MATHIAS RYDÉN PERSSON Tidens gåva
"Tiden förändraralltförutom någotinomoss somalltidöverraskasavförändring"
Thomas Hardy
Tidens gåva
MathiasRydén Persson
©2025Mathias RydénPersson
Förlag:BoD ∙ BooksonDemand, Östermalmstorg 1, 11442Stockholm,bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8080-870-5
Kapitelett Möjligheten
"Fortare, Bucephalos!" ropade Alexandernär han galopperadeöverden oländiga terrängen på slagfältet och kändevindeni håret.
De hade varitmed om mångastrider tidigare,men just den härhadeblivitmycketkostsam.Stupade soldater lågöverallt närhan rusade allt närmarestridenscentrum.Moralen börjadevacklabland hans egna trupper, menhan visste att de hade Porusarmépåflykt.När denskarpasoleninte visade någonnåd fick Alexandersin häst attstegrasig och ropade till sina kvarvarandesoldater;
"Robert!"
Vänta, vadå...?
"RobertJohnsson!"
Jaglyfte huvudetfrånboken ochmötte denhårda blicken från Carl,min mattelärare,som sågutsom om hanborde ha gått ipension förflera hundra år sedan. Hanhadealltidpå
sigsamma röda skjorta, och mankunde bara undraomhan hade en garderob full av dem.
"Vet du svaret?" frågadehan medsin raspigaröst.
Detljusa klassrummetvar knäpptystoch jaginsåg attallas ögon varriktade motmig.Påsvartatavlanstoddet en kompliceradfråga somhandladeomalgebra;jag kundeinte begripaden överhuvudtaget.
"Jag vetinte."
Hangickframtillmig medtunga steg ochtog tagi boken somlåg på mitt skrivbord.
"Alexander denstoresäventyr," sa hanföraktfullt."Dethär är en mattelektion,Robert. Du kanskeborde läsa en bokom Pythagoras istället?"
Eleverna ibakre radenbörjade fnissa.
"Eftersomdualltidärsen kan du åtminstone vara uppmärksam närduväl dykerupp på minlektion," morrade hanmedan hangicktillbakatillfrämredelen av klassrummet. "Kan någonannanlösaden härekvationen?"
Carl avskydde teknik ochanvände sigalltidavgammaldags undervisningsmetoder.Ljudetavkritorsom klottrades på svarta tavlan gavmig gåshud.Men hanhaderätt; jagär alltid sentillskolan. Dethjälper inte attvihar mattedirekt på morgonen,såhan tror attjag medvetet undviker hans lektioner.
"Hördu,historiekillen!"
En skarpviskningfångade minuppmärksamhet ochjag vändemig motvilligt om. Detkom från David, somsattlångt baki klassrummet.
"Endag kommer jagatt vara medi en av de där historieböckerna;vänta bara och se!"
Visst, somi listan över personer somintebidrogmed något viktigt.
Inte föratt jagvågadesägadet högt.David varintedirekten person somman ville bråkamed;han sågutsom om hanvar fullpumpad medsteroider,medan jagvar smal somen pinne. Dessutom varjag bara sexton år.David varnågra år äldreeftersomhan varittvungen attgåomflera klasseroch därför även betydligtlängreänmig.
Jagförsökeräta mersom mormoralltidsäger till mig, inte föratt detverkargöranågon större skillnad.Att honsedan ständigt kallar mig"lilla ängel" utebland folk bättrarinte heller på mitt självförtroende.Visst,jag harljusblont hår ochblåaögon, mendet gördet inte mindre pinsamt.
"Okej, detvar allt föridag. Glöm inte attläsaklart de sista sidornai vårt nuvarandekapitel innannästa lektion."
Alla börjadeströmma ut ur klassrummet, somomendamm hade brustit. Carl gjorde sitt bästaföratt hörasgenom kaoset,men ingenbryddesig om honom. Jagvar densista somlämnade rummet. Jaghadeett ganska händelselöst liv fram tillsför ungefärenmånad sedan, förnär mina föräldrarsepareradevar jagtvungen attbytaskola.
