Ödets nyckfulla vägar
Kristina Gyllenhammar
Ettvarmt tack till er vänner och familj somstöttat migi mitt skrivande. Tack till Fredrik, Wilhelm ochIsabelleför attnifinns ochför attnilåtit mig finnatid till attskriva.
Kristina Gyllenhammar
Ödetsnyckfulla vägar
En spännandefeelgoodroman
.
Automatiserad teknik vilken användsför attanalysera text ochdatai digitalformi syfteatt generera information, enligt 15a,15b och15c §§ upphovsrättslagen(text-och datautvinning),är förbjuden.
©2024KristinaGyllenhammar
Illustration/framsida: BoD· BooksonDemand, Stockholm, Sverige
Förlag:BoD ·Books on Demand,Stockholm,Sverige Tryck: LibriPlureos GmbH,Hamburg,Tyskland
ISBN: 978-91-8080-150-8
-Ursäkta,kan du hjälpa mig attletaefter min handväska?
Detvar nollningsfestpåHandelshögskolanför insparkseleverna år 2012 ochdet varskumparty i Handelspuben,enavdeförstafesternaför nollningen.Enfestmed mycket skum attdansa och festai.Änsålänge hade Emmi inte lärt kännaså mångakursare än,men en vänlig kursaresom stod inärhetenvar snabbpåatt hjälpa till attdykaned blandskummetför attletaefter väskan åt henne. Kort därpåsträcktehon uppenarm iluftenmed en svarthandväska medgröna band längst ena långsidani näven.
-Ärdet dennadumenar?
-Åh, toppen,duräddade minkväll!Emmi heterjag förresten!
-Det varsåliteså! Louise heterjag!Läser du också ICU?
-Japrecis!
-Grymt!
Sedanvar ordenöverflödiga.
Musikendånadepådansgolvetdär ettstort antal blivande ekonomer badadeavskrattoch diskmedelsbubblor.
-Världensbästa utekväll! ropade Emmi till Louise. Handelsgängethadenyssträffats, mendehade mycket gemensamtoch feststämningen varhög.
-Det varintesåtokigtatt plugga ändå!tänkteEmmi.
Honhadei ochför sigsettframemotdet nästan hela gymnasietidennär honhadevarit så redo för attbörja ettnyttkapitel,träffanya vänneroch att lära sigspännande saker.
Närkvällenvar slut promeneradeEmmioch Louise tillsammans från Handelspuben nedmot Haga
Nygata då detvisadesig attbådabodde åt samma håll. Plötsligt, innannågon av demhannreagera, komenmoped farandes ihög hastighet. Föraren kördeini sidanpåEmmi.Hon vinglade till ochföll nedmot marken.I ögonvrån såghon mopedföraren åkai vägmed hennes svarta handväskai full fart nedför Haga Nygata.
-Herregud, är du ok?frågade Louise lite halvhysteriskt.
Emmi försökte kännaefter,hadehon skadat sigi fallet? Vristengjordeont,men detkändesintesom någotvar brutet iallafall.
-Shit, vadhände?Såg du något?
-Nej,det gick så himlasnabbt!!saLouise. Men, kom, jagska hjälpa digupp.Kan du stödja på foten? Emmi togsatsoch lutade sigmot Louise närhon ställdesig uppigen.
-Här,jag borfaktiskthär inne.Men typisktnog finns detingen hiss.
-Jag hjälperdig uppsåklart!erbjödsig Louise snabbt.Men är säkerpåatt du inte vill undersöka fotenpånågon jouröppenvårdcentral?
Emmi skakadepåhuvudet.
-Nej,det behövs inte.Men jagkanskeska göra en polisanmälan iallafall.
-Jag hjälperdig!saLouiseoch stöttade sinnyfunna bekantskap upptilllägenheten.
Isamma stundsom Emmi ochLouisegickini lägenhetshuset varett parpåväg attlägga till sin båti denbohuslänska skärgården. Vinden piskadepådehalaskärgårdsklipporna. Det varKristoffersom hade önskat attdeskulle lägga till häri natt,nästansålångt västerut somman kundekomma.Jenniferhadetvekatoch tycktdet varliteför ensligti slutet av sensommaren, menhan hade envisats.Efter tilläggningenhadehon hoppat ilandför attsträcka på benenmedan Kristoffer tog sigtid attstärkabåtensförtöjningari denhårda vinden.
Ungefärsamtidigt somdeladetillkom en annan segelbåt,med en manoch en kvinna ombord. MedanJenniferlät Kristoffergörafärdigt densista tilläggningenhoppade honi land på ön föratt kolla in omgivningarna. Kristoffer varenvan seglareoch honnästanmer stjälpte än hjälptei båten– detvar lika braatt hanfickfixadet sistasjälv.Hon gick längst enaänden av Altarholmenoch andadesin densalta,råa menhärliga doften.Under promenaden smakadehon på blåbären längst stigen ochbeundrade de gamlahusresterna av hus från en svunnentid.Hon togennävesmultroni
handen föratt ge till Kristoffer närhon komtillbaka till båten. Hans favoritbär.
