JENNY MARIE JANSSON
Livet på Grön Kvist
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Jenny Marie Jansson
Grafisk form: Sandra Stridh, Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8073-863-7
Livet påKvistGrön
JENNY MARIE JANSSON
Till de finaste och klokaste döttrar man kan önska sig, som övertalat mig att skriva en roman. Om inte ni hade trott på min förmåga hade den här boken aldrig blivit utgiven.
�ap��el 1
”Är det så här livet ska se ut?” säger Sofia tyst för sig själv medan hon viker tvätt med ett halvt öra, lyssnande efter eventuella ljud från andra våningen.
Ljud som skulle innebära att hon behöver släppa allt för att undsätta barnen när de är i full gång att sparka, slå eller försöka strypa varandra. Hon kan aldrig släppa dem helt, för det händer alltför ofta att de blir så arga att de inte kan sluta på egen hand.
Än så länge är det tyst och lugnt från övervåningen och hon andas ut. Det enda ljud hon kan höra är surret från tvättstugans lysrör som börjat blinka.
Måste komma ihåg att byta ut den där, tänker hon, innan hon med en suck böjer sig ner över tvättkorgen.
Lederna har börjat värka nu igen. Det blir bara värre och värre, noterar hon. Sofia vet att hon borde gå till en läkare och kolla upp det där, men det bär henne emot. Sist hon sökte sig till vårdcentralen för att följa upp ifall hon fått förändrade värden på sköldkörteln blev hon behandlad som ett hysteriskt fruntimmer, och fick antidepressiv medicin utskriven. Det var när hon ammade sin yngsta dotter Leah på heltid, samtidigt som hon bantade, så det kanske inte var så konstigt att hon kände sig yr och att vikten rasade. Hon
hämtade så klart inte ut medicinen, men skammen som läkarens bemötande fick henne att känna resulterade i att hon verkligen inte går till vårdcentralen i onödan.
”Ja, jag vet”, utbrister hon för sig själv där hon står och andas in den fräscha doften av nytvättade kläder. ”LCHF kanske inte är den bästa bantningskuren när man är vegetarian, och dessutom kanske man inte ska banta alls när man ammar dygnet runt.”
Sofia lyfter upp en vit t-shirt med My Little Pony-motiv, som hon omsorgsfullt viker och lägger i en hög med några lika prydligt vikta t-shirts med liknande motiv. Flickorna har redan hunnit bli ”tweenies”. Sofia kan inte förstå vart åren tagit vägen. Visst kan hon lämna dem lite längre utan uppsikt nu, men samtidigt är de inte helt självständiga än. Det är förstås inte helt ovanligt för barn med diagnoser, men Sofia kan ibland drömma sig bort och undra hur livet hade sett ut om hon fått ”normala” barn i stället.
Hade hon varit lika sliten då? Hade hon varit en gladare och bättre mamma, eller fru för den delen?
Sofia suckar igen och tar upp en svart munktröja med hårdrocksmotiv, viker den och lägger den i en hög bredvid den andra.
Ekorrhjulet slutar visst aldrig snurra, tänker hon. Hon tog ju upp tvätt igår, och nu ligger fyra halvmeterstora högar här på nytt. En för varje familjemedlem.
Ett högt tjut avbryter Sofias tankar, och med bultande hjärta rusar hon upp för att se vad det är som händer. Stella och Leah skriker upprört och håller fast varandra medan de rivs och nyps. Sofia försöker lugna dem och få dem att förklara vad som hänt, men de har redan passerat gränsen, och Sofia får helt enkelt bända loss dem från varandra så att ingen kommer till skada. Rivmärkena på underarmarna och de ömmande blåmärkena på smalbenen, som hon fick förra gången hon behövde gå emellan, har nu börjat blekna. Det är smällar hon får ta, helt enkelt!
”Hon började!” vrålar Stella upprört.
Hon är högröd i ansiktet, och hennes bruna ögon ser nästan svarta ut.
