Tidigare utgivning: Dold vrede (2023)
Mörka lögner
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Cecilia Ström
Grafisk form: Sandra Stridh, Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8073-857-6
CECILIA STRÖM
Den här berättelsen är en fiktiv historia. Alla likheter med händelser och människor, levande eller döda, är slumpmässiga och oavsiktliga.
Platserna finns däremot i verkligheten, även om jag ibland har tagit mig friheten att flytta dem lite för att få dem att passa in i historien. Miljön är precis så vacker och storslagen i verkligheten som jag försökt beskriva den för er. Åk gärna på semester till Kultsjödalen och upplev fjällen och naturen själva, jag tror inte att ni kommer att ångra er. Jag har haft förmånen att växa upp i den här bygden. Detaljer från mina minnen har frikostigt blandats med min fantasi och eventuella felaktigheter förekommer säkert. Det är antingen mina misstag eller medvetna ändringar som gjordes för att historien helt enkelt krävde det. Med det sagt vill jag passa på att tacka inspektör Anders Jonsson, områdespolis i Norsjö, vars skarpa insikter och konstruktiva kritik har varit till ovärderlig hjälp genom arbetets alla faser. Tack också till Maria Länta, läkare med specialitet psykiatri, vars tålamod och villighet att svara på mina ofta märkliga frågor, oavsett tid på dygnet, har varit ytterst värdefullt. Er expertis och generositet har varit en grundpelare i detta arbete.
PROLOG
Ulrika Wirén följde Stekenjokks vidsträckta horisont med blicken. Fjällen såg ut att sträcka sig så långt som till evigheten. Tacksam för det lugn den mäktiga omgivningen gav henne sparkade hon lekfullt till en sten som studsade ner i det vattenfyllda diket med ett plask. Snabba vingslag från en skrämd fågel bröt tystnaden, och Ulrika bad tyst om ursäkt för sin närvaro. Hon tog ett djupt andetag av den kyliga kvällsluften och kontrollerade att telefonen fortfarande var inställd på flygplansläge.
Hon kände sig fri för första gången på länge. Beslutet var förvånansvärt lätt att ta när hon insåg att Carl knullade med en annan. Den otacksamma jäveln. I över tjugo år stod hon ut med hans oförutsägbara humör, slag och förolämpningar, för att hon var skyldig honom det. Han hade tagit en enorm risk genom att göra sig av med alla bevis som kunde ha kopplat henne till ett fruktansvärt brott, och ett långt fängelsestraff. Med en blandning av hat och kärlek tänkte hon på hur Carl i ena stunden var ett monster, och i nästa ömsint och snäll. Hon manade fram minnet av hans händer, samma händer som gång på gång hade slagit henne, men som också kunde smeka henne ömt i nästa stund. Hon tänkte på hur han brukade viska i hennes öra, att hon var hans allt. Kände doften av hans andedräkt när han, med läpparna mot hennes kind, tackade henne för allt hon hade gjort för honom. Utan henne hade han aldrig klarat av att utveckla GreenCap till ett av världens ledande företag inom tillverkning av fossilfria batterier.
Ulrikas hand flög upp till örat, som för att skydda sig mot hans varma andedräkt och ord. Hennes känslor var så komplicerade att navigera i. Var hon hatad eller älskad? Var hennes beslut rätt, eller ett svek lika definitivt som döden?
Den enda som visste sanningen var hennes underbara vän, Laila. Hon fanns alltid där för henne, och Ulrika ångrade bittert att hon inte lyssnat på henne tidigare. När Carl spräckte Ulrikas skallben, genom att dunka hennes huvud i golvet, tyckte Laila att det var dags för Ulrika att lämna honom. Carls hållhake på henne, och den lyx som ett liv tillsammans med honom förde med sig, gjorde att hon ändå valde att stanna kvar hos honom. Hon kunde ingenting, hade aldrig haft ett riktigt arbete, och var ingen utan honom. Laila övertalade henne att i alla fall se till att hon hade en säker utväg från äktenskapet, om det skulle behövas. Allt går att köpa för pengar, och när Ulrika fick chansen tog hon den.
Hämnden är ljuv, tänkte Ulrika.
Med ett ondskefullt leende rörde hon lätt vid ärrbildningen som gömde sig i hennes hårbotten.
