9789180801454 by Smakprov Media AB

Tatjana Kruse

brott, bryderi och broderi

En kriminalkomedi medkommissarieSeifferheld

Brott, bryderioch broderi av Tatjana Kruse

TatjanaKruse

Brott, bryderi ochbroderi

En kriminalkomedi med kommissarieSeifferheld

Översättning

Britt-MarieEk

Denhär romanenutspelarsig ienverklig stad,nämligen Schwäbisch Hall,och bygger på verkliga händelser, menden är ändå ingetannat än en roman. Alla förekommande personer är liksom handlingen fiktiva. MenhovawartenOnis finnsfaktiskt, ochdet är precis somdet skavara.

Automatiseradteknikvilkenanvänds föratt analyseratext ochdatai digitalformi syfteatt generera information, enligt 15a,15b och15c §§ upphovsrättslagen(text-och datautvinning),ärförbjuden.

Omslagsbild: BoD

Översättning:Britt-Marie Ek

Förlag:BoD ·Books on Demand,Stockholm,Sverige Tryck: LibriPlureos GmbH,Hamburg,Tyskland

ISBN:978-91-8080-145-4

PROLOG

Detviktigasteärett snyggt lik

Dödenärensnigel.

Denkrypermycketlångsammare motenänvad manskulle önskanär manväl drabbas.

Åtminstone vardet så iLudgerKliersfall.

Hanhadecyklati över tjugoår. Inte professionellt,men fanatiskt. Hanvar ibättreformänenNikesko ochhadeklaratav Alpe d’Huez tvågånger.

”När jagengånglämnarin, då skadet blipåcykeli nerförsbacke, i160.Puff, slut.Men inte förrän imogen ålder, i90-årsåldern”, förkunnade han, dimmig av Löwenbräu, närhans45årsdag firadespåhotellGoldenerAdler

Detvar därför hanfortsatte köra utan hjälm. Så attljuset skulle släckasdirektomhan fick vattenplaning ochslungades ut ur en kurva.

Ingetlångt lidande.

Slut på tagning, cyklistendöd.

Denhär lördagseftermiddagen vidfemtidenvar Ludger Klierfyrtiofem år,tre månader, sjudagar ochtrettiosex minutergammal. Dethan inte visste varatt ödet inte hade planerat atthan skulle leva specielltlänge till.

Detbörjade medatt hansvettades ymnigt.

Konstigt,tänkteKlier som– åtminstone medhansmåttmätt –kom behagligtcyklandepåKocher-Jagst-cykelvägen ivad manmåste beteckna somsvalt väder.

Bara lite sightseeing.

Förskojs skull.

Ochkanskeför attragga uppenläckerkvinnligcyklist.

Ludger Kliervar en godkatolik ochmenademed detta att hantroddepåtio Guds budoch på de sjudödssyndernaoch sågtillatt hållasig till demrespektiveundvika demsågottdet gick,utanatt fördenskulltai förmycket. Menatt sexskulle vara till enbart föräktenskapet ochför fortplantningtrodde hanintepå. Ochsom inbitenungkarl söktehan ständigt tillfällen attpraktiseradenna sinicke-tro. Iförstahandmed villiga blondiner. Menunder torrperioder ocksåmed rödhåriga ochbrunhårigaoch vadnuL’Oreal-färgtuberna kundeframbringa.

Somden hypokondrikerhan varblevhan orolig närsvettningarna åtföljdesavstick ibröstet.Hjärtinfarkt?

Klierstannadeoch togpulsen.

Helt normal.

Klierdrack sinenergidryck istora klunkaroch cykladesedanvidare.

Solenvisadesig bara lite försiktigt.Det varingen idyllisk höst.Kanskevar detanledningen till attKlier varensam ute.

Detvar därför heller ingensom sågatt han, närhan knappt en kvartsenarebefannsig ienbrant nedförsbacke,plötsligt kräktesupp sitt maginnehållpåsinaljusblå cykelbyxor,flögi en högbågeoch störtade neri vegetationen.