Hongnolade försig självnär hongickmot båten. Menvänta…Vartlåg båten? Honblinkadetilllite extramed ögonen föratt skärpa sig. Visstvar det välbakom denvästraklippavsatsen somdehade lagt till nyss?Hon kändesig medens helt förvirrad. Hade hongåttvilse ochglömtbortvartbåten var? Hontittade siglitehalvhysterisktomkring och försökte lokalisera sig. Honsåg inte heller spår av denandra segelbåten somlegat därnyss. Hurhade detsettutegentligennär honhadehoppati land? Åh,hon bannadedet bohuslänskalandskapet. Allt varsåotroligtvackert mensåg så otroligt likt ut. Kargaklippormed inslag av lila ljungsålångt ögat nådde…Hon tittadesig runt ochförsöktememorera vilken väghon gått ochundrade om honhöllpåatt bligalen.Sedan tänkte honatt honborde gå runt sammaväg runt igen somhon gått,för attkanske få lättareatt hittatillbakatillbåten?Hon gick tillbaka in motden lillaskärgårdsön,gicktillbaka längst sammastigsom honnyssvandrat på,och sedanfortsatte hontillbakamot vattnet. Men fortfarandeingen båti sikteoch honbörjade troatt honblivitgalen på riktigt.
ETT -Sovakan vi göra närvidör!
Amelieskollegorlämnade hastigtdet lilla redaktionsrummeti Soho och honsåg hurde utbyttetrötta blickarmot varandra ochhimlade medögonenåthenneskommentar närdelämnade rummet. Honvisste atthon egentligen varför hård motdem,men kändesig ganska övertygadomatt kollegornatog kommentaren på rätt sätt. Ännu en deadlinenärmade sigoch de behövdeverkligen bli färdiganumed storyn.Deras redaktörhadevarit på hennesom en igelomatt de måstetryckastoryn medpersonporträttsenastpåtorsdag dennavecka ochden måstevarai toppklass. Amelie hade fått ansvarför en artikelserie om kriget iUkraina som nu börjadefåstora konsekvenser på hela den globalafredsordningen. Artikeln skulle främst fångabådedet maktpolitiska spelet speglat från personliga porträtt av människori centrumför invasionen.
Denmolande huvudvärken gjorde sitt vanliga intågandeoch honfiskade vant uppen smärtstillande tabletturväskansom honsvalde
nedmed någraklunkar vatten.I själva verket insåg honatt hennes tidningskollegorkanske tyckte hon varför bossig,men dethär varför viktigtämneför attintegeallt.Omdetsåskulle innebära attde skulle ha nattarbete resten av veckan innan torsdagens deadline.
Amelie hade vetatredan sedan gymnasietidenpå västkusten atthon ville vara ihändelsernas centrumnär honblevvuxen ochden drömmen hade äntligen införlivats. Honarbetadesom journalist på en tidningsom ägdes iett slagsjoint venturemed svenskaoch brittiskaägare ochhon arbetade medfem andrajournalisteri ettstenhus iSoho.
Honavrundandeskrivandetför kvällenoch tittade på klockansom redanhunnitbli midnatt. Sedan begavhon sigutfråntidningshuset ochstegen styrde vant vidare in motBrian´s.Långa arbetsdagarsom dennaavslutade honhelst där, sinensamhet, föratt låta tankarna på artikelserien ochtidningen suddas ut av denvarma irishcoffen somvar hennes favoritmed extramycketwhisky. En stundsenare gick honpånågot vingligaben hemåtmot denhyrda lägenheten iSoho. Honslog vant in portkodenoch gick sedanuppför den ganska propertinredda hallen,i alla fall med engelska mått mätt.Gamla engelska husmed sluttandegolvvar inte någotför henne. Honfick bokstavligen fysiskakvällningarav de klassiska engelska attributen somvitaspetsgardiner och
ålderdomligavattenkranar. Undersinaåri London hade honflyttatruntenhel del, styrdavsin inre rastlöshet medatt inte kännasig hemma någonstans.Till slut hade honhittatden här lägenheten somhon trivdesförvånansvärt brai. Fräsch nybyggdlägenhetmed gångavstånd till parker ochtill jobbet.
Amelie hade varitkräseni sina valändasedan hon lämnadevästkusteni Sverige.Frukosten bestod alltid av ettvälkokt äggtill frukost, en bitlax till lunchmed selleri,engrönsmoothietill eftermiddagenoch engurksalladtill kvällsmat. Det gavhenne ettinrelugnatt ha kontroll på sin vardag.Hon varenständig singel menemellanåt hade honvarit på middagarmed kända personligheter somalla verkaderoasöveratt försökatävla om svenskans svalabemötande. Närhon komhem till lägenheten gjorde honsig redo förnattenmed de dagligaskönhetsbestyren, ställdeklockan på 06.25ochladesig föratt försöka somna.