Medan den kyliga vinden bet sig fast i hennes tunna trenchcoat insåg Ulrika olustigt att hon inte var ensam. En dånande motor bröt plötsligt tystnaden, och hon vände sig hastigt om. En bil närmade sig i hög fart och vinglade farligt nära dikeskanten, som en mörk siluett mot den vackra solnedgången. Under en skräckfylld sekund insåg Ulrika att ödets timma hade kommit. Bilens strålkastare svepte över henne med ett hotfullt sken. Stel av fasa insåg hon att hennes mörka förflutna hade kommit i kapp henne.
KAPITEL 1
Naturbevakarens blick var extremt misstänksam när hon gick ett sista varv runt bilen och kikade in. Med en kort nick gav hon tillbaka Dmitry Popovs och Bogdan Kowalczyks legitimation och tillstånd, vilket fick dem att andas ut av lättnad. Vildmarksvägen, som ringlar över kalfjället i Stekenjokk, bevakades i stort sett dygnet runt sedan ännu en boplundrare avslöjades. Efter ett anonymt tips hade polisen i Skottland upptäckt ett lönnrum inne hos en välbärgad företagsledare. På bäddar av sågspån och bomull låg tusentals ägg från sällsynta fågelarter, bland annat från Stekenjokk.
Att samlaren åkte dit för grovt artskyddsbrott och jaktbrott skrämde inte Dmitry och Bogdan. De hade flera års erfarenhet av att plundra ägg från fågelbon, och att förutsättningarna förändrades efter polisens tillslag störde dem inte nämnvärt.
Stekenjokkplatån var så vidsträckt att det var nästintill omöjligt att övervaka hela området. Bevakningen hade gjort deras uppdrag betydligt svårare, men det var fortfarande ett lukrativt område för boplundrare. Genom att ansöka om tillstånd från Naturvårdsverket, för att fånga tjäder för utsättning i Polen, hade de lyckats dölja sin verkliga agenda. Tillståndet gav dem en gyllene möjlighet att fortsätta plundra sällsynta fågelbon, och tjäna stora pengar, eftersom de hade laglig rätt att vistas på området.
Under den här resan hade de verkligen haft tur. I handskfacket låg ägg från en fjälluggla, och de hade även fått syn på en jaktfalk, vars ägg de hoppades kunna ta.
”Jävlar vad rädd jag blev när hon knackade på rutan”, sa Bogdan och försökte skratta, men det lät bara stramt och tillgjort. Som en kvävd hostning.
”Vi satt med kikare båda två. Det var säkert det som gjorde henne nipprig”, sa Dmitry.
”Snacka om tur att hon inte såg den här …” Bogdan lutade sig fram och plockade upp en spruta. ”Då hade vi suttit ordentligt i skiten!”
Dmitry slet ilsket till sig sprutan, öppnade bryskt handskfacket, och la betydligt varsammare in den hos äggen från fjällugglan.
Samlarna var bara intresserade av skalen, och därför sögs innehållet ut med sprutor. Dmitry och Bogdan brukade tömma sprutorna i ett vattendrag för att inte göra naturbevakarna misstänksamma om de hittade ett tomt bo. Det irriterade Dmitry att Bogdan varit så slarvig att han kastat sprutan så att den, fullt synlig, låg på golvet i bilen.
”Det var bara tur att hon vände sig om när du låtsades se en tjäder.
Såg du hur hon sökte igenom hela bilen med blicken?”
Bogdan flackade med blicken, och rösten var skakig och forcerad. Dmitry ryckte nonchalant på axlarna.
”Men hon upptäckte den inte, eller hur?”
”Hon skrev upp bilens registreringsnummer. Jag vill inte utmana ödet mer nu.” Bogdan nickade mot handskfacket, där ägg värda flera tusen kronor låg. ”Vi åker inte direkt lottlösa härifrån, även om vi drar nu.”
”Vi åker ingenstans innan vi har hittat jaktfalkens bo!” Dmitry tog upp kikaren, och spanade mot platsen där de sett den kretsa. ”Det måste vara någonstans i närheten. Det blir riktigt fina pengar om vi lyckas ta ägg från det.”
Bogdan kastade en orolig blick i backspegeln, och påpekade lättad att bakljusen från naturbevakarens bil försvann bakom backkrönet. Dmitry såg föraktfullt på Bogdan som vred sina händer nervöst, och konsekvent undvek hans blick. Han insåg att han behövde lugna ner Bogdan på något sätt.
