9789186634025

"Jag är förä lskad i den här boke n" Sonya Sones, författare

JANDY NELSON

JANDY NELSON

JANDY NELSON

Översatt av Ulla M Danielsson

Översatt av Ulla M Danielsson

Översatt av Ulla M Danielsson

Gilla Böcker www.gillabocker.se © 2010 Jandy Nelson Originally published by Penguin, USA Originaltitel: The Sky is Everywhere Översättare: Ulla M. Danielsson Omslag: www.graphiclady.com Tryckt av Bulls Graphics, Tyskland, 2010 ISBN 978-91-86634-02-5

Kapitel 1 Mormor är orolig för mig. Inte bara för att min syster Bailey dog för fyra veckor sen eller för att min mamma inte har hört av sig på sexton år eller för att det enda jag plötsligt tänker på är sex. Nej, hon är orolig för mig därför att en av hennes krukväxter har fått fläckar. Under alla mina sjutton år har mormor trott att just den här blomman, som är av en obestämbar sort, skulle spegla hur jag mår: känslomässigt, andligt och fysiskt.

Jag har trott på det själv ibland.

Jag tittar på henne där hon står på andra sidan rummet, lutad över de svartfläckiga bladen. Min mormor – en och åttiotre lång, med småblommig klänning. ”Vad menar du med att den inte kommer att ta sig den här gången?” Det är Big hon frågar, min morbror, arboristen, storrökaren, den passionerade vetenskapsmannen. Han som vet någonting om nästan allting, men absolut allting om växter.

Alla andra skulle tycka att det var konstigt att mormor stirrar på mig när hon frågar det där, men inte morbror Big, för han stirrar också på mig. ”Den här gången är det riktigt illa.” Bigs röst dånar när han pratar, som om han stod på en scen eller i predikstolen, hans ord har tyngd, till och med kan du räcka mig saltet brukar låta som någonting ur Tio Guds bud.

Mormor tar sig för pannan och ser olycklig ut och jag återgår till det jag höll på med; en dikt som jag klottrar ner i marginalen på

Svindlande höjder. Jag sitter hopkrupen i ett hörn av soffan och har inget behov av att prata, vill inte prata. ”Men den har alltid tagit sig förut, Big, du kommer väl ihåg när Lennie bröt armen?” ”Den gången hade den vita fläckar på bladen.” ”Och i höstas, när hon provspelade för att bli förstaklarinettist men fick gå tillbaka till andra igen.” ”Bruna fläckar.” ”Och när –” ”Det är annorlunda den här gången.”

Jag tittar upp. De granskar mig fortfarande, sorgset och medlidsamt.

Mormor är Clovers trädgårdsguru. Hon har den märkvärdigaste trädgården i norra Kalifornien. Hennes rosor slår ut med mer färg än tusen solnedgångar och doften är så berusande att det går historier om att man blir kär bara man andas in den. Men trots sina magiska, gröna fingrar kan hon inte få den här krukväxten att repa sig, det verkar som om den följer min sinnesstämning snarare än sin egen rytm.

Jag lägger boken och pennan på bordet. Mormor lutar sig över blomman och viskar åt den att det viktigaste som finns är livsglädje – joie de vivre – sen går hon med tunga steg bort till mig i soffan.

Big trycker ner sin jättestora kropp bredvid henne och där sitter vi alla tre med likadant okammat, vildvuxet hår och tom blick – som tre svarta kråkor på en pinne – och tittar på ingenting resten av eftermiddagen.

Det är så här vi har det, efter att min syster Bailey föll ihop i en hjärtattack för en månad sen, under en repetition av en lokal uppsättning av Romeo och Julia. Det är som om någon skulle ha dammsugit upp hela himlen medan vi tittade åt ett annat håll.

Kapitel 2

(På ett godispapper på tågspåret till Rain River.)

Min första dag tillbaka i skolan är precis som jag hade väntat mig.

Korridoren delar sig som Röda havet när jag kommer in, allt prat stannar av, ögon svämmar över av nervöst medlidande och alla ser på mig som om jag höll Baileys döda kropp i mina armar, vilket jag kanske gör. Hennes död är i mig, överallt, jag känner det och alla kan se det lika tydligt som om jag vore insvept i en stor, svart rock en vacker vårdag. Men vad jag inte är beredd på är det uppskruvade

snacket om Joe Fontaine, en ny elev som har börjat under den månad jag varit borta. Överallt likadant: ”Har du sett honom än?” ”Han ser ut som en zigenare.” ”Som en rockstjärna.” ”En sjörövare.” ”Jag har hört att han är med i ett band som heter Dive.” ”Han är ett musikaliskt geni.” ”Det var någon som sa att han har bott i Paris.” ”Och spelat på gatorna.” ”Har du sett honom än?”

