9789180808385

Bröderna Månsson en romanav

KENNETH GÖRTZ

Kopiering av text eller bilder utan tillåtelse är förbjudet.

Delar av omslag skapat med hjälp av Canva Layout omslag och inlagaTommy Olsson

© Kenneth Görtz 2025 Förlag:BoD ∙ BooksonDemand, Östermalmstorg1, 114 42 Stockholm, bod@bod.se

Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland

ISBN: 978-91-8080-838-5

FLYKTEN

Rickard, Williamoch Magnus hade justkommit in i

stugan. Den var kall trots att det sprakade en liten eld ispisen. Arbetet hade varit hårt hela dagen och pojkarna hade fått både prygel och bannor av husbonden. De skulle minsann vara tacksamma för att han, Jöns Jönsson, hade tagit hand om dem nu när deras båda föräldrar var borta.

Deras mamma hade, tillsammans med familjensfjärde barn, dött ibarnsäng när yngsta sonen Magnus var ett och ett halvt år gammal. Fadern, Måns Månsson,hade därefter fått fostra pojkarna efter bästa förmåga ialla år. De hade varit med honom och lärt sig sköta djuren, hur man skulle sköta växter och grödor och vad som behövdes på åkrarna för att få bra skördar. De hade också varit med sin far iskogen, gallratden från sly, så den kunde växa och bli avverkningsklart virke. Måns hade lärt dem hyfs och fason och gjort dem till artiga och väluppfostrade pojkar.

Allteftersom åren gick kom för Måns del den ena krämpan efter den andra. Hans arbetskapacitet hade försämrats vilket retade bonden, Jöns Jönsson, till den milda grad att han ville kasta ut honom. Samtidigt såg han att han kunde få billig arbetskraft ipojkarna och dem ville han behålla som tjänstehjon på gården.

En dag hade Måns blivit bortförd av några mystiska män. Vart det visste pojkarna inte. Men bonden hade lovat att ta hand om pojkarna gentemot att de arbetade på gården och

gjorde de sysslor som han ålade dem.

Arbetet visade sig vara mycket tungt för de tre unga pojkarna och maten var urusel.För det mesta serverades vällingsoppa och ibland kunde de få rovor som sett sina bästa dagar. Klaga vågade de inte för då blev det dubbelt jobb. De skulle minsann vara tacksamma för all den hjälp de ck av storbonden.

Men idag hade det varit den värsta dagen av alla. Bonden hade varit på dåligt humör redan iottan och klagat på att pojkarna inte kommiti gång förrän solen hade visat sig. Natten hade varit kall och trots midsommar hade det varit frost nattetid. Den gistna stugansom pojkarna hade som sitt hem var dragig, taket läkte och det fanns bara två små otäta fönster varavdet ena var trasigt. Veden de ck var oftast sur och det var nästan alltid kallt och fuktigt när de kom hem efter dagens slit på åkrarna och iladugård och stall.

Redan före frukosten klockan sju på morgonen,hade Rickard fått känna på hästpiskan bara för att Jöns Jönsson tyckte att han hade maskat med att rensa ogräset på åkern. Till förmiddagspausen hade de alla fått känna av Jöns vrede och blev nekade sin ranson vatten och de torra och ibland mögliga brödskalkarna.Ingen rast hade de fått och när det skulle vankaslunch kommenderade han ut dem på en annan åker. Lunch skulle de minsanninte få eftersom de maskade så att arbetet blev eftersatt.

När arbetsdagen äntligenvar slut och skymningen kom krypande med dimman, ck Magnus som var yngst, 11 år gammal, gå hem för att tända ispisen. Rickard 13 år och William 12 år ck fortsätta att jobba och ck inte gå hem förrän åkern varklar.

När mörkret föll och de båda pojkarna inte kunde se var tuvorna låglängre, var de tvungna att gå hem, trötta,ledsna ochhungriga.