”Här. Ta en cigg. Vi är här på en tillåten expedition, eller hur?”
Dmitry slog lätt till Bogdans axel, och skrattade. ”Vi fångar in tjädrar.”
”Vi klarade oss den här gången, men det var bara tur”, sa Bogdan, tog emot den filterlösa ciggen och tog några rejäla bloss.
Det var inga problem att arbeta nattetid. Solen stod lågt och kastade ett vackert, gyllene ljus över kalfjället. Dmitry och Bogdan hade plundrat ägg tillsammans i tre år. Att fånga tjäder, och transportera dem till Polen, gav en fin bonus till deras egentliga verksamhet –boplundring. Det var inte utan skadeglädje de insåg att de, i stället för att förlora inkomst på att bevakning sattes in, tjänade mer än när de bara samlade ägg.
”Ser du tjädern där framme?” utbrast Dmitry, med ett brett leende och glittrande ögon.
Han slog på helljuset, och sladdade närmare dikesrenen, samtidigt som han snabbt vevade ner fönsterrutan. Bogdan fick blixtsnabbt fram den långskaftade håven från baksätet, och försökte krångla ut den genom rutan. I tumultet som uppstod trampade Dmitry gasen i botten. Bogdan skrattade rått och triumferande när han, halvliggandes över Dmitry, lyckades håva in tjädern och greppa den runt halsen. Bilen krängde till, och en dov, hård smäll blandades med Bogdans svordomar när han trycktes framåt med full kraft.
”Helvete hur du kör!”
Bogdan blängde ilsket på Dmitry medan han gnuggade pannan.
”Jag? Du höll på att peta ut ögat på mig med den där håven.”
Dmitry knuffade ilsket till Bogdans arm, som fortfarande höll ett stadigt tag i den långskaftade håven.
”Jag tror vi körde på någonting!”
Dmitry klev ur bilen, med en känsla av onda aningar. En kall vind slet i hans kläder, och hjärtat slog hårt i bröstet på honom. Ljudet av den skrikande tjädern fyllde luften, men blandades med ett desperat strupljud, ett kvävande väsande. Dmitry stirrade, stel av fasa, in i ett par vidöppna ögon. Han insåg att den sista strimman av liv försökte ta sig ut ur kvinnan vid hans fötter, genom en söndertrasad, trång passage. Huden knottrade sig på honom, och skräckslaget sökte
han Bogdans blick genom framrutan. Med våldsam kraft tvingade
Bogdan in den skrikande fågeln i en trasig transportbur för katter, och slängde den sedan i baksätet. Med en isande förskräckelse insåg Dmitry att risken att bli upptäckt som boplundrare inte, på något sätt, kunde mäta med sig med det de nu stod inför.
”Helvete! Är hon död?” skrek Bogdan, så att det ekade över kalfjället.
En plötslig smärta ilade genom Dmitrys handled när han slog till Bogdan över bakhuvudet med sin öppna handflata.
”Håll käften”, fräste Dmitry. ”Skärp dig!”
Marken började gunga under Dmitrys fötter, och ett illamående fick honom att hulka. Allt liv hade slocknat i kvinnans ögon, och det rann en strimma blod ur mungipan på henne. Bogdan vrålade som en gris bredvid honom. Han skulle locka till sig varenda naturbevakare inom flera mils radie om han inte höll käften snart. Dmitry drog in ett par djupa andetag, och fick stopp på den värsta yrseln.
”Ta hit en cigg”, sa Dmitry och masserade sin handled.
”Jag försöker, du måste hjälpa mig.” Bogdan flåsade som om han sprungit ett maraton, och fick inte tändsticka efter tändsticka att ta eld. ”Det går inte.”
”Ta hit flaskan i stället då”, röt Dmitry och blängde ilsket på Bogdan.
Med darrande händer räckte Bogdan fram fickpluntan. Dmitry slet otåligt till sig den, och drack girigt. Han tänkte att Bogdan såg ut som en skakande skugga, för tillfället en spegelbild av hans eget inre.
Bogdans ansikte drog sig samman i en grimas av förskräckelse när en pöl av blod bildades under kvinnans kind. Dmitry vågade knappt andas, rädd för att minsta rörelse skulle påkalla naturbevakarens uppmärksamhet.
”Nu jävlar har vi satt oss i skiten”, sa Bogdan. ”Kärringen skrev ner vårt registreringsnummer när hon stoppade oss. Jag har fru och barn, Dmitry. Jag kan inte sitta i fängelse.”