Därblevhan liggande ettbra tag.

Till hälftenunder cykeln,tillhälften underenstorbjörnbärsbuske. Osynligför demsom kompåvägen.

Till en början hade mankunnathörahonom.Han andades mycket högt ochrosslande.Men Klierskrämde bara uppdiversesmådjur medsittrosslande.

Ochsig själv.

Han, LanceArmstrong ikommunenSchwäbischHall, som varitpåförstasidan i Haller Tagblatt fyra gånger,han,Ludger Klier, varintelängreherre över sina muskler. Detryckteintensivt ihanslemmaroch hanfickalltsvårare attandas.Hjärtat

rusade ochdet märkte Klieri första hand iformavovana panikkänslor.Han försökte kännaefter sinmobil,men armen lyddeinte. Inte tungan heller.Underkäkenkrampade. Ögonlocken fladdrade.

Mankan bara spekulerai vilkatankarsom kanhafarit genomLudgerKliershuvud underdesista sekunderna av hans liv.

Menden somkände Klierkunde medsäkerhetgränsande till sannolikhetutgåfrånatt hangrämdesig.Inteöversittalltförtidigafrånfälle –trots attallamanliga släktingar på hans sida klarat sigtillslutetavdeåttioomdeintestupati kriget elleri höghastighet kört in ienbropelare på autobahn efteratt ha festat hela natten –och inte ensöveratt handog en oväntad, totalt oförklarligdöd.Att hanrycktes bort mitt ilivet varhelt isin ordning. Alla råkade ju ut fördet här. Ochliemannen hämtadealltiddebästa först. Varman över fyrtio fick manju skämmasöveratt fortfarandevarai livet. Nej, detvar något annatsom skavde.Han,LudgerKlier,detta genomstylade muskelpakettillman,hadehelasittliv varitenormtfåfäng.

Om mannuskulledöskulledet vara tilltalandeför ögat.Det viktigaste varett snyggt lik.

Mennulåg hani buskarna,med kräk ochpaniskurinpå

denåtsittandeoutfitenfrånAdidasoch medförvridna kroppsdelar. Detgickinteatt bortse från atthan inte varnågot vackert lik. Framföralltinteett liksom luktadegott.

Ödet menade ändå välmed honom. Dettaladenämligen inte om förhonom attdet skulle bliomslagi vädret redannästa morgon.Runttjugo grader ochmycketsol.

NärLudwigKlier hittades nästan fjortondagar senare av densträvhåriga taxenTheseus vonSchönwaldehadeinteens hans saligmamma känt igen honom.

Därhan låggnagd på av smådjur, tömd på inälvoravlikmaskar ochmissbrukadsom insektsbo, varhanscykelskorav hightechmodell detendasom sågpropert ut på honom.

En riktig karl broderar utan fingerborg

Denfranska knuten är ettbroderistygnsom ligger ovanpå väven. Detkan syssom enstakastygn,i rad, lodrätt, vågrätt, diagonalteller icirklar.

Dengrova manshanden formadevanttrådentillenögla bredviddet ställe därnålen stuckits upp, drog sedannålen genomöglan,stack neroch drog åt öglanordentligt. Därefter drogsnålen igenom,såatt detbildadesenfärdigliten knut.

Voilà.

Tvåknutartilloch sedanvar älvstoftet perfekt.

Detvar förståsriskabelt attbrodera detskira älvstoftet med knutar,men hanvar nu en gång en erfarenkarloch skydde inte faror. Därför broderadehan ocksåutanfingerborg. Han vardumed faran!

Detlysande gula metallgarnet gjorde attknutarnasåg sirliga ut.Han hade bestämtsig förAnchorTwist brodergarn i mörk lavendel (fg.109) ochblålila (fg.117)tillälvan somspred sitt stoftoch attsymed korsstygnoch efterstygn.

Motivethadehan självhittatpå. Närbroderiet varfärdigt skulle hansätta in deti locket till ettljusblått smyckeskrin.