Väl hemma istugan hade Magnus gjort så gott han kunde med att få upp eld ispisen, han hade satt en kastrull med vatten över elden för att koka kålrötterna som han hade skalat.När bröderna,smutsiga och trötta, äntligen kom hem, gick de till svinstianoch tvättade av sig igrisarnas vatten. De ck smyga dit för Jöns tyckte inte om att de tvättade sig igrisarnasvatten ”det kunde bli skitigt”. Om han såg dem där skulle de få bannor.

Ute började det regna och det droppade genom hålet i taket. Skönt att det inte var så kallt längre men fukten istugan gjorde ändå att pojkarna kände sig frusna. William klagade och sa att han inte orkade ytterligare en dag hos ”gubben”. Rickardförsökte få honom att ta reson, vart skulle dom annars ta vägen?

-Det nns väl bondgubbar, som är snällare än Jöns Jönsson som kanske vill ha hjälp. Tårarnakom på William, -Jag orkar inte. Jag rymmerhärifrån, snälla följ med.

Under tystnad satt de vid det skrangliga bordet för att vänta på att kålrötterna skulle koka när plötsligt Jönsson kom in istugan.

-Jaha, här sitter ni och latar er, grisarna har inte fått mat, vem av er skulle ge dem mat idag? Nu gör jag det själv. Burdust gick han fram till spisen tog grytan med de halvkokta kålrötterna och försvann ut mot grisarna. De skulle med andra ord få lägga sig hungriga ikväll också. Det var inte första gången derasmat gick till grisarna.

Timmarnagick och hatet växte sig allt större idetre pojkarna. De bestämde sig för att yoch söka sig någon annanstans. Det ck bli långt borta för Jöns kände ju alla sina grannar och de skulle säkertskvallra om de sökte jobb hos dem eller, än värre, så skulle han besöka dem och då var det ogjort. Nej, långt bort ck det bli.

Magnus ck hålla utkik på var bonden tagit vägen. Efter

en stund hörde de att dörren till bondensstuga slog igen och såg att ljuset sänktes.Nuvar det bara en stund kvar tills det skulle släckas helt och bonden och hans fru skulle sova. Ljuset slocknade men ännu vågade de sig inte ut.

Pojkarna trodde att det hade gått en timme då de packade ihop sina få ägodelar. En gryta, ett par slidknivar, några gafar en bit snöre och fem nya spikar, det var vad de ägde. Barfota tassade de ut idet blöta gräset. Några skor ägde de inte och de gamla toforna var så slitna att de gjorde ont ifötterna att gå med dem. De ck stå kvar.

De smög iskuggorna för att inte bli upptäckta och gick ner längs vägen bort mot den större väg som ledde mot staden. Men dit var det långt. Regnet hade upphört men de var genomvåta.Nugällde det att komma så långt bort som möjligt från gården och samtidigt var de tvungnaatt se om det fanns någonstans där de kunde få något att äta.

och de hade svårt att se vägen. De beslöt

Natten var skum sig för att gå in iskogen för att försöka hitta någonstans att lägga sig att vila tills det började ljusna. En bit in från vägen stod några stora granar och under den största av dem var det nästan torrt så där bestämde de sig för att ha sittnattlogi. De täckte marken med några grankvistar för att sedan lägga sig tätt intill varandra. Där låg de nu, tre smutsiga och våta pojkar. Det tog inte lång stund förrän de trots allt somnade.

När de vaknade hade solen stigit upp över horisonten och Magnussmög sig ut för att speja.Det var tyst och han tittade sig omkring. Ytterligare en bit från granarna bort ifrån vägen såg han en liten sjö. Han gick ner mot sjön, kände på vattnet, det var varmt och klippan som han satte sig på var redan varm av solen.

De andra bröderna kom strax efter och såg att Magnus

gick ner ivattnet med kläderna på. Väl däri tog han av sig sin skjorta och tvättade den idet klara vattnet, byxorna gjorde han samma sak med. Naken gick han upp, vred så mycket vatten han kunde ur klädernaoch la dem på tork på den varmaklippanoch lade sig själv på magen jämte kläderna.