Ja, jag har sett honom, för när jag kommer tillbaka till skolorkestern sitter han där på min stol. Och trots att jag är i min egen mörka värld kan jag inte låta bli att stirra på honom; hans svarta boots, hans milslånga, jeansklädda ben, hans oändliga överkropp och ett ansikte så levande och uttrycksfullt att jag undrar om jag kommer mitt i ett samtal mellan honom och mitt notställ. ”Hej”, säger han, och hoppar upp. Han når visst ända upp i taket. ”Du måste vara Lennon.” Han pekar på mitt namn på stolen. ”Jag hörde om … jag är verkligen ledsen.” Han håller klarinetten i ett vårdslöst grepp om halsen, det ser ut som om han står och viftar med ett svärd. ”Tack”, säger jag och varje liten bit av hans ansikte lyser upp i ett leende. Wow! Har han blåst hit på en vind från en annan värld?

Han ser stormförtjust ut och gör inget försök att dölja det. Han har massvis av trassliga bruna lockar som dansar åt alla håll och ögonfransar så långa och tjocka att det känns som om han klipper in sina ljusgröna ögon i mina när han blinkar. Hans ansikte är öppnare än en öppen bok – det är en graffitivägg. Jag märker att jag håller på att skriva wow på låret med ena fingret och bestämmer mig för sluta glo och öppna munnen.

”Alla kallar mig Lennie”, säger jag. Inte så originellt kanske, men bättre än glurp som var alternativet, och det går hem. Han ser ner på sina fötter och jag tar ett djupt andetag och försöker hämta mig. ”Jag undrade just om du heter Lennon efter John?” säger han och håller fast min blick. Det känns som om jag ska svimma. Eller brinna upp.

Jag nickar. ”Mamma var hippie.” Norra Kalifornien – freakens sista utpost. Bara i min klass har vi en tjej som heter Electricity, en kille som heter Magic Bus, och hur många blommor som helst: Tulip, Begonia och Poppy. Det är som om våra föräldrar tävlade om att hitta det originellaste namnet. Tulip är en jätte på två ton, som skulle vara stjärna i fotbollslaget om vi var en sådan skola som har ett fotbollslag. Men det är vi inte. Vi är en skola som har frivillig morgonmeditation i gymnastiksalen. ”Ja”, säger Joe. ”Min mamma var också hippie. Pappa med. Och mina mostrar och fastrar och farbröder och kusiner … välkommen i gänget.”

Jag skrattar högt. ”Tack.”

Men wow igen – kan jag verkligen stå här och bara skratta? Och må så här bra? Som att glida ner i kallt flodvatten.

Jag undrar om det är någon som ser oss och vänder mig om. ­Sarah har just kommit in – eller snarare exploderat in – i musik­ salen. Jag har inte sett henne sen begravningen och känner ett stygn av skuld. ”Lennieeeee!” Hon dansar emot oss, en blandning av goth och country. Slinkig, svart vintageklänning, boots, blont hår som är färgat så svart att det ser blått ut och överst på toppen en skrikig cowboyhatt. Hon kommer med en halsbrytande fart och jag hinner inte mer än tänka att det ser ut som om hon ska hoppa rakt in i min famn, så gör hon det och vi sladdar in i Joe, som på något vis

håller sig på fötter och räddar oss från att flyga ut genom fönstret alla tre.

Det här är Sarah när hon är som lugnast. ”Fint Sarah”, viskar jag i örat på henne och hon ger mig en björnkram fast hon är tunn som en fågel. ”Slå omkull nya drömkillen.”

Hon bryter ihop och det känns både konstigt och förvånande att ha någon i famnen som skakar av skratt och inte av gråt.