Dethar dock varitsvårt attfånya vänner här. Alla andrahar redanhittatsinaegnagrupper ochvillhelst inte pratamed mig. Jagförsökerhålla kontaktenmed mina gamlavänner; vi träffaspåhelgernaoch spelar tillsammans online efter skolan.Men detärintesamma saksom innanjag flyttade, ochdet kännssom attvisnabbtgliderisär. Dessutom hade Davidoch hans gäng förvanaatt hackapåden nyakilleni skolan,och förtillfälletvar detjag.Jag hade inte berättat det förnågon annanän, menjag visste attrektorn hade låtit Davidkomma undanmed sånt härtidigare. Jaghörde på lunchenhäromdagenhur denförra killensom blev mobbad togupp detmed lärarna, ochsedan tvingadesbytaskola en gång till,medan Davidstannadekvar. Enligt hans fosterföräldrarberodde detpåatt hanhadehaftenhård uppväxtoch behövdestabilitet. Menallaficklidapågrund av det, eftersom Davidnutroratt hankan göra precis som hanvill.
Densista föreläsningenför dagenvar historia;mitt favoritämne. Pappa klagadealltidpåatt jagintelärde mig tillräckligtomvår egen svenskahistoria, menjag tyckte helt enkelt attandra länder varmer intressanta, särskilt antika Grekland ochRomarriket. Jagsattlängstframi detdunkla klassrummet, ochdet fanns inte mycket platshärinne, eftersom lärarenhadefyllt rummetmed storadelar av sin personliga samlingavarkeologiskafynd. Fröken Gunther hade en fascinationför detförflutna somvar större än min, ochpåväggarnahadehon hängtupp fotonfrånsina semesterresor, därhon alltid hade ettleende på läpparna. Hennesgladlynta personlighetgjordehenne till min favoritlärare, ochhon varenavdefåpåden härskolansom vartrevlig motmig.Under hennes lektionerflögtiden alltid iväg.
"Kan du stanna kvar en stundefter lektionen, Robert?" frågadeGunther närjag varpåväg attpacka ihopoch ge mig av fördagen.
"Visst."
Faktum är attjag brukadestannakvarefter hennes lektioner. Detbörjade medatt jagville ha hjälpmed läxorna, mensedan gjorde våra gemensamma intressenatt vi alltid hade mycket attprata om.Hon hade varitarkeologi sina yngredagar,men börjadeundervisa närhon blev försjukför attarbetai fält.Det varmittdrömjobb,och jaghadeså mångafrågoromdet,vilkethon verkadetamed ro.
"Kommerduatt fortsätta berättelsenomdin resa till Aten somdulovade?"
"Intedirekt. Varsnäll ochsättdig," sa hon, mycket allvarligare än honbrukade vara."Detärensak jagmåste berättaför dig, Robert.Jag blev nyligenkontaktad av min chef angående dig."
"Rektorn?V-vad harjag gjort?"
Mitt hjärta bankade, jaghadebaravarit häri en månadoch redanhamnati trubbel.
"Duhar inte gjortnågot fel. Faktumäratt du tydligen är väldigtspeciell. Mennej,jag pratar inte omrektorn."
"Vad menardu?"
"Dufår inte berättadet härför någon. Menrektorn är bara minöverordnade på pappret, iverklighetenjobbarjag för
någonannan. Jagärbarastationerad härmedan jaginteäri tjänst."
"Vem då?" jagblevlitechockad;hon varenrund, snäll kvinna,alltidklädd irosa. Inte dentypen du tror skabära runt på en massahemligheter.
"Enkvinna somheter Anya Ciph.Hon är chef förenstor forskningsorganisation.
"Jaså, vadsysslar de med?"