Precis närhan varpåväg attdra åt öglantillden sistaknutenknackadedet på dörren.

Förbaskatockså!

”Jag kommer”, ropade hanoch lätbroderiet försvinnaner i kistan vidfönstret.

Kärlek är kemisk lobotomi och slår ut de högrehjärnfunktionerna

Honströk samvetsgrant detvitalakanet.Egentligenvar hon inte född till hemmafru ochvar av åsiktenatt deträcktegott om manstodpåavstånd ochhotadelakanet medstrykjärnet, förefter en natt sågdet ju ändå lika skrynkligt ut somgamle kanslerSchmidtsansikte.Men hanskullehadet brahos henne.

Inte Schmidt.

Hennes nye.

Detvar så underbartatt ihennesålder få återupptäcka kärlekens glädjeämnen.

Honhaderedan avskrivitsig.När ensålder börjar meden femma– ochhos hennehadeden gjortdet länge– är lacken borta, oavsettvad Brigitte woman skrev. Om nu åldrande hollywoodstjärnor àlaSharonStone kundeskylta mednågot annat, så vardet föratt de vältrade sigi pengar ochkunde unna sigbotoxinjektionereller läckra personliga tränareeller bådadera.Den tyskagenomsnittskvinnanfickemellertidfoga sigi sitt öde. Ochödetställde försingelkvinnor upppostulatet attgammalärlikamed ensam.

Honhadeblivitförälskad ihonom medengång. Vidförsta ögonkastet.Han hade sett så rörandeut. Medfelknäppt skjorta, mjällpåaxlarna på sinmanchesterblazeroch så det förtjusandenervösa leendet. Lite yngrevar hanförstås.Han skulle säkert inte behöva ta en massapillernär de skulle rulla runt på detnystrukna lakanet.

Ochhan skulle ta henne på allvar.Intesom de andra.

Listan över hennes ex bestod itrolösa misslyckadetyper ochotrogna förlorare. Honhadefunnitsig idet länge, mennu vardet slut.Ävenomhon på sintid hade lett åt kvinnorörelsen, eftersom hontyckteatt de kvinnligabehagen räckte föratt få allt manönskade,såvar honnutvungen attmedge attdet,

allteftersom behagenbleknade, varsvårt,för attintesäga omöjligt,att bevara ettsoligtsinne.Påjobbethadeenvälbyggd 29-årig kvinna blivit chef över hennemittframför näsanpå henne, fast honsjälv medsinadryga tolv tjänsteårvar densom arbetatdär längst.Och på hennes stambarvar detnästaningen somtilltaladehenne.Faktisktintenågon.Barakyparen,men hanville ju bara ta uppbeställningen.

Därför hade honsjälv tagitöverrodretnu. Bättre sent än aldrig.Hon varensjälvständigkvinnaavdet nyaårhundradet. Honbörjade pratamed sådana mänsom honkunde tänkasig en framtidmed.Och densom bara sågett billigtnöjei henne, fick vadhan förtjänade.Smärtsamt långsamt.Den sistehade välintehunnitkallnaän, menhon gavsig inte tidatt sörja. Det kundehon inte isin ålder. Motnya horisonter.

Ochhennesnye varheltklart denrätte.Utannågot som helsttvivel. Dethär skulle hålla. Detkände hon. Medvarje fiberi sinkropp.

Sådär. En sistapuffångaoch lakanetvar klart.

Perfekt!

KAPITEL1

Memo förmän:

Atthaett haremärtotaltöverskattat…

Detkändesi kroppen. Lugnet före stormen.

På morgonen,enminut ihalvsju,i ettkök iSchwäbisch Hall.

SiegfriedSeifferheldlutadesig tillbaka iden ålderssvaga Thonetstolen,tittade på klockanovanför spisen ochräknade tyst sekunderna –baklänges naturligtvis,som vidennedräkning:fem,fyra, tre, två, ett.