Sarah är den mest entusiastiska människan som finns på den här planeten. Hon skulle vara en perfekt hejarklacksledare om hon inte tyckte så illa om allt som har med skolanda att göra. Hon är lika litteraturtokig som jag, men hon läser tyngre saker, hon läste Sartre – Nausea – redan i nian och det var då hon började klä sig i svart till och med på stranden, började röka (fast hon ser ut som den sundaste människa man kan tänka sig) och blev helt fixerad vid sina existentiella kriser (fast hon samtidigt festade dygnet runt). ”Lennie, välkommen tillbaka, kära du”, säger en annan röst. Vår musiklärare, Mr. James – som jag brukar tänka på som Yoda, både på grund av hans utseende och hans musikalitet – står vid pianot och ser på mig med den där minen av bottenlös sorg som alla vuxna visar upp gentemot mig. ”Vi är alla så väldigt ledsna för din skull.” ”Tack”, säger jag för hundrade gången i dag. Sarah och Joe tittar också på mig, Sarah litet oroligt och Joe med ett leende lika brett som amerikanska kontinenten. Beter han sig så här mot alla? Flinar som en vingmutter? Hur som helst så smittar det av sig och innan jag vet ordet av har jag själv hela amerikanska kontinenten i ansiktet, plus Puerto Rico och Hawai. Jag ser nog ut som någonting ur The Merry Mourner. Skit också. Och inte nog med det, nu står jag här och undrar hur det skulle kännas att kyssa honom, att kyssa honom på riktigt – åh nej. Det här är ett problem, ett alldeles nytt jäkla problem, väldigt olikt mig. Det började på begravningen; jag 10

höll på att drunkna i mörker, och plötsligt såg alla killar i kyrkan självlysande ut. Baileys killkompisar från jobbet och från college, de flesta helt obekanta för mig, kom fram och sa hur ledsna de var och jag vet inte om det var för att de tyckte att jag såg ut som Bailey eller för att de tyckte synd om mig, men några av dem fortsatte att stirra på mig, väldigt laddat och påträngande, och jag kom på mig med att stirra tillbaka, som om jag var någon annan än mig själv; jag tänkte saker jag aldrig hade tänkt förut, saker jag skäms över att ha tänkt i en kyrka och dessutom på min systers begravning.

Men den här killen, som står här och strålar framför mig, han lyser på ett alldeles särskilt sätt. Han måste komma från en extra ljus del av Vintergatan, tänker jag, medan jag försöker tona ner mitt fåniga leende litet, men i stället håller jag nästan på att kasta ur mig: ”Han ser ut som Heathcliff ” till Sarah, bara för att jag just kommer på att det är precis vad han gör, utom det lyckliga leendet förstås – men så går luften ur mig och jag knuffas tillbaka till den hårda verkligheten; jag kommer ihåg att jag inte kan springa hem efter skolan och berätta för Bailey om den nya killen i orkestern.

Min syster dör om och om igen, hela tiden. ”Len?” Sarah rör vid min axel. ”Är du okej?”

Jag nickar och försöker trycka undan min galopperande sorg.

Någon bakom oss börjar spela ”Approaching Shark”, titel­melodin till Hajen. Jag vänder mig om och ser Rachel Brazile komma glidande, hör henne mumla ”Kul” till Luke Jacobus, saxofonisten. Han är bara en av alla killar i orkestern som Rachel har kört över och dumpat, en av alla som låtit sig luras av att den högfärdiga häxan är förpackad i en otrolig kropp och har stora, bruna rådjursögon och guldgult sagohår ända ner till midjan. Gud måste ha varit på ett ironiskt humör när han skapade henne. ”Jag ser att du har träffat Maestro”, säger hon till mig och rör 11

vid Joes rygg litet i förbifarten medan hon sjunker ner på sin stol – förstaklarinettens stol – där jag egentligen borde sitta.

Hon öppnar lådan och börjar sätta ihop sitt instrument. ”Joe studerade på en musikskola i France. Sa han det?” Hon säger förstås inte Frankrike som en normal människa skulle göra. Jag känner hur Sarah reser ragg bredvid mig. Hon har noll tolerans för Rachel ända sen Rachel blev förstaklarinettist och inte jag, men Sarah vet inte hur det egentligen gick till den gången – det gör ingen.

Rachel skruvar åt röret på munstycket som om hon försöker strypa klarinetten. ”Joe var en fantastisk vikarie för dig”, säger hon och låter ordet fantastisk bre ut sig härifrån ända till Eiffeltornet.

Jag sprutar inte eld på henne. ”Kul att du är nöjd, Rachel”, säger jag, ingenting mer. Men jag önskar att jag kunde rulla ihop mig till en liten boll och studsa iväg. Sarah däremot, ser ut som om hon önskar sig en stridsyxa.

