världens dramatiska historia
Mordet på
John F. Kennedy
Bengt Liljegren
HISTORISKA MEDIA
Historiska Media
Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Bengt Liljegren 2025
Sättning: Typ & Design
Illustration: Lönegård & Co
Omslag: Lönegård & Co
Omslagsbilder: John F. Kennedy i bilkortegen på Dealey Plaza den 22 november 1963. Foto: Walt Cisco, Dallas Morning News. Lee Harvey Oswald. Foto: Warrenkommissionen
Tryck: Latgales Druka, Lettland 2025
Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
ISBN: 978-91-8050-640–3
Förord
Mordet på USA:s president John F. Kennedy är ett sår som aldrig tycks läka. Trots att det gått mer än sextio år sedan skotten i Dallas den 22 november 1963 betraktar många mordet fortfarande som olöst.
Konspirationsteorierna flödar, somliga mer fantasifulla än andra. Vissa går ut på att mäktiga organisationer som CIA och FBI låg bakom mordet, andra på att enskilda aktörer som vicepresidenten Lyndon Johnson eller fackföreningspampen Jimmy Hoffa hade ett finger med i spelet.
En sak är dock säker: Skotten i Dallas satte punkt för John F. Kennedys liv, men födde myten om JFK. Liksom andra makthavare som blivit mördade i sin krafts dagar – Abraham Lincoln, Martin Luther King
och Olof Palme – definieras bilden av Kennedy av hans död.
Vi får aldrig veta hur eftervärlden skulle ha betraktat Kennedy om han överlevt attentatet och valts till en andra period i Vita huset. Måhända hade han då inte gått till historien som presidenten som räddade världen undan ett kärnvapenkrig under Kubakrisen 1962, initierade projektet som placerade en människa på månen 1969 och lade grunden till en ny medborgarrättslag som stärkte de svartas rättigheter i USA.
I stället hade kanske Kennedys eftermäle präglats av att han trappade upp Vietnamkriget, mörkade sina allvarliga hälsoproblem och agerade som en man utan sexuella spärrar.
Hur historien hade sett ut om han inte ryckts bort i förtid kan dock aldrig bli mer än välgrundade gissningar.
Däremot har vi – tack vare ett enormt rikhaltigt källmaterial – väldigt goda kunskaper om omständigheter kring den där ödesdigra dagen i Dallas i november 1963 då John F. Kennedy sköts till döds.
Texas
Om det inte vore för Albert Thomas skulle John F. Kennedy med största sannolikhet aldrig ha åkt till Texas hösten 1963.
Presidenten hade länge haft ett gott öga till den gamle kongressledamoten från Houston. Thomas hade varit inbjuden till Vita huset ett flertal gånger. Det var också Albert Thomas som var huvudansvarig för att Nasa, USA:s myndighet för rymdforskning, förlagt sitt högkvarter till just Houston. När han i oktober 1963 förklarade hur mycket han skulle uppskatta om presidenten kunde närvara vid en hedersmiddag till hans ära i Houston i slutet av november, replikerade Kennedy att han skulle tänka på saken.
Att resa ända till Texas enkom för en middagsbjudning betraktade han dock som slöseri.
”Vad är det för mening att åka dit bara för en grej? Vi kan väl lika gärna sätta ihop ett paket”, sa Kennedy till rådgivaren Larry O’Brien.
Det saknades inte skäl till att besöka Texas inför valrörelsen 1964. Av hävd brukade Demokraterna vara starkare än Republikanerna i södern, men det fanns tecken på att det höll på att ändras. I presidentvalet tre år tidigare hade Kennedy tagit hem Texas med en hårsmån – av sammanlagt två miljoner avlagda röster hade han vunnit över Nixon med en marginal på bara 46 233 stycken. Och nu på hösten 1963 visade opinionsundersökningar att republikanen Barry Goldwater hade övertaget i denna den näst folkrikaste delstaten i USA.
