm reste sig och gick Barlas till mötes. En vindpust av kylig luft mot hennes rygg. Hon reste sig i skydd av Orm, med blicken riktad mot marken och noga med att inte blotta naken hud.

Barlas räckte över mer av det torkade köttet till Orm och sade någonting. Hon uppfattade orden utan att egentligen vilja det.

”Du är beredd att dö tillsammans med kvinnan och hennes barn?”

Hon såg att Orm nickade.

”Ja.”

”Ett barn som inte är ditt.”

Hon undrade hur Barlas kunde veta det.

”Ja.” Samma tonfall. ”Om det krävs.”

”Vad vinner du på det?”

”Min frälsning.”

Tystnad.

”Förklara.”

”Jag gör det jag anser är rätt. Deras liv är viktigare än mitt och jag …”

Barlas avbröt honom.

”Skulle kvinnan dö för dig?”

Isabella höll andan och Orms svar dröjde.

”Hon skulle dö för sin son. Det räcker.”

”Det finns kvinnor i Tabriz. Yngre kvinnor. Du kan bli far hur många gånger som helst, om du så önskar. Jag kan ordna allt.”

Hon trodde sig känna Orm, ändå lyssnade hon på hans svar med en klump i magen.

”Jag vill inte ha många kvinnor”, sade han långsamt. ”Det har jag aldrig velat. Jag vill ha Isabella.”

Tårar vällde upp i hennes ögon. Han ljög för att rädda dem och det var nästan outhärdligt vackert. Som på avstånd uppfattade hon att Orm fortsatte:

”Har du ingen kvinna? Har du aldrig känt så?”

Ett mörkare stråk passerade över Barlas ansikte.

”Överge dem.” Rösten lät ansträngd och det måste finnas en anledning till att han inte svarade på frågan. ”När vi kommer till Tabriz kan jag ordna alla kvinnor du önskar.”

”Prövar du mig?”

Barlas fortsatte:

”Du ska slippa oroa dig. Kvinnan är inte din, inte barnet heller. Vi skulle komma fram till Tabriz snabbare utan dem.”

Hon drog efter andan. Uppenbarligen hade Barlas förstått att Krain inte var Orms son. Och Orm hade övergett Tempelherreorden för att leva. Av samma anledning hade han lämnat mamlukerna. Han kunde överge dem också. Krain och hon var ett hinder. Utan dem skulle han kunna rida vart han ville. Och hon bestämde inte över honom.

Orm, tänkte hon. Jag vill att du ska vara fri.

”Om jag lämnade dem skulle jag inte komma fram till Tabriz”, sade han. ”Det vore ett svek. Jag skulle inte kunna leva med mig själv. Förstår du?”

Hon såg att Barlas panna rynkades. Orm fortsatte:

”Det handlar om heder.”

”Heder förstår jag.” Barlas nickade. ”Heder är bra. Men kom ihåg att din enda följeslagare genom livet är din egen skugga.”

Barlas började vända sig bort. Orm hejdade honom.

”Litar du inte på någon?”

Barlas ryckte lätt på axlarna.

”Ingen har gett mig anledning. Ät nu. Vi rider snart.”

Kan det verkligen vara sant? tänkte Isabella. Ingen enda människa, någonsin?

För henne var det ofattbart.

Eller också var det ett hårdfört mongoliskt sätt att ta sig an livet.

Ritten fortsatte genom ett bergsmassiv.

Den romerska vägen var fortfarande i lika gott skick på den smala vägbanken mellan bergsryggarna och deras fart lika hög. En malande förflyttning som sög orken ur Isabella. De förde inga samtal och såg knappt på varandra, var och en i sin egen värld.

Hon försökte förstå mannen som hette Barlas och som inte litade på någon. Det tycktes gå att leva så också. Hon undrade vad som fick honom att fortsätta. Alla var inte som hon. Men hur lite mänsklig närvaro kunde en människa uthärda?

Krain red på hennes ena sida. Liten och sammanbiten, med tyglarna i sina små händer. Han hade lärt sig rida under deras långsamma färd från Kairo till Jerusalem och satt säkert i sadeln. Hon behövde inte vara stark för hans skull och det gjorde det svårare, egendomligt nog. Hon hade ingenting att ta stöd mot.

Om vi bara hade tagit en annan väg till Haifa, tänkte hon. Om vi färdats snabbare. Eller långsammare. Eller … De kunde ha varit ombord på skeppet som skulle föra dem bort från Heliga landet. Hon kunde ha sluppit allt detta.