Rummet är en kakofoni av lösryckta toner och skalövningar. ”Sluta stämma nu, jag vill starta i tid i dag”, ropar Mr. James från pianot. ”Och plocka fram pennorna, jag har gjort några ändringar i arrangemanget.” ”Jag behöver gå och slå på någonting” säger Sarah. Hon ser ut som om hon vill kräkas och kastar en ilsken blick på Rachel, sen kliver hon iväg till sin puka.

Rachel rycker på axlarna, ler mot Joe – och blinkar. Jösses. ”Jag menar det”, säger hon. ”Du var – jag menar är – fantastisk. ”Äsch.” Han böjer sig ner för att packa ihop sin klarinett. ”Jag är inte så bra på klarinett, jag höll bara stolen varm åt Lennie. Nu går jag tillbaka till mig.” Han pekar mot bleckblåsarna. ”Du är så blygsam”, säger Rachel och slänger med prinsess­ lockarna. ”Du har så många färger på din musikaliska palett.”

Jag sneglar på Joe för att se hur han reagerar på de där imbecilla 12

orden. Jag väntar mig att se något tecken på invärtes stönande men jag ser någonting annat. Han ler mot Rachel och nu har han hela kartan i ansiktet igen. Jag känner att jag rodnar på halsen. ”Du vet att jag kommer att sakna dig”, säger hon och putar med läpparna. ”Vi ses igen”, svarar Joe. ”På nästa lektion, till exempel. Historia.”

Han ser inte mig längre och det är lika bra, för plötsligt har jag ingen aning om vad jag ska göra med mitt ansikte, min kropp och mitt bultande hjärta. Jag slår mig ner på min stol och nu märker jag att den där leende, ögonblixtrande dåren från France inte alls ser ut som Heathcliff. Jag såg fel.

Jag öppnar klarinettlådan, stoppar röret i munnen för att fukta det och biter det i två delar.

13

(På ett anteckningsblad, fastspikat på en låg gren, vid Flying Man’s.)

14

Kapitel 3 Resten av timmarna flyter förbi och innan det ringer ut för dagen smyger jag iväg och dyker in i skogen. Jag vill inte ta vägen hem och riskera att stöta på någon från skolan, särskilt inte Sarah, som informerade mig om att medan jag varit borta har hon läst på om sådana här saker och enligt alla experter behöver jag prata om vad jag går igenom. Men hon och experterna, och mormor med för den delen, förstår inte att jag inte kan. Jag skulle behöva ett nytt alfabet i så fall, ett som är gjort av jordskred, av kontinentalplattor som byter plats, av det djupa, uppslukande mörkret.

Medan jag går under redwoodträden och skorna blir alldeles genom­blöta funderar jag på varför sörjande människor ens bryr sig om att bära svarta kläder, när sorgen själv är en så omisskännlig klädsel. Den ende som inte tycktes märka någonting i dag – utom Rachel, och hon räknas inte – var den nye killen. För honom kommer jag alltid att vara den här nya, systerlösa personen.

Jag får syn på en papperslapp på marken, torr nog att skriva på, och jag sätter mig på en sten, tar upp pennan ur bakfickan och skriver ner ett samtal som jag hade med Bailey en gång, sen viker jag ihop den och gräver ner den i jorden.

När jag kommer ut ur skogen vid uppfarten till vårt hus svämmar jag över av lättnad. Jag vill vara hemma, där Bailey är som mest levande, där jag fortfarande kan se henne luta sig ut genom fönstret med det trassliga håret flygande kring ansiktet och höra henne säga: ”Kom igen, Len, vi drar till Flying Man’s och badar – pronto!”

15

”Hej du.” Jag hoppar till av Tobys röst. Han är Baileys pojkvän sen två år tillbaka, femte medlemmen i vår familj, hälften cowboy, hälften skejtare och kärleksslav under min syster, men på sista tiden har han hållit sig undan, trots mormors alla försök att bjuda in honom. ”Vi måste ställa upp för honom, han behöver oss nu, stackars pojke”, brukar hon sucka.