Bogdans svaghet fick Dmitry att kvickna till av ilska. Var det någonting han inte tålde var det vuxna karlar som grät.
”Skärp dig. Vi lägger henne i bakluckan och dumpar henne någon
annanstans, långt härifrån.”
Dmitry bet fast ciggen han varit tvungen att tända på egen hand, och greppade tag om kvinnans ben.
KAPITEL 2
Jonas Ahlqvist skruvade upp korken på fickpluntan, och fyllde den med färskt vatten från fjällbäcken bredvid. Läpparna stack av kylan när han girigt släckte törsten, samtidigt som han blickade ut över Stekenjokk. Han stod i Västerbotten, och lät blicken svepa längs horisonten och över Skåarnjareservatet på Jämtlandssidan.
Tillsammans med Tove Norlin ansvarade han för att bevaka kalfjället under häckningssäsongen. De senaste tio åren hade Stekenjokk haft problem med boplundrare som kammat markerna på ägg. Sällsynta fågelarter riskerade att helt utrotas, om de inte fick stopp på plundringen.
Jonas huvud värkte av tyngden från handkikaren. Han rullade nacken sidledes ett par gånger och drog stelt tillbaka axlarna. Hans muskler knakade lika högt som fjällbjörken som han precis lagt på elden. Tove var på väg, och Jonas tänkte att det var lika bra att förbereda för fikapaus.
Han såg sig om på kalfjällets högplatå. Dvärgbjörkar, fjällsippa och lavar kämpade sig fast på den steniga marken. Jonas var djupt imponerad av att något liv kunde gro här uppe, över huvud taget. Om vädret nere i byn kunde upplevas tufft, var det ingenting mot hur det kunde vara här uppe. Frusen knäppte han den översta knappen i jackan, och såg sig omkring på de glaciärer och snöfält som låg kvar under stora delar av året. Han lät blicken uppmärksamt registrera varenda meter. Vidderna fick honom fortfarande att nypa sig i armen ibland. Han var inne på sitt andra år som fjällpolis,
inom lokalpolisområde Nord. Tack vare det subventionerade projektet från regeringen hade arbetsmiljön för Norrlands poliser blivit betydligt bättre. De senaste månaderna hade han och Tove bevakat häckningsplatser uppe på kalfjället. Tove arbetade som civilanställd utredare hos polisen, men också för länsstyrelsen som rovdjursinventerare. Eftersom Tove även ansvarade över jakt- och fisketillsyn hade deras vägar korsats redan innan de fick bevakningsuppdraget. Att det blev just de två som skulle bevaka området hade inte kommit som någon överraskning för någon av dem. De pratade ofta om hur tacksamma de kände sig över att ha en av Sveriges absolut vackraste platser som sin arbetsplats. Varje år stannade turister från hela världen till på Stekenjokkplatån mellan Lappland och Jämtland för att beundra de storslagna vyerna. Fjälltopparna låg bokstavligen alldeles intill vägen, med vandringsleder som gjorde det enkelt att nå fiskevatten. Under häckningsmånaden var det dock förbjudet att lämna bilvägen, och skyltarna som informerade om förbudet var omöjliga att missa. Om någon observerades utanför vägbanan kunde man vara säker på att överträdelsen var avsiktlig, om de inte hade något tillstånd att visa upp.
Jonas betraktade tyst de mörka fläckarna på de rostgula äggen från en dalripa, medan Tove fotograferade platsen. Det skulle bli en vacker bild på fjällsippan, som lyckats gro intill det lilla hålet i marken där honan varsamt lagt sina ägg. Jonas vände sig om mot Sipmekhe, den högsta och ståtligaste toppen av dem alla, enligt honom själv. Ett par svarta punkter rörde sig på avstånd, och väckte Jonas misstankar. Han vände sig mot Tove, och pekade menande på kikaren utan att säga någonting.
”De där har tillstånd. Jag kontrollerade dem igår”, sa Tove när hon försiktigt släppte ner kikaren, som hängde i ett snöre runt halsen. ”De får fånga trettio tjädrar per år och föra dem till Polen för utsättning. Hittills har de fångat tio.”