Hon vacklade till och det kändes som om marken kom henne till mötes.

”Isabella!” Ett fast grepp om hennes arm. Orms röst, tätt bredvid, hans häst i samma rörelse som hennes.

”Vad hände?”

”Jag … somnade.”

Men det var inte sant. En kort liten stund hade hon gett upp. Och gjort sig själv till en ännu större börda. Hon pressade samman läpparna om besvikelsen. I fortsättningen skulle Orm bli tvungen att bevaka henne. Det verkade som om han redan gjorde det.

Från en hästrygg på hennes andra sida betraktade Krain henne med samma oro.

”Förlåt”, viskade hon in i fartvinden över hästens fladdrande man. ”Det kommer inte att hända igen.”

Hon behövde säga det. Det var förförande enkelt att vara svagast, den alla tog hand om. Men det dög inte. Hon måste hitta kraft någonstans.

Det blev så här i stället.

Orms ord om att de inte hade kommit fram till Haifa. Drabbande enkelt. Hon satt i sadeln bredvid de två människorna hon älskade och resten av livet låg framför henne. Inte bakom. Allt kunde ha blivit annorlunda, men det hade blivit så här. Det var det här hon måste förhålla sig till.

Kapitel 3

Heliga landet

Kvinnan borde vara vår.

De hade stannat för att låta hästarna dricka och Barlas kände hur spänd truppen var omkring honom. En galenskap. Männen visste att de riskerade sina liv, ändå förmådde de knappt behärska sina lustar. Han stod mellan dem och ett utbrott.

Han hade färdats i två år från Kublai khans avlägsna hov, som livvakt åt prinsessan Cocachin och hennes följedamer. Inte någon gång under resan hade samma galenskap visat sig. Men Cocachin hade varit en prinsessa och hela gruppens syfte hade varit att skydda henne.

Kvinnan som hette Isabella tillhörde en man som var truppens fånge. Hon var en erövring och det förändrade allt.

Kvinnan förstod att dölja sig, hennes kläder var heltäckande och fastspända i hennes skor för att benen inte skulle synas, men alla kunde ändå se kroppens rörelser under tyget. Inte heller kunde hon gömma sin utmattning. Mamluken som hette Orm hade fått hjälpa henne ur sadeln och skulle få hjälpa henne att sitta upp igen. Pojken tycktes inte lida på samma sätt. Det var bra. Honom kunde de ha nytta av.

Litar du inte på någon?

Mamluken hade tyckts tro att det var en viktig fråga, men det var det inte. Barlas litade verkligen inte på någon. Det hade han aldrig gjort. Han tjänade ilkhan Ghazan, men han förväntade sig ingenting av ilkhanen. Möjligen litade han på

Coja, prinsessan Cocachins följedam som fortfarande levde kvar i Tabriz. Men om Coja fick valet att dö för att rädda honom visste han att hon skulle låta honom dö. Viktigare var han inte.

Skulle han dö för att rädda henne? Under deras långa resa skulle han ha gjort det, men inte nu längre. Det nära band de haft hade blivit avlägset, även om han fortfarande tänkte på henne.

Rörelser kallade honom tillbaka till verkligheten. Några av männen i truppen tycktes tala om kvinnan, om hennes kropp och vad de ville göra med den. Han såg dem i ögonvrån, såg deras huvuden tätt ihop och deras blickar mot henne.

Han kunde låta dem få som de önskade och släppa lös dem över kvinnan. Kanske delta själv. Han hade gjort värre saker i sitt liv. Men han hade förbjudit männen att röra henne och kunde inte ändra sig utan att det skulle skada hans anseende, hans förmåga att fortsätta leda dem.

Han gick mot männen med en känsla av ensamhet, en ensamhet som inte var ny. Men den hade en ny skärpa.

Männen såg att han närmade sig och var på väg att skingras.

”Stanna.”

Han behövde inte höja rösten. Alla hörde. Det var inte samma män som närmat sig kvinnan under natten och uppenbarligen hade galenskapen spridit sig till hela truppen.

Han stannade framför den lilla gruppen.

”Vem?” Han såg från den ena till den andre, ett ansikte i taget. ”Vem av er?”

De förstod hans fråga och deras blickar riktades mot en och samme man. Den skyldige till att männen trodde sig kunna komma åt kvinnan.

Mannen tog ett steg baklänges.

9789180506083

heder tabriz 1300

Vinterkyla