”Nähä! Så var det inte alls!” kontrar Leah, som knyter nävarna och gör sig beredd på strid.
”Sluta nu! Båda två!”
Sofia suckar tungt och pekar åt dem att gå in till sina rum. Döttrarna stirrar på varandra en stund, men väljer sedan att gå åt varsitt håll. Den här gången gick det relativt snabbt att sära på dem, trots att de redan gått över gränsen för kontaktbarhet.
Med hjärtat fortfarande i halsgropen springer Sofia med snabba steg tillbaka till tvättstugan.
Jag måste hinna klart innan Roger kommer hem, tänker hon, medan stressen knyter sig i magen.
Hon ser inte fram emot middagen. Kaoset brukar vara som värst under och efter middagen, när de ska göra sig i ordning för kvällen. Det innebär alltid en extra kraftansträngning för både henne och Roger.
Vi har blivit mer som ett företag än ett par, konstaterar Sofia vemodigt.
Sofia känner sig som en företagsledare, som ska hålla ordning och styra upp så att alla rutiner barnen behöver efterlevs. Hon försöker delegera vissa delar till Roger, men han väljer oftast att ta de enklare sysslorna som att laga mat, diska eller åka och handla, så att Sofia får tjata och sära på bråkande barn. Men vid närmare eftertanke tror hon att de kanske har gjort en bra uppdelning. De är ju trots allt bra på olika saker, och hon brukar skälla på Roger för att han ryter åt barnen. Det får dem verkligen inte att lyssna.
Sofia suckar och tar upp ett nytt plagg ur tvättkorgen.
Det kanske är bäst att hon tar den biten, hon som har mer tålamod.
Hon lyfter plagget mot ansiktet och drar in den ljuva doften från tvättmedlet, som har en lugnande effekt på henne.
Om hon bara fick ägna sig åt att vika tvätten, utan avbrott eller oro för vad flickorna kan tänkas hitta på, tänker hon frustrerat.
Sofia tittar ut genom fönstret i tvättstugan, ut mot trädgården som ännu har några snöfläckar på gräset. Det får henne att tänka
på deras senaste resa till fjällen. Hon kan knappt minnas senast hon och Roger gjorde något tillsammans, bara de två. Stella och Leah behöver så mycket stöd och hjälp, och Sofia och Roger får sällan avlastning från släkten. Hon vet att släktingarna gör så gott de kan, men det är svårt för dem att veta hur de ska hantera flickorna.
Några av dem förstår inte behovet av anpassning över huvud taget, fnyser hon, och slätar till Rogers slipover innan hon omsorgsfullt lägger den i hans tvätthög.
Hon vet att hon inte kan kräva mer av släkten, men hon kan samtidigt känna sig avundsjuk på arbetskamrater, som har släktingar som ställer upp och passar deras barn var och varannan helg. Själv vågar hon knappt fråga längre.
Hon gnider sina trötta leder innan hon tar upp det sista plagget ur korgen. Hon stryker frånvarande handen över Rogers chinos medan hon viker dem.
Innan flickorna kom var bandet mellan henne och Roger så starkt att de kunde avsluta varandras meningar. Det kändes som att de delade alla värderingar och tankar. Nu känns det som att de bara skäller på varandra. Det händer mer och mer sällan att de älskar. Oftast är hon för trött, och hennes krånglande mage får henne att känna sig så tjock och uppsvälld. Hon vill helst inte att han ska titta på henne över huvud taget.
Hon rättar till tröjan och klämmer på sina bilringar. Hon skakar av sig äckelkänslorna. Roger säger alltid att hon är vacker, men hon har svårt att tro på honom. Hon brukar skynda sig att krypa ner under täcket och släcka lampan, innan han ens hinner vända blicken mot henne. Hon hör honom alltid sucka innan han vänder sig på sidan. Hon har verkligen svårt att känna någon lust. Hennes ”muffinsmage”, och tröttheten från allt slit med barnen ger henne avsmak. Nåväl, vi håller fortfarande varandras händer när vi ska somna, så det måste ju betyda att vi fortfarande älskar varandra, tröstar hon sig med att tänka. Hon minns inte riktigt när de sa ”jag älskar dig” till varandra senast.