Återplanteringsprojektet var ett känsligt ämne. På Naturvårdsverkets informationsmöte om tillståndsgivningen hade ortsbefolkningens känslor kokat. Det var svårt att smälta att de nekades
tillträde, medan utlänningar hade fått fri tillgång till området för att håva in deras tjädrar. Dessutom fick tjädrarna håvas från bil, och transportburarna behövde inte vara godkända för djurtransport. Det var helt ofattbart, och mycket svårt att acceptera för de som växt upp i dalgången. Jonas kunde inte förneka att det kändes fel, han förstod deras högljudda protester, men det var ändå hans och Toves jobb att se till att reglerna följdes.
”Hade de en grön Passat kombi?” Jonas tog upp en liten, men välanvänd, skrivbok ur fickan. ”Vi fick ett tips om en sådan igår, nämligen.”
Skrivboken var ett viktigt hjälpmedel för att hålla reda på vilka de kontrollerat och inte, när de fick in tips om okända bilar med märkliga rörelsemönster. Bybornas hjälp var avgörande i många fall när det gällde att stoppa oegentligheter. De hade ögon och öron överallt. Utan dem och skrivboken skulle det vara svårt, om inte omöjligt, att ha kontroll. Tove, med munnen full av kaffe, nickade bekräftande medan Jonas stoppade tillbaka blocket i framfickan på anoraken.
Jonas visste mycket väl hur snabbt vädret kunde vända uppe på kalfjället, men omslaget tog honom ändå med total överraskning. Han sprang lätt framåtlutad, medan han höll fast mössan på båda sidor om huvudet. Den nordvästliga vinden tog i ordentligt och fick honom att frysa ända in i märg och ben. Han tänkte tacksamt tillbaka på det varma kaffe han nyss druckit tillsammans med Tove. Han hade gärna tagit en påtår, men hon fick ett samtal där en man från byn tipsade om ett uppsatt tält, mitt i dubbelbeckasinens häckningsplats. De packade snabbt ihop fikat och gav sig av för att uppmana camparen att omedelbart avlägsna sig.
”Kom ut ur tältet!” uppmanade Jonas när han närmade sig tältet. ”Det är förbjudet att vistas här!”
En man i femtioårsåldern krånglade sig ut genom tältöppningen med en förskräckt min. Han höll sina händer lätt höjda framför sig i en ursäktande gest. Jonas erkände tyst för sig själv att han hade
tagit i för hårt, trots att vinden var stark och krävde att han höjde rösten för att höras på avstånd.
”Jag är fågelskådare. Jag gör ingen skada.”
Jonas stirrade stint på mannen och spände käkarna. Att mannens kläder och utrustning såg ändamålsenliga ut behövde inte betyda att han verkligen var en oskyldig fågelskådare. Det kunde lika gärna vara noga planerat, i ett försök att övertyga omgivningen om att han inte hade uppsåt att förstöra och plundra häckningsplatser.
”Har du inte sett förbudsskyltarna? Du har passerat flera sådana på vägen hit.”
Jonas tänkte att han kanske överdrev situationens betydelse, men han var verkligen trött på att folk hade så svårt att respektera regler.
”Jag vill se din legitimation.”
Jonas darrade lätt på handen när han skrev ner mannens uppgifter. Han slog igen anteckningsblocket och spände ögonen i mannen.
”Du har inte stulit några ägg, alltså?”
”Stulit ägg? Nej, varför skulle jag göra det?
Mannen såg frågande på Jonas och Tove.
”Du befinner dig på ett samiskt område, som dessutom är ett naturreservat.”
Tove lät betydligt mildare på rösten än vad Jonas hade gjort.
”Hur har du kunnat missa att det är absolut förbjudet att campa under hela juni månad?” sa Jonas, och la armarna i kors över bröstet. ”Är du blind, eller?”
Överträdelsen gjorde Jonas upprörd, men att den dessutom förmodligen var avsiktlig gjorde honom riktigt förbannad. Han stirrade stint på mannen, som försökte framhäva sin oskuld genom att skamset stirra ned i backen. Tove rörde lätt vid Jonas axel och tog ett steg närmare den förskräckta mannen, så att hon kom att stå mellan de båda männen.
”Om du är fågelskådare borde du känna till detta. Fåglarna mår inte bra av att bli störda”, sa Tove.
”Är du säker på att du inte har ägg liggandes någonstans?”
Jonas gick en runda runt tältet och spanade efter något misstänkt.
”Kommer jag att hitta sprutor om jag letar?”