De andra bröderna följde Magnus exempel och snart låg alla deras kläderna på tork och bröderna låg nakna på magen jämte varandra. De kände solens strålar värma sina kroppar och underifrån kom värmen från berghällen de låg på. Det var varmt och skönt, solens strålar glittrade i vattnet och när det kom en liten vindpust rördes små vågor upp och sjön blev än vackrare.

De somnade igen och när de vaknade hade solen stigit högt på himlen. Kläderna var torra och det kändes skönt att ta på sig rena kläder på sina något så när rena kroppar. Hungern gav sig nu tillkänna värre än tidigare och de letade bär och granskott för att kunna få något imagen. Harsyran växte invid en av de stora stenarnavid vägkanten så det ck bli några sådana tillsammans med ramslöken som ju var god. Det stillade den värsta hungern och pojkarna började åter traska vägen framåt.

STADEN

När de gått någon kilometer såg de ett litet hus i

utkantenavden lilla grannbyn. När de kom närmare stugansåg de en kvinna som högg ved.

-Vågar vi be om en bit bröd? frågade William. De tog mod till sig och steg fram.

-Vikan hjälpa till att hugga veden om vi får en brödskalk för jobbet, sa Rickard och de två andra nickade instämmande. Kvinnan granskade pojkarna och frågade om de var hungriga? Alla nickade, tittade ner imarken för att inte möta hennes blick.

Den rara kvinnanbestämde sig för att ge dem en brödkaka före arbetets utförande. När de kom in idet ombonade köket visade det sig att hon hade ett litet bageri där hon bakade bröd som hon sålde ibyn och iden närbelägnastaden. Hon berättade också att det var en man som sökt tre pojkar. Han hette Jöns Jönsson och hans tre söner skulle gå för att uträtta ett ärende sa han, men nu var han rädd att de gått vilse. Men kvinnan hade ju inte sett eller hört något så Jöns hade satt sig isin trilla och farit vidare in mot byn.

Pojkarna berättade sin historiaoch de strapatser de varit ute för under tiden efter det att deras far hade försvunnit så märkligt. De berättade att redansamma dag hade en ny dräng kommit till gården istället för deras far. Damen muttrade något för sig själv medan hon tog fram bröd och stekott till brödet. Detta var en festmåltid för pojkarna och de åt med god aptit och snart var brödkakan slut. Mätta och

belåtna gick de så ut på vedbacken för att hugga upp veden.

Vedhögen var snabbt upphuggen av de nu mätta pojkarna. All ved var instoppadi vedboden så nu skulle den vara torr även om de regnade.Till den gamla damen tackade de för maten och bad att hon inte skulle berätta för Jöns Jönsson om att de varit här och det lovade hon.

-Men ni måste lova mig att ni tar väl hand om er och ni vet var jag bor om ni råkar illa ut.

-Här har ni några brödkakor så ni slipper att gå hungriga, sa hon och gav dem ett knyte.

Glada och med nytt mod gick pojkarna mot byn.

-Vi får vara försiktiga så Jöns inte ser oss, sa Rickard och hann knappt avsluta meningen förrän de hörde en häst komma travande på vägen. De tog sig hastigt bort från vägen och hukande sig under några buskar och där på vägen kom ett ekipage som de kände igen. Det var Jöns Jönsson som kom isin trilladragenavSvarten,som den svarta na hingsten hette, de kom isakta trav fram på vägen. Man må säga vad man vill om Jöns men han var mycket vänlig mot sina djur och skötte dem perfekt. Tänk om han gjort likadant med tjänstefolket också.

När Jöns Jönsson passeratoch de var helt säkra på att han inte skulle vare sig se eller höra dem vågade de sig åter upp på den gropiga vägen. De fortsatte tills de kom fram till en liten stig utanför byn och tog av på den för att inte bli upptäckta. De kom fram till en bro där en bäck med friskt källvattenporlade fram. De gick ner för att dricka när de såg några foreller ibäcken. Efter att ha stängt inne två av dem med riskvistar kunde de fånga dem.