Har vi börjat ta varandra för givet?
Sofia lägger det sista vikta plagget på högen och bär in sin egen tvätthög i sovrummet. Hon sorterar in kläderna enligt kategori och färg. Hennes garderob består mestadels av enkla basplagg i pastellfärger. Hon brukar matcha olika pastellfärgade tröjor med byxor i en ljusgrå nyans. Alltför färgstarka kläder får henne att se blek ut, så hon håller sig till de nyanser hon vet fungerar med hennes blonda hår och ljusblå ögon.
När hon sorterat in det sista plagget i garderoben känner hon att hjärtrytmen har börjat återgå till det normala. Hon tar ett steg bakåt och tittar nöjt på resultatet, innan hon stänger garderoben och går ut i köket för att ta itu med middagen.
Sofia har alltid älskat matlagning. Ända sedan hon var tonåring har hon gillat att experimentera med mat från alla världens länder, och hon har hittat på flera egna recept. Det är något med dofterna och smakerna som brukar sprida en värme i bröstet på henne. Det var längesedan hon kunde tillåta sig att gå upp helt i matlagningen, och tillbringa flera timmar i olika mataffärer för att hitta de rätta ingredienserna till den perfekta måltiden. Tidigare kunde hon ägna en hel eftermiddag åt att planera en trerätters middag, som hon sedan avnjöt tillsammans med sina vänner. Det var förstås innan barnen kom.
Det är kanske så här alla känner som fastnat i det där berömda ekorrhjulet, suckar hon resignerat, medan hon skär upp grönsakerna utan att ta någon större notis om råvarornas struktur, färg eller kvalitet. Tankarna far i väg åt ett annat håll, och flera gånger kommer hon på sig själv med att fundera över ett tungt ärende på jobbet. Sofias puls börjar stiga igen och hon känner en molande värk i käkarna. Med stora cirkelrörelser försöker hon lösa upp spänningarna i axlarna. Hon försöker skaka av sig tankarna på jobbet och fokusera på matlagningen igen. De envisa tankarna vill inte släppa. Sofia har alltid trivts bra på sitt jobb, och hon känner verkligen att hon har hamnat rätt, men det är psykiskt ganska tärande att jobba som socialsekreterare. Rogers jobb som systemutvecklare på ett it-företag är säkert också ansträngande, tror Sofia, men kanske inte på samma sätt.
”Vem är jag egentligen?” Sofia har sedan länge tappat bort sig själv och den hon brukade vara. Nu slits hon mellan sitt överväldigande arbete och en splittrad familj. Barnen, med alla sina behov, tar alltmer energi och hon känner inte längre igen mannen som hon är gift med. Hur kan hon hitta tillbaka till lyckan igen? Hur vänder man riktning innan det är för sent?
Roger hör redan när han kliver uppför yttertrappan hur barnen kivas och bråkar innanför. Tålamodet inför deras utbrott och Sofias sätt att hantera dem börjar tryta, samtidigt som chefen kräver alltmer och Roger tvingas jobba över. Fast, han måste erkänna att det ibland kan vara skönt att slippa ifrån kaoset där hemma. Är detta verkligen allt livet har att ge? Eller kan han finna glädje någon annanstans ...?
När framtiden enbart verkar ha mörker i sikte skymtar Sofia och Roger plötsligt en strimma av ljus – ett drömhus i en ny stad som skulle kunna vända allt. Men vågar de ta risken?
Jenny Marie Jansson är utbildad socionom och arbetar som skolkurator i Filipstad, där hon bor tillsammans med sin man och sina två döttrar. Hennes intresse för heminredning, matlagning och odling kommer fram i hennes debutroman Livet på Grön Kvist.
www.vistoforlag.se