"Destuderaralltmöjligt somhar meddet förflutnaatt göra, inklusivearkeologi.Anyaskulle kunnahanytta av dina talanger ochvillträffa dig."
"Skämtar du medmig?" jaglog;Detta varför braför attvara sant."Skajag faktiskt få chansenatt bli arkeolog?
"Det verkar så," sa frökenGunther,lättadövermittglada svar."Skajag meddelahenne attduärintresserad av attha ettmötemed henne?"
"Definitivt, jagtänkerintemissa en sådanhär chans."
"Underbart!" utbrasthon,som omentyngd hade fallit från hennes axlar. "Hon kommer attbesökaoss närhon hartid. Detborde vara inom dennärmasteveckanellerså, menjag kommer atthålla diginformerad."
"Ska honkomma hit? Detärfantastiskt,jag trodde attjag skulle behöva resa föratt träffa henne."
Plötsligtringdeenklockapåväggenoch jaginsåg atttiden hade flugit förbi. Honmärktedirektatt jagblevstressad.
"Gå, jagvillinteatt du skamissa dinbuss. Mendet här stannarmellanoss,okej?"
"Absolut,och tack så mycket föratt du ville läggainett gott ordför mig,"sajag närjag hastigtlämnade rummet.
Kylansvedi ansiktet närjag gick ut genomytterdörren och nerför trappan, somvar täcktavett tjocktlager snö. Solen hade redanbörjatförsvinna,och fåglar flockadespåhimlen ovanförför attövernatta idestora träden på skolgården. Längst bort sågjag en gulbussköraintillbusshållplatsen i utkanten av skolansområde.
"Nej,vänta på mig!"skrek jagoch börjadespringa så fort jag kunde.
Jagandades tungtoch mina fötter kämpadeför atthitta fotfästeti dendjupa snön.Pånågot sätt hann jagframtill bussen innanden körde.
"Det varnäraögat,"saden kraftiga busschaufförenmed långtskägg.Han hade en konstiglukt, somförmodligen kom från hans gamlaskjorta somhademängder av kaffefläckar.
"Jag vet,"sluddradejag medanjag försökte hämtaandan.
Bussen varfullproppadmed folk ochdet fannsinga sittplatserkvar. Svettenbörjade rinnanerförmin pannaoch jagvar tvungenatt ta av migjackan. Jagkippade efterluft, lutade migmot ettfönster ochgjordemittbästa föratt inte tappabalansentrots alla skarpa svängar.
Snacka om attjag är ur form.
Till slut kundejag se staden försvinnai fjärran. Höga snötäcktaträdtornade uppsig över bussen;vibodde iett lugntvillaområde omgivetavtät skog.När jagväl hoppat av kundejag se de röda tegelväggarna, flagna ochspruckna, på dengamla villanvinubodde i, ochintevar densärskiltstor heller.Gångjärnengnisslade närjag öppnadedörrenoch jag kundehöramin mamma skrika.Intepåmig,men hon pratadei telefon, troligen medmin pappa. De hade svårtatt komma överensomhur de skulle delaupp pengarna från vårt gamlahus somdehadesåltstrax efterskilsmässan.Jag ville inte bliinblandad iden röran. Jaghadevaltatt bo hos minmamma,men detvar föratt minpappa flyttade hela vägentillbakatillsin hemstadi norra Sverige, vilket innebar attjag skulle blivit helt avskuren från mina vänner och släktingar om jagflyttadeinhos honom. Jagförsöker fortfarandehålla kontakten, mendet harvarit svårtatt få tid attprata medhonom på sistone. Ibland känns detsom om hanärsåuppslukadavsittnya livatt jagbarastörhonom.
Jagtog snabbt av migvinterjackani hallen,gickförbi köksdörren ochvinkade till mammasom logmot mig, innan honåtergicktillsittgrälmed pappa. Detluktade starktav mat; troligen någonslags gryta, ochradionspelade hits från sextiotalet. Detlåg fortfarandeflyttkartonger överallt, eftersom vi hade svårtatt få platsenatt räckatill. Endast våra småsovrumpåandra våningen varfullt möblerade.