Väl uppe på land rensade de skarnaoch gjorde upp en liten eld så de kunde grilla skarna. För säkerhets skull gick man en bra bit ifrån stigen för att inte bli upptäckta,

intstenar fanns det gott om liksom näver, töre fanns det också imängd. När så glöden var som bäst för att grilla lade man skarna på glöden. Den arom som steg till väders av de grillade skarna var ljuvlig. De öppnade knytet de fått från den snälla damen för att dryga ut måltiden med bröd och såg till sin glädje att förutom tre stora brödkakor fanns här också ister, ott och en bit rökt äsk. Efter en god och mättande måltid tyckte pojkarna att livet var ganska gott trots allt.

De släckte elden och packade ner sina ägodelar ibyltet och tog sig åter upp till stigen. Ingen människa syntes till så de fortsatte stigen fram. När de var säkra på att de passerat byn på den lilla stigen, gick då åter fram till vägen som skulle leda dem ner mot staden och dess myller av liv och rörelse. Det varfortfarande ganska långt kvar och de skulle inte hinna fram idag.

-Det är bättre att komma dit på morgonen, sa Rickard. Närvihittar ett bra ställe slår vi läger inför natten.

Eftermiddagen var ljummenliksom kvällen.Degick vidare och när skymningen kom var de åter nere vid sjön fast nu mycket längre från byn. Där vid strandkanten låg det en gammal eka upp och ner och det kunde ju vara ett nog så gott natthärbärgesom något annat.

De la in sitt bylte under båten och satte sig på stranden och tyckte sig må ganska så gott. De badade och när de torkat hade mörkretfallit och de klädde av sig och lade sig för att sova under båten.

Natten var lugn, vindstilla och med en behaglig värme. Pojkarna sov intill varandra som de brukade och vaknade ganska tidigt på morgonen. De var utvilade och de satte sig för att äta frukost. De kokade vatten till brödet. Ett parrediga brödbitar med ott på och det varma vattnet gjorde underverk ideras ömma kroppar.

Nu var det dags att ta sig till staden och idag skulle de nog hinna dit. De plockade ihop sina ägodelar och begav sig upp till vägen igen. Med gott mod traskade de iganska rask takt.

När de gått idet strålande solskenet någon timma började de se hus som låg tätare och tätare. Det var gator mellan husen och de förstod att de kommit fram till staden. Skulle de våga stanna här? De gick ner mot hamnen där skeppen lastade och lossade olika typer av varor.

-Kunde man få arbete på en sådan där båt? undrade William. Det hade varit kul och det kanske var så att de ck se andra länder också.

De förstod att en del båtarinte kom från deras hemland. Det hörde man när sjömännentalade med varandra. Pojkarna förstod inte ett ord.

Rickard var den förste att säga att det inte var bra. Arbeta med folk som inte förstod vad man sa och att själva inte förstår ett ord av de säger var svårt. De traskade förbi kajerna och kom till ett antal mindre skebåtar. Men det fanns inget folk på dessa båtar så de fortsatte sin vandring genom staden.

När man kommittill andra sidan kände pojkarna sig lite lugnare. När de mötte en herre istormhatt gick de kavata på vägen. De hälsade artigt och mannen hälsade tillbaka med ett fnys, men annars ingen reaktion. Nu gällde det bara att se till att man kom till en gård där det fanns jobb och att husbonden var snäll.

SLOTTET

När det gått ytterligare några kilometrar på vägen

ck de se ett slott torna upp sig. Vad var det för ett slott? Bodde kungendär? Frågornablev många för de tre bröderna och de funderade på om man vågade sig fram för att titta.

Efter ytterligare någon kilometers promenad på vägen kom de fram till slottet. Det var vackert med tinnar och torn och många byggnaderruntomkring, bostadshus, ladugårdar, visthus,lagerbyggnader, stallar och en del andra mindre byggnader.