Därtill höll det demokratiska partiet i Texas på att slitas sönder inifrån av en personlig konflikt mellan guvernören John Connally och senatorn Ralph Yarborough. De två tålde inte varandra. Om guvernören och senatorn inte kunde övertalas att lägga osämjan åt sidan var delstatens 25 elektorsröster i fara inför presidentvalet 1964.
Det dröjde därför inte länge förrän det bestämdes att Kennedy skulle göra en blixtturné med stopp i Texas fem viktigaste städer: San Antonio, Houston, Fort Worth, Dallas och Austin. Det formella syftet var att samla in pengar och övertyga näringslivets toppar om att Kennedy var rätt man för presidentposten 1964.
”Om människor i Texas bara kan få ta sig en titt på honom på nära håll är jag övertygad om att de kommer
att rösta på honom”, sa John Connally till sin hustru Nellie.
Överraskande nog bestämde sig John F. Kennedys hustru Jackie för att följa med på resan – trots sitt omvittnade ointresse för politik. Jack, som presidenten kallades av sina närmaste, var i vilket fall som helst glad över att få sällskap av henne.
Tidigt på morgonen den 21 november 1963 gick presidentparet ombord på Air Force One på Andrews Air Force Base i Washington. Det nya jetplanet, ett specialdesignat Boeing 707, hade köpts in i oktober 1962. Det var bland annat försett med vardagsrum, sovrum med två bäddar samt klädloge åt presidenten. Jackie hade varit med och formgivit planet. På förslag från henne pryddes dess vita och blå kropp av den amerikanska flaggan och texten United States of America i blockbokstäver.
Det blev en lång torsdag för dem. Först tre och en halv timmes flygtur till Brooks Air Force Base i San Antonio, där vicepresident Lyndon Johnson och hans hustru Lady Bird anslöt och Kennedy höll ett tal. Därefter flyg till Houston för middagen till Albert Thomas ära, följt av en rundtur på Houston Space Center. Sedan vidare med Air Force One till Fort Worth, dit de anlände strax före midnatt.
Presidentparet hade bokats in på Hotel Texas i stadens centrum i en svit på åttonde våningen, visserligen
inte den allra dyraste men den bästa ur säkerhetssynpunkt. Värdarna hade ansträngt sig: på väggarna hängde originalmålningar av van Gogh, Monet och Picasso, tillfälligt utlånade av stadens konstmuseum.
Då Kennedy steg upp på morgonen hade i vanlig ordning de flesta i det stora entouraget redan varit vakna en god stund. Teamen som ansvarade för bland annat säkerheten och kommunikationerna arbetade i skift dygnet runt. I god tid i förväg hade de anlänt till hotellet, kontrollerat säkerhetsläget och installerat en särskild telefonväxel som var kopplad till huvudväxeln i Vita husets källare. Som överhuvud för världens mäktigaste nation och med ansvar för dess försvar fick John F. Kennedy aldrig befinna sig mer än fem minuter från förbindelsecentralen. Vikten av närhet hade aktualiserats året före.
Under den tretton dagar långa Kubakrisen i oktober 1962, då amerikanskt spionflyg upptäckte att Sovjet höll på att installera avfyrningsramper för kärnvapenrobotar på Kuba, stod världen på randen till ett kärnvapenkrig. Mycket tack vare president Kennedys kyla – och den sovjetiske generalsekreteraren Chrusjtjovs förhandlingsvilja – lyckades de båda supermakterna undvika ett tredje världskrig.
Prick klockan 07.30 knackade George Thomas på dörren till sovrummet i svit 850.
”Herr president”, sa betjänten och väntade därefter ett ögonblick innan han öppnade och steg in. ”Det regnar ute”, sa han.
”Det var ju synd”, svarade en sömndrucken Kennedy och klev i vanlig ordning direkt upp ur sängen. Att ligga och dra sig ingick inte hans rutiner.
