IDUN VINTERROS
Hednadotter : modershjärtat Del 1 av 2
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Idun Vinterros Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8073-617-6
Till min mormor som lärde mig berätta sagor
1. Extas
I natt lever skogen. I natt pulserar livet genom allt. I natt brusar människors blod, hett och vilt, av åtrå och extas. Allt är heligt som skapas under årets kortaste natt, då den livgivande solen är som starkast och dess frånvaro som kortast. Denna natt är allt tillåtet så länge det sker av lust och vilja. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Det vet de kvinnor och män som samlats djupt inne i den skyddande skogen. Här är de fria från fördömelse och lagar, fria att leva ut sina lustar och genom det hylla gudarna, ja, hylla själva livet.
Yrsa känner doften av rök och brända örter. Den mustiga doften av lustblandad svett fyller hennes näsa och blandas med sommarskogens dofter av bördig jord och spirande grönska. Hon behåller sina ögon slutna för att låta ett sinne i taget tala till henne. Den ljumma brisen smeker hennes hud likt ömma händer. Trots att hon är helt naken fryser hon inte alls. Hon hör trummors rytmiska dunkande slå i samklang med hennes egna hjärtslag. Eldarnas knastrande, människors trampande på den mjuka, gräsbevuxna marken i takt med trummorna. Hon hör även andra ljud som kittlar henne långt ner i kroppens inre. Människor som stönar dovt, flämtningar, kvidande läten, allt eggar henne. Hon står mitt i ljuden och dofterna. Allt pågår runt omkring henne. Det är hon som
är alltings mittpunkt och deras energier flödar in i henne från alla håll. Hon har aldrig känt sig så stark, så fullkomlig och känslan är berusande.
Sakta öppnar hon ögonen för att släppa in deras intryck. Hon ser egentligen inget hon inte upplevt tidigare, men perspektivet är nytt. Runt gläntan brinner eldar och deras fladdrande sken spelar på trädens stammar och på de dansande och trummande människornas kroppar runt henne. Tidigare midsommarblot har hon varit en av de dansande, de älskande, men nu står hon på det stora stenaltaret mitt i deras hemliga glänta i skogen. Stenen känns sommarvarm under hennes bara fötter när hon tar små steg i takt med trummans slag. Runt henne dansar människor med varandra eller för sig själva. Det är en dans som handlar om fruktbarhet och liv och hon vet mycket väl hur denna dans för många kommer övergå i älskog när känslorna till slut tar över deras sinnen. Det är gott och det är som det ska vara, en hyllning till Frej och Freja, som kommer att ge liv till varje gård tack vare deras offer i natt.
Yrsa känner en otålighet växa inom henne när hon ser ut över de extatiska människorna. Det är som om en del av henne håller andan och längtar hett efter att få släppa ut luften igen. Hon vet att det snart ska ske, snart kommer klådan inom henne att stillas och hon kommer att finna utlopp för alla stigande känslor. Spänningen i henne ökar då hon ser hur de dansandes fokus skiftar till den grupp av människor som uppenbarar sig i skogsbrynet. Alla människorna i gläntan riktar sig mot dem som nalkas och formerar sig till en gång som leder upp mot Yrsa, upp mot henne själv. Det är en äldre kvinna som leder processionen och Yrsa ler när hon ser henne. Det är Gerlög, hennes fostermor, men i kväll är hon bara deras gydja, deras länk till gudarna och den som ska leda deras ritual. Hon är iklädd en vit mantel av finaste ylle, full av broderier i rött garn. Det är runor och magiska tecken som upptar varje yta av det mjuka tyget. Efter henne kommer fyra yngre kvinnor, som bär olika rituella föremål i sina framsträckta händer. Men den som Yrsa inte kan slita sin blick ifrån är mannen som går mitt ibland dem. Han är naken, precis som hon, sånär som på en mask som täcker övre
halvan av hans ansikte. I natt är han Frej, guden som ska välsigna dem alla, men framför allt ge gåvan av liv till henne, och som i natt symboliserar alla män såsom hon symboliserar alla kvinnor.
När de kommit fram till stenaltaret sluter människorna sig återigen kring dem. De dansar visserligen inte nu, då allt är inriktat på det rituella skeendet, men deras kroppar är ändå inte stilla. Händer smeker, kroppar gnids mot varandra, de är i rätt sinnesstämning för det som ska ske. Gerlög doppar fingrarna i en skål med blod som en av de yngre kvinnorna håller fram och sjunger en galder över skålen. Hon fortsätter ritualen med att rita runor med blodet på den maskbeklädda mannens kropp, precis så som hon gjort tidigare under kvällen på Yrsa. Den sista runan ritar hon på hans resta mandom och Yrsa ser hur han ler stolt innan han kliver upp på altaret. Så vänder sig Gerlög till en annan av kvinnorna som räcker fram två bägare, helt täckta med ristade runor. Yrsa vet att dessa bägare endast används denna natt. Gerlög har lärt henne vilka kraftord som står där och hon vet hur mäktiga de är. Hon sjunger en annan galder med hög och gäll stämma, som nästan påminner om ett lockrop, innan hon räcker bägarna till Yrsa och mannen. De ser varandra i ögonen och Yrsa känner hur det kittlar långt ner inom henne. Hans ögon lyser av åtrå och kraft och hon inser att hon brinner av lust till denna okända man. Hon vill ta på honom, smaka på honom, känna honom både utanpå och inuti sig. De höjer bägarna samtidigt och tömmer dem i botten innan de ger tillbaka dem till Gerlög. Hon lyfter händerna mot himlen och för dem sakta samman i en spets, sedan isär så att armarna korsas och slutligen ritar hon ett streck i luften då hennes händer fullbordar tecknet. Detta är signalen, det vet alla.
Dansen återupptas i hela gläntan och nu finns inte längre någon anledning att hålla tillbaka. Yrsa och mannen utplånar det lilla utrymme som finns mellan dem och deras brinnande hudar möts. Han sluter armarna hungrigt kring henne och söker krävande hennes mun. Yrsa känner hur tankarna försvinner och allt omkring henne tycks bölja. Hon vet att det är drycken som påverkar henne, eller är det bara den? Hennes sinnen förstärks och tiden tycks upphöra.
Är jag villig att offra allt jag tror på för den jag älskar?
Kan jag bryta heliga löften för att få vila i min älskades armar för alltid? Är jag villig att betala det pris som krävs för att få älska och bli älskad?
I en tid då gamla gudar överges och en ny gud vinner mark i landet här i norr utövar vi fortfarande den gamla tron, men i hemlighet. Jag är Yrsa, asaprästinna och mor till min underbara dotter. Jag älskar henne och jag älskar min gudinna av hela mitt hjärta, med hela mitt väsen. Allt var i balans, allt var rätt och riktigt. Tills han kom.
Nornorna väver alla våra liv samman men nu dras trådarna åt så det skär av smärta. Denna kärlek får inte finnas, den kommer kräva för stora offer, skapa för mycket lidande. Jag såg det komma, jag blev varnad, men vad gör det för skillnad?
Kan jag välja en annan väg eller är väven redan skapad?
Vågar jag tro att kärleken är den största kraften som kan övervinna allt? Åh Freja, vad ska jag ta mig till?
www.vistoforlag.se