Han ligger på rygg i hennes trädgård och grannens två röda hundar Lucy och Ethel ligger utsträckta bredvid. Det är en vanlig syn på våren. När änglatrumpeterna och syrenerna har slagit ut är trädgården alldeles bedövande. Några minuter bland blommorna och även den mest energiska ligger på rygg och räknar moln. ”Jag höll på och, öh, rensade ogräs åt din mormor”, säger han litet generat. ”Det där råkar alla ut för.” Jag ler mot honom. Med sin yviga surfarfrisyr och det breda ansiktet solbränt och fräknigt är Toby det närmaste man kan komma ett lejon om man är människa. Första gången Bailey såg honom gick vi och läste på vägen (alla i vår familj tycker om att gå och läsa och de få andra personer som bor här vet om det och brukar krypköra sista biten hem). Jag läste Svindlande höjder, som vanligt, och hon läste Like Water for Chocolate, hennes favorit, när en magnifik, kastanjebrun häst travade förbi oss bort mot vägskälet. Fin häst, tänkte jag, och sjönk ner i Cathy och ­Heathcliffs värld igen, men kom tillbaka till verkligen bara några sekunder senare när jag hörde smällen av Baileys bok som dunsade i marken.

Hon hade stannat ett par steg bakom mig. ”Vad är det med dig?” frågade jag. Hon stod som förstenad. ”Såg du den där killen, Len?” ”Vilken kille?” ”Gud, vad är det med dig, den där fantastiska killen på hästen, 16

det var som om han hoppade rakt ut ur min roman! Jag kan inte fatta att du inte såg honom, Lennie.” Hon var alltid lika irriterad på mitt ointresse för killar som jag var på hennes intresse. ”Han vände sig om när han red förbi och log rakt mot mig, han var så snygg … han såg ut som revolutionären i min bok.” Hon böjde sig ner och tog upp den, borstade bort smutsen från omslaget. ”Du vet den där som lyfter upp Gertrude på hästen och rövar bort henne i ett anfall av passion.” ”Ja, ja.” Jag vände mig om och började gå igen, och fortsatte att läsa ända fram till verandan där jag sjönk ner i en stol och genast förlorade mig i vild passion på den engelska heden. Jag tyckte om när kärleken fanns mellan trygga bokpärmar, inte i min systers hjärta, för då brukade hon glömma bort mig i månader i sträck. Då och då tittade jag upp mot henne, där hon satt på en sten vid vägskälet och fejkade att hon läste, så överdrivet att man inte kunde tro att hon faktiskt var skådespelare.

Hon satt där i timmar och väntade på att Revolutionären skulle komma tillbaka, och det gjorde han till sist, men från andra hållet och han hade bytt ut hästen mot en skateboard. Det visade sig att han inte alls hade hoppat ut ur hennes bok, han gick på Clover High som alla vi andra, men eftersom han mest umgicks med bönder och skejtare och hon var en äkta teaterdiva hade deras vägar aldrig korsats förrän den dagen. Men det spelade ingen roll varifrån han kom eller hur han tog sig fram, för nu hade bilden av honom när han red förbi etsat sig fast i Baileys hjärna och fått henne att fullkomligt tappa förmågan att tänka klart.

Jag blev aldrig medlem i Toby Shaws fan club. Det hjälpte inte att han såg ut som en cowboy eller att han kunde ta en 180 graders Ollie till en Fakie Feeble Grind, faktum var att han hade förvandlat Bailey till någon sorts kärlekszombie.

17

Dessutom verkade han tycka att jag var ungefär lika intressant som en bakad potatis. ”Hur är det, Len?” frågar han, där han ligger på gräset, och får mig tillbaka till nuet igen.

Jag säger ingenting, skakar bara på huvudet, fram och tillbaka, fram och tillbaka, från misstro till förtvivlan och tillbaka igen.

Han sätter sig upp. ”Jag vet”, säger han och jag ser på hans nakna, övergivna ansikte att det är sant. Jag behöver inte säga ett ord och jag skulle vilja tacka honom för det, men jag fortsätter att tiga, me­ dan solen öser värme och ljus över våra förvirrade huvuden.

Han klappar på gräset med handen och vill att jag ska göra honom sällskap. Jag tvekar litet. Vi har aldrig riktigt umgåtts med varandra utan Bailey.

Jag pekar mot huset. ”Jag måste gå upp.”

Och det är sant. Jag längtar upp till Sanctum, Baileys och mitt rum, med det fullständiga namnet: Den innersta helgedomen. Jag döpte det för några månader sen, när Bailey hade övertygat mig om att vi absolut måste måla väggarna orange – en gräll, påträngande färg, som gör att man nästan behöver solglasögon där inne. Innan jag gick till skolan i morse stängde jag dörren ordentligt efter mig och önskade att jag hade kunnat barrikadera den för mormor och hennes flyttkartonger. Jag vill ha Sanctum precis som det är. Mormor tycks tro att det betyder att jag har ramlat ner från mitt träd och springer lös i parken, vilket är detsamma som att fullkomligt tappa greppet, på hennes språk. ”Lilla sockerärtan.” Hon har kommit ut på verandan i en ljuslila klänning med prästkragar på. Hon har en målarpensel i handen, det är första gången jag ser henne med en sen Bailey dog. ”Hur var det att komma tillbaka till skolan i dag?”