TVÅ
-Inteett till hot, suckade Tom.
Hanhadeprecissprättatupp ännu ettkuvertfrån sinfru somhan var mitt uppe ieninfekterad skiljsmässofejd med. Denhär gången anklagade honhonom föratt ha undanhållit pengar från derasgemensammaresekonto fastän hanvisste attderedan använt uppdepengarna tillsammans på tidigare resor.
Hansuckade ochslötögonen.
Hanmindesför en kort stundhur honsvepteini hans liv förett parårsedan somenperfekt flickvän.Hon verkade vara precis somden kvinna hanletat efteroch på någotsättsåverkade hon alltid veta vadhan ville och hurhon skulle göra för attvarajustperfekt förhonom.Hon speglade hans personlighet ochhan hade fallit förhenne på mindre än en vecka. Redanderas andravecka tillsammans hade honflyttat in ihanslägenhetpå Johannebergmed löften om en fantastisk framtid tillsammans ochatt detvar de tvåmot världen.
Kort därefter blev hongravid, trots atthon hade sagt atthon ätit preventivmedel. Hans moster hade varitorolig förhonom mindes han, attalltinggicksåfort.
-Omnågonting är förbra föratt vara sant,såär detoftastdet!hadehon förmanat honom.
Menhan hade bara skrattat bort hennes orooch låtitsig svepas medavRebecka medbådegiftermål ochhusköppåJohanneberg innanförlossningen.
Hanhadevarit aktivpartner på alla BVC-besök ochnär vattnetgicksåhade hanvarit mitt uppe i en polisutredningpåjobbetsom handirekt överlämnadetill en kollegaoch störtade till BB. Hanmindeshur lycklighan hade varit. Äntligen vardet dags förhonom attskaffadetfamiljeliv som hansålänge drömtom!
Menstarten blev långtifrån vadhan föreställt sig. Efterförlossningen blev Rebeckasom förbytt. I början skylldehan på förlossningsdepressionoch på de svåraomständigheternaför henneatt bli mammaför attförsvarahennes beteende.
Självklart kundehon få ösaursig klagomål och kritik mothonom efterall denmödasom honvarit medomi sambandmedgraviditetenoch förlossningen, hade Tomtänkt.Han anklagadesig självi efterhandatt han, sompolis och utredare, bordesetttecknentidigare. Mentill slut hade Rebeckas psykiska våld blivit en delavvardagen. Hanreagerade inte enslängre på atthon kallade honomför en värdelös pappa, atthan varden
15
hemskastemannenman någonsin kundevarit gift medoch andrakränkande uttryck. Inte minst bestämde honalltidvad hanskulle ha på sigoch vilkahan fick träffa.
Dethadevarit efterensådan dag, menskrik och utbrottoch till ochmed en örfil, somhansmoster Miahadesattner foten. Honhadeförmanathonom attkomma till hennes café iHagaoch väldär hade honliktenerfarenförhörsledare dragit ur de senasteårens händelserfrånTom.Först motvilligt då Tommed näbbar ochklorförsvaradeRebeccas beteende.Men islutetavsamtaletsattdebåda medblankaögon.
-Det härfickintefortsätta,resoneradede. Ochmed ensåterfickTom sinprofessionellasyn sompolis på situationen. Hanbörjade dokumenteraoch samlainbevis överalla övertrampsom skett ochinledaenrättsprocess motRebecka.Det jobbigaste varheltklart atthans dotterIda blev indragen underden härperioden. I ochmed hennes ringaålder om tvåårhadede enskild vårdnadvar tredje dag. Hanhadekonstant en klumpi magenochoro över atthon inte skulle ha detbra hosRebecka.Men hanlugnade sigmed attsocialtjänstengjordefrekventa besökbådehos honomoch Rebeckaunder vårdnadstvistenför att försäkra sigomatt Idahadedet bra. Omsorgsfullt rätade hanutbrevetfrånRebecka ochladedet ikökslådan somsnabbtblivit knökfull medolikahot från henneoch ryste. Sedanstängde
Amelie leversitt drömliv iLondon som journalistpåen brittisk/svensk tidning. Honbehöver återvändatill Bohuslän,men vart är hemma egentligen? Emmi har en högintegritet och en starkkänslaför attdet goda skavinna och arbetar somIT-konsult iGöteborg. Hon dras in inya spännande uppdragmed koppling till SÄPOoch IT-bedrägerier. Detta är en fiktivoch spännande feelgood roman som beskriver2020talets utmaningar med såvälCovid-pandemi och ITbedrägerier,kärlek, vänskapoch om modetatt våga finnanya livsvägar ilivet.
Kristina Gyllenhammarärcivilekonom från Handelshögskolan vidGöteborgsUniversitet.Detta är hennes debutroman.