Exakthalvsju börjadedetunga klockornai St. Michaeliskirchevid torget attringa in morgonen.Husens gamlakorsvirkesväggarverkade sättas ivibration,när ljudvågornamed full kraftträffadehistorisktbyggmaterialoch modernatrumhinnor. Gästerna somövernattade på hotellen

Goldener Adler, Adelshof ochSchollintilltorgetbrukade ofelbart sättasig käppraktupp isängen. Efterennatttycktedeatt ringningen varpittoresk,efter tvånätterblevdeirriterade. Seifferheldvar däremotvan viddet sedanbarnsben– det Seifferheldska husetlåg fågelvägen knappt tvåhundrameter från kyrkan –och hanälskade detmäktiga ljudet av de urgamlaklockorna.Han kändeintetillstymmelsetillirritation.

Tvärtom, närklockringningen uteblevpågrund av strömavbrott iseptember 1978 hade hanvaknatabrupteftersom någotsaknadesoch hanhadebehövtnågra minuterför attfatta vaddet var. Nämligen de elektriskt styrda kyrkklockorna.

Hans hund,enbärnstensfärgad hovawarthane vidnamn Onis,hadetvå år gammalvantsig vidringningen. Hanlåg och sovunder köksbordet ochgav bara ifrånsig någonliten fnysning då ochdå. En vakthund på standby.

Efterprecissåmånga minutersom dengenomsnittligttroende behövdeför attfromt läsa fadervår ochsedan luttrad möta dagenslutade klockornai stadensevangeliska kyrka att ringa.

Seifferheldsuckade,tog en klunkäppelmusttilloch beväpnade siginför detsom skulle komma. Stormenefter lugnet.

Denvar omöjligatt stoppa,liksomtiden.Som en buffelhjordi rörelse. Somenflodvåg.

Omöjligatt stoppa liksom ödet.

Ochdär komden.

Orkanen.

”SIIIIEGFRIED!” mullradedet.

Seifferhelds syster Irmgardstegini köket. Honvar den enda människai världensom användehansdopnamn.Och sombaragenom sitt utdragna sätt attuttalahansnamngav honomenkänslaavatt ha gjortföräldrarna besvikna,desom hade gett honomett namn värdigtengermanskhjälteutanatt detblivitnågon hjälte av honom.

”Morrn,Irmi!”hämnadesSeifferheld.

Inte ensHannelore,hennesbästa vänsedan förskolans dagar, vågade kalladehenne Irmi.Det varjuett privilegium bara attfåsägaIrmgard,normala dödligafickhålla sigtillett rappt fruSeifferheld.

Ioch försig gjorde det Seifferheldtillhjälteatt hantrotsade sinsysterpådetta sätt.Hademan tillåtit kvinnori detmilitära på hennestid hade honvarit generalidag. Medfyrastjärnor. Ochsåmånga ordnar attman hade behövt sy ditett släp på uniformsjackan föratt de skulle få plats.

Längre tillbaka skulle manhakallatIrmgard Seifferheldför en gammal ungmöoch lett medlidsamt.Men inte ihennesnärvaro förstås. Gjorde mandet ändå,såintemer än en gång. IrmgardSeifferheldvar en killer ochdet vapenhon föredrog vartungan. Hennes tungaträffadealltidmitti prick, denfick

mognamän attlipaoch kvinnoratt frustrerat stoppa isig massormed choklad.

”Siegfried,dricker du alkoholförefrukost –duborde skämmas!”

Attbetecknamustensom Seifferhelds gamleskolkamrat Erwingjordesom alkoholvar attuppgraderaden rejält ochi grundenockså attförolämpa alla starka dryckesvaror.Den sedanlänge bortgångne farfar Seifferheldhadeuppnått denansenligaåldernav101 år medett glas äppelmusttillfrukost varjedag ochderas farhadeblivitvälsignade89år, klar ihuvudetändatillslutet. Mensådanafamiljetraditionerräknades inte förIrmgard.Seifferheld suckade. Vad man gjorde hade alltidvarit viktigareför Irmgardänbeprövade individuella val.