Jag går fram och ger henne en kyss på kinden, andas in hennes 18

välbekanta doft: Patchouli, färg och trädgårdsjord. ”Bra”, säger jag.

Hon tittar noga på mitt ansikte, så där som hon brukar göra när hon ska till att måla av det. Tystnaden vibrerar mellan oss, som så ofta på sista tiden. Jag känner hur orolig hon är, hur hon önskar att hon kunde skaka mig som om jag vore en bok och få alla mina ord att trilla ut. ”Det har börjat en ny kille i skolorkestern”, försöker jag. ”Jaså? Vad spelar han?” ”Allting, verkar det som.” Innan jag flydde ut i skogen i dag såg jag honom gå över skolgården med Rachel med en gitarr i handen. ”Lennie, jag har funderat på en sak … det skulle nog vara nyttigt och bra för dig just nu om …” Hjälp, jag vet vad som kommer nu. ”Jag tänker på när du tog lektioner för Marguerite, då kunde man inte ens slita klarinetten ifrån dig –” ”Saker förändras”, säger jag och avbryter henne. Jag vill inte prata om det här en gång till. Jag försöker gå förbi henne in. Det enda jag vill är att sitta i Baileys garderob och gömma mig i hennes kläder, i doften av lägereldar vid floden, sololja som luktar kokosnöt, rosenparfym – i henne. ”Vet du”, säger hon försiktigt och sträcker ut en hand för att rätta till min krage. ”Jag bjöd in Toby till middagen. Han är alldeles förstörd. Gå och håll honom sällskap, hjälp honom med ogräset eller någonting.”

Det slår mig att hon förmodligen har sagt något liknande till honom om mig, eftersom han äntligen har kommit sig för med att hälsa på. Suck.

Så duttar hon till mig med målarpenseln på näsan. ”Mormor!” skriker jag, men det är bara ryggen som hör. Hon är på väg in igen. Jag försöker stryka av den gröna fläcken med handen.

Bails och jag har tillbringat en stor del av våra liv så här, attackerade 19

av mormors målarpensel, alltid med grön färg. Mormors målningar hänger från golv till tak på väggarna i huset, eller står travade bakom soffor och fåtöljer, under bord, i garderober, och varje målning är en lovsång till den gröna färgen. Hon använder alla nyanser från lime till skogsgrönt och målar huvudsakligen ett enda motiv: vidje­smala varelser, som ser ut som en blandning av sjöjungfru och marsmänniska. ”De är mina flickor”, brukade hon säga till Bailey och mig. ”Halvvägs mellan här och där. Alltid på väg.”

På hennes order ställer jag ifrån mig klarinettlådan och skol­ väskan och lägger mig i det varma gräset och slappar med Toby och hundarna för att ”hjälpa honom med ogräset”. ”Stammens märke”, säger jag och pekar på näsan.

Han nickar ointresserat i sin blomsterkoma. Och jag är en bakad potatis med grön näsa. Perfekt.

Jag drar upp knäna mot bröstet och lutar huvudet mellan dem. Ögonen går från syrenerna, som faller i kaskader nedför spaljéerna, till påskliljorna, som står i klungor och pladdrar i gräset. I dag har våren tagit av sig regnrocken och kråmar sig omkring oss – det gör mig kräkfärdig, det är som om världen redan skulle ha glömt vad som har hänt oss. ”Jag tänker inte packa ner hennes saker i flyttkartonger”, säger jag plötsligt utan att tänka. ”Aldrig!”

Toby rullar över på sidan och sätter upp handen för ögonen mot solen så han kan se mig, och till min förvåning säger han: ”Det är klart du inte ska.”

Jag nickar och han nickar och sen kastar jag mig ner i gräset med armarna över huvudet, så att han inte ska se att jag ler i smyg.

Vi måste ha slumrat till båda två, för nästa sak jag blir medveten om är att solen har gått bakom ett berg och det berget är morbror Big som lutar sig över oss.

20

”Jag känner mig som Glenda, den vita häxan”, säger han, ”när hon får syn på Dorothy, Fågelskrämman och två pysslingar i vallmo­ fälten utanför Oz. Jag tänkte att om ni inte kvicknar till måste jag låta det snöa på er.” Inga blommor, hur sövande de än är, kan hindra en från att vakna upp när farbror Big kommer trumpetande. Jag skrattar yrvaket mot honom och hans enorma uppåtvridna mustasch, som ser helt vansinnig ut. Han bär på en röd kylväska som om den var en portfölj. ”Hur går det med distributionen?” frågar jag och puttar till väskan med foten. Vi har ett skinkproblem. Efter begravningen fick alla i hela Clover för sig att de skulle titta förbi oss med en skinka. Vi hade skinkor överallt, de fyllde kylskåpet, frysen, låg uppradade på bänkarna, på spisen, i diskhon och i ugnen. Morbror Big stod i dörren och tog emot dem som kom för att beklaga sorgen. Mormor och jag hörde hans dånande röst om och om igen: ”Åh, skinka, så omtänksamt, tack så mycket, kom in!” Allt eftersom dagarna gick blev Bigs reaktion på skinkorna allt mer överdrivet dramatisk, till vår förtjusning. Varje gång han vrålade ”En skinka!” tittade mormor och jag på varandra och försökte låta bli att fnittra. Nu är det Bigs uppdrag att se till att alla inom tre mils omkrets får en skinksmörgås varje dag.

Han ställer kylväskan på marken och sträcker ut handen för att hjälpa mig upp. ”Det går bra. Om vi har tur blir vi av med alla skinkorna snart.”

När jag kommit på fötter kysser han mig på huvudet, sen böjer han sig ner efter Toby och drar upp honom. Han kramar om honom och jag ser hur Toby, som ändå är en storvuxen person, försvinner helt i Bigs jättelika famn. ”Hur går det för dig, cowboy?” ”Inget vidare”, medger han.

Big släpper taget om honom men har kvar ena handen på hans axel och lägger den andra om mig. Han ser från den ena av oss till 21

den andra. ”Det finns ingen väg ut ur det här”, säger han. ”Bara igenom.” Han låter som Moses och vi nickar som om vi hade fått ta del av oändlig visdom. ”Kom så fixar vi litet terpentin åt dig och din näsa.” Han blinkar åt mig. Big är en mästerlig blinkare – men så har han också varit gift fem gånger. När hans senaste, älskade hustru lämnade honom propsade mormor på att han skulle flytta in hos oss. ”Er stackars försmådda morbror kommer att svälta ihjäl annars”, sa hon. ”Ett sörjande hjärta förgiftar maten.”

Det har visat sig vara sant också för mormor. Allt hon lagar smakar aska numera.

Toby och jag följer med Big in i huset och han stannar, som han ofta gör, framför tavlan som föreställer hans syster, min försvunna mamma, Paige Walker. Innan hon lämnade oss för sexton år sen målade mormor ett porträtt av henne som aldrig blev färdigt, men som hon hängde upp ändå. Det svävar över öppna spisen i vardagsrummet, en halv mamma med långt grönt hår som böljar runt ett ofullbordat ansikte.

Mormor sa jämt att mamma skulle komma tillbaka. ”Vänta bara, hon kommer”, sa hon, ungefär som om vår mamma bara hade gått till affären för att köpa ägg eller ner till floden för att bada. Hon sa det så ofta och så tvärsäkert att det tog lång tid innan vi begrep hur det verkligen låg till, vi bara väntade och väntade på en telefon­ signal, en knackning på dörren eller ett brev.

Jag klappar Big litet försiktigt på handen. Han står och stirrar på Halvfärdiga mamma och ser ut som om han är djupt inne i ett dystert, tyst samtal. Han suckar, lägger en arm om mig och en om Toby och så vaggar vi iväg mot köket som en tung säck av sorg, en säck med tre huvuden och sex ben.

Vi får skinka till middag, förstås, och en gryta som smakar aska, som vi knappt rör.

22

Sen sträcker vi ut oss på vardagsrumsgolvet, Toby och jag, och lyssnar på Baileys musik, plöjer igenom oräkneliga fotoalbum och låter våra hjärtan gå i tusen bitar.

Jag sneglar på honom emellanåt, tvärsöver rummet, och tycker att jag ser Bails; hon kommer bakifrån och lägger armarna om halsen på honom och viskar pinsamma, intima saker i hans öra, så där som hon alltid gjorde. Han brukade viska tillbaka och ingen av dem brydde sig någonsin om att jag var där. ”Det känns som om Bailey är här”, säger jag, för nu är hennes närvaro så stark. ”Här i rummet med oss.”

Han tittar upp från albumet han har i knäet och ser förvånad ut. ”Jag känner det också”, säger han. ”Jag har tänkt på det hela tiden.” ”Det är så skönt”, säger jag och märker hur lättad jag är när jag säger det.

Han skrattar och ögonen lyser. ”Ja, det är det, Len.” Jag minns att Bailey en gång sa till mig att Toby inte pratar särskilt mycket med människor, men att han kan få stopp på skenande hästar på bondgården med bara några få ord. Som Den helige Fransiskus, hade jag svarat, och det är verkligen så – hans låga, långsamma röst gör mig lugn, som vågor som vaggar mot stranden på natten.

Jag fortsätter att titta på fotona av Bailey som Wendy i skolans uppsättning av Peter Pan. Ingen av oss säger någonting mera om det, men känslan av att Bailey är med oss stannar kvar i mig resten av kvällen. När vi står i trädgården och säger god natt nästan drunknar vi i den starka, svindlande doften från rosorna. ”Det var fint att hänga med dig, Lennie, nu mår jag litet bättre.” ”Jag med”, säger jag och plockar en lavendelblomma. ”Mycket bättre, faktiskt.” Jag säger det väldigt tyst till en rosenbuske, jag är inte ens säker på att jag vill att han ska höra det, men när jag kikar upp på honom igen är hans ansikte varmt och snällt. Han ser inte 23

ut som ett lejon längre, möjligtvis som en lejonunge. ”Ja”, säger han och ser på mig och ögonen är både skimrande och sorgsna. Han lyfter sin arm, och först tror jag att han ska röra vid mitt ansikte, men han drar bara fingrarna genom det där trasslet av solstrålar som är hans hår.

Vi går de sista stegen ut till vägen i slow motion. Där dyker Lucy och Ethel upp från ingenstans och börjar klättra på Toby, som har ställt sig på knä för att säga adjö till dem. Han har skateboarden i ena handen och buffar och klappar hundarna med den andra me­ dan han viskar obegripliga ord i pälsen på dem. ”Du är verkligen Fransiskus, va?” Jag är fascinerad av helgon – miraklen, inte det där med späkelse och tuktan. ”De säger så.” Ett mjukt leende letar sig fram över hans ansikte och landar i ögonen. ”Mest din syster.” Ett kort ögonblick har jag lust att tala om för honom att det var jag som sa det först, inte Bailey.

Han ger hundarna en sista klapp och reser sig upp, släpper skateboarden i backen och stöttar upp den med foten. Men han hoppar inte på. Det går några år. ”Jag borde ge mig av nu” säger han och står kvar. ”Ja”, säger jag. Det går några år till.

Innan han till slut kliver upp på brädan ger han mig en kram och vi håller om varandra så hårt under den sorgsna, stjärnlösa himlen att det känns som om vi är en enda person med ett enda hjärta i stället för två med varsin ohygglig hjärtesorg.

Men så känner jag någonting hårt mot höften, jag känner honom, hans … Holy fucking shit! Jag drar mig undan, snabbt, säger god natt och springer tillbaka till huset.

Jag vet inte om han vet att jag kände det.

Jag vet ingenting.

24

(P책 ett notpapper i bl책sten p책 Main Street.)

25

En gång för länge sen när jag låg på gräsmattan i trädgården frågade Big vad jag höll på med. Jag sa att jag låg och tittade upp i himlen. Han sa: ”Det där har du Ns\\ WU JISNW\MV 4MVVQM PQUTMV ÅVV[ ^MZITT\ LMV J ZRIZ vid dina fötter.”

När jag kysser Joe tror jag på det, för första gången i mitt liv.

Lennie är sjutton år och lever ett stilla liv i skuggan av sin utåtriktade syster Bailey, en tillvaro hon trivs med. Men en dag händer det ofattbara – Bailey faller ihop i en hjärtattack och dör.

Sorgen och saknaden är oändlig, och Lennie drar sig undan alla i sin närhet. Samtidigt drabbas hon för första gången av kärleken, och passionen – svindlande och förbjudna känslor som får Lennies värld att explodera.

“Okej, jag erkänner, jag är förälskad i den här boken – den är vacker, briljant, passionerad, rolig, sexig och djup. När jag tänker efter vill jag nog till och med gifta mig med den.”

Sonya Sones, författare till serien Vad mina vänner inte vet

www.gillabocker.se