Medan presidenten skötte morgonbestyren i badrummet lade betjänten fram den oumbärliga korsetten – som Kennedy bar för att lindra sina svåra ryggproblem – och hans kläder: den här dagen blågrå dubbelknäppt kostym, vit skjorta av märket Pierre Cardin med diskreta smala grå ränder samt matchande marinblå slips. Även om Jack inte kunde tävla med modeikonen
Jackie ville han se stilig ut. Också i det avseendet hade han genomgått en smärre metamorfos sedan han inledde sin politiska karriär i illasittande kostym och gympaskor sjutton år tidigare.
Samtidigt som Kennedy klädde sig gick han in i sin makas sovrum och stegade fram till fönstret för att blicka ut från åttonde våningen.
”Ojojoj, så mycket folk!” utbrast han. Vid hotellentrén nedanför hade redan uppemot 5 000 människor samlats.
”Kom och titta!” sa han till sin hustru.
”Är det inte fantastiskt!”
Jackie var inte lika begeistrad utan föredrog att ligga kvar i sängen. Jack förstod sedan länge hennes vär-
de som medial fixstjärna. Han var samtidigt mån om att inte pressa henne mer än nödvändigt. Han sa bara att de skulle ses senare, stängde försiktigt dörren till hennes sovrum och gick tillbaka in till sig. Där drack han en snabb kopp kaffe och tog en tugga på en bulle, samtidigt som flygattachén Godfrey McHugh steg in med dagens första underrättelser. Kennedy satte på sig glasögonen och ögnade hastigt igenom CIA-rapporten som den här morgonen rörde Saigon, Korea och Cypern. Dessutom skummade han igenom de ledande dagstidningarna och noterade med viss irritation att både Chicago Sun-Times och Dallas Morning News rapporterade om sprickan inom det demokratiska partiet i Texas.
Klockan 08.50 tog Kennedy sig ner till parkeringsplatsen utanför hotellet och tackade fansen som tålmodigt väntat tre timmar i regnet. När någon ropade ”Var är Jackie?” pekade han upp mot åttonde våningen och sa med ett brett leende:
”Fru Kennedy håller fortfarande på att göra sig i ordning. Det tar lite längre tid för henne, men så ser hon också bättre ut än vi andra.” Folkmassan jublade.
Tjugo minuter senare var det tid för dagens första officiella åtagande: frukost i Crystal Ballroom, hotellets stora konferenshall. Där väntade 2 000 affärsmän och deras respektive. En leende Kennedy äntrade salen via köksingången samtidigt som orkestern spelade
”Hail to the Chief”. Applåderna ekade i lokalen. Ännu större entusiasm väckte Jackie då hon tio minuter försenad anlände i marinblå blus, rosa dräkt och matchande rosa pillerburkshatt. Folk reste sig och klappade händer. Kennedy var inte sen att haka på utan inledde sitt anförande med att återigen skoja om uppmärksamheten Jackie väckte varthän de reste:
”För två år sedan presenterade jag mig i Paris genom att säga ’Jag är mannen som gjorde sällskap med Jacqueline Kennedy till Paris’. Under min rundresa i Texas har jag börjat få samma känsla.” Kommentaren möttes av ljudligt bifall.
”Ingen bryr sig om vad Lyndon och jag har på oss”, tillade han och log.
En våg av skratt rullade genom lokalen. Han hade redan vunnit åhörarna.
I det efterföljande talet betonade Kennedy vikten av att försvara USA och framhöll också vilka stora resurser som hans administration redan satsat under sin tid i Vita huset. Som avslutning tackade Handelskammarens ordförande honom och överräckte en avskedspresent i form av en enormt stor cowboyhatt, typisk för Texas (en så kallad ten gallon hat, sedermera känd som J.R. Ewings attribut i tv-serien Dallas). Åhörarna ropade att han skulle sätta på sig den. Kennedy hörsammade dock inte deras önskningar. Han hade aldrig gillat att bära hatt. Men genom att le och