”Enkarlmåste få kraftpåmorgonenmed en ordentligfrukost.Kaffe på bönor, ägg, korv”, mässadeIrmgard.

MedanSeifferheldhöllsig till sinmusthämtade Irmgard burken meddet fina kaffetHochland-Ratsherren från skafferiet ochbryggde en helkanna till honom.

Detenormaköket fyllde nästan hela första våningen idet gamlakorsvirkeshuset somvarit ifamiljens ägoi nästan fyrahundra år.Seifferhelds –ensidogrenavden berömda Hohenlohskafamiljenmed sammanamn– hade aldrig varit riktigtrikaoch renoveringar hade gjorts medsparsamhet. Man kundevaragladatt detintefanns öppenspisi köketutanen gasspisavmärketNeff, somvisserligen varsköravålder men ändå hade brafjutt isig.Den tremeter långaarbetsbänkeni bokintillspisenvar dennyasteanskaffningeni hela rummet ochvar från sent åttiotal.Där stod nu Irmgardoch bryggdesin kolsvartaenergidryck.Irmgardskaffe kundeväcka döda.

”Drick!” befallde hontillslut, tryckteenångande kopp av avslaget Meissenporslin ihandenpåhonom ochgickborttill spisen föratt stekaägg ochfläsk till honom. Honvisstesin pliktsom syster.

Då öppnades köksdörrenigen.

”Pappa!Dricker du kaffe?Doktorn harjusagtatt du inte skahakoffein!”

Susanne Seifferheldvar en bländade varelse. Islutetavde trettiohadehon redanhunnitbli föreståndare på banken Bausparkasse Schwäbisch Hall.Hon utstrålade kompetensoch ledaregenskaperoch detkom siginteenbartavhenneseleganta, duvgrå Armanibyxdress.Det stod en doft av framgång kringhenne.Och svagtockså av Chanel No.5.

Seifferheldbeklagade atthansdottervarkenvar gift eller hade sällskap.Som detsåg ut skulle detintebli någrabarnbarn.Han sågför sighur Susanneskulle utvecklastillenny Irmgard. Detbestämdasättethadehon iallafallredan tillägnatsig.

Susanne togutalltsom fanns igrönsakslådan ikylskåpet ochslängde nerdet iden silverfärgademixern– detendaköksredskapsom honvisstehur mananvände.Köket varintehennesgrej, igengäld basade honöversifferkolumneroch otroligt komplicerade statistiskaberäkningar.När apparatenbörjade låta infernaliskt öppnadehundenOnisett öga, suckade, stängdeögatigenoch fortsatte sova

Seifferheldsaingenting.Det varingen mening attgöradet.

Susanne skulle ställa ettglasmed färskpressad grönsaksjuice framförhonom,som hongjordevarenda morgon.Enfastritual.Det varbarafärgenpåjuicensom växlade, allt eftervad somfanns igrönsakslådan.Den härmorgonenvisadesig innehållet iglasetvaramörklila. Dottern placeradesig medarmarnai kors framförhonom ochhenneshållninglät förstå att honutandröjsmålskullelägga in om attfåhonom omyndigförklaradomhan inte smakadepåhennesbrygd. MedanSeifferheldstoiskt tvingade nerenklunk grönsaksjuiceoch Irmgardtog ännu mersmöri denhetastekpannan medägg ochfläsk ochSusanne förnöjtgicktillkylskåpet och

åt en matskedlättyoghurt,öppnadesköksdörrenengångtill ochden sistamedlemmen idet Seifferheldska hushållet–iklädd knallgul pyjamas– steg in:Karina, Siggis ochIrmgards 20-årigabrorsdotter,enuppenbarelsefärggladsom en paradisfågel,som förtillfälletgickpåMediahögskolanoch bodde hosdem iväntanpåenbättrebostad. Om detnugickatt hitta någotbättreänatt bo iett femvåningshusmitti stan medvälfylltkylskåp.Seifferheldtroddeinteatt Karina skulle flytta ut inom detnärmaste.