”Sprutor?” utbrast camparen. ”Vad skulle jag ha dem till?”
Tove förklarade att det är vanligt att boplundrare tömmer äggen på innehåll, innan de paketeras i lådor eller rullas in i bomull. Hon fortsatte lugnt att samtala med mannen, medan Jonas sökte av terrängen närmast tältet efter sprutor eller skalrester. Det hände då och då att de hittade trasiga äggskal efter misslyckade tömningsförsök.
”Men vad ska jag med stulna fågelägg till? Jag fattar ingenting”, sa mannen och slog ut med armarna.
Antingen spelar mannen dum eller så är han en rätt hyfsad skådespelare, tänkte Jonas.
”Pengar så klart!” fräste Jonas. ”Ägg härifrån är värda en hel del på den svarta marknaden. Vi vaktar området i stort sett dygnet runt eftersom bon plundras på sina ägg. Det är jaktbrott! Förutom fängelse och böter kan det leda till att fåglarnas fortplantning misslyckas.”
Jonas höll medvetet kvar ögonkontakten med mannen så pass länge att hans ord skulle uppfattas som en varning.
”Är det därför de där skyltarna har satts upp?” Mannen vände sig om med armen utslagen i en svepande rörelse runt området. ”Jag trodde de var uppsatta på grund av renarna. Numera får man nästan inte vara någonstans, på grund av lapparna och deras rättigheter.”
Mannens överdrivna ironi och himlande med ögonen visade tydligt att han inte hade mycket till övers för samerna. Den drypande sarkasmen gjorde att det vred om i magen på Jonas. Mannen stod alltså mitt framför dem, på samisk mark, och erkände att han sett skyltarna men struntat i dem, för att han trodde att det var på grund av renarna som området belagts med beträdelseförbud. Irriterat drog Jonas efter andan, och pekade med fingret ned mot den mark han var ansvarig för att skydda.
”Om du nu är här, på mark som varit samisk boplats sedan vikingatiden, för att titta på fåglar, är det minsta du kan göra att prata respektfullt om samerna. För de heter samer! Inte lappar. Det finns tydliga spår efter dem lite varstans häromkring. Ett vant öga
kan se gamla eldhärdar, förvaringsgropar och rester av kåtor. Det är ett kulturarv, och även om du inte har vett att fatta det så kanske du har vett att fatta att det är dags att packa ihop din skit och dra härifrån?” Jonas slet upp en tältpinne och fortsatte med resterande tills tältet föll ihop i en enda härva. ”Vi väntar och följer dig till bilen. Packa ihop skiten nu.”
”Ta det lugnt. Han kanske bara inte förstod bättre”, sa Tove och la lugnande handen på Jonas arm.
Tove betraktade honom med orolig blick. Irriterat skakade han av sig hennes hand med en ljudlig fnysning. Han hade varken tid eller lust att bry sig, han hade fullt upp med att sparka sönder eldstaden som mannen anlagt framför tältet.
Boplundrare härjar i Stekenjokk på jakt efter sällsynta fågelägg, och polisen Jonas Ahlquist ansvarar tillsammans med Tove Norlin för bevakningen av fågelskyddsområdet. Tack vare lokalbefolkningen har de full kontroll över vilka som passerar och vilka som har tillstånd att vistas i området.
När en ensam kvinna som har sökt sig till Kultsjödalen hittas död i en myr på renskötaren Nils Nuttis renbetesmarker påbörjar Jonas utredningen. Ingen har anmält henne som saknad, och hon bär inga identifikationstecken. Vem är kvinnan, och varför har ingen efterlyst henne?
Jonas överlämnar motvilligt utredningen till Vilhelminapolisen och beger sig till Skellefteå för att tillfälligt förstärka avdelningen för grova brott. Där dras han in i en mordutredning som fångar hela världens uppmärksamhet. Vd:n för Europas största fabrik för litiumbatterier har brutalt mördats och upphängts till allmän beskådan på gångbron över Klockarbergsvägen, mitt under morgonrusningen. Trycket att hitta den skyldige är enormt, och Jonas och hans kollegor tvingas kämpa mot klockan när hemligheter och svek flätas samman. Ju närmare sanningen de kommer, desto mer uppenbart blir det att inget är som det först verkade.
Det här är andra boken om Jonas Ahlqvist, polis i fjällpatrullen, lokalpolisområde Nord.
www.vistoforlag.se