9789180934398 by Smakprov Media AB

AMERIKA CONNIES FARLIGA RESA TILL

av Julie Gilbert

Illustrerad av Francesca Ficorilli

Översatt av Marie Helleday Ekwurtzel

KAPITEL ETT

Skeppet Mayflower

Land’s End, England

Söndagen den 6 september 1620

Kl. 17:40

Det var fullt med folk nere i skeppet. Jag

stod längst bak och gick sakta bort mot stegen. Många bad högt:

– Hjälp oss, gode Gud!

Jag satte ena foten på den nedersta pinnen på stegen. Vände mig om och tittade på de böjda huvudena. Min vän

Doris stod bredvid sin mamma. Doris viskade till mig:

– Gå inte, Connie!

Jag tittade bort på min andra vän, John.

Jag hoppades att han skulle se mig och följa med. Men han tittade bara ner.

Jag vände mig mot Doris igen och pekade på stegen.

– Kom upp sen! mimade jag.

Så knep jag kjolen mellan benen och

klättrade upp. Skeppet guppade upp och ner på vågorna och mina knän vek sig.

Jag stapplade fram till masten och tog tag i den.

Vi passagerare fick inte vara uppe på däck, om inte kapten Jones hade gett oss lov. Men jag stod inte ut längre. Jag

var trött på att vara instängd där nere med över hundra andra människor. Det

luktade illa och var väldigt trångt.

Jag längtade efter sol och frisk luft.

Vi skulle åka med Mayflower i flera veckor. Och jag ville vara ute så mycket som möjligt.

Här uppe hörde jag sjömännen ropa

till varandra. Måsar som skrek. Vågor som slog mot det stora träskeppet.

Jag tog tag i relingen och tittade bort

över Engelska kanalen. Snart var vi ute på öppet hav. Solen höll på att gå ner

och havet lyste mörkblått. Samma färg som min mammas ögon. Vad skulle hon ha tyckt om att jag lämnade allt för att

börja ett nytt liv?

”Hitta ditt eget liv, Connie.” Så brukade mamma säga.

Vi hade varit fattiga och livet hade

varit hårt. Men mamma sa ofta de här orden. Och jag trodde på henne. Jag

skulle hitta mitt eget liv.

Det var därför jag var ombord på det här skeppet, på väg till delstaten

Virginia i Amerika. Jag hade ingen anledning att stanna kvar i England.

Min pappa hade dött när jag var tio år.

Han hade varit en duktig lärare, men

tjänade inte mycket pengar. Efter hans död måste mamma tjäna pengar. Hon hade blivit piga hos familjen Martin.

Herr Martin var en rik köpman.

Men för två år sedan dog mamma.

Jag var bara tretton år och hade inga släktingar att bo hos. Det fanns bara en sak jag kunde göra. Ta mammas plats som piga hos familjen Martin.

För några månader sedan hade herr

Martin börjat prata om att flytta till Amerika. Han hade bokat biljetter på Mayflower till hela sin familj.

Många av passagerarna ville kunna utöva sin religion i frihet. Men herr

Martin tänkte mest på att tjäna pengar.

Herr Martin gav mig ett val. Antingen kunde jag följa med dem till Amerika.

Eller så skulle han hjälpa mig att hitta

jobb i en annan familj.

Jag hade funderat i flera dagar. Min dröm var att bli lärare. I England fick kvinnor inte bli lärare, men kanske skulle det gå i Amerika.

Jag hade bestämt mig för att åka. Och här var jag nu.

Skeppet guppade och jag tog tag i relingen för att inte ramla.

– Inte kräkas, mumlade jag.

Jag lyfte blicken och tittade på horisonten. Då mådde jag lite bättre.

– Hej då, England! ropade en sjöman bakom mig.

De sista engelska öarna försvann vid horisonten. Nu hade jag sett England för sista gången. Jag kände ett hugg av sorg i hjärtat.

Då hördes fotsteg bakom mig.

När jag vände mig om kom Doris och

John emot mig.

– Har ni bett färdigt? frågade jag.

– Ja, och det hjälpte tydligen, svarade Doris och lyfte ansiktet mot solen.

Det blonda håret flög runt hennes ansikte.

– Du kunde väl också vara med och be, sa John.

Både Johns och Doris familjer var puritaner. Det var en kristen grupp som inte gillade Engelska kyrkan. De var på väg till Amerika för att kunna utöva

sin religion fritt. Om de stannade kvar i England kunde de få böter. Eller till och med sitta i fängelse. Bara för att de inte gick till Engelska kyrkan.

Omkring hälften av alla passagerare var puritaner. Vi andra var medlemmar i Engelska kyrkan.

Alla hoppades vi på ett bättre liv i Amerika.

Skeppet guppade upp på en hög våg och Doris satte handen för munnen.

Hon såg ut att må illa.

– Hur mår du? frågade jag.

Jag var glad att jag hade fått vänner ombord. Redan första dagen hade Doris gått fram till mig och frågat om vi skulle bli vänner. John var lika gammal som vi, så han hade också blivit en i gänget.

– Mamma varnade mig att jag skulle bli sjösjuk, sa Doris. Men jag ville inte tro henne.

Hon darrade lite.

– Vill du ligga ner? frågade jag.

– Vi går ner under däck igen, sa John och tog tag i Doris arm.

Då föll en stor skugga över oss. Jag stelnade till.

– Inga skitungar häruppe på däck! sa en sträng röst.

Jag tittade upp på den store, skäggige sjömannen som stod i vägen för oss.

– Vi går nu, sa jag.

Han lutade sig fram och väste:

– Jag gillar inte er. Och ni har ingen aning om vad ni har gett er in på.

– Ta det lugnt, sa John. Vi vill bara ta med vår vän under däck …

– Håll dig undan, grabben, fräste sjömannen. Snart dör ni allihop. Då ska vi svepa in era kroppar i lakan och slänga er överbord.

Doris stönade och höll händerna på magen. Hon skulle kräkas.

– Ur vägen, sa jag bestämt.

Jag knuffade mig förbi sjömannen. Vi klättrade nerför stegen.

Under däck började Doris kräkas.

Skeppet krängde. Alla ropade och stönade. Doris var inte den enda som mådde illa. Snart luktade det kräk överallt.

Jag såg mig omkring i det mörka rummet. Tänkte på sjömannens ord.

Dödliga sjukdomar ombord

Året är 1620. Den föräldralösa ickan Connie är på skeppet

May ower. Hon är på väg till Amerika på jakt efter ett bättre liv. På båten träﬀar hon Doris och John, som ytt från Europa för att kunna utöva sin religion fritt. Connie drömmer om att bli lärare. Kanske går det i Amerika, trots att hon är icka?

Båtresan dit blir fruktansvärd. Hårda stormar slår mot skeppet.

Under däck trängs över hundra passagerare. En efter en blir de sjuka i feber. Connie gör allt i sin makt för att hålla döden borta. Men så händer det som inte får hända.