Närjag gick uppför densmala trappanoch försökte attinte snubbla, sågjag ettinramat foto av vårhund, somnyligen hade gått bort.Han varengul labrador,och jagtroratt hans avlivningvar droppensom fick mina föräldraratt separera. Husetkändesverkligen tomt utan honom, även om hanvar bortamed minpappa långaperiodermedan hanjobbade.
Kvällenflötpåsom vanligt, menjag kundeintesluta tänka på Anya ochdet faktum atthon ville träffa mig. Dethär
kundevaramin chansatt nå mindröm, omjag lyckades göra ettgottintryck på henne.
Kapiteltvå Mötet
Nästadag kundejag knappt hållaminaögonöppnaoch huvudetbankade eftersomjag bara hade fått någratimmars sömn.Jag varalldeles föruppjagadför attkunna sova.Men närjag varpåväg in iklassrummetgreps jagavenobehaglig känsla.Plötsligt komjag ihåg varföroch togmig förpannan.
Minhemläxa!Carlkommer attdödamig!
Ochdet varsåjag fick kvarsittning. Attgöra mina läxorvar detsista jagtänktepåigårkväll.Men närjag öppnade munnenför attförsöka förklara dethelamötte jagCarls hotfulla blickoch insågatt detintevar lönt.Min räddning komnär detknackadepådörren. Detvar fröken Gunther, ochhon lyckades övertala Carl attlåtamig gå tidigt,efter mycket diskuterande från hennes sida.
"Tack, jagärskyldig digentjänst. Jagsvär, hanhar något emot mig,"sajag till henne medanCarlmuttrande drog sig tillbakaini klassrummet.
"Hon är här,"viskade honoch mina ögonspärradesupp.
"Redan?Det gick snabbt."
"Ja, jagärlikaförvånadsom du.Kom,följefter mig."
Fröken Gunthertog migtillendel av skolan somvar tom ochtyst, eftersom detvar få elever somkom hit. Närvi sedannärmade ossenavdörrarnablevjag bara ännu mer förvirrad.
"Vad görvihär?Det därärvaktmästarnas förråd."
"Vivillintedra åt ossför mycket uppmärksamhet."
Detvar lite märkligt,men närvikom in idet starkt upplysta rummetkunde jagseenkvinna sittapåett bord medbenen i kors ochpilla mednågra papper iröranavstädmaterial.
Honvar äldre, kanske ifemtioårsåldern,och varklädd ien åtsittande gråjacka och smalajeans iliknandefärg. Detsåg inte ut somnågot manhadepåsig mitt ivintern.
"Ah, du måstevaraRobert,"saAnyamed iskall röst.
"Trevligtatt träffas,"hälsade jagoch vi skakadehand.
Henneshår vargrått ochkortklippt, menfortfarande prydligt kammat,som omhon hade använt någonformav hårgelé. Henneshyvar ljus,som porslin. Sedanmärktejag det. Över hennes ansiktegickett stortärr somsträcktesig från pannan hela vägenner till halsen.Jag stirrade förlänge eftersom honsåg argt på mig, ochjag vändegenastbort blicken. Hennesnärvaro varsåsträngatt detfickCarlatt verkasom en harmlöskattungei jämförelse.
"Tackför hjälpen, Clara. Du kanlämna oss."
Nej, lämnamig inte ensammed henne.
Robert leverett vanligt livnär hanendag blir kontaktad av en mystisk organisation, som hävdar att han har en förmåga som kommer göradet möjligt förhonom att uppleva detförflutna med sina egna ögon. Men närhan lämnar allt bakomsig inserRobert snart att det finns saker idet förflutna man inte bör läggasig i, även om man har tidens gåva.