När de stod där och drömde kom det en ryttare rakt mot dem. Pojkarnasdagdrömmar ck ett abrupt slut när ryttaren med hög och bestämmande röst frågade:

-Vad är ni för några som vågar er hit utan att slottsherren anbefallt er att komma. Varför arbetar ni inte?

-Vi kom just från hamnen, sa Magnus, vi söker arbete och nu undrarviomkungenbehöver några duktiga arbetare. Vi är tre starka pojkar.

-Ha, ha, ha, skrattade ryttaren, här bor ingen kung. Här bor Hans Excellens greve Alexander von Brinkenstropp. Jag är hans förvaltare och vi behöver inget folk nu. Ni kan komma tillbaka till våren, då kanske vi behöver några som kan ta i. Vi behöver inga klena ynglingar som behöver barnpassning.

-Vi är inga barn, sa William och gaskade upp sig, Vi är duktiga på att arbeta på fälten, vi kan sköta djur, både hästar, kor och svin. Vi plockar ägg och kan slå med lie.

Det har far lärt oss.

-Så, varför arbetar ni inte på er fars gård då?

Nu brast det för Magnus som började darra på sin stämma, tårarna trillade nedför hans kinder.

-Mor och far är döda och en storbonde övertog hela gården, ljög Magnus.

Det verkade som om förvaltaren tyckte lite synd om pojkarna som stod där med gråten ihalsen.Han visste hur storbönderna tog för sig av gårdar och mark när de kunde komma över dem billigt och isynnerhet helt gratis som i det fall när bara barn fanns kvar och inte vågade eller kunde förhandla med den oftast rike mannen.Dessutom visste han att många av barnen ck slita ont på dessa gårdar.

-Jag ska talamed greven. Ser ni detlilla röda huset där borta?

-Ja...

-Gå då dit och vänta så kommer jag tillbaka när jag talat med greven.

Det gick en lång stund innan de såg någramän komma gående emot dem. Det var nog de som bodde på slottet. De hade na kläder, hattaroch blankpolerade skor.

-Vad har vi här då? undrade den längste mannen.

-God dag, Rickard bugade sig nästan nertill marken. Vi är bröderna Månsson och vi söker arbete på fälten. Han vågade inte titta upp på mannen som tilltalat dem. Har greven talat med den herren som vi träffade först?

-Greven, han har vi inte sett idag. Trodde du att jag var greven?

-Vi är betjänter till greven och vi skall börja arbeta nu. Vi har haft ett par timmarledigt.

Pojkarnagapadeavförundran hurvackert klädda betjänterna var och frågansom dök upp ideras huvuden

var naturligtvis, hur ser då greven ut?

De satte sig på bänken utanför huset som de blivit beordradeoch fortsatte att vänta på att förvaltaren skulle komma tillbaka.Efter en timma hörde de fotsteg på borggården. Någon kom med bestämda steg genom gruset mot pojkarna. Det var förvaltaren.

Pojkarna reste sigoch stod rakryggade men vågade inte se honom iögonen utan tittade ner på sina bara fötter som nu åter hade blivit smutsiga. Han berättade för bröderna att just nu fanns det inget arbete ute på fälten men till våren var det lediga jobb.

Greven kunde dock tänka sig att de ck bo iden lilla stugan som de just nu stod utanför, mot att de såg till att vedbodarna var välfyllda hela vintern. Om det kom snö skulle det skottasbort så man kunde komma med häst och vagn och även kunna komma gående utan att bli blöt eller nedskvätt av snöslask. Dessutom skulle de plocka upp spillning efter hästar om de gjorde något iallén som leddeupp till slotteteller på borggården.Deskulle eventuellt få några andra sysslor också.

Pojkarna sken upp och blev mycket glada och tackade genast ja till erbjudandet. Lönen de skulle få var mat och husrum men några penningarkunde det inte bli tal om. De arbetsuppgifter de skulle få kunde ju inte vara så betungande som de hade haft hos bonden.