”Farbror Siggi, vadärdet du dricker?”Brorsdottern lät upprörd. ”Det däräringet fördig.Påmorgonenbehöver man någotvarmt.Dumåste dricka gröntte. Detinnehållermycket C-vitamin.”

Seifferheldbarasuckade.Tilldet yttreliknade denunga kvinnansin mamma,enfullblodsitalienska,som hans bror hade haft medsig hemefter atthabesöktpåven iRom,men till sättet märktesändåden HohenlohskaSeifferheldgenen. Somallaungdomarhadehon bestämda uppfattningar. Ifråga om världspolitik, miljövårdoch strikt vegetarisk kost varhon mycket sträng.

Karina donade lite vidspisenoch hällde sedanexakt 70-gradigt vatten ienkoppmed japanskt Sencha-teoch räckte den till sinfarbror.

”Här fårdulitegottgrönt te,farbror Siggi. Detärbra mot fria radikalerockså.”

Seifferheldlog.”Jagärintepolis längre,gumman. Nu när jagärpensionerad behöverjag inte hanteranågra radikala element.”

Karina himlademed ögonen.

De följande femminuterna varrelativtlugna.HundenOnis snarkade lätt,detre kvinnornavar sysselsattavar försig vid denextremt långaarbetsbänkenoch Seifferhelds dunkla föraningar fick honomatt trutalitemed läpparna.

Ochstrax före sjuvar dettid igen.

Ögonblicketkom närSiggi Seifferheldbeklagade atthan blivit så illa skjutenavbankrånaren atthan efterflera operationeroch en lång rehabtid ändå blev tvungenatt förtidspensioneras. Om han, närfilialentillVolksbank på Torggatan rånades, inte hade skyndattillsinauniformeradekollegors undsättningeftersomhan råkade vara inärheten, elleromhan hade slängt sigåtsidan bråkdelenavensekundtidigareoch undgåttkulan,dåskullehan fortfarandevarai arbete,kunna flytillkontoretpåkriminalrotelnklockan sexpåmorgonen–oberoendeavhur dags hanofficielltskulle vara itjänst– och skulle inte behöva fattadet beslut somnuförestodoch som hade tvingatner långtstarkaremän än hanpåknä.

Straxföresju krävde de trekvinnorna ihansliv,liksom varjeannan morgon videxakt denhär tidpunkten,att han skulle bestämma sigför en av dem: Irmi ställdener tallriken medfettdrypandeägg ochfläsk framförhonom,Susanne gjorde detsamma medett träunderlägg medlättyoghurt på två fullkornsfralloroch Karina kommed en skål medvegansk,laktos-,mjölkprotein-,gluten- ochkolesterolfri müsli.

Vadskullehan göra?

Samma somvarje morgon förstås.

”Onis”,sahan till hunden,”gå gatan!”

Ochsom alla andramorgnar lämnadehan husetutanfrukost föratt inte kommatillbakaförränSusanne satt vidsitt hörnskrivbordpåbanken, Karina varpåhögskolan och Irmgardvar ochhandlade.

Förtidspensionärer hardet inte lätt, mendebliroftalättare.

På dethär visethadeSiggi redantappatsju kilo ochi denansenligaåldernavsextioårnåttsin idealvikt.

Alltid något.

Någotgotthadedet alltså fört medsig.

En KRIMINALKOMEDI medstarkbetoning på komedi:

Kommissarie Seifferheld delar sittliv med systernIrmgard, dottern Susanne och brorsdottern Karina iden gamla gemytliga tyskastaden SchwäbischHall iBadenWürttemberg, känd bl.a. försin saltutvinning.

Som sjukpensionär efter en allvarlig skottskadahar Seifferheld svårtatt släppa polisverksamheten, även om hansdagar är fyllda av promenadermed trognahunden Onisoch av hans storahemlighet, passionen förbroderi!När ettantal oklara dödsfall äger rum ihemstadenär Seifferheld intesen attbörja grubbla... ochheller intesen